4:an Debatt (2). Om otro. Svar från CG Olofsson till Mattias Martinson.


Bäste Mattias Martinson,

Tack för ditt svar. Jag uppskattar att du har svarat lungt och sansat trots det ganska tuffa tonläget i min videoprata (nr 4). Jag har förstås läst ditt svar, och nu även hela din bok ”Katedralen mitt i staden. Om ateism och teologi”. Det har tyvärr inte ändrat min uppfattning om det jag uppfattar som ditt djupt problematiska sätt att använda begreppet ”otro”. Eftersom detta är den helt dominerande och förhärskande diskursen* i hela kulturen – för att använda det filosofiska och teologiska finspråket – så är det kanske orätt att hoppa på dig. Men någonstans måste man börja om man, som jag, tycker att den här problematiken är alltför viktig för att tyna bort i kulturens yttermarginaler. Du kan ju välja att ta det som en komplimang.

*diskurs: – ungefär = den förhärskande förståelsen och språkanvändningen. Här skulle man kunna tala om ”tro-otro-diskursen”. Diskurs är ett modernt akademiskt ord som under de senaste trettio åren blivit ett av de mest använda fackorden inom humaniora, teologi och samhällsvetenskap. Så även i ”Katedralen mitt i staden”.

Innan jag i Del 2 av mitt svar mer ordentligt går in på problematiken kring möjliga innebörder i begreppet otro med hjälp av Paulus och Romarbrevet så vill jag ge några övergripande synpunkter på boken.


Del 1. Lite övergripande synpunkter.

Tagen i sin helhet väcker din bok mycket tankar och ytterligare rejäla invändningar. I Del I. Ateism tycker jag att behandlingen av Humanisterna, Hedenius, Thomas Anderberg, Dawkins är grov och kategorisk. Efter att under hösten ha läst tre årgångar av Humanisten, sett ett antal videofilmade debatter på Humanisternas webbplats och tidigare i mitt liv läst såväl Tomas Anderbergs ”Guds moral” som Sturmarks ”Tro och vetande 2.0”, Dawkins ”Illusionen om Gud”, Onfrays ”Handbok för ateister” och Hedenius ”Tro och vetande” kan jag bara enkelt konstatera att jag inte kan ta till mig den bild av okunnighet och en självgod monologisk ytlighet som du med stor kraft försöker mana fram. En komplicerande motbild av nästan profetisk karaktär ger biologen, ateisten och författaren Fredrik Sjöberg i en SvD-artikel från oktober 2002 (obs flera år innan ovan nämnda böcker av såväl Dawkins som Onfray sett dagens ljus) med rubriken ”Vidskepelse underskattar livet och döden”. Den finns kvar på Internet.

Tomas Anderbergs bok kom ut 1997. Du lyfter fram Anderberg som påläst, seriös, kunnig i jämförelse med den ytliga, okunniga och grova religionskritik som Sturmark, Hedenius, Lena Andersson, Dawkins (Humanisterna et al) ger uttryck för. Jag håller med dig om att Thomas Anderberg gör ett högst hedervärt arbete med trosfrågorna i ”Guds moral. En essä om ondskans och lidandets problem” som de såg ut på den då aktuella religionsfilosofiska scenen (Jmfr t.ex. ”Argument om tro ”, 1993, utgiven av Svenska kyrkans forskningsråd, av religionsfilosofen Olof Franck.) Men det stöter mig rejält att du sedan som avslutning, efter ditt erkännande av nivån på hans diskussion, med hårda ord naglar fast honom som ytterligare en av dessa som är ovillig att lyssna eller gå in i en djupare dialog om tron för att han i slutet av boken gör en markering – han lämnar kyrkan efter den fina konserten innan prästen tar till orda för att de kristna ‘gudsorden’ har blivit stumma och döda för honom (s.46-47). Dessutom framstår denna avslutning som den poäng du vill lyfta fram. För mig blir din reaktion konstigt småaktigt. Den träffar även mig. Jag har till en del denna anderbergska sida i mig. När du senare lyfter fram den belgiske ateisten och filosofens Thierry de Duves öppenhet i förhållande till den danska kyrkoherden Grosbøll som en kontrast till Thomas Anderberg blir det direkt märkligt (s.71-72). De Duve reagerar på en kontrovers i danska folkyrkan som fått internationell massmedial uppmärksamhet. Han har inte suttit snällt i en kyrkbänk där det varit så att en för honom okänd Grosbøll har råkat predika. Det förnyade påhoppet på Anderberg skymmer tyvärr ditt annars intressanta resonemnag kring de Duves reaktioner på den danska kontroversen. Anderberg har fortsatt att ‘avlyssna’ den mera breda offentliga diskussionen kring kyrka, tro, ateism och skrivit artiklar kring detta.

