Nr 28. Temavecka – ”Vad kan man tro på”. Del 5. Bristen på språk och sammanhang för livets allvar.

Temaveckan ”Vad kan man tro på?” i OBS Kulturkvarten, Filosofiska rummet och Människor och tro engagerar mig onekligen på ett speciellt sätt. Denna femte blogg utifrån temaveckan ger min bild av vår kulturella belägenhet kring detta med vårt behov av såväl platser som fungerande språk kring våra viktigaste livsangelägenheter. Bakgrunden är en frustration kring hur frågorna om mening, tro och tacksamhet behandlades i Filosofiska rummets intervju med Hubert Dreyfus, hur frågan om religiösa föreställningar och behov behandlades av Olav Hammer och hur Ulla Gudmundson behandlade grunden för upprätthållande och fördjupning av det demokratiska, människorättsorienterade samhällets värdebas. Den kan också läsas som en både kritisk och uppskattande passning till Alain de Botton och hans bok ”Religion för ateister”. Det kanske blir läge att gå in i en närmre och mer detaljerad diskussion kring dessa frustrationer. Bloggen antyder också de personliga erfarenheter som ligger bakom mitt engagemang i denna problematik. Det är en lätt bearbetad återanvändning av en gammal text. 

Bristen på språk och sociala sammanhang för livets allvar.

Mycket tyder på att ett växande antal människor i dagens västerländska kultur lever i en påtaglig bristsituation när det gäller tillgången till socialt uppburna och fungerande språk för tillvarons viktigaste sidor. Det innebär att leva i varierande mått av stumhet, tystnad och ensamhet kring sina mest grundläggande livsangelägenheter.

Hur pass allvarlig och handikappande denna språklöshet är blir man medveten om först när man på allvar börjar få tillgång till ett fungerande språk. När man lever mitt i denna spåklöshet är det inget man reflekterar över i dessa termer. Den ger upphov till diffusa och svårgripbara upplevelser av hemlöshet, ensamhet och sammanhangslöshet som tenderar att framstå som ‘livet i sig’ eller att de är uttryck för någon sorts fel och brister i ens personlighet.

Jag har allt tydligare kommit att förstå denna nutida ‘bristsituation’ som just avsaknaden av såväl fungerande sekulärandliga språk i sig som bristen på gemenskapsformer som bär upp ett sådant språk. Detta därför att det i den nutida västerländska kulturen uppenbarligen är svårt för ett växande antal människor att ta till sig och använda de traditionella religiösa språken och formerna därför att de till synes är så intimt sammanbundna med en räcka bortomvärldsliga metafysiska föreställningar. Detta gäller inte minst kristendomen. Som jag förstår situationen är denna brist en kulturell realitet med djupgående betydelse för många människor i vår tid.

Mina egna personliga erfarenheter av denna speciella moderna språklöshet och hemlöshet och den riskabla livsbelägenhet det medför är djupt och outplånligt inristade i mig. De utgör en del av grunden för mitt engagemang i denna problematik.

För en ung människa som ofta med stort allvar och engagemang söker efter sin identitet och sin plats i tillvaron är det livsviktigt att ha tillgång till ett socialt sammanhang utanför familjen som bär upp ett fungerande språk kring de stora existentiella livsfrågorna. Det är förutsättningen för att dessa fortlöpande ska kunna utforskas och diskuteras efterhand som de träder fram i tonåren. Om ont och gott, rätt och orätt, meningen med livet. Om betydelsen att försöka lyssna på sitt hjärta och samvete och försöka stå upp för det man uppfattar som rätt även om det väcker rädsla och innebär risker – och även om det närmast oundvikligen också kommer att medföra upplevelser av nederlag, misslyckanden och skuld. Om svårigheterna att vara ärlig och öppen i viktiga relationer – och inför sig själv. Om betydelsen av en intellektuellt prövande och redbar grundhållning. Om kärlek och ensamhet. Om hat, vrede och våld. Om en uppvaknande och påträngande sexualitet, manligt och kvinnligt. Om moral och ansvarighet i förhållande till medmänniskan och det samhälle man tillhör lokalt och globalt. Det blir än viktigare i en situation med alltmer påträngande problem kring klimat, resurser och ett långsiktigt hållbart sätt att leva om vi vill ha en levande jord och ett fungerande globalt samhälle om 100 år, om 1000 år.

