Nr 27. Temavecka – ”Vad kan man tro på”. Del 4. Sekulär andlighet

OBS Kulturkvarten onsdagen den 17 oktober med cancerläkaren Pia Dellson var det utan jämförelse mest intressanta för min del så här långt i temaveckan ”Vad kan man tro på?”. Utifrån både sina privata behov och behovet hos sina icke-troende patienter i utsatta livssituationer pratade hon om behovet av sekulära platser och sammanhang där de stora och svåra frågorna om livet, döden och meningen har en självklar plats. Detta är mina egna hjärtefrågor. När det gällde de ekonomiska förutsättningarna för denna typ av platser och rum tog hon i slutet upp den norska verkligheten med statligt stöd till alla livsåskådningsorganisationer, religiösa såväl som sekulära. I Sverige ges bara stöd till gudstjänstfirande trossamfund med buddhisterna som undantag. Denna blogg har kommit till som en  passning till Pia Dellsons intressanta OBS-inlägg onsdagen den 17 oktober. Det är en lätt bearbetad återanvändning av en gammal text. Och en helt ny avslutning.

 

Sekulär andlighet

Jag ska här antyda konturerna av vad jag i detta nu väljer att kalla en sekulärandlig livssyn och livshållning.

I en sekulärandlig livshållning finns utrymme för intensiva upplevelser av skapelsen och människovarandet som under och gåta, andlöshet inför det ofattbara att finnas till som en medvetet kännande och reflekterande aspekt av kosmos, av ‘hemhörighet i tillvaron’, djup och oresonlig kärlek till livet på gott och ont – inte för att det är gott, rättvist, harmoniskt utan trots dess brister, trots att det drabbar människor med gåvor och olyckor utan någon bakomliggande gudomlig eller karmisk rättvisa, en kärlek till livet för att det är. Den rymmer föreställningen att vi som människor kan utveckla en alltmer djupnande kärlek och medkänsla i förhållande till medmänniskan. Det innebär att det ibland kan växa fram en upplevelse av ‘personligt ansvar’ – av en ‘personlig kallelse’ som är förpliktigande, av att ha ‘fått ett pund att förvalta’ – som på ett eller annat sätt gäller att försöka bidra till att göra den svårbegripliga och utsatta vandringen genom tillvaron bättre, rikare, enklare, tryggare för andra. Människor kan göra erfarenheter som under loppet av timmar och dagar dramatiskt förändrar livsstämning, tillvarotolkning och livsinriktning från något som är präglat av mörker och uppgivenhet till hopp och livsbejakelse. Det finns ett inre krav på ett medvetet och moraliskt ansvarigt förhållningssätt – till det egna livet, medmänniskan och det lokala och globala samhälle man också är en del av.

En sekulärandlig livshållning handlar i sin kärna om att utveckla och fördjupa en bejakelse av och en förankring i livet och tillvaron som är bortom och oberoende av vardagens yta av positiva eller negativa upplevelser, sinnesstämningar och händelser. Den är oberoende av några garantier om kosmisk rättvisa eller livets fortsättning efter döden. Den rymmer en strävan efter att förstå och acceptera människovarandets villkor med dess utsatthet och förgänglighet. Den handlar också om ett sökande efter kunskap, betraktelsesätt, livshållningar och uttrycksformer som kan stödja en strävan att vidga och fördjupa relationerna till sitt eget inre, till andra människor, till livet och skapelsen.

Den sekulärandliga livshållningen tenderar också, när den nått ett visst djup hos en människa, att utifrån en grundkänsla av förbundenhet med medmänniskan som är bortom de personliga banden och relationerna, ge upphov till ett sökande efter språk och former som kan förmedla det centrala och bärande i den egna livssynen till andra människor.

