Epost: carl.g.olofsson@gmail.com –
Telefon: 0730-764530
Jag heter Carl Gustaf Olofsson och är avtalspensionär sedan sommaren 2008. Det är Posten AB, som det hette när jag slutade (numera PostNord), som bjuder på denna möjlighet från fyllda 60. Mitt yrkesliv i posten har gått via terminaljobb på interntransporten på Stockholm Ban och Stockholm Klara och sedan senhösten 1987 som brevbärare på Posten Östermalm.
I min ungdom tänkte jag bli psykolog och gjorde grundutbildningen som den såg ut i slutet på 60-talet. Det var helt enkelt en fil.kand. i den speciella psykologkombination som fanns då. Olika skäl gjorde att jag hoppade av.
Anledningen att denna blogg, först tänkt som videoblogg, såg dagens ljus senhösten 2010, var till stor del beroende på en ny vändning i mitt förhållande till det ganska speciella livsåskådningsprojekt som varit ett centralt inslag i mitt liv sedan slutet på 1970-talet. Sedan de mellersta tonåren i början på 1960-talet har jag varit en hedeniusk ‘nejsägare’ – och är så idag. Jag tror inte på någon Gud eller några andra övernaturliga makter, jag tror inte på ett liv efter döden, jag tror inte att Jesus uppstod från döden. Så långt är det enkelt och lättbegripligt.
Nu till komplikationerna. Tidigt på hösten 1990 började passionsdramat leva på ett för mig helt nytt och överraskande sätt. Det var drabbande! Men jag var lika gudlös som förut, Jesus var lika ohjälpligt död som innan! Detta medförde att jag gjorde ett helhjärtat, gott och väl 15-årigt långt försök med början hösten 1990, att foga in den ganska välartikulerade existentiella livssyn, som vuxit sig stark mellan 1970 och 1990, i en kristen referensram. Det var helt enkelt en existentiell, inomvärldslig, sekulär tolkning av det som enligt min mening varit själva livsnerven för den sida i kristen tro som genererat delaktighet, ansvar för samhället, omsorg om svaga och utsatta.
Den första texten om denna annorlunda tolkning av passionsdramat publicerades i Svensk Kyrkotidning 1998. En kort sammanfattning av den mera övergripande existentiella tolkningen av kristen tro finns i artikeln ”Har kristen tro en framtid?” som publicerades i den kristna kulturtidskriften Vår Lösen hösten 1996. Denna syn finns i en längre och mera genomarbetad form i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som under 1998-99 publicerades som nätbok på Internet. Genom en för mig främmande människas försorg och med publiceringsstöd från Religionsvetenskapliga sällskaet i Stockholm kom den ut som ebok 2014. Den kunde därmed köpas på internet och lånas på bibliotek. Genom registrering på Kungliga Bilblioteket fick den därmed också ett liv bortom min död och obetalda fakturor för domänadress och webbhotell.
En styrka i den existentiella tolkning som formuleras i boken är att den inom ramen för kristen trostradition även kan förklara den sida som gynnat förtryck, rädsla, makt, inskränkt självgodhet och ibland ren dumhet (se ”Kristendomens mörka skuggor”, kapitel 8).
Under de nu mer än tjugo år som denna existententiella tolkning av kristen tro funnits tillgänglig – via Internet och ett antal artiklar – så har ointresset varit kompakt från kyrkligt och teologiskt håll (det är inte riktigt sant – det finns några lysande solitära undantag). Jag tycker fortfarande att denna sekulära existentiella tolkning av livsnerven i kristen tro är intressant och spännande – och i någon mening viktig.
(PS 30 maj 2020! Boken har väldigt oväntat blivit en fysisk bok som kan köpas på Internet! Se vidare under den nyskapde fliken ”Bok 2020”!)
Ytterligare komplikationer. Under några år runt 2005 till 2007 hade jag alltmer börjat ifrågasätta den ‘kristna’ etiketten. En antydan om denna omprövningsprocess kan man få genom att läsa ”Läskommentarer till ”Handbok för ateister” av Michael Onfray” från november 2006.