När det gäller Del I. Ateism så blir det efterhand tydligt att jag som en kontrapunkt till din analys av den ‘låga nivån’ på religionskritiken hos Humanisterna et.al alltmer saknar analys och kvalificerade teologiska reflektioner kring några av de stora inomkristna kontroverstänkarna de senaste decenierna.

Eftersom du genom citatet av de Duve (s.71) för in den danske kyrkoherden Thorkild Grosbøll i diskussionen skulle det varit intressant och värdefullt om du tagit upp en teologisk diskussion kring hans bok ”En sten i skoen” utifrån just spänningen tro – kyrka – ateism – teologi. Det var när denna bok uppmärksammades i media på det lite vinklade sätt som media gillar som de starka negativa inomkyrkliga reaktionerna satte igång. De ledde till avstängning från prästtjänsten en period. Sedan bestämdes det att han skulle ställas inför ‘prästrätt’, en teologisk prövning huruvida han definitivt skulle avkragas. Prästrätten las ner precis innan det var dags. Men det blev två år av intensiv utsatthet för att han i sin bok tummade på de traditionella trosgränserna. Var fanns ytligheten och okunnigheten i detta drama enligt din mening. Eller är ytlighet och okunnighet irrelevanta kategorier när det gäller inomkristna kontroverser? (se också min artikel ”Vad innebär kristen gudstro?”, 2004, som avslutningsvis berör Grosbøll ).

Om man utforskare det landskap som finns i spänningen mellan ateism och teologi skulle det också varit på plats med några reflektioner kring den brittiske prästen Anthony Freeman och hans bok ”God in Us” (1993). Denne präst som tog såväl sin prästgärning, sitt personliga liv som sina församlingsmedlemmar på allvar blev hårt ansatt. Han blev av med sin tjänst, men fick behålla sin prästlegimitation. Utan ett starkt stöd från en stor grupp präster och teologer i Danmark hade sannolik samma sak hänt med Grosbøll. Men majoriteten av präster ville att han skulle avsättas. Han är kvar som uppskattad kyrkoherde i sin församling i utkanten av Köpenhamn.

Det hade också varit intressant med dina reflektioner som teolog kring de häftiga attackerna från sina trossyskon som Krister Stendahl råkade ut för 1987, då nybliven biskop i Stockholm, när hans bok ”Meningar” uppmärksammades i media. I boken ingick en essä där Stendahl i sin egenskap av professor i Nya Testamentets exegetik hävdade att tron på odödlighet inte var någon central biblisk tanke. Om man vill få en liten bild av detta med tolkningar, diskurser, makt och hur man skapar tystnader så är intervjun med Stendahl i Kyrkans Tidning nr7/2002 värd att läsa.

De inomkristna påhoppen på KG Hammar, belysta genom t.ex. ett par insändare i Kyrkans Tidning, hade varit intressant som en kontrapunkt till den intervju med Torbjörn Tännsjö där han avfärdar Hammar som hycklare i jämförelse med Åke Greens gammaldags hederliga tro och som du refererar som ett upprörande exempel på en ytlig schablonbild av kristen tro från den Humanistiska sidan. Själv blir jag betydligt mer upprörd över de självsäkra, självgoda inomkristna påhoppen på KG Hammar än de utomkristna som Tännsjö representerar. Samma typ av utomkristet påhopp som Tännsjö respresenterar upprepas på ett betydligt försåtligare sätt av Göran Hägg i hans bok ”Gud i Sverige” som kom ut 2010. Göran Hägg är ingen teologisk oskuld. Ett av hans nedlåtande epitet på KG Hammar är ”bortförklaringsteolog”.

Jag saknar också en analys den tuffa inomkristna debatten kring den anglikanske biskopen John Shelby Spong när han gjorde sitt första sverigebesök 2004. Det blev en ny tuff debattomgång ett år senare när boken ”A New Christianity for A New World” kom ut i svensk översättning. Att Spong inte är någon lysande teolog är sin sak. Men han har en rik bokproduktion bakom sig, är läst av många, är en duktig exegetiker och har varit en modig och skicklig debattör när det gällt kvinnliga präster, att ta strid med den fundamentalistiska bibeltolkning som är betydligt vanligare i USA än här, att ta ställning för prästvigning av öppet homosexuella. Det som i detta sammanhang skulle vara intressant att få belyst av dina teologiska ögon är varför han väcker så mycket ont blod bland många kristna. De negativa inomkristna reaktionerna i Sverige är då bara en mild västanfläkt mot de i USA från den röststarka högerkristna sidan.

