I Sveriges Radio P1:s ingress för temaveckan står det ”Konflikten mellan tro och vetande har blossat upp på nytt. Nyateisterna går till frontalangrepp mot allt som andas religion”. Den upprepas i presentationen på webben av det första programmet i temaveckan, Filosofiska rummet med rubriken ”Livets mening i en sekulär kultur” som sändes tidigare i kväll. Repris kommande fredag – och kan förstås även höras via internet.
En kort historik kring den svenska debatten om tro och vetande
Den första bloggen kring denna ambitiösa temavecka handlade om den andra meningen i denna ingress. Den första korta meningen ”Konflikten mellan tro och vetande har blossat upp på nytt” väcker också funderingar och frågor. Jag hade väntat mig en kort bakgrund och lite tidsperspektiv till vad man menar med ”blossat upp på nytt” som inledning till dagens Filosofiska rummet. Men tyvärr inte ett ord. Däremot upprepade man den nidbildsschablon som förra bloggen handlar om.
För mig finns det två, eller kanske snarare tre, tidsperspektiv i att ”konflikten mellan tro och vetande har blossat upp på nytt”.
Det allra kortaste tidsperspektivet är hösten 2012. Den 13 och 14 september hölls två ambitiöst och proffsigt upplagda seminarier under samlingsrubriken ”Hedningarnas förgård” och med underrubriken ”Världen med eller utan Gud”. Frågan om tro och vetande var en central punkt. Seminarierna sändes sedan i efterhand i sin helhet på TV, fem och en halv timma sammanlagt från Kungliga Vetenskapsakademin och Fryshuset. Och finns på SVT Play (Del 1 – Del 2). Initiativet kom från det påvliga kulturrådet och dess ordförande kardinal Gianfranco Ravasi. Jag har skrivit såväl en blogg som en Newsmillartikel om detta.
Ulla Gudmundson, svensk ambassadör vid Vatikanen, var moderator och en av de viktiga krafterna bakom tillkomsten av seminariet i Stockholm (den femte anhalten i Europa). Hon inbjöd till en fortsatt elektronisk diskussion på hennes blogg på UD under rubriken “Tankar, frågor, reflektioner kring Hedningarnas förgård“. Hon betonade att man skulle släppa kommentarsfältet fritt utan moderering. Antalet inlägg där och engagemanget i inläggen skulle kunna användas som en indikation på hur starkt ”konflikten mellan tro och vetande har blossat upp igen”.
Där finns i dagsläget sammanlagt sju inlägg. Fem är tack för ett spännande seminarie. Två är inriktade på att diskutera vidare och problematisera en del av seminarienas diskussioner. Jag är själv lite skakad av att det inte kommit mer kommentarer och synpunkter. Och det gör inte saken bättre att det är jag själv som skrivit båda dessa kommentarer och då för att primärt hänvisa till lite längre texter. Det ger en sorts sidobelysning till P1-ingressens ”blossat upp på nytt”.
Vi kan då titta på innebörden i att ”konflikten mellan tro och vetande har blossat upp igen” i ett längre tidsperspektiv. Mycket längre! Efter den debatt kring tro och vetande som började 1949 med Ingemar Hedenius bok ”Tro och vetande” så retirerade teologin och kyrkans och frikyrkans företrädare från den breda offentliga scenen. De teologiska institutionerna omvandlades och omdefinerades till ”religionsvetenskap” med samma kriterier på vetenskaplighet som humaniora. Ingemar Hedenius dog 1982. När han varit död i 15-20 år hade teologerna och prästerna hjälpligt hämtat sig från Hedeniuschocken och började vädra morgonluft.
I början av 2000-talet kom det ut tre böcker som utifrån lite olika teologiska och kristna utgångspunkter försöker visa att Hedenius hade fel i sin kritik: ”Om tro och vetande” av Rainer Carls (Arcus 2001), ”Gud, kunskap och vara” av Sebastian Rehnman (Nya Doxa 2001), ”När ateismen erövrade Sverige” av Johan Lundborg (Nya Doxa 2002). Mattias Martinson, numera professor i systematisk teologi med tros- och livsåskådningsvetenskap i Uppsala, skrev en lång artikel i Svensk Kyrkotidning med utgångspunkt från dessa tre böcker. Rubriken sammanfattar det mentala läget ”Hedenius och teologerna som fattade mod”. Religionsfilosofen Peder Thaléns doktorsavhandling ”Den profana kulturens Gud. Perspektiv på Ingemar Hedenius uppgörelse med den kristna traditionen” från 1994 kan ses som en förelöpare.
När dessa tre böcker är publicerade så hänger Svenska Dagbladet på med en ambitiöst upplagd artikelserie på kultursidan med temarubriken ”Tro och vetande – igen”. Det blev 13 artiklar av namnkunniga skribenter från båda läger.
Vid millenieskiftet när Hedenius varit död i nästan tjugo år har teologerna, prästerna och den kristna trons folk börjat andas ut. Självförtroendet börjar växa. Den kritik som alltid funnits mot Hedenius men som tystnade inför hans argument och skoningslösa retoriska kraft börjar formuleras på nytt. Man har börjat hitta en plats i det breda offentliga rummet. Teologer och biskopar börjar skriva igen på de stora dagstidningarnas kultursidor. Den stora Jesusdebatten på Brännpunkt i Svenska Dagbladet vintern och våren 2003 ingår också i den kristna trons och teologins återkomst i offentligheten. Risken att få argumenten granskade av Ingemar Hedenius finns inte längre.