Hösten 2010 kom denna process till en ny brytpunkt. Professorn, teologen och etikforskaren Elisabeth Gerles bok ”Farlig förenkling. Religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna” (Nya Doxa, 2010) gav den sista, avgörande puffen till att medvetet, aktivt och trotsigt börja kalla mig ateist och gick med i Humanisterna. En del av den process som sattes igång av professor Gerle återges i texten ”Till försvar för Humanisterna gentemot teologen och etikprofessorn Elisabeth Gerle”.
Jag hade till slut insett och accepterat vad både närstående och de allra flesta aktiva kristna jag mött hävdat: att man inte kan kalla sig kristen om man inte tror på Gud, ett liv efter döden och att Jesus uppstod från döden. Vill man vara tydlig med att man inte kan bejaka dessa ‘trossatser’ så kan man inte vara präst eller aktiv lekman inom Svenska kyrkan. Det räcker inte med att då betyga sina starka band och lojalitet till kristen trostradition och de bibliska berättelsera. Om man som präst inte kan skriva under på dessa trossatser i sin traditionella – och folkliga betydelse – kan man hjälpligt klara av sitt samvete genom att tolka dom på ett annat sätt. T,ex existentiellt. Gärna inlindat. Om man är öppen och tydlig med innebörden i den tolkning man då håller sig med är det stor risk att man blir anmäld till domkapitlet. Och även riskerar sin prästtjänst.
I den existentiella trostolkning som formuleras i ”Existentiell livssyn – kristen tro?” är det livsviktigt med tydlighet visavi det traditionella. Att vara otydlig och mummla i skägget kring detta blev i mina ögon ett svek mot de jätteviktiga sakfrågor det gällde. Jag började efterhand förstå att det inte fanns någon önskan från några kyrkliga och teologiska krafter om den tydlighet som var helt avgörande för t.ex. visionen om ‘de två portarnas kyrka’. Om det var modet som saknades eller om min vision helt enkelt var alltför apart och tunn får andra bedömma.
Slutpunkte i denna process var att jag helt enkelt ‘avkristnade’ den existentiella tolkning av kristen tro, som tar form framför allt i andra delen av ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Det är just en gudlös, sekulär, existentiell tolkning av kristen tro. Inte en ”kristen tolkning”. Om ett antal tungviktiga teologiska röster skulle hävda att det är en kristen tolkning av kristen tro som läggs fram i ”Existentiell livssyn – kristen tro?” så ska jag ömjukt begrunda argument och motiveringar.
Jag kunde under senhösten 2010 konstatera att det var oerhört skönt att släppa etiketten ”kristen”. Då för andra gången. Första gången var några år in på 1960-talet. Jag insåg att en viktig del i detta handlade om att till slut helt släppa mitt behov att komma tillbaka till den kristna ‘innanförvärme’ som jag konkret och bokstavligt tog ett första stort steg ut ifrån redan som 12-åring. Då överraskade jag mig själv när jag efter rejäl vånda gick ut genom dörren till missionshuset, ut i den 20-gradiga kylan på ett vinterläger i Dalarna, för att jag inte ville ta del i ett förbönsmöte. Jag gick trots ungdomspastorns fråga och trots att jag väldigt väl visste att det förväntades av mig som ung, döpt kristen.
Det kändes förvånande nog som att jag genom detta steg – detta andra lämnande av etiketten ‘kristen’ – för första gången var helt fri att utan konstiga hänsyn och skygglappar diskutera såväl våra mest angelägna livsfrågor som kristendomen och kristen tro på gott och ont. I en mening återvänder jag till den punkt, våren 1990, där jag utifrån helt sekulära utgångspunkter arbetade fram diskussionsmaterialet ”Budord för en modern tid” som jag sedan jobbade med i några gymnasieklasser. Men samtidigt hade tjugo års erfarenheter – och läsande – breddat och fördjupat såväl kunnande som min person.
