Premiärtest. Nr 1. Om Humanisterna och tro på Gud

Hej! Jag heter Carl Gustaf Olofsson. Tanken är att jag ska videoblogga om existentiella livsfrågor, religion, teologi, kristendom, religionskritik, klimat och jordens överlevnad. Ett konkret uttryck för mitt mångåriga engagemang kring dessa frågor är webbplatsen Språk, tro och religion som funnits på Internet sedan våren 1998. Där finns också boken  Existentiell livssyn – kristen tro?. Dess grund är en existentiell, inomvärldslig, sekulär livssyn. Den har i en del avseenden tydliga beröringspunkter med kristen trostradition därav frågetecknet i bokrubriken. Många kommentarer kommer att ha någon sorts avstamp i denna större textmassa.

Det är en rejäl utmaning att pröva detta med ‘bloggprator’ på video. För att det ska vara en poäng ska de ha hyfsad teknisk kvalitet men framför allt ska innehållet ha intresse, skärpa och relevans och framföras på ett sätt som inte skymmer innehållet. Min tanke och förhoppning är att ålder och mognad gör att det nu är möjligt att med lätt hand och ett visst mått av humor och distans göra komprimerade omtagningar av olika delar i det omfångsrika textmaterial som finns på webbplatsen ”Språk, tro och religion”. Utgångspunkten kommer att vara aktuella händelser, texter, debatter.  Se vidare under menyfliken ”Om mig” under jordkällaren ovan!

Nr 1: Om Humanisterna och tro på Gud
1 november 2010

 

Denna första videoprata har sin utgångspunkt i tre videoinspelade debatter
där Christer Sturmark är med.

Den första är en debatt från den 27 oktober 2008 i regi av Uppsala universitet med rubriken ”Religionen idag – från en gud till flera eller ingen alls”. Utöver Sturmark deltar Tuulikki Koivunen Bylund, då domprost i Uppsala, från november 2009 biskop i Härnösand och Torbjörn Fagerlund, professor i teoretisk ekologi.

Samtal om livsåskådning mellan Christer Sturmark och stockholmsprästen Ted Harris.
Samtalet hölls i december 2008

Debatt mellan Christer Sturmark och teologen och etikprofessorn Elisabeth Gerle
Debatten gick av stapeln i ABF-huset i Stockholm den 14 september 2010

På Humanisternas webbplats finns ett utmärkt arkiv med videoinspelade debatter, seminarier och intervjuer

Publicerat i Humanisterna och religion | 2 kommentarer

Nr 132. Sex teser. Föredrag på Humanisterna Kalmars årsmöte 2022. Del 2.  

.

Söndagen den 20 mars 2022 höll jag den traditionella öppna föreläsning som alltid inleder Humanisterna Kalmars årsmöten. Återbud på grund av sjukdom från vidtalad föreläsa mindre än en vecka innan årsmötet gjorde att jag blev tillfrågad. Platsen var Kalmar konstmuseums vackra bibliotek. Föredraget är publicerat i två bloggar som kan läsas fristående från varandra. Detta är del 2. Del 1 har rubriken “Kunskapsfråga och vision”. Den är publicerad i blogg Nr 131

.

.
I denna andra del av föreläsningen ska jag ge mig ut på djupt vatten. Jag ska dela med mig av sex teser – eller hypoteser om man så vill. De är ett sätt att försöka gå i närkamp med den kunskapsfråga som har formulerats i i föreläsningens första del (blogg Nr 131). Hypoteser är inte sanningar, de är utgångspunkter i ett öppet kunskapssökande. De ska granskas, kritiseras och om möjligt falsifieras, dvs visas ohållbara eller felaktiga. Precis på samma sätt som i alla andra typer av kunskapsprocesser. Om hypoteserna har tillräckligt mått av bärighet kan de fortlöpande modifieras, utvecklas, fördjupas i en öppen kunskapsprocess . 

För att förenkla samtalet om dessa teser har var och en fått ett namn. 

.

Sex teser 

Tes 1 a: Kärlek, medkänsla och förnuft är sårbara kvaliteter som kan ta form och utvecklas mot allt större bärighet i vår kroppsliga, förgängliga existens som människor. I bästa fall kan de utvecklas till gränsöverskridande krafter.
Tes 1 b: Missunnsamhet, girighet, att ta för sig på andras bekostnad, hämndlystnad, hat, våld och hot om våld kan ta form och få allt större inflytande på våra liv. De kan utvecklas till en destruktiv kraft med allt större bärighet som förstör såväl det egna livet som de gemenskaper man tillhör. 
(Inkarnationstesen

Tes 2: Ett ansvarigt förhållande till ‘samvetets, hjärtats och sanningens röster’ är av avgörande betydelse för att en grundupplevelse av självrespekt, mening och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas i våra liv. I detta ingår att erkänna våra nederlag, vår feghet och vår skuld när vi har svikit dessa inre krav och inte fly från den smärta det innebär.
(Ansvarighetstesen)

Tes 3: En villighet att förhålla oss existensutforskande – dvs att ärligt försöka utforska, förstå och erkänna den smärta, tvetydighet och utsatthet som är förbunden med att vara människa – är nödvändig för att medkänsla och kärlek ska kunna ta form i våra liv och utvecklas mot allt större kraft och bärighet.
(Existensvillkorstesen)

Tes 4: Om vi i all vår bristfällighet efter bästa förmåga medvetet bejakar kärlekens, medkänslans och förnuftets tillblivelse och fördjupning i våra egna och andras liv och i världen förstärks en inre process av integration och mognad på ett avgörande sätt.
(Bejakelsetesen

Tes 5: Ju större mått av av giltig kunskap och bärande gestaltningar det finns i en kultur om möjligheterna och förutsättningarna för kärlekens, medkänslans och förnuftets utveckling hos oss som enskilda människor och i ju större utsträckning denna sida av kulturen är närvarande i människors vardagsliv desto bättre är förutsättningarna för denna inkarnationsprocess hos den enskilda människan i denna kultur.
(Kulturprocesstesen)

Tes 6: Förutsättningarna för att ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle ska ta form, överleva och fördjupas – lokalt och globalt – är bättre ju fler av dess medborgare som medvetet bejakar kärlekens, medkänslans och förnuftets tillblivelse och fördjupning i såväl det egna livet som i andras och i världen.
(Demokratitesen)

Om dessa teser har giltighet gäller de i samma mån för muslimer, judar, hinduer, buddhister, kristna av olika slag, sekulära humanister och ateister. Man kan också säga att deras giltighet är oberoende av vilken livsåskådning eller livstolkning man håller sig med. 

.

En språklig notering.

Innan jag går vidare till den kunskapsfilosofiska sidan av dessa teser är det motiverat med en språklig anmärkning: För att undvika missförstånd kan det vara klokt att säga några ord om benämningen på tes 1, inkarnationstesen. Man kan säga att jag sekulariserar ett viktigt traditionellt kristet begrepp. Hur klokt eller oklokt detta är kan diskuteras. 

Hur som helst, begreppet ”inkarnation” används här utifrån ett sekulärt och evolutionärt perspektiv. Något som inte finns, något som bara rymts som möjlighet, blir till, blir kött, får existens. 

När naturkonstanterna hade fixerats i Big Bang så rymdes möjligheten till stjärnor och planeter, till liv, till medvetande och tänkande, till språk, till text  – och till film, datorer, bilar, flygplan etc etc – och till de viktiga kvaliteter som här sammanfattas med orden ”kärlek, medkänsla och förnuft”. Att det sedan tagit årmiljarder för dessa kvaliteter att ta form, realiseras, inkarnera, tillhör den fascinerande och ytterligt märkvärdiga kunskap som vår kultur har  frambringat om vår existens de senaste hundrafemtio åren. 

.

Kunskapsfilosofi och verklighet.

Nu ytterligare en vända med kunskapsfilosofi. Jag menar att man kan argumentera för och emot dessa teser i termer av sant och falskt – eller mer eller mindre giltiga. 

Om man går med på att det är möjligt att föra meningsfulla diskussioner om dessa sex teser utifrån kategorierna “sant”, “falskt”, mer eller mindre “sanningslikhet” så har man utöver innehållet i själva teserna ett spännande filosofiskt problem att sätta tänderna i. 

Förutsättningen för att diskutera dessa teser utifrån kategorierna “sant” respektive “falskt” är att de har referens till någon aspekt av den verklighet vi lever i som människor.  Och då är frågan: vad gäller detta i så fall för aspekt av verkligheten? Hur konstitueras denna verklighet? Hur ger den sig till känna i våra våra erfarenheter i det vardagliga livet? 

Man kan alltid diskutera det mer eller mindre lyckade när man väljer ett ord för att ringa in något viktigt. Jag har kommit att benämna denna aspekt av verkligheten för vår “existentiella verklighet”. Grunden är är vårt mänskliga medvetande med dess förmåga att bli medveten om födelse och död, framtid och dåtid, möte med moraliska dilemman, Medvetenheten om att vi kan drabbas av olyckor, sjukdomar, svek; att vi behöver mat för dagen och en trygg plats att sova på etc etc.  

Här kan det vara viktigt att notera att jag ställer denna ontologiska fråga som naturalist och metodologisk ateist. Det innebär att jag tror att våra erfarenheter av denna “existentiella verklighet” förutsätter en biologiskt fungerande hjärna. Det innebär att jag hävdar att den “existentiella verkligheten” är oberoende av varje tänkbar form av övernaturliga – eller bortommänskliga – krafter och makter. 

Kan vi förhålla oss till denna existentiella verklighet på olika sätt? Och med olika konsekvenser? Destruktiva respektive konstruktiva? Gravitationskraften kan användas för att begå självmord genom att hoppa från tionde våningen i ett höghus. Den kan också bli en del i konsten att flyga. 

Jag avslutar med att överlämna denna ontologiska fråga till er att fundera vidare över. Vad är det för verklighetsaspekt som gör det meningsfullt att diskutera ovanstående sex teser utifrån kategorierna “sant”, “falskt”, större eller mindre mått av “sanningslikhet?? Här är det viktigt att skilja på om man menar att dessa ”teser” är meningslöst nonsens eller att dom är felaktiga, problematiska, falska. Det sista förutsätter att man godtar en verklighetsaspekt som gör det möjligt att hävda att teserna är felaktiga, problematiska etc.

Sist vill jag betona att om denna existentiella verklighet – eller vad man vill kalla den – gäller en högst substantiell aspekt av vår mänskliga verklighet, som jag menar, så är den också tillgänglig för forskning.  

SLUT

PS. Ovanstående sex teser behandlas mer eller mindre ingående i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2020). Tes 2 och 3 har fått ett helt kapitel vardera, Kapitel 2 och Kapitel 3. DS. 

Publicerat i ateism, existensfilosofi, Existentiell livssyn, Humanisterna, medvetandet, Sex teser | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 131. Kunskapsfråga och vision. Föredrag på Humanisterna Kalmars årsmöte. Del 1. 

Söndagen den 20 mars 2022 höll jag den traditionella öppna föreläsning som alltid inleder Humanisterna Kalmars årsmöten. Återbud på grund av sjukdom från vidtalad föreläsa mindre än en vecka innan årsmötet gjorde att jag blev tillfrågad. Platsen var Kalmar konstmuseums vackra bibliotek. Föredraget är publicerat i två bloggar som kan läsas fristående från varandra. Andra delen har rubriken “Sex teser”. 

.   

Först några ord om världsläget. Rysslands överfall på Ukraina har dramatiskt förändrat världsläget. Det är djupt tragiskt och sorgligt. Ukrainas folk lider och miljontals är på flykt. Framtiden har blivit osäker på ett sätt som vi inte kunde föreställa oss för en månad sedan.
Utifrån denna dramatiska scenförändring kan det tyckas trivialt och meningslöst att hålla denna föreläsning på Humanisterna Kalmars årsmöte. Å andra sidan kan man välja att se det som än viktigare att ta de stora livsfrågorna på ännu större allvar. Jag väljer denna hållning. Så nu till saken!

.

Introduktion.

Det finns en kunskapsfråga och en vision som har fungerar som drivkraft i mitt livslånga engagemang kring våra existentiella livsfrågor. Grunden är sekulär, existentiell – och ateistisk. Den finns som en botten i allt jag skrivit och gjort som gäller livssyn och livsåskådning. Det gäller artiklar, bloggar, boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”, det gäller webbplatsen “Språk, tro och religion” som startade våren 1998. Den finns också med som en motiverande grundton i mitt engagemang i klimatrörelsen.

Men sedan är det ändå så komplicerat att den kunskapsfråga och vision jag ska redogöra för här länge var närmast intuitiv och inte fullt ut artikulerad. Det var först i slutarbetet med boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” under andra halvan av 1990-talet som jag lyckades formulera den kort och koncist. Den text jag använder som utgångspunkt här skrevs 2011 och finns på min blogg som fristående text. När den formulerades helt fristående från boken var det som att dess betydelse för mitt liv och tänkande trädde fram med större skärpa.
Nu till kunskapsfrågan!   

.

En kunskapsfråga:

Vad befrämjar utvecklingen av kärlek, medkänsla och förnuft hos oss som enskilda människor? Vad gynnar utvecklingen och fördjupningen av grundupplevelser av hopp, mening, förundran och hemhörighet i tillvaron? Vad stödjer och utvecklar vår förmåga till samarbete? Vad kan ge dessa kvaliteter den styrka som behövs för att  kunna bära i livets olika skiftningar och påfrestningar – och inte minst, i mötet med döden? 

Och lika viktigt – vad hindrar utvecklingen av dessa livsviktiga kvaliteter? Vad kan bidra till att underminera och bryta ner dom? Vad kan bidra till att dess motsatser kan få fäste och börja prägla en människas liv? 

Vad är är förutsättningarna för att ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle ska växa fram, överleva och fördjupas? Vad kan få det att urholkas, deformeras och vittra sönder? Och med tanke på de globala klimat- och miljöhot vi lever med –  vad behövs för att vi ska kunna bygga ett globalt demokratiskt samhälle i ekologisk balans? 

.

Kunskapsfilosofi och språk. 

Innan vi går vidare till visionen så är det läge för två noteringar – en kunskapsfilosofisk och en språklig. Det sista gäller begreppet “förnuft”.

Kunskapsfilosofi: Om man hävdar att något är en kunskapsfråga menar man att det går att att argumentera för och emot olika svar och påståenden utifrån kategorierna ‘sant’ och ‘falskt’. Det innebär att hävda att det är möjligt att utveckla svar som har en allt större ”sanningslikhet”. Det senare är ett modernt kunskapsfilosofiskt begrepp.

Detta  innebär att jag bestämt hävdar att det är möjligt för vår kultur att röra sig mot en allt djupare kunskap och förståelse på detta område med hjälp av de empiriska, erfarenhetsbaserade och analytiska kunskapsmedel som står oss till buds. När det gäller aktuella positioner på den kunskapsfilosofiska scenen så innebär detta att den inte kan vara ‘postmodern’ och ‘relativistisk’.

Språk – begreppet förnuft: När det gäller användningen av ordet ”förnuft” finns i vardagsspråket en tydlig distinktion mellan å ena sidan “förnuft” – (klokhet, omdömesförmåga) – och å andra sidan “rationellt/logiskt/analytiskt tänkande”. 

Man skulle kunna säga att när vår rationella tankeförmåga underordnas en tydlig värdebas som handlar om omsorg – om människor och livsväv, ansvar för det gemensamma så förvandlas den rationella tankeförmågan  till förnuft. Tyvärr har det slarvats rejält med denna enligt mig viktiga distinktion såväl inom fackfilosofin som i det intellektuella offentliga samtalet. 

Några frågor: Hur närvarande är ovanstående kunskapsfråga i vår samtidskultur? På universiteten? I det offentliga samtalet? Inom vård och omsorg? I skolvärlden? I det vardagliga samtalet runt köksbordet och på puben? 

Min personliga bild är att denna kunskapsfråga finns som en inte fullt artikulerad grunton inom många olika områden – och hos många enskilda människor. Men min bild är också att det skulle vara ett kulturellt framsteg om denna kunskapsfråga artikulerades mycket mer distinkt och tydligt på olika håll i det offentliga rummet. 

I dagens läge är denna kunskapsfråga något av den outtalade och osynliga grundbulten inom de kulturyttringar  som berör oss på djupet. Litteratur, poesi, film, musik, konst. Inom teologi och i olika religionsyttringar där jag tycker den borde finnas som något av en nyckelfråga tycks den snarast vara en svagt flämtande underström. Inom vissa religionsyttringar är denna typ av öppna kunskapsfrågor tabu. Man är mer intresserade av att proklamera slutgiltiga sanningar. 

Hur pass närvarande denna kunskapsfråga är inom olika akademiska dicipliner vill jag inte spekulera om. 

Kommentar. Efter att jag redogjort för min vision ska jag ge mig ut på djupt vatten genom att lägga fram sex teser (blogg Nr 132) utifrån ovanstående kunskapsfråga. 

.

Kaka, manus, bok och Ukrainska flaggan. Biblioteket på Kalmar konstmuseum. Foto: Kjell Sundberg

.

Vision.

Jag har en vision av ett globalt demokratiskt samhälle i ekologisk balans där det finns psykiskt, socialt och materiellt utrymme för varje människa att medvetet ta sig an den stora gåtan att vara människa.

Förutsättningen för denna vision är ett resursmässigt hållbart globalt samhälle i ekologisk balans där alla människor har möjlighet att ta del i en fri och öppen diskussion om såväl samhällets angelägenheter som frågan om meningen med livet. 

Det finns mycket som kan försvåra eller hindra detta. Förtryck, förnedrande livsomständigheter, sociala restriktioner och förödmjukande särbehandling på grund av kön, klass, ålder, religion, sexuell läggning och etnisk tillhörighet. Svåra hinder är  också krig, extrem fattigdom och att vara utestängd från kunskap och möjligheten till en bred och levande kontakt med såväl det egna kulturarvet som det globala.

Här kommer en liten visionära utvikning. Tillsammans med ovanstående kunskapsfråga har denna enkla – och storslagna – vision haft en envis förmåga att skapa fantasieggande bilder. Det är fullt möjligt att föreställa sig denna kunskapsfråga väl synlig i kulturens mitt, att den blivit något av ett nav i skolan och på allvar blivit en del i en öppen kollektiv kunskapsprocess. Tanken på olika former av diskussioner där människor från skilda filosofiska, kulturella och religiösa traditioner möts för att föra ett ärligt, öppet, kritiskt samtal utifrån denna kunskapsfråga ter sig för min inre blick som en fullt realistisk och underbar framtidsmöjlighet. Det skulle skapa en ny poetisk rymd över vår utsatta, mångkulturella värld med alla sina spänningar och konflikter. Och där de globala ödesfrågorna kring klimat, resurser och ekologisk balans blir allt mer påträngande. 

Jag tror att detta skulle vara ett viktigt steg i vår utveckling till en global kultur. Det skulle sannolikt då också vara värdefullt om man kunde skapa några enkla rituella former där man tvärs över alla gränser av religiös, politisk, språklig, etnisk art kan uttrycka sitt gemensamma engagemang i detta storslagna frågekomplex. 

Slut på del 1 av föreläsningen!

.

Del 2. ”Sex teser”.

Publicerat i ateismfilosofi, Existentiell livssyn, Humanisterna, sekulär andlighet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 130. Tro och skärvor av en personlig livshistoria. Föreläsning på Kontempel i Stockholm. 

.

Söndagen den 14 november 2021 höll jag en föreläsning  på Kontempel i Stockholm. Kontempel är en stiftelse startad av Olle Carlsson, pensionerad kyrkoherde från Katarina församling. Under sin tid som komminister på 1990-talet i samma församling, utvecklade han Allahelgonamässan. När han blev kyrkoherde tog han initiativet till Katarinamässan. Bådadera är välbesökta och uppskatttade.

Strax över 40 personer hade hittat till Kontempels lokal på Skeppsholmen. Min förläggare Tomas Walch hade fixat arrangemanget. Föreläsningen sändes även live via Facebook. Videon redigerades i efterhand och fick ett bättre ljud. Länk finns i slutet av bloggen.  Bloggen är i stora drag manuset till föreläsningen.  
.

Utsikt från Kontempels entrétrapp. Kaj och båtar med Stransvägen och Djurgården på andra sidan Nybroviken.

Denna föreläsning kommer främst att handla om två saker: tro och de erfarenheter som så småningom resulterade boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Välgjord nätbok 1998, ebok 2014 och tryckt bok 2020.

Kan en livsbärande tro hoppa över frågorna om Gud och ett liv efter döden?? För min del är svaret ett oreserverat “ja”. Om jag kan få några av er att på allvar överväga svarets rimlighet är jag nöjd. 

Fokus i föreläsningen är de erfarenheter och frågor som successivt tog form efter att jag som 15-åring bröt upp från den täta frikyrkovärld jag hade vuxit upp i. Det är snart sextio år sedan. Slutsatserna som efterhand tog form finns med i boken  “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Men de erfarenheter och den personliga livshistoria som ligger bakom bokens tillkomst finns inte med. Viktiga bitar i denna livsberättelse är i fokus här idag. 

.

Tro

En liten varning kan vara motiverad. Min infallsvinkel till begreppet tro är sekulär och  existentiell – och om man så vill: ateistisk. Jag hoppas kunna synliggöra en livsviktig trosproblematik som jag menar är avgörande för huruvida kvaliteter som menin, självrespekt, hemhörighet i tillvaron, förmåga till samarbete ska kunna fördjupas eller om de ska urholkas. Denna existentiella trosproblematik skär igenom varje människas vardagsliv oberoende av om vi reflekterar över det eller inte. Och oberoende av om vi är kristna av ett eller annat slag, buddhister, muslimer, judar eller sekulära ateister. Notera anspråket! Det är samma anspråk på att tala om något livsviktigt som när olika teologer, präster, och imaner talar om tro. Det innebär att de trosfrågor jag ska försöka synliggöra skiljer sig rejält från de flesta teologiska och traditionellt religiösa sätt att tala om tro, otro och icke-tro.

Detta gäller något så enkelt och banalt som vår människosyn! Kan kvaliteter som omsorg, självredpekt, förnuft, samarbete, förmåga och vilja att ta ansvar för det gemensamma utvecklas och fördjupas i våra mänskliga liv? Mitt svar är “ja”! 

Kan kvaliteter som missunnsamhet, girighet, avundsjuka, hämndlystnad, hat, våld, förmågan att manipulera med smicker och hot etc utvecklas och fördjupas i våra mänskliga liv?? Mitt svar är “ja”! 

Dessa frågor gäller inte vad vi “är”! Det ger bara vår uppfattning av de möjligheter vi bära på. Om vi tror att vi rymmer en tydlig positiv potential  väcks frågan: Vad ökar chanserna för att utvecklingen av de positiva möjligheterna ska få övertaget i vårt liv – och i andras liv. Och tvärtom: Vad kan sätta käppar i hjulet och göra att de negativa möjligheterna får övertaget i vår livsprocess?

Gör det skillnad för våra liv om vi medvetet och aktivt bejakar de positiva möjligheterna i oss själva och andra? Gör det skillnad om vi utan moralism medvetet försöker se till att känslor av hat, hämndlystnad etc inte övergår till handling, varken fysikt eller med ord?

Dessa trosfrågor ligger bortom religiöst och sekulärt. Jag menar att vårt förhållningssätt till dessa frågor om vår människosyn – är avgörande för hur våra liv kommer att gestalta sig. Det gäller upplevelser av mening, hemhörighet i tillvaron, att öka sannolikheten för stunder av livsglädje, viljan och förmågan att ta ansvar för det gemensamma. 

För min del har frågorna om Gud och ett liv efter döden sedan länge tonat bort som oviktiga för mitt liv. De “existentiella” – eller antropologiska – trosfrågorna kring vår människosyn har efterhand fått en skärpa som jag inte kan komma förbi. Så jag sticker ut näsan rejält. Men jag tror att det kan bli utgångspunkt för en spännande samtalsstund efter föreläsningen. 

Om man ska prata om tro förväntar sig de flesta en analys av olika trosbegrepp där man försöker visa på svagheter, styrka, djup, ytlighet i olika sätt att förstå ordet tro. Nu ska jag göra lite tvärtom. Jag ska berätta om några viktiga hållpunkter i min personliga livshistoria som efterhand gav upphov till en stark drivkraft att skriva det som blev boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Efter tio refuseringar blev det en välredigerad nätbok på Internet. Sista kapitlet kom på plats i november 1998. I slutet på maj 2020 blev det denna fysiska bok genom ett helt oväntat initiativ av det lilla förlaget Alternaliv. Det enda nya är ett tresidigt förord. 

På slutet återkommer jag till begreppet tro med framför allt ett antal frågor. Men låt gärna dessa inledande ord om tro i termer av människosyn klinga i bakgrunden till de nedslag i min personliga historia som det nu är dags för.  

.

Frikyrklig uppväxt

Först några ord om min bakgrund. Jag är uppvuxen i en tät fribaptistisk miljö. Fribaptistsamfundet är okänt för de flesta. Därför är en liten orientering på frikyrkokartan motiverad. Helge Åkesson som var förgrundsgestalt uteslöts ur Svenska Baptistsamfundet 1872. Åkesson och de församlingar som delade hans syn trodde inte på eviga straff, man avvisade den traditionella försoningsläran, att Gud offrade sin son på korset för att försona människans synder. Fribaptisterna menade att Jesus gav sitt liv på korset för att visa sin kärlek och mana till efterföljelse. Man avvisade också läran om treenigheten som obiblisk. I början på 1890-talet bildades fribaptistsamfundet utifrån denna lärosyn. 

 I min närmsta släktkrets fanns ett missionärspar och tre predikanter, varav min far, Olof Persson, var en. Han var också möbelsnickare och ålfiskare. Fribaptisterna hade inte fast anställda pastorer. Predikanterna hade största delen av sin försörjning i ett civilt yrke. Mor var organist och ungdomsledare. Jag döptes i havet hösten 1958 när jag var tio år tillsammans med åtta andra ungdomar. Barnatron började att krackelera redan innan jag fyllt tolv. När jag var 15 trodde jag inte längre på gud och ett liv efter döden. När man bryter upp från ett tätt frikyrkosammanhang är det inte bara en föreställningsvärld man lämnar. Man lämnar en hel livsvärld. 

.

En ny värld och två livsviktiga erfarenheter

Jag tog studenten 1967 och gjorde sedan lumpen. Hösten 1968 kom jag till Lund för att studera. Jag hade turen att hamna i en krets människor som ganska snabbt blev en matlagningsgemenskap. Jag är ett stort tack skyldig till denna vänkrets för att mitt liv så sakta började vända.

Två personliga erfarenheter hösten 1969 förändrade mitt liv och gav mig fast mark under fötterna. Den ena fick långt senare benämningen Teoremaupplevelsen. Den nyfikne kan googla! Upplevelsen tog form som ett efterspel till den italienska regissören Paolo Pasolinis film “Teorema”. Därav benämningen. Upplevelsen utspelade sig under någon minut – eller kortare – medan jag och “filmgänget” höll på att fixa med fika direkt efter att vi sett filmen. Det tog många, många år innan jag hjälpligt kunde fånga in denna upplevelse i ordens värld och berätta om den. 

Mycket summariskt var Teoremaupplevelsen en stark vision av att varje människa rymmer möjligheten att bli en älskande, förnuftig, kreativ varelse med vilja och förmåga att bry sig om och ta ansvar för det gemensamma. Visionen “sa” också att det är när denna sida får näring och utrymme att växa som bärande upplevelser av mening och hemhörighet i tillvaron kan fördjupas. 

I denna “vision” fanns det också en mörk, bister frånsida: att olika erfarenheter och olyckliga val kan göra att denna möjlighet aldrig får chansen att utvecklas. Vi kan ha en skörhet som gör att rädslan att bli sårade och hamna utanför får övertaget i våra liv. Och då formas lätt en livsväg med tilltagande upplevelser av mörker, meningslöshet, uppgivenhet och utanförskap. Vilket i sin tur ökar fästytan för destruktiva livsprocesser.  

Det fanns ytterligare en mycket viktig komponent i Teoremaupplevelsen. Det var en “blick” fylld av ömhet+ och medkänsla som famnade inte bara de som kommit på rätt spår, utan än mer de vars liv höll på att gå om intet på grund av rädsla, feghet, nederlag. För mig som balanserade på kanten mot uppgivenhet och en känsla av oförmåga att våga leva och sträcka mig ut så var detta omtumlande. Jag idenfierade mig primärt med nederlagsmänniskan!! 

Hur mycket den varma och intensivt diskuterande gemenskapen jag hade turen att hamna i när jag kom till Lund banade väg för Teoremaupplevelsen vet jag inte. Men det känns självklart att detta var ett viktigt inslag i den väv av erfarenheter och kulturimpulser i bred mening som utgjorde förutsättningen för Teoremaupplevelsen! Tack till er alla! 

Jag hade ytterligare en viktig livsformande erfarenhet samma höst. Man kan kalla det ett intensivt våga-våga-inte-drama. Det blev ett nederlag! Men jag hade till slut vågat sträcka mig ut – och något viktigt förändrades i min inre värld. Jag tror att det sammanfattas bäst i dikten “En rämna i muren” 

Fruktansvärt rädd
för det som skulle kunna hända.
För ett nej.
För allt.
Men
Jag vågade.
Ofattbara under,
JAG VÅGADE!!!

Det blev ett nej.
Men vad betyder ett nej
mot en skymt av möjligt liv,
mot att åter känna livets puls
alltför länge oroväckande svag.

Vad betyder ett nej
mot en spricka i den mur av rädsla
som hindrar livet i mig,
från att växa och levas.

Ballonger och såpbubblor!!
glädje och sång börjar sippra ut ur
Murens rämnor,
Vågandets sprickor.

