Premiärtest. Nr 1. Om Humanisterna och tro på Gud

Hej! Jag heter Carl Gustaf Olofsson. Tanken är att jag ska videoblogga om existentiella livsfrågor, religion, teologi, kristendom, religionskritik, klimat och jordens överlevnad. Ett konkret uttryck för mitt mångåriga engagemang kring dessa frågor är webbplatsen Språk, tro och religion som funnits på Internet sedan våren 1998. Där finns också boken  Existentiell livssyn – kristen tro?. Dess grund är en existentiell, inomvärldslig, sekulär livssyn. Den har i en del avseenden tydliga beröringspunkter med kristen trostradition därav frågetecknet i bokrubriken. Många kommentarer kommer att ha någon sorts avstamp i denna större textmassa.

Det är en rejäl utmaning att pröva detta med ‘bloggprator’ på video. För att det ska vara en poäng ska de ha hyfsad teknisk kvalitet men framför allt ska innehållet ha intresse, skärpa och relevans och framföras på ett sätt som inte skymmer innehållet. Min tanke och förhoppning är att ålder och mognad gör att det nu är möjligt att med lätt hand och ett visst mått av humor och distans göra komprimerade omtagningar av olika delar i det omfångsrika textmaterial som finns på webbplatsen ”Språk, tro och religion”. Utgångspunkten kommer att vara aktuella händelser, texter, debatter.  Se vidare under menyfliken ”Om mig” under jordkällaren ovan!

Nr 1: Om Humanisterna och tro på Gud
1 november 2010

 

Denna första videoprata har sin utgångspunkt i tre videoinspelade debatter
där Christer Sturmark är med.

Den första är en debatt från den 27 oktober 2008 i regi av Uppsala universitet med rubriken ”Religionen idag – från en gud till flera eller ingen alls”. Utöver Sturmark deltar Tuulikki Koivunen Bylund, då domprost i Uppsala, från november 2009 biskop i Härnösand och Torbjörn Fagerlund, professor i teoretisk ekologi.

Samtal om livsåskådning mellan Christer Sturmark och stockholmsprästen Ted Harris.
Samtalet hölls i december 2008

Debatt mellan Christer Sturmark och teologen och etikprofessorn Elisabeth Gerle
Debatten gick av stapeln i ABF-huset i Stockholm den 14 september 2010

På Humanisternas webbplats finns ett utmärkt arkiv med videoinspelade debatter, seminarier och intervjuer

Annonser
Publicerat i Humanisterna och religion | 2 kommentarer

Nr 91. Bortom det övernaturliga. Del 1. Teologisk konferens på THS.

Måndagen den 16 oktober deltog jag i en teologisk heldagskonferens på Teologiska Högskolan i Stockholm. Rubriken var ”Bortom det övernaturliga”. Att THS upplåter sina dörrar för en sådan konferens har väckt hård kritik från såväl evangelikalt håll som mera traditionalistiskt kyrkligt håll. Se Dagen och Världen Idag. Men varken Stefan Swärd eller Stefan Gustavsson, de två mest namnkunniga evangelikala kritikerna, var på plats för att få koll på ”villfarelserna”.

Jag höll den sista av fyra föreläsningar. Den hade rubriken ”Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga”. Den kommer inom någon vecka att bli tillgänglig både som video och som text.

Konferensen var stimulerande och intressant på flera olika sätt.

Konferensen började kl 11 och höll på till strax efter kl 17. Efter de fyra föreläsningarna – med avbrott för en timmas lunch – avslutades arrangemanget med ett panelsamtal och frågor från publiken.

Petra Carlsson, lektor i systematisk teologi på THS som hållit i de administrativa trådarna på THS hälsade välkomna.  Den första föreläsningen var en teologihistorisk genomgång av Tomas Walch som var initiativtagare till konferensen och tillika samordnare för nätverket ”Kristen bortom Gud” som tillsammans med THS var värd för arrangemanget. Han tog upp det som brukar kallas existentiell teologi som efter en storhetstid på 1950- och 1960-talet nästan försvunnet från den teologiska scenen. Där finns namn som Rudolf Bultmann, Dietrich Bonhoeffer, Paul Tillich, AT Robinson mfl.

Här blir det inga analyser och referat. Bara en liten bildkavalkad. Min egen föreläsning blir, som jag nämnt ovan, tillgänglig inom någon vecka. Hur det blir med övriga bidrag är ännu oklart.

Petra Carlsson, lektor i systematisk teologi på THS, hälsar välkomna!

Tomas Walch håller en teologihistorisk genomgång.

Tomas Walch berörde en av mina gamla favoriter, den engelske biskopen John A.T. Robinson. Den svenska översättningen ”Gud är annorlunda” trycktes i över 30 000 ex. I England trycktes ”Honest to God” i 19 upplagor och en sammanlagd utgivning på runt 1 miljon exemplar. Boken ansågs kontroversiell och väckte en storm av kritik från traditionalistiskt håll. Men i den intensiva debatten i England var det också många framträdande kulturpersonligheter som försvarade Robinson.

Koncentrerade deltagare i konferensen.

Sabina Koij, domkyrkokaplan i Storkyrkan i Stockholm, håller här sin föreläsning om tradition och resiliens.

Tomas Kazen, professor i Nya Testamentets exegetik på THS och pastor i Equmeniakyrkan, föreläser om funktionell teism utifrån ett kognitionsvetenskapligt perspektiv.

Kängan till Sturmark och Humanisterna som finns i Power Pointen var onödig. Fascination och förundran, ett viktigt område, är inte främmande för sekulära humanister. Detta berördes i ett avsnitt i Teologiska rummet med Christer Sturmark och Åsa Wikfors för två år sedan. Jag har själv skrivit om det i Humanisten nr 4/2015. Rubrik: ”Mystik och medvetenhet – om förundran inför vår plats i tillvaron”.

Det fanns mycket som var intressant i Tomas Kazens förelässning. Speciellt intressant var avsnittet om det svåröversatta ”awe” – fascination, förundran, hänförelse.

Sista föreläsningen: ”Ansvar och flykt, Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga” . Jag är nöjd. Men det var lite märkligt att det ganska kontroversiella innehållet inte alls berördes i panelsamtalet. Berodde det på att moderatorn, Tomas Walch, inte ställde den sortens riktade frågor? Berodde det på att Sabina Koij och Tomas Kazen tyckte det var oviktiga frågor? Eller berodde det på att jag var lite för feg för att mera rakt av fråga?

Publicerat i ateistisk teologi, existentiell teologi, förundran, Okategoriserat, religionsfilosofi, sekulär andlighet, Teologi | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 90. Ulf Ekman, Livets Ord och Sommar i P1. Några kritiska reflektioner.

Som sällskap i ett pågående renoveringsprojekt i vårt gamla hus lyssnade jag häromdagen på Sommar i P1 med Ulf Ekman. Grundare av Livets Ord och dess ledare fram till 2014 då han och hans fru Birgitta överraskade omvärlden genom att konvertera till katolicismen och lämna Livets Ord. Programmet sändes måndagen den 3 juli. Jag lyssnade för några dagar sedan via mobil och det fantastiska poddkonceptet som gör att man kan lyssna när man vill. Jag var nyfiken på om sommarpratet skulle innehålla någon form av avbön och kritik gentemot den teologi och förkunnelse som han och Livets Ord bar upp. 

 

Ingen avbön!

Jag kan direkt säga att det inte fanns en antydan till avbön eller självkritik. Det gör att jag är mycket undrande inför bevekelsegrunderna i redaktionen för Sommar i P1. Det enda som enligt min mening kan motivera att ge denna gamle Livets-Ord-Profet 90 minuter i radion på bästa sändningstid är om Ulf Ekman hade förmedlat någon sorts kvalificerad ursäkt och avbön för den starkt manipulativa förkunnelse som var något av kärnan i Livets Ord och Ulf Ekmans gärning.

Om man systematiskt misstänkliggör ‘samvetets, hjärtats och sanningens röster’ hos den enskilde församlingsmedlemmen när dessa på ett eller annat sätt ifrågasätter ledaren, inslag i förkunnelsen eller den bärande teologin (ideologin) så är det manipulativt och destruktivt. Det gäller i samma utsträckning för religiösa rörelser som politiska. Det gäller också oavsett hur mycket bibelcitat – eller Lenincitat – man använder som motivation! Inte ett ord om detta från Ulf Ekman!!!

Jag väntade mig någon form av avbön eller åtminstone kritisk reflektion kring framgångsteologin som som var den teologiska grundstenen för Livets Ord. Att vara rik, frisk, lyckad ses i denna teologi som det yttre tecknet på att man är älskad av Jesus Kristus och är en god rättfärdig kristen. Inte ett ord om detta. Framgångsteologin importerades från den karismatiska högerkristna rörelsen i USA. Men inte ett ord från Ulf Ekman.

 

Stiftelsestruktur och ekonomisk kontroll.

Ulf Ekman nämnde inte heller med ett ord den stiftelsestruktur som gjorde att familjen Ekman både kunde berika sig och ha full koll och makt över ekonomin i Livets Ord. Hur mycket har han och familjen tagit ut i lön och ersättningar? Hur mycket får han och hans hustru Birgitta i pension från stiftelsen? Hur mycket privat förmögenhet har dom samlat på sig via stiftelsen. Att dom även efter avhoppet från Livets Ord och konverteringen till katolicismen är välbeställda råder det såvitt jag vet ingen tvekan om.

Såvitt jag vet är denna form av ekonomisk struktur fullständigt främmande för de gamla etablerade frikykorna i Sverige. I dessa finns så vitt jag förstår en demokratisk struktur av folkrörelsekaraktär med den insyn i ekonomin som detta innebär. Sannolikt tycker Ulf Ekman fortfarande att denna stiftelsestruktur var smart, sund och rättfärdig inför både Gud och djävulen.

 

Hyvens kille!

I programmet är det i stället en hyvens kille som bland annat sommarjobbat i hamnen i slutet på 1960-talet i Göteborg som gymnasist och under samma tid blivit introducerad till den klassiska musiken av en klasskompis. Och som under denna tiden också fick en stark frälsningsupplevelse som sedan gjorde att han blev präst. Utifrån sina erfarenheter som studentpräst i slutet på 1970-talet startade han den bibelskola som blev startskottet för Livets Ord. En hjälte- och framgångssaga, hyvens kille!

Att han lämnade ledarskapet för Livets Ord och tillsammans med sin hustru Birgitta konverterade till katolicismen 2014 visste jag. Och det är förstås väldigt intressant – och det uppmärksammades i media när det hände. Denna mycket överraskande scenförändring var avgörande för min nyfikenhet på vad han hade att säga. Jag trodde att det skulle kunna fungera som avstamp för självkritik. Men inte!! Det enda han sa var att han varit okunnig om katolicismen. När han börjat förstå att det var en rik och mångfacetterad trostradition och till detta hade börjat förstå betydelsen av den eniga kyrkan och den obrutna traditionen över 2000 år – så hade det känts rätt att konvertera. Det blev en lång predikan i ‘sommarpratets’ form om Jesus Kristus som genom sin försoningsdöd tagit våra synder på sig – och som uppstått från döden och lever och verkar. Väldigt mycket genom Ulf Ekman!!

 

Vissa predikningar är okej – andra inte!

Visst, det var en häftig historia om det stora framträdandet i Albanien med Carola något år efter att Berlinmurens fall. Så också historien om besöket i Vilnius när det stod och vägde mellan frihetslängtan och Sovjetisk pansar runt parlamentet. Berättelsen om det gamla Komosoltågsättet Livets Ord hyrde i gamla Sovjet efter murens fall och som de sedan drog runt med och missionerade var fascinerande och lätt otrolig. 900 mil och väckelsemöte på varenda liten – eller större – station de passerade.

Ett återkommande inslag i Sommar i P1 är den kreativa och djärva entreprenören som med hårt arbete och envishet har lyckats mot alla odds. Och som blivit känd, eller vars varumärke blivit känt och intagit den internationella scenen. Vad det gäller är mindre intressant! Och där tar Sveriges Radio inget tydligt ansvar. Ulf Ekman hamnar i denna entreprenörs­kategori!

90 minuters förkunnelse i Sommar i P1 om Jesus Kristus som lever och verkar och som försonade våra synder genom sin död på korset kan jag till nöds acceptera. Men när det görs av Ulf Ekman som i sin förkunnargärning demoniserat människors personliga brottning med samvetets, hjärtats och sanningen röster när de på ett eller annat sätt börjat ifrågasätta ett eller annat inslag i Livets Ord – är minst sagt magstarkt. Det är en manipulativ och destruktiv form av kristendom. Om Ulf Ekman hade hämtat hem och kritiskt reflekterat kring detta kunde det varit både viktigt och intressant att släppa fram honom till Sommarmikrofonen. Nu tycker jag bara att det var bedrövligt – och ansvarslöst av redaktionen för Sommar i P1.

