Nr 29. Temavecka – ”Vad kan man tro på”. Del 6. Behovet av sekulärandliga språk

Som en historisk belysning av Alain de Botton och hans bok ”Religion för ateister” (just kommit ut på svenska) har OBS Kulturkvarten under temaveckan flera gånger fört positivismens fader, Auguste Comte, på tal. Det är en viktig och i hög grad relevant notering. Comte föddes 1798 och dog 1857. I slutet av sitt liv försökte han skapa en sekulär religion utifrån insikten att vi som människor behöver något mer än vetenskap och rationalitet inte minst för att behålla och fördjupa den värdegrund som är nödvändig för ett fungerande samhälle. Man har dock inte nämnt att man i franska revolutionens kölvatten gjorde liknande försök i framför allt Paris. Det finns något både rörande och poetiskt i dessa försök. Jag känner en viss motvillig beundran för dessa djärva och misslyckade försök. Men jag tror inte att den form av levande och angelägen sekulär andlighet – eller existentiell religiositet – som jag skymtar vid framtidens horisont kan växa fram som en skapelse av några få storartade personligheter. Jag kan bara se detta som ett resultat av en gigantisk, kreativ och modig trial-and-error-process av väldigt många människor under lång tid. Denna blogg ger min bild av såväl nuläget som ett mer än tvåhundraårigt perspektiv på detta sökande efter sekulärandliga språk och gemenskapsformer. Även denna blogg är frågan om återanvändning av en gammal text med mindre bearbetningar. Den kan läsas som en fristående sidokommentar till såväl Filosofiska rummets intervju med Hubert Dreyfus: Livets mening i en sekulär kultur som de fyra inslagen i temaveckan i  OBS Kulturkvarten (Olav Hammer (må), Ulla Gudmundson (ti), Pia Dellson (on) och intervjun med Alain de Botton (to)). Nu ser jag fram emot kvällens Filosofiska rummet där dessa tre bidragsgivare i OBS Kulturkvarten möts i ett samtal utifrån temaveckans rubrik: Vad kan man tro på?  

   

Behovet av sekulärandliga språk

För den sekulärandliga människan finns ännu inga etablerade och väl synliga sociala former. Under upplysningstiden började det traditionella kristna sättet att uppfatta tillvaron att luckras upp och bryta samman hos viktiga delar av det kulturella elitskiktet i det västerländska samhället. Jag tror att det är möjligt att se en stor del av poesi, litteratur, film, filosofi och konst sedan dess som en mäktig våg av försök att gestalta de speciella erfarenheter, problem och frågor som uppstår i brottningen med tillvaron hos en existentiellt engagerad och i grunden religiös människa som inte längre kan eller vill acceptera den teistisk-metafysiska föreställningsvärld som tycks utgöra den självklara grunden för kristendomen och dess anspråk på universell giltighet och sanning.

Den moderna västerländska kulturprocessen från upplysningstiden och framåt kan ur detta perspektiv tolkas som en komplicerad och delvis kaotisk rörelse bort från en traditionell kristendom mot en sekulär andlighet som långsamt börjar kunna anas men ännu inte fått några tydliga konturer. Processen har långsamt spridit sig i allt bredare befolkningsskikt och diskuteras i termer av avkristning och sekularisering. En anledning till att detta skeende i de flestas ögon tycks vara en väg bort från kristen tradition är att den traditionella kristendomen är så starkt förbunden med en räcka övernaturliga föreställningar som allt färre accepterar.

Förskjutningen mot en sekulärandliga livssyn har ännu så länge bara kommit till uttryck som sökande och personliga livshållningar hos enskilda människor. Mer eller mindre tydliga spår och uttryck kommer fram i poesi, litteratur, film, konst och hos enskilda teologer och filosofer. Ännu kan man inte skönja några sociala former för den sekulärandliga livshållningen. Jag är övertygad om att gemenskaper som som står på en tydlig och medvetet uttalad sekulärandliga grund, med eller utan kristna förtecken, med eller utan en kyrklig förankring, närmast oundvikligen kommer att växa fram förr eller senare. Förutsatt att vi som global kultur kan undvika att ta död på oss själva.

