Nr 31. Temavecka – ”Vad kan man tro på”. Del 8. Eftertankar. Tro?

Detta är sista bloggen inspirerad av temaveckan ”Vad kan man tro på?” som var ett samarbete mellan Filosofiska rummet, OBS Kulturkvarten och Människor och tro (den 14 – 21 oktober 2012). Den gäller frågan om tro, icke-tro och otro som har blivit något av mitt specialområde som ateistisk frilansteolog. 

 

Eftertankar. Tro?

Jag är väl medveten om att man kan bli förblindad av förträffligheten i sina egna tankar och idéer. Det finns rättshaverister. Man kan kanske även tala om ”idéhaverister”! Jag kan vara en sådan! I detta nu har den starka försvurenheten till vissa idéer fört med sig att jag är upprörd och frustrerad över hur trivialt och ytligt frågorna om tro, icke-tro och otro behandlas i den offentliga diskussionen. Nu senast aktualiserat av temaveckan ”Vad kan man tro på?” i Sveriges Radio P1. Det sannolikt mest aparta och udda med min upprördhet är att min utgångspunkt är sekulär och ateistisk. Den är dock parad med en hyfsad förtrogenhet med såväl kristen tro som med teologi.

Fråga: Finns det något område av föreställningar och övertygelser (tro) som är av avgörande betydelse för om kvaliteter som mening, hopp, delaktighet i livet ska fördjupas i våra liv eller om motsatsen ska utvecklas; dvs en växande grundupplevelse av meningslöshet, hopplöshet, avskurenhet från livet?

Hur man kan diskutera kring tro utan att denna enkla grundfråga överhuvud­taget finns med är för mig snudd på obegripligt! Denna obegriplighet gäller verkligen inte bara denna temavecka. Den gäller även de stort upplagda seminarierna ”Hedningarnas förgård” i mitten på september. Det är än mer obegripligt med alla teologer, biskopar, präster och pastorer som genom sin tystnad eller oförmåga att ta människans situation på allvar bidrar till att göra denna livsviktiga fråga till en icke-fråga. Denna enkla fråga blir något oväsentligt som inte är värt att lägga ner någon tankemöda kring. När detta sedan paras med lata eller okunniga livsåskådnings­journalister och kulturskribenter så blir tystnaden kompakt.

Eller är jag av någon obegriplig anledning före min tid. Och att det då ankommer på mig att efter bästa förmåga försöka hjälpa till att baxa in denna både viktiga och spännande fråga på den offentliga scenen. Och då är ju detta att argt och nedlåtande ”gå tillrätta” ganska så missriktat och kanske till och med kontraproduktivt. Eller är det ännu enklare, att jag är fullständigt ”off” (idéhaverist) och slösar min möda och energi på helt befängda saker?

Hur som helst, denna fråga har följt mig sedan tonårens uppbrott från kristen tro och den frikyrkovärld jag är uppvuxen i. Att de viktiga kvaliteter jag antytt inte var beroende av några föreställningar om gud, högre makter, att det fanns ett liv efter döden började jag ana redan i de tidiga tonåren. Det blev helt uppenbart för mig strax efter fyllda tjugo. Detta gjorde i sin tur att grundproblematiken fick större skärpa och angelägenhet. Frågan fortsatte att engagera och utmana mig under hela 1970- och 1980-talet.