 

PS. Om man vill försöka förstå mer om olika sätt att försöka sätta enskilda människors personliga samvete ur spel och vad det gör med denna människas livsvärld så rekommenderar jag texten ”Ansvar och flykt” (ingår som kapitel 2 i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014)). Och där speciellt andra halvan av avsnitt III.1 ”Guds röst” och ”frestarens”. Men det är förstås bäst att läsa texten i sin helhet.

PS 2. (14.7.2017) Ytterligare ett tips är att läsa boken ”Livets Ord. Kontroll och manipulation i Jesu namn” ( Leopard förlag, 2010). Per Kornhall var medlem i Livets Ord i 17 år, från 1983 till 2000. Blogg ”Nr 6. Livets Ord” från 2011 tar sin utgångspunkt i Per Kornhalls välskrivna och viktiga bok. Det är en renodlad videoprata på nästan 14 minuter.

 

 

 

Publicerat i Teologi | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer

Nr 89. Den sekulära andligheten – några ateistiska reflektioner. Publicerad i Humanisten nr 1/2017

 

Den sekulära andligheten
– några ateistiska reflektioner

Finns det något som kan kallas ‘sekulär andlighet’? Betecknar ordet ‘andlighet’ något viktigt? Gäller det ett område av universella erfarenheter helt oberoende av föreställningar om högre makter och övernaturliga krafter? Behöver den sekulära kulturen återta ordet ‘andlig’ från den traditionellt religiösa världen? 

 

I den offentliga diskussionen är föreställningarna kring andlighet, existentiellt djup, att ta livet på allvar, fortfarande i stor utsträckning bundna till olika former av övernaturlighet. Det mesta av religionsvetenskap, teologi och kristen förkunnelse, men även det mesta av livsåskådningsjournalistik, bidrar till att upprätthålla denna syn. Det gäller såväl de liberala som de evangelikala delarna av kristenheten. Det gäller också de största delarna av islam och judendom.

Denna syn döljer centrala aspekter av de existentiella livsfrågor vi lever i oavsett om vi är ateister, agnostiker eller tror på övernaturliga makter och krafter. Frågorna om mening, hopp, skuld, död, främlingskap och mitt ansvar visavi mina medmänniskor och jordens framtid får dessutom mer skärpa när man inte tror på ett liv efter döden eller någon övernaturlig makt. Detta sekulära perspektiv har på olika sätt utforskats inom litteratur, film, konst och poesi under de senaste 150 åren.

I detta sekulära perspektiv är det en given grundbult att människan har möjlighet att uppleva mening och leva meningsfullt. Det är en självklarhet att vi som människor kan utveckla en allt djupare omsorg visavi såväl medmänniskan som jorden, den lilla sköra plats i universum som är vårt hem. Det innebär att det ibland kan växa fram en upplevelse av personligt ansvar som är förpliktigande.

Med dessa inledande ord har jag också antytt konturerna av en sekulär andlighet. Den ryms inom ramen för en sekulärhumanistisk livssyn.

 

Transformerande erfarenheter

Denna sekulära livssyn är öppen för att människor kan göra erfarenheter, som under loppet av timmar och dagar dramatiskt förändrar livsstämning, tillvarotolkning och livsinriktning från något som är präglat av mörker och uppgivenhet till hopp och livsbejakelse. Denna typ av transformerande erfarenheter, som en del betecknar som religiösa, kan förstås inom ramen för existentiella, psykologiska och neurologiska förklaringsmodeller. Det finns ett inre krav på ett medvetet och moraliskt ansvarigt förhållningssätt – till det egna livet, medmänniskan och det lokala och globala samhälle man också är en del av.

Det är en självklarhet att man inom ramen för denna sekulära livssyn kan råka ut för intensiva upplevelser av förundran inför livets oerhörda komplexitet och sinnrikhet; andlöshet inför det ofattbara att finnas till som en medvetet kännande och reflekterande aspekt av kosmos; upplevelser av ”hemhörighet i tillvaron”; känslor av djup och oresonlig kärlek till livet på gott och ont – inte för att det är gott, rättvist och harmoniskt utan trots dess brister, trots att det drabbar människor med gåvor och olyckor utan någon bakomliggande gudomlig eller karmisk rättvisa, en kärlek till livet för att det är.

Det är möjligt att medvetet odla den sekulära andlighet som antytts. Det handlar inte om att sträva efter specifika upplevelser. Grunden är att medvetet bejaka fördjupningen av våra godartade sidor parat med en strävan efter att hålla de mörka och destruktiva sidorna i schack. Det handlar också om att ta frågorna om mening, ansvar och skuld på allvar. Det är både en intellektuell och en emotionell hållning.

 

Inga garantier om kosmisk rättvisa

Det egenartade med den sekulära andligheten är att den bejakar denna grundhållning utan moralism och utan några garantier om kosmisk rättvisa eller livets fortsättning efter döden. Den rymmer en strävan efter att förstå och acceptera människovarandets villkor med dess utsatthet och förgänglighet. I brottningen med denna grundhållning kan det ibland formas starka och speciella upplevelser. Är de positiva och stärker grundhållningen är det bonus. Är de negativa är det tufft!

Den sekulära andlighet jag ser för mig handlar också om ett sökande efter kunskap och uttrycksformer, som kan fördjupa relationerna till ens eget inre, till andra människor och till livet i hela dess skörhet och rikedom. Och i detta också efter bästa förmåga bidra till såväl vårt lokala samhälle som till att med sin skärva hitta lösningar på de stora globala utmaningarna kring klimat, miljö, ändliga resurser och en rimlig fördelning, vilket i vår tid har blivit en ofrånkomlig del av våra liv.

Denna sekulära andlighet utgår från att det inte finns några övernaturliga krafter, att vårt medvetande förutsätter en levande hjärna och att det inte finns någon personlig existensform bortom den kroppsliga döden. Den avvisar därmed också tanken att det finns en perfekt och rättvis kosmisk ordning, vilket är innebörden av vissa tolkningar av begreppet karma inom hinduism och buddhism.

Med rätt eller orätt har jag kommit att tro att detta som här kallas sekulär andlighet har ingått som en viktig och ofta bärande sida i en traditionell kristendom. Jag menar också att de övernaturliga föreställningarna har varit ett historisk närmast givet sätt att tolka det stora och ibland dramatiska spektret av erfarenheter, konflikter, kriser, frestelser och möjligheter det innebär att vara människa. Precis på samma sätt som det varit givet att tolka jordbävningar, översvämningar, olyckor och sjukdom utifrån en övernaturlig makts handlande.

Utifrån det existentiella, sekulära perspektiv jag gör mig till tolk för bidrar man till att dölja denna viktiga existentiella grundproblematik när man håller fast vid dessa övernaturliga tolkningar som en omistlig grund. Bisak har blivit huvudsak.

 

Religiositetens två sidor

Från mitt perspektiv är det ett uttryck för den moderna teologins och religionsvetenskapens grova tillkortakommande att man inte förmått eller vågat bryta isär den traditionella religiositetens två sidor: å ena sidan dess övernaturliga tolkningar och föreställningar och å andra sidan dess förmåga att existentiellt och psykologiskt ta vår mänskliga komplexitet och motsägelsefullhet på allvar.

Denna andra sida kan kallas existentiell. Det är i dag uppenbart att denna sida av vår existens och våra erfarenheter är oberoende av och fristående från olika sorters övernaturliga tolkningar.

Det är fascinerande och på något sätt ironiskt att det är klockrena ateister som börjar ta sig an denna uppgift. Alain de Bottons ”Religion för ateister” (2012), Ronald Dworkins ”Religion utan gud” (2014), Sam Harris ”Upplyst meditation” (2014, svenska 2016), Phil Zuckerman ”Living the Secular Life” (2014) och Philip Kitchers ”Life after Faith” (2014) är exempel.

Genom sin hårda kritik av alla övernaturliga religionsföreställningar har Richard Dawkins och Christopher Hitchens gjort ett viktigt och nödvändigt förarbete. Från en svensk horisont ska vi inte glömma bort Ingemar Hedenius historiska insats och i vår tid Christer Sturmark och Lena Andersson. De är samtliga vältaliga och skoningslösa kritiker av alla religiösa och nyandliga föreställningar som utgår från existensen av övernaturliga makter och krafter. Men de är också hårda kritiker av alla dem som genom sin lojalitet och okritiska tystnad bidrar till att upprätthålla en bild av djup och angelägenhet hos denna form av övernaturlig andlighet. Med en monty pythonsk blick kan man se ett släktskap med de gammaltestamentliga profeterna.

 

Behov av stöd och engagemang

Böckerna som nämnts är en spännande början. Det finns säkert mer utanför min radar. Det är ett jungfruligt landskap med spännande och viktiga utmaningar.

Kan man tänka sig konkreta fora för att gestalta och stödja denna form av sekulär andlighet? Är det önskvärt? Skulle det fylla någon funktion?

Hur som helst, förutsättningarna för att skapa denna form av platser, som lite lekfullt skulle kunna kallas sekulärandliga experimentverkstäder, skulle öka radikalt om de fick ekonomiskt stöd av generösa privatpersoner och av staten på samma sätt som Humanisterna i Norge. Att som vanlig människa lägga motsvarande en årlig kyrkoavgift skulle vara ett viktigt stöd – och samtidigt en personlig markering.
Men framför allt behövs ideellt engagerade enskilda människor.

Carl Gustaf Olofsson
styrelseledamot i Humanisterna Kalmar.

Artikeln publicerades i Humanisten nr 1/2017

PS 1. Se också föredraget ”Sekulär andlighet – finns den?”. Det hölls på ABF Sveavägen i Humanisterna Stockholms regi i mars 2013. DS.

PS 2. I Norge har det i Human-Etisk Forbunds båda tidningar Humanist och Fri Tanke publicerats flera artiklar om sekulär andlighet. Därav två av filosofen Morten Fastvold som är knuten till Human-Etisk Forbund.
Morten Fastvold: ”En ateistisk åndelighet. Et bokessay om åndelighet uten guder”. Publicerad i Humanist nr 3/2012.
Morten Fastvold: ”På sporet av en humanistisk åndelighet”. Publicerad i Fri Tanke nr 2/2010. Morten Fastvolds presentation av denna artikel fångar i några enkla ord den viktiga problematiken kring ‘sekulär andlighet’.

Den menneskelige ånd er altfor viktig til å overlates til prester, mullaer og spiritister, sier den franske filosofen André Comte-Sponville. Derfor er det på tide å sirkle inn en sekulær, humanistisk åndelighet, skriver jeg i denne artikkelen til Human-Etisk Forbunds medlemsblad Fri Tanke nr. 2, 2010, der jeg kommer med noen innledende betraktninger om hva en humanistisk åndelighet kan gå ut på.

DS. 

PS 3. Se också artikeln ”Mystik och medvetenhet – om förundran inför vår plats i tillvaron.”  (Artikel i Humanisten nr 4/2015, blogg 2017). DS.

PS 4 (21.5.2017).Hjärtling – en form av improvisationssång”. DS. 

Publicerat i andlighet, ateism, ateismfilosofi, existentiell filosofi, Existentiell livssyn, Humanisterna och religion, sekulär andlighet, transcendenserfarenheter | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 88. ”Människosonen”. Några tankar kring Lennart Hagerfors bok om den okända delen av Jesu liv.

”Människosonen”
– en roman av Lennart Hagerfors

Å ena sidan den vaga upplevelsen av något som kallar och ställer anspråk på ens liv – oklart varifrån och vad det gäller – och å andra sidan den räcka av händelser, människoöden, känslor, dilemman, insikter som livet ställer i ens väg och som tillsammans formar en människas liv. Lennart Hagerfors gestaltar denna spänning på ett trovärdigt sätt i Människosonen som handlar om den okända delen av Jesu liv. Det är mycket bra gjort! Och från mitt perspektiv även modigt!!

 

s-manniskosonen-2Jag är djupt berörd och imponerad av Lennart Hagerfors roman ”Människosonen” (Weyler, 2016) . Han har överraskat mig gång på gång på ett positivt sätt. Uppgörelsen med mobbaren Saul, Marias förtroliga berättelse för den tonåriga Jeshua om hur han blev till, det stora bråket med Josef, några av episoderna med vännen Johannes. När jag läst första delen som handlar om Jeshuas tonårstid i Nasareth, ca 70 sidor, så var jag tagen och tyckte att boken var värd sitt pris bara för första delen. Jag var inställd på att jag skulle bli besviken på resterande 250 sidor. Men jag kan bara konstatera att boken håller till sista sidan. Denna del kanske inte är lika tät som första delen, men den är full av episoder som ger fullt möjliga pusselbitar i formandet av den person som vi känner som evangeliernas Jesus.