Uppbrottet från den traditionella kristendom som under århundraden har fungerat som något av den västerländska kulturens livsnerv, har gått snabbare än utvecklingen och formuleringen av en i samhället väl synlig sekulärandlig livssyn och tillvarotolkning. Det kan vara ett av skälen till att vårt samhälle ter sig så pass religiöst likgiltigt. Det är fullt möjligt, rentutav troligt, att det under denna yta finns ett djupt livsengagemang hos många människor som är besläktat med den sekulärandliga grundhållning som skisserats i en tidigare blogg (Nr 27). Det är en grundhållning och en form av sökande som idag är hemlös i den västerländska kulturen, trots dess, enligt min mening, ofta djupa rötter i kristen tradition.

Den dag det börjar växa fram språk och sociala former som på ett levande och autentiskt sätt kan uttrycka och formulera denna nya och idag i stor utsträckning osynliga och ordlösa sekulärandliga grundhållning kan det inträffa anmärkningsvärda förändringar på den kulturella scenen. Då är det fullt möjligt att den långsamma förvandlingsprocess som pågått sedan upplysningstidens begynnelse i mitten av 1700-talet på kort tid kan förvandla vårt till synes materiellt fixerade och andligt likgiltiga västerländska samhälle till ett som är präglat av ett synligt och levande engagemang kring livets djupaste angelägenheter utifrån en uttalad sekulär grund hos breda befolkningslager.

Redan i de tidiga tonåren föll den traditionella kristna föreställningsvärld samman som jag var uppvuxen i. Dess till synes ofrånkomliga övernaturliga sida förmådde inte motstå trycket från svårhanterliga erfarenheter och de frågor dessa väckte. Men detta innebar förstås inte på något sätt att mitt livsengagemang upphörde. Däremot medförde det en radikalt ny situation språkligt, religiöst och kulturellt.

En insikt som sedan dess och fram till nu blivit allt tydligare utifrån mina livserfarenheter kan summeras på följande sätt: Utan ett något så när adekvat och socialt förankrat sekulärandligt språk försvåras mitt medvetna arbete med min relation till tillvarons djupaste och viktigaste sidor. Mina möjligheter att öppna väsentliga dialoger med mina medmänniskor kring centrala erfarenheter och livsfrågor begränsas. Chanserna att få tydligt stöd för de produktiva sidorna i min livshållning och bli uppmärksammad på de improduktiva blir mindre. Chanserna att fastna i olyckliga och destruktiva livsmönster ökar. Och inte minst viktigt, i den mån jag börjar tro att insikter och erfarenheter jag mödosamt har samlat på mig kan ha relevans och giltighet för andra, medför bristen på ett fungerande och socialt förankrat språk att mina möjligheter att kunna ge ett meningsfullt stöd åt andra människor i deras livskamp blir små.

Jag har ingen anledning att tro att inte ungefär samma sak gäller för alla engagerade sökare som är misstrogna och avvisande gentemot de övernaturliga föreställningar som tycks oupplösligt förbundna med de traditionella religionerna, buddhismen i viss mån undantagen. Dessutom gissar jag att denna grupp sekulärandliga sökare som mer eller mindre medvetet avvisar alla övernaturliga föreställningar är stor i det moderna västerländska samhället.

Att det i vår tid är en väsentlig kulturell angelägenhet att utveckla och fördjupa ett eller flera relevanta och relativt sammanhållna sekulärandliga språk är jag numera helt övertygad om.

Detta språksökande handlar om att forma begrepp, betraktelsesätt och konstnärliga uttryck som kan gestalta väsentliga sidor av vårt människovarande med dess möjligheter och begränsningar, med dess spektra av erfarenheter, frågor och konflikter, som kan synliggöra de motstridiga krafter som tycks oupplösligt förbundna med vår möjlighet till mognad och utveckling. Det handlar om att söka efter rituella former där den sekulärandliga människan tillsammans med andra kan uttrycka sin andakt, förundran och bävan inför tillvarons storhet och gåtfullhet, som kan hjälpa henne att möta och acceptera människovarandets bräcklighet och utsatthet. Det gäller också former som kan stödja henne att, trots den oro det väcker, hålla kvar de väsentliga livsfrågorna i fokus, att stå kvar i en öppen och intellektuellt ärlig grundhållning i mötet med de frågor och avgöranden som livet ställer henne inför, som kan hjälpa henne att upprätthålla ett ansvarigt förhållande till hjärtats, samvetets och sanningens röster. Det sista inte minst när hon på grund av rädsla och olika sorters bundenhet har svikit dessa röster. Det handlar också om att söka efter språk och former som kan förmedla något av den bärande kärnan i den sekulärandliga livshållningen och tillvarotolkningen till andra människor och – inte minst viktigt – till nya generationer.