Angelägenheten i dessa frågor gäller i lika hög grad när man kommit fram till att man inte tror på någon personligt ingripande gud som har en avsikt med våra enskilda liv, inte tror på det personliga livets fortsättning efter döden etc. Jag vill till och med hävda att dessa frågor blir än mer påträngande när man inte längre kan falla tillbaka på en livssyn med en tydliga övernaturliga inslag eftersom skörheten, utsattheten och oförutsägbarheten i vår tillvaro då tenderar att framträda tydligare och naknare. Och i detta perspektiv kan vi aldrig komma undan vårt ansvar för framtida generationers möjligheter att leva på vår enda jord.

Om man inte kan och inte vill acceptera föreställningar om självständigt handlande makter utanför och oberoende av människan, av en personlig fortvaro bortom döden etc blir det traditionella religiösa språket, det kristna såväl som det muslimska och judiska, oanvändbart i samma mån som man förbinder det med denna typ av övernaturliga föreställningar. I det breda folkliga medvetandet är denna förbindelse oftast strängt etablerad.

För den människa som letar efter språk och sammanhang som kan hjälpa henne att förstå och formulera centrala erfarenheter och frågor i hennes människovarande och människotillblivelse ter sig traditionella och existentiella användningar av de religiösa språken identiska. De använder samma ord, symboler, ritualer etc. På ytan är de förvillande lika trots en djupgående skillnad i sitt förhållande till det religiösa språket.

Det finns idag inte några sammanhållna och kulturellt uppburna sekulärandliga språk  som hjälper den livsengagerade, skeptiska människan att artikulera och ge ord åt de frågor, problem, kriser och konflikter som vi som människor oundvikligen möter på vår livsväg. Det finns inga tydliga sociala gemenskaper som ser som sin uppgift att stödja och hjälpa den skeptiska människan i hennes sökande och i mötet med livets prövningar och utsatthet. Och som stödjer en personlig mognadsprocess. Det är ofta tillfälligheter som avgör vad som råkar komma i hennes väg. Det finns viktiga och användbara aspekter i poesi, filosofi, livsåskådningslitteratur, djuppsykologi, film, skönlitteratur, konst. Men de är ofta svårfunna, inte minst för att hon ofta inte vet riktigt vad hon söker eller vad hon ska fråga efter. Om hon hittar saker som engagerar, berör, hjälper henne att få lite bättre syn på sig själv som människa, vad som fungerar och bär, vad som stödjer personlig växt och mognad, är hon ändå utan tillgång till ett socialt sammanhang där hon kan diskutera sina upptäckter och insikter och de nya tankar och frågor som det i sin tur ofta ger upphov till. Har hon tur har hon en intim vänkrets som bejakar hennes sökande och där hon kan överbrygga den känsla av skörhet som ofta finns kring våra mest viktiga och angelägna erfarenheter och livsfrågor. Många har inte det.

För en stor och växande grupp människor medför dagens kulturella och religiösa situation att det finns stora risker att hamna i socialt utanförskap, ensamhet och tystnad kring just dom viktigaste och mest centrala livserfarenheterna och livsfrågorna. Det innebär att vara hemlös i kulturen när det gäller den mest fundamentala aspekten av vårt människovarande. För många kan denna situation vara svårhanterlig. För sköra människor som lever i mera utsatta livsomständigheter kan denna brist vara förödande.

Åtta bloggar utifrån temaveckan ”Vad kan man tro på?”

1) Funderingar inför temaveckan ”Vad kan man tro på?” (Nr 24)
2) En kort historik kring den svenska debatten om tro och vetande (Nr 25)
3) Richard Dawkins visavi Alain de Botton (Nr 26)
4) Sekulär andlighet (Nr 27)
5) Bristen på språk och sammanhang för livets allvar (Nr 28 – denna blogg)
6) Behovet av sekulärandliga språk (Nr 29)
7) Eftertankar. Om förnuft och rationalitet (Nr 30)
8) Eftertankar. Tro? (Nr 31)

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i Existentiell livssyn, Filosofi, Humanisterna och religion och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s