Mitt eget engagemang i Jesusgestalten bygger på att han var fullt ut människa och inget annat. När man inom kristen tradition i så stor utsträckning har gjort Jesus till Gud, inkarnerad Gud, och i detta fullkomlig och syndfri, så har jag länge tyckt att man sviker människan Jesus. Man har gjort honom till en avgud. Jag får rysningar vid tanken! Lennart Hagerfors gör Jeshua till en människa fullt ut. Det är för min del det viktigaste – och modigaste – med ”Människosonen”.  För att det ska fungera krävs förstås ett ganska stort mått av finess och trovärdighet. Och det har boken! Man skulle kunna säga att oavsett hur nära eller långt ifrån den verkliga historien ”Människosonen” är så känner sig den Jesus som finns i mitt liv mindre ensam i himlarymderna efter att ha läst denna bok.

Lennart Hagerfors är frikyrkligt missionärsbarn uppvuxen Kongo som var en del av dåvarande Franska Ekvatorialafrika. Han är född 1946 och har en lång livsgärning som författare och litteraturvetare bakom sig. Under sin uppväxt har han haft Jesusgestalten nära inpå sig hela tiden. Kanske än mer än för min egen del. Och det vill inte säga lite. Jag växte upp med tre predikanter, far var en, och ett missionärspar i min närmsta släktkrets.

I en av bokens fliktexter berättar Lennart Hagerfors att han är uppvuxen i tre världar: den kongolesiska, den svenska och i Bibelns värld, den andliga. Han har i sin litterära gärning skrivit mycket om de två första. Men aldrig tidigare om den tredje. Han skriver: ”Det som lockade mig var en gestalt för vilken den andliga världen var lika påtaglig som den materiella. För att utforska detta krävdes ett språng ut i det okända”.

Jag har lätt för att föreställa mig att språnget gällde en väldigt speciell gräns som han var tvungen att utmana – och komma igenom. Gränsen kan ha förstärkts av den speciella blandning av tabu och lojalitet som inte är ovanligt när man har en hel del positivt med sig från sin religiösa uppväxtmiljö. Detta gör gränsen tuffare och svårare att hantera. Ibland blir det möjlig att bryta igenom den först när föräldrar och de flesta i föräldra­generationen är döda. Men detta är bara spekulationer utifrån egna erfarenheter av denna gränsproblematik.

Till detta kommer nödvändigheten av en lång och bred livserfarenhet för att på ett varmt och levande sätt gestalta spänningen mellan å ena sidan den vaga känslan av kallelse, något viktigt, oklar vad, som ställer krav på en och å andra sidan den räcka av händelser, människoöden, känslor, dilemman, nederlag, insikter som livet ställer i ens väg. Och som efterhand formar ens person och samtidigt ger ‘kallelsen’ allt mer konturer. Jag tycker Lennart Hagerfors gestaltar denna spänning på ett trovärdigt sätt. Det är mycket bra gjort! Och modigt!

Sist vill jag bara nämna en liten pärla på slutet. Det gäller Jeshuas samtal med sin gamle arbetsgivare Levi på hans dödsbädd. Det gäller detta med bokslut över livet och vad som väntar på andra sidan. Det är skrivet med djup, stor värme och humor. Och med stor trovärdighet!! Jag vet inte om jag lite vanvördigt ska utropa ”Heja, heja Lennart Hagerfors!” eller om jag bara lite mer artigt ska säga ”Tack!”. För den som läser detta samtal kan det vara värt att notera att uppskattningen här kommer från en ateist och en person som inte tror på en fortsättning bortom döden.

Det finns en hel del i boken som sannolikt kan störa en konventionellt kristen. Så även denna berättelse från Levis dödsbädd.

Hur som helst, denna episod berör ett fascinerande ämne, låt oss kalla det ‘samtal i dödens närhet’ på ett mycket personligt sätt. Det gäller min egen tänkta dödsbädd. Det har väntat på en egen blogg i ett par år. Kanske det börjar bli läge.

 

PS. Vad gäller greppet att personligt och oförväget ge sig in i den bibliska världen så känner jag ett visst släktskap. I blogg ”Nr 64. En ateistisk tolkning av passionsdramat” så kan den vakne läsaren ana detta. DS. 

PS 2. ”Människosonen” har fått en hel del recensioner.
Svenska Dagbladet – 20.8.2016: ”Människosonen. En oäkting som kallade sig Jesus” av John Sjögren.
Aftonbladet – 17.8.2016. ”Jesus, byggjobbaren” av Göran Greider.
LitteraturMagazinet – 18.10.2016. ”Vacklande om den okände Jesus” av Anne-Charlotte Östman
Dagens Nyheter – 5.9.2016.  ”Jesu liv. Underhållande roman om frälsarens vuxenblivande.” av Philip Teir.
Corren – 16.8.2016. ”De okända åren i Jesus liv” av Gun Zanton-Ericsson.
Sydsvenskan – 22.8.2016. ”Det vi inte vet om Jesus” av Maria Küchen.
Göteborgsposten – 3.9.2016. ”Hagerfors diktar vidare på Jesusberättelsen” av Cecilia Nelson

Publicerat i andlighet, Jesus, Människosonen, recension | Lämna en kommentar

Nr 87. Mystik och medvetenhet – om förundran inför vår plats i tillvaron. Publicerad i Humanisten nr 4/2015

Mystik och medvetenhet

Om förundran inför vår plats i tillvaron. Vad finns det för relation mellan transformerande djuperfarenheter och detta religionsvetarna talar om i termer av mystik. Kan förundran rädda världen? Perspektivet är ateistiskt.

PS. Info om texten. Se i slutet!

 

humanisten-4-2015-mystik-medvetenhet-rubrik-text-sJag tror inte på någon form av transcendent makt eller kraft som existerar utanför och oberoende av människan. Jag tror inte att någon form av personligt medvetande kan existera utan en biologiskt fungerande hjärna. Jag tror att döden är slutpunkten för våra personliga liv.

Trots detta är jag intresserad av mystik som är starkt förknippat med en religiös erfarenhetsvärld.

Detta mitt intresse för mystik beror inte heller på att jag är speciellt intresserad av starka upplevelser eller av förändrade medvetandetillstånd genom meditation eller droger, som till exempel Sam Harris i ”Waking up. A guide to spirituality without religion” (2014, på svenska 2016). Däremot är jag sedan sen ungdom djupt intresserad av den form av avgränsade, ibland nästan punktuella upplevelser som kan ändra riktningen på en människas liv från uppgivenhet, utanförskap och egoistisk självcentrering till engagemang och delaktighet. Intresset gäller erfarenheter med kraft att fördjupa såväl en grundkänsla av mening och hemhörighet i tillvaron som av respekt och vördnad för livets oerhörda komplexitet.

Jag är också intresserad av i vilken utsträckning denna typ av erfarenheter kan bidra till livsval som handlar om att efter bästa förmåga försöka bidra till en godartad utveckling för samhället, lokalt och globalt, och som i förlängningen kan ge upphov till ett engagemang som politiker, lärare eller biståndsarbetare eller genom ideellt arbete. Det innebär att jag också är intresserad av vad som kan utlösa denna typ av viktiga transformerande, livsförändrande upplevelser.

Här är det viktigt att poängtera att delaktighet, ansvar för det gemensamma, engagemang i samtidens viktiga frågor och så vidare kan växa fram utan den form av avgränsade insikter och erfarenheter som jag är ute efter här.

Jag ska här ägna mig åt förundran och hur den kan hänga samman med vetenskaplig kunskap och existentiella insikter.

 

Två sorters mystik

Ordet ”mystik” är ett laddat och svårt begrepp. Det används gärna av sofistikerade kristna som exempel på religiösa erfarenheter bortom ordens värld. Ibland har ordet mystik använts för att peka på upplevelser som lett till en kallelse att bidra till människans och världens välgång. De flesta forskare lyfter fram att de mystika erfarenheterna är likartade inom olika religioner.

De mystika erfarenheterna beskrivs som så annorlunda att de inte kan beskrivas med ord. Samtidigt har de flesta som blivit kända som mystiker – åtminstone vad gäller västerländsk kristen tradition – varit flitiga författare; Mäster Eckhardt, Johannes av Korset, Theresa av Avila med flera.Teologer, religionsfilosofer och religionspsykologer har sedan skrivit hyllmeter om mystik och den mystika erfarenheten.

Det är motiverat att säga några ord om två typer av mystik. Det gäller det som Nathan Söderblom (1866- 1931), svensk teolog och ärkebiskop, kallade “oändlighetsmystik” (unio mystica, enhetsmystik) respektive “personlighetsmystik”. Oändlighetsmystiken betecknar upplevelser av en förening med Gud, att bli ett med alltet. Personlighetsmystiken handlar om upplevelsen av en omvälvande relation till Gud, till Kristus, till tillvaron. Med den judiske filosofen Martin Bubers ord handlar det om en jag-du-relation. Nyckelorden är ”uppgå i” respektive ”relation till”.

För en ateist finns här inget som riktigt passar. Samtidigt har jag helt klart varit mest befryndad med det som beskrivs som personlighetsmystik. I starka upplevelser av förundran, utifrån såväl en religiös som en uttalat sekulär referensram, finns det enligt min mening ett släktskap med personlighetsmystiken.

När det gäller sådant som faller under oändlighetsmystiken, de stora ”enhetsupplevelserna”, är jag reserverad. Inte mot upplevelserna i sig. Reservationen gäller det mesta av analyser och tal om dessa upplevelsers fundamentala betydelse. Med rätt eller orätt har jag ofta läst in en hållning där man tenderar att släta över eller förneka den smärtsamma och utsatta sidan av våra existensvillkor; av att min kropp är min kropp, min smärta är min smärta, att min död är min död. Då hör det till saken att jag menar att just konfrontationen med och accepterande av den smärtsamma sidan av våra existensvillkor ofta fungerar som en avgörande hävstång för viktiga erfarenheter och insikter. Vid dessa smärtsamma brytpunkter som alltid är djupt personliga – ensamheten, tillfälligheterna, döden, utsattheten, alltings skörhet och obeständighet – kan gränserna till våra medmänniskor och tillvaron mjukna och momentant upphävas på ett paradoxalt sätt.

 

Det stora och det lilla

Jag ska närma mig de mystika erfarenheterna genom att inte prata om mystik.

I stället vill jag ta upp medvetenhetsaspekten och vår moderna kunskap om makrokosmos och mikrokosmos. Det ”stora” gäller stjärnor, planeter, galaxer, svarta hål och detta med stjärnexplosioner som skapat de grundämnen som är nödvändiga för liv. Det ”lilla” handlar om vår moderna kunskap om celler, celldelning, gener, hormoner, transmittorsubstanser. Och ytterst om atomer, elektroner, kvarkar etc, som är grundstenarna för såväl jord och stjärnor som för allt liv, våra mänskliga kroppar och vår förmåga att tänka.

När vi drabbas av insikterna om makrokosmos och mikrokosmos som en förutsättning för att jag – vi – finns och kan uppleva och tänka kan det väcka intensiva känslor av mirakel och förundran kring livet och att våra kroppar och vår hjärna faktiskt fungerar i all sin oerhörda komplexitet.

humanisten-4-2015-mystik-medvetenhet-illustration-s20-2Att drabbas av insikten om de årmiljarder som behövts för att jag – människan – ska finnas till och kunna fundera över livet, universum och meningen kan ge svindel och skaka om på djupet. Detta kan också förstärkas av en samtidig medvetenhet om att ett människoliv bara är ett mikroskopiskt ögonblick i detta kosmiska tidsflöde – och samtidigt så långt att döden känns oändligt avlägsen största delen av våra liv. Man kan på ett omtumlande sätt bli medveten om den enorma mångfalden av livsformer som finns – och där människan bara är en. Det handlar också om en medvetenhet om att vi trots all teknik är helt beroende av den livsväv, som omger oss och som vi är en del av.

Denna medvetenhet kan föda en stark, övergripande vördnad för livet och naturen. I vår tid kan man samtidigt uppleva en sorgsen medvetenhet om hur människan på ett dramatiskt sätt håller på att ändra balans och betingelser för livets väv.

 

Vår dubbelhet som människor

Det är en medvetenhet om att vi rymmer möjligheten till såväl gott som ont och att det har betydelse i våra liv om vi väljer att efter bästa förmåga försöka odla de godartade sidorna. Det är en medvetenhet om att vi å ena sidan rymmer möjligheten till medkänsla, förnuft, omsorg, samarbete och ansvar för det gemensamma – och att vi å andra sidan också rymmer möjligheten till destruktivitet, manipulation, egocentrisk blindhet, tanklös flockmentalitet, besinningslöst våld etc. I destruktiva rörelser är det inte ovanligt med bevekelsegrunder som talar om sanning och rättvisa. Insikten om detta visar på nödvändigheten av en fortlöpande etisk reflektion.