Från mitt perspektiv tycks det uppenbart att ett växande antal människor lever i den speciella språklöshet och sammanhangslöshet som är resultatet av att den teistisk-metafysiska världsåskådning som i århundraden på ett självklart sätt har burit kristendomen och den västerländska kulturens andliga liv har upphört att fungera. Drivkraften för skapandet hos många konstnärer, regissörer, poeter, författare och filosofer i vår tid kan till en viktig del förstås som uttryck för ett envist, modigt och många gånger även både plågsamt och ensamt brottande med denna kulturella språklöshet. Ur detta perspektiv kan man uppfatta en stor del av det främsta konstnärliga gestaltandet som spjutspetsen i en väldig kulturell språksökarprocess som pågått med växande intensitet under de senaste tvåhundrafemtio åren i den västerländska kulturen.

Det är oundvikligt att varje framsteg i detta språksökande som har djup och bärighet tenderar att på olika indirekta sätt ifrågasätta de livstolkningar, kristna eller andra, där viktiga delar av grunden utgörs av uttalat övernaturliga, bortomvärldsliga föreställningar. Drivkraften för detta språksökande är en växande medvetenhet om att det i vår tid finns ett form av grundhållning och seriöst sekulärt, existentiellt sökande som inte kan och inte vill komma till uttryck inom ramen för någon tillvarotolkning – kristen eller annan – där det övernaturliga, bortomvärldsliga inslaget framstår som centralt och omistligt. Detta oavsett de existentiella djup som för övrigt ryms. Avgörande är att denna existentiella grundhållning, som jag tror att jag delar med ett växande antal människor, behöver hitta såväl fungerande språk som platser och sammanhang för det levande samtalet för att den hos allt fler människor ska kunna utvecklas till den bärighet och det djup som är möjligt.

PS 1. När det gäller grundtemat ”Vad kan man tro på?” tycker jag det har varit väldigt tunt under hela temaveckan. Nu även inräknat det avslutande samtalet i Filosofiska rummet. Jag tar mig friheten att rekommendera texten ”Existentiell tro”. Den kan man läsa om man är beredd att ge sig i kast med en seriös och tungviktig text som argumenterar för att det faktiskt finns en högst reell och konkret tro-otro-problematik som spelar en avgörande roll för om kvaliteter som mening, hopp, medkänsla, förnuft ska utvecklas och fördjupas eller om deras motsatser med meningsupplösning, främlingskap, hopplöshet mm ska få övertaget i våra liv. På tvären mot alla konventionella sätt att diskutera kring tro, icke-tro och otro så hävdas där på slutet med goda argument att det demokratiska, människorättsorienterade samhället är beroende av att detta som i texten kallas ”existentiell tro” har övertaget hos de flesta människorna i samhället. Utgångspunkten är existentiell och sekulär. DS.

PS 2. På Humanistbloggen har Ulf Gustafsson skrivit en intressant och tänkvärd blogg kring behandlingen av Richard Dawkins under temaveckan och i synnerhet i intervjun i Människor och tro fredagen den 19 oktober. Rubrik: ”Om Dawkins syn på religion”. DS.

Åtta bloggar utifrån temaveckan ”Vad kan man tro på?”

1) Funderingar inför temaveckan ”Vad kan man tro på?” (Nr 24)
2) En kort historik kring den svenska debatten om tro och vetande (Nr 25)
3) Richard Dawkins visavi Alain de Botton
4) Sekulär andlighet (Nr 27)
5) Bristen på språk och sammanhang för livets allvar (Nr 28)
6) Behovet av sekulärandliga språk (Nr 29 – denna blogg)
7) Eftertankar. Om förnuft och rationalitet (Nr 30)
8) Eftertankar. Tro? (Nr 31)

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i ateism, Existentiell livssyn, Filosofi, Humanisterna och religion och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s