Den sekulärandliga livssynen bygger på en axiomatisk och metodologisk ateism. Det innebär att den säger ”nej” till varje tolkning av olika inslag i den sekulärandliga livssynen som menar att den ytterst bygger på existensen av en personlig Gud eller av andeväsen som kan gripa in i den personliga existensen (t.ex. nåden som utifrån de flesta former av kristen tro är ett uttryck för en personligt handlande Guds ingripande i den enskilda människans liv). Det innebär också att den utgår från att det inte finns någon personlig existensform bortom den kroppsliga döden; att det inte finns någon bortomvärldslig garant för en slutgiltig rättvisa (t.ex. vissa tolkningar av kristendomens yttersta dom med himmel och straff). Och än mindre att det finns en perfekt och rättvis kosmisk ordning (t.ex. vissa tolkningar av begreppet karma inom hinduism och buddhism). Den förnekar inte existensen av det som en del kallar religiösa erfarenheter och deras kraft att förändra människors liv. Den hävdar bara att det inte är nödvändigt att förklara dom med ett handlande från en personlig gud eller några andra övernaturliga krafter .

Den sekulära andligheten bär på övertygelsen att människan har möjlighet att uppleva mening och leva meningsfullt. Den avvisar bestämt att detta är knutet till existensen av en personlig kosmisk makt, Gud, som har en speciell avsikt och mening med skapelsen och våra mänskliga liv. Man kan säga att det är en form av existentiell andlighet som inte är grundad i några metafysiska föreställningar när detta begrepp används i sin snäva och mera vardagliga betydelse.

Jag menar alltså att det i hög grad är relevant och meningsfullt att tala om vad som här kallas sekulär andlighet även om det i vår kultur ännu inte finns något sammanhållet språk eller några gemenskapssammanhang som artikulerar denna form av andlighet.

För de flesta människor i vår kultur är ord som religiositet och andlighet närmast per definition förbundet med att omfatta övernaturliga före­ställningar och övertygelser av ett eller annat slag. Det mesta av teologi, kristen förkunnelse och allmän debatt bidrar till att upprätthålla denna syn. Det gäller såväl de liberala som evangelikala delarna av kristenheten. Jag menar att denna ofta hårda bindning till övernaturliga föreställningar är missvisande och döljer centrala aspekter av innebörden i religiositet, tro och andligt liv, inte bara i allmänhet utan även vad gäller kristen tro. Det bidrar till att osynliggöra en viktig sida i det västerländska kulturarvet. Det försvårar också på djupgående sätt såväl det personliga som det offentliga samtalet kring de stora livsfrågor vi lever i genom att vi är människor.

Detta hävdar jag utifrån min övertygelse om att detta som här kallas sekulär eller existentiell andlighet har ingått som en viktig och ofta bärande sida i en traditionell  kristendom. Jag menar också att de övernaturliga föreställningarna har varit ett historisk närmast givet sätt att tolka det stora och ibland dramatiska spektrat av erfarenheter, konflikter, kriser, frestelser, möjligheter som det innebär att vara människa. Precis på samma sätt som det varit givet att tolka jordbävningar, översvämningar, olyckor, sjukdom utifrån en övernaturlig makts handlande. Utifrån mitt existentiella, sekulära perspektiv bidrar man idag till att dölja denna viktiga mänskliga grundproblematik när man håller fast dessa övernaturliga tolkningar som en omistlig grund. Bisaken har blivit huvudsak. Detta är en anledning till att jag tycker att Richard Dawkins och Christopher Hitchens religionskritik är viktig. Dom är vältaliga och skoningslösa kritiker av all ”bisaksreligon” och all ”bisaksreligiositet” och alla de som genom sin lojalitet och okritiska tystnad bidrar till att upprätthålla en bild av djup och angelägenhet hos denna bisaksreligiositet. Man skulle kunna se dom som gammeltestamentliga profeter.