Genom min uppväxt i en aktivt kristen miljö så är kristendomen en del av det kulturella, intellektuella och mentala arv som pulserar i min livsådror och som jag måste förhålla mig till. Resultatet av den möda jag lagt ner sedan början på 1970-talet på att försöka förstå och ge ord åt centrala livsformande och livsavgörande erfarenheter utifrån ett allmänmänskligt, existentiellt-psykologiskt perspektiv står i princip kvar ograverat. Men från denna brytpunkt hösten 2010 har jag känt mig fri att använda det på ett öppnare, rakare sätt. I denna blogg prövar och utforskar jag denna nya, öppnare hållning. Som en tydlig markering av detta nya kapitel i mitt liv gick jag med i Humanisterna samtidigt som jag startade denna blogg hösten 2010.
Först var bloggen tänkt som en videoblogg, dvs att den skulle bestå främst av videoprator. Därav benämningen ”videoblogg”. Att göra videoprator var svårare och mer grannlaga än jag hade föreställt mig. Efterhand tog ‘skrivaren’ över. Men då hade namnet på bloggen redan blivit inarbetat så jag lät namnet vara kvar.
De globala överlevandsfrågorna kring klimat, miljö och hållbar utveckling har efterhand blivit alltmer påträngande i mitt förhållande till livet. Samtidigt har de varit kopplade till starka känslor av litenhet och hopplöshet. Men något har blivit annorlunda. Dom är påträngande och svåra och gäller vår globala överlevnad. Men dom finns med på scenen.
Man kan läsa mer om min bakgrund och historia under rubriken ”Personalia” på webbplatsen ”Språk, tro och religion”. Där finns också ett artikelindex som ger en bild av mitt engagemang.
Det finns också en lite speciell historia kring torvtaket på bloggbilden som man kan läsa om man vill.
(Sidan uppdaterad 8 december 2010, 7 mars 2014, januari 2017, januari 2020, juli 2020)
Gustafs videoblogg 
Hej Carl Gustaf,
Jag har m stor behållning o stort intresse läst delar av http://www.extentiell-tro.net
Jag tror definitivt på en Gud o antagligen lite beroende på en besvärlig livsresa. Däremot så tror inte jag på att Jesus var ngt annat än människa o Den Helige Ande e överflödig eftersom jag tror på Gud som ju då kan verka ”här o där”.
Det har som bekant bråkats häftigt kring treenigheten åtminstone sen 300-talet så ”min” tro är inte nydanande precis.
MIN FRÅGA: Kan Du kort förklara hur Du utesluter ”utomvärdslig” kraft såsom t ex Gud i Kristendomen? Naturen e så perfekt vilket fick mig att börja tro liksom att avståndet till solen e just dessa km som möjliggör livet för oss. O lite annat….
Med vänliga häslningar,
Patrik
PS Har läst en hel del på Bibelfokus.se men Lennart Jareteg snarare skrämmer en sökande än att öka intresset att bli kristen. Det enda livet vi har låter så negativt o att först efter döden får vi det riktigt bra om vi lyckas härda ut ordentligt o hålla köttets egenskaper i schack.
Hej Patrik,
Det gläder mig att du med ‘stor behållning och stort intresse’ läst en del på webbplatsen Språk, tro och religion. Om ett så vänligt och positivt betyg håller när du läst mer återstår att se.
Du ställer onekligen en stor och svår fråga: ”Kan Du kort förklara hur Du utesluter en ”utomvärdslig” kraft såsom t ex Gud i Kristendomen?”.
Att svara kort är förstås väldigt svårt. Det finns många infallsvinklar till din fråga. Jag ska ta en.