Efter dessa båda viktiga händelser hösten 1969 började de stora livsfrågorna att leva på allvar från ett helt nytt perspektiv. Jag reflekterade inte över det som hänt i några som helst kristna eller traditionellt religiösa termer. Jag trodde fortfarande inte på någon högre makt som kunde ingripa i våra liv och inte på ett liv efter döden. Skillnaden mot innan var att jag nu fått fast mark under fötterna. 

.

Idé till ett storslaget projekt

Två och ett halvt år senare, vintern 1972, fick jag idén till ett projekt i ett bostadsområde. Jag bodde då i vårt kollektiv i Kävlinge tillsammans med min sambo och ytterligare fyra personer. Idén  var storslagen, vacker och grandios. Det var frågan om ett litet begränsat projekt som rätt genomfört skulle kunna växa och sätta en boll i rullning. En stark känsla av förpliktelse att testa denna idé växte fram. Visionen i Teoremaupplevelsen om människans dubbelhet och storartade positiva möjligheter var motorn i idéen. En viktig tanke var att projektet skulle kunna öka chanserna hos deltagarna att få kontakt med den “ömhetens och medkänslans blick” som avslutningsvis omslutit mig i Teoremaupplevelsen. Tänk om alla människor för några sekunder eller minuter fick erfara att omslutas av denna blick – så radikalt annorlunda världen skulle bli. 

Det fanns en märklig detalj som jag hade svårt att förstå och hantera. Det var som att jag greps av tunghäfta. Jag var oförmögen att berätta om den fantastiska idé som tagit tag i mig med sådan kraft. Efter några månader gjorde jag ett valhänt försök att berätta för en person i kollektivet. Och det var inte min sambo! Orden blev på något märkligt sätt stela och livlösa. Orden föll ner som stenar mellan oss. Det var en både skrämmande och smärtsamt att så handfast uppleva avståndet till de bärande orden.  

Projektets tänkta upplägg. Ett modernt bostadsområde. Mellan 200 och 300 hushåll. Först ett flygblad i brevlådorna. Sedan dörrknackning med en utförlig presentation av projektet. Målet var att skapa en studiecirkel med minst 7 deltagare. Det var också viktigt att alla i området skulle känna till studiecirkeln. 

.

Pinsamt nedelag med överraskande konsekvens

Vintern 1973 flyttade jag till Stockholm efter att jag och min sambo hade separerat. Samma sommar började jag jobba med projektet. Jag tjänade mitt levebröd på postterminalen Stockholm Ban. Efterhand som jag skrev på utkasten till flygblad och presentation så steg ångesten. Jag tappade helt aptiten – för första och hitintills enda gången i mitt liv. Jag var rädd! Kanske ska man säga att jag längst inne var vettskrämd! Det fanns en upplevelse av skörhet och nakenhet som jag var helt oförberedd på. Det kom en punkt där jag ligger på sängen och drabbas av insikten att jag är för rädd och feg för att försöka sätta denna boll i rullning. Det var fruktansvärt drabbande att jag inte vågade när det kom till kritan. Och det var inte frågan om att riskera jobbet, eller riskera livet! 

En ytterligt märklig konsekvens av detta pinsamma och smärtsamma nederlag var att tunnelbanan började befolkas av visionära medmänniskor. Trötta ansikten på morgonen. På väg till en ny arbetsdag eller på väg hem efter nattjobb. Jag visste inte bakom vilket eller vilka ansikten det doldes en visionär som inte hade vågat. Som levde med sorgen av att inte ha vågat när det gällde! En sådan som jag själv! 

.

Förlösande beslut

Det tog knappt fem år innan detta visionär projekt på nytt knackade på dörren. Strax före midsommar 1978 kom det till en punkt där jag överraskande var förmögen att fatta ett orubbligt beslut. Detta skulle genomföras! Kosta vad det kosta vill! 

All vånda och ångest som föregick beslutet försvann som genom ett trollslag. Under några magiska timmar vandrar jag omkring i Tantolunden i Stockholm. Träden, ljuset, ljuden, blommorna, människorna jag möter – allt var varmt, levande, skimrande. 

Denna gång var jag inte känslomässig oskuld. 1973 blev jag överrumplad av den komplicerade känslovärld som väcktes upp. Nu var jag mer bekant med min inre värld och jag visste att det skulle väcka tuffa och svårhanterliga känslor. Och det gjorde det också. Det kändes som att jag gett mig ut på en resa som kunde betyda min undergång. Väldigt melodramatiskt. Men så kändes det i vissa skeden. Men jag klarade av att möta och hantera de tuffa känslorna av sårbarhet och rädsla. Jag tog tjänstledigt 10 månader för att få utrymme. Stöde från min dåvarande sambo var ovärderligt. Fjorton månader efter beslutet delade jag ut flygblad i 200 hushåll. En vecka senare började dörrknackningen. Om man inte var hemma skrev jag upp och gjorde ett nytt försök. Det blev ganska många tunnelbaneresor. Att dela ut flygblad går snabbt. Att knacka dörr tar tid. Fråga Jehovas vittnen! 

.

Misslyckande eller seger?

Hur gick det? Det blev ingen studiecirkel. Tre personer anmälde sig! Det var för lite! Jag gjorde ett nytt försök i ett annat område ett år senare. Flygblad i 600 hushåll, men ingen dörrknackning. En person var intresserad. Projektet blev ett stort misslyckande vad gäller utfallet. Men som person hade jag blivit rikare. Något som har med integritet och självrespekt att göra hade fördjupats rejält. Och jag kände mig också befriad från känslan av att bära världens öde på mina axlar. Jag hade till slut vågat pröva den skimrande och vackra idé som tagit form med sådan kraft vintern 1972. Det hade tagit åtta år av vånda och kreativitet att uppnå detta icke-resultat. Mitt uppdrag var slutfört – TRODDE JAG. 

.

Första skrivprojektet

Det gick ett och ett halvt år av lugn. Hösten 1981 började det pocka på att jag skulle försöka ge ord åt den existentiella livssyn som var den bärande grunden i bostadsprojektet. Det kom till ett läge där jag behövde fatta ett tydligt beslut. Det kom! Jag har en tydlig bild av stunden eller ögonblicket då beslutet fattades i sovrummet på Katarina Bangata på Södermalm i Stockholm. 

Jag ansökte om deltid på mitt postjobb för att få tid och mentalt utrymme att skriva. Jag hade skrivit ganska mycket i förberedelserna av den tilltänkta studiecirkeln. Jag trodde att jag skulle klara det jag såg för mig på ett år. Det blev ett år till och ytterligare ett år. Efter åtta år av deltid och dagliga skivarmödor kom detta skrivprojekt till vägs ände. Det blev några månader av sorg, smärta och bitvis kaos där även andra saker i mitt liv spelade in. 

Våren 1990 fick jag åter lite luft under vingarna genom ett egensinnigt skolprojekt med rubriken “Budord för en modern tid”. Den nyfikne kan googla. 

.

Mellanspel med frågor

Jag trodde inte på Gud eller några andra övernaturliga makter. Jag trodde inte på ett liv efter döden. Jag trodde inte att Jesus uppstått från döden. Fram till slutet på 1980-talet hade jag inte ägnat mycket tankemöda kring begreppet ”tro”. Jag var i princip helt ”innesluten” i det konventionella sättet att uppfatta tro. Eftersom jag inte trodde på gud och ett liv efter döden var jag icke-troende och icke-kristen ! Detta enligt såväl Ingemanr Hedenius som den frikyrovärld jag kom ifrån. Under andra halva av 1980-talet började det uppstå sprickor i denna självklara bild! Och det var förstås mina mångbottnade personliga erfarenheter som var grunden till noteringar och frågor som började ifrågasätta det självklara.

Varför denna märkliga känsla av släktskap med “trons folk”? Under 1980-talet började jag fläckvis notera denna konstiga anomali. Jag var ju så uppenbart icke-kristen och icke-troende? Och varför denna obegripliga känsla av att i någon mening vara djupt troende trots min så uppenbara gudlösa okristlighet? Hur kunde jag uppleva en så stark känsla av en förpliktigande uppgift? Varför fanns det en så stark upplevelse av att vara förbunden med mänskloghetens öde bortom mitt personliga liv? Detta trots att jag inte trodde på någon övernaturlig makt som ”kallade” och delade ut förpliktigande uppgifter? Hur skulle jag förstå dessa märkliga känsloskärvor av släktskap och igenkänning? Visavi de judiska profeterna, visavi Jesus och apostlarna? Visavi en hel del kristna begrepp och talesätt?

Och varför var det tabu att på allvar börja försöka bena i detta och försöka förstå? Att det under lång tid funnits ett starkt tabu förstod jag först i efterhand när detta tabu hade släppt sitt grepp.

.

Passionsdramat och nytt skrivprojekt 

Sensommaren 1990 började passionsdramat leva på ett helt överraskande sätt. Jesus var lika obevekligt död som tidigare. Men något nytt och för mig omvälvande trädde fram med stor skärpa. Samtidigt lyckades jag för första gången få ordning på innebörden i begreppet “tro” på ett sätt som rymde mina livserfarenheter. Mitt tabu visavi att försöka förstå och ge ord åt min gudlösa och ateistiska anknytning till det kristna arvet släppte. Jag påbörjade det skrivprojekt som åtta år senare, efter tio refuseringar, visade sig som nätboken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. En stor del av analyserna från det havererade bokprojektet kom till användning. De mångåriga arbetsmödorna på 1980-talet hade inte varit bortkastad tid. 

Min existentiella tolkning av passionsdramat blev en artikel i Svensk Kyrkotidning våren 1998 innan boken kommit på plats på internet. Rubrik: ”Kristus är uppstånden!”. Min frilansteologiska debut gjordes hösten 1996 med artikeln ”Har kristen tro en framtid?” i den kristna kulturtidskriften Vår Lösen. Båda artiklarna kan googlas av den som är nyfiken.

Det har varit en lång resa att få ordning på mina erfarenheter och hitta ord för min upplevelse av att ha en stark tro trots att jag inte tror på gud, ett liv efter döden, inte tror på några övernaturliga verkligheter eller andevärldar etc. Detta innebär inte att jag “vet” att dessa verkligheter inte finns. Det betyder bara att detta traditionella trosperspektiv efterhand har tonat bort som sekundära . och oviktiga för mitt liv samtidigt som ett annat trosperspektiv fått skärpa och djup. Och som rymmer mina livserfarenheter. 

När jag 1990, efter fyllda 42, för första gången började kunna sätta ord på detta på ett sätt som stämde med mina erfarenheter var det som ett uppenbarelse! Det kändes helt banbrytande för mitt personliga liv. Min medvetna och reflekterade livsförståelse vidgades rejält. Och lika viktigt, det började bli möjligt att kommunicera kring något som förut bara varit levt men befunnit sig i en ordlös värld.  

Begreppet “existentiell tro” som utvecklas i boken blev mitt sätt att sätta ord på detta. Och där föddes också en stark upplevelse av förpliktelse att försöka dela med mig av detta. 

Återigen denna upplevelse av en förpliktigande uppgift! Detta är ett sätt att beskriva drivkraften att skriva boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. 

Avslutande frågor. 

Begrepp blir lätt komplicerade och svåra. Det kan ibland bli mer begripligt genom synliggöra de frågor som ligger bakom begreppens tillkomst. Så här kommer ett antal frågor som ligger bakom såväl begreppet “existentiell tro” som tillkomsten av boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. 

Vad kan öka chanserna för upplevelser av mening, livsglädje, självrespekt, hemhörighet i tillvaron? Vad kan bidra till att utveckla och fördjupa vår förmåga till omsorg, förnuft, samarbete, att ta ansvar för det gemensamma? Vad kan stödja utvecklingen av ett “planetärt” samvete? Vad kan urholka dessa kvaliteter i våra liv?? Vad kan göra oss alltmer egocentriskt hemmablinda? 

Här är det viktigt att notera att förutsättningen för att ställa dessa frågor och tycka dom är viktiga – för egen del och för alla människor – är att man har en tro! Ja, ni hörde rätt! Förutsättningen för att uppleva dessa frågor som viktiga och djupt meningsfulla är att man har en stark tro på att vi som människor rymmer möjligheten att bli allt mer älskande, förnuftiga och ansvarigt delaktiga i världens väl och ve. Detta innebär inte att förneka att vi också bär på möjligheten till hat, hämndlystnad, girighet, manipulationer, maktlystnad, förfärande destruktivitet!  

Om vi tror att vi människor i grunden bara är egoister som bara kan låta bli att sko sig på andras bekostnad inför rädslan för straff och vanära så är de frågor som brunnit i mig i femtio år meningslösa nonsensfrågor. 

Hur viktigt är vår tro respektive icke-tro i den existentiella – eller antropologiska – mening jag har antytt? För våra personliga liv? För demokratins överlevnad och fördjupning? För att öka chanserna för en godartad framtid för vår planet och det globala samhället? Varför är denna, enligi mig, livsviktiga existentiella trosproblematik frånvarande i det offentliga samtalet? Varför har frågan om Gud och ett liv efter döden blivit så perifer och oviktig för mig? Är det för att denna fråga är oviktig? Eller är det för att jag hukar och blundar inför livets mest fundamentala fråga? Kan en människas liv vara präglat av “existentiell otro” trots att hen tror på Gud och ett liv efter döden? 

En vanlig kristen tanke är att människan i sig själv är en egoistisk, förtappad syndare som bara kan bli en älskande varelse genom Guds aktiva kärleksgärning. Är denna tanke uttryck för otro i den existentiella betydelse jag har försökt antyda? 

SLUT!

.

PS 1. Föreläsningen sändes Live på Facebook. Det redigerades i efterhand och fick bättre ljud. Föreläsningen är präglad av en viss valhänthet på grund av kombinationen av manus och försämrad syn.

.

PS 2. Om man vill bekanta sig mer med begreppet ”existentiell tro” så kommer här några lästips. ”Existentiell tro – en kort introduktion till ett nyckelbegrepp”, ”Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv” och ”Kapitel 6: Existentiell tro” från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?DS.

PS 3. Det skulle vara intressant att få det existentiella och antropologiska trosbegrepp som antytts här granskat och kritiserat av teologiska proffs som fd. ärkebiskop KG Hammar, teologiprofessorerna Mattias Martinsson, Bengt Kristensson Uggla och Anders Jeffner. Och inte minst av religionsfilosofen Ulf Jonsson, professor och docent med begreppet tro som något av en specialitet. Vad är likheter och skillnader visavi den existentiella trosproblematik som antytts här och olika tolkningar av innebörden i ”kristen tro”- historiskt och på samtidsscenen? DS.

.

.

Publicerat i ateismfilosofi, ateistisk teologi, Existentiell livssyn, existentiell teologi, existentiell tro, Personligt, religionsfilosofi, Teologi, Tro-otro-icke-tro | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Nr 129. Tema 7. Existentiell tro. Textsamtal med prästen Erik Stenberg-Roos.

Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” utifrån boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014, 2020) på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. På skrivarkurser betyder ”textsamtal” att samtala kring olika språkliga möjligheter att gestalta sin berättelse. Här betyder ”textsamtal” ett samtal i textform. Det är något annat. Genom ett helt oväntat initiativ förvandlades den mer än 20 år gamla nätboken till tryckt bok i slutet på maj 2020. Boken finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. och på Dillbergs i Kalmar (se fliken ”Bok2020”). Den finns också på ett flertal bibliotek. Fråga gärna efter den på ditt bibliotek. Boken finns även kvar som nätbok! Men där utan det nyskrivan förordet.

Skribenterna i textsamtalet är bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.

Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat. Han skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är en vecka till 10 dagar mellan inläggen. När det nu hunnit komma till slutet på december 2021 fortsätter textsamtalet, nu under Tema 8: Gud och gudsbilder. Det har tillkommit två nya ”textsamtalare”. Så under Tema 8 är det fyra personer som skriver. Nya är Olov Sandegård och Staffan Sandin som presenteras i ett Info innan Tema 8 körde igång. Efter fyra inlägg, ett av vardera ”textsamtalare”, så har samtalet pausats över helgerna. Runt den 15 januari rullar det igång igen efter helgpausen. Totalt har det i nuläget skrivits 52 inlägg sedan textsamtalet startade. den 26 juli 2020.

Tema 7. ”Existentiell tro” påbörjades den 25 augusti 2021 av Erik Stenberg-Roos och avslutades den 24 oktober efter 7 inlägg. Varje avslutat tema i textsamtalet redovisas i en blogg. Detta är den sjunde bloggen. Se sammanställningen i slutet!

Man är förstås välkommen att följa textsamtalet direkt genom att gå med i Facebookgruppen ”Existemtiell livssyn . kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Gruppen är offfentlig så man kan kolla utan att gå med i Facebookgruppen. Men man får då inga aviseringar om nya inlägg.

.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 07-textsamtal-07.png

.

1.  

Inlägg 1 (av 7 under tema 7).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.

Onsdagen den 25 augusti 2021!

.

Det här är nog det kapitel jag känner mej mest främmande inför när det gäller läsningen av ”Existentiell livssyn kristen tro”. Kanske skulle man väja för att diskutera saker som vi uppenbarligen har ganska olika uppfattningar om, men jag väljer att inte göra det.

Det är alltid intressant att diskutera begreppet tro. Det verkar väldigt ofta enkelt och klart vad deltagarna menar med ”tro”, men ju mer man diskuterar begreppet tycks det mej som att väldigt många människor har olika definitioner och tankar kring vad detta egentligen handlar om.

En sak jag noterat är att den vanligaste definitionen numera verkar vara ungefär ”försanthållande av satser” eller liknande. När detta används i kristen miljö måste människor, för att karaktäriseras som troende, klara av att ställa upp på vissa saker, dvs någon slags punktform av acceptans.    

Dessa punkter skulle kunna vara saker som ”jag tror på den kroppsliga uppståndelsen”, ”jag tror på ett liv efter döden”, ”jag tror på att Jesus är Guds son”, ”jag tror på att Jesus gick på vattnet” osv. Hur detta trosbegrepp kunnat få sådan genomslag är svårt förstå, men jag tror det beror på vår tid och vår kultur. Och på vårt pietistiska arv.

Jag är personligen mycket tveksam till denna variant av begreppet. 

För mej tycks det som att denna variant av ”tro” ständigt förflyttar tyngdpunkten i begreppet från Guds nåd till människans prestationer, vilket för mej är helt otänkbart. Som exempel skulle jag vilja ta dom satser jag nämnde ovan.

Vem klarar av att under hela sitt liv tro på dessa saker? Och vad händer när jag på något sätt inte, under en period eller hela livet, klarar av att tro på t.ex. att Jesus faktiskt gick på vattnet? Är jag inte kristen då? Eller är det så illa att jag inte ens får räkna mej till kristen? Risken är att det skapas en osund elitism, där vissa räknas och andra inte. Jag tycker tyvärr att det är ganska vanligt med denna elitism, iaf här på västkusten. Jag tycker att den varianten är vanligast inom konservativa kristna kretsar.

När man använder detta trosbegrepp anser jag som sagt att det läggs för stor vikt vid människans prestationer. Dom som klarar av att tro, att försanthålla satserna, dom är starka och duktiga och räknas. Men detta blir också allt för dom. När någon sorts tvivel kommer, har jag märkt att man ofta stänger in tvivlet i sej själv, vilket gör att man måste förtränga stora delar av det egna tankemönstret. Det innebär ofta att moral måste komma i andra hand, eftersom fasaden av att personen är en korrekt troende, måste hållas uppe.

Det finns också en risk att vid användandet av ovan karaktäriserade trosbegrepp försöker teologin leka filosofi. Jag menar att det är omöjligt. Filosofin bygger på logik och min uppfattning om filosofi är att det ofta handlar om att försöka leda saker i bevis.

Teologin, å sin sida, bygger på nåd. Jag menar att man inte växer i sin tro genom att bli bevisad om något, utan att man erhåller mer livserfarenheter, som man på något sätt införlivar i sin tro.

Jag tycker att en bättre definition på begreppet ”tro” skulle vara ”att knyta mitt livs berättelse till den kristna berättelsen” eller liknande. 

Att ”tro” skulle då kunna vara att aktivt och på något sätt leva i, och med, dom berättelserna vi har i bibel och tradition. Det är ju något som alla människor kan göra, eftersom dom berättelserna är ganska kända i ett kristet land, men då ingår också att utvecklas i dom berättelserna. Som kristen menar jag då att man växer som människa.

Man kan naturligtvis säga att det då blir ”för lätt” att karaktärisera sej som troende, vilket är en ganska vanlig kritik från konservativt håll. Men min erfarenhet är att så fort man öppnar kyrkor och vidgar begrepp, dvs låter många vara med, är det några få som tycker det är fel. Hos dessa uppstår då någon sorts variant av ”kognitiv dissonans” (dvs fler kommer till kyrkan, det är bra, men konservativa tycker inte om vad dom ansvariga för att flertalet hittat till kyrkorna sagt och gjort), bland konservativa kristna, vilket skulle kunna förklara varför dessa konservativa ständigt tycks vilja se sej som offer.

Men en stor fördel är att om man lever i dessa berättelser, måste man för eller senare fundera över vad som är specifikt kristet. Dom kristna berättelserna visar på skillnader mellan just kristendomen och andra religioner.

Vad detta handlar om är också vilken sorts teologi man känner sej bekväm med. Själv passar jag inte in i den typ av teologi som alltför länge härskat i Sverige, där ”tro” alldeles för enkelt knyts till människans förmåga eller prestation, något som t.ex. Luther var helt negativ till.  

Avslutningsvis skulle jag också vilja säga att jag inte heller nu känner mej bekväm med uttrycken ”traditionell kristen tro” eller ”klassisk kristen tro”. Jag menar att det helt enkelt inte finns. Men det är ju en sak vi diskuterat förut.

Missförstå mej nu inte. Jag tycker att kapitlet är intressant och jag läste det med stor behållning. Däremot delar jag alltså inte uppfattningen om hur begreppet ”tro” skall tolkas.

.

.

2.  

Inlägg 2 (av 7 under tema 7).
av Carl Gustaf Olofsson.
Fråga till Erik Stenberg-Roos.
Torsdagen 2 september 2021!

.

Tack Erik! Spännande att vi är igång igen efter sommaren. Om jag har räknat rätt är detta inlägg nr 43 sedan vi startade i slutet på juli 2020. Det har varit lärorikt, utmanande – och nyttigt för mig. Nu till saken. 

Ditt inledande inlägg kring begreppet tro både förbryllar och utmanar. Jag måste också rannsaka mig själv vad gäller oklarheter i den trosanalys som görs i Kapitel 6 “Existentiell tro”. Kapitlets grundfråga är: “Vad är centrum i den tro-otro-problematik som varit kristendomens livsnerv i två tusen år”(överst på s.202).

.

Prestationstro och otro. 

Du markerar tydligt, såväl i första stycket som i sista, att du är kritisk till hur jag tolkar begreppet “tro”. Men du berör inte med ett ord begreppet “existentiell tro” som är kapitlets nyckelbegrepp. Du gör däremot en utläggning kring en innebörd i begreppet tro som du avvisar. Jag håller helt med dig om att den form av “trosprestationer” du räknar upp inte beskriver och fångar in en “levande” kristen tro. Snarare är det en perverterad form av tro. Vi tycks vara ense på den punkten. Luther skulle sannolikt kalla det “otro”. Enligt Luther kan man ha en förvrängd och “felaktig” tro även om man tror på Gud, Jesu uppståndelse och ett liv efter döden. Han kallar den förvrängda “prestationstron” för otro! 

Du för sedan fram den intressanta tanken att för dig är “kristen tro” att leva i relation till de bibliska berättelserna. Du skriver: “Att ”tro” skulle då kunna vara att aktivt och på något sätt leva i, och med, dom berättelserna vi har i bibel och tradition.” Jag återkommer till detta att leva i och med de bibliska berättelserna. 

.

Existentiellt och teistiskt-metafysiskt.

Det förbryllar mig att du inte med ett ord berör nyckelbegreppet i Kapitel 6: “existentiella tro”. Man kan kort säga att kapitlets centrala tanke är att kristen tro i sin konkreta framtoning sedan begynnelsen har bestått av två komponenter som varit intimt och till synes oupplösligt sammanflätade. En  ”existentiell” sida: tror jag att vi som människor kan bli allt mer älskande, förnuftiga och ansvarigt delaktiga i världens välgång? Och en “teistisk-metafysisk” sida: tror jag att det finns en personlig Gud som handlar i historien, har inkarnerar och uppenbarar sig som Jesus?. I sin hardcorevariant ingår den räcka av “trosprestationer” du räknar upp. Gå på vattnet, jungfrufödsel, uppväcka döda, förvandla vatten till vin. 

I mitt försök till trosanalys sätter jag dessa båda trosbegrepp i relation till varandra. Jag ger ord åt det som efterhand blivit min personliga övertygelse – att när kristen tro och delaktigheten i kyrkans liv har gett näring för fördjupade upplevelser av mening, livsglädje, hemhörighet i tillvaron, engagerad delaktighet i världen väl och ve – så har den existentiella sidan i tron haft övertaget och varit riktningsgivande

OBS. OBS! att jag ibland har starka personliga övertygelser innebär inte att hävda att jag har rätt!!! Men det innebär att jag tycker att jag har så goda argument för mina analyser och ståndpunkter att det känns viktigt att få dom kritiskt granskade och insatta i ett offentligt samtal.  

.

Två kontroversiella antaganden. 

Det finns två teologiskt kontroversiella tankar i kapitlets trosanalys. Den första är att det hävdas att den teistisk-metafysiska sidan av kristen tro är ett sätt att försöka förklara och förstå de omvälvande och livsformande erfarenheter som tenderar att ta form när den existentiella tron har övertaget i den personliga livsprocessen. 

Utifrån denna tankefigur är dessa båda sidor av kristen tro – den “existentiella” och den “teistisk-metafysiska” – intimt och oupplösligt sammanflätade fram till skolastiken på 1300-talet. Då började olika föreställningar granskas och dissekeras med logiska verktyg från den återupptäckta grekiska filosofin. Då påbörjas en process där den existentiella sidan av tron började separeras från den teistisk-metafysiska. Denna seperationsprocess förstärktes med upplysningen och i moderna tid av filosofisk analys, litteratur, konst, den demokratiska rörelsen, arbetarrörelsen. Den existentiella sidan bryts successivt loss från den teistisk-metafysiska sidan. Det har successivt blivit uppenbart för allt fler människor att den livsfördjupande “existentiella tron” är oberoende av alla former av övernaturliga förklaringar.  

Problemet i dag är att det ännu inte finns några tydliga sociala strukturer som ser som sin uppgift att stödja utvecklingen och fördjupningen av människors existentiella tro. Det är min sorg att jag inte haft förmåga och mod att ta mer konkreta och handfasta initiativ för att sätta denna boll i rullning. I bästa fall är dock mitt skrivande och mina analyser ett litet, litet bidrag till en sådan kulturprocess. 

.

Nu den andra kontroversiella punkten. Med dessa två olikartade komponenter i “kristen tro” så har det genom historien också självklart uppstått spänningar och konflikter i såväl den enskilda människans trosliv som inom teologin, dvs tolkningarna och utläggningarna av innebörden i kristen tro. Den andra kontroversiella tanken i min trosanalys är min övertygelse om att när den kristna trons “teistisk-metafysiska” sida får övertaget över den “existentiella” sidan så kan kristen tro bli brutal och livsfarlig: korståg, inkvisition, kättarbål, häxprocesser, religionskrig och i nutid av inte alltför ovanlig manipulativ och deformerande “sektkristendom”. I “sektkristendomen” betraktas alltid den teistisk-metafysiska sidan som överordnad den existentiella varje gång det uppstår konflikt. Denna starka betoning av bibelordets och det övernaturligas primat (gå på vatten, jungfrufödsel, uppväcka döda etc) över den existentiella sidan i tron är enligt min mening destruktiv. 

Erik, jag är jättenyfiken på vad du så bestämt avvisar i min trosanalys. Är det att jag driver tanken att kristen tro genom historien har bestått av två intimt sammanflätade komponenter? Eller är det kanske svårsmälta tanken att jag menar att den bärande och livsfördjupande troskomponenten, den existentiella, successivt har visat sig oberoende av alla former av övernaturliga förklaringar?   

.
Att leva i och med de bibliska berättelserna.  

Nu till din syn på kristen tro visavi de bibliska berättelserna. Du skriver: Jag tycker att en bättre definition på begreppet ”tro” skulle vara ”att knyta mitt livs berättelse till den kristna berättelsen” eller liknande. Att ”tro” skulle då kunna vara att aktivt och på något sätt leva i, och med, dom berättelserna vi har i bibel och tradition.”

Det är en vacker och sympatisk beskrivning av en form av levande kristen tro. Jag känner igen det med värme från min uppväxt. Sara Lidmans två första böcker, “Tjärdalen” och “Hjortronland”, rymmer fantastiska gestaltningar av en levande, vardaglig relation till den komplexa och mångdimensionella väven av bibliska berättelser. Och Gamla Testamentets berättelser var minst lika viktiga som Nya Testamentets för de enkla människor som skildras. 

.

Behovet av kompass.

Men detta sagt så måste jag också vara bister tråkmåns. Vad var det för bibelord och bibliska berättelser som möjliggjorde korståg, kättarbål, inkvisition, antisemitism?? Vad var det för bibliska berättelser som möjliggjorde för Martin Luther att skriva sin förfärliga antijudiska skrift “Om judarna och deras lögner” (1543) som i vår tid blev ett “kristet stöd” för nazismens antisemitism och som 1941 övergick till systematisk förintelse. Vad var det för bibliska berättelser som gjorde att Luther betraktade den baptistiska döparörelsen, anabaptismen, som ett så allvarligt hot mot kyrkan, staten och samhället att han förordade dödsstraff för denna “trosavvikelse”. 