Eftersom Spong är något av arvtagare till den engelske biskopen John A.T. Robinson kan det vara på plats att säga några ord om honom också. Robinson nådde en jättepublik med sin kontroversiella ”Honest to God” (1963). Robinson sågades av alla de svenska teologer som hade röst i offentligheten som ytlig och okunnig när den kom ut i svensk översättning 1964 med titeln ”Gud är annorlunda”. Det var ungefär samma nivå som Ola Sigurdsons sågning av Spong i en intervju i Kyrkans Tidning 2005.

Det enda erkännadet biskop Robinson fick från den offentliga svenska kristenheten kom från Margit Sahlin, en av de tre första kvinnliga prästerna. Hon bjöd in honom till Sverige och den då av henne ganska nystartade Katharinastiftelsen. Hon fick det hett om öronen för denna orädda frimodighet. Gustaf Wingrens drapa visavi Robinson i ”Mina fem universitet” – skriven långt efter den aktuella kontroversen – är för mig ett teologiskt lågvattenmärke.

Jag skulle kunna sammanfatta dessa invändningar ungefär så här: Genom att du inte tar upp en diskussion kring någon av dessa kontroversiella, modiga inomkristna röster som med integritet och allvar brottas med spänningen kyrka – tro – teologi – ateism – icke-teism och de hårda, negativa inomkristna reaktioner de har väckt så faller någon sorts märklig skugga över din hårda kritik av Hedenius, Tomas Anderberg, Humanisterna, Dawkins m.fl. Genom denna frånvaro av de inomkristna komplikationerna blir din ständiga kritik av deras ytlighet och okunnighet på något sätt lättköpt, det kostar ingenting, du behöver egentligen aldrig riktigt visa var du själv står.

Och förresten, du omnämner flera gånger kyrkoherde Grosbøll som ateist? Gör han det själv? Såvitt jag kan minnas gör han det inte i ”En stein i skoen”! Om han inte använder det om sig själv blir epitetet ateist bara ett tråkigt skällsord som kan användas som nytt bränsle av hans belackare. Att den ateistiske belgiske filosofen de Duve betecknar Grosbøll som ateist är en helt annan sak.

Och sist, ytterligare en anslående frånvaro. Den är så given och självklar att jag behövde bli påmind om det. Kvinnliga präster är fortfarande inte en självklarhet. Att denna fråga varit inflammerad så länge är kanske den enskilda fråga som bidragit mest till att undergräva det mera breda folkliga förtroendet för Svenska kyrkan. Om en så bildad, mångkunnig, populär, teologiskt välskolad person som prästen Dag Sandahl fick bestämma skulle vi fortfarande inte ha några kvinnliga präster. Dag Sandahl kan rimligen inte karakteriseras som ytlig och teologiskt okunnig. Om man talar om ytlighet och okunnighet i t.ex. Humanisternas kristendomskritik så är ju detta onekligen en fråga som skvalpar i bakgrunden.

I ditt svar skriver du: ”Jag vill framförallt bidra med redskap för en fördjupad religionskritisk reflektion inom ramen för vår tids olika ateismer och framförallt det faktum att vi som kulturella och sociala varelser idag lever ut en sorts naturlig brist på den gudstro som bara för några hundra år sedan var helt naturlig.” Det är en mycket lovvärd ambition. Men den gör samtidigt frånvaron av diskussion av dessa näraliggande inomkristna kontroverser än märkligare. Diskussionen av gud-är-död-teologien från 60-talet hos Tomas Altizer kan inte på något sätt täcka denna brist.

Din diskussion kring en Hegelskt inspirerad ateism med bilden av en fullkomlig människa visavi en nietzscheansk ateism som erkänner det tvetydiga, utsatta och ofullkomliga som ett mänskligt grundpredikament är intressant. Jag tycker det är värdefullt för mig att få en tydligare bild till de idéhistoriska rötterna till dessa två mycket olikartade ateistiska grundperspektiv. I den mån jag har fattat saken rätt är min egen ateism i så fall otvetydigt nietzscheansk. Här kan det också vara på plats att säga att jag efter många års motstånd och tvekan har accepterat den förhärskande språkstituationen och kallar mig ateist.

I Del II. Teologi finns intressanta delar som väcker produktiva tankar eller gör mig en aning klokare eller kunnigare. Det metateologiska kapitel som inleder Del II är stimulerande och intressant, om än inte helt utan invändningar. Din kritiska analys av den svenska lutherdiskursen i kapitel sex var både nyttig och höggradigt intressant, men när kapitlet sedan utmynnade i ett grovt avfärdande av boken ”Philosophers without God” så blev jag väldigt överrumplad. Det träffade mig och det jag står för på ett annat och djupare sätt än din användning av begreppet otro. Men den diskussionen får vänta. Jag tycker också att slutkapitlet, kapitel sju ”Postkristen bibelläsning”, i långa stycken är intressant och där jag lär mig lite nytt och får nya tankar. Dina reflektioner kring Jonas Gardells båda böcker ”Om Gud” respektive ”Om Jesus” är intressanta och stimulerande även om där för min del finns rejäla problem värda en alldeles egen diskussion.