För ca 20 år sedan, en bit in på 1990-talet, föll saker på plats. Med stor skärpa tyckte jag att jag förstod. Och svaret var ett mycket tydligt ”ja”! Det finns ett område av föreställ­ningar/övertygelser som är av helt avgörande betydelse för hur våra liv kommer att utvecklas när det gäller sådana grundkvaliteter som mening/meningslöshet, hopp/hopplöshet, delaktighet i livet visavi avskurenhet och främlingskap. Det är också avgörande för om kvaliteter som omsorg, medkänsla, förnuft ska fördjupas eller urholkas. Sak samma med viljan och förmågan att se till det gemensamma bästa lokalt och globalt. Det innebär också att detta område är avgörande för utveckling respektive urholkning av det demokratiska, människorättsorienterade samhällets värdebas. Svaret som tog form var helt oberoende av om man tror på någon gud eller ej. Det är till och med så att man på detta område kan hamna på otrossidan trots att man tror på Gud och ett liv efter döden. De föreställningar det gäller har samma giltighet oavsett om man är religiös eller ej, om man är kristen, ateist, buddhist, muslim och oavsett om man är helt ointresserad av livsåskådningsfrågor.

När ett så tydligt ”ja” tar form är det förstås nästan givet att det är kombinerat med en ganska tydlig bild av vad det är för område av föreställningar. Och så var det i mitt fall. Här kan en liten brasklapp vara motiverad. Man skulle kunna säga att detta övergripande ”ja” är en sak, dvs att det finns ett område av föreställningar med denna livsviktiga betydelse och som är oberoende av övernaturliga föreställningar. Att sedan försöka fånga in och ge ord åt hur man tolkar och förstår innehållet i detta ”ja” är inordnat under den mänskliga bristfällighet som språk och tankar utgör.

Mycket summariskt gäller detta område av föreställningar huruvida vi tror att medkänsla, omsorg och förnuft kan utvecklas mot allt större bärighet hos oss som människor och också tror att dessa kvaliteter i bästa fall kan bli styrande krafter överordnade våra rädslor, behov och beroenden. Denna tro eller övertygelse kan vara medvetet formulerad eller intuitiv. Det innebär att efter bästa förmåga bejaka en livshållning som kan stödja utvecklingen av dessa kvaliteter i såväl vårt eget personliga liv som i andras och i världen. Det innebär att mer eller mindre medvetet leva med kunskapsfrågan om vad som stödjer respektive underminerar denna grundhållning.

När tvivlet slår till huruvida dessa grundkvaliteter finns som reella möjligheter är det kris, då är det frågan om en grund som hotar att ryckas undan. Man hotas att dras in i en föreställningsvärd där människan framstår som kall, cynisk, maktlysten, manipulerande och där det är lika bra ”att göra som alla andra”; fixa sitt eget och skita i alla andra; att utnyttja och manipulera till egen fördel när tillfälle bjuds etc etc. Livet blir ödsligt, kallt, ensamt. Det kan vara fruktansvärt smärtsamt och utsatt när man är vid gränsen. Här finns en tro-tvivel-problematik som handlar om mörker eller ljus, som handlar om själva grunden för våra liv. Visavi detta tvivel är den konventionella tro-tvivel-frågan huruvida det finns någon gud eller ej en ointressant kafferepsfråga.

Icke-tro – eller snarare otro – är att avvisa eller förneka att vi rymmer möjligheten till omsorg, medkänsla och förnuft som genuina kvaliteter. Och att samtidigt aktivt bejaka den mörka sidan av människans möjligheter som sanningen om människan.

Styrkeförhållandet i oss som enskilda människor mellan dessa båda motstridiga synsätt på människan och livet är beroende av en rad omständigheter som vi oförskyllt fått med oss in i vuxenlivet. Gener, måttet av omsorg, värme, svek, oseddhet från de människor som varit viktigast för oss som barn. Etc. Jag är övertygad om att ju mer av samtal och medveten insiktsfull reflektion kring denna problematik vi är omgivna av desto mer förbättras  förutsättningarna för att den godartade synen på människan och livet ska få övertaget.