Jag förväntar mig inte att du ska svara på dessa frågor. Jag tar upp dom för att visa att väven av berättelser och bibelord inte är okomplicerad och oskyldig. Vi måste välja och ta ansvar för vilka bibliska berättelser vi tar till oss. Utan en stark och tydlig kompass som ligger “utanför” de bibliska berättelserna så kan de resultera i såväl en Franciskus som Martin Luthers antijudiskhet som en Jim Jones, ledare för den kristna rörelse som begick kollektiv självmord i Guyana 1978. 

Begreppet “existentiell tro” är enligt min mening ett litet teologiskt bidrag till att skapa just en sådan kompass. Så även analyserna av “samvetets, hjärtats och sanningens röster” i kapitel 2. 

Erik, vad har du för kompass? Vad ger du som präst och själavårdare för kompassråd till dina konfidenter. Om det skulle vara att i dessa val välja och sovra bland bibelberättelserna utifrån “sitt hjärta” så kommer du nog nära huvuddragen i den kompass jag med stora ordmängder försöker skapa i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. 

.

.

3.

Inlägg 3 (av 7 under tema 7).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.
Söndagen 12 september 2021!

.

Ja, det är roligt och intressant att vara igång igen. Tack för ett mycket tankeväckande inlägg. Jag får ut mycket av att läsa boken och att föra diskussion med dej. I många frågor är vi nog inte så oense, men jag tycker som du, det är viktigt att våga tänka och diskutera.

.

Något om tro och trosanalys.

För att säga något om vår diskussion om begreppet tro vill jag nog fortsätta säga att jag känner mej mer hemma i den beskrivning av begreppet ”tro” jag försökte skissa på i mitt första inlägg. I ditt intro till kapitlet  skriver du ”en analys av begreppet tro”. I ditt svar till mej skriver du att kapitlets grundfråga är ”Vad är centrum i den tro-otro-problematik som varit kristendomens livsnerv i två tusen år”.

Kanske är det så att vi diskuterar lite olika saker? Du vill i kapitlet diskutera de två begreppen, de två rubrikerna? Å ena sidan det du kallar för ”den teistiskt metafysiska tron” och å andra sidan det du kallar för ”den existentiella tron”? Medan jag diskuterade själva begreppet ”tro”?

Jag hittar faktiskt inte (vilket absolut kan bero på mitt dåliga letande) en analys av just begreppet ”tro”? Det förekommer alltid (?) tillsammans med ett annat uttryck. Jag skulle vilja veta vad som döljer sej bakom begreppet tro i din väld. Är en bra definition ”försanthållande av satser”? Eller är det något annat?.

Det är inte meningen att försöka styra diskussionen till något annat håll än vad du skissar på i kapitel sex, men jag funderar på om vi kanske siktar lite olika?

.

De två rubrikerna ”Den teistiskt metafysiska tron”
och ”Den existentiella tron”.

Jag tror jag förstår hur du tänker. Och jag vill verkligen säga att jag håller med dej om det allra mesta av det du skriver. Dessa två tankar menar jag att man kan skissa på även med andra ord. Det rotar sej väl i den oändliga diskussionen om lag och evangelium? Eller som exegeterna säger, ”De två bergens teologi”, dvs på från berget Sion kommer evangeliet, vilket rotas i tankarna från GT, medans från berget Sinai kommer lagen.

Jag håller också med dej i det du skriver om hardcorevarianter och avarter av kristen tro. Självklart har mycket elände skrivits i den teistisk-metafysiska tron, och självklart måste dessa saker bekämpas. Jag tycker också det är riktigt att sätta dessa två begrepp i relation till varandra, även om jag inte tycker att dom är så väsensskilda som jag uppfattar att du gör.

Även om jag känner mej mer hemma i det du kallar för ”den existentiella tron”, menar jag att båda behövs, alltså även en teistiskt-metafysisk tro. Särskilt om man, som jag, trivs med att fira gudstjänst, fundera kring kulten, kristna myter och riter osv.

Separationen mellan de två trosbegrepp delar jag till viss del, men inte helt fullt ut. Jag är övertygad om att det alltid funnits människor som, även om man karaktäriserar dom som inne i ”den teistiskt metafysiska skolan”, gjort sitt allra bästa för att försöka arbeta för en bättre värld. Luther gav oss många begrepp att fundera över. En sak han också sa var faktiskt att det ibland bara är att lyfta på hatten och fortsätta, även om man inte får svar på de frågor man önskar.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att en tro eller en religion inte är något i sej själv. Den blir alltid vad tolkarna gör den till. Vill vi framställa kristen tro som något man försöker kalla för ”den rätta läran” finns det mängder av bibelställen och exempel ur historien som styrker detta, som tolkarna menar svarar på frågan ”Vad är rätt?”.

Vill man däremot anamma den av dej mycket sympatiskt framställda ”Den existentiella tron” går det lika bra. Det är bara att hitta rätt bibelord och rätt historiska skeenden. Det är lite av detta jag har försökt säga när jag diskuterat om det skulle finnas något som kan kallas för den ”klassiska kristna tron”.

Jag menar att också att människan har en tendens att tro att just i sin tid är de aktuella och just nu diskuterade frågorna de allra viktigaste och mest livsavgörande. I vår tid är det trendigaste debatterna antagligen frågan om huruvida homosexuella människor ska få gifta sej eller inte, samt om hur mycket vi ska närma oss varandra i olika frågor om religionsmöten. Det är dock sällsynt att det blir lika hårda diskussioner och tydliga hot som när man öppnade nattvarden för kvinnor eller om prästers sakramentala handlingar var giltiga även under den s.k. Donatistiska striden. Diskussionerna var hårdare och råare förr, konsekvenserna också.

.

Övernaturlig

Du använder också ett uttryck som du kallar för ”övernaturliga förklaringar”. Jag är både positiv och negativ till det egentligen. Den kristna tron är till sin natur väldigt för en naturlig livshållning och mot övernaturliga förklaringar. Den kristna tron knyter oss till den här världen vi fått av Gud att leva i och förvalta. Självklart är det så. Men kristen tro är också övernaturlig, i den betydelsen att vi ska arbeta mot naturens lagar. Vi accepterar t.ex. inte att den svage rensas ut eller att man måste dö om man får cancer. Vi vill jobba emot det och fortsätta ge människor ett gott liv.

.

Kompass och själavård

Allt detta leder fram till den fråga du ställer och det jag själv funderar mycket över. Vad är min kompass, och som du uttrycker mycket väl när du tar exemplet från en själavårdssituation.

Mitt svar är nog lika tråkigt som du karaktäriserar ditt: jag menar att den bästa kompassen jag kan ha är en församling, ett sammanhang. Det är svårt att säga något om vilket sammanhang som är tillräckligt bra, men jag rekommenderar faktiskt ganska ofta Svenska kyrkans församlingar. Jag är dock mycket väl medveten om att vi har stora brister på många områden. Men det är sällan i alla fall jag hör talas om någon Knutbyliknande församling inom Svenska kyrkan. (Jag har just läst ”Kristi bruds slav”, om människor som gett bort över 20 år av sina liv till en sjuk lära).

De skulle ju vara frestande att säga till någon/några, ”gå hem och läs bibeln så får du svar”, men så enkelt är det inte. Exegetikprofessor Birger Olsson inledde en gång ett föredrag med att karaktärisera Bibeln som ”en mycket farlig bok”. Bibeln kan nämligen, som du gett exempel på, användas till att legitimera vilka vidrigheter som helst. Tar man förhållandet till Judar är det ett bra exempel tycker jag. Idag är konservativa kristna ofta mycket positiva till det judiska folket och den judiska tron. Jag tror att det är första gången i historien det är så. Annars är det vanliga att man är rädd för det judiska folket och menar att det var dom som dödade Kristus, vilket det finns solklart stöd för i Nya testamentet. Det är ett exempel. Vill man ha fler kan man läsa t.ex. ”Bibeltolkningens bakgator”, av Jesper Svartvik, det är som att gå omkring i en skräckkabinett, som någon sa.

Så mitt svar, som avslutning på detta inlägg, är att min kompass är mitt sammanhang, är min församling. Men för mej som troende är det alltså en församling där bibeln läses, diskuteras och grubblas över. 

.

.

4.  

Inlägg 4 (av 7 under tema 7).
av Carl Gustaf Olofsson.
Fråga till Erik Stenberg-Roos.
Tisdagen 21 september 2021!

.

Tack Erik! Jag känner att du med dina tankar och frågor gör detta med “tro” svårare och mer utmanande än jag hade väntat mig. Det är bra! Jag tvingas tänka ordentligt ut i “hörnen”. När jag läste ditt senaste inlägg första gången (inlägg 3) blev jag rejält störd av att du så tydligt läste in ett “försanthållande av sakförhållanden” i mitt försök till “trosanalys”. Men jag har efterhand som dagarna gått upplevt det som värdefullt med dina frågor till mig kring detta. Problematiken förtydligas ytterligare genom din tydliga markering av att tro som “försanthållande av sakförhållande” missar det väsentliga i “kristen tro”. Det är lite illa att det inte framgår tydligt att jag i långa stycken håller med dig. Det är en anledning till det viktiga med ett samtal som vårt: att se det oklara i vissa formuleringar och tankar och försöka dyka ner och klargöra “för mig själv”, för dig och för läsarna.

Vad är det jag försöker fånga in och ge ord åt?? Och vad har varit min starka drivkraft??

.

Kristen tro visavi livsbärande tro.

Man skulle lite funktionellt kunna definiera “livsbärande tro” som en konkret livshållning – handlingar, sätt att leva och föreställningar – som tenderar att fördjupa upplevelserna av mening, självrespekt, hemhörighet i tillvaron; som tenderar att fördjupa kvaliteter som omsorg, medkänsla, ödmjukhet, förnuft, förmåga till samarbete; som stödjer utvecklingen av vår förmåga och vilja att ta bidra till det gemensamma – med tid, kompetens och kreativa ideer.

Man kan säga att den livsbärande tron stödjer en personlig livsprocess i den riktning som antytts. “Den livsbärande tron” ger oss också stöd för att hålla vår mörka potential i schack. Det gäller hämndlystnad, hot, hat, destruktivt utagerande, girighet mm som kan bryta ner och förstöra såväl våra egna liv som andras.

Denna “livsbärande tro” tar primärt gestalt i människors liv som “levd tro” där det ofta inte känns speciellt viktigt att fundera över vad det är som konstituerar den praktiska livshållningen. Man bryr sig oftast inte om den kognitiva sidan av den “livsbärande tron” eller hur den lämpligen ska benämnas.

Sedan dyker det upp sådana konstiga typer som jag som upplever det som jätteviktigt att försöka förstå vad som konstituerar och kännetecknar denna “livsbärande tro”. Den ingår väldigt tydligt i min erfarenhetsvärld. Och min ingång är då den “gudlösa ateistens” livserfarenheter. Och i denna strävan att ge ord och kommunicera blir orden och det kognitiva förstås jätteviktigt. Det är däremot oviktigt för den konkreta, praktiska levda “livsbärande tron”.

För min del är det ett faktum att en sådan “livsbärande tro” kan ta form och fördjupas utifrån en helt sekulär, gudlös, ateistisk grundsyn. Slutsatsen har efterhand blivit att “den livsbärande tron” är en universell möjlighet. Den är oberoende av hur vi söker stöd för att hålla fast och fördjupa denna livshållning. Den är också oberoende av vilken religiös eller sekulär livstolkning vi håller oss med för övrigt.

Utifrån detta är en levande “kristen tro” ett sätt som den “livsbärande tron” kan gestaltas på på den samhälleliga scenen. Tyvärr kan kristna praktiker även ta form ´som en “livsförstörande otro”. Utifrån det existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för kan den “livsbärande tron”, utöver kristna och sekulära förtecken, även ta gestalt utifrån buddhistiska, muslimska, judiska, hinduiska tolkningsramar. Så även “den livsförstörande otron”.

Anm. att använda begreppet “livsbärande tro” är för mig helt nytt. Detta är första gången. Det är min förläggare Tomas Walch som har fört in begreppet “livsbärande tro” i min värld. Efter ett visst inre motstånd har jag alltmer börjat tycka att det är ett pregnant och nästan poetisk begrepp som bär mer “i sig själv” än begreppet “existentiell tro”. Man skulle eventuellt kunna säga att i “livsbärande tro” tenderar tyngdpunkten att hamna på det konkreta levda praktiska livet. När man använder begreppet “existentiell tro” hamnar tyngdpunkten mer på det kognitiva, tänkta, intellektuella. Slut anm!

.

Mer än tjugo års skav

Det var enormt förlösande för mig när jag 1990 började kunna sätta ord på det ordlösa “skav” jag levt med visavi det kristna arv och sammanhang jag lämnat. Jag var orubblig och tveklös i mitt “nej” till alla tankar på någon sorts personlig Gud, till att det skulle kunna finnas ett liv efter döden mm. Det handlade inte om att jag “tvivlade” – eller att jag var agnostiker. Det var rakt av att jag “inte trodde”! Det var så givet och enkelt att det överhuvudtaget inte bekymrade mig.

Skavet då?? Jo, det fanns en annan ordlös och märklig sida. I min sekulära, “gudlösa” livskamp upplevde jag mellan varven tydliga stråk av nära förbundenhet och släktskap med delar av det bibliska arvet av berättelser. Och även en hel del begrepp och talesätt levde. Plus att jag hade starka erfarenheter av djupt sympatiska trosmänniskor från min barndomsvärld som med engagemang, klokhet och värme tog del i livet och samhället. Erik, detta är en bekräftelse av din notering att det faktiskt finns personer med en väldigt uttalad traditionell teistisk-metafysisk tro som gör väldigt bra saker.

Hur kunde jag känna släktskap och förbundenhet med ett kristet trossammanhang som var så radikalt lämnat?? Det här området var så konstigt och tabu att det tog åratal innan jag hjälpligt började kunna formulera denna fråga. Vad hade denna känsla av släktskap för grund?? Var det knäpp nostalgi och sorg över något oåterkalleligt förlorat? Eller fanns det i detta skav kanske en nyckel till en djupare förståelse av mig själv och mina erfarenheter? Fanns det dessutom något universellt viktigt förborgat i detta “skav”?

Här kan det vara viktigt att påpeka att så avancerade frågor kunde jag inte formulera när jag levde mitt i skavet. Det var först först i efterhand när det mesta av den “kognitiva förståelsen” kommit hjälpligt på plats i ordens värld. Svaret var då: ja, det fanns verkligen något universellt viktigt i arbetet med att försöka förstå detta skav.

.

Ytterligare ett skav – Paulus.

Om man läser Romarbrevets 1:a kapitel får man en bild av hur Paulus ser på konsekvenserna av att “leva i otro”. Det är en komprimerad uppräkning av dåliga egenskaper och karaktärsdrag som då allt mer kommer att prägla en människas liv.

När Paulus ord i Romarbrevet återkom från glömskan långt upp i vuxen ålder blev jag upprörd i mitt innersta! Vad gäller mig själv och i stort sett alla de gudlösa, icke-kristna jag känner så har Paulus fel så det SKRIKER!

Det tog lång tid innan en helt överrumplande fråga tog form: kunde det vara så att Paulus var något viktigt på spåren vad gäller konsekvenserna av en “livsförstörande otro”? Eller att leva i “existentiell otro” som är det begrepp som används i kapitel 6?? Det ligger i så fall nära till hands att tänka att Paulus kraftfulla beskrivningar är hämtade från hans egna erfarenheter av att ha varit fast i denna “livsförstörande otro”. Och den omvälvande befrielse det var för honom att handfast och dramatiskt upptäcka den “livsbärande tron”. Hans liv förändrades på djupet! Men när han tycks binda denna erfarenhet till en externt handlande övernaturlig makt menar jag att Paulus har fel! Vad är det Paulus försöker säga?

Erik, hur ser du på Paulus beskrivning i Romarbrevets 1:a kapitel av otrons konsekvenser på en människas karaktärsdrag?

.

Begreppet “existentiell tro”

Det var som en uppenbarelse när jag 1990 för första gången vågade och lyckades sätta ord på den universella “livsbärande tron”. Nyckelordet blev begreppet “existentiell tro”. Det fanns tre tydliga influenser som hjälpte mig “över tröskeln”. Det var den engelske teologen John Macquarries bok “An Existentialist Theology”. Jag snubblade över den i en bokhandel. Det var rubriken som fångade mig! Svår engelska och jag begrep nästan ingenting. Den handlade om teologen Rudolf Bultmann och filosofen Martin Heidegger. Jag begrep dock så mycket att det började växa en känsla av att jag inte var totalt ensam i världen med mitt konstiga förhållande till mitt kristna arv.

Något år senare fick jag en viktig puff genom essän “Till frågan om Guds hand” av författaren Bengt Nerman (1922 – 2016). Den ingick i antologin “Postsekulariserat interregnum” (1990). Bengt Nerman skriver på ett ställe: “Ibland säger jag att jag vet vad det är att vila i Guds hand, och jag menar det. Och jag lägger till, vilket också är sant: men jag tror inte på Gud. Stor upprördhet, bland både ateister och kristna: jag är oärlig. Man kan inte, ja man får inte säga ”Gud” om man inte tror på Gud”.

Jag tror inte jag kan överskatta betydelsen av denna essä! Bengt Nermans pregnanta formulering fångade distinkt och enkelt min egen erfarenhet. Precis så! Ytterligare en viktig puff fick jag av prästen och professorn i religionsfilosofi, Hans Hof. Jag har tagit begreppet “existentiell tro” från honom.

.

Försanthållande och otro.

Jag hoppas att det blivit klart att jag menar att den konkreta, levda, livshållningen är primär när det gäller den “existentiella tron” (eller den “livsbärande tron”). Hur vi motiverar och förklarar denna konkreta livshållning i ordens värld är sekundärt. Det är också sekundärt på vilket sätt vi söker stöd för att hålla fast och fördjupa denna ´den existentiella trons livshållning’. Det viktiga är att livshållningen tenderar att stärka och fördjupa grundupplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron. Den stärker integritet och självrespekt, den ökar vår vilja att ta ansvar för det gemensamma. Den tenderar att göra oss mera ödmjuka, göra våra ögon varmare och mindre dömande, Etc!! Jag har dock en övertygelse om att vi är bättre rustade att hålla fast denna livshållning när vi utsätts för svåra påfrestningar om vi har gett ord åt dess kärna när det varit något sånär lugnt i våra liv.

Jag menar att när man talar om innebörden i “tro” måste man också på något sätt ge ord åt vad man menar med “otro”. Annars blir något avgörande viktigt hängande i luften.

Erik, du vill definiera tro som att leva i ett löpande aktivt förhållande till bibelns berätteler och att delta i gudstjänstliv och församlingsaktiviteter. Menar du att man lever i otro om man som sekulär person lever utanför denna kristna livssfär??

.

Vad är tro??

Som avslutning kan det vara läge att återvända till kärnfrågan. Jag formulerar några tankar från ett “universellt perspektiv”.

Kan man beskriva “tro” som en praktisk livshållning som bygger upp och fördjupar våra liv?? Och “otro” som en konkret livshållning som deformerar och förytligar våra liv?? Är “trons” signum att det är en väg för “hjärtats öppnande”?? Är “otrons” signum att det är en väg för “hjärtats förhärdelse”?? 

Är tro en livshållning som tenderar att fördjupa våra relationer – till livspartner, vänner, våra föräldrar, våra barn, till livsväven, till kunskap, till samhället, till planeten Jorden etc – och där denna “relationsfördjupning” pågår tills vi dör (eller blivit grovt dementa). Är allt fördjupande av relationer kopplat till en förstärkt upplevelse av mening? År “otro” en praktisk livshållning som får relationer att urholkas och efterhand vittra sönder?? Och som tenderar att ge näring åt upplevelser av meningslöshet och som ökar chanserna för att de svarta känslor som korsar vår livsväg ska få fäste och börja styra våra liv.

Det är spännande frågor! Och det känns viktigt att via dina tankar och problematiseringar stimuleras att tänka vidare och formulera mig på nya och lite annorlunda sätt.

Sist upprepar jag min tidigare fråga till dig Erik. Vad lägger du från ditt perspektiv in i begreppet “otro”?? Jag är nyfiken!!

.

.

5.

Inlägg 5 (av 7 under tema 7).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.
Lördagen 2 oktober 2021!

.

Tack för ett långt och mycket tankeväckande inlägg. Som student fick jag ibland uppgiften att diskutera fenomenet ”hitta evangelium” i texter. Jag slås ibland av den där tanken att jag undrar vem av oss som passar bäst till att karaktärisera sej som kristen förkunnare och vem som passar bäst till ateist… Ibland tycker jag att det du skriver i boken och i våra replikskiften här, är betydligt viktigare och mer livgivande än det jag själv kan formulera och ge till andra människor. Jag tycker att du ofta ”hittar evangeliet”. Jag ska försöka diskutera ditt långa, intressanta och välskrivna svar.

.

Tro och otro ur ett Paulinskt perspektiv, Romarbrevet 1

När det gäller tro och otro skulle jag vilja börja med att säga, att jag menar att det genom tiderna funnits många självgoda och destruktiva människor som varit övertygade om att dom levt rätt och riktigt. (Jag faller dessutom själv för detta i många situationer och perioder).

.

Livsbärande tro

Jag är beredd att i väldigt stor utsträckning ge dej rätt. Jag anser, precis som jag uppfattar att du gör, att det finns människor som både är en del av, men också lever i, det du kallar för en livsbärande tro. Hela mitt system ger uttryck för en önskan att leva konstruktivt och i samklang med andra människor och hämta stöd från min livsbärande tro.

När någon ska försöka förklara hur man tänker och funderar kring frågorna om vad en livsbärande tro är, menar jag att man är obönhörligen fångad i sin aktuella språkliga kontext. För visst sitter mycket av både våra problem och möjligheter i språket?

Hur uttryckte man i en miljö för 2000 år sedan, där poesin, myten och berättelsen hade helt andra ställningar och betydelser än i vårt samhälle, att man förstått något livsavgörande och vill leva sitt liv på ett sätt? Och att detta sätt kanske är helt nytt för den individen/gruppen? Jag menar att man naturligtvis använde sej av det tillgängliga materialet: Man skapade och tolkade berättelser. Man ville ge människor en livsbärande tro. Däremot tror jag inte att man behövde använda ordet Gud. Det du beskriver och känner igen dej i, t.ex. texten från Nerman du refererar till, påminner väldigt mycket om det jag vill leva i. Men för dej är det viktigt att ”slippa ordet Gud”, för mej är det viktigt att använda ordet Gud?

.

”Gud”

Jag tror att om hela min omgivning använder ett språk där t.ex. begreppet ”Gud” är någon slags självklarhet vad gäller t.ex. andlighet, då kommer jag också att göra det. Men sedan kommer ju nya generationer och nya kulturer och då måste ju det självklara definieras igen?

Jag har varit inne på tanken förut, men jag vill ge uttryck för den igen; av alla Gudsbilder som finns representerade i bibeln, känner jag mej påfallande ofta mest hemma i det som sägs i en del av Apostlagärningarna, ”ty i honom är det vi lever, rör oss och är till”. Inget krav på att bekänna ett visst namn, bara en markering av att ”Gud” är vår existens. För mej är det en nyckel till tanken om det du kallar för en ”livsbärande tro”, ett uttryck som jag f.ö. tycker är mycket väl valt.

.

Språket och händelsen

Jag skulle vilja fokusera på språket och hur vi tolkar texter. Vad händer om man t.ex. betraktar en händelse där en människa faller och tuggar fradga och sedan är dödstrött?? I den tiden kallade man det för ”demoner”, i vår tid lika väl för ett epileptiskt anfall. Vad kallas det för om 2000 år? Antagligen något som då kommer att vara aktuellt.

.

Språket som förkunnelse vs konstaterande

När Jesus ibland citeras om hur han uttryckt sej om människor, kan man tolka det som att Jesus, med mycket sorg i hjärtat konstaterar något om den stackarn, hur hennes/hans liv är hitom döden.

Men en annan tolkning av samma utsaga, kan vara att Jesus framställs som en vettlös galning, eftersom vi ofta förutsätter att Jesus pratar om en existens efter döden.

Som exempel på detta skulle jag vilja ta ett kapitel ur Matteus. I 23 finns de berömda ”Ve-ropen”. Man kan naturligtvis tolka det som att Jesus är arg och skriker, gapar och hotar de människor han talar om. Detta har gjorts i min Schartauanska bakgrund. Men man kan lika väl tolka det som att Jesus med sorg i hjärtat konstaterar att dessa dömande människor, har ett riktigt dåligt liv. Dömande människor mår nämligen inte bra, psykiskt sett.

.

Språk och motsatser

Och mer apropå språket, jag tror att t.ex. en sådan sak som ”sekulär andlighet” kanske är självklar idag när vi låtit filosofin och kravet på logik flytta in i teologins korridorer, men jag tror inte det var så tidigare. Där lät man nog andlighet i stor utsträckning vara en del av livet inom Gud, inom existensen, iaf med det Gudsbegrepp jag skissade på ovan utifrån Apostlagärningarnas text. Precis som sekularism och tvivel. Det var självklara delar av en vardagstro.

.

Den livsbärande tron

Ett sätt att för mej att tänka mej den livsbärande tron, är att helt enkelt försöka vara välvilligt inställd och tro att vissa instanser vill mej väl och berikar mitt liv. Jag kallar mej t.ex. kristen och lever en stor del av min tankevärld utifrån ett judisk/kristet berättelseperspektiv. Jag uppfattar att det är min livsbärande tro. Jag önskar att den tron ska göra mej till en bättre människa, en fungerande människa, som klarar sitt eget liv iaf någorlunda, samt också stöttar och hjälper andra. Om jag gör det rakt motsatta, dvs lever mitt liv destruktivt och förnedrar och dömer andra människor, då kommer jag att leva i otro och mitt liv kan mycket väl karaktäriseras som Paulus beskriver i Rom 1, dvs ett liv i ”otro”.

.

Livets mening i en historisk religion

Jag tror också att man i dessa religionsmötestider måste våga prata om vad som är skillnaderna mellan religionerna. Jag tror t.ex. att en livsbärande tro inom de historiska religionerna, på något sätt markerar att livets mening finns hitom döden och att den skapelse vi lever i och av är god, given oss av Gud (som också är god). Jag tycker det är en tolkningsnyckel till de texter vi läser hos t.ex. Paulus.

.

Otro

Men så kommer då detta med ”otro”.

När jag var ung och naiv trodde jag att det per automatik innebar goda och trevliga miljöer om man var kristen, en sund och fin lära, samt välvilliga människor osv. Det var naturligtvis en villfarelser. När individer eller grupper proklamerar saker som ”jag jobbar i Jesu namn”, ”här håller vi oss till bibeln”, ”i kyrkan är alla välkomna och älskade” osv osv, innebär det inte att den livsbärande tron finns där. Så enkelt är det inte.

Jag har fått träffa människor som efter åratal av kamp och försök att vara en del av en kyrka eller en tro lämnat försöken – och då börjat må mycket bättre. Min uppfattning är att det finns mängder av kyrkor och sammanhang som absolut inte ägnar sej åt den livsbärande tron, som du (och i viss mån jag) försöker skissa på. Där ägnar medan sej åt exakt det som Paulus genomskådar, nämligen uppräkningen mot slutet av Rom 1, med systematisering i Rom 1:30. Vi i kyrkan kan också skapa otro.

Du skriver: ”Menar du att man lever i otro om man som sekulär person lever utanför denna kristna livssfär?? ” Nej, det menar jag inte, inte med dom definitioner jag skissat på ovan.

Jag skulle också vilja säga att dessa mina funderingar kring tro och otro innebär att faktiskt svara ”ja” på alla de frågor du ställde mot slutet av ditt inlägg.

.

Den smala vägen och den livsbärande tron

Avslutningsvis skulle jag vilja säga en sak jag funderade mycket på under perioder av mitt liv. Jesus talar vid ett tillfälle om något han kallar ”den smala vägen”. I Matt 7 säger han ”Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den”, för att så fortsätta att prata om falska profeter. I Schartauansk förkunnelse, som jag är uppvuxen i, innebar alltsom oftast ”den smala vägen” att undvika att göra en massa saker. Jag uppfattade, att en praktiskt utlevd kristendom innebar att inte röka, inte dricka alkohol, inte ha sex före äktenskapet, inte svära, inte ljuga, inte mörda osv osv, hela katalogen. En stor samling regler att följa med andra ord. Idag tänker jag tvärtom. Det jag skissade på måste ju vara den breda vägen? Alltså det enkla livet?

Det är inte speciellt svårt att leva sitt liv, helt förkrympt och så följa en massa regler som gör mej till en halv människa, en bråkdel av vad jag skulle kunna vara? Så är det många som lever sitt liv, t.ex. under parollen ”väl äger jag ingenting här, men en herregård ovan där”. Man siktar alltså på någon slags existens efter den fysiska döden, som en belöning för ett liv här på jorden. Jag tycker att det är en variant av ”otro”, en livsförnekande tro.

Den smala vägen däremot, är att vandra i det vi kallar för ”den livsbärande tron”? Att t.ex. acceptera att jag kan ha fel, jag måste fråga andra människor, jag måste interagera med andra människor, jag måste inse att det finns flera vägar till ett gott liv, att livets mening är förlagd hitom döden, att helt enkelt acceptera att nåden är viktigare än lagen. Det är få som finner den vägen, men den leder till livet. Denna den smala vägen kanske producerar en livsbärande tro, som håller att leva på, inte bara för personen själv, utan även andra som kommer i kontakt med den person som lever i sin livsbärande tro?