Som ung människa trodde jag på Gud. Jag döptes när jag var tio. Jag ville verkligen vara ett Guds barn och höra till församlingen. Ganska snabbt började det hände att jag gjorde mig till – sa saker som inte riktigt var jag, gjorde saker som jag egentligen inte ville – för att det förväntades av mig som ung kristen. Detta byggde successivt upp ett obehagligt, diffust mörker inom mig som jag försökte mota undan genom att försöka vara en än bättre ung kristen. Och mörkret växte! När jag efter en jobbig process som började redan när jag var 12 och som tog ett par år lyckades kliva ut så var de ut så var det via ställningstagandet ”jag tror inte på Gud, på något helvete, på något liv efter döden” – och var därmed alltså inte heller kristen. Vad som då hände var att det kom in ljus i min värld, det tidigare växande självföraktet vändes till en upplevelse av självrespekt och att plötsligt vara rak i ryggen. Det var inte lätt! Att träda ut ur församlingsgemenskapen och definiera mig som ‘icke-troende’ innebar att förlora en hel väld. Det var ensamt, bitvis väldigt ensamt. Men det var ‘jag’, och det fanns den livsviktiga upplevelsen av någon sorts grundläggande värdighet och självrespekt och mitt i allt det svåra en grundkänsla av mening. Så här i backspegeln kan man säga att de livskvaliteter – mening, värdighet, självrespekt mm – som den gängse kristendomen menar är knutna till den ‘bekännande tro på Gud och Kristus” kom mig till del när jag aktivt och medvetet blev ‘icke-troende’.
Denna berättelse är förstås inget ordentligt svar på din fråga. Men dock en skärva av de erfarenheter som gjort att jag står där jag står idag.
Jag berör denna fråga på lite olika sätt i några texter på webbplatsen Språk, tro och religion. Så här kommer några lästips.
1) Dikt: ”Gudabenådat skratt”
2) Artikel: ”Vad innebär kristen gudstro?.
Den publicerades i Svensk Kyrkotidning nr 33-34/2004. I ingressen står bland annat: ”…..(Olofsson) menar att frågan om gudstro kontra ateism i vår tid alltmer blivit ett skenproblem eller en pseudofråga utan djupare betydelse för människan….”
3) Webbpublicerad mailväxling: ”Varning för irrläror. Svar från Olofsson”.
Där finns ytterligare några personliga bitar till varför jag tycker att frågan om huruvida vi tror på Gud eller inte är oviktig. Jag antyder där att stora livsformande och ibland livsomvälvande erfarenheterna kan ta form helt utanför och oberoende om vi tror på Gud eller inte.
4) Bokkapitel: "Kapitel 6. Existentiell tro".
Här försöker jag visa på en existentiell trosproblematik som jag menar är av helt avgörande betydelse för våra liv. I jämförelse med detta är frågan om att tro på Gud en oväsentlighet i yttersta marginalen – en sorts intellektuell kafferepsfråga utan någon egentlig betydelse för våra liv. Det är tuffa ord, men så tycker jag.
Läs gärna och återkom med invändningar eller medhåll!
Varma hälsningar
Gustaf
Bäste Carl Gustaf,
Det smärtar mig att läsa din blogg. Det smärtar mig att höra att du tappat tron på Gud. Jag hoppas innerligt du kan få möta Jesus igen. Han kan alltid återupprätta det som någon gång i livet kan gå i kras. Att vara frälst går inte ut på att försöka vara frälst av egen kraft – det sker bara av nåd genom Jesu försoningsverk på korset. Genom att tro på Jesus är vi rättfärdigförklarade – bara genom tro.
Fridshälsningar// Frank
Bäste Frank,
Det värmer att du bekymrar dig om min frälsning och mitt eviga väl. Jag förstår att du inte läst så mycket, varken på bloggen eller på min webbplats Språk, tro och religion. För min del hoppas jag att du har ett öppet och ansvarigt förhållande till ‘samvetets, hjärtats och sanningens röster’. Det innebär också att möta och erkänna sin skuld och feghet när man sviker dessa inre ‘röster’. Om man sviker på grund av den sekulära världens förväntningar och tryck eller på grund av förment lojalitet med Bibelns förkunnelse eller på grund av förväntningar och tryck från en församlingsgemenskap har ingen betydelse. Bådadera är lika illa, konsekvenserna är de samma. Kan vi erkänna våra svek och vår skuld och möta den sorg det innebär så är vi trots allt kvar ‘på spåret’. Det kan dessutom bidra till att vi blir mer ödmjuka och mindre dömande visavi andra människors brister och tillkortakommanden. Det allvarliga är när vi förnekar och rationaliserar bort att vi faktiskt svikit vårt samvete och hjärta och inte vill/förmår möta den sorg och känsla av litenhet och feghet som detta alltid innebär.