Medvetenheten om att slump och tillfälligheter är realiteter i våra liv kan också vara stark och drabbande. Det kan gälla insikten om att den genuppsättning som jag fått med mig inte är något jag rår över. Det är samma sak med de svåra eller godartade sociala omständigheter jag vuxit upp i. Till detta kommer räckan av små eller större tillfälligheter som på avgörande sätt bestämt utvecklingen av mitt liv. Det kan gälla hur jag träffat min livspartner och andra viktiga människor, böcker som haft betydelse för mitt liv, jobb, olyckor, viktiga möten. När denna medvetenhet slår till med full kraft tenderar den att föda en stark känsla av ödmjukhet både inför det egna livet och andra människors livsöden. Om man tillhör de mera lyckligt lottade tenderar det att föda ett ansvar visavi de mindre lyckligt lottade.

Frågan om det mänskliga medvetandets natur är en av de största och mest spännande utmaningarna inom dagens vetenskap.

 

Våra gemensamma existensvillkor

Som ateist måste man betrakta möjligheten till förundran som en mänsklig grundpotential. En central aspekt är att dessa upplevelser tenderar att stärka insikten om att jag delar grundläggande mänskliga existensvillkor med alla andra människor. Detta tenderar i sin tur att skapa en grundupplevelse av att höra samman med alla andra. Inte bara med alla nu levande utan också med de ännu inte födda och de döda som levt före oss! Och med livet! Och tillvaron!

Skillnader i språk, kultur, ålder, kön, sexuell läggning, klass och etnicitet mjuknar i kanterna och tenderar att lösas upp. Upplevelserna – drabbande och omtumlande eller som undanglidande aningar – blir då ett stöd för att ta sig an de utmaningar och svårigheter livet och samtiden ställer i ens väg. De ger näring åt ett engagemang i människans och världens välgång.

Den moderna vetenskapen har bidragit till att fördjupa medvetenheten på flera av de punkter som jag har berört. Jag vill även hävda att de medvetenhetsaspekter jag tagit upp är mer utvecklade i ett brett, folkligt medvetande i dag än någonsin tidigare i historien.

Det innebär också att det finns goda skäl att anta att sannolikheten för att den här typen av sekulära, transformerande djuperfarenheter ska ta form är större än någonsin. Detta beror på tre moderna fenomen: den vetenskapliga kunskapsutvecklingen, mediernas förmåga att förmedla erfarenheter och kunskap, och inte minst att det finns fler välutbildade pedagoger och lärare än någonsin tidigare i historien.

Jag tror inte att vetenskap och teknik i sig kan lösa de svåra globala problem med klimat, miljö, resurser och en rimlig fördelning som är akuta hot mot mänsklighetens framtid. Men om vi som global kultur på ett genomtänkt sätt lyckas utnyttja den medvetandehöjande kraften i den vetenskapliga kunskapen kan förutsättningarna för en godartad utveckling bli dramatiskt mycket bättre. God populärvetenskap och engagerade, duktiga pedagoger/lärare är ovärderliga i detta.

 

Och vad har detta med mystik att göra?

Här är det dags att återknyta till ordet mystik. Hur förhåller sig detta komplex av medvetenhet och erfarenheter till begrepp som mystik, den mystika erfarenheten, upplevelser av det heliga, av bävan? Vad finns det för koppling till de två huvudtyper av mystik erfarenhet som fått beteckningarna personlighetsmystik respektive oändlighetsmystik?

Att det finns ett släktskap mellan de transformerande djuperfarenheter jag har försökt beskriva och åtminstone en del av de erfarenheter den religionsvetenskapliga forskningen försöker ringa in med ordet mystik, tycker jag är uppenbart. Däremot betraktar jag det som ett ovedersägligt faktum att det komplex av erfarenheter – transformerande och sammanbindande – som jag har tagit upp, inte förutsätter några föreställningar om en gud eller annan högre makt. Att de ibland kan få så- dana konsekvenser hos enskilda individer är en annan sak. För femhundra år sedan var det nästan givet att de förstärkte – eller gav upphov till – föreställningar om en handlande gud eller en fristående transcendent verklighet. Men så är det inte längre!

Jag menar att det behövs både forskning och samtal om transformerande djuperfarenheter, där förundran är en del, helt utanför de teologiska och religiösa sammanhangen. Det är förutsättningen för att få djup och bredd i det offentliga samtalet kring ett viktigt område av mänskliga erfarenheter.

Den internationella humanistiska rörelsen är en organisatorisk kraft som kan bidra till detta.

 

* * * * * * * * * * * * * * *

 

humanisten-4-2015-omslag

PS. Denna text publicerades i Humanisten nr 4/2015. Om du inte har papperstidningen så fråga efter den på ditt bibliotek. Om dom inte har den bland tidskrifterna kan din fråga bidra till att dom kompletterar sitt utbud.

Hela tidningen finns som pdf-fil. Artikeln börjar på s.19.

Artikeln återpubliceras här för att den ska vara lättare att hitta och för att jag vid behov ska kunna länka till den.

I Humanisten nr 1/2015:
Nr 86. Döden. En ateistisk betraktelse

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i andlighet, ateism, ateismfilosofi, Humanisten, medvetandet, Mystik, sekulär andlighet, transcendenserfarenheter | Märkt , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Nr 86. Döden. En ateistisk betraktelse. Publicerad i Humanisten nr 1/2015

Döden. En ateistisk betraktelse.

Om människolivets storslagenhet, olika sorters dödar och som avslutning vad som med glimten i ögat kan kallas en personlig ateistisk eskatologi.

PS. Info om texten. Se slutet!

 

humanisten-1-2015-doden-omslag

Jag är ateist. Eller nyateist om man så vill. Vanligtvis innefattar ateistetiketten också att man inte tror på existensen av några som helst bortomvärldsliga krafter och makter eller någon form av liv bortom våra kroppars död. Så är det för mig. Jag tror alltså inte att det finns någon form av personlig fortsättning på livet bortom döden. Det är min starka övertygelse att detta liv är det enda vi har.

Det är hisnande att årmiljarderna från Big Bang, med stjärnors födelse, livets tillblivelse och alla dessa miljontals år av evolution har frambringat den skärva av medvetet, självreflekterande liv som människan är. Jag tycker det är märkvärdigt och storslaget att vi för en kort stund blossar till i evigheten som en personlig medveten existens med förundran, kunskapssökande, glädje, lidande och med förmågan att tänka, fråga och skapa bilder och föreställningar. Och att vi för en stund kan leka, dansa, älska, skratta, gråta, dra historier.

Det är också märkvärdigt att de flesta människor bidrar till att det självreflek­terande, medvetna livet blossar vidare. Genom våra gener eller att vi genom vår livs­gärning bidragit med någon sorts skärvor för mänsklighetens fortsättning. Om det jordiska livet är det enda som finns blir det angeläget att mina barn, barnbarn, barnbarnsbarn etc ska få möjlighet att leva ett gott och drägligt liv. Det föder ett ansvar för framtiden. Jag återkommer till detta från ett mer personligt perspektiv.

Vi ska alla dö!

Att dö gammal kan vara på många olika sätt. Att dö mätt på sin levnads dagar är en ynnest. Det är mycket svårare om man drabbas av ångest kring att livet inte blev mer än såhär och kanske konfron­teras med alla drömmar och förhoppningar som blivit grus och aska. Kanske dyker det upp stark bitterhet över de där människorna som satte käppar i hjulen och förstörde ens möjligheter! I dessa fall finns starka behov av att hitta sätt att försonas med sitt livsöde när insikten om dödens oundviklighet närmar sig. Man kan plötsligt drabbas av påträngande medveten­het om svek och destruktiva saker man tillfogat andra. Resultatet är starka känslor av skuld när tiden håller på att rinna ut.

När döden oväntat flåsar i nacken kan man också tvingas inse att man aldrig riktigt vågat leva. Det kan hända som ung, medel­ålders eller på ålderns höst.

De grovt skisserade scenarierna för olika sorters dödar ger antydningar om de utmaningar som finns inom såväl äldrevården som den palliativa vården. Och för oss alla! Orädd och välutbildad personal, eller mogna medmänniskor, som inte backar för de svåra och ångestladdade frågor som kan komma upp när döden börjar tränga sig på är ovärderligt! Personal som möter vakande anhöriga med värme och omsorg är oerhört värdefullt.

Det kanske svåraste med döden är inte den egna döden utan när viktiga, närstående människor dör eller ligger för döden. Än mer om dom är mitt i livet. Och värst om det är våra barn. I ett ateistisk perspektiv finns det inte något försonande, inte någon mening, det är att drabbas av en stor, smärtsam förlust. Det gäller oavsett om orsaken är sjukdom, olyckor, våld eller krig. Det är att drabbas av ett svart hål. En närstående och älskad människas självmord är kanske det värsta. Vad vi behöver i sådana situa­tioner är inte människor som gör rätt och säger rätt saker. Jag tror att vi behöver människor som inte blir rädda för oss, som inte drar sig undan, som orkar och kan erkänna sorgen, smärtan, svärtan, det fruktansvärda utan att släta över.

Döden och framtiden bortom.

Jag ska nu återvända till detta med döden från ett mer personligt ateistiska perspektiv. Om man som jag inte har några egna barn och därmed inte har någon genetisk förbindelse med framtiden så kan det bli ett snäpp svårare att försonas med tanken på döden. Jag har hanterat detta på mitt sätt. Oavsett om man har egna barn eller inte tror jag att jag delar huvuddragen i detta perspektiv med många ateister och Humanister.

Jag har en stark vision av ett möjligt framtida globalt samhälle i ekologisk balans där det finns psykiskt, socialt och materiellt utrymme för varje människa att medvetet ta sig an den stora gåtan att vara människa.

Det är en bild av en värld där alla människor har möjlighet att ta del i en fri och öppen diskussion om såväl samhällets angelägenheter som frågan om meningen med livet. Förtryck, förnedrande livsom­ständigheter, sociala restriktioner är hinder. Förödmjukande särbehandling på grund av kön, klass, ålder, religion, sexuell läggning och etnisk tillhörighet hindrar detta. Det gör också krig och extrem fattigdom. Att vara utestängd från kunskap och möjligheten till bred och levande kontakt med såväl det egna kulturarvet som det globala, är hinder för detta.

Att efter bästa förmåga bidra med mina små skärvor för att öka sannolikheten för att denna framtidsvision ska bli verklighet någon gång i en obestämd framtid ger mitt liv mening och lyster!

Ateistisk eskatologi

Genom denna hållning i nuet är jag på ett paradoxalt sätt förbunden med framtiden och mänsklighetens öde långt bortom min personliga död. Man skulle med ett lite teologiinfluerat språk och lite humor kunna kalla detta en ateistisk eskatologi.

Men som ateist måste jag utöver den personliga döden lägga på ytterligare ett lager av svärta. Även om mänskligheten klarar sig igenom de svåra problemen kring klimat, miljö och resurser finns det ändå en slutpunkt för jorden och människan. När solen närmar sig slutet av sin stjärncykel kommer den att expandera. I slutändan kommer jorden att utplånas, brinna upp! Ruggigt, förfärligt och näst intill otänkbart. Det storslagna är att vi är den första generationen människor som genom den moderna vetenskapen lever med denna kunskap. Inga skräckfilmer med zoombis och aliens kommer i närheten av detta.

Det största problemet med att försonas med såväl det oåter­kalleliga och definitiva i den personliga döden som med kunskapen om jordens utplåning om några årmiljarder är nog vår benägenhet till uppblåst självupptagenhet. Om vi passerar det hindret kan det ge upphov till fascination, förundran och en stor, stor ödmjukhet visavi människan, universum och mänsklighetens öde.

Att ta livet på allvar med dess utsatthet, möjligheter och glädje skapar mening i sig. Att ta del i mänsklighetens fantastisk kunskapsresa är hisnande även om det, som för min del, mest blir frågan om populärvetenskapliga skärvor. Att försöka bidra till en godartad framtid för mänskligheten bortom min personliga död i full medvetenhet om min litenhet och obetyd­lighet i ett kosmiskt perspektiv skapar mening, lyster och engagemang.

Det finns något både hisnande och djupt poetiskt i denna ateistiska grundsyn som jag tror jag delar med många. Den kan beskrivas som tragisk. Men när man skakat av sig de värsta rysningarna kan det börja sprida sig en märklig värme i detta till synes kalla, obevekliga mörker. Jag välkomnar alla att ge sig in i och utforska denna ateistiska grundhållning.