När poeterna ska försöka beskriva dessa tankar om tro, som Bengt Nerman är inne på, kommer det uttryck som

I hear the ancient footsteps like the motion of the sea
Sometimes I turn, there’s someone there, at times it’s only me
I’m hanging in the balance of a perfect finished plan
Like every sparrow falling, like every grain of sand
(från nobelpristagare Zimmerman)

Eller den mer ångestladdade Pär Lagerkvist:

”Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro?
Som uppfyller hela världen med din frånvaro? …

Andra får ro hos dig.
Andra brinner i din eld, vilar i dina lågande armar.
Men vad är deras lycka
mot min tomhet,
deras glödande förening med dig
mot min ensamhet…”

Ja, vad svarar man? Jag kommer sällan längre än att stämma in i tanken ”Om Gud finns, så finns han inte”. Inte så aktuellt språk nu längre när allt ska vara könsneutralt och så även Gudsbegrepp, men jag tror du förstår vad jag menar.

Sammanfattningsvis menar jag att vi är fångade i det mest befriande, nämligen ett väl fungerande språk. En livsbärande tro leder till ett gott liv i samklang med existensen/Gud och andra människor. Det håller att leva på och vila i, vilket man t.ex. kan uttrycka med att jag lever i guds hand. Motsatsen, en livsförnekande och begränsande tro, leder till inskränkthet och ett förkrympt liv.

Alltså: Är det så, att du och jag försöker beskriva samma sak när vi diskuterar en livsbärande tro, samma tillstånd, men vi använder olika ord?

.

.

6.  

Inlägg 6 (av 7 under tema 7).
av Carl Gustaf Olofsson.
Fråga till Erik Stenberg-Roos.
Torsdagen 14 oktober 2021!

.

Tack Erik för ditt intressanta och tankeväckande inlägg. Spännande att du för in den bibliska metaforen “den smala vägen” och relaterar det till “livsbärande tro”. Jag har länge haft en stark och positiv anknytning till metaforen “livets väg”. Och innan jag fortsätter måste jag kolla i bokens sakregister om “livets väg” finns med.

Livets väg finns med i registret! Jag har inte pejl på alla detaljer i boken. Så jag känner både lättnad och en viss stolt tillfredsställelse. Uttrycket “den smala vägen” finns däremot inte med i registret. Jag har inte tänkt på det förrän nu. Du antyder att du tycker att uttrycket “den smala vägen” har en problematisk sida. Om jag förstår dig rätt menar du att det är alltför lätt att tolka det i termer av regler kring vad man får och inte får göra. Och att dessa regler tenderar att snäva in och snörpa livet. Jag anar att det är samma anledning till att uttrycket “den smala vägen” aldrig fått fäste i min tankevärld. Jag håller med dig i din problematisering av “den smala vägen”.

.

Livets väg

“Livet väg” är i min språkvärld ett öppet och poetiskt uttryck. Om man lever så att upplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron fördjupas; så att vår förmåga till omsorg, medkänsla och samarbete växer; så att våra relationer till familj, vänner, samhälle, livsväv, kunskap vidgas, så befinner man sig på “livets väg” enligt mig och “den existensdynamiska teologin”. Och detta helt oberoende av vilken livstolkning man håller sig med. Det är alltså oberoende om man tror på några högre makter utifrån den ena eller andra religionen eller är ateist.

Det är viktigt att betona att förstärkningen av de kvaliteter jag tar upp gäller över tid. I det korta perspektivet finns det berg och djupa dalar. Det är frågan om en grundriktning som mellan varven rymmer konflikter, svårigheter, nederlag, feghet, svek, skuld, tillkortakommanden. Men på “livets väg” finns alltid ett återupprättande av självrespekt, värdighet och livsglädje inom räckhåll. Detta gäller även om man är gudlös ateist! Ibland är det lätt och självklart! Ibland är det svårt “att hålla sig på vägen”. Man måste hålla i ratten oavsett om det är en rak och bred motorväg eller en smal och krokig väg på bystan. Om man orienterar måste man med hjälp av kompassen hålla grundriktningen även om man ibland tvingas till omvägar på grund av täta snår eller alltför svår terräng.

.

Evangeliet

Vi tycks överens i det mesta. Och det värmer på ett speciellt sätt med dina generösa ord i början och när du i slutet på första stycket skriver att du tycker att jag i min sekulära, existentiella livstolkning “ofta hittar evangeliet”. Det får mig att tänka på en gammal idé. Att någon skulle göra en “Evangelieantologi”. Bjuda in typ 20 eller 30 personer att skriva max 5000 tecken om vad man ser som den bärande kärnan i “evangeliet”, det glada budskapet! Teologer, präster, lekmän. Religionsvetare, författare, poeter. Aktivt kristna, livsengagerade ateister som jag själv, författare med ett engagerat förhållande till det kristna arvet, personer med andra kulturella-religiösa rötter utöver det kristna. Muslimskt, buddhistiskt, judiskt, hinduiskt! Man skulle inte få läsa de andras bidrag förrän i den färdiga boken. Idén har förstås byggt på att jag själv skulle få skriva ett bidrag!

Men jag vill ändå problematisera – eller nyansera ditt sätt att kontrastera “livsbärande tro” och “otro”. Jag återkommer till det.

.

Livets väg kontra livsbärande tro.

Vad är hönan, vad är ägget? Hur förhåller sig “livets väg” till den “livsbärande tron”? Ett sätt att närma sig problemet är att tänka väldigt konkret och pragmatiskt: man har en livsbärande tro om man ärligt försöker vandra livets väg (inräknat snubbel och snedsprång). Detta oavsett vad man själv tänker om saken. Det vill säga att om de kvaliteter jag har berört ovan är de långsiktiga konsekvenserna av ens personliga livshållning så befinner man sig utifrån mitt sekulära, existentiella perspektiv på livets väg oavsett vad diverse pastorer, teologer och präster kan tycka om saken. Man kan utifrån detta perspektiv säga att det är fullt möjligt att vandra “livets väg” även om man för sin personliga del vägrar att använda såväl metaforen “livets väg” som det för många laddade begreppet tro.

Men om vi håller oss till de ord och det språk vi använder här, du och jag, så kan man ställa ett par frågor. Är det den livsbärande tron som ger näring och kraft att vandra livets väg? Eller är det just detta att man vandrar livets väg som utvecklar och fördjupar den livsbärande tron?? Eller finns det någon sorts dynamisk relation mellan dessa båda delar? Kan det i vissa situationer och perioder vara så att det praktiska, konkreta, levda – livets väg – är det som bär och fördjupar den livsbärande tron? Kan det i andra situationer vara den livsbärande tron som ger en stöd för att hålla sig på spåret??

.

Språket

Du skriver klokt om språket. Både historiskt och i den pågående samtiden. Javisst, vi är, som du skriver “obönhörligen fångad i vår aktuella språkliga kontext. För visst sitter mycket av både våra problem och möjligheter i språket?”. Orden och språket kan öppna nya dörrar och hjälpa oss att se bättre. Men det kan också osynliggöra och förblinda. Och vi har inget entydigt facit att för vad som är det ena eller det andra.

När man försöker göra religiösa eller ideologiska urkunder till ett sådant facit så bidrar man till att krympa människor. Men vi är inte helt fångade i det existerande samtida språket. Det samtida språket sätter ett ramverk och är en förutsättning även för nya ord, begrepp och tankar. Utan ett litet mått av spelrum i det förhärskande samtida språket skulle jag förstås inte kunnat skriva boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Jag inbillar mig att en del av bokens analyser och nyskapade begrepp kan hjälpa till att synliggöra en del viktiga saker för en och annan läsare. Fel eller rätt så har detta varit den primära drivkraften för bokens tillkomst.

När det gäller kristendomens och bibelns tillkomsthistoria håller jag med dig. Inom ett, då för 2000 år sedan, givet ramverk av föreställningar skapade man nya riter, berättelser och gemenskapsformer som innebar något nytt, som hjälpte människor att “få syn på” att det fanns en livsväg, ett förhållningssätt till livet, som fördjupade upplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron.

.

Jesu verop!

Intressant med din minimalistiska utläggning av Jesu ve-rop. Jag har inte mött denna tanke förut. En beklagande sorg som underton i stället för hårda domsord. Är det din egen tolkning? I vilket fall så är detta perspektiv spännande och intressant för mig. jag som mellan varven ägnar mig åt en rejält kritisk dialog med Jesus kring delar av hans handlingar och förkunnelse.

.

Självrespekt, integritet, värdighet

Du skriver att du önskar att den livsbärande tron ska gör dig “till en bättre människa, en fungerande människa, som klarar sitt eget liv iaf någorlunda, samt också stöttar och hjälper andra. Om jag gör det rakt motsatta, dvs lever mitt liv destruktivt och förnedrar och dömer andra människor, då kommer jag att leva i otro och mitt liv kan mycket väl karaktäriseras som Paulus beskriver i Rom 1, dvs ett liv i ”otro””.

Det är intressant hur vi uttrycker oss. Du uttrycker att en viktig del i din tro är en förhoppning om att den ska hjälpa dig att bli en “bättre människa”. Jag noterar att jag aldrig använt formuleringar som en önskan att bli en bättre människa eller en godare människa. Mina grundformuleringar är att försöka leva så att en grundton av självrespekt och värdighet bibehålls och kanske fördjupas. Och att leva så att jag kan se mig själv i ögonen när döden står för dörren, Och detta innebär i sin tur att leva med frågan om vad som krävs av mig och mitt förhållningssätt till livet för att kvaliteter som självrespekt, integritet och värdighet ska utvecklas och fördjupas.

Ett svar som växt fram utifrån mina livserfarenheter är att det är nödvändigt att försöka odla och fördjupa “delaktighetens livshållning”. Det presenteras sammanfattande i bokens introduktion. Försöken till svar är inte oviktiga. Men det viktigaste är att fortsätta att hålla grundfrågan levande: vad krävs av oss för att dessa kvaliteter ska utvecklas och fördjupas?

Våra svar är alltid något av provisorier. I bästa fall provisorier på väg mot allt större sanningslikhet. De kan utvecklas och få mera bredd och djup genom den prövande kritiska dialogen. Som vårt “textsamtal” här!!

Du skriver i citatet ovan som om det finns en tydligt val mellan “livsbärande tro” och “otro”. Jag tror det är en förrädisk bild. Den otro som Paulus beskriver är från mitt perspektiv resultatet av en lång och vanligtvis mångårig livsprocess. Om vi banaliserar de inre kraven från “samvetets, hjärtats och sanningens röster” från det ena eller andra perspektivet. Religiöst, ideologiskt, vetenskapligt – så kommer den inre kompassen successivt att sättas ur spel. Relationer av olika slag urholkas. Förutsättningarna för viktiga grundkänslor av mening, stunder av livsglädje, hemhörighet i tillvaron undermineras. Konsekvensen är att fästytan ökar för girighet, hämndlystnad, hänsynslöshet, att ta för sig när man kan etc etc. Från mitt perspektiv handlar detta om en livsprocess som kan sträcka sig över år och årtionden innan man har utvecklat den livshållning Paulus beskriver som konsekvenserna av “otro” i Romarbrevets första kapitel.

Denna “likgiltighetens” eller “den existentielle otrons” livshållning, som är de begrepp som används i boken, kan däremot brytas från den ena dagen till den andra. Jag har försökt mig på en beskrivning av denna “omvändelse” i avsnittet “Från flykt till ansvarighet” i Kapitel 2. Denna deformerande livsprocess kan enligt bokens analyser ibland utvecklas så långt att resultera blir ondska.

Jag tror inte att vi är direkt oense. Men det känns viktigt att ta upp. Jag skulle nog lite krasst vilja säga att du inte längre kan välja “otrons” livshållning. Snedsteg och mer eller mindre destruktiva impulshandlingar ingår i konceptet. Men det är något radikalt annorlunda än att fastna allt djupare i otrons eller “likgiltighetens livshållning”.

.

Många vägar?

Du skriver med en insiktsfull ödmjukhet att om man har en livsbärande tro måste man inse att det finns många vägar till ett gott liv.

Något skaver ändå! Finns det många vägar till ett gott liv?? På ett språkligt plan håller jag med dig. Det finns många språkvärldar – religiösa och sekulära – som kan fungera som stöd för att leva ett gott liv, som stödjer mognad, som stödjer en fördjupning av integritet och självrespekt.

Men på ett grundläggande existentiellt plan så håller jag inte med dig! Jag hävdar grovt och kort att förutsättningen för ett “gott liv” är att vi all vår bristfällighet försöker förhålla oss ansvarigt och existensutforskande. Det är det jag försöker visa genom analyserna i kapitel 2 och kapitel 3 i boken.

Hur vi sedan ger ord åt detta är förstås utan betydelse. Man kan helt spola den språk- och begreppsvärld jag skapar i boken. Men utan det konkreta, vardaglig förhållningssätt som detta innebär så kan vi enligt min mening inte vara på en väg som kan ge ett gott liv i den mening du och jag vill ge detta. Att jag sedan förstås kan ha fel är en annan sak. Men som läget är i detta nu är detta en stark personlig övertygelse. Erik, du får gärna försöka rubba denna övertygelse.

Erik, hur ser du på denna problematisering av att det finns många vägar till ett gott liv?

.

Några avslutande ord om Gud och icke-Gud

Du markerar tydligt att användningen av ordet Gud är en grundsten i din livsbärande tro. Och det är helt okej för mig. Det är min fasta övertygelse att man kan befinna sig på “livets väg” även om man tror på Gud. I din form – “det är i honom vi lever och är till” – eller mera handfast termer av en högre makt som kan ingripa och handla i våra liv. Så länge våra språk- och berättelsevärldar, religiösa eller sekulära, hjälper oss att vandra “livets väg” så ingår vi i samma universella livsgemenskap! Jag tror det skulle vara väldigt värdefullt med strukturer – lokalt, nationellt och globalt – där människor som genom sitt konkreta förhållningssätt till livet ingår i denna ”universella livsgemenskap” kan hitta varandra och få stöd av varandra!

Erik, vad säger du om den universalistiska utläggning av metaforen “livets väg” som varit något av grundtemat i detta inlägg.

.

7.

Inlägg 7 (av 7 under tema 7).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.
Söndagen 24 oktober 2021!

.

Det är alltid roligt att försöka skriva ett bidrag. Jag tycker vi resonerar på någorlunda liknande sätt, vi har ungefär samma mål i vår vardag och med våra liv? I alla fall på det som antagligen skulle kunna karaktäriseras röra sej på ett metateoretiskt plan. Det senaste har jag dock börjat fundera på om det är en styrka eller en svaghet? Kanske skulle du ha försökt få tag i en kristen människa med en annan gudserfarenhet än jag? Hade det blivit mer spänst i diskussion, när utbytet blir mer debatt och mindre just resonemang?

Nåväl, jag tycker detta är meningsfullt och jag lär mej mycket av våra diskussioner.

Denna gång tänkte jag försöka hålla mej något kortare. Jag tänkte avsluta detta tema med ett par kommentarer till ditt senaste inlägg, för att sedan föreslå det stickspår vi tidigare talat om, nämligen att bjuda in till en större begreppsmässig diskussion, vad gäller begreppet ”Gud”. Denna inbjudan skulle gälla även de som kommenterat våra samtal.

Först vill jag säga att jag på väldigt många sätt delar de uppfattningar du gav i ditt senaste inlägg.

.

Livets väg och den livsbärande tron

Du skriver vackert om det livet vi lever här. Jag tycker att det är ett växelspel mellan de två storheterna. Att vandra livets väg kan naturligtvis medföra en en livsbärande tro. Man blir stärkt i vad man nu tror på, eftersom man får näring till denna tro hela tiden. Och självklart kan det även vara tvärtom.

Men det blir ett problem, hur man än resonerar tycker jag. Och det är just det här begreppet ”tro”.

Jag har väl förhoppningsvis lyckats kommunicera ut en del av hur jag tänker mej min ”tro” eller vad ”tron” skulle kunna vara för andra människor.

Men tron kan se ut på så många sätt, det finns väl näst intill lika många sätt att tro på, som det finns troende? Hos den ena är tron ett sätt att orka med cancern i kroppen, hos någon annan är tron ett sätt att få ett bättre ekonomiskt liv, hos ytterligare en är tron om att Gud ska skicka en livskamrat det avgörande osv osv.

Vem har sagt att just jag har rätt? Jag har mött många människor som har en extremt naiv och näst intill korkad ”tro” enligt mitt sätt att se på saken, men uppenbarligen håller den att leva på. Dom orkar med vilka svårigheter som helst. För mej ofattbart, men för dom den viktigaste delen i en plågad vardag.

.

Om nyanser i talspråk och avsaknaden av dom i skriftspråk. 

Ja, det är min egen tanke, men för mej är den självklar. Det finns ännu tydligare exempel. Man kan t.ex. ta det som ibland omnämns ”Matteuseffekten”, dvs ”den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har”. Sägs det som ett sorgset konstaterande om hur livet har utrustat oss människor är det fullt begripligt vad Jesus menar, sägs det som ett hot eller som ”så här vill jag ha det”, blir uttrycket outhärdligt att ta till sej.

Men vi får inte veta vad, eftersom skriftspråket inte får med nyanserna i talet. Vi har bara bevarat just de textraderna i våra biblar. 

.

Många vägar? 

Jag tycker nog att det finns flera vägar till ett gott liv. Men som strikt lutheran, om man nu tar in en religiös tanke i resonemanget, menar jag att det inte finns någon väg alls till det goda livet (Om man med det goda livet, den goda existensen, menar ”Gud”, vilket jag påfallande ofta gör). Då finns endast Guds väg till människan.

Men annars menar jag också att ”det goda livet” s.a.s. kan drabba en människa. En förtvivlad människa med ett riktigt bedrövligt liv kan bli av med sin cancer, vinna på lotto och betala sin skulder, en människa som ställt till det för sej rejält, kan träffa någon som utgör en förebild osv. Men självklart är det mycket lättare och vanligare om människan är ansvarig och existensutforskande.

.

Livets väg 

Avslutningsvis skulle jag vilja kommentera begreppet ”livets väg”. För mej är ”Det eviga livet” det liv som framlevs här på jorden. Det är ett liv vi inte kan välja om vi vill höra till eller inte. En gåva, att göra något av, men också en möjlighet att kasta bort eller förstöra.

Livets väg ser nog trots allt olika ut för olika människor. Jag tror att man själv ska få avgöra om man lever ett gott liv, dvs om man går på livets väg. Sedan måste vi andra få ha åsikter om det också. Jag skulle tro, vilket jag varit inne lite på förut, att historiska massmördare menade att dom levde ett gott liv, dvs dom gick på livets väg. Dom tog ansvar, menade dom, och världen blev bättre i samband med t.ex. Saddam Husseins eller Hitler/Stalins massmord. Jag hoppas ingen annan menar så. Men att komma överens om vad det innebär att gå på livets väg och leva ett gott liv, för det behövs många samstämda parametrar? Jag tror t.ex. att du och jag resonerar ganska lika om ett gott liv och livets väg, men det krävs en slags kulturell överenskommelse för det.

Ser fram mot även nästa tema, då vi vi gör ett litet stickspår.

Slut på tema7!

.

Fortsättning följer!

Den 16 november påbörjades Tema 8: Gud och gudsbilder, av Erik Stenberg-Roos. Den mera omedelbara anknytningen till boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” släpps tillfälligtvis och två nya textsamtalare har tillkommit, Olov Sandegård och Staffan Sandin. Dom presenteras på Facebook i ett info inför starten av Tema 8. Innan Tema 8 gjorde paus inför helgerna så hade det skrivits 4 inlägg, ett vardera av de fyra ”textsamtalarna”. Runt den 15 januari rullar det igång igen.

Vill du följa textsamtalet efterhand som inläggen publiceras så är du välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp”.

Santalarna. En presentation.

Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats när det hunnit bli slutet av december 2021. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012. Coronapandemnin har varit avgörande för idéen om ett textsamtal. Den första tanken var ett eller två “scensamtal” inför publik. 

Erik Stenberg-Roos.

Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han har tjänstgjort i Thailand i mer än tio år. SKUT:s verksamhet i Thailand pausades 2021 och är under utredning. I maj 2022 tillträder Erik Stenberg-Roos som föreståndare för Åhs Stifts- och konferensgård som ligger mellan Uddevalla och Lysekil. Det är fascinerande att en del av detta ”textsamtal” har försigått tvärs över nästan halva jordklotet.

Erik Stenberg-Roos var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst. Han började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999. 

Carl Gustaf Olofsson

Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till våra existentiella livsfrågor. Ett huvudtema är spänningen mellan å ena sidan det gudlöst engagerade existentiella och å andra sidan det traditionellt kristna.

Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld (fribaptistsamfundet) har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig gärna ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.

PS. Författarsamtal våren 2022!

Tisdagen den 29 mars 2022 kl 18 samtalar Carl Gustaf Olofsson kring sin bok ”Existentiell livssyn – kristen tro?” på Kalmar Stadsbibliotek. Samtalspartner är Peter Wänehag, kyrkoherde i Kalmar domkyrkoförsamling. Videoinspelning planeras! Den kommer att hittas på Humanisterna Kalmars Youtubekanal. Alla är välkomna! Inget inträde! DS.

.

Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook mellan Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson:

Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro??  (7 inlägg)
Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. (7 inlägg)
Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. (8 inlägg)
Nr 124. Tema 4. Död och tillit. (7 inlägg)
Nr 125. Tema 5. Teologisk utveckling och monster? (5 inlägg)
Nr 127. Tema 6. Kristusseende och kallelse. (7 inlägg)
Nr 129. Tema 7. Existentiell tro. (denna blogg) (7 inlägg)

Publicerat i ateistisk teologi, Existentiell livssyn, existentiell teologi, existentiell tro, Teologi, Textsamtal, Tro-otro-icke-tro | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 128. Existensvillkor, demokrati och teologi.

.

Tre teser.

Den syn på människolivets existensvillkor och möjligheter som är grunden för analyserna i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014 och 2020) kan sammanfattas i tre påståenden:

        (1) Ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster är avgörande för att en grundupplevelse av självrespekt och värdighet ska kunna utvecklas och fördjupas. I detta ingår att erkänna sina nederlag och sin skuld när man har svikit eller kommit tillkorta gentemot dessa inre krav.

        (2) Utvecklingen av vår förmåga till medkänsla är förbunden med en strävan att förstå och acceptera den utsatta och smärtsamma sidan av att vara människa.

        (3) Omsorg, medkänsla och förnuft är sårbara kvaliteter som kan utvecklas mot allt större bärighet i vår kroppsliga, förgängliga existens som människor. I bästa fall kan de utvecklas till gränsöverskridande krafter. Det är en utveckling som vi aktivt kan bejaka, såväl i våra personliga liv som i världen.

Dessa tre påståenden är nära sammanlänkade med varandra. 

.

Två motstridiga livshållningar.

Om vi i livets konkreta angelägenheter lever utifrån tron att vårt bejakande av detta synsätt är viktigt för såväl vårt eget liv som för det samhälle vi tillhör skapas en livshållning, delaktighetens livshållning, vars inre dynamik efterhand förbättrar förutsättningarna för upplevelser av mening och hemhörighet i tillvaron. Den förstärker banden till våra medmänniskor och ‘vår värld’. Den underhåller en inre process av integration och läkande. Den skapar en speciell kunskapsrelation till livet som gäller frågan om vad som stödjer utvecklingen av vår förmåga till medkänsla, förnuft, omsorg om varandra och livets väv. Den utvecklar vårt ‘moraliska universum’.

Om vi lever och handlar utifrån att detta synsätt inte är giltigt formas en livshållning, likgiltighetens livshållning, vars inre dynamik är helt annorlunda. Den fördjupar en grundupplevelse av meningslöshet och avskurenhet från livet. Den tunnar ut relationerna till våra medmänniskor, till det samhälle och den värld vi tillhör och till livet i stort. Den förstummar och urholkar vår inre värld. Den krymper vårt ‘moraliska universum’.

Dessa båda motstridiga livshållningar kan också kallas den existentiella trons respektive den existentiella otrons livshållning. Om man vill betona den dynamiska och delvis motsägelsefulla utveckling eller ‘rörelse’ i en viss huvudriktning som det är frågan om, kan de även kallas ‘öppnandets’ kontra ‘avskärmandets’ livshållning.

En central tes i boken är att det har avgörande konsekvenser för våra liv vilken av dessa båda livshållningar som får övertaget i vår livsprocess och därmed bestämmer huvudriktningen för våra val, handlingar och förhållningssätt i livets vardagliga angelägenheter och prövningar. 

En central uppgift för bokens analyser och diskussioner är att försöka visa att detta inte bara är frågan om en övertygelse som man kan ha eller inte ha, utan gäller centrala insikter om människolivets ofrånkomliga existentiella realiteter. 

Slutsatsen av bokens analyser kan sammanfattas som följer. Det finns inget sätt att ställa sig utanför den existentiella tro-otro-problematik som utgör grunden för dessa båda motstridiga livshållningar. Att leva i spänningsförhållandet mellan dessa båda poler är en ofrånkomlig del av att vara människa. Vilken sida som blir riktningsgivande är avgörande för hur våra liv kommer att gestalta sig. 

Det är viktigt att påpeka att delaktighetens livshållning inte handlar om att tillägna sig en lära eller att följa vissa givna bud och regler. Dess kärna är att möta livets angelägenheter utifrån en viss bestämd grundsyn på människolivets villkor och möjligheter och att försöka hålla fast denna syn trots nederlag, svårhanterliga konflikter och allt som under utsatta omständigheter kan tala emot dess giltighet. 

.

Tre grundteman i boken!

I vilken mån fångar antagandet om dessa båda motsatta livshållningar och deras inre dynamiska konsekvenser något grundläggande och ofrånkomligt om människans situation och möjligheter?

Vilken betydelse har det för det demokratiska samhällets överlevnad och utveckling att delaktighetens livshållning har övertaget hos de flesta av dess medborgare? Vilken betydelse har det att insikterna om denna livshållningsproblematik finns tydligt närvarande i det kulturella landskapet? Hur är läget vad gäller detta i dagens värld?

I vilken utsträckning är denna existentiella livshållningsproblematik förbunden med centrala teman och trosfrågor i kristen tradition? 

Detta är i korthet tre bärande teman i “Existentiell livssyn – kristen tro?”. 

.

Innehållsförteckning.

.

.

Info om boken!

Existentiell livssyn – kristen tro? av Carl Gustaf Olofsson kom ut som tryckt bok i slutet på maj 2020 genom ett oväntat initiativ av förlaget Alternaliv. Den publicerades som välgjord nätbok 1998 – 1999 efter tio refuseringar. 2014 gjordes en ebok av Alternaliv med stöd av ett publiceringsbidrag från Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm.

Boken har åldrats med värdighet. Den har samma aktualitet nu som när den skrevs. Till bokens visionära sida kommer att bokens analyser av “ansvar och flykt” (kapitel 2), av den smärtsamma sidan av våra existensvillkor (kapitel 3) och den existentiella analysen av tro-otro-tvivel (kapitel 6) står sig väl efter mer än 20 år. Det finns inget motsvarande inom teologin, filosofin eller psykologin. För den filosofiskt intresserade formuleras i kapitel 9 en ‘ontologisk’ problematik mot bakgrund av bokens analyser, som ännu inte fått en gedigen bearbetning inom fackfilosofin. Se vidare fliken “Bok2020”.

Totalt antal sidor: 476
Löptext inkl innehållsförteckning: 308 sidor.
Noter (många som miniessäer): 138 sidor.
Litteratur och register: 27 sidor.

Omslagstext och ett tresidigt förord är nyskrivet för den tryckta boken. I övrigt är det exakt samma text som i nätboken. I november 1999 sattes det definitivt punkt för vidare ändringar. Men ändringara från november 1998 då sista kapitlet kom på plats var marginella. Så det är en gammal bok som blivit som ny.

De flesta kapitlen kan läsas fristående som enskilda texter. Dock inte kapitel 7 och 9.

Boken finns kvar på Internet. Det var ett villkor för att ge grönt för en tryckt bok. De enskilda kapitlen har laddats hem mellan 5000 och 15 000 gånger sedan hösten 1998. Uppgifterna är mycket ungfärliga, sannolikt i underkant, på grund av bristfällig statistik. Mitt webbhotell la ner den löpande statistiken 2013 efter stora problem under mer än ett år.

Köp boken eller låna den på ditt bibliotekt. Har dom inte boken är det stor chans att dom tar hem den. Den finns redan på ett antal såväl universitetsbibliotek som kommunala bibliotek. Om du har boken och tycker den borde finnas på ditt bibliotek så ta med den och visa och föreslå att dom köper in den. Den fysiska boken kostar under 300 kronor, eboken strax över 100 kronor. Utöver Adlibris, Bokus med flera internetbokhandlar, så finns den tryckta boken att köpa till ett bra pris i Dillbergs bokhandel i Kalmar.

Avtalet med förlaget Alternaliv är att förlaget får alla inlkomster av boken tills alla omkostnader är täckta. När det hunnit bli cecember 2021, 18 månader efter att boken kom ut, är det ännu långt dit. Sedan delar förlag och författare lika. Så det är långt till att det kan bli ett tillskott till en dålig pension. Men pengarna är sekundära, min främsta angelägenhet är att bokens tankegods hittar ut i ett bredare offentligt samtal om våra grundläggande existentiella livsfrågor. Stöd gärna ett litet modigt förlag och en udda författargärning genom att köpa boken – och tipsa andra!

.

Håll tummarna!

”Stimulerande och provocerande” var det kärnfulla övergripande omdömet om boken av min samtalspartner, pastor och pensionerad universitetsadjunkt vid Göteborgs univetsietet, vid mitt livs första författarsamtal på ett bibliotek. Strax över 30 personer hade hittat till Mönsteräs bibliotek i mitten på oktober. Det blev ett öppet och levande samtal om livets stora frågor trots rejäla olikheter. De publikomdömen vi fick i efterhand var att det hade varit stimulerande och intressant. Flera uttryckte en uppskattning av att det varit ett samtal, inte en debatt. Det gav mersmak!

I nuläget (mitten på december 2021) är ett nytt författarsamtal kring boken spikat. Denna gång på Kalmar Stadsbibliotek den 29 mars kl 18. Samtalspartner är Peter Wänehag, kyrkoherde i Kalmar domkyrkoförsamling.