Om man är beredd att ge sig i kast med en seriös och tungviktig text (varning: min egen bedömning, kanske idéhaveristisk) kring denna viktiga och spännande existentiella tro-otro-problematik rekommenderar jag texten “Existentiell tro“. Texten ingår som kapitel 6 i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som efter tio refuseringar publicerades på Internet 1998-99. Vad som än för övrigt kan sägas om kvaliteten på denna gamla text så är den ett hedervärt försök att synliggöra en tro-otro-problematik som fortfarande är märkligt osynlig i det offentliga samtalet om tro och livsåskådning. På tvären mot alla konventionella sätt att diskutera kring tro, icke-tro och otro så hävdas där på slutet med goda argument att det demokratiska, människorättsorienterade samhället är beroende av att detta som i texten kallas “existentiell tro” har övertaget hos de flesta människorna i samhället. Utgångspunkten är existentiell och sekulär.

Här har Humanisterna, där jag sedan två år är medlem, en lite speciell trosproblematik att grubbla över. Om man är aktiva tillskyndare av ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle, som Humanisterna, kan man utifrån den analys som görs där inte vara neutral visavi denna speciella tro-otro-problematik. Huruvida denna analys sedan klarar en närmre kritisk granskning är en annan sak.

Texten ”Existentiell tro” har en tydlig teologisk sida genom att den tar sin utgångspunkt i kristen tradition både i positiv och negativ, kritisk mening. Den är en bearbetning och kritik av ett traditionellt kristet trosbegrepp och visar på en existentiell trosproblematik som är helt oberoende av traditionella religiösa föreställningar. Min amatörteologiska gissning är att det är denna existentiella sida som varit kristendomens positiva och skapande sida fram till modern tid. Och som modern teologi och modern kristenhet, den liberala såväl som den evangelikala, överhuvudtaget inte tycks vara medveten om. I mina mörkare stunder kan jag få för mig att man aktivt gör sitt bästa för att dölja denna problematik för att den är alltför laddad och kontroversiell.  Och tyvärr så har den dystra bilden bekräftats under hösten av såväl seminarierna ”Hedningarnas förgård” som P1:s temavecka ”Vad kan man tro på?” . När denna text skrevs för mer än femton år sedan ingick den som en del i en vild idé om en levande ateistisk kristendom. Den idén har jag lagt på hyllan.

Trots textens teologiska karaktär är den grundläggande trosanalysen lika giltig idag. Det gäller en allmänmänsklig grundproblematik som vi alla är indragna i och inte kommer undan oavsett om vi är ateister eller kristna, muslimer eller judar eller är fullständigt ointresserade av livsåskådningsfrågor.

Tankegodset i texten ”Existentiell tro” är förstås inte svaret. I bästa fall lyckas den synliggöra en viktig problematik. Då kan den fungera som en liten början, en inspiration för att detta som jag menar är en djupt angelägen problematik på allvar ska börja hitta en plats i den offentliga diskussionen. Såväl i media och det vardagliga samtalet som i de akade­miska seminarierrummen.

Jag tror dessutom att den här problematiken är något av en nyckelfråga för jordens och den globala kulturens överlevnad. Inte minst inför trycket av klimathot och krympande resurser. Inte för pratandets skull, utan för att förutsättningarna för att i samarbete lösa våra stora globala utmaningar är bättre ju fler människor som aktivt bejakar människans godartade möjligheter i sig själv och andra samtidigt som de är väl medvetna om de mörka och destruktiva möjligheter vi också bär på. Inte minst bland eliterna av politiker, journalister, företagare och affärsmän. Till detta kan också sägas att jag är övertygad om att allt öppet pratande om denna trosproblematik, som i sin grund gäller människosyn, stärker och förbättrar förutsättningarna för en godartad utveckling. Om det är en riktig och rimlig uppfattning eller om det är ”idéhaveristen” som talar är jag inte kapabel att avgöra.

Den korta texten ”Kunskapsfråga och vision” har anknytning till bloggens problematik.

Åtta bloggar utifrån temaveckan “Vad kan man tro på?”