Tyvärr finns det en hel del karismatisk kristen förkunnelse som mycket aktivt försöker få människor att svika det egna ‘samvetets, hjärtats och sanningens röster’ och sedan hjälper till att förneka den skuldupplevelse detta alltid innebär, t.ex. genom att hävda att det är uttryck för demoner och onda andemakter – och då är man illa ute! Det är att bidra till att underminera och förstöra människors liv, dvs motsatsen till att stödja människor att vandra ‘livets väg’. Ett öppet och ansvarigt förhållande till ‘samvetets, hjärtats och sanningens röster’ är enligt min mycket bestämda mening själva förutsättningen för att befinna sig på ‘livets väg’. Detta i sin tur är en förutsättning för att grundkvaliteter som mening, hopp, medkänsla, livsglädje, förundran ska kunna växa och fördjupas – och i bästa fall öppna för benådade ögonblick där livsglädjen slår över i upplevelsen av ett ‘himmelskt nu’. Och enligt min mycket bestämda mening gäller detta helt oavsett om man tror på Gud och ett liv efter döden eller ej. Så för min del hoppas jag att du befinner dig på ‘livets väg’, precis som jag, och att Jesus är ett stöd för dig i detta.
Det är med viss sorg i hjärtat som jag idag för min del konstaterar att en sekulär organisation som Humanisterna är ett bättre stöd för att vandra ‘livets väg’ än såväl Bibel, Jesus som det allra mesta av kyrkliga och frikyrkliga – och andra religiösa – samfund och organisationer.
För lite fördjupning kring denna problematik rekommenderar jag texten ”Ansvar och flykt”. Den ingår som kapitel 3 i nätboken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”
Allt gott! Carl Gustaf Olofsson
Ett par utomstående perspektiv: 1. vi skiljer på övernaturligt och naturligt och 2. ett helikopterperspektiv utöver världen.
Det är meningslöst att diskutera gudars eventuella existens utan att definiera vad som menas. Menar man gudar som övernaturliga fenomen som bara håller att tro på eller menar man gudar som faktiskt griper in i människans tillvaro? Den första varianten lämnar jag med varm hand till alla som önskar tro; den går inte att debattera. Den andra varianten kan man forska på och ingen har hittills hittat något godtagbart tecken på att en intelligent skapare faktiskt existerar.
En titt utöver världen ger mer än godtagbara bevis för att en allsmäktig kraft inte existerar. För det första är det möjligen en tredjedel som säger sig tro (men i praktiken ingen individuell valmöjlighet har) på den kristne guden och för det andra skulle inte resurser och elände vara så snett fördelade om kraften fanns.
Eller som Christofer Hitchens uttryckte det (fritt ur minnet): Om människan har varit ”människa” i 200.000 år, vi säger 100.000 år för säkerhets skull, så brydde ”han där uppe” sig inte ett jota om alla umbäranden; epidemier, barnadöd, barnsängsdöd, låg medelålder, bristen på människovärde osv under 96.000 år! Och så ingriper han plötsligt för ca 4.000 år sedan. Och det bästa sättet han kunde komma på var att förbluffa illiterata bronsåldersbönder med övernaturliga fenomen i Mellersta östern. För att frälsa världen. Det tog 1.000 år innan idén nådde Kina och fortfarande är inte ens majoriteten av jordens befolkning informerade om kärlekens apostel.