Från Svensk Teologisk Kvartalskrift, STK, nr 2, 2021.

Mitt förlag har skickat in ett recensionexemplar till recensionsavdelningen på Svensk Teologisk Kvartalskrift. Första nålsögat är att boken tas upp under ”Till tidskriften insänd litteratur”. Om någon skulle nappa tar det enligt en insatt källa ett till två år innan det blir en recension. Chanserna för ett recension betraktar jag som ganska små. Men det skulle vara intressant och stimulerande med en kunnig recension. Men det är också möjligt att det blir en sågning om det skulle komma in något. Håll tummarna!

.

.

.

Publicerat i ateistisk teologi, existensfilosofi, existensvillkor, Existentiell livssyn, existentiell teologi, existentiell tro, Teologi, Tro-otro-icke-tro | Märkt , | Lämna en kommentar

Nr 127. Tema 6. Kristusseende och kallelse. Textsamtal med SKUT-prästen Erik Stenberg-Roos.

.

Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Här betyder ”textsamtal” ett samtal i textform. På skrivarkurser betyder det att samtala kring olika språkliga möjligheter att gestalta sin berättelse. Det är något helt annat. Samtalet utgår från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Genom ett helt oväntat initiativ förvandlades den mer än 20 år gamla nätboken till tryckt bok i slutet på maj 2020. Boken finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. och på Dillbergs i Kalmar (se fliken ”Bok2020”). Den finns också på ett flertal bibliotek. Fråga gärna efter den på ditt bibliotek. Boken finns även kvar som nätbok! Men där utan det nyskrivan förordet.

Skribenterna i textsamtalet är bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.

Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat. Han skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är en vecka till 10 dagar mellan inläggen. När det nu hunnit komma till mitten av oktober 2021 fortsätter textsamtalet, nu under Tema 7: Exostentiell tro, där 6 inlägg har publicxerats fram tills nu, mitten på oktober. Totalt har det i nuläget skrivits 47 inlägg sedan textsamtalet startade. den 26 juli 2020.

Varje avslutat tema i textsamtalet redovisas i en blogg. Detta är den sjätte bloggen. Se sammanställningen sist i bloggen!

Tema 6. ”Kristusseende och kallelse.” påbörjades den 9 maj 2021 av Erik Stenberg-Roos och avslutades den 11 juli efter 7 inlägg. Man är förstås välkommen att följa textsamtalet direkt genom att gå med i Facebookgruppen ”Existemtiell livssyn . kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Gruppen är offfentlig så man kan kolla utan att gå med i Facebookgruppen. Men man får då inga aviseringar om ny inlägg.

.

.

Tema 6. Kristusseende och kallelse.

Totalt 7 inlägg publicerade mellan den 9 maj och 11 juli 2021.

.

1.  

Inlägg 1 (av 7 under tema 6).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.

Söndagen den 9 maj 2021!

Jag går nu in på nästa stora område, kanske bokens allra största. Du kallar det för ”Kristusseende och kallelse” i kapitel fem. Jag tycker det är en mycket bra titel. Det är mycket vi kan diskutera kring den delen av boken, jag tänker börja från början, d.v.s. i de första delarna. Jag vill starta i vad det innebär att vara människa. Eftersom du kallat hela boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” skulle jag vilja beröra existentialismens grundtankar en del också.

I inledning använder du uttrycket ’evangeliernas motsägelsefulla berättelser’. Det är vackert på något sätt. Många teologer, och faktiskt även filosofer, brukar säga att just att evangelierna inte stämmer överens är en orsak att tro att berättelserna som står där har verklighetsanknytning. Det finns helt enkelt ingen redaktör, som stryker det som inte passar eller som lägger till lite här och där.

Hade evangelierna stämt överens och varit på pricken, hade det antagligen varit ganska platt och klart? Nu gör dom inte det, vilket enligt många också är en rikedom.

Man skulle kanske kunna sammanfatta hela passionsberättelsen som en hyllning till vad det är att vara människa? Allt finns där: Existensens nerv blir tydlig, tron, tvivlet, sveket, en mamma som mister sitt barn, vänner som mist sin centralpunkt, att livet faktiskt kan fortsätta även efter ’döden’ mm mm. Precis samma sak som händer när Jesus låter fadern i berättelsen om den förlorade sonen, karaktärisera sin son som ’död, men har fått liv igen’.

När jag senast jobbade med ungdomar användes ibland uttrycket ’emotional hardcore’, ibland förkortat EMO. Hela denna rörelse gick ut på att man skulle känna så mycket som möjligt. Det kunde tyvärr ta sej uttryck i att man skar sej eller att man badade i iskallt vatten, att man stanna uppe och lät bli att sova tills man svimmade eller att man enbart drack vatten och byggde ’rökgropar’ som indianerna. Jag tycker att evangelierna talar till dom som har dessa drag. Jag tror att det oftast är ungdomar? I den perioden av livet är så mycket på liv och död, mycket är så nära kanten om man får uttrycka sej så. Frågan är ungefär ’Hur mycket av själva livet kan, orkar och vågar jag känna’?

Och även om detta sätt att tänka och framförallt känna försvinner med åren hos oss människor, så finns det något kvar i oss människor som vill känna. Bl.a. där kan passionsdramat vara en stor hjälp.

Du skriver att ”Bilden är förbunden med djup, nästan outhärdlig smärta och samtidigt med en känsla av intensiv ömhet i en paradoxal förening” och ”Det är som att det finns en utsatthet, ovisshet och en speciell sorts ensamhet i detta att vara människa som är så svår att acceptera att det närmast obevekligt tenderar att ge upphov till överspända och orealistiska drömmar och förhoppningar” och så diskuterar du vidare hur du tänker kring det.

Jag är helt och hållet med i detta. Att vara människa är näst intill omöjligt, att vara kristen är också näst intill omöjligt. Jag tror att det här människolivet är så, att vi helt enkelt måste leva med dessa tvära kast och mellan dessa avgrunder. Om vi inte orkar det utan lämnar dessa funderingar och försöker strunta i dom, tror jag vi blir som Pink i Pink Floyds fantastiska rockopera om Existentialismens grund, han blir ’Comfortably numb’, dvs känslomässigt avtrubbad. Pinks liv går ut på att bygga en mur omkring sej för att slippa människor och känslor. Det fungerar ändra fram till dess att han inser att han faktiskt måste känna, annars går livet honom förbi. En inre rättegång tar vid, och domaren kommer fram till att Pink döms till lagens hårdaste straff… Frihet. Så slutar hela rockoperan som evangelierna, ’Turn out the wall!’, riv muren, du är människa, du kommer aldrig att bli något annat, du måste ta ditt ansvar i den här världen och leva ditt liv fullt ut. För det är bara du som kan leva ditt eget liv.

Och vad händer när muren rivs och människan tar sitt ansvar? Du skriver det själv, du skriver ”Med en i det närmaste oemotståndlig kraft tycks erfarenheten säga att det finns en villkorslös och allt försonande kärlek som på ett gåtfullt sätt genomströmmar hela tillvaron och omsluter våra utsatta, bristfälliga och förgängliga människoliv”. Så tror jag.

Jag tror att det är så Jesus sett på de människor han mött. Så otroligt mycket kompetens och kraft som finns i varje människa. På något sätt tror jag att Jesus, som vi benämner den sanna människan, både förskräcks och gläds åt vad vi gör med våra liv. Jag tror mycket att livets mening, iaf för oss präster, går ut på att försöka befria människor att leva sina liv, att sträcka på sej och att njuta av det som är våra enda liv. Då kommer vi också att försöka jobba för varandra.

En avslutande parallell, på samma tema men som kanske inte kommer fram så tydligt i passionsberättelsen, är den om kärleken till en annan människa. ’If i never loved I never should have cried’ sjunger Paul Simon. Kanske inte. Och jag vet inte hur många människor jag träffat som lovat dyrt och heligt att ALDRIG någonsin försöka ge sej in i kärleken igen efter senaste missen, men ändå varken vill eller kan dom låta bli. Livet är omöjligt och så motsägelsefullt, men det är så vackert. För jag tror det fungerar så, om jag inte försöker förstå, tänka, känna, vågar eller allt annat som ryms i begreppet kärlek, så dör jag som människa. Jag tror inte det är roligt eller enkelt alltid, men med tanke på alternativen…

Så blir också avslutningen av passionsberättelsen (så kanske man inte får säga) när Jesus träffar sina lärjungar igen, en del av livet självt: vi slår följe med den sanna människan en bit på vägen, dvs vi vandrar tillsammans med någon eller några som faktiskt kan förändra oss och som vi faktiskt kan få förändra. Och det är underbart. Jag tror att det är del av livets mening.

.

2.  

Inlägg 2 (av 7 under tema 6).
av Carl Gustaf Olofsson.
Fråga till Erik Stenberg-Roos.
Onsdagen den 19 maj 2021!

Tack Erik! Du sätter många tankar i rörelse. Bibelsyn och betydelsen av starka berättelser som kan famna och ge en ram åt allt från starka känslor till superstarka känslor. Inte minst för unga människor. Och att passionsdramat är en sådan berättelse. Jag håller med dig om att det är spännande på ett speciellt sätt att det finns fyra evangelier och att de skiljer sig åt i olika detaljer. Och tack för avsnittet om Pink Floyds rockopera. Jätteintressant – och helt obekant för mig. Du skildrar grundtemat så bra att jag direkt tycker mig förstå. Och jag håller med – om det utsatta, svåra, ofta smärtsamma, ibland nästan outhärdligt smärtsamma –  i att våga leva, älska, bry sig om, känna, sträcka sig ut. Och att efter bästa förmåga försöka bejaka detta är kärnan i livets svåra konst.

,

Men jag ska börja i en annan ända. Det är personligt! Det gäller de starka känslor som väcktes när passionsdramat började leva på ett för mig helt nytt och totalt överraskande sätt sensommaren 1990. När jag sedan började skriva om detta så utelämnade jag de dramatiska känslor som hade väckts. Jag försökte synliggöra de insikter som tagit form med en sådan kraft och skärpa. Detta skildras ganska väl i avsnitt 2 och 3 i Kapitel 5: Kristusseende och kallelse.

De starka, nästan överväldigande positiva känslorna som tog form i mig  kan anas mellan raderna i dessa två avsnitt. Men det fanns också stora sjok av mörka känslor visavi all den kristendom jag mött i mitt liv. Dessa finns inte antydda i texten.

Men nu när det gått mer än 30 år sedan denna speciella brytpunkt så känns det motiverat att säga något om dessa mörka känslor. De tog form som en kontrapunkt till de starka, överväldigande positiva insikterna och känslorna. Det var stora, starka sjok av vrede och djup upprördhet från det innersta av min varelse. Man kan ju inte se sig själv, men det kändes som att jag var kolsvart i ögonen! Vreden var riktad mot all den kristna förkunnelse och teologi som korsat min väg. Jag generaliserade grovt i stundens känslohetta. Det gällde “kristendomen”!! Grundkänslan var att “dom” – prästerna, teologerna, biskoparna, påvarna, pastorerna, predikanterna – kraftfullt och medvetet gjorde allt för att dölja just det som med sådan kraft hade tagit form för mig. Man ägnade sig åt att spika upp Jesus på korset igen och igen och igen!! Man dolde konsekvent passionsdramats kraft och svek den döende, lidande Jesus. Igen och igen!! Man hade berövat mig det storslagna mysteriet i passionsdramat. Och man berövade den helt övervägande delen av samtidens människor på samma sätt.  

Här är det viktigt att påpeka att FÖRUTSÄTTNINGEN för det som tagit form med sådan kraft för mig var att jag inte trodde på någon form av personlig gud som kunde ha avsikter och ingripa i våra personliga livsöden eller i historien. Och att jag inte trodde på det personliga livets fortsättning bortom döden. Varken för mig själv, Jesus eller någon annan.

Som resultat av detta föddes den nästa självklara visionen av att en kristen kyrka som tar sitt uppdrag på allvar måste ha en “port” där det är möjligt att frimodigt bära upp denna existentiella, gudlösa tolkning av passionsdramat och dess omvälvande kraft. Och detta förstås utan att behöva be om ursäkt för sin existens. 

Vad säger du Erik, tror du att en sådan tydlig existentiell och gudlös port någonsin kommer att kunna ta form och få en erkänd plats i Svenska kyrkan??  Skulle du personligen bejaka tillkomsten av en en sådan “gudlös” port? Själv har jag efterhand blivit allt mer övertygad om att det inte är möjligt! Och att det kanske inte ens är önskvärt! Och att det jag ser för min inre blick måste ta form helt utanför och oberoende av kyrkan och kristendomen.

.

Man kan säga att insikterna och de starka känslorna som tog form då sensommaren 1990 “födde” boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” Drivkraften att skriva var en stark känsla av förpliktelse att försöka dela med mig av det jag tyckte mig ha förstått. Att det var viktigt!! Att det sedan visade sig väldigt svårt att hitta hjälpligt bärande ord är en annan historia. Det tog några år!

Sedan boken skrevs på 1990-talet har det tillkommit ytterligare en viktig “teologisk” pusselbit. Det gäller en tydlig åtskillnad mellan den ofullkomliga och komplicerade människan Jesus och ikonen Kristus, föreställningen om den full ut älskande och rättrådiga människan. I mitt existentiella tolkningsperspektiv kan man säga att ikonen Kristus föds, inkarnerar, blir en verksam kulturell kraft från tredje dagen efter Jesu död. När man sätter likhetstecken mellan människan Jesus och ikonen Kristus så blir det fel. Man blir blind för de mörka och komplicerade sidorna hos Jesus och gör honom till “inkarnerad gud” och därmed fullkomlig i allt. Man har då, enligt mina bistra ögon, förvandlat Jesus till en avgud. (Denna åtskillnad mellan människan Jesus och ikonen Kristus formuleras i inledningen till ett samtal om Jesu uppståndelse senhösten 2011. Inledningen blev en blogg några år senare – Nr 64)

Erik, hur tänker du kring denna tydliga åtskillnad mellan människan Jesus  och ikonen Kristus? Har du mött denna syn förut? Är den begriplig? Känns den meningsfull eller mest obegriplig och stötande?Jag slutar här och bryter därmed min vana att skriva väldigt långt. Bara långt!   

.

3.

Inlägg 3 (av 7 under tema 6).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.

Söndagen den 30 maj 2021!

Tack för ett innehållsrikt och mustigt svar. Jag har funderat mycket på det du skriver. Jag svarar så gott jag kan, men jag inser ju att en del av mina tankar inte är riktigt logiska. Men så är det ofta med tron, den håller att leva på, men den är inte logisk.

På ett sätt kan jag förstå den vrede du känner över att du blivit berövad denna kraft i evangeliet. Jag har själv gått igenom en liknande fas i mitt liv. Jag blev nog inte arg på dom som jag upplevde tog bort kraften, jag fascinerades nog mer över hur man kan undvika att prata om den enorma mustighet som finns i dessa texter och framförallt i passionsdramat. Jag har ju en gammalkyrklig bakgrund, jag tycker inte att man tog det på allvar där. Jag upplevde mer att man ägnade sej åt en slags ”maskinell” tolkning av texterna. Att gå i närkamp med texterna blev för farligt. För då kommer ju hela min människa fram, mina brister och kanske även jesusgestaltens ev. brister, riskerar att komma i ljuset. Det är lätt att säga ”att Jesus blev hårt prövad, men han klarade det, nu kan vi njuta av överflödets kraft”. Eller som en ung människa en gång lärde mej efter att hon varit på studie-resa till Sydafrika, ”jag har sjungit två sorters sånger under denna period, den ena riktningen utgår ifrån temat du är på tronen Gud, du är på tronen, den andra utgår från temat O Gud ge mej kraften, att motstå hatet, O Gud ge mej kraften, att ej bli bitter”. På ett sätt tycker jag att båda dessa riktningar har sin plats i kyrkan, men för mej är onekligen variant två som följt mej genom livet. 

Jag är nog inte speciellt genomarbetad tror jag, men när man börjar gå i närkamp med smärtan i livet, kalla det för passionsdramat om vi vill, då blir våra livs brister tydliga: vi har blivit svikna, vi har blivit lurade, vänner har inte ställt upp, vi hade kunnat få ett annat liv, andra har det bättre osv osv. Att få syn på den smärtan gör ont. Och sedan måste vi vända blicken mot oss själva. Hur många har jag själv svikit, undgått att stötta, har jag lurat, varit oärlig eller omoralisk?

Jag skulle vilja säga att den ”Gudlösa tolkningen” får plats. Men jag tycker att det först måste till en diskussion om Gudsbegreppet. Och jag förstår inte riktigt varför det skulle behövas en Gudlös tolkning? Utveckla gärna vad du menar med en ”Gudlös tolkning”. En av passionsdramats allra starkaste akter är ju faktiskt när Jesus säger ”min Gud min Gud, varför har du övergivit mej”. I svekets stund säger han också¨, ”Gånge denna kalk ifrån mej” hette det förr, ett mustigt uttryck. Jesus frågar inte om Gud finns, för Jesus tycks den frågan ointressant, för Jesus är det självklart, Gud finns, men Jesus konstaterar att Gud övergett honom. Varför? Varför? För all denna kris i troslivet är också en självklar del i passionsdramat, åtminstone som jag kan förstå det. Så mitt svar är att det får absolut finnas, men jag kan inte se hur man skulle ta kunna ta bort denna ”brottning” i ångesten som Jesus gör med Gud.

Du frågar om jag kan bejaka den porten. Jag kan bejaka och acceptera den, men jag vill som alltid, ha en större diskussion kring den. Jag tycker att det finns mycket klok teologi hos dom som kallar sej för ”kristna ateister” eller ”lutherska ateister”, men dom har hela tiden ett kontinuerligt bearbetande av Gudsföreställningar. Jag uppfattar t.ex. inte att Ernst Bloch (som väl får anse vara den rörelsens mest kända namn) är negativ till en Gudoms existens, men han vill alltid föra ett resonemang om Gud. Även om jag själv tror på Gud, vill jag ju få definiera Gud som jag själv kan förstå. Att bara acceptera utan att bearbeta fungerar inte för mej. Jag tycker att barnens Gudsbild som ofta utgår från tanken att en äldre man som sitter på ett moln, röker pipa och är snäll, måste bearbetas när man når t.ex. Konfirmandåldern.

Jag tycker du är inne på en smärtsam men livsviktig del av tron när du problematiserar skillnaden mellan den historiske Jesus och ikonen Kristus. Jag tror att först fick Jesus vara människa, sedan, kanske långt efter hans död, började folk tro att han var den utlovade messias, dvs. han blev en ikon för en helt ny rörelse, en religion.

Passionsberättelsen blir inte verklig och nära, om man inte tillskriver människan Jesus alla dom mänskliga egenskaper en vi har. Jag tror ju att han var sann människa, jag tror att människor i alla tider kommer att kunna spegla sej i hans liv och hans undervisning, och däri hitta tröst och utveckling. Och den eviga frågan blir då, antar jag, kunde Jesus ha misslyckats? Kunde Jesus ha kallat en legion änglar som plockat ned honom från korset, ta bort smärtan, som en sann religionsstiftare? Eller var han lika förtvivlat förnedrad och döende framför sin egen mamma som alla andra dömda brottslingar runt omkring honom? Jag vet inte, det ”fromma svaret”, är ju att göra skillnad på Jesus och Kristus, skillnad mellan snickarsonen och ikonen. Ibland har jag tyckt att det varit att försöka komma undan det svåra, nu måste jag medge att jag inte har någon bättre lösning på problemet.

.

4.  

Inlägg 4 (av 7 under tema 6).
av Carl Gustaf Olofsson.
Fråga till Erik Stenberg-Roos.
Måndagen den 7 juni 2021!

Tack Erik för ditt intressanta svar. En sak skaver. Det gäller den viktiga skillnaden mellan “kände” och “kännner”. Skillnad i tempus, skillnad mellan “dåtid” och “nutid”. En otydlighet i min berättelse kan eventuellt ha spelat in för ditt missförstånd. Sedan är det utmanande och intressant att jag i min tydliga åtskillnad mellan människan Jesus och ikonen Kristus indirekt hamnar bland de “fromma” i din notering på slutet. Ditt svar på min fråga om de “två portarnas kyrka” är otydligt. Jag försöker avslutningsvis att förtydliga min fråga. Men först den viktiga skillnaden mellan “kände” och “känner”.

Om man berättar om viktiga och starka känslor är det stor skillnad på “jag känner” och “jag kände”. Även tidsperspektivet är av betydelse. I ett återgivande är det skillnad på ”kände igår” och ”kände för trettio år sedan”.

Jag berättar i mitt inlägg om den dramatiska punkt sensommaren 1990 när passionsdramat började leva med en helt överrumplande kraft från mitt gudlösa, ateistiska perspektiv. De starka känslorna av vrede var något jag kände då, just där i den stunden. Väldigt intensivt under kanske bara några minuter. Jag går inte med denna känsla som något permanent närvarande i nuet, vilket är den bild som manas fram av ditt svar. Men jag kan ta fram minnesbilden av de starka känslorna då!

Där och då föddes begreppet “kristusseende” som en kristen variant av vad jag på annat håll tidigare för mig själv kallat “ömhetens och medkänslans blick”. Denna allmänmänskliga och universella “blick” som under vissa omständigheter kan ta form i en människas liv hade med stor kraft “drabbat” mig mer än 20 år tidigare. Trots mitt kristna arv så fanns det inte en tanke på att denna viktiga erfarenhet (Teoremaupplevelsen – kan googlas) kunde ha någon beröringspunkt med en kristen erfarenhetsvärld! Än mindre att den kanske hade någon form av anknytning till kristendomens födelse. Det var den sammanlänkningen som plötslig och överraskande tog form sensommaren 1990.

Efter teoremaupplevelsen hösten 1969 blev det efterhand mitt livs stora utmaning att försöka förstå vad som eventuellt var förutsättningarna för denna viktiga och livsförändrande erfarenhet. Och som en konkretisering av erfarenhetens grundelement: Vad är förutsättningarna för att öka chanserna till bärande upplevelser av mening, självrespekt, hopp, hemhörighet i tillvaron? Man kan läsa “Existentiell livssyn – kristen tro?” som ett bristfälligt försök att ge ett möjligt svar på detta storslagna frågekomplex från ett sekulärt, existentiellt perspektiv.

Denna “resa”, dvs att försöka förstå och sedan det starkt uppfordrande att försöka förmedla det jag tyckt mig förstå var väldigt ensamt. Och det fanns punkter på 1970- och 1980-talet där jag och allt ihop kunde ballat ur på grund av detta. Det fanns lägen när jag skulle behövt sekulär själavård.

Det var när jag sensommaren 1990 för första gången kopplade ihop grundelementen i Teoremaupplevelsen från 1969 och analysen från andra halvan av 1980-talet om förutsättningen för födelsen och fördjupningen av “ömhetens och medkänslans blick” (kapitel 3 i “Existentiell livssyn – kristen tro?”) som en ny och annorlunda “kristendomsberättelse” väldigt överraskande tog form.

Att jag blev rejält störd av din förändring av tempus har haft det goda med sig att jag även funderat över hur jag uttryckte mig. Vad var det jag momentant blev så arg på? Varifrån kom vreden? Jag tror att det handlar om den stora och speciella ensamhet jag hamnade i under 1970- och 1980-talet. Det viktiga jag upplevt och som i förlängningen ledde till en upplevelse av en förpliktigande livsuppgift och som på helt avgörande sätt har format mitt liv borde på ett självklart sätt funnits närvarande som en viktig del i det kristna landskapet! Det var så tankarna formades sensommaren 1990. Men så var det inte! Jag och “alla sådana som jag” var radikalt övergivna av kyrka och kristenhet oavsett samfundsbeteckningar. Övergivna av just den tradition som borde bära detta nära sitt bröst! Och inte bara övergivna utan i någon mening också osynliggjorda.

Jag hade genom åren innan brytpunkten sensommaren 1990 haft ett viktigt stöd av delar av den bibliska berättelsevärlden. De profetiska berättelserna, Jesus inräknad, om en förpliktigande livsuppgift hade varit ett viktigt stöd. Utifrån mina erfarenheter var det inte bara lätt att läsa dom med helt gudlösa ögon. Det var självklart!! Detta gudlösa sätt att söka stöd var för mig självklart okristligt. Och därmed utanför den kyrkliga och kristna gemenskapsvärlden.

Detta självklara utanför förvandlades dramatiskt när passionsdramat överrumplande började leva med sådan kraft. Det blev en stark upplevelse av att detta självklart borde vara innanför. Då tog vreden form! Blixtrande och intensivt!! Man svek Jesus, man svek sitt grundläggande uppdrag som kyrka, man svek alla som inte trodde på en personlig gud och ett liv efter döden men som med allvar och engagemang brottades med livets gåta, djup, dilemman och svårigheter. Och sist och inte minst, man hade radikalt svikit mig. Min livsväg hade blivit betydligt ensammare och tuffare genom att min erfarenhetsvärld inte fanns på kartan inom kristenheten.

Mot slutet av ditt inlägg (nr 3) reflekterar du kring min fråga om hur du ställer dig till min tydliga åtskillnad mellan personen och människan Jesus och ikonen Kristus, bilden av den fullt ut älskande, rättrådiga människan. Jag blev väldigt förbryllad när du som en del av dina prövande funderingar skriver: “Jag vet inte, det ”fromma svaret”, är ju att göra skillnad på Jesus och Kristus, skillnad mellan snickarsonen och ikonen. Ibland har jag tyckt att det varit att försöka komma undan det svåra, nu måste jag medge att jag inte har någon bättre lösning på problemet.

Det fromma svaret är ju att göra skillnad på Jesus och Kristus. är ju att göra skillnad på Jesus och Kristus.”. Läste jag rätt? Hade du skrivit vad du menade? Jag blev så osäker att jag var tvungen att stämma av med dig på Messenger. Det var korrekt, och just så du menade.

Jag är ateist, men jag är inte bekväm med beteckningen “kristen ateist”. Däremot är jag både nyfiken på och sympatiskt inställd till de som definierar sig som kristna ateister. Men utifrån dina formuleringar öppnar sig nu plötsligt möjligheten att kalla mig en “from ateist”. Lite starkt och lite mycket i någon mening. Men den Monthy Phytonska sidan av mig känner sig både road och tillfredställd med denna nya ordkonstellation! From ateist! Kanske borde man skapa Samfundet Fromma Ateister.

I kapitelet om passionsdramat i boken ägnas en sida åt att skilja på två huvudkategorier av tolkningar av Jesu uppståndelse (kap 5. 4 – s. 176-177). “Konstitutiva” respektive “restitutiva” tolkningar av uppståndelsen. Det som fick passionsdramat att börja lev i mig var föreställningen att något kvalitativt nytt och helt livsavgörande hände, tog form, några dagar efter Jesu fruktansvärda död. Jag har försökt att ringa in och beskriva detta i termer av “kristusseendets öppnande”. Något helt nytt “konstitueras”. Samtidigt finns där en väldigt tydlig förbindelse till vandringsåren med Jesus och till hans liv och förkunnelse.

De liberala och existentiella tolkningar av Jesu uppståndelse som jag har stött på är vad jag kallar “restitutiva”. Efter några dagars förlamande mörker “uppstår” den gamla Jesustron. Nu är Jesus både Gud och den historiska personen – och verksam genom kyrkan. Inom denna restitutiva ram kan man såväl vara ateist som att hålla sig med någon form av tro på gud och ett liv efter döden.

För min del är alla restitutiva tolkningar – frikyrkliga, liberalteologiska, högkyrjkiga, existentiella eller uttalat ateistiska på ett märkligt sätt stumma och livlösa. Att jag upplever det så har inte med “sanning” att göra. Det är bara ett vittnesbörd, ett konstaterande att så ser det ut för mig. Jag har på något ställe i Kapitel 5 kallat denna konstitutiva tolkning av passionsdramat för en “existentiell korsteologi”.

Erik, som du uttrycker dig kring passionsdramat så är det för mig en tydlig “restitutiv” syn som är grunden för dig. Det är möjligt att du känner dig främmande för, eller tycker illa om min distinkta uppdelning mellan “restitutiva” respektive “konstitutiva” tolkningar.

Erik, hur vill du beskriva din position i detta “teologiteoretiska” landskap? När jag ställer denna fråga är det viktigt att betona att här finns inte “rätt” eller “fel”, inte sant eller falskt. Här finns bara vittnesbördets krav “vad som lever för mig”! Det är däremot viktigt att notera att för att ett vittnesbörd ska få riktig skärpa och bärkraft måste man vara fullt ärlig in mot sin innersta varelse. Frestelserna är alltid stora för “anpassningsteologi”. Rädslan för konflikt och att hamna utanför är vanligtvis drivkraften.

Jag har vaga aningar om att det finns teologer och kristna samfund som inom en mer traditionell ram står för en “konstitutiv” tolkning av Jesu uppståndelse. Man poängterar att något avgörande kvalitativt nytt hände genom uppståndelsen. Om jag kommer ihåg rätt så har detta ofta benämnts som just “korsteologi”. Vet du något om detta inslag i det teologiska landskapet? Jag tror jag någon gång stött på benämningen “luthersk korsteologi”. Vet du något om detta? Jag har lite vaga aningar om att Karl Barth (1900-talets mest välkända och diskuterade teolog) står för någon form av “korsteologi”, dvs att något avgörande kvalitativt nytt händer i passionsdramat.

.

Det här håller på att bli riktigt långt! Men eftersom ditt svar på min fråga om “de två portarnas kyrka” var både bejakande och svävande så måste jag beöra detta också som avslutning. Du skriver: “Jag kan bejaka och acceptera den, men jag vill som alltid, ha en större diskussion kring den.” Du betonar att det för dig är viktigt att diskuter vad man menar med gud. Och jag svarar lite brutalt att just denna fråga vill man slippa under den “existentiella trons port”. Att lägga kraft och energi på denna fråga överlåtes med varm hand till “den traditionella trostolkningens port”.