1) Funderingar inför temaveckan “Vad kan man tro på?” (Nr 24)
2) En kort historik kring den svenska debatten om tro och vetande (Nr 25)
3) Richard Dawkins visavi Alain de Botton
4) Sekulär andlighet (Nr 27)
5) Bristen på språk och sammanhang för livets allvar (Nr 28)
6) Behovet av sekulärandliga språk (Nr 29)
7) Eftertankar. Om förnuft och rationalitet (Nr 30)
8) Eftertankar. Tro? (Nr 31 – denna blogg)

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i ateism, ateistisk teologi, Existentiell livssyn, Filosofi, Humanisterna och religion, Teologi, Tro-otro-icke-tro och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Nr 31. Temavecka – ”Vad kan man tro på”. Del 8. Eftertankar. Tro?

  1. Olov Sandegård skriver:

    Hej Gustaf! Mycket intressant och givande läsning. Det du tar upp är utan tvekan en synnerligen viktig fråga och jag tror att du har helt rätt, när du skriver att det finns en rädsla hos de som kallar sig kristna eller troende, att arbeta med den med verkligt djup och allvar. Kanske är man rädd för att hamna ute i kylan i sin egen grupp, kanske har man själv religionen som ”kosmisk tröstnapp”, eller kanske är man bara oreflekterat naiv eller bekväm. Det finns säkert många olika orsaker till ytligheten i denna debatt. Och när det gäller inbitna fundamentalister ligger kanske psykologiska eller till och med psykiatriska förklaringsmodeller närmast till hands.

    • Hej Olov! Tack för din uppskattande kommentar! Den får mig att känna mig lite mindre apart när det gäller dessa frågor. Det är svårt att veta vad det är som gör att denna viktiga diskussion bara fortsätter att vara så pass ytlig. En sak är att präster, teologer, programledare och journalister är precis som all vi andra. Gärna lite fega, försiktiga, ovilliga att riskera rykte, jobb, karriär. När det gäller den kristna sidan är jag nog mest irriterad på de liberala och mera radikala krafterna. Än mer om dom är akademiska teologer med fast tjänst och inte har en vardaglig församlingsverksamhet att ta hänsyn till. Teologerna och de teologiska institutionerna tycks närmast odugliga för denna viktiga moderna tros- och livsåskådningsproblematik. Det tycks behövas en helt ny akademiska institution som har just denna moderna problematik som sitt fokus och då utifrån en uttalat sekulär grund.

      När det gäller nya domäner kan det kosta på att vara först, att bryta igenom den mentala och intellektuella vallen kring en problematik. Jag kan ju kosta på mig att vara egensinnig eftersom jag inte har någon position eller försörjning knuten till dessa frågor. Min röst befinner sig ute i den yttersta marginalen. Ändå har mycket av mitt skrivande kring den här problematiken sedan debuten 1996 (artikeln ”Har kristen tro en framtid?”) varit ganska försiktigt och tassande utifrån en längtan att få höra till, få erkänsla etc. Jag börjar tro att det varit tursamt att jag inte fått någon sådan social position, eftersom jag inte är så tuff som det kanske verkar. När man kommer in i värmen är det lätt att hänt att man börjar trixa i kanterna även kring sina hjärtesaker. Jag hoppas att jag är lite modigare och mognare nu.

      Trots det sura och kritiska visavi temaveckan ”Vad kan man tro på?” så vill jag ändå ge Filosofiska rummet, OBS Kulturkvarten och Människor och tro en eloge. Det har varit många intressanta inslag och tankar kring en viktig nutidsproblemtik – hur ska vi finna mening i en sekulär värld. Det kunde varit bättre, man hade inte behövt använda de trista Dawkins-nyateism-ingresserna! Men det är en annan sak. Man skulle kunna säga att när nu den akademiska teologin och tros- och livsåskådningsvetenskapen tycks vara oförmögen att ta tag i denna viktiga problematik så är det ju mycket begärt att journalister och programledare ska vara så mycket bättre.
      Allt gott,
      Gustaf

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s