Från mitt perspektiv är det ett uttryck för den moderna teologins grova tillkortakommande, ibland är jag benägen att säga svek, att man inte förmått eller vågat bryta isär den traditionella religiositetens två sidor: å ena sidan dess övernaturliga tolkningar och föreställningar och å andra sidan dess förmåga att ta livets och människovarandets komplexitet och motsägelsefullhet på allvar. Denna andra sida kan kallas existentiell eller sekulär. Det är idag uppenbart att denna sida av vår existens och våra erfarenheter är oberoende av och fristående från olika sorters övernaturliga tolkningar.

Det är fascinerande och på något sätt ironiskt att det nu är en klockren ateist som Alain de Botton som tar sig an denna viktiga uppgift. Och där Richard Dawkins och Christopher Hitchins enligt min åsikt har gjort ett viktigt och nödvändigt förarbete. Det är en början, men det återstår mycket, mycket arbete. Om en bråkdel av de resurser som satsas på de teologiska och religionsvetenskapliga institutionerna i Europa satsades på denna viktiga och spännande uppgift skulle mycket kunna hända på en tioårsperiod. Det är ett jungfrueligt landskap med stora, spännande och viktiga utmaningar.

Om utvecklingen av konkreta platser, forum, sammanhang för denna form av sekulär andlighet fick ekonomiskt stöd av generösa sponsorer, av staten som i Norge och av privatpersoner som lägger motsvarande en årlig kyrkoavgift (eller hälften) så skulle spännande saker kunna hända. Men framför allt behövs ideellt engagerade enskilda människor, som Pia Dellson, för att detta ska kunna bli en realitet.

PS. Den 10 oktober hade Humanisterna Kalmar ett arrangemang under rubriken ”Det existentiella samtalet i vardag och vård” med praxisfilosofen Tulsa Jansson. Såväl själva arrangemanget som de frågor som fanns bakom har klara beröringspunkter med Pia Dellsons inlägg i OBS Kulturkvarten. Arrangemanget videofilmades och finns på YouTube.  DS

Åtta bloggar utifrån temaveckan ”Vad kan man tro på?”

1) Funderingar inför temaveckan ”Vad kan man tro på?” (Nr 24)
2) En kort historik kring den svenska debatten om tro och vetande (Nr 25)
3) Richard Dawkins visavi Alain de Botton
4) Sekulär andlighet (Nr 27 – denna blogg))
5) Bristen på språk och sammanhang för livets allvar (Nr 28)
6) Behovet av sekulärandliga språk (Nr 29)
7) Eftertankar. Om förnuft och rationalitet (Nr 30)
8) Eftertankar. Tro? (Nr 31)

Uppdaterad med några tillägg den 21 oktober kl 14.50.

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i ateistisk teologi, Existentiell livssyn, existentiell teologi, Humanisterna och religion, Teologi och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Nr 27. Temavecka – ”Vad kan man tro på”. Del 4. Sekulär andlighet

  1. Hej Carl Gustaf!
    Jag tycker att din beskrivning av livssyn är intressant och jag kan ta till mig mycket av den. Men jag tycker det är synd att begränsa den så som du gör i ”Den sekulärandliga livssynen bygger på en axiomatisk och metodologisk ateism”. Utifrån min erfarenhet och förståelse utgör varje -ism och -ist en förminskning och blir i sig en dogm. Det är skönt med en tillhörighet, så ibland får man vara tolerant för att kunna bevara den. Men risken är överhängande och priset dyrt för värnandet om det fria tänkandet och successivt växande insikten – som hela tiden får prövas och revideras – dock inte vägas gentemot vare sig axiom eller dogm, åtminstone inte om man som jag, söker förstå verkligheten.
    Hälsningar från Lisbeth

    • Hej Lisbeth,
      Det gläder mig att du tycker detta med en ”sekulärandlig” livssyn är intressant. Men du tycker det är problematiskt att jag så tydligt uttrycker att grunden är en ”axiomatisk och metodologisk ateism”. Du skriver sedan att utifrån din ”erfarenhet och förståelse utgör varje -ism och -ist en förminskning och blir i sig en dogm”. Jag är medveten om att det finns risker i alla positioner. Men jag tycker denna tydlighet är nödvändig i en tid när detta viktiga område i så stor utsträckning kopplas till de traditionella religionernas område. Om man som jag är övertygad om att detta är en aspekt av vår existens som är frikopplad från alla föreställningar om övernaturliga makter och krafter är det viktigt att det sägs tydligt. Mycket tydligt!