Den centrala frågan under den “existentiella trons port” är vad för handlingar, förhållningssätt, riter, förståelseformer etc som kan stödja utvecklingen av de livsavgörande kvaliteter som mening, hopp, ansvarstagende för det gemensamma, för livsväven, hemhörighet i tillvaron. Detta är en öppen kunskapsfråga utan några definitiva slutpunkter. De som tycker att Gud på ett eller annat sätt måste ingå i “svaren” har den taditionella trostotlknings port som tillgång. När det gäller mitt personliga förhållande till Gud så avslutar jag med en dikt. Den har en mer än tioårig tillkomsthistoria och blev “klar” 2004 och publicerades på internet 2006.

.

Gudabenådat skratt

Jag får allt svårare
att engagera mig i frågan
om Guds vara eller icke-vara.
Om Han finns verkar Han förkasta
alla mina försök
till bilder och konstruktioner.
Hur ska jag annars förstå
att Han – eller Hon – börjat bära mig först sedan
jag blivit ståndaktig i min otro.

Varför måste vissa bli gudsförnekare
för att Han ska öppna sin famn?
Eller är min otro
kanske bara trohet mot lagens påbud
att inte göra några beläten,
att inte skapa några bilder
av den stora namnlösa gåtan,
att inte tillbe några avgudar
vare sig de är gjorda av sten, guld
eller den mänskliga tankens stoff.

Vad är gudsförnekelse och otro?
Vad är tro och bärande relation?
Är den frälsande tron kanske bara detta enda:
Tron att jag – vi, alla – rymmer kärlekens möjlighet? Och Livets Väg –
att i all vår bristfällighet bejaka denna möjlighet?
Under alla hemlösa år sedan tonårens ’nej’
har han där på korset hjälpt mig
att hålla fast detta enda.

Den givna otrons förvandling
till allvarlig fråga överraskar
som en komisk poäng.
Jag tycker mig höra en röst
som viskar:
Var ståndaktig mitt barn!
Din otro har funnit nåd inför mina ögon!
Jag måste skratta!

Om Gud finns måste det vara
hans hand som bär.
Om ej, finns ändå detta gåtfulla
som bär min sköra existens,
detta ogripbara
som för några svindlande sekunder
gör hela tillvaron till ett hem.

.

Jag kan gärna diskutera vidare vad du respektive jag, biskop emeritus Martin Lönnebo och Ulf Ekman menar med gud och att tro på gud. Men det är inte en fråga som brinner i mig.

Men jag tycker däremot bestämt att en sådan diskussion inte ska krävas av de “fromma ateisterna” under den tilltänkta “existentiella trons port”. Du tycks sätta en sådan diskussion som villkor för att kunna bejaka och acceptera “den existentiella trostolkningens port”. Erik, har jag förstått dig rätt??

.

5.

Inlägg 5 (av 7 under tema 6).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.

Lördagen den 19 juni 2021!

Tack för ditt långa och intressanta inlägg. Jag håller med om att jag nog är lite svävande och ibland ganska vag när jag uttrycker mej i denna diskussion. Men jag har uppfattat det som att detta är en diskussion där vi för resonemang om begrepp och din bok, inte en plats där jag torgför mina (ev.) starka åsikter. Det är dessutom så att när man diskuterar vissa saker inom tro och framförallt vad gäller begreppet ”Gud” i olika tidsperioder och för olika människor, så blir det en aning otydligt i kanterna. Men det tycker jag är bra. Gud går inte att förstå fullt ut såvitt jag kan förstå, det är också en för mej ganska grundläggande tanke.

Jag har heller inga som helst tankar att försöka komma undan vissa frågeställningar, men eftersom inte bara jag, utan även du, tycker om att fundera kring dessa frågor kan våra inlägg bli en aning omfångsrika, därav kanske jag missar något. 

.

Människan och ikonen

Jag tänkte börja med att fundera kring om det finns en skillnad mellan människan Jesus och ikonen Kristus. Jag menar inte att du är en del av ”dom fromma”. Jag har hittills uppfattat att de allra flesta människor som vill vara både troende och intellektuellt hederliga, omfattas av den åsikten. Jag uppfattar dessutom dessa människor som oerhört fromma. 

Som jag uppfattar denna tankegång menar man i dessa kretsar att betona Jesu mänsklighet så länge han var människa, men att betona Jesu gudomlighet efter hans död och uppståndelse. Jag tycker att det är en ganska rimlig hållning. Jag tror inte lärjungarna var så säkra på sina åsikter alltid heller. Det finns ju en ganska tydlig berättelse om dom s.k. ”Emmausvandrarna”, som faktiskt ligger till grund för Svenska kyrkans tankar om både diakoni och själavård, nämligen berättelsen om där Jesus ”slår följe en bit på vägen” med människorna. Jag tycker den är oerhört stark. Människorna som vandrar med Jesus känner inte igen honom förrän han delar brödet och läser tackbönen. 

Jag tycker att det är svårt att förhålla sej till alla berättelserna om människors upplevelser av Jesus. Vissa är helt övertygade om vissa saker och betonar dessa, medan andra fokuserar på helt andra saker. Det är dessutom så, att varje ärlig bibelläsare måste  acceptera det faktum, att det finns ett avstånd mellan texten vi läser och ”sanningen”. Självklart tror jag att det gick till ungefär som det står beskrivet, men distansen ger oss enorma möjligheter till funderingar. 

Men jag tycker nog det är en acceptabel och rimlig uppfattning att skilja på människan och ikonen. När Jesus levde var han sann människa, efter döden och uppståndelsen blev han den ikon som delar av mänskligheten ber till alt. karaktäriserar som ”frälsare”. 

.

Kristussende och “ömhetens och medkänslans blick”

En annan intressant fråga är vad du skriver om “ömhetens och medkänslans blick” i ditt svar. Kan det vara så enkelt att det är språket som gör skillnaden i hur man ser på dessa saker? Du vill leva ditt liv genom att bära “ömhetens och medkänslans blick”, jag säger att jag vill försöka vara en av Jesu lärjungar. Iaf uttrycker jag mej så ibland. Men resultatet av våra tankar och vårt språk, kanske är detsamma? Jag vill våga försöka se människor och vara en god medmänniska. Jag vill försöka ha blicken. Låt mej ta ett exempel:

Då jag bor i Dalsland och flera av mina närmaste släktingar bor runt Uddevalla reser jag mycket. Om en bil står still på vägen och föraren försöker vifta in mej, stannar jag då? Jag vill gärna tro det. Ett stopp för att fråga om dom behöver hjälp. Men frågan är om jag skulle predika om det? Och frågan är om det är en specifikt kristen handling? Det tycker jag inte. Det finns ingenting som säger att kristna människor skulle vara bättre på att hjälpa till än vad Muslimer eller Buddhister är. Jag tror heller inte att vi är bättre på vänskap, miljökamp eller att skänka pengar till olika goda organisationer än vad andra är. 

Kort sagt tror jag att en ateist som stannar gör det för att hen bär på “ömhetens och medkänslans blick”, det vill jag också göra. Men jag tror att min förebild på många sätt är Jesus, det är orsaken till att jag kontinuerligt vill utvecklas i min blick?

.

Teoremaupplevelsen och kyrkans svek

Du skriver om ”Teoremaupplevelsen” och om förutsättningarna att till bärande upplevelser av mening. Du beskriver också din upplevelse av kyrkans svek. Jag har haft många upplevelser i mitt liv där jag känt igen mej i det du beskriver där. Men jag tror att den stora skillnaden är att jag inte fick uppleva att kyrkan svek. För mej blev det tvärtom. Jag var nog ganska tydlig med att jag inte var troende och att jag inte ville försöka utvecklas mer inom min fd tro när jag återvände till Sverige efter flera år på luffen. Men jag träffade på en präst som inte var rädd för mina frågor, mina upplevelser eller att mötas och diskutera. Jag fick utvecklas i mina tankar och växa så sakteliga i min egen takt. Jag markerar ibland att jag inte var mogen att börja läsa teologi förrän jag var 30. Jag hade helt enkelt för många grubblerier. Men min längtan efter att vara en god människa, att utvecklas i mitt tänkande, att hitta hemhörighet i tillvaron fick faktiskt plats i kyrkan. Det har präglat mitt sätt att se på livet för alltid. Det går, men det krävs av oss som är anställda av kyrkan att vi faktiskt anstränger oss en del för att våga möta människor. 

Men frågan jag måste ställa till mej själv är hur jag skulle reagerat om jag träffat på fel sorters människor (om man nu får uttrycka sej så) under de perioder i mitt liv då jag tvivlat som mest eller när jag varit som allra mest utsatt. Det är nämligen så, att dom mest genomruttna människor jag träffat i mitt liv har jag träffat i kyrkan. Dom har dessutom haft ledande positioner i kyrkan, allt mellan chefsställningar och i kyrkoråd. 

För vad hade hänt om du fått träffa på människor som kunde härbärgera dina frågor, ge dej stöd under de perioder du var nära att ”balla ur”?  Och vad hade hänt med mej om jag träffat på de svekfulla och motbjudande människor när jag börjat gå lite på trons väg igen? Hade vi haft dom motsatta positionerna då? Dvs jag varit ateist och du troende? Det får vi aldrig veta. Men jag tror att vi människor behöver en annan människa. En människa i kris som träffar på någon som stöttar, ställer upp och vill väl, blir automatiskt nyfiken och frågar ”varför hjälper du mej”, eller ”varifrån kommer din styrka/glädje” osv. Vi är i behov av förebilder. 

Gudlösa ögon

Du skriver:De profetiska berättelserna, Jesus inräknad, om en förpliktigande livsuppgift hade varit ett viktigt stöd. Utifrån mina erfarenheter var det inte bara lätt att läsa dom med helt gudlösa ögon. Det var självklart!! Detta gudlösa sätt att söka stöd var för mig självklart okristligt. Och därmed utanför den kyrkliga och kristna gemenskapsvärlden.” 

Jag förstår nog inte exakt vad det är du menar? Det är ju så jag läser. Jag söker stöd i olika genrer i bibeln för olika livssituationer?

Att läsa med gudlösa ögon innebär antagligen det jag gör när jag försöker läsa andra religioners texter, eftersom jag trots allt karaktäriserar mej som kristen, och att jag faktiskt vill fortsätta göra det. Jag tycker inte det är fel att göra det? Men när jag hävdar att passionsberättelsen för mej blir svår att läsa utan att brottas med gudsbegreppet, menar jag att just eftersom begreppet ”Gud” är så frekvent i denna berättelse, detta drama, är det ofrånkomligt att bearbeta begreppet, i alla fall för mej. Jag lever i någon slags ständig dialektik med framförallt mej själv och det som påverkar mej. Mina frågor är kontinuerliga frågor som ”Var Jesus Gud”? Och vad betyder det när Jesus i princip säger att ”när ni hälsar på människor som sitter i fängelse är det mej ni hälsar på”, eller vad handlar det om i frågan om att ”ta emot ett barn”? För mej är det stora och vikta frågor, som kontinuerligt stämmer till eftertanke vad gäller min Gudsföreställlning. Ibland måste jag faktiskt ändra mej, och kontinuerligt måste jag reflektera. 

Två portar 

Jag känner mej inte helt bekväm med den tydliga gräns du drar mellan existentiell och tro ”traditionell” tro. Detta dels för att jag faktiskt har valt en annan grundläggande hållning till hur jag ser på Guds agerande, men också för att jag faktiskt inte tror på någon ”traditionell” kristen tro: När jag försöker fundera över hur Gud ser på tillvaron tror inte jag att det finns någon slags ”väg till Gud”. Hade det funnits en port och sedan en väg fram till Gud eller en fungerande tro, hade denna möjlighet varit upptäckt för länge sedan. 

Däremot tror jag att det finns Guds vägar till människan. Jag menar att Gud kan använda både det som ryms i vad du kallar för en existentiell port och en traditionell port. I olika perioder av mitt liv har jag funnit styrka och kraft att gå vidare genom olika saker. Jag är from så till vida att jag tror att Gud når mej och stöttar mej genom olika saker, på olika sätt. Vår diskussion här och nu menar jag berikar mitt liv och utvecklar mitt förhållningssätt till Gud. Många ateister har bidragit till vad jag skulle vilja kalla en utveckling av min tro. Dessa har gjort mej rikare. Men det har även människor som är fromma på annat sätt gjort. Jag utvecklas av att höra människor diskutera och näst intill bråka om olika teologiska frågor, för att sedan gå och fira nattvard tillsammans. Jag utvecklas också av att fira nattvard i tystnad med människor jag aldrig träffat eller som jag inte pratar med. Detta måste rymmas i kyrkan. 

Förhållningssätt

Avslutningsvis skulle jag vilja säga något om förhållningssätt till livet. Den Israeliske professorn Amoz Os skriver i sin fantastiska bok ”Hur man botar en fanatiker” om humor och självdistans. Den boken och de recepten i tillvaron har betytt mycket för mej. Men det har Monty Python också gjort. Det kanske är svårt att säga att Monty Python betytt mycket för min tro, men deras sätt att göra humor av så gott som allt har varit viktigt för mej. Jag tyckte om den dikt du skriver, särskilt faktiskt ”Din otro har funnit nåd inför mina ögon! Jag måste skratta!”. Jag tror faktiskt att det är så.  Vändningen och humorn i tillvaron finner nåd. Och dom är oss helt oumbärliga. 

Lars Collmar skriver om en del av passionsberättelsen i en andaktsbok jag hade. Han skriver först om dialogen mellan Jesus och ”den fromme rövaren” (om man får säga så), dvs den klassiska repliken ”Redan idag ska du vara med mej i paradiset”. 

Men sedan vänder sej Jesus till den andre rövaren och säger ”Redan idag ska jag vara med dej i helvetet”. Jag tycker det är starkt, men också självklart. Min tro rymmer inte Gud som överger. Våra mänskliga brister till trots. För mej är det faktiskt så, att hela tillvaron strävar mot någon slags återförening, någon ”recapitulatio”, som Wingren skriver. Däremot tror jag inte att termen ”Homeostas” ska beskriva det kristna livet vilket jag får höra ibland. För mej är just det kristna livet en ständig vandring mellan förklaringsberget och korset. Ibland outhärdligt och stundom underbart. Jag kommer inte närmare än så.

.

6.  

Inlägg 6 (av 7 under tema 6).
av Carl Gustaf Olofsson.
Fråga till Erik Stenberg-Roos.
Tisdagen den 29 juni 2021!

Tack Erik! Det är många spännande trådar i luften. Mitt svar handlar mest om “Gud”, “Tillvaron” och “Livets väg” – och avslutningsvis lite om svek.

Men först om detta med att “torgföra” starka åsikter som du inleder med. Jag håller helt med dig om att vårt samtal inte är en arena för att “torgföra” starka personliga åsikter. Men det kan lätt missförstås. I ordet “torgföra” ligger underförstått att det primärt handlar om envägskommunikation. Inte att samtidigt lyssna in vad en annan människa tycker och tänker. Att lägga fram starka personliga åsikter och övertygelser med en tydlig inbjudan till samtalspartnern att granska och problematisera är något väldigt annorlunda. Men både “torgförandet” och det “levande personliga samtalet” kräver att man vågar föra fram sina djupaste och starkaste övertygelser. Annars blir det lätt intellektuellt tomgångsprat.

Jag har starka personliga övertygelser. Jag försöker formulera dom så gott jag kan. I boken, i artiklar och bloggar – och här i vårt spännande textsamtal. Och jag vill ha mina uppfattningar och övertygelser granskade och problematiserade. Det är enda sättet jag och de som följer samtalet kan råka bli lite klokare. Men detta vill jag verkligen också peppa dig att formulera dina starkaste åsikter och övertygelser. Jag har mestadels uppfattat detta som din hållning. Och det önskar jag att du fortsätter med!

Mina tankar och reflektioner utifrån ditt senaste inlägg (nr 5) kan sammanfattas med orden Gud, Tillvaron, Livets väg och svek. Jag börjar med Tillvaron och Gud.

.

Gud och Tillvaron I.

Utifrån vad du skriver i första stycket i ditt inlägg (nr 5) och sedan vidare under rubriken “De två portarna” så känner jag ett behov av att ta ett nytt varv kring ordet “Gud”. Jag börjar med “tillvaron”.

Jag använder ofta uttrycket “att känna hemhörighet i tillvaron”! Tillvaron?? I min tankevärld är formuleringen “mitt (eller människans) förhållande till tillvaron” nästan en grundbult. Under resans gång har frågan kommit vad är “tillvaron”?? Vad ryms i ordet? Vad menar jag?? Ordet “tillvaron” smög sig in i min värld för många år sedan utan att jag reflekterade speciellt kring det. Ordet kom först och så småningom en del tankar!

Några ofullkomliga spånor har efterhand tagit form. I tillvaron innesluts allt! Kosmos, vår planet, livsväven, jag själv, mina vänner, alla människor jag känner, mänskligheten, alla böcker och filmer och musikstycken! Kunskap, atomer och äppelträden i vår trädgård. Och all matematik! Endast mikroskopiska skärvor av detta blir synliga i våra enskilda medvetanden! I tillvaron ingår också spåren av hantverksskicklighet och kreativ tankemöda i ett gammalt vagnshjul av trä på ett bygdemuseum; datorer och mobiler och det oändliga antal arbetstimmar av många, många kreativa människor som ligger bakom utveckling och produktion, sak samma med bilar, tåg, cyklar, fartyg och flyg som så radikalt har förändrat resande och varutransporter. Tillvaron! I tillvaron ingår ingår också hela den globala samhälleliga och kulturella väven med hela sin historia. Så även den mer eller mindre tydliga väven av berättelser från släkt och lokalsamhälle. I tillvaron ingår också allt jag och andra människor kan föreställa sig om framtiden.

Jag och mitt liv är en skärva i tillvaron. Jag är samtidigt helt invävd i och formad av tillvaron. Man kan inte befinna sig utanför Tillvaron.

Frågan om tillvaron finns eller inte finns är en nonsensfråga. Om någon skulle säga ”jag tror på tillvaron” så skulle jag – och sannolikt även du – undra vad personen i fråga menar och tänka att några skruvar har lossnat. Det är som att säga ”jag tror på solen” eller ”jag tror inte på solen”.

Tillvaron omfattar nutid, dåtid och framtid. Den omsluter lagar, moraliska värderingar och ställningstaganden genom historien.

Om man, som Martin Hägglund i ”Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet” (2020), använder begreppet ”andlig” i en helt sekulär betydelse kan man säga att tillvaron är en andlig verklighet. Om det inte finns självreflekterande medvetanden så finns inte heller någon tillvaro.

.

Gud och Tillvaron II.

Jag har ibland funderat över relationen mellan ordet “Gud” och ordet “Tillvaron”. Jag har varje gång kommit fram till att ordet “Gud” är stumt och dött och att ordet “Tillvaron” fångar något fundamentalt viktigt av mina erfarenheter och vad det innebär att vara människa. Tillvaron har inga avsikter, den kan inte handla, den kan inte upplysa mig om den “rätta vägen”.

Jag kan för min del inte slita loss ordet “Gud” från en STOR storhet som kan handla, ha avsikter, som kan kommunicera på något sätt med oss människor och även höra böner och handla eller låta bli att handla utifrån dessa.

Som jag förstår dig Erik verkar du inte heller kunna släppa denna gudsbild! Detta även om du emellanåt uttrycker en stark frändskap med “kristen ateism”. Under rubriken “Två portar” skriver du: “Däremot tror jag att det finns Guds vägar till människan. Jag menar att Gud kan använda både det som ryms i vad du kallar för en existentiell port och en traditionell port.

För min del är det helt okej att du tänker, känner och uttrycker dig så. Men jag är inte där!! Om jag gick över till ditt språkbruk så skulle det bli en sorts svek. Både mot mig själv och de livsengagerade människor där ordet Gud inte kan slitas loss från bilden av någon form av aktivt handlande övernaturlig makt. Jag lämnar Gud och håller mig till tillvaron och livets väg (det sist för att ändå vara lite biblisk!)

.

Livets väg.

Livets väg är en högst levande och användbar biblisk metafor för något fundamentalt avgörande och viktigt i min tankevärld. Att vandra på livets väg har i min sekulära och ateistiska förståelse av livet inget att göra med Gud och bara ytterst perifer beröringspunkt med Jesus. Om man vandrar på Livets väg ökar sannolikheten för viktiga och bärande upplevelser av mening och hemhörighet i tillvaron. Förmågan till omsorg, samarbete. ansvarstagande för det gemensamma tenderar att växa. Sannolikheten för benådade ögonblick av förundran och rentutav lycka ökar.

I min “ateistteologiska” tanke- och begreppsvärld är själva grunden för att hålla sig på Livets väg att delaktighetens livshållning har övertaget i vår livsprocess. Eller snarare: när delaktighetens livshållning har övertaget i vår livsprocess så befinner vi oss på Livet väg! Detta helt oavsett om vi tror på Gud eller ej, oavsett om man betraktar Jesus som sin förebild eller sin frälsare eller som Lena Andersson (i sitt Sommar i P1 2005) tycker att Jesus hade starka drag av manipulativ maktmänniska, oavsett om vi tror på någon form av övernaturlig verklighet eller ej, oberoende av om vi tror på ett nytt personligt liv bortom vår fysiska död.

.

Livsviktiga frågor.

Vad gör att delaktighetens livshållning får övertaget i en människas liv? Vad är det som gör att likgiltighetens livshållning får övertaget hos en annan? Vad kan göra att en människas liv allt mer tas över av hat, hämndlystnad, manipulationer, ett allt rymligare samvete när det gäller att sko sig på andras bekostnad etc, etc?? Vad kan hjälp och stödja en människa att stå kvar i delaktighetens livshållning i mötet med svåra och smärtsamma påfrestningar och frestelser? Hur kan vi stödja varandra i detta? Kan gemenskaper, samtal och enkla riter vara till hjälp??

Under den “existentiella trons port” skulle detta vara den kärnfråga man skulle vända och vrida på. Frågan om huruvida detta kan tolkas som Guds väg till människan överlåtes med varm hand till den teologiska eliten och till företrädarna för den traditionella trons port. Man tror att människan i all sin motsägelsefulla bräcklighet och storhet utöver sin mörka och destruktiva potential också rymmer möjligheten att utvecklas till en allt mer älskande och medkännande varelse.

Erik, skulle du tycka det var en störande börda om det i “din församling” fanns en tydligt uttalad sekulär gemenskap, med ett respektfullt förhållande till det kristna arvet, som såg som sin huvuduppgift att stödja varandra att vandra Livets väg? Och som odlar en ständigt kunskapssökande, frågande, dialog och samtal kring vad Livets väg är och hur vi kan förstärka den i våra liv. Och hur vi eventuellt kan ge hjälp åt de som fastnat i likgiltighetens livshållning att “byta fot” och hitta fäste på Livets väg.

.

Sveket.

Sist några ord om “kyrkans svek”. Jag kanske har uttryckt mig oklart. Men detta gäller primärt inte min person. Det gäller den periodvis starka upplevelsen av kyrkan sviker de livsengagerade människor som på olika sätt kämpar med spänningen mellan “delaktighetens” och “likgiltighetens livshållning” och där alla föreställningar om övernaturliga makter och krafter som “har en avsikt”, som “söker oss” etc är stendöda. Man sviker också genom att man därmed inte heller kan ta till vara den kompetens och mognad som finns på många håll i den “sekulära”, “gudlösa” världen. Jag har länge förstått kyrkans kallelse som att just synliggöra “livet väg”. Fram till modern tid har föreställningar om Gud och ett liv efter döden varit en given del av förståelsen av livets väg. Idag vet vi att denna “övernaturliga” överbyggnad är helt onödig. Dessutom menar jag att denna överbyggnad idag döljer mer än den synliggör.

I viss mån föregriper denna diskussion kapitel 7 som just har rubriken “De två portarnas kyrka”. Men det finns mer att säga om detta. Så vi får se vad som kommer upp när vi kommit dit. Dessförinnan hoppas jag på en ny vända kring begreppet “tro” utifrån Kapitel 6: “Existentiell tro”. Ännu har ingen på allvar gett sig på och försökt smula sönder kapitlets trosanalys. Om det beror på att den är undermålig eller briljant vet jag inte. Jag ser fram emot mer klarhet på detta spännande område.

Om du i ditt nästa inlägg känner för att också avsluta Tema 6: “Kristusseende och kallelse” så är det okej för mig. Det är också okej att fortsätta om du så vill. Jag tycker att vårt tankeutbyte fortsatt är spännande och utmanande.

.

7.

Inlägg 7 (av 7 under tema 6).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.

Söndagen den 11 juli 2021!

.

Tack Carl Gustaf! Det ger som vanligt många frågor att fundera över. Då avslutar jag diskussionen angående tema sex. Även jag väljer några rubriker, ganska lika dina.

.

Starka personliga övertygelser

Jag tycker du för ett ganska intressant resonemang om starka personliga övertygelser. Men då måste jag faktiskt fundera om vi uppfattar vikten av dessa på samma sätt. Jag har faktiskt inte så mycket starka övertygelser. Vissa har jag, förhoppningsvis blir dessa tydliga här, men jag är helt enkelt mer av en resonerande människa, en ”grubbler som någon uttryckte det.

Jag hade faktiskt en samtalsrelation för länge sedan med en människa som konstaterade att hon trivdes mycket med att samtala med mej. Hon menade att jag var en god lyssnare.

Jag tyckte att hon skulle må bra av att vidga sina perspektiv, och att hon därmed skulle komma till flera aktiviteter i församlingen: en samtalsgruppp, någon gudstjänst, en kör ed. Det ville hon inte. Hon hörde mej såldes aldrig predika eller deltog i några diskussionsgrupper. Men hon ville inte, hon bedömde mej som en person hon fick ut mycket av att resonera med, men sedan ville hon inte mer. Jag uppfattade inte hennes tankar om mej som negativ kritik, men jag förstod faktist vad hon menade. Samt även hur hon fått sina uppfattningar. (Kvinnan och berättelsen är maskerad). Jag har valt den stilen, jag påverkas ganska mycket av det du och jag skriver. Kanske förändras jag också en del och det är så jag vill ha det.

.

Tillvaron och vägar

Jag tycker mycket om det du skriver om ”tillvaron”. Jag delar dina uppfattningar. Jag tror jag har berört det tidigare, det är faktiskt en av de gudsbilder som jag uppfattat är ganska vanliga i Judisk kontext. Men jag får mycket av det. ”Gudsbegreppet” blir kanske luddigt, men jag tycker det måste få vara det. I min värld är Gud såpass stor att vi faktist inte kan omfatta honom/henne/hen. I kristen tro finns just denna Gudsbild representerad i Apostlagärningarna, där det uttrycks som ”i honom är det som vi lever rör oss och är till”.

Den svenske teologen Anders Nygren driver i mastodontverket ”Eros och Agape” bl.a. frågan om människans väg till Gud. Han menar där att det inte finns någon sådan. Om det fanns skulle någon människa ha hittat den, varpå man skulle kunna visa andra på denna väg, och så skulle livet vara oerhört enkelt och förutsägbart. Ett slags ”gör du så här, blir det så här” resonemang. Jag tror han har rätt, det finns inte någon människans väg till Gud. Däremot finns det Guds väg till människan. Förlåtelsen, resonemanget om Nåden, bibeln, sakramenten, Gudstjänsgemenskaper, kristusbilden osv osv. Allt detta är tänkt att vara Guds vägar till människan. Jag tycker det är ett bra resonemang. För mej blir det då mer begripligt att vi faktiskt behöver dessa saker, eftersom dom då är tänkta att hjälpa oss att bli väl fungerande människor, som s.a.s. vandrar och fungerar bättre på livets väg. Kyrkan har vi fått för våra synders skull som det heter.

.

Något om Gudsbild

Däremot diskuterar du en Gudsbild, eller kanske en del av en gudsbild, som jag inte delar. Du skriver ”Jag kan för min del inte slita loss ordet “Gud” från en STOR storhet som kan handla, ha avsikter, som kan kommunicera på något sätt med oss människor och även höra böner och handla eller låta bli att handla utifrån dessa”.

När de gäller just bön delar jag inte denna uppfattning. För mej skulle det vara omöjligt om bönens avsikt var att s.a.s. manipulera med Gud: Om någon Olsson ber om regn nästa vecka för grönsakernas skull, så kommer naturligtvis någon Nilsson att be om sol eftersom hennes familj då ska ha semester. Osv. För mej är bönen till för att Gud ska tala om något för människan. Ett bättre uttryck för den aktivitet vi ägnar oss åt när vi ber, är ”meditation” tycker jag, i alla fall med vårt språkbruk i dag. Jag menar att även aktiviteten ”bön” är till för människan, att vi bättre ska kunna fungera på ”livets väg. Bön är inte primärt till för att få som jag vill, utan mer för att lyssna.

.

Livets väg

Det var länge sedan jag lyssnade på Lena Anderssons sommarprogram som handlade om de frågor du skriver. Jag delar naturligtvis inte hennes uppfattningar om Jesus som manipulativ maktmänniska, då hade jag knappast karaktäriserat mej som kristen.

Jag får ju ut enormt mycket av kanske främst Jesu undervisning i liknelser, jag tycker att detta sätt att få människor att växa är mycket viktigt. Jag tycker också att de saker jag räknade upp ovan hjälper mej att hålla mej på livet väg. Även jag vill ju vandra och leva mitt liv i samklang med människor. Det kanske kostar, men jag vill ha det så.

.

Livsviktiga frågor och kyrkans svek

Du skriver om frågan att ha en grupp i min församling och karaktäriserar den sedan. Mitt svar är självklart ja. Det är ju faktiskt så jag vill att alla grupper ska fungera och vara. Det handlar om att hjälpa varandra. Hur man kan kalla det för sekulär förstår jag dock inte?