* * * * * * * * * * * * * * *

humanisten-1-2015-omslag

PS. Denna text publicerades i Humanisten nr 1/2015. Papperstidningen går inte längre att uppbringa. Men hela tidningen finns som pdf-fil. Betraktelsen hittas på s.8-9. Texten är en nedkortad variant av min inledning till ”Samtal om döden” som arrangerades av Adventkyrkan i Kalmar den 6 november 2012. Jag var en av tre i panelen. De båda övriga var Arne Sjöberg, chef för geriatriken på Kalmar lasarett och Vesa Annala, pastor i Adventkyrkan.

Apropå artikelns slutdel vill jag rekommendera boken ”Vårt klot så ömkligt litet” (Fri Tanke förlag, 2016) av Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik med kosmologi och strängteori som specialitet.

Ulf Danielsson har länge forskat på rymdens riktigt stora frågor, om tidens början, om svarta hål och mörk materia. I ”Vårt klot så ömkligt litet” återvänder han till jorden och sätter in den i ett kosmiskt perspektiv som ger frågan om klimatet helt nya dimensioner – vi bor på en febrig planet på katastrofens rand”. Det är ett citat från en nyhetsbrev i januari i år från Fri Tanke Förlag. Jag kan bara tillägga att det är en fantastisk bok som jag varmt rekommenderar. Den bjuder bland annat på en fascinerande kunskapshistorisk resa. Bara en sådan liten detalj som hur de stora upptäcktsresorna med segelfartyg på 15- och 1600-talet gjorde att man behövde förstå mer om vindarna. Hur dom blåser på olika ställe – och varför. Man börjar samla systematiska observationer och kunskapen börjar växa. Lufttemperatur, havsströmmar, passadvindar med olika riktning etc. Han ger en viktig och lärd ram kring det som alltmer ter sig som en av mänsklighetens ödesfrågor: klimatet. Men som kosmolog sticker han inte under stol med de katastrofer, några gigantiska, som drabbat jorden genom dess historia. Och att det inte finns några garantier mot framtida kosmiska katastrofer även om vi skulle skärpa oss. Jag vet inte om jag är pevers, men jag tycker väldigt mycket om att han också håller fram den moderna kosmologins vetskap om att även utan katastrofer – kosmologiska eller mänskligt orsakade – så har livet på jorden en slut i en avlägsen framtid. Det blir en märklig blandning av poesi och bistert allvar.

Publicerat i ateismfilosofi, ateistisk eskatologi, döden, existensvillkor, Existentiell livssyn, Humanisten, sekulär andlighet | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Nr 85. Varför inte Phil Zuckermans ”Society without God”? Fråga till professorerna David Thurfjell, Mattias Martinson och Bengt Kristensson Uggla.

Utifrån ett konkret exempel, så undrar jag över kvaliteten inom svensk religionsvetenskap när det gäller såväl livsåskådningsforskning som analyserna av sekulariseringsprocessen. Utifrån detta konkreta exempel avslutar jag med frågan om det behövs en helt ny institution för sekulär livsåskådningsforskning. 

Exemplet gäller behandlingen av Phil Zuckermans forskning.  Phil Zuckerman är professor i sociologi vid Claremont Graduate University i Kalifornien. I mitten på 2000-talet hade han en gästprofessur i Århus i Danmark som 2008 resulterade i boken ”Society without God: What the Least Religious Nations Can Tell Us About Contentment”. Hans specialitet är sekulariseringssociologi utifrån ett ateistiskt grundperspektiv.

Glömska och påminnelse!

Namnet Phil Zuckerman och hans dansk-svenska intervjustudie har fladdrat förbi någon eller några gånger under den tid som gått sedan boken publicerades 2008 – och sedan glömts bort.

De senaste dagarna har Phil Zuckerman återvänt till mitt medvetande med stor skärpa. Anledningen är att jag har läst ett intressant preliminärt manus av historieprofessorn Jonny Hjelm om det svenska fritänkeriet och ateismens historia. Phil Zuckerman nämns och citeras redan på första sidan och sedan även längre fram i manuset.

Men det var ändå först när jag återvände till förstasidan i manuset och läste om det intressanta Zuckermancitatet där som jag vaknade till ordentligt. I citatet undrar Zuckerman över bristen på kvalificerad forskning om den moderna religionslösa människan som inte tror på gud eller ett liv efter döden. Med stöd av Zuckerman berör sedan manusförfattaren också längre fram det märkliga att det finns så lite forskning  där man beskriver och försöker förstå de religionslösa människor som lever på i sin vardag. Det är en fråga jag själv ställer mig allt som oftast.

Det är en viktig fråga! Varför finns det så lite forskning kring detta?

Frågan som väcks i mig när jag har vaknat till är hur svensk teologi och religionsvetenskap har förhållit sig till denna intressanta intervjustudie. Det är här viktigt att notera att i stort sett all livsåskådningsforskning i Sverige bedrivs inom ramen för de teologiska och religionsvetenskapliga institutionerna. Kan det vara så illa att Phil Zuckermans studie inte berörs och att det kan vara en del av anledningen till att jag tappat bort hans namn? Hans tankar och frågor är så pass intressanta och viktiga att jag borde noterat hans namn om hans forskning varit uppe till diskussion.

Tre religionsvetenskapliga böcker!

Min fråga gäller specifikt tre teologiska och religionsvetenskapliga böcker som jag har läst de senaste åren och som just diskuterar kring spänningen religion-tro visavi ateism-religionslöshet. Samtliga har kommit ut med god marginal efter 2008 då Phil Zuckermans studie publicerades.

Mina frågor gäller David Thurfjells ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen” (2015), Mattias Martinsons ”Katedralen mitt i staden. Om ateism och teologi” (2010) och Bengt Kristensson Ugglas ”Katedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse” (2016). Det är böcker som jag har läst  har i mina hyllor.

Hur behandlas Zuckermans studie i dessa böcker? Är han berörd överhuvudtaget? Det gäller väletablerade och förhållandevis unga religionsvetar- och teologiprofessorer. Dom är samtliga intresserade av sekulariseringsproblematiken på ett engagerat och seriöst sätt.

Phil Zuckermans studie.

Såhär presenteras ”Society Without God: What the Least Religious Nations Can Tell Us About Contentment” på Amazon.

”Silver” Winner of the 2008 Foreword Magazine Book of the Year Award, Religion Category.

Before he began his recent travels, it seemed to Phil Zuckerman as if humans all over the globe were ”getting religion”-praising deities, performing holy rites, and soberly defending the world from sin. But most residents of Denmark and Sweden, he found, don’t worship any god at all, don’t pray, and don’t give much credence to religious dogma of any kind. Instead of being bastions of sin and corruption, however, as the Christian Right has suggested a godless society would be, these countries are filled with residents who score at the very top of the ”happiness index” and enjoy their healthy societies, which boast some of the lowest rates of violent crime in the world (along with some of the lowest levels of corruption), excellent educational systems, strong economies, well-supported arts, free health care, egalitarian social policies, outstanding bike paths, and great beer. Zuckerman formally interviewed nearly 150 Danes and Swedes of all ages and educational backgrounds over the course of fourteen months.He was particularly interested in the worldviews of people who live their lives without religious orientation. How do they think about and cope with death? Are they worried about an afterlife? What he found is that nearly all of his interviewees live their lives without much fear of the Grim Reaper or worries about the hereafter. This led him to wonder how and why it is that certain societies are non-religious in a world that seems to be marked by increasing religiosity. Drawing on prominent sociological theories and his own extensive research, Zuckerman ventures some interesting answers. This fascinating approach directly counters the claims of outspoken, conservative American Christians who argue that a society without God would be hell on earth. It is crucial, Zuckerman believes, for Americans to know that ”society without God is not only possible, but it can be quite civil and pleasant.”

I en understreckare i Svenska Dagbladet den 2 mars 2009 skriver Karin Ström, barnbarn till den liberala och för många kontroversiella Stockholmsbiskopen Ingmar Ström, initierat om Phil Zuckermans bok ”Society Without God: What the Least Religious Nations Can Tell Us About Contentment” (New York University Press, 227 s, 2008). Rubriken är: ”Jämlikheten gjorde slut på vår tro”. (länk – se nedan!) Det är en intressant och välskriven text. Boken recenserades även i Vasabladet den 9 maj 2009. Det är en påläst och intressant artikel av Raoul Granqvist, språkprofessor från Umeå. (länk – se nedant).  Karin Ströms understreckare hittade jag genom att söka ”Phil Zuckerman” på Humanistbloggen. Raoul Granqvists artikel hittade jag genom sökning på google.

Genom artiklarna från 2009 av Karin Ström och Raoul Granqvist kan jag konstatera att ”Society without God” uppmärksammades i den svenska offentligheten när den kom ut. Dessa artiklar tillsammans med och bokpresentationen på Amazon visar också att Zuckermans intervjustudie på ett kvalificerat sätt behandlar de frågor kring sekularisering, ateism och religiositet som är i fokus i de tre boktitlar från de senaste åren som jag nämnt av professorerna Mattias Martinson, David Thurfjell och Bengt Kristensson Uggla.

Phil Zuckerman har en infallsvinkel till hela detta spännande område som tycks nära besläktad med min egen, vilket förstås gör honom extra intressant för min del. Jag tycker jag att jag borde lagt på minnet om han hans forskning hade berörts. Jag har läst så pass ordentligt att jag bloggat om samtliga dessa tre böcker. Men jag är medveten om att jag inte världens bästa och mest uppmärksamma läsare så jag måste vara öppen för att jag kan ha kan ha missat dessa tre religionsvetarprofessorers behandling av Phil Zuckermans ”Society without God”.

Jag måste kolla!!

Den första boken jag hittade var David Thurfjells ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen” (2015). Zuckermans intervjuer gäller samma typ av frågor som utgör utgångs­punkten för för David Thurfjells medialt mycket uppmärksammade bok. Zuckermans infallsvinkel är religionssociologisk. Han är nyfiken på danskar och svenskars förhållande till religion, Gud, syn på liv efter döden, meningen, samhällsengagemang, tillfredställelse med livet. Anledningen är att Sverige och Danmark, tillsammans med de övriga skandinaviska, är de länder med högst antal frivillig ateism i världen. Samtidigt visas i ett antal internationella studier att dessa länder ligger högst när det gäller välfärd, låg barnadödlighet, välstånd, utbildning, låg korumption, samhällsengagemang, lågt antal mord m.fl variabler. Det är en jätteintressant – och viktig! – fråga?

David Thurfjell är professor i religionshistoria. Hans perspektiv är idéhistoriskt. Men de frågor han behandlar vetter i en hel del avseenden mot religionssociologi och religionspsykologi. Med min syn på forskning så borde Phil Zuckermans ”Society without God” vara välbekant för David Thurfjell – och hans studie borde rimligtvis berörts och kommenterats i hans bok. Det är min utgångspunkt när jag börjar kolla.

Resultat: Ingen Phil Zuckerman i litteraturlistan! Jag tycker det är så märkligt att jag känner att jag måste vara öppen för att det är en korrekturmiss. Det är lätt att missa en boktitel i litteraturlistan. Hade jag haft ”Det gudlösa folket” som datafil hade jag lätt kunnat söka igenom hela boken.

Alltså – med reservation för korrekturfel: Phil Zuckermans intervjustudie med 150 danskar och svenskar i boken ”Society without God” är inte berörd och diskuterad i David Thurfjells bok. Det är ytterligt förbryllande!

Nästa bok jag kollade var professor Mattias Martinsons ”Katedralen mitt i staden. Om ateism och teologi” (2010). Phil Zuckerman finns inte med i litteraturlistan. Och då hör det till saken att Mattias Martinson har en hel del bistert att säga om ytligheten i den sekulära religionskritiken.  (Jag har berört detta i en blogg från januari 2011).

Sedan var det dags att kolla Bengt Kristensson UgglasKatedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse” (2016). Denna bok läste jag i våras så jag känner mig nästan säker på att Zuckermans bok inte berörts. Helt riktigt! Ingen Phil Zuckerman i litteraturförteckningen där heller! Skulle inte Zuckermans studie och diskussion kunnat ge värdefulla infallsvinklar till den sekulariserings­problematik som är bokens fokus? Borde han inte gett sig i kast med att kritisera eventuella svagheter i Zuckermansa studie? Om där finns några.

Den intervjuundersökning som är utgångspunkten för David Thurfjells idéhistoriska essäer i ”Det gudlösa folket” är också grunden för Ann af Buréns avhandling ”Living Simultaneity”. Så den måste jag också kolla. Där får jag första träffen! Intressant!

Phil Zuckermans ”Society without God” finns med i litteraturlistan. Jag blev förstås nyfiken på hur hon diskuterar kring Phil Zuckermans bok. Det är än mer intressant med tanke på att David Thurfjell, såvitt jag förstår, varit handledare till Ann af Burén. Eftersom jag i detta fall tursamt har avhandlingen nedladdad i pdf-format från DIVA så var det bara att använda sökfunktionen i Acrobate Reader. Boken får ett kort omnämnade i inledningen i ett stycke på s.13-14. Det är en poäng att citera stycket i sin helhet.