Del 2. Om otro och Paulus.

Efter denna långa inledning är det dags att återgå till huvudfrågan för vårt meningsutbyte: innebörden i begreppet ”otro”. I den fortsatta diskussionen bör man ha med orden ”tro”, ”icke-tro” och ”gudsförnekelse” i bakgrunden. I den kristna värld jag kommer ifrån var ”otro”, ”gudsförnekelse” och ”gudsförnekare” starkt negativt laddade ord. ”Otro” och ”gudsförnekelse” hörde ihop. Orden användes av den kristna gemenskapen för att markera ett ”vi” och ”dom”, ”innanför” visavi ”utanför”. Begreppen ”icke-tro”, ”icke-troende” och ”inte troende” var i det närmaste neutrala. Dom används för att beskriva ett sakförhållande. ”Murare Nilson är inte troende”. Om man sa ”Murare Nilsson är en gudsförnekare” så var det något mycket annorlunda. Tonerna blev ett snäpp mörkare om man sa ”Murare Nilsson är en otrons profet”. I förhållande till beteckningen ”gudsförnekare” var beteckningen ”ateist” nästan snäll. Detta sagt för att i lite lättsam wittgensteinsk anda påpeka att det kan vara en poäng med att lyssna av de språkanvändningar som finns och inte bryta alltför mycket med dom om man inte har medvetna och väl genomtänkta anledningar.

Jag kan inte på något generellt sätt fastslå att dessa ord har dessa undertoner. De kan också ha förändrats under de fyrtiofem år som gått sedan jag bröt upp från min kristna barndomsvärld och därmed också kom bort från det vardagliga inomkristna språket. Däremot vågar jag hävda att det ligger ganska väl i linje med den frikyrkokristna språkvärld (diskurs) jag är uppvuxen med. Jag måste förstås vara öppen för att den kristna språkvärld du är uppvuxen med och som omger dig i den teologiska världen är annorlunda. Om så är fallet mildras min kritik, men den försvinner inte.

Ytterligare ett språkligt påpekande. Inom kristen förkunnelse och teologi så har orden tro och otro varit intimt knutna till varandra och speglat varandra. Rätta mig om jag har fel. Genom att ge begreppet ”otro” en viss innebörd så ger man med en sorts oundviklighet samtidigt indirekt begreppet ”tro” en bestämd innebörd. Därför blir det problematiskt när man i en teologisk text använder ett nyckelord som ”otro” på det sätt som du gör och samtidigt antyder att ens teologiska förståelse av begreppet ”tro” inte har någon relation till detta. Du ger inte ‘otrons förespråkare’ någon större chans att täppa till sin ytlighet och okunnighet när det gäller innebörden av ‘att tro’ hos trons folk.

Apropå ditt svar på min videoprata så börjar jag med att anknyta till slutet. Du skriver där att det enligt ditt menande är ”för enkelt att hävda att det finns en entydigt etablerad existentiell förståelse av tro och otro i teologihistorien som är den rätta.” Jag är helt ense med dig i detta. Jag påstår inte att det inom teologin finns en etablerad existentiell tolkning av den typ jag antyder i videopratan – och som du skulle vara okunnig om. Det kanske inte framgår kristallklart, men min huvudpoäng är att just detta faktum är själva grundproblemet; dvs att det inte finns en väletablerad teologisk, inomkristen och sekulär diskussion kring den existentiella trosproblematik som jag antyder. Vad jag säger är att det finns tydliga antydningar om en helt annan och enligt min mening oerhört mycket angelägnare infallsvinkel till innebörden i tro-otro-problematiken hos både Paulus och Luther än i den idag förhärskande teologiska och sekulära diskursen. Den infallsvinkeln är idag helt osynlig. Och tyvärr är din bok ett av många exempel på detta. Tyvärr gäller detta omdöme även din och Tomas Ekstrands bok ”Tro och tvivel” från 2004.