Det måste väl kanske bero på ledarskapet? Om ledaren för gruppen tydligt markerade att hon/han/hen inte var kristen och att det varnades för kristen tro i gruppen, skulle det kanske bli svårt, annars förstår jag det inte. Å andra sidan har jag i ganska många grupper varnat för olika varianter av kristen tro, så det är inte främmande för mej att göra så.

Jag förstår nog kanske bättre vad du menar med kyrkans svek nu. All den kunskap och kompetens som finns bland människor som kallar sej för Gudlösa är viktig, det håller jag med om. Men skulle dessa människor vilja att kyrkan ”använde” sej av dom? Jag är faktiskt inte så säker på det. Trots allt är kulten en ganska viktig del av kyrkans liv. Skulle människor som karaktäriserar sej som ateister vilja vara med och s.a.s. hjälpa den organisation? Alltså att bidra till kultens kontinuerliga utveckling?

Jag tror dock att det gäller diakoni på ett särskilt sätt. Många människor vill vara med och hjälpa till. Däremot får dom inte ihop den rent pastorala delen av kyrkan. Men dom gör alldeles utmärkta insatser på allt mellan hembesök och basarer. Naturligtvis får dom vara med.

.

Slut på tema 6!

.

Fortsättning följer!

Den 25 augusti påbörjades Tema 7 av Erik Stenberg-Roos. Rubrik: “Existentiell tro”. Temat utgår från kapitel 6 i boken som har samma rubrik. Den 15 oktober har det skrivits 6 inlägg under detta tema.

Kapitlet finns på internet (googla). Men köp gärna boken. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. nätbokhandlar. Den finns också på Dillbergs bokhandel i Kalmar till ett bra pris. Boken finns även på ett antal bibliotek. Om du frågar efter den på ditt lokala bibliotek finns det goda chanser att dom tar hem den. Vill du följa textsamtalet efterhand som inläggen publiceras så är du välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp”.

Santalarna. Enresentation.

Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats när det hunnit bli oktober 2021. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012. Coronapandemnin har varit avgörande för idéen om ett textsamtal. Den första tanken var ett eller två “scensamtal” inför publik. 

Erik Stenberg-Roos.

Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han hemförlovades från sin tjänst i Thailand i mars 2020 på grund av covidpandemin. Han återvände till Thailand tillsammans med sin hustru i mitten på november 2020. I juni 2021 gick kontraktet för tjänste ut och han återvände då till Sverige. SKUT:s verksamhet i Thailand är pausad och under utredning. Det är fascinerande att en del av detta ”textsamtal” har försigått tvärs över nästan halva jordklotet.

Erik Stenberg-Roos var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst. Han började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999. 

Carl Gustaf Olofsson

Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till de existentiella livsfrågorna. Ett huvudtema är spänningen mellan det gudlösa och det traditionellt kristna.

Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld (fribaptistsamfundet) har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig ibland ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.

PS. Tisdagen den 26 oktober kl 18 har Carl Gustaf Olofsson ett samtal kring boken på Mönsterås bibiliotek. Samtalspartner är Lennart Thörn, pensionerad universitetsadjunkt, Göteborgs universitet, och pastor i Evangeliska Frikyrkan. Alla är välkomna! Inget inträder! DS.

.

Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook mellan Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson:

Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro??  (7 inlägg)
Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. (7 inlägg)
Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. (8 inlägg)
Nr 124. Tema 4. Död och tillit. (7 inlägg)
Nr 125. Tema 5. Teologisk utveckling och monster? (5 inlägg)
Nr 127. Tema 6. Existentiell tro. (denna blogg) (7 inlägg)

.

.

.

Publicerat i andlighet, ateistisk teologi, Existentiell livssyn, existentiell religiositet, existentiell teologi, existentiell tro, Okategoriserat, sekulär andlighet, Teologi, Tro-otro-icke-tro | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 126. Helvetestron och döden. Publicerad i Humanisten nr 2/2021

Texten är publicerad i Humanisten nr 2/2021 som kom ut strax före midsommar. Numret är ett utmärkt temanummer om döden som rekommenderas varmt. Hela numret kan laddas hem som en pdf-fil. Artikeln finns på s.17-18.  Humanisten kommer ut med 4 nummer om året.  

.

.

Helvetestron och döden. 

.
Paradoxalt och inkonsekvent! Eller kanske inte? Jag tror inte på gud eller några andra övernaturliga makter, jag tror inte på ett liv efter döden. Jag är gudlös ateist och sekulär Humanist. Jag tycker om att leva och för en stund vara en medveten, reflekterande skärva av kosmos. Och jag önskar en godartad framtid för mänskligheten och livsväven som är förutsättningen för våra liv. Huruvida folk tror på gud eller inte engagerar mig inte speciellt. Men att tron på ett evigt helvete fortfarande är stark inom vissa religiösa sammanhang stör mig å det grövsta. 

Att som barn och tonåríng växa upp med starka föreställningar om Jesu snara återkomst och eviga straff i helvetet för de ofrälsta och de som inte bekänner Jesus som sin frälsare är enligt min mening en form av grov mental barnmisshandel. Det är föreställningar som man borde vara skyddad ifrån tills man uppnått alkoholmyndig ålder! 

Inom kristendomen och islam har tron på eviga straff i helvetet för de i bred mening “icke-troende” och “orättfärdiga” historiskt varit en central föreställning. Inom kristendomen har föreställningen mjukats upp inom en del kyrkor och samfund. Katolska kyrkan uppfann skärselden. Adventkyrkan tog bort helvetet och ersatte det med en evig död för de icke-bekännande. Inom en del samfund, t.ex. Svenska kyrkan, har läran om alltings återställelse växt sig stark de senaste 50 åren. Men det är viktigt att notera att det inte har skapats några nya bekännelsedokument som stadfäster detta som Svenska kyrkans lära. Bekännelsemässigt gäller formellt fortfarande Augsburgska bekännelsen. Läran om eviga straff formuleras i artikel 17.  

Det lilla frikyrkosamfund jag växte upp i, fribatistsamfundet, blev uteslutna ur Svenska Baptisktsamfunder 1872 för att man omfattade denna syn. Det innebär kort att i slutändan kommer allt och alla att inneslutas i Guds förlåtande famn. Helvetet fungerar här ungefär som skärselden, det är en tuff, tidsbegränsad korrektionsanstalt. Definitivt inte kul det heller! Och det visade sig att det även här fanns inslag som var djupt upprörande för en ung människas rättskänsla. 

Men i den evangelikala delen av svensk kristenhet har läran om eviga straff i helvetet fortfarande en stark ställning. På svensk botten gäller det samfund och församlingar anslutna till SEA, Svenska Evangeliska Alliansen. Där ingår pingströrelsen, “trosrörelsen”, Livets ord, Frälsningsarmen och Evangeliska frikyrkan. Portalgestalter som Evangeliska frikyrkans Stefan Swärd och pingströrelsens ledare Daniel Alm omfattar helvetestron. Man menar att det är en tydlig del av Jesu förkunnelse i evangelierna. Och eftersom Jesus är Gud kan vi inte ändra på detta hur gärna vi än skulle vilja. 

Hur läget är inom olika delar av islam när det gäller uppmjukningar i tron att de “otrogna” och orättfärdiga kommer att hamna i ett evigt helvete vet jag inte. Men det skulle vara intressant att få en kunnig bild av nuläget!  

Jag har sista året mött ett antal berättelser från personer som brutit upp från pingströrelsen, trosrörelsen, Livets ord och mormonkyrkan. En  återkommande smärtpunkt har varit det förfärliga i att ha varit insnärjd i föreställningarna om Jesu snara återkomst, helvetet och eviga straff. 

Till detta kommer en kvarvarande smärtpunkt hos många efter att man själv lämnat dessa förfärliga föreställningar. Det gäller relationen till vänner och familj som fortsätter att omfatta den helvetestro de själva lämnat. Dessa tror att de kommer att hamna i helvetet eftersom de inte längre tror på Gud och Jesus som sin frälsare. 

Hur kan man vara nära viktiga personer som så grovt misskrediterar den livsväg man med mod och vånda har valt genom sitt uppbrott? Hur kan man fortsätta att ha nära relationer till personer som ser det som sin främsta kärleksgärning att försöka få dom att återvända till “tron” och församlingen och därmed “rädda dom” från helvetet?? 

Det är svåra och smärtsamma frågor. Och det finns inga enkla svar. 

Att utsatta, maktlösa människor genom historien som har kränkts, misshandlats och utnyttjats, som fått nära och kära våldtagna och mördade, som berövats maten till familjen – livligt har fantiserat om “eviga straff” för dessa förövare är en annan sak. Dessa svarta känslor är djupt mänskliga. Och de kan till och med ha bidragit till att förhindra våldsspiraler av hämnd och därmed varit ett bidrag till en långsam historisk civilisationsprocess. 

Men idag kan jag för min del bara se såväl personliga som teologiskt uppburna läror om eviga straff i helvetet inom olika kyrkor och samfund, kristna eller islamska, som barbariska! Och ofta uttryck för intellektuell lättja och andlig slapphet. 

Jag har i mitt liv från och till lekt med en en enkel, närmast banal tankefigur där det eviga helvetet med en sorts obeveklighet går upp i rök. Så här: Om det finns en Gud måste han vara minst lika kärleksfull som den mest kärleksfulla människa jag känner till eller kan föreställa mig.  Allting annat är förtal av denna Gud. Att denna kärleksfulla Gud skulle ha inrättat ett straffsystem brutalare än det som Hitler och Stalin skapade är fullständigt orimligt! 

En eventuell korrektionsinrättning bortom döden måste vara inriktad på kärleksfull rehabilitering för att klienterna senare ska kunna välkomnas in i den “riktiga himlen”. Och förstås minst lika human som det bästa inom svensk kriminalvård. 

Det enda kriteriet för att slippa en vända i denna korrektionsinrättning är att vi inte medvetet har utnyttjat och skadat andra människor och den livsväv vi alla är beroende av. Vad vi har “trott” eller “inte trott” är totalt ointressant för denna Gud. Så jag är fullständigt trygg inför det osannolika mötet med Gud vid en högst osannolik Yttersta Dom.  

Carl Gustaf Olofsson
ateistisk frilansteolog
styrelseledamot i Humanisterna Kalmar 

.

PS 1. Jag har tidigare skrivit om helvetestron i åtminstone två bloggar. En var tankar utifrån en intervju med pingstpastorn Stanley Sjöberg (född 1936) i podden Gudgubbar 2013. Det var väldigt anmärkningsvärt när Stanley Sjöberg i sin roll som en av de mest uppburna pingstpastorerna tog avstånd från helvetesläran i mitten på 1980-talet. Trots två mycket kompetenta intervjuare – eller samtalare – så fanns det uppenbara brister i intervjun.
Nr 35. Gudgubbar 2: Frikyrkopastor Stanley Sjöberg och brytningen med läran om helvete och eviga straff. (15.1.2013)
Blogg Nr 113   är en ateistisk tankelek kring Yttersta Domen utifrån ett oväntat möte mellan Gud och ateisten Olofsson. 

PS 2. I kapitel 5 i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” från 1998 försöker jag genom en existentiell analys göra troligt att Jesu förkunnelse om dom och eviga straff berodde på att Jesus – eller evangeliernas berättare – allvarligt misstolkat vissa viktiga existentiella realiteter. Och att detta missförstånd är fatalt. Denna analys görs i avsnitt “5.12 Jesu domsförkunnelse och ‘frälsande tro’”. Denna analys kan med behållning läsas som en enskild text. Boken finns på internet sedan hösten 1998. Den blev genom ett oväntat initiativ av förlaget Alternaliv en fysisk bok i maj 2020. Köp den gärna. Eller låna den på ditt bibliotek. 

PS 3. Även inom mormonkyrkan är läran om eviga straff i helvetet stark.

.

.

Publicerat i ateistisk teologi, existentiell teologi, Gud, Helveteslära, Humanisten, Okategoriserat | Märkt , , | 3 kommentarer

Nr 125. Tema 5. Teologisk utveckling och monster? Textsamtal med SKUT-prästen Erik Stenberg-Roos.

Totalt 5 inlägg under Tema 5.
Publicerade mellan den 21 mars och den 21 april 2021. 

.

Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Här betyder textsamtal helt enklet ett samtal i textform. På skrivarkurser betyder det att samtala kring bättre eller sämre sätt att uttrycka sig vilkjet är något helt annat än det som försigår här. Samtalet utgår från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som genom ett oväntat initiativ förvandlades till tryckt bok i slutet på maj 2020 efter mer än 20 år som välredigerad bok på internet. Boken finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. och på Dillbergs i Kalmar (se fliken ”Bok2020”). Den finns också på ett flertal bibliotek. Fråga gärna efter den på ditt bibliotek. Boken finns även kvar som nätbok!

Skribenterna i textsamtalet är bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.

Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat – och skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är ca 1 inlägg i veckan. Det innebär mellan 5 och 10 dagar mellan varje inlägg. När det nu hunnit komma till slutet av maj 2021 har totalt 36 inlägg publicerats sedan den 26 juli 2020.

Varje avslutat tema i textsamtalet redovisas i en blogg. Blogg Nr 119 redovisar den första samtalsomgången under temat ”Traditionell kristen tro?”. Blogg Nr 120 innehåller inläggen under tema 2: ”Den existensreligiösa livssynen”. I blogg Nr 123 redovisas tema 3: ”Samvetets, hjärtats och sanningens röster” och blogg Nr 124 innehåller Tema 4 ”Om död och tillit”.

Tema 5. ”Teologisk utveckling och monster?” påbörjades den 21 mars av Erik Stenberg-Roos och avslutades den 21 april efter totalt 5 inlägg. Man är förstås välkommen att följa textsamtalet direkt genom att gå med i Facebookgruppen ”Existemtiell livssyn . kristen tro? ….. diskussionsgrupp”.

.

.

Tema 5: Teologisk utveckling och monster?
Textsamtal utifrån boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”

.

1.  

Inlägg 1 (av 5 under tema 5). Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.

Söndagen den 21 mars 2021!

Jag tänkte denna gång att jag skulle börja denna nya tråd med att applicera några delar ur kapitel tre i boken på kristendomsförekomster. 

Du skriver om olika existentiella livsvillkor, om olika vetenskapliga discipliner, kanske man kan kalla det. Självklart utvecklas disciplinerna ju mer människan lär sej. Men det gäller också det som skulle kunna kallas ”min” disciplin, teologin.

Många människor lever i situationen, att man upplevt en variant av kristendomen som man antingen är mycket välvilligt inställda till, alternativt rent fientlig. Vill man fortsätta på den kristna banan, kan man hitta något nytt när man t.ex. flyttar. Detta nya kan då upplevas som katastrofalt alternativt helt underbart. Jag tror det är särskilt vanligt när man bor i en liten ort och kommer till en större ort för att studera.

Om man då t.ex. tycker att den typen av kristendom man lämnat, alternativt genomskådat, är skön att lägga av, kan man hitta en för den aktuella personen (alltså oftast studenten) helt ny variant. Det som förundrar mej är varför man ibland fortsätter, när man lämnat något dåligt. Och kanske varför jag själv fortsatte när jag var så säker på att jag gjort upp med en osund och dålig livsåskådning som jag menade att mina kristna tonårstro var. 

Som mänskligheten utvecklas måste teologin också göra. Detta gäller t.ex. Tolkningarna av texter, men också det som kallas dom hermeneutiska ansatserna. Om man t.ex. tar berättelsen om syndafallet förekommer det en talande orm. Detta var något jag bokstavligt var övertygad om hade funnits, d.v.s. en variant av ett djur som kunde kommunicera med människan på människans villkor. Till min ungdomsgrupp bjöds det in människor som berättade för oss att det var en ’utdöd art’. Dessa människor var ofta högutbildade i det svenska utbildningsväsendet. Kanske inte inom teologi, men jag minns en läkare som pratade om denna typ av saker. Jag tolkade berättelsen så, att det funnits ett sätt att, ett språk, att kommunicera med djur. Idag menar jag att de allra flesta av oss människor lärt oss så pass mycket, att vi bedömer det som mer eller mindre uteslutet att det funnits en orm som kunnat tala. Kan man då gå vidare i sin tro? Få ut något av berättelsen? Jag menar det.

Att tolka berättelsen som två personer i en trädgård för länge sedan är enligt dom allra flesta helt meningslöst. Jag tror att en i alla fall för mej bättre tolkning är att se berättelsen som en beskrivning av livet självt. Varje dag bedrar livet människan, varje dag talar ondskan om för oss att bryta regeln, det gör inget, varje dag drivs vi ut ur paradiset, dvs. en tillvaro vi trivts med, men som vi upplever krossats. 

Är det bra eller dåligt? Ett straff? Jag vet inte. Fastmer en beskrivning. 

Men så fungerar även ”den religiösa människan”: En större världserfarenhet, ett vidgat perspektiv, ger också en möjlighet till ”nya” tolkningar. Och jag tror att någon varit där före mej, att jag även i mitt nya liv, kan växa genom dessa gamla texter, när jag ser dem i ett annat ljus. 

Därmed kommer vi in på en sak till jag skulle vilja ta upp. Du skriver om gulag och koncentrationslägren. Båda dessa obeskrivliga grymheter har kommit ur den stora Goda visionen. Jag tror du har helt rätt. Inom teologin eller kyrkan, kallas det för ”Den rena församlingen”, dvs. där den lära råder som ett ledarskap (ofta också deltagarna) menar är helt riktig. Jag menar att det var ett av dom stora problemen när t.ex. Livets ord växte fram. Vi har sett det så många gånger i världshistorien, i det stora och det lilla. Den rena församlingen som ser hur någon är på väg att genomföra ett större eller mindre paradigmskifte i sitt eget liv, alternativt lämna paradiset, har två sätt att hantera personen som försöker utvecklas.

1) Antingen omvänder man personen tillbaka till gruppens rätta lära.

2) Eller så stöter man ut personen (mycket vanligt bland Jehovas vittnen).

Detta är en av religionens stora risker, alternativt baksidor. Personen mister då allt. Vänner, släktingar, jobb, grannar… Ju tätare det varit, desto större blir förlusten. Därför kan inte en strävan vara att bygga den rena församlingen, strävan måste vara att bygga den öppna församlingen, där människor är välkomna och där flera olika åsikter är välkomna. Och där ledarskapet är så pass moget att man faktiskt vågar släppa på kontroller. Annars riskerar det att bli som du skriver, Den Goda visionen föder fram…ett monster. 

Men kan människan då som utstött varelse, uppleva något stöd i texter? Jag menar det. När man tvingats ut ur paradiset, in i en öken eller hur man nu beskriver det, kan det faktiskt vara en tröst att veta att någon varit där före mej. Och kanske t.o.m. finns kvar där. En närvaro kan ge mej ett hopp. Det finns en fantastisk berättelse där Lars Collmar skriver om Jesu kommunikation med rövarna på korset. Till den ene säger Jesus i Collmars berättelse, att ”redan idag ska du vara med mej i paradiset”. Till den andre rövaren säger han ”redan idag ska jag vara med dej i helvetet”.

Jag tror också att man kan lära sej något av att se hur fortsättningen blivit, dvs vad som har hänt efter berättelsen. Om jag upplever att jag lever mitt liv i en öken, hur kommer jag ut? Eller hur härdar jag ut? Kanske kan det vara genom att se frestelserna om makt (”visa din makt på något meningslöst, trolla fram bröd”) avgudadyrkan (”tillbe något”) eller vansinnig skrifttolkning (”det står ju skrivet!!”) iaf inte alltid måste få sista ordet.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga något om kallelse. Jag tycker att det är bra att diskutera kallelse ur Lutherskt perspektiv. Luther drev tanken att det är ytterst få av oss människor som fått vara med om en övernaturlig händelse som gett oss uppdraget att utbilda oss till präster eller något likande. Istället har detta oftast växt fram genom att andra människor pekat åt något håll. Jag tycker det är sunt. Jag tycker också det är sunt att markera att alla yrken kommer ur ett kall, så länge yrket tjänar en annan människa. Lärarens, skomakarens eller bagarens yrke är lika viktigt som prästens eller munkens. Men alla yrken måste tjäna en annan människa.

.

2.  

Inlägg 2 (av 5 under tema 5).
av Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos
Måndagen den 29 mars 2021!

Tack Erik! Du har gett mig en hel del att fundera över. Bibeltolkning och teologisk utveckling, monsterteologi, innebörden i begreppet “existensvillkor”, kallelse enligt Luther. Kul att du tar upp den bibliska “syndafallsberättelsen”. Jag har med åren nästan fått ett kärleksförhållande till denna bibliska urberättelse.

Jag börjar med att klargöra att jag gör en tydlig skillnad mellan existensvillkor och livsvillkor. Med hunden, hästen och gäddan delar jag livsvillkoren att behöva mat för att överleva – och att vi kommer att dö. När “jag” blir medveten om att “jag behöver mat för att överleva”, att “jag” blir medveten om att “jag kommer att dö någon gång i framtiden” så har dessa livsvillkor utvidgats till existensvillkor. Skillnaden är “medveten om”. Man skulle också kunna säga att när vi får ett medvetet och reflekterat förhållande till våra livsvillkor så vidgas de till att även bli existensvillkor. Såvitt vi vet i dagsläget så förvandlas inte hundens och hästens livsvillkor till att även bli existensvillkor.

Detta lilla klargörande är föranlett av en mening i ditt första stycke. Du skriver: “Du skriver om olika existentiella livsvillkor, om olika vetenskapliga discipliner, kanske man kan kalla det.” Jag hade känt mig lugn om du skrivit att jag skriver om “olika existensvillkor”. Här är det också lite komplicerat vad vetenskapen kan bidra med. Olika vetenskapliga discipliner kan bidra med fördjupad kunskap om olika aspekter av den verklighet vi lever i. Denna kunskap kan hos en reflekterande människa förvandlas till en fördjupad insikt om våra mänskliga existensvillkor. T.ex att solen har en begränsad livslängd. Kontentan är att existenvillkor och vetenskapliga dicipliner måste hållas isär ordentligt. Att jag menar att de senaste 150 årens vetenskapliga kunskapsutveckling på djupgående sätt har vidgat och fördjupat vår förståelse av våra mänskliga existensvillkor kan eventuellt förvirra.

En central tanke i utredningen i kapitel 3 om den smärtsamma sidan av våra existensvillkor är att försöka visa att det är viktigt för oss att försöka förstå och acceptera denna smärtsamma och utsatta sida av att vara människa. Vi har ofta en sida i oss som helst vill förneka och blunda för detta. Det finns mycket av ideologier och läror, religiösa såväl som sekulära, som förnekar större eller mindre delar av våra existenvillkor. I boken drivs tesen att en strävan efter acceptans och en fördjupad förståelse av denna utsatta och smärtsamma sida av våra liv är en förutsättning för personlig växt och mognad. Och vice versa. Flykt och förnekande förytligar våra liv. Jag kallar detta “existenvillkorstesen”. Den kan vara sann eller falsk!

Hur tänker du Erik kring detta? Tycker du att existensvillkorstesen är rimlig? Eller till största delen felaktig?

Jag tar i kapitel 3 upp hur ”Goda Visioner” kan föda fram ett monster i sitt sköte. Men här är det viktigt att notera att jag gillar “goda visioner”. Men när de “goda visionerna” stödjer oss att förneka och fly från insikten om de ensamma och utsatta sidorna av våra existensvillkor så blir de goda visionerna bokstavligt talat ‘livsfarliga’ och kan ställa till med väldigt elände. Då kan de goda visionerna födda fram förfärliga monster i sitt sköte som det är väldigt svårt att sätta stopp för. Jag tar upp detta kort i kapitel 3 under rubriken “3. Flykten undan den existentiella särskildheten”.

Du kompletterar bokens exempel – gulag och de nazistiska förintelselägren – med strävan efter att skapa “den rena församlingen”. Jag tror att en av mekanismerna bakom detta “fenomen” just är att systematiskt förneka viktiga aspekter av våra existenvillkor. Hävdandet av “den rätta läran” är ett sådant förnekelskoncept. Som du beskriver “den rena församlingen” och konsekvenserna när man börjar ifrågasätta – och kanske lämna – är en bra beskrivning av vad vi vanligtvis kallar en sekt.

Jag blir nyfiken! Du skriver som om det finns en etablerad teologi som tar upp det problematiska med “den rena församlingen”. Jag undrar då också hur mycket dessa teologiska analyser knyter detta fenomen till en flykt undan den smärtsamma sidan av våra existensvillkor? I övrigt sympatiserar jag med din bild av “den öppna församlingen”.

Du skriver om den bibliska syndafallsmyten och den talande ormen. Facinerande och märkligt med din berättelse om kristna lärare i din ungdom som menade på att det funnits en art av ormar som kunde prata. Jag kan bara med häpnad hålla med dig om att denna sorts “kristendomsundervisning” är skrämmande.

När du sedan formulerar ditt sätt att idag använda denna bibliska berättelse så anar jag ändå en traditionalistisk tolkning som jag tycker är djupt problematisk. Med traditionalistisk menar jag t.ex. Stora boken om kristen tro” (1993) och Gustaf Wingrens skapelseteologi. (anm. Gustaf Wingren (1910 – 2000) är Sveriges kanske mest ansedda och uppskattade 1900-talsteolog.) Väldigt kort – att synden och ondskan kom in i världen genom människans olydnad mot Gud. “Syndafallsberättelsen” är då den arketypiska urberättelsen om denna olydnad mot Gud.

För mig är den bibliska berättelsen om skapelsen och syndafallet en poetisk urberättelse om vad som händer när människan blir medveten om sig själv som en ändlig varelse, att vara underkastad detta med födelse och död. Innan dess kunde hon som alla andra djur “älska och döda med samma glada själ”. Efter att hon ätit de förbjudna frukterna från Kunskapens träd och därmed lärt sig “skilja på ont och gott” och därmed också blivit mer lika Gud så blir människan en en moralisk varelse där hon tvingas att reflektera över sina handlingar i termer av ont och gott. Gud fördriver Adam och Eva från Paradiset för att förhindra att dom skulle bli än mer lika Gud genom att även äta av frukterna från Livets Träd.

Och Herren Gud sade: ”Se mannen har blivit såsom en av oss, så att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva evinnerligen. Och Herren Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han skulle bruka jorden, varav han var tagen. Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka vägen till livets träd.” (1 Mos 3:22-24)

Man kan fråga sig vad orden i 2:a kapitlet om att Gud skapade människan till sin avbild egentligen betyder i ljuset av ovanstående tre verser. Hur tänker du kring detta? Är människan skapad till Guds avbild? Eller blev människan fördriven ur Paradiset för att hon inte skulle få chansen att bli mer lik Gud?

Att det primärt är mannen som fördrivs från Edens lustgård kan man ju också fundera över. Jag tycker att Eva, kvinnan, inte får den ära som hon är värd i berättelsen. Det var hon som var så lockad av att lära sig skilja på ont och gott att hon sträckte sig efter det berömda äpplet. Och sedan erbjöd hon Adam att smaka. I not 12 till kapitel 4 i ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (s.345ff i boken eller kolla i nätversionen på internet) görs en rejäl utläggning kring denna urberättelse som misshandlats grovt i mycket av teologi och predikningar genom århundradena.

Intressant att bli påmind om Luthers lära om kallelsen. Få är kallade att bli präster! Men alla kristna är kallade att med ärlighet och samvetsgrannhet bidra till det gemensamma med sina speciella gåvor och kompetenser i sitt vardagliga liv. Bagaren, skomakaren, bonden, läraren, kassörskan på ICA, lastbilschauffören, politikern, tjänstemannen, ingenjören etc. Det är en fin och viktig tanke!

I boken skiljs på två kallelser: den universella kallelsen och den personliga kallelsen. Bådadera är existentiella och utan behov av någon kallande gud. Väldigt summariskt innebär den universella kallelsen att alla människor är kallade att bejaka “delaktighetens livshållning”. Att vara människa innebär att leva i spänningen mellan delaktighetens respektive likgiltighetens livshållning. Detta oavsett vad vi tycker om det och oavsett vilken sekulär eller religiös livstolkning vi håller oss med. Förutsättningen för att bygga en global värd av fred, omsorg, gemenskap och rimlig fördelning är enligt den existensdynamiska teologin att delaktighetens livshållning har övertaget hos den helt övervägande majoriteten av världens människor. I detta perspektiv är Luthers lära om den allmänna kallelsen (vad säger man på teologiska?) en specifik kristen utläggning av den “universella kallelsen”.

Den “personliga kallelsen” har sin grund i att man som enskild person har fått erfarenheter och insikter som gett nya och fördjupade perspektiv på något område som – mycket enkelt uttryckt – gäller förbättringar för det gemensamma. När detta skapar en upplevelse av förpliktigande uppgift att gå vidare med detta så har en “personlig kallelse” tagit form. Denna upplevelse av en förpliktigande uppgift, en personliga kallelse, är sekulär och existentiell i sin grund. Att en del kan tolka det som ett uppdrag från en högre makt är en helt annan sak.

Erik, kan du som präst och lutherskt kristen, på ett bra sätt få ihop den Lutherska kallelseläran med den kallelselära om den universella och personliga kallelsen som utvecklas i boken?? Nyfiken på ditt svar!

.

3. 

Inlägg 3 (av 5 under tema 5).
av Erik Stenberg-Roos
Svar till Carl Gustaf Olofsson.
Tisdagen den 6 april 2021!  

Många intressanta kommentarer om mitt senaste inlägg. Jag skulle varit mera tydlig när det gäller skillnaden mellan existensvillkor och livsvillkor (eller, vilket kanske är mera troligt, jag begrep inte bättre). Nåväl, jag accepterar även på denna punkt dina uppfattningar och dina begreppsdefinitioner. Jag tycker också att den fråga du ställer, om jag tycker att tesen är riktig, vill jag besvara med ett ”ja”. 