Efter denna teologin återkomst i det mera breda offentliga rummet händer något.
Man skulle kunna säga att attentaten mot Word Trade Center i New York den 11 september 2001 markerar en brytpunkt. Detta blir startpunkten för en att en ny form av tuff religionskritik långsamt börjar ta form. Och då är det inte den svenska scenen det gäller utan den internationella.
En artikel i Svenska Dagbladet hösten 2002 av Fredrik Sjöberg, författare och ateist, ger en närmast profetisk bild av det nya mentalitetsläget. Rubriken är “Vidskepelse underskattar livet och döden“. Artikeln ingick i SVD:s temaserie ”Tro och vetande – igen”.
Några år senare kommer ett antal starkt religionskritiska böcker (kritik mot vad Dawkins kallar ”övernaturlig religion”) med stort internationellt genomslag. Richard Dawkins ”Illusionen om Gud” (original 2006, svenska 2007), Christopher Hitchens ”God is not great”(original 2007, svenska 2008), Michel Onfray ”Handbok för ateister” (original ?, svenska 2006), Sam Harris ”Brev till en kristen nation” (original ?, svenska 2007). Och på den svenska hemmafronten Christer Sturmark ”Tro och vetande 2.0” (2007).
Just som teologerna och den svenska kristenhetens företrädare började luta sig tillbaka och njuta av en återvunnen stolthet och självrespekt så dyker detta upp. Det sänder chockvågor genom teologi och kristenhet. Och väcker väldigt starka känslor. Richard Dawkins och Christopher Hitchins blir för många av den kristna trons företrädare närmast hatobjekt. Samtidigt har dom blivit beundrade och älskade av många av de som känner avstånd och kritik mot såväl religiöst och teologiskt etablissemang som det mesta av traditionella religiösa föreställningar. På den svenska scenen spelar Christer Sturmark samma roll som Dawkins och Hitchens på den internationella. Uppskattad och avskydd! I sin offentliga roll som ordförande för förbundet Humanisterna, skicklig och engagerad debattör, och med ett tydligt frändskap med Dawkins och Hitchins så bidrog han och Humanisterna till att det efterhedeniuska lugnet bröts.
Det tar några år för teologisverige att hämta andan. Under 2010 och 2011 publicerades i Sverige tre böcker där behandlingen av Humanisternas, Sturmarks och ”nyateisternas” religionskritik utgör ett centralt inslag. Elisabeth Gerles ”Farlig förenkling. Religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna” (2010), Mattias Martinsons ”Katedralen mitt i staden. Om ateism och teologi” (2010) och Antje Jackeléns ”Gud är större” (2011). Samtliga är teologiprofessorer med ett liberalt, hermeneutiskt grundperspektiv. Antje Jackelén är tillika biskop. 2012 utkom ”Gud och hans kritiker”, en antologi i redaktion av Mats Selander. Den är helt ägnad kritiken av den nya internationella religionskritiken. Den är utgiven av Credoakademin och den teologiska utgångspunkten är evangelikal.
Det tycks på nytt ha uppstått ett läge som kan beskrivas med professor Martinsons bild från 2002: ”Teologerna som fattade mod”. De ambitiöst och proffsigt upplagda seminarierna ”Hedningarnas förgård” skulle kunna tolkas som en indikation på detta nya läge av förnyat självfötroende. Katolska kyrkan är på offensiven visavi den Dawkinska och Hitchenska religionskritiken och är varmt applåderad av svensk kristenhet och delar av svensk kulturelit. Intressant och skickligt! Om det skulle medföra att teologerna och kristenhetens företrädare får så mycket självförtroende att de förmår erkänna det produktiva och meningsfulla i Richard Dawkins åtskillnad mellan å ena sidan ”einsteinsk religion och religiositet” och å andra sidan ”övernaturlig religion och religiositet” så kan det öppna för en viktig och spännande diskussion där positionerna är mindre låsta. Om det förnyade självförtroendet hos teologer och kristenhet i stället ger mer utrymme för nidbildsretorik så är det illavarslande.
Med denna bakgrund skulle det vara intressant att veta vad redaktionen för P1:s temavecka menar med att ”konflikten mellan tro och vetande har blossat upp på nytt”.
Mina funderingar och kritiska reaktioner på dagens Filosofiska rummet: ”Livets mening i en sekulär kultur” återkommer jag till om tiden räcker till.
Lästips: Texten ”Livssyn, språk och religiositet” (ingår som kapitel 1 i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”) är relevant visavi Richard Dawkins uppdelning i ”einsteinsk religion/religiositet” visavi ”övernaturlig religion/religiositet”. Men också visavi Alain de Bottons diskussioner i boken ”Religion för ateister”.
Kompletterad den 15 oktober kl 10.50
Åtta bloggar utifrån temaveckan ”Vad kan man tro på?”
1) Funderingar inför temaveckan ”Vad kan man tro på?” (Nr 24)
2) En kort historik kring den svenska debatten om tro och vetande (Nr 25 – denna blogg)
3) Richard Dawkins visavi Alain de Botton (Nr 26)
4) Sekulär andlighet (Nr 27)
5) Bristen på språk och sammanhang för livets allvar (Nr 28)
6) Behovet av sekulärandliga språk (Nr 29)
7) Eftertankar. Om förnuft och rationalitet (Nr 30)
8) Eftertankar. Tro? (Nr 31)
Gustafs videoblogg 