Innan jag fortsätter kan det vara en poäng att ge en positionsbeskrivning. Jag är inte professionell exeget, jag är inte akademiskt skolad teolog, jag är inte akademiker (om än en fil kand i min ungdom). Jag är kristen i betydelsen att jag är uppvuxen i kristen kulturkrets och ganska väl förtrogen med arvet av kristna berättelser, begrepp och föreställningar. Och jag är döpt – kyrkans primära kriterie på att vara kristen! Jag är icke-kristen i betydelsen av min personliga tro och livstolkning; jag tror inte på gud, jag tror inte på ett liv efter döden, jag tror inte Jesus har uppstått från döden. Jag är nog ungefär lika god ateist som Nils Elvander som får rejält utrymme i din bok (s.113-118 och s.125-127). Jag gick med i Svenska kyrkan ett knappt halvår innan honom och därmed också innan tsunamin. Och viktigast, mitt liv har präglats av ett starkt engagemang kring frågan vad det innebär att vara människa, vad som kan urholka och förstöra våra liv, vad som kan få kvaliteter som livsglädje, hemhörighet i tillvaron, upplevelse av mening att växa och fördjupas? Vad gäller de skärvor av svar på dessa stora frågor som tagit form så har det också känts angeläget att försöka dela med mig. Utifrån dina reflektioner kring Elvander tillhör jag också dom som genom sina ställningstaganden gör att religionen ”blir aktuell i form av en nedbruten tro som strikt taget inte längre kan skiljas från otron” (s.125).

Det kan vara på sin plats att sätta denna positionsbestämning i relation till ett textavsnitt av Paulus i brevet till Romarna. ”Eftersom de föraktade kunskapen om Gud lät han dem hemfalla åt föraktliga tänkesätt så att de gjorde det som inte får göras, uppfylldes av allt slags orättfärdighet, elakhet, själviskhet, ondska, full av avund, blodtörst, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och baktalar. De föraktar Gud. De är fräcka, övermodiga och skrytsamma, uppfinningsrika i det onda, uppstudsiga mot sin föräldrar, tanklösa, trolösa, kärlekslösa, hjärtlösa.” (Rom. 1:28-33) Med mina livserfarenheter för ögonen – född i slutet på 40-talet så har det hunnit rinna en del vatten under broarna – blir Paulus ord fullständigt absurda om de läses som konsekvenser av att inte tro på Gud, att inte tro på existensen av en övernaturlig makt som kan ingripa i mitt liv, i våra liv, att inte tro att det finns någon högre makt som har en mening och avsikt med mitt liv, med våra liv. Jag kan också läsa Paulus ord med ateister och aktiva kristendoms- och religionskritiker som Ingemar Hedenius, Christer Sturmark, PC Jersild, Lena Andersson och Richard Dawkins för ögonen. Resultatet blir inte bättre. Paulus har fel så att det dånar om det!

Detta är en av detaljerna i att det blir djupt problematiskt för mig att du så genomgående använda begreppet ”otro” för att karakterisera dessa enligt din mening monologiska, ytliga, teologiskt okunniga religionskritiker. Att beskriva deras hållning som att de på nytt ”lanserar otron” blir märkligt. Vad jag uppfattar är att de med emfas går ut med att det är möjligt att leva ett liv med mening, livsglädje, ansvar och engagemang för medmänniskor och samhälle – utan att tro på några övernaturliga krafter och makter och ett liv bortom döden. Man är också tydliga med att man gärna vill bygga upp sammanhang för en öppen livsåskådningsdiskussion som är fristående från kyrka och teologi – och som sin grund har vad som skulle kunna kallas ett ‘sekulärt paradigm’. Jag tycker det är väldigt sympatiskt och lovvärt – och vill gärna bidra. Att det finns någon sorts udd i detta gentemot kyrkan, teologin och den teologiskt inspirerade livsåskådningsforskningen tycker jag är närmast självklart. Och med rätta! Jag har inte sett någon något sånär väletablerad teologi som i sin tolkningsram ger ett tydligt och självklart utrymme för denna erfarenhet och livshållning. Jag tycker inte ens att Paul Tillich gör det. Rätta mig gärna om jag har fel. Du berör denna sida hos Humanisterna på s.65-67. Det sakproblem du tar upp är viktigt och intressant. Men varför ditt trista, nedlåtande, avfärdande tonfall? Jag blir så sur och upprörd att jag har svårt att uppfatta sakproblemet. Bortsett från ditt trista tonfall och mina upprörda känslor berör du där en fråga som är jätteintressant och skulle vara värd en helt egen diskussion.

Om man som nu reserverar begreppet otro för Nils Elvander, Hedenius, Humanisterna och mig vad vill du använda för teologisk benämning på det Paulus beskriver?

Vi kan gå ett steg vidare tillsammans med Paulus. För människor med mina livserfarenheter är det väldigt lätt att avfärda honom som en absurd knäppskalle. Tar man honom lite mer på allvar blir många textställen hos Paulus grovt kränkande. Om man är en människan som kämpar med livets allvar och djup utan att tro på gud och ett liv efter döden så är det bara en radikal oseddhet som förmedlas av många Paulustexter. ”Jag, mitt liv, min livskamp, mitt engagemang finns inte. Det är radikalt förnekat!”.