Possibly this expressed understanding of Sweden as secular reflects the fact that the people in this neighborhood live in a country that in an international comparison appears to be rather extreme when it comes to religion. The sociologist of religion Thorleif Petterson has shown that it is only the Czech people that pray less, identify themselves as religious to a lesser degree, and go to religious services less frequently than they do in Sweden. (Pettersson 2008) Hence, if believing in God and going to church are central features of religiosity, Sweden could arguably be seen as a secularized country, perhaps one of the most secularized in the world, as several scholars have suggested (Inglehart & Baker 2000; Therborn 2012; Zuckerman 2008).

Man kan leka med tanken på en skala från 0 till 100 i hur pass omfattande och intresserat man berör forskning man refererar till. Vad gäller Mattias Martinson, Bengt Kristensson Uggla och David Thurfjell så är det 0 (noll). Överhuvudtaget inte nämnd! Ann af Buréns omnämnade får 1 på denna skala. Omnämnandet är minimalistiskt! Det görs tillsammans med tre andra referenser i samma mening.

Om man jämför Ann af Burens och David Thurfjells behandling av Phil Zuckermans ”Society without God” med Karin Ströms och Raoul Granqvists kunniga och intressanta artiklar våren 2009 så blir allt ytterligt märkligt. Af Burens och Thurfjells intervjuer är närbesläktade med Zuckermans. Dom gäller samma område. Skillnaden är att Phil Zuckerman är en religionssociolog som tydligt utgår från vad jag kallar ett ‘ateistiskt paradigm’. Thurfjell och af Burén är neutrala svenska religionsvetare. Eller finns det några dolda lojaliteter?? Eller blinda fläckar? Eller kanske snarare blinda områden?

Genom att Phil Zuckermans ”Society without God” finns med i litteraturlistan till Ann af Buréns avhandling så kan jag konstatera att David Thurfjell känner till denna intervjustudie när han skriver ”Det gudlösa folket”. Tyvärr kan jag inte göra en genomsökning på datorn av ”Det gudlösa folket” – så korrekturfelsmöjligheten vad gäller litteraturlistan finns där. Men om jag utgår från att den inte är berörd av Thurfjell så är det ytterligt märkligt. Varför??

Behövs det en ny institution för
sekulär livsåskådningsforskning?

Denna lilla undersökning har stärkt mig i min övertygelse om att det behövs en fristående akademisk institution med ett öppet ateistiskt grundperspektiv som stödjer utvecklingen av forskning och teoribildning kring den stora grupp människor som lever sina liv utan att tro på någon högre makt och ett liv efter döden.

Hur förhåller sig denna religionslösa grupp till frågorna om mening, hopp, samvete, skuld, döden, ansvar för det gemensamma, lokalt och globalt? Hur ser man på kvaliteter som ärlighet, hederlighet, att göra sitt bästa i sin yrkesvärv? Hur ser man på fusk, hot, manipulativ hantering av fakta och sanning?

Hur många har haft speciella eller extraordinära upplevelser som varit viktiga, svårbegripliga eller skrämmande? Om ”ja” – i vilken utsträckning har man haft kontakt med personer där man kunnat prata om detta och fått hjälp med bearbetningen? Vilken betydelse tillmäter man i så fall dessa upplevelser för ens fortsatta förhållningssätt till livet? Har de påverkat ens livstolkning?

Hur ser det ut med lycka, förundran, livsglädje, tillit? I vilken utsträckning har man haft starka och viktiga livsformande erfarenheter/upplevelser? Vad har man för syn på barn och barnuppfostran? På vänskap, kärlek och sexualitet? Vad har man för människosyn? Samarbete, konflikter, konfliktlösning? Hur ser man på vetenskap, samhälle, ideellt arbete, på politik och samhällets intstitutioner? Hur ser man på teknik och vårt sätt att leva? I vilken utsträckning är man engagerade av de stora globala frågorna kring klimat, miljö, resurser, fördelning och ansvaret för framtiden? Med mera!

Allt detta utifrån filosofiska, sociologiska, psykologiska, historiska och existentiella perspektiv. Jag tror dessutom att en sådan institution ganska lätt skulle locka till sig kvalificerad kompetens från olika specialområden.

 

Appendix.
Några artiklar om och av Phil Zuckerman:

Jämlikheten gjorde slut på vår tro”.
Understreckare i Svenska Dagbladet av Karin Ström utifrån Phil Zuckerman bok (2 mars 2009).

Samhällen utan Gud.
Recension av ”Society without God” av Raoul J. Granqvist. Den publicerades i Vasabladet den 9 mars 2009. (Texten i pdf återges utan uppgifter om publiceringen. Så det krävdes lite extra möda att få fram publiceringsuppgifter.)

Att tro på gud – är det bra för oss?
Artikel av Phil Zuckerman. Artikeln redovisar ett antal internationella studier som är bakgrunden till hans nyfikenhet på Skandinavien och som leder till en gästprofessur i Danmark och det forskningsprojekt som blir boken ”Society without God” 2008. Artikeln är sannolikt publicerad i något nummer av Humanisten, senast 2008, dvs innan boken hade kommit ut. Artikeln finns i artikelarkivet för Sans magasin. Och där i slutet av det arkiv som heter ”Äldre artiklar 2005 – 2010”, dvs innan utgivningen av SANS började. Det är lite märkligt att det inte står att dessa artiklar publicerades i Humanisten. Jag tycker att det i ett sådant arkiv borde stå var, årtal och i vilket nummer artikeln ursprungligen har publicerats. För övrigt rekommenderar jag botanisering i detta arkiv!

En ny intressant bok av Phil Zuckerman.

Living the Secular Life”.
Jag vill passa på nämna denna bok av Phil Zuckerman som kom ut 2014. Utifrån de recensionsklipp som finns på Zuckermans webbplats så är den högintressant för alla som vill få en bättre grepp, för egen del eller för att förstå andra, om hur det ter sig att att leva utan att tro på högre makter eller ett liv efter döden. Jag hoppas på en svensk översättning snarast. Den skulle kunna bidra till att vitalisera den svenska livsåskådningsdebatten. Se även en recension i New York Times!

Bloggar.

Jag har i flera bloggar kritiskt diskuterat kring ett antal teman i de böcker av Mattias Martinson, David Thurfjell och Bengt Kristensson Uggla som jag har berört här. De är från januari 2011, juni 2015 och mars 2016. Sammanlagt nio. Den intresserade hittar dom antingen i Bloggarkiv – finns som flik i blogghuvudet – eller i år-månads-arkivet som wordpress tillhandahåller.

 

PS (1.12.2016). Jag har redigerat bloggen en del. En del pladdrighet har försvunnet. Jag har kompletterat ingressen för att ge en bild av bloggens upplägg. Jag har förtydligat några avsnitt, främst de där jag berör de svenska dagstidningsartiklarna om Zuckermans studie. Jag har lagt till tipset om ”Living the Secular Life”. DS.

 

 

Publicerat i ateism, ateismfilosofi, Livsåskådningsvetenskap | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 84. Transcendenserfarenheter och illusioner. Kritiska kommentarer (del 2) till Sam Harris bok ”Upplyst meditation”.

Sam Harris bok ”Upplyst meditation” kom ut på svenska i början på sommaren på Fri Tanke Förlag. Den kom ut i USA 2014 med titeln ”Waking up. A Guide to Spirituality Without Religion”. Jag köpte den engelska utgåvan så fort jag hade noterat dess existens våren 2015 genom ett tips på Humanisternas Facebooksida. Trots att boken tar upp frågor som på olika sätt engagerat mig i hela mitt vuxenliv blev den liggande knappt halvläst. Min engelska är inte av det bättre slaget. Läsintrycken var att boken var intressant, på många sätt sympatisk men att jag också var rejält kritisk på viktiga punkter. Jag insåg att om jag ville gå in i en seriös diskussion så skulle jag behöva lusläsa med lexikon i hand. Och det blev inte av. Därför blev jag glad när jag såg att den översatts till svenska – och köpte omedelbart ett nytt exemplar av boken.
I förra bloggen finns en kort presentation av Sam Harris.

Preludium.

I den första bloggen utifrån ”Upplyst meditation” kritiserar jag Sam Harris sätt att definiera ”andlighet” och ”andlig utveckling”. I denna andra blogg ska jag diskutera kring transcen­denserfarenheter och transformerande djuperfarenheter och problematisera ett av Sam Harris återkommande nyckelpåståenden: att självet är en illusion, att känslan av att ha ett ”själv” eller ett ”jag” är en illusion.

Under mitt frustrerade sökande efter ord för min kritik har jag vilat hjärnan på lite olika sätt. Skrapat fönster, plockat björnbär, klippt gräs – och lyssnat på några Sommar i P1 via det fantastiska poddkonceptet som gör det möjligt att lyssna när man vill. Jag har de senaste dagarna kommit på mig själv med att undra hur Kerstin Ekman, Maja Hagerman och Klas Östergren skulle reagera på Sam Harris bok ”Upplyst meditation”. Samtliga är kreativa, kloka personer med stor integritet!

Innan jag går in i denna diskussion vill jag nämna att jag är både fascinerad och imponerad över Sam Harris starka, livslånga ‘commitment’ när det gäller meditation, att söka meditationslärare som han litar på, deltagandet i långa retreater och många och långa resor till Indien och Nepal. Så långt jag förstår saken är jag också överens med Sam Harris i hans syn på medvetandet som han ägnar ett helt kapitel åt: medvetandet är en kvalitet som inte kan reduceras till ”bara hjärnprocesser” samtidigt som medvetandet är helt beroende av en fungerande, levande hjärna. (kapitel 2 ”Medvetandets mysterium”). I den internationella diskussionen kring medvetandet finns det flera namnkunniga personer som menar att medvetandet är en illusion. Daniel Dennett, en av ”The foure horsemen”, är kanske den mest kända. (anm PS 1)

Självet är en illusion visavi upplevelsen
av att vara en avgränsad person.

Mycket talar för att jag djupt oense med Sam Harris om vad som är illusioner i synen på ”jaget”, ”självet”, ”att vara en avgränsad person”. Jag tycker dock att det är svårt att förstå vad han menar med sitt nyckelpåstående som upprepas och upprepas genom hela boken: ”självet är en illusion”, ”känslan av att ha ett själv är en illusion”.

Jag är medveten om att språket är lurigt. När Sam Harris gång på gång upprepar påståendet att ”självet är en illusion” respektive ”att känslan av att ha ett själv är en illusion” (alt. ”jaget”) så manar han fram dels (1) bilden det finns en allmänt vedertagen uppfattning om vad ”känslan av att ha ett själv” innebär och att det (2) innefattar att man har något form av föreställning om en speciell entitet i hjärnan som är specifikt lokaliserad. Jag har ytterligt svårt att relatera till denna tanke. Sam Harris menar med emfas att en sådan entitet inte finns och att känslan av att det finns en sådan entitet är en illusion. På ett plan kan jag hålla med, jag tror inte heller att någon sådan entitet finns. Det är besläktad med vissa diskussioner om huruvida människan har en själ – och Decartes idé att den var lokaliserad i tallkottskörteln. Men om det bara skulle var detta Sam Harris menar så blir det närmast banalt, mycket väsen för lite ull.

I förra bloggen skrev jag att jag för egen del har jag en grundupplevelse av att vara en egen, tydligt avgränsad person – i termer av kropp, sinnesorgan, känslor, upplevelse­centrum, minnen, medvetande, relationer och livsförståelse. Hur förhåller sig denna grundupplevelser till den typ av självupplevelse som Sam Harris mycket bestämt menar är en illusion. Menar han att min tydliga grundupplevelse av att vara en avgränsad person är en illusion och att jag med viss sannolikhet skulle inse detta om jag mediterade regelbundet i några år enligt den metod han förordar? Jag tolkar boken som att hans svar är ”ja”! Och jag menar i så fall bestämt att han har fel. Jag ska försöka motivera varför.

Sam Harris skulle kunnat underlätta för läsaren genom att diskutera vad han menar visavi väl etablerat samtida filosofiskt och psykologiskt tänkande. Jag skulle behöva få veta hur han ser på sin grundtes visavi  existentiell tänkande om autencitet, ansvar, val, främlingskap. Det skulle också varit värdefullt om han hade diskuterat sin nyckeltes visavi vad man inom jagpsykologin talar om i termer av ett svagt respektive starkt ”jag” (Erich Fromm, Humburger Ericson, Karen Horney m.fl) och vad man inom självpsykologin (Kohut) talar om i termer av ett autentiskt respektive falskt själv.