      En jämförelse. Vad tror du skulle hända om en person som är engagerad av detta område och därför vill bli präst och som samtidigt var tydlig med att han inte tror på Gud? Dvs att han inte var teist. Tror du han skulle bli accepterad som prästkandidat. Detta apropå att du säger att varje ”-ism” eller ”-ist” innebär en förminskning. Som jag förstår det är teismen, tron på Gud (oavsett vad man sedan lägger in i detta), grunden för alla kristna, judiska och islamska samfund. Tycker du att dom förminskar sig?
      Allt gott!
      Carl Gustaf

      • Kära du! Jag tillåter mig säga kalla dig så för jag blev så glad över ditt svar! Teism. Låter hemskt! Alltför fyrkantigt och därmed begränsande. Ingenting kan begränsa mig mer än min egen oförmåga och den obekvämlighet och rädsla som den kan väcka. I mitt tänkande vill säga. Annars har jag som yttersta gräns att jag inte gör något som inte jag anser att alla andra också är fria att göra.

        Prästen, ja. Jag vill minnas att K G Hammar har uttryckt sig mycket nyanserat i frågan. Jag går vanligen i kyrkan om söndagarna och jag är engagerad i Svenska kyrkan som förtroendevald. Ändå tillåter jag mig (utan att blinka – i vart fall inte mycket) att göra mina egna tolkningar och har inga problem med att fantisera och pröva olika hypoteser för mig själv och ibland tillsammans med andra. Men jag tror inte att allt jag tänker och tycker i sammanhanget skulle falla i god jord hos alla trosutövare. Men jag tar därför inte avstånd, var och en har sin bild och uppfattning och sin egen väg att gå som ingen annan gått vare sig förr eller senare. Vi har var och en ett unikt perspektiv på tillvaron och dess fundament, vore bra om man kunde inse det så slapp man kriga om det! Rätt och fel, vad är det? Det mesta är så flyktigt, och vi klamrar alltför länge hos sådant vi borde ha lämnat för längesen och gått vidare. Allting förändras och transformeras hela tiden, aldrig står det still, ingen dag är den andra lik. Såklart måste vi ha lite ordning och reda och erkänna rådande förhållanden, inordna sig i lag och rätt för att fungera som samhälle.

        Men tanken måste få vara fri!

        Om han blev antagen som prästkandidat? Jag tror att han åtminstone måste tvivla. Vara intresserad och vilja lära sig mer, förstå mer, och åtminstone vara ödmjuk nog att
        erkänna sig som del av en skapelse som är större än varje mänsklig fattningsförmåga ens kan ana. Det tror jag väl även varje doktorand inom vetenskaperna kan skriva
        under på!

        I Kierkegaards Antingen – eller skriver han någonstans om att han vägrar att utgå från något för i detsamma han gör det har det förändrats, så därför utgår han inte … osv.
        Kan tyvärr inte säga mer, har inte boken tillgänglig just nu, men vad jag menar är att man ska akta sig för att röra sig med alltför många givna faktorer, självklarheter. Det finns alltid fler lager och djup att upptäcka! Jag söker efter det sanna, fullt medveten om att jag inte har en aning om vad det är! Men jag har en längtan som tar form av bilder, men de är levande och jag är bara den som betraktar, bevittnar dem, fullt medveten om att min blick är oklar och mitt vittnesmål ofullständigt!

        Hoppas vi hörs igen, Carl-Gustav!
        Allt gott till dig också!
        Lisbeth

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s