Jag lämnar det spåret och leker i stället med tanken att han är något viktigt på spåren. Kan det finnas en livshållning, ett sätt att leva, ett sätt att vara människa som får de mörka negativa konsekvenser han beskriver? Då kan vi till att börja med konstatera att varken jag, Hedenius, Sturmark, Lena Andersson eller Richard Dawkins är fångade i denna mörka livsprocess. Det konstaterar jag eftersom dessa negativa konsekvenser varken karakteriserar mig eller dessa människor, snarare så att säga tvärtom.

När jag fortsätter denna tankelek föreställer jag mig att att Paulus är en autentisk, engagerad, ärlig människa som är drabbad av något han upplever som helt omvälvande. Det är en brinnande angelägenhet för honom att dela med sig av de erfarenheter och insikter som har drabbat honom. Men med två tusen år i backspegeln är det samtidigt inte speciellt djärvt att hävda att han dock gör det alltför vanliga mänskliga felet när det gäller starka, omvälvande, omskakande personliga upplevelser: att oreflekterat generalisera alldeles för långt.

Med denna reservation i bakhuvudet fortsätter jag att hålla fast tanken att han faktiskt känner till en livshållning, ett sätt att leva som får dessa mörka konsekvenser. Kanske har han påtagliga egna erfarenheter av detta. Kanske är det till och med så att hans omvändelse handlar om påträngande erfarenheter av just detta – att ha varit hjälplöst fast i det negativa, destruktiva, relationsförstörande, meningsupplösande livsmönster han så kärnfullt beskriver, och att han nu har blivit befriad. Att han efter Damaskusupplevelsen har fått del i ett radikalt annorlunda sätt att vara människa som stödjer fördjupningen av kvaliteter som delaktighet, kärlek, medkänsla – ‘inte längre jag utan Kristus i mig’.

Innan jag fortsätter behöver jag som en liten parates säga att jag tycker att det finns en klart omogen, kanske man kan säga ‘oförsonad’, sida hos Paulus som kommer fram om man läser hela 1:a kapitlet. Jag saknar ömheten och medkänslan i orden när han beskriver konsekvenserna av att ha fastnat i denna mörka, destruktiva livshållning. Jag skulle blivit tryggare med Paulus om han mellan raderna hade förmedlat en aura av den sortens intensivt smärtblandade värme som en del människor kan känna i sin hjälplöshet visavi en närstående vars liv håller på att brytas ner av destruktiva livsmönster och som ställer till elände och olycka för sig själv och andra genom lögner, bedrägerier, våldsamhet, alkoholmissbruk etc – trots att man kanske är drabbad själv. Inte ett endaste liv är värt att gå om intet i mörker, meningupplösning, destruktivitet. Denna brist hos Paulus är en varning. Paulus måste läsas med stor vaksamhet. I hans texter finns stråk som via Luther gett näring åt den antisemitiska sida i kristendomen som var en av de saker som möjliggjorde Förintelsen.

Att den sortens mörka och förfärliga kvaliteter som Paulus beskriver kan ta form i en människas liv är för mig helt tveklöst. Och när det sker är det i grunden alltid tragiskt. Men ända sedan mitt tonårsuppbrott är det lika tveklöst att det i så fall inte har att göra med huruvida man tror på Gud eller inte eller om man tror att Jesus har uppstått från döden eller ej. Utifrån denna väldigt personliga och samtidigt ‘metodologiska ateism’ börjar det bli riktigt spännande och intressant med både Paulus, Jesus och kyrkans födelse.

Vad kan föda och ge näring åt den sortens negativa och destruktiva kvaliteter som Paulus räknar upp. Vad kan förhindra att dessa kvaliteter bryter igenom och ta över en människas liv. Kan det vara så att kristendomen genom sina riter, berättelser och sin trosgemenskap fungerade som ett värn mot dessa mörka kvaliteter, att det minskade sannolikheten att de skulle ta över en människas liv, att det samtidigt ökade sannolikheten för de goda kvaliteter som Paulus beskriver på annat håll, t.ex i 2:a Korinthierbrevet 13, skulle få övertaget.

Om jag tar Paulus på allvar menar han att det finns en positiv, uppbyggande livsprocess som känneteckans av att den tenderar att utveckla och fördjupa förmågan till livsglädje, förundran, upplevelsen av mening, delaktighet och ansvar. Den tenderar att över tid fördjupa kvaliteter som medkänsla, ömhet, kärlek, förnuft, ödmjukhet. Förmågan att försonas med egna och andras brister och tillkortakommanden fördjupas i mötet med livets förvecklingar.