Risken för onödiga missförstånd skulle minskat om han diskuterat sin nyckeltes visavi den speciella form av existentiell särskildhet som kommer sig av att vara en kroppslig, social och livstolkande varelse medveten om sin egen existens. Vi kan bli allt mer medvetna om våra existensvillkor (t.ex. medvetenheten om att vi kommer att dö, att smärtan i min kropp kan bara jag känna) och vi kan på olika sätt blunda och försöka förneka dessa villkor – och med negativa konsekvenser för oss själva och vår omvärld. (Detta är ett område som jag själv har lagt ner en hel del möda på att försöka bena upp och förstå – se ”Utsatthet och transcendens” (1999, 2014)).

Att Sam Harris överhuvudtaget inte berör detta gör mig brydd – och mycket undrande. Kan det vara så att Sam Harris helt enkelt inte ser och uppfattar vad som från mitt perspektiv är avgörande insikter i en existentiell mognadsprocess – eller med andra ord – i en andlig mognadsprocess?

Transcendenserfarenheter.

Sam Harris och jag är överens om att det finns transcendenserfarenheter och att dom är ett viktigt inslag i många människors liv och att de kan ha kraft att förändra oss på viktiga sätt (dvs att de kan ha en transformerande kvalitet om man uttrycker sig på akademiskt finspråk). Vi är också överens om att det är viktigt att kunna diskutera sakligt kring dessa erfarenheter utifrån ett sekulärt, icke-religiöst perspektiv. Jag tror också att Sam Harris i princip skulle instämma i nedanstående existentiella beskrivning av transcendenserfareheter:

En upplevelse av transcendens innebär ”att de särskiljande gränserna i förhållande till andra människor och kulturer, i förhållande till livet och skapelsen överskrides eller upplöses. Den vanliga självcentreringen bryts upp och sätts ur spel. Det är erfarenheter som rymmer upplevelser av att vara varmt innesluten i skapelsen, att hela tillvaron är ett hem som omsluter min bräckliga existens; att vara intensivt och villkorslöst förbunden med alla människor, av djup samhörighet med allt levande, av att vara inordnad i en räcka av liv och död där de människor vars livskamp är avslutad blir en del av min existens. Det är upplevelser som på ett eller annat sätt också innesluter såväl det egna personliga livsödet med dess prövningar som den egna personen med dess bräcklighet, svek och tillkortakommanden.” (Olofsson: ”Existentiell livssyn – kristen tro?”, Kapitel 3.7 ”Transcendenserfarenheter och tolkning” (slutdelen av avsnittet).

Momentant visavi förblivande.

Men sedan menar Sam Harris uppenbarligen att transcendenserfarenheterna konkret och handfast visar att känslan av ett seperat själv (av att vara en avgränsad person??) är en illusion. Jag menar att den slutsatsen är både förhastad och fel! Jag menar att det enda transcendens­erfarenheterna visar är att grundupplevelsen av att vara ett seperat själv, att vara en avgränsad person momentant kan upphöra. Och det är märkvärdigt och storslaget i sig.

Utan att det sägs i klartext tycks Sam Harris till och med gå så långt som att mena att förutsättningen för transcendenserfarenheternas existens, dvs att de är verkliga fenomen, är att det inte finns någon seperat person, något seperat själv och att våra vardagliga föreställningar om detta därför är en illusion. Jag menar att det är lika förhastat – och felaktigt – som de traditionellt religiösa tolkningar som hävdar att förutsättningarna för transcendenserfareheter är existensen av en självständig, övernaturlig transcendent verklighet. Bådadera tenderar att dölja transcendens­erfarenheternas egenart.

Jag menar att dessa upplevelser just är momentana. Detta gör dom inte mindre viktiga när det gäller att vidga och fördjupa perspektivet på tillvaron och ge energi för fördjupat engagemang i medmänniskans och världens väl och ve. Jag vill dessutom hävda att förutsättningarna för dessa momentana, ‘lyckosamma’ transcendens­erfarenheter är bättre ju stabilare och tydligare grundupplevelse en människa har av i det vardagliga normaltillståndet vara en egen avgränsad person. Och även tvärtom, lyckosamma transcendenserfarenheter tenderar att bidra till att stärka grundupplevelsen av att vara en egen avgränsad person och att samtidigt mjuka upp de avståndsskapande gränserna i förhållande till andra människor.

Transcendenserfarenheter kan uppstå som resultatet av meditation, droger, kontemplation – men kanske vanligast spontant i samband med livskriser, barnafödande, förälskelse, svår sjukdom, olyckshändelser där det invanda livet ställs på ända. Jag skriver om ‘lyckosamma’ transcendenserfarenheter därför att jag är medveten om att de också kan sätta igång svårhanterliga och plågsamma psykiska skeenden.

Jag är däremot helt ense med Sam Harris att dessa erfarenheter kan diskuteras i rationella termer utifrån en sekulär referensram. Och att det dessutom är viktigt för att fördjupa det offentliga samtalet om denna typ av viktiga och ofta livsförändrande upplevelser.

Transcendenstillstånd visavi normaltillstånd.

Sam Harris tycks mena att man genom diciplinerad meditation kan förvandla transcendens­tillståndet till normaltillstånd. Detta tycks också vara Sam Harris syn på vad buddhismen menar med upplysning. Oavsett vad som är en riktig tolkning av buddhismens syn på upplysning så tror jag inte att det är möjligt att förvandla transcendenstillståndet till normaltillstånd. Jag tycker inte heller att det är önskvärt. Det är däremot ytterligt intressant att ställa frågan hur transcendenserfarenheter kan påverka normaltillståndet.

Jag skulle vilja säga att det intressanta och viktiga med transcendenserfarenheter inte är dessa erfarenheter i sig utan just deras kraft att på viktiga och ibland avgörande sätt påverka normaltillståndet. Dessa erfarenheter kan vara storslagna, blommiga och mindblowing men ändå inte speciellt intressanta i sig. Däremot är det ytterligt intressant hur de påverkar normaltillståndet, dvs hur de påverkar en människas ordinära, vardagliga liv i form av t.ex. livsstämning, livshållning och engagemang.

Min grundtes är att transcendenserfarenheter ofta stärker en grundupplevelse av mening och hemhörighet i tillvaron, stärker känslan av delaktighet och ansvar för världens väl och ve, ökar chanserna för kreativt engagemang i samtidens stora och små frågor, gör att andra människor allt mer tenderar att upplevas som bröder och systrar trots olikheter i form av kön, språk, kultur, religion, ålder etc.

Här finns ett spännande och outforskat område för kreativ forskning.

Det är avslutningsvis motiverat att ställa en viktig fråga. Är den till synes stora skillnaden mellan Sam Harris och mig uttryck för verkliga skillnader i synen på verkligheten eller är de bara uttryck för språkförbistring?

 

PS. Preludium. Frågan om medvetandets natur är en av den samtida filosofins och vetenskapens mest utmanande och spännande frågor. Mitt engagemang kring denna problematik låg bakom initiativet till arrangemanget ”Språk, medvetande och icke-materiell verklighet. Ateistiska perspektiv” hösten 2015 med professorerna Åsa Wikforss (teoretisk filosofi), Ulf Danielsson (teoretisk fysik, kosmologi) och Ingvar Johansson (teoretisk filosofi). Arrangemanget var ett samarbete mellan Humanisterna Kalmar och Kalmar Stadsbibliotek. Professor Ingvar Johanssons inledning, som finns på videoinspelningen, ger en god bild av det både spännande och splittrade debattläget på den internationella scenen. Se vidare!
Ingvar Johanssons inledning är även publicerad i Humanisten nr 1/2016 under rubriken ”Medvetandefenomen och den sekulära humanismen”. Den finns på s.22 – 23. Humanisten finns som pdf-fil som kan laddas ner här!

PS 2. Den 15 juli var det en artikel på Insidan i Dagens Nyheter om Sam Harris och boken ”Upplyst meditation”. Den är skriven av Peter Letmark och har rubriken ”Religion i vägen för andlighet”.  DS.

Två bloggar om Sam Harris bok ”Upplyst meditation”. 
Nr 83. Vad betyder ”andlig” och ”andlig utveckling”? Kritiska kommentarer (del 1) till Sam Harris bok ”Upplyst meditation”.
Nr 84. Transcendenserfarenheter och illusioner. Kritiska kommentarer (del 2) till Sam Harris bok ”Upplyst meditation”. (denna blogg)

 

Några bloggar och texter av mig som har anknytning till de problem Sam Harris diskuterar i ”Upplyst meditation”.

Föredrag: ”Sekulär andlighet – finns den?” (föredrag i mars 2013 i Humanisterna Stockholms regi).
Blogg:Nr 48. Boken ”Mystik och andlighet”. Några läskommentarer”.
Blogg:Nr 55. Kierkegaardhädelser. Apropå en föreläsning av Ted Harris”.
Artikel:Mystik och medvetenhet – om förundran inför vår plats i tillvaron” (Humanisten nr 4/2015. Länken går till tidningens pdf-upplaga. Se sidan 18-21.)
Bokkapitel:Utsatthet och transcendens”. Ingår som kapitel 3 i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014)

Publicerat i andlighet, ateismfilosofi, Existentiell livssyn, Filosofi, Humanisterna och religion, religionsfilosofi, sekulär andlighet, transcendenserfarenheter | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 83. Vad betyder ”andlig” och ”andlig utveckling”? Kritiska kommentarer (del 1) till Sam Harris bok ”Upplyst meditation”.

Sam Harris bok ”Upplyst meditation” kom ut på svenska i början på sommaren på Fri Tanke Förlag. Dock synd att man har utelämnat den engelska undertiteln: ”A Guide to Spirituality Without Religion”. Det är en distinkt varudeklaration. Lockande för en del, provocerande för andra. Den säger också något om Sam Harris självförtroende. Det kanske är symptomatiskt och något av önsketänkande att jag, när jag först återgav undertiteln ur minnet, så blev det en betydligt mer öppen formulering: ”Sökandet efter en andlighet utan religion”. Denna formulering skulle däremot kunna tjänstgöra som en pregnant sammanfattning av det sekulära livsåskådningsprojekt som engagerat mig med stor kraft genom hela mitt vuxenliv. Det kan räcka för att antyda ett tydligt släktskap med Sam Harris i engagemang och skrivande.
(anm. Detta inledande stycke är korrigerat den 18.8 vad gäller den engelska undertiteln på Sam Harris bok).   

Sam Harris blev  internationellt känd med den tunna boken ”Letter to A Christian Nation” som kom ut 2006. och i svensk översättning 2007. Han omtalas som en av de fyra ryttarna, ”The four horsemen”, i den starkt religionskritiska rörelse som växte fram på den internationella scenen åren efter terrordåden mot World Trade Center 2001. De övriga tre är Richard Dawkins, Christopher Hitchens och Daniel Dennet. Det innebär att när Sam Harris skriver så är det många, såväl i den religiösa världen som i den sekulära och humanistiska, som uppmärksammar och begrundar vad han tycker och argumenterar för och emot. Att han skriver initierat om medvetandet, meditation och andlighet från ett uttalat sekulärt, ateistiskt perspektiv är intressant. Trots att jag är reserverad och rejält kritisk på viktiga punkter tror jag att det är viktigt. Genom sin bok och genom den internationellt kända person han är, bidrar han till att öppna för en fördjupad diskussion kring andlighet, transcendenserfarenheter och vad jag skulle vilja kalla existentiell mognad utifrån uttalat sekulära förtecken. Det är värdefullt på ett sätt som jag inte tror kan överskattas.

I denna första blogg utifrån ”Upplyst meditation” av Sam Harris diskuterar jag hans sätt att definiera ”andlighet” och ”andlig utveckling” i bokens första kapitel.

I en andra blogg ska jag diskutera kring transcen­denserfarenheter och problematisera ett av Sam Harris återkommande nyckelpåståenden: att självet är en illusion, att känslan av att ha ett ”själv” eller ett ”jag” är en illusion. Huruvida mina problematiseringar beror på djup okunnighet och att jag är offer för illusionen om särskildhet och att vara en egen avgränsad person eller kan ha någon fog för sig får andra bedömma. Denna problematik gäller bokens nyckelfråga.

 

Sekulär andlighet?!!

Jag sympatiserar starkt med Sam Harris inledande försvar för att använda ordet andlig för att diskutera de frågor som är i fokus för hans intresse. Efter att ha markerat den sekulära grunden skriver han på s.15: ”Så jag kommer att använda orden andlig, mystisk, kontemplativ och transcendens utan att be om ursäkt för det.” På s.16 skriver han ”Vi måste skilja på andlighet och religion”. När religion och religiositet tolkas konventionellt, så är jag helt ense. Jag skulle kunna tillägga eller förtydliga – andlighet är oberoende av föreställningar om övernaturliga makter och krafter.