Hur troligt är detta? Det finns ingen sans och balans i ”storyn” hur god den än är mätt med moderna reklambegrepp.
Jag lyckas inte hitta namnet Gretta Vosper på vare sig din blogg eller sajt. Tänkte att hon kanske kunde vara intressant.
http://torontolife.com/city/life/gretta-vosper-united-church-minister/
http://www.grettavosper.ca/
http://www.theglobeandmail.com/news/national/atheist-minister-fighting-united-churchs-effort-to-fire-her/article25849312/
Även http://clergyproject.org/gretta-vosper/
Även http://clergyproject.org/gretta-vosper/
På samma sätt som med Gretta Vosper har jag sökt din blogg med Google – som brukar fånga in en del av kommentarerna, men inte alla – efter Peter Rollins. Inga träffar – vilket inte garanterar att han inte finns i nåt kommentarsfälet, men jag droppar ett par länkar här.
I deny the resurrection!
För långt, samma innehåll borde ha tryckts ihop på halva tiden. Ändå intressant.
Omegakursen.
https://www.eventbrite.com/e/the-omega-course-adventures-in-religionless-christianity-tickets-21122966361
Rollins är tydligen populär bland de kyrkliga rörelser som använder uttrycket ”emergent church”, men är själv inte anställd av någon kyrka.
Google hade rätt! Peter Rolling är obekant för mig. Kan vara en själsfrände. Rubriken ”I Deny Resurrection” är anslående och provokativ. Och det är en rubrik jag själv skulle kunna använda på min egen tolkning av passionsdramat. Just nu har jag häcken full, men ska kollas. Du får gärna berätta vad som är hans huvudpoäng. Det fungerar även som en orientering för de som kollar på bloggen – och som kan motivera att titta.
Jag undrar förstås om det t.ex. finns något i Peter Rollins tolkning av passionsdramat som liknar min tolkning om ”kristusseendets födelse”. Jag har skrivit om det i några olika texter genom åren. ”Kristus är uppstånden!”, artikel, Svensk Kyrkotidning 1998, Kapitel 5: ”Kristusseende och kallelse” i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” och senast i blogg ”Nr 64. En ateistisk tolkning av passionsdramat”. Allt kan googlas!
OBS Rebella, dessa textuppgifter är inte för att kräva av dig att du ska läsa eller relatera till dom. Det är främst en upplysning till bloggläsare som blir nyfikna. Det är ett sätt att göra reklam på min egen blogg. Listigt va?
För reklamigt för att vara listigt. Gör att jag aldrig får känna själv att ”um, kanske det är dags att kolla upp det där med…” och jag tror inte jag är unik. Smygreklam måste vara smidig, inte se ut som reklam. Annars funkar den inte.
Det kommer ett blogginlägg småningom med en del transkript från den längre filmen. Men kort kan väl sägas att… ha! det blev überlångt. Skriver på egen blogg istället.
Här. https://rebellasandra.wordpress.com/2016/04/18/rebella-snabb-analyserar-peter-rollins/
Jag har läst din blogg. Peter Rollins verkar röra sig i samma tolkningslandskap som jag. Åtminstone fram till 2010 när jag till slut slopade etiketten ”kristen”. Och bakgrunden är besläktad, med den skillnaden att jag blev frälst och döpt vid 10 och att ”tron” började krackelera redan vid 12. Och vid 16 klart ”icke-troende”! Och sedan varit utanför de kristna och kyrkliga sammanhangen tills ”det kristna” vaknade till liv 1990, men då från ett uttalat existentiellt och gudlöst perspektiv. Denna vändning har sedan resulterat i en massa text.
Bra Rebella att du håller koll på den internationella scenen. Peter Rollins var okänd för mig innan ditt tips. Spännande att han kommer till Sverige. Och det ska bli intressant med reaktionerna. Det skulle förstås vara intressant om han fick min enda text på engelska i sin hand. Det är artikeln från Svensk Kyrkotidning 1998 som är översatt med rubriken ”Christ is Risen!”.