Och i samma perspektiv förstår jag det som att Paulus menar att det finns det en urholkande livsprocess som underminerar förmågan att uppleva mening, livsglädje, tillit. Den skapar en allt fastare grund för att fastna i begär och egocentrisk självhävdelse, den ökar ‘fästytan’ för de känslor av hat, hämndbegär, destruktivitet som de flesta av oss tvingas möta när vi råkat ut för kränkande, illasinnad, våldsam behandling av andra. Den ger grund för ett växande mått av hänsynslöshet, den bryter ner spärrarna mot kallsinniga manipulationer och maktlystnad för att uppnå personliga fördelar. Den kan utvecklas till en kall, cyniskt, kalkylerande livshållning utan några moraliska gränser som bara ser till den egna vinningen. Den kan utvecklas så långt att dess enda spärr mot det det riktigt förfärliga är hot om upptäckt och straff – härsides eller hinsides.

Detta är i stor utsträckning mina ord, men jag tror inte att en professionell Paulusexeget skulle ha några avgörande invändningar mot min sammanfattning av konsekvenserna av de båda motstridiga livsprocesser som Paulus ger ord åt. Att, som jag, bestämt hävda att de är oberoende av om en människa tror på Gud eller inte, är förstås helt obibliskt och helt på tvärs mot hur Paulus förstår saken.

Utifrån en metodologisk ateism finns ingen gudomlig auktoritet hos Paulus. Han blir i stället en broder i detta förunderliga att vara människa som räcker över en för honom livsavgörande erfarenhet till oss; den djupa och avgörande skillnaden mellan två motstridiga och väldigt olikartade livsprocesser. Om vi står ut med att han är ganska auktoritär, fångad i många av sin tids föreställningar, med uppenbara brister i medkänslan med dom som fastnat i en livsförstörande, destruktiv livsprocess, så kan vi ta tag på den angelägna kunskapsfråga som finns invävd i Paulus texter.

Vad är det för mekanismer och skeenden som avgör om den ena eller andra livsprocessen får övertaget i en människas livsprocess? Vad kan bidra till förstärka övertaget för den ena eller andra? Vad kan underminera?

Jag kan inte komma förbi min övertygelse om att detta är en av de absolut viktigaste kunskapsfrågorna för vår samtida globala kultur. Och den har inte att göra med att vara kristen eller icke-kristen, att tro på gud eller inte, att vara muslim eller buddhist eller hindu. Det handlar om en typ av svårfångade dynamiska inre processer som rör vid psykologiska, psykodynamiska och existentiella aspekter av vårt människovarande och där kunskap, kultur, ideologier, berättelser och religiösa traditioner spelar en viktig roll, i såväl positivt som negativt avseende. Det handlar inte primärt om moral och värden utan om att förstå de djupare inre processer som underminerar moral och värden och vad som utvecklar och fördjupar dom.

När det gäller dessa båda motstridiga livsprocesser/livshållningar skulle jag gärna använda beteckningarna ‘trons livsprocess’ respektive ‘otrons livsprocess’. Det skulle tydliggöra rötterna i kristen trostradition, men det skulle samtidigt innebära en radikal sekularisering av begreppen tro och otro. Men tyvärr tror jag inte dessa benämningarna är möjliga att använda idag. Om vi verkligen vill sätta fokus på denna kunskapsfråga och inte fastna i fruktlösa sidospår tror jag, tyvärr, att det är nödvändigt att skrota beteckningarna ‘trons’ respektive ‘otrons’ livshållning. Inte minst är upprinnelsen till detta meningsutbyte om innebörden i begreppet ”otro” en illustration till att dessa ord är i det närmaste obrukbara för detta speciella syfte. Men jag skulle väldigt gärna ha fel i denna bedömning.

I mitt eget tänkande och skrivande kring denna kunskapsfråga har jag laborerat med ett antal olika begrepp. De är delvis knutna till olika nivåer och infallsvinklar. ”Delaktighetens” repektive ”likgiltighetens livshållning” (”Har kristen tro en framtid?”, 1996 ), ”ansvarighetens” kontra ”flyktens livshållning” (kapitel 2: ”Ansvar och flykt”, 1999 ), ”den existentiella trons” respektive ”den existentiella otrons livshållning” (kapitel 6: ”Existentiell tro”, 1999 ). Ingen har riktigt satt sig och blivit en pregnant sammanfattande benämning.