Lite längre fram skriver Sam Harris att alla människor i alla olika trossamfund och utanför dessa har haft ”samma sorts andliga upplevelser” och att dessa då vanligtvis tolkas utifrån den egna föreställningsvärlden. Han skriver också att upplevelserna av ”självöver­skridande kärlek, extas, nåd, inre ljus” vanligtvis tolkas utifrån den religiösa referensram man lever i. Sam Harris drar följdriktigt slutsatsen: ”En djupare princip måste vara aktiv här”.

Så här långt är jag ense med Sam Harris. Just sökandet efter denna ”djupare princip” utifrån en tydligt uttalad sekulär grund har varit något av navet i det livsåskådningsprojekt som engagerat mig med stor kraft genom hela mitt vuxenliv.

 

Andlighet enligt Sam Harris.

I nästkommande stycke (2:a stycket s.17) fortsätter Sam Harris: ”Den principen är vad min bok handlar om: att känslan av det som vi kallar ”jag” är en illusion.” Tyvärr blir det sedan rejält oklart vad han egentligen menar. Uppenbart är att Sam Harris tycker sig ha svaret på vad den ”djupare principen” är.

Jag blir brydd eftersom jag inte kan relatera till hans påstående ”Det finns inget seperat själv eller ego som likt en minotaur gömmer sig i hjärnans labyrint”. Att det skulle finnas ett särskilt område i hjärnan som skulle vara säte för ett ”själv”, ett ”jag” eller ett ”ego” är främmande för min del. Hur många känner igen sig?

För egen del har jag en grundupplevelse av att vara en egen, tydligt avgränsad person – i termer av kropp, upplevelsecentrum, minnen, medvetande, relationer och livsförståelse. Denna person talar om sig själv och detta centrum i termer av ”jag”, ”min” och ”mitt”. Menar Sam Harris att denna grundupplevelse av att vara en tydligt avgränsad person är en illusion? Om inte, vad betyder i så fall ”känslan av det som vi kallar ”jag” är en illusion” visavi upplevelsen av att vara en avgränsad person?

Sam Harris fortsätter direkt i samma stycke: ”Och känslan av att det gör det – känslan av att man sitter någonstans innanför sina ögon och tittar ut på en värld som är avskiljd från en – kan påverkas eller helt utplånas. Även om sådana ”transcendentala” upplevelser oftast diskuteras i religiösa termer så finns det i princip ingenting hos dem som är irrationellt. Både ur vetenskaplig och filosofisk synpunkt står de för en större förståelse för hur saker och ting förhåller sig. Att fördjupa den förståelsen och ständigt skära igenom illusionen om jaget är vad andlighet betyder i denna bok.

Vid första läsningen blev jag väldigt brydd – och störd – av den avslutande grova, nästa brutala, insnävning av ”andlighet”. Min första reaktion var att jag blev besviken, då främst mot bakgrund av att han på bokens första sidor på ett tydligt och kraftfullt sätt hade hämtat hem ordet ”andlig” till en sekulär språkvärld, vilket jag tycker är viktigt. Tyvärr är denna insnävning ingen tillfällighet man kan bortse ifrån, den återkommer genom boken i lite olika varianter. På s.30 skriver Sam Harris i samma anda att de erfarenheter av självöverskridande som gjorts inom ramen för västerländska religioner och sekulära sammanhang inte har systematiserats och bearbetats filosofiskt. Sedan skriver han: ”Bara buddhister och de som studerat advaita vedanta har tydligt fastslagit att det andliga livet består av att övervinna illusionen om självet genom att noga ge akt på det man upplever i det närvarande ögonblicket.” Att Sam Harris håller med fullt ut framgår av boken som helhet.

 

Andlighet utifrån ett existentiellt perspektiv.

Sam Harris formuleras sig kort och koncist kring vad han menar med ”andlig utveckling” och ”andligt liv”. Jag tycker det är en insnävning som på ett allvarligt sätt skymmer sikten mot vad det innebär att vara människa och att förhålla sig till den utsatthet och det mirakel det innebär.

Jag kan inte formulera mig lika kort och koncist som Sam Harris. Men för att försöka tydliggöra mer av problematiken är det ändå motiverat med ett försök att definiera vad jag menar med ”andlig” och ”andlig utveckling”. Ibland vill jag hellre tala om existentiell mognad än andlig utveckling.

Hur som helst, utifrån det existentiella perspektiv på människan som jag försöker göra mig till tolk för är förutsättningen för all andlig utveckling att ta livet med dess skörhet, utsatthet och tvetydighet på allvar. Det innebär i sin tur en växande insikt om vår dubbelhet som människor. Å ana sidan våra godartade möjligheter och å andra sidan våra destruktiva möjligheter. Och sedan att utifrån den kunskap som står oss till buds medvetet bejaka utvecklingen av de godartade sidorna i oss själva, i andra och i samhället och att medvetet sträva efter att hålla de destruktiva sidorna i schack. Kriteriet på andlig utveckling är att grundupplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron fördjupas, att förmågorna till samarbete, delaktighet och ansvarstagande för det gemensamma utvecklas och förstärks. Det visar sig också som ett successivt minskat beroende av såväl den personliga livstolkningen som ens kroppsliga och sociala omständigheter. Fördjupningen gäller över tid, i det korta perspektivet är det oftast frågan om en böljande process där det vid vissa punkter kan te sig ganska så mörkt. I vår tid är ett givet kriterium på andlig utveckling en ökande beredskap och villighet att efter bästa förmåga försöka bidra till lösningen av de stora globala samtidsproblemen kring klimat, fördelning, miljö, vatten mm.

Jag kan inte komma ifrån min uppfattning att Sam Harris insnävning av ”andlig” och ”andlig utveckling” skapar dimridåer i ett landskap som verkligen behöver så mycket som möjligt av klar sikt. Trots min kritik kvarstår dock att Sam Harris på ett kraftfullt sätt hämtar hem begreppet ”andlig” och ”andlig utveckling” till en sekulär språkvärld. Jag tror att det viktigt!

I nästa blogg ska jag diskutera kring Sam Harris nyckeltes att självet (jaget, egot) är en illusion. Det kan dröja någon vecka.

PS 1. Se vidare ”Sekulär andlighet – finns den?” (föredrag i mars 2013 i Humanisterna Stockholms regi). För den som vill fördjupa sig i frågan om vad som kan innefattas i ordet ”andlighet” när man sagt farväl till alla föreställningar om övernaturliga makter och krafter. DS.

PS 2. Den 15 juli var det en artikel på Insidan i Dagens Nyheter om Sam Harris och boken ”Upplyst meditation”. Den är skriven av Peter Letmark och hade hade rubriken ”Religion i vägen för andlighet”.  DS.

PS 3. 22.8. Några mindre kompletteringar i den kursiverade inledningen. DS.

Två bloggar om Sam Harris bok ”Upplyst meditation”. 
Nr 83. Vad betyder ”andlig” och ”andlig utveckling”? Kritiska kommentarer (del 1) till Sam Harris bok ”Upplyst meditation”. (denna blogg)
Nr 84. Transcendenserfarenheter och illusioner. Kritiska kommentarer (del 2) till Sam Harris bok ”Upplyst meditation”.

Några bloggar och texter av mig som har anknytning till de problem Sam Harris diskuterar i ”Upplyst meditation”.
Blogg:Nr 48. Boken ”Mystik och andlighet”. Några läskommentarer”.
Blogg:Nr 55. Kierkegaardhädelser. Apropå en föreläsning av Ted Harris”.
Artikel:Mystik och medvetenhet – om förundran inför vår plats i tillvaron” (Humanisten nr 4/2015. Länken går till tidningens pdf-upplaga. Se sidan 18-21.)
Bokkapitel:Utsatthet och transcendens”. Ingår som kapitel 3 i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014)

 

 

Publicerat i ateism, ateismfilosofi, Filosofi, medvetandet, Mystik, religionsfilosofi | Märkt , , , | 1 kommentar

Nr 82. Pop-up-virusen på webbplatsen Språk, tro och religion är nu fixade

Det har under en tid funnits virus i form av pop-up-fönster på webbplatsen Språk, tro och religion! Efter intensivt detektivarbete under en vecka så är det förhoppningsvis fixat nu! 

Språk, tro och religion drabbad av pop-up-reklam!

På denna blogg finns massor av länkar till texter som ligger på webbplatsen ”Språk, tro och religion”. Jag har de senaste veckorna blivit medveten om virus i form av pop-up-reklam av synnerligen dubiös art håller på att förstöra min gamla webbplats som öppnades i april 1998.

En tanke med bloggen har från början varit att mellan varven uppmärksamma texter som som fortsätter att hålla måttet och som finns på webbplatsen Språk, tro och religion . När man klickat på dessa länkar har det under en tid öppnats pop-upp-fönster med diverse reklam. Hur kul är det?? Det har gällt allt från dobbel och spel, sex, generösa erbjudande om att man är utvald att få en gratis mobil för att man råkar vara den 10 000:e besökaren etc etc. Jag är inte riktigt klar över hur länge det pågått, men gissningsvis åtminstone ett halvt år. Jag har inte heller riktigt förstått omfattningen och hur allvarligt det varit. De sista veckorna har jag förstått att dessa reklamvirus håller på att helt förstöra webbplatsen.

Med list och lite av en Sherlock Holmes-själ som vaknat till liv efterhand – och som jag inte riktigt visste fanns – så har jag den senaste veckan lagt ner rejält med tid på att jaga webbvirus. Google Chromes funktion ”Inspektera” när man högerklickar med musen har visat sig guld värd.

Det har visat sig att det är ett statistikscript som är den stora boven. Det gäller statistikfunktionen ”Nedstat” som jag installerade på ett antal sidor runt millenieskiftet. Jag kollade en del statistik där i början men har sedan glömt bort att den finns. Men nedstatscriptet har legat kvar i filernas htmlkod. Intresset för Nedstat föll ifrån när jag från 2001 skaffade en domänadress och webbplatsen flyttades till ett webbhotell. Där fanns en välfungerande statistikfunktion (som tyvärr är nedlagd av Loopia sedan två år – dåligt av Loopia!). Om Nedstatscriptet är hackat eller om Nedstat är sålt till skrupulösa reklamsäljare vet jag inte. Hur som helst, det förstör en seriös webbplats.

Surfning på mobil. Jag har den senaste veckan blivit bistert medveten om att virusproblemet är betydligt värre när man kollar webbplatsen med mobil. Det kommer då ibland upp påstridiga pop-up-fönster som inte går att stänga. Ett meddelar att det är virus på mobilen och så erbjuds man genomsökning och en antivirusapp. Ett annat kan påstå att det är ett allvarligt fel på batteriet och erbjuda lösningar. Om man accepterar dessa erbjudanden kan man nog vara ganska säker på att få någon form av virus i sin mobil. Det enda sättet att få bort de envisaste pop-up-fönsterna har varit att helt enkelt starta om mobilen. Den gångna veckan när jag aktivt kollat igenom har jag nog startat om mobilen bortåt 30 gånger. Jag kan bara djupt beklaga alla som råkat ut för detta!

Caschminne. Du som har varit inne på webbplatsen med mobilen kan göra klokt i att tömma caschminnet. Gamla virusinfekterade webbfiler kan ligga kvar i mobilens – eller datorns – caschminne. Om det fortfarande dyker upp pop-up-fönster pröva först att ”Uppdatera” sidan (”Ladda sidan igen”, ”Refresh”). Då hämtar datorn sidan på nytt från servern – förhoppningsvis då utan virus. Om det ändå kommer upp så hör av dig till mig via carl.g.olofsson@gmail.com.

Det mesta är sannolikt fixat men osvuret är bäst! Men jag ska fortsätta att kolla igenom mer systematiskt de närmsta dagarna. Om du upptäcker nya pop-up-fönster så gör du mig, bloggen och webbplatsen ”Språk, tro och religion” en stor tjänst om du hör av dig. Antingen i kommentarsfältet eller via ovanstående mailadress.

PS. Jag har under kvällen diskuterat pop-up-viruset med en god vän. Att nedstatscriptet är en stor bov är tveklöst. Men det har även funnits främmande kod utanför scriptet. Det kan innebära att ftp-kontot, dvs min inloggning till webbplatsen, dessutom är hackad. I så fall finns det ytterligare en möjlig viruskälla. Och då kan det komma in ny viruskod – och nya pop-up-fönster. Detta kan skötas av en datarobot som automatiskt kollar av om det gjorts nya nedladdningar – och om viruskod tagits bort så ersätts den med ny. Under måndagen ska jag ta kontakt med Loopia, mitt webbhotell, och byta inloggningsuppgifter. DS.

Publicerat i Virus | Märkt , , | Lämna en kommentar