I min tankevärld borde denna kunskapsfråga vara själva navet eller hjärteroten för teologin. Men jag är idag djupt pessimistisk när det gäller detta. Teologin idag är alltför invävd i en traditionell kristen diskurs. Försöken att vidga och vitalisera det teologiska landskapet med hjälp av den ‘relativistiska öppenhet’ den postmoderna filosofins skapar är enligt min mening dömda att misslyckas. Dessutom menar jag att relativismen är en återvändsgränd där man alltför lätt kan gömma sig för att slippa den krävande diskussionen kring ‘sant’ och ‘falskt’ visavi våra svåraste och samtidigt viktigaste frågor. Mest avgörande för min pessimism visavi teologin är att jag tror att såväl en metodologisk som personlig ateism är nödvändig för att få den motivation och drivkraft som är nödvändig för denna kunskapsfråga. Att vara djupt förtrogen med en eller flera religisösa traditioner tror jag däremot är en tillgång.

Jag tror att det behövs helt nya offentliga arenor för att denna kunskapsfråga ska kunna bli en kulturell och samhällelig angelägenhet. Med en helt ny akademisk institution med lika mycket resurser som teologin eller filosofin skulle det på 50 år kunna hända oerhört mycket och viktigt på detta område. En sådan institution skulle kunna bli en kontrapunkt till de teologiska och filosofiska institutionerna som skulle kunna stimulera och vitalisera på ett spännande sätt. Chanserna för något sådan är förstås i det närmaste obefintliga. Men det är spännande att bara tänka tanken.

Sist måste jag återknyta till avslutningen på ditt svar och säga att det fortsätter att göra mig varm om hjärtat. Jag hoppas att du trots mina ganska tuffa problematiseringar ändå uppfattar den konstruktiva ansatsen. Om du hittar ingångar för en fortsättning av dialogen så välkomnar jag det. Som du märker gäller det frågor som jag brinner för, med de speciella risker det medför, både för blinda fläckar och överdrifter. Då är det än viktigare med tydliga motparter i diskussionen. Jag tror att en fortsatt dialog kring begreppen otro och tro, skulle vinna på om du läser åtminstone två kapitel i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro? ”. Det gäller kapitel 2: ”Ansvar och flykt” och kapitel 6 ”Existentiell tro” . Det är skisser och ansatser kring den kunskapsfråga jag antytt och som kan leda vidare om de kommer in i ett kritiskt, kreativt diskuterande sammanhang. Och inte minst om det görs utifrån olika specialkompetenser där teologin bara är en.

Med önskningar om allt gott,
Carl Gustaf Olofsson

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i ateistisk teologi, Debatt, existentiell teologi, Humanisterna och religion, Teologi och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till 4:an Debatt (2). Om otro. Svar från CG Olofsson till Mattias Martinson.

  1. Ping: Gud är död-teologin | Rebella undrar

    • Helt riktigt Rebella, jag är rejält reserverad mot ”Gud-är-död-teologin”, precis som du i din blogg. Den bygger på en för mig främmande tankefigur. Den implicerar att Gud fanns och verkade som övernaturlig makt fram till en viss tidpunkt och sedan dog hen. Och lämnade människan ensam. Det blir något fundamentalt annorlunda mot den ateistiska och gudlösa tanke som jag omfattar, dvs att det aldrig funnits någon övernaturlig makt/kraft som handlat i historien och i människors liv. Boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” är ett försök att synliggöra en spännande och intressant existentiell, gudlös sida i kristendomen. Existentiell teologi eller ateistisk teologi. Men definitivt inte en ”Gud-är-död-teologi”.

      • Rebellas andra skriver:

        Jag känner inte till de Gud är död-teologer du refererar till. När jag bloggade om ämnet förstod jag det bokkapitlet hos ”guru Armstrong” ytterst illa – det är nog sämsta kapitlet i den boken, eller iaf den mest svårtillgängliga. Kapitlet handlar hur som helst mer om postmodernism än om den egentliga Gud är död-teologin. När jag nu läser om det skulle jag säga att mitt intryck absolut inte är att Gud är död-teologi handlar om att Gud faktiskt funnits, men dött. Det där måste väl ändå tolkas symboliskt, tänker jag.

        Snarare förstår jag det som att modernitetens Gud, Gud som hen blivit förstådd i den moderna eran, blev omöjlig. Det var ju Nietsche som först förkunnade Guds död, det torde väl vara vad han syftade på. Alltså att man kommit dithän att Gud inte gick att tro på. Antingen tar man det som ett absolut faktum, eller så säger man som Karen Armstrong att det är modernitetens bild av Gud som blivit omöjlig.

        Rollins räknas till ”Gud är död”-facket, alt. radikalteologi (har förstått det som att det är samma sak). Vad gäller just ”Gud är död” har han om jag förstått rätt snott det mesta av den slovenske filosofen Slavoj Zizek – som är ateist.

        Zizek hittar du massor av på Youtube. Han är uppenbarligen hipp i vissa kretsar.

  2. Ping: Gud är död-teologin | Rebellas andra

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s