Jag skulle vilja ta ditt resonemang ovan om medvetenhet lite till: jag diskuterade med en lärare vid några tillfällen om skillnaden mellan det vi i dagligt tal kallar för en ”människa” å ena sidan, och å andra sidan ett ”djur”. Dom vanliga skillnaderna är kanske inte så intressanta (den upprätta gången? förmågan att hantera elden? tillverka redskap? förmågan till samarbete mm) När vi kom till begreppet ”medvetande” menade läraren att just där var det en ganska stor skillnad, nämligen att människan och djuren visserligen delar det vi kallar för medvetande, men människan är s.a.s. Medveten om sitt medvetande. Vi kan föra och ibland t.o.m. förstå ett s.k. Metateoretiskt resonemang. 

Du skriver och frågar om uttrycket ”den rena församlingen”, vilket jag tycker är intressant. Jag är, som du förhoppningsvis förstått, helt negativ till detta resonemang. Jag menar att varje gång människan försökt skapa ”den rena församlingen”, har det slutat som när människan försökt skapa ett paradis, nämligen i det rakt motsatta, ett helvete (slarvigt uttryckt, men ändå).

När domaren s.a.s. blir ”den rätta läran” är det kört. Oavsett om det är Kommunism, Nazism eller Gudsstaten och den rena församlingen. Domaren måste i varje fungerande grupp av människor, vara ”Nåden”, och en stor diskussion kring begreppet Nåd. Jag hör till dom som mycket uppskattar dialektiken, för mej är det omöjligt att acceptera en ”rätt lära”. Men när begreppet ”Nåd” inte diskuteras eller finns med, då blir det absurda galenskaper som t.ex. Att vissa människor är lite bättre än andra, vissa människor är ”närmare Gud” och att vissa har en särställning inför Gud osv. Det är bara att kolla in den senaste dokumentären om Knutby som ligger på HBO just nu, så ser man vad konsekvenserna blir när man tror att man kan skapa ett paradis. 

Jag tycker att det är mycket intressant att tolka berättelsen om syndafallet. Däremot hänger jag inte alls med när du lyckats få det till att jag ägnar mej åt en ”traditionalistisk tolkning”, samt att även Gustaf Wingren skulle göra det? Men med tanke på att du funderar mycket på berättelsen skulle jag gärna höra vad som enligt dej är en ”traditionalistisk tolkning”. Jag hör ju till dom inte tror att begreppet sanning finns i singular. Begreppet sanning finns i plural. Att tolka de olika myterna ur de första Moseböckerna tycker jag är spännande, jag menar också att det finns fler sätt att tolka dom på. Samt att flera sätt faktiskt kan vara ”sanna”. 

Jag tror som jag försökte uttrycka senast, att myterna ur första mosebokens inledande kapitel, har ett sanningsanspråk som är mycket stort. Jag tror att dom försöker säga att dom är ”arketypberättelser” om hur människan fungerar. Däremot tror jag inte att dom beskriver hur ondskan en gång kom in i världen, det är att förminska en myt. Mytens sanningsanspråk är som arketypens, d.v.s. Det är evigt. Och jag tycker att dom judisk/kristna myterna står sej ganska bra faktiskt?

När det gäller det mer specifika i skapelseberättelserna, tror jag att människan är skapad till Guds avbild, iaf på något sätt. Inte som att Gud ser ut som vi (då skapar man ju faktiskt en Gud till vår avbild), däremot kanske att vi liksom Gud har chansen och förmågan att göra vad som kan karaktäriseras som ”gott”. 

Orsaken till att mannen drivs ut ur paradiset kan jag (liksom alla andra) bara spekulera i. Men däremot är jag inte helt säker på att det kan karaktäriseras som ett ”straff”? Står det någonstans? Jag tror mer att det är en beskrivning, en myt, med ett tidlöst sanningsanspråk. 

Varje period av våra liv, kanske t.o.m. varje dag måste vi lämna och ta steget. Gud vill inte tillbakagång, Gud vill framåt. Att leva i en symbios med sin mamma, vilket skulle kunna vara en tolkning av skapelseberättelserna, är alltså inte något tillstånd Gud vill ska råda för alltid. Gud vill ut i det otrygga, ut och sök ett eget liv. Det är så viktigt för Gud att Gud t.o.m. ordnar en bevakning även till det som kallades paradiset, för det får och kan man bara uppleva en gång. 

Du frågar om jag på ett bra sätt kan ”få ihop” en del olika kallelseläror? Inte på ett bra sätt kanske, men jag kan få ihop dom. Eller iaf redogöra för hur jag tänker kring det. 

Som jag uppfattar Luther pratar han om både allmänna och specifika saker. Jag tror inte han tycker någon specifik sak skulle vara ”bättre” än någon ”allmän”, jag tror att han tycker att det allmänna är det viktigaste. Jag tror att han tänker så vad gäller kall också. 

Alla människor har ett kall, en uppgift, att tjäna det allmännas bästa. Alla människor har även en speciell kallelse. Denna kallelse kan vara att arbeta med t.ex. saker som skomakare, bagare, munk eller präst, uppgifter som tjänar människor, alla är vi lika viktiga. Och alla yrken är lika viktiga. Kravet är att det ska tjäna en (eller flera) andra människor. 

Den fråga jag tror man ska fundera över är dock HUR vi människor får reda på vårt specifika kall, dvs dom uppgifter som är bara våra egna. Om jag minns rätt av Wingrens ”Luthers lära om kallelsen”, menar han där, att Gud verkar genom andra människor. Det är alltså ganska få (läs inga) människor som får uppdrag av Gud, där Gud skickar en budbärare för att på ett övernaturligt sätt informera om kallet. Inga duvor flyger och sätter sej på någons axel och viskar vad man ska jobba med, inga röster informerar om att man ska utbilda sej till det ena eller andra. Däremot verkar Gud alltså genom andra människor. ”När människor du har förtroende för pekar åt samma håll, ska du fundera över om det inte är en väg du bör utforska”. Ungefär så. Vad tror du?

.

4.

Inlägg 4 (av 5 under tema 5).
av Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos
Torsdagen den 15 april 2021!

Det är många trådar på gång! Existensvillkortesen, djurets och människans medvetande, den rena församlingen, den bibliska berättelsen om Edens lustgård och Kunskapens träd, “domen” eller “nåden” som grund för gemenskaper – kristna eller sekulära och detta med kallelse. Känns spännande och bra.

I början av inlägg 2 ställde jag en rak fråga till dig om din syn på det som i kapitel 3 i boken kallas “existensvillkorstesen”. Jag var ganska säker på vad ditt svar skulle bli. Men det känns ändå jättebra med ditt tydliga “ja” till att det är en rimlig tes. Det innebär att du som jag på allvar även kan överväga om den är sann. För min del är jag närmast helt övertygad om att den är sann. Men här som i andra sammanhang innebär en stark personlig övertygelse inte att det därför också är sant. Så en viss filosofisk kallsinnighet som ger utrymme för att problematisera och lyssna på andra röster är alltid värdefullt. Jag inbillar mig att jag trots min starka personliga övertygelse samtidigt har ett hyfsat mått av denna filosofiska kallsinnighet.

Du refererar till ett samtal med en lärare om skillnaden mellan djurets och människans medvetande. Jag är helt ense med dig och läraren! Som människor kan vi reflektera över vårt medvetande. Vi är “medvetna om vårt medvetande”, vilket såvitt vi vet inte djuren är. Inte ens våra mest älskade hundar eller katter. Självmedvetande! Jag tänker att det är samma medvetandeaspekt som gör att vi kan famna dåtid, nutid och framtid. Och som gör oss medvetna om att vi en gång fötts och en gång kommer att dö. Man skulle kunna säga att detta “självmedvetna” medvetande är själva förutsättningen för att de existensvillkor som tas upp i början av kapitel 3 ska konstitueras och bli en ofrånkomlig del av den verklighet vi lever i. Och som vi kan försöka förstå allt bättre – eller försöka blunda för!

.

Jag har fullt ut förstått att du är väldigt negativ till alla strävanden efter “den rena församlingen”. Och jag är helt ense med dig. Samma problem gäller försöken att förverkliga starka utopier.

Men min fråga till dig gällde om det fanns några teologer som på ett reflekterat sätt skrivit om och analyserat de “trosmekanismer” som ligger bakom de kristna rörelser som strävar efter “den rena församlingen”. Så jag upprepar den frågan.

Det kan ju också vara så att begreppet “den rena församlingen” är en kreativ skapelse av dig. Eller ingår i det vardagliga pratet inom vissa inomkyrkliga kretsar. Men att begreppet inte har fått en teologisk genomlysning.

.

Du skriver bra och med stor skärpa om två olika sorters “domare”; den rätta läran eller nåden; “När domaren s.a.s. blir ”den rätta läran” är det kört. Oavsett om det är Kommunism, Nazism eller Gudsstaten och den rena församlingen. Domaren måste i varje fungerande grupp av människor, vara ”Nåden”, och en stor diskussion kring begreppet Nåd.”.

Det är ett för mig ovant sätt att använda språket. Men jag tror att jag förstår – och håller i så fall med dig. Det öppnar också för den spännande frågan om “nåden” och vad vi lägger in i detta intressanta och viktiga begrepp. Och då inte minst i den intressanta spänningen mellan mitt gudlösa och ateistiska perspektiv och ditt öppna kristna där ordet Gud är en grundsten. Jag har rört vid begreppet “nåd” i analysen av den “existentiella sorgeparadoxen” i kapitel 2. Det rör en aspekt av begreppet “nåd”. Det finns förstås mycket mer.

.

I ingressen ovan skriver jag om ett tema såhär: “den bibliska berättelsen om Edens lustgård och Kunskapens träd,” Jag var på väg att kort och kärnfullt skriva “syndafallsberättelsen”. Men plötsligt blev jag varse att jag tycker hjärtligt illa om denna beteckning. Från mitt existentiella perspektiv finns där inget syndafall. Bara att människans blir förmögen att skilja på ont och gott genom att äta av frukten från Kunskapens träd. Det är för mig en poetisk berättelse om när det självreflekterande medvetandet föds med allt vad det innebär på “gott och ont”.

Jag tycker att första delen av kapitel 3 i 1 Moseboken har en sådan skönhet och lyster att jag återger den rakt av. Men först en vers från kapitel 2. Den berättar om träden:

“Herren Gud gav detta bud: »Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö”…..

……”Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: »Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?« Kvinnan svarade: »Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.« Ormen sade: »Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.« Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.”

Frukten som “skänkte vishet” som innebar förmågan att skilja på ont och gott var oemotståndligt lockande! Tack Eva säger jag!

Hade Eva ätit frukten även om hon förstått att i denna “vishet” ingick att den oreflekterade och oskuldsfulla livet därmed också tog slut! Jag hoppas att hon ätit ändå.

Frågan om hur man ska se på de tidigare bibelorden om att människan skapats till Guds avbild kvarstår. Ingår eller ingår inte förmågan att skilja på gott och ont i detta?? Eller är det en kreativ biblisk paradox som kan göra oss klokare om vi ser och erkänner den?? “Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” (1 Mos 1:27) Vad säger du Erik?

Gustaf Wingren är kanske Sveriges mest ansedda och uppskattade 1900-talsteolog. Och det finns mycket i hans teologi som jag uppskattar. T.ex. hans lära om kallelsen. Men hans tolkning av berättelsen om människans ätande av Kunskapens träd får mig att protestera vilt. Ett exempel är detta lilla citat från “Människa och kristen” (Verbum, 1985): ”Däremot är Adam icke mänsklig. Han ville bli gudomlig, det var detta omänskliga maktbegär som blev hans död.” (s.39). Protesten har fått ytterligare en dimension som jag blir fullt medveten om först nu i skrivandets stund. I Wingrens skrivning är mannen, Adam, den aktiva. I citatet ovan framgår det ytterligt tydligt att det är kvinnan, Eva, som är den aktiva. Det var hon som kände en stark längtan efter att bli vis! “Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt.

Som predikant och förkunnare kan man använda denna urberättelse på många sätt. Och då förstås också på ditt sätt som tar den som utgångspunkt för den allmänmänskliga erfarenheten av att “drivas ut ur Paradiset” av den ena eller andra anledningen. Men utifrån denna allmänmänsliga tolkning så är det också så att många av oss, kristna eller gudlösa, ibland får nåden att göra kortare eller längre besök i Paradiset. Då viker keruberna undan med sina brinnande svärd och bugar sig!

Utifrån detta blir jag förbryllad när du skriver: “…. är så viktigt för Gud att Gud t.o.m. ordnar en bevakning även till det som kallades paradiset, för det får och kan man bara uppleva en gång”. Utifrån den tolkning du gett ord åt tidigare tycker jag det är inkonsekvent. Men å andra sidan kan jag tycka att det är både sympatiskt och högst mänskligt att vara inkonsekvent.

Jag håller med dig om att det inte finns någon tolkning som kan göra anspråk på att vara den “rätta” och “sanna”. Men jag måste förbehålla mig rätten att bli väldigt störd av vissa tolkningar, som den av Gustaf Wingren som antyds i citatet ovan. Eller den som formulerats av Augustinus. Det är en anledning till att jag tycker det kan vara viktigt med gudlösa och ateistiska bibeltolkningar som har en grundläggande respekt för människan och hennes erfarenheter och berättelser genom historien. Här måste jag göra reklam för “Brottsliga bibelbetraktelser” i två delar av Jonas Lundström, kristen ateist. Och även för blogg “Nr 122. Jobs bok. Ateistteologisk bibeltolkning”. Bloggen kan googlas av den intresserade.

.

Jag blev både brydd och fascinerad när du så tydligt skriver om vad Gud vill. “Gud vill inte tillbakagång, Gud vill framåt. Att leva i en symbios med sin mamma, vilket skulle kunna vara en tolkning av skapelseberättelserna, är alltså inte något tillstånd Gud vill ska råda för alltid. Gud vill ut i det otrygga, ut och sök ett eget liv.”

Vad är skillnaden när du skriver “Gud vill….” och när en karismatisk pastor i trosrörelsen skriver eller säger “Gud vill….”??? Vem ska “jag” lyssna på när utläggningarna om “vad Gud vill” kolliderar! Okej, jag lyssnar mycket hellre på dig än på Ulf Ekman. Men det är för att jag på ett övergripande plan har en väldigt mycket större tilltro till din person och din övergripande livs- och människosyn.

.

Din avslutande fråga om kallelsen och din fråga till mig om min syn på hur man får “veta” vad som “är min uppgift” i livet är stor, svår och väldigt intressant. Men jag lämnar den. Detta svar är redan alltför långt! Det kanske blir läge att återkomma till denna intressanta fråga.

.Erik, om du tycker det börjar bli läge att avsluta Tema 5 så är det okej för mig. I så fall blir ditt nästa inlägg – nr 5 – det sista. Och om du inte tröttnat blir det sedan din uppgift att hitta på en rubrik för Tema 6 och skriva första inlägget. Jag fortsätter att tycka att vårt ”textsamtal” är stimulerande och värdefullt för mig. Det är något med att tvingas tänka ett steg vidare och då också försöka hitta ord och formuleringar. Jag hoppas att de flesta som följer det också tycker det är värdefullt att följa trots mina långa inlägg.

.

5.

Inlägg 5 (av 5 under tema 5).
av Erik Stenberg-Roos
Svar till Carl Gustaf Olofsson.
Onsdagen den 21 april 2021!

Ja, det är många teman och manga funderingar som kommer i dagen när vi samtalar. Jag lär mej mycket av detta. Jag hoppas jag inte missar för många frågor när jag nu skriver detta mitt avslutande (?) inlägg på detta tema.

Den rena församlingen

Jag uppfattar uttrycket ’den rena församlingen’ som något som tillkommit i en församlingsgemenskap. Där har iaf jag stött på det. Det har använts av mycket konservativa teologer, främst i pingströrelsen och Svenska kyrkan, men säkert på andra ställen också. Jag känner inte till att det skrivits något om det inom akademiska kretsar. Orsaken till just det sista kan man ju alltid fundera över. Förklaringen till det är tror jag, att det är ganska stort avstånd mellan församling och akademi i Sverige. Det finns någon slags akademisk snobbighet, där vissa saker som vi ägnar oss åt i församlingarna helt enkelt inte bedöms som tillräckligt viktiga för att tas upp inom akademin. Jag tror att detta uttryck skulle kunna vara en sådan sak. Akademin tycker nog i det här fallet som jag, nämligen att det är ett mycket dumt uttryck, men man skriver inte om det, eftersom det helt enkelt är just för dumt.

Skapelseberättelsen och myter

Jag tycker att du skriver mycket intressant om första skapelseberättelsen i Bibeln. Jag tycker dock att du till viss del tenderar till att behandla den som vore den någon slags informativ sanning om historiska skeenden. Att diskutera ”myter”, ”mytbildning” eller hur ”myter” uppstått, är ett enormt och såvitt jag kan förstå näst intill oöverskådligt ämne. Jag tror att det är omöjligt att se något annat än vissa brottstycken. För mej blir t.ex. frågan du ställer, ”Hade Eva ätit frukten även om hon förstått att i denna “vishet” ingick att den oreflekterade och oskuldsfulla livet därmed också tog slut!” omöjlig att svara på (intressant nog inleder du satsen som en fråga, men det avslutas utan något frågetecken 🙂 )

”Myten” om paradiset tror jag fungerar så, att människor vill undervisa andra människor om något. För att undervisningen ska vara tidlös, konstruerar man en berättelse. Denna berättelse måste andra människor sedan klassificera, varpå det närmaste antagligen blir att kalla den för en ”myt”. Men begreppet ”myt” har människan också konstruerat. För att fullt ut kallas för ”myt” och inte t.ex. ”allegori”, ”saga” eller ”liknelse”, krävs då vissa saker. Idag används begreppet ”myt” nästan uteslutande på samma sätt som uttrycket ”lögn”.

Det enda sätt vi kan hantera denna undervisning om hur livet fungerar, från människor som levde för så länge sedan, är då att försöka förstå vad dom ville få sagt. Men vi får inget svar på den typen av frågor du ställer. Däremot kanske vi kan få veta något om relationer mellan människor. Jag har inte läst mycket, men en del, om myterna i Bibeln. Jag skulle vilja säga att mytens sanningsanspråk är evigt, men man måste veta vad myten yttrar sej om, och sedan bedöma om huruvida detta kan vara en sanning eller inte. Eller kanske ännu hellre, om detta kan vara något som befruktar och vidareutvecklar ett samtal eller ett tänkande.

En ganska intressant och för mej lättbegriplig tolkning av myter som fenomen är Joseph Campbells ” The Hero With a Thousand Faces”, ”Hjälten med tusen ansikten” på svenska. Jag tror t.ex. inte att man kan läsa myten om paradiset som en beskrivning av hur det gick till när världen skapades. Däremot tror jag den kan ha ganska mycket att lära oss om hur det mänskliga livet fungerar. Men då gäller det att placera in texten i sitt rätta sammanhang. Och vilket/vilka det är, tar nog många och långa inlägg att fundera över.

Att tolka och diskutera myter och liknelser tycker jag är bland det svåraste men också bland det mest intressanta man kan göra.

Guds avbild

När det gäller uttrycket att vara skapad till guds avbild är det något vi bara kan diskutera vad det betyder (naturligtvis). En sak, som är stor och svår, är naturligtvis att kunna skilja på gott och ont. Problemet är, som vi pratat om tidigare, att alla definierar gott och ont på olika sätt.

Inkonsekvens och logik

Att vara inkonsekvent när det gäller tolkningar av texter är en del av teologin för mej. Logiken finns inte inom religionens värld i någon större utsträckning. Däremot gör filosofin anspråk på att vara logisk eller att komma med ”sanningar”. Du skriver att du blir förbryllad när jag skriver stycket som slutar med att säga att man bara får uppleva paradiset en gång. Jag står dock fast vid det. Däremot ser paradiset olika ut för olika människor och olika tider. Livet kan helt enkelt inte upprepa sej, eftersom allt är förändring. Om jag ser tillbaka på ett tillstånd eller en period i mitt iv, när jag mått väldigt väldigt bra, är ett sätt att uttrycka det med att jag under denna period levde i ett paradis.

Jag trivdes t.ex. fantastiskt bra i min lilla förortsförsamling i Göteborg. Men jag kommer aldrig att få uppleva det igen i den församlingen. Självklart kan jag söka ’”min” gamla tjänst igen (om den nu skulle vara ledig) men jag har förändrats, församlingen har förändrats, förutsättningarna har förändrats. Det blir helt enkelt omöjligt att uppleva det jag upplevde som någon slags paradis under dom ca 15 år jag verkade där. Hur uttrycker man det för mej, så att jag begriper det? Kanske genom att säga att Gud har satt upp vakter, så att jag ska inse att det inte blir samma paradis igen. Det är ett (kanske) föråldrat sätt, men det är onekligen tydligt. Om jag skulle börja arbeta där igen, blir det på ett annat sätt. Kanske ett nytt paradis, men det blir aldrig det paradis jag lämnade.

Kristen ateism

Du skriver om Jonas Lundström och hans kristna ateism. Jag känner inte till honom, men jag tycker att människor som karaktäriserar sej som kristna ateister ofta är väldigt intressanta. Däremot tycker jag att när han skriver i en betraktelse om den ”bibliska traditionen” blir jag tveksam… I singular?? Det finns väl hur många som helst?

Guds vilja

Avslutningsvis skulle jag nog ha uttryckt mej som att ”Jag tror att Gud vill…”, eller ”utifrån vad vi kan se i tillvaron, menar jag att man kan säga att Gud vill…” och inte med det tvärsäkra ”Gud vill att…”. Men orsaken till att du ska lyssna mer på mej än en karismatisk pastor i trosrörelsen är naturligtvis att jag menar att jag har rätt och denne fel 🙂 ). Dvs precis som han/hon skulle säga om mej. Allt handlar om att bygga tillit.

Sanning och tolkning

Mycket av detta inlägg har handlar om tolkning och sanning. Jag får ibland frågan ”hur vet du att bibeln är sann”? av människor som vill ifrågasätta min tro. Ett för mej ganska bra exempel, men med mindre gott innehåll kanske, är hur man svarar en dåre (Nu menar jag självklart inte att dom som ifrågasätter mej skulle kunna karaktäriseras som dårar, att du eller jag skulle vara dårar osv, det är själva motsägelsen jag vill åt): I Ordspråksboken 26:4-5 får man rådet att ”Svara inte dåren på hans eget dumma sätt, då kan du själv bli likadan”, medan direkt efteråt ges rådet att ”Svara dåren på hans eget dumma sätt, annars kan han tro att han är klok”. Lite platt översatt kanske, men ganska tydligt. Så hur ska man svara en dåre? (Och vad är en dåre?)

Det handlar om vilken situation man är i. Ibland är en viss sak sann, ibland är en annan sak sann. Otroligt frustrerande, men jag tror att all religion fungerar så. Detta skulle jag tro att Lena Andersson skulle kategorisera som en del av ”dunbolsterteologin”. Men jag tror inte vi kommer närmare än så. Jag gör det iaf inte.

Slut på tema 5!

.

Fortsättning följer!

Den 9 maj påbörjades Tema 6 av Erik Stenberg-Roos. Han har valt rubriken “Kristusseende och kallelse”. Temat utgår från kapitel 5 i boken som har samma rubrik.

Kapitlet finns på internet (googla). Men köp gärna boken. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. nätbokhandlar. Den finns också på Dillbergs bokhandel i Kalmar till ett bra pris. Boken finns även på ett antal bibliotek. Om du frågar efter den på ditt lokala bibliotek finns det goda chanser att dom tar hem den. Vill du följa textsamtalet efterhand som inläggen publiceras så är du välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp”.

Presentation.

Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats när det hunnit bli maj 2021. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012. Coronapandemnin har varit avgörande för idéen om ett textsamtal. Den första tanken var ett eller två “scensamtal” inför publik. 

Erik Stenberg-Roos.

Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han hemförlovades från sin tjänst i Thailand i mars 2020 på grund av covidpandemin. Han återvände till Thailand tillsammans med sin hustru i mitten på november 2020. Så nu pågår detta textsamtal tvärsöver halva jordklotet. Det är 9 timmars tidsskillnad. 

Erik Stenberg-Roos var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst. Han började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999. 

Carl Gustaf Olofsson

Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till de existentiella livsfrågorna. Ett huvudtema är spänningen mellan det gudlösa och det traditionellt kristna.

Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig ibland ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.

.

Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook mellan Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson:

Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro??  (7 inlägg)
Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. (7 inlägg)
Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. (8 inlägg)
Nr 124. Tema 4. Död och tillit. (7 inlägg)
Nr 125. Teologisk utveckling och monster? (denna blogg) (5 inlägg)

.

.

Publicerat i andlighet, ateism, ateistteologisk bibeltolkning, Teologi | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 124. Tema 4. Om död och tillit. Textsamtal med SKUT-prästen Erik Stenberg-Roos.

Totalt 7 inlägg under Tema 4.
Publicerade mellan den 7 januari och den 8 mars 2021. 

.

Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Textsamtalet utgår från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som genom ett oväntat initiativ förvandlades från nätbok till tryckt bok i slutet på maj 2020. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. och på Dillbergs i Kalmar (se fliken ”Bok2020”). Den finns också på ett flertal bibliotek.

Skribenterna i textsamtalet är bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.

Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat – och skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är ca 1 inlägg i veckan. Det innebär mellan 5 och 10 dagar mellan varje inlägg.

Varje avslutat tema i textsamtalet redovisas i en blogg. Blogg Nr 119 redovisar den första samtalsomgången under temat ”Traditionell kristen tro?”. Blogg Nr 120 innehåller inläggen under tema 2: ”Den existensreligiösa livssynen”. I blogg Nr 123 redovisas tema 3: ”Samvetets, hjärtats och sanningens röster”.

Tema 4. ”Om död och tillit” påbörjades den 7 januari av Erik Stenberg-Roos och avslutades den 8 mars efter totalt 7 inlägg. Det utgår från kapitel 3 ”Utsatthet och transcendens” i boken. Man är förstås välkommen att följa textsamtalet direkt genom att gå med i Facebookgruppen ”Existemtiell livssyn . kristen tro? ….. diskussionsgrupp”.

.

.

Tema 4: Om död och tillit.
Textsamtal utifrån boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”

.

1.  

Inlägg 1 (av 7 under tema 4). Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.

Torsdagen den 7 januari 2021!

Så tänkte jag mej på att försöka inleda det nya året med att diskutera lite utifrån kapitel 3, “Utsatthet och transcendens”. Jag tar inte med hela kapitlet nu, jag tänkte att jag går igenom det lite i taget, det sväller kanske lite väl mycket annars.

Jag håller med om väldigt mycket du skriver i kapitlet, jag tycker det är genomtänkt och viktigt. Jag skulle vilja problematisera ett par saker i själva systematiseringen av begreppen, för att höra hur du ser på en del av innehållet.

Du för ett för mej begripligt och mycket vackert resonemang om mänsklighetens villkor, del 1.1. Kroppslighetens villkor.1.2. Gemenskapens villkor.1.3. Naturens villkor.1.4. Språkets villkor. Jag håller verkligen med dej om dina slutsatser, men du startar med en utgångspunkt som heter ’Det innebär att min död är min’.

Jag vet inte om jag kanske missförstår dej en aning, men är det så att ’min död är min’? Jag tycker inte det. Hela kapitlet (mer om det längre fram) diskuterar gemenskapen och existensens villkor, där en av grundtankarna blir att vi är nära varandra, näst intill beroende av varandra? Vi lever s.a.s. våra liv i en gemenskap där vi växer med varandra osv. Människan blir om jag förstår dej rätt ett slags flockdjur, där gemenskapen är i centrum. Jag håller med. Men då kan väl inte Min död vara min, i alla fall inte bara min? Vad händer med gruppen när en av dom viktiga delarna försvinner?

Jag har mist nära och kära i t.ex. självmord och cancer, bägge dessa sätt att dö tynger mej fortfarande, men oavsett vad, är ’min död min’? Jag tycker inte det. Det är en ofrånkomlig del av min existens, men den är inte bara min. Trots allt är vi beroende av varandra, hela tillvaron siktar på att vi ska växa närmare varandra. Jag tycker det är viktigt med diskussionen om dödshjälp, och någonstans kan jag vara för i det resonemanget, men jag kan inte se att just det handlar om att min död är min, iaf inte enbart min?

Ytterligare en sak jag skulle vilja diskutera är uppfattningen ’Upplevelsen av att vara förstådd handlar ytterst om en sådan svårgripbar kvalitet som tillit’. Jag håller med. Hela kapitlet, din och min relation (vi som endast känner varandra via nätet), mina vänner i México, min fru, min mamma, mina vänner, att gå över gatan, att våga sej på att sjunga en sång för någon annan, att hjälpa någon, att ta emot hjälp från någon, att resa, att somna, att äta på restaurang, att… listan kan göras hur lång som helst. Allt handlar om tillit.

Men riktar vi vår tillit till något? Jag skulle vilja säga Ja på den frågan. Men jag tycker inte det är det viktigaste. Jag skulle också vilja säga att vi måste rikta vår tillit till någon, men beroende på den situation vi befinner oss i.

Ett banalt exempel skulle kunna vara, om min fru lagar mat till mej, måste jag lita till henne, så att hon inte slarvat och råkat blanda i något farligt. När jag går över gatan måste jag lita till att både jag och de närvarande trafikanterna följer de överenskomna trafikreglerna osv.

Men hur ställer du dej till Luthers resonemang, när han ska beskriva vad tro är, att Tro är tillit? Pistis, som han uttrycker det, förutsätter ju inget mer än det som vi alla helt enkelt måste göra, nämligen lita till våra sinnen och den tillvaro vi finns i och hur vi uppfattar den? Självklart är uppfattningen av tillvaron subjektiv, men vi måste sätta vår tillit till hur vi uppfattar den. Jag uppfattar också att det här är grunderna till Luthers gudsbegrepp.

Jag kan fortsätta resonemanget och säga att i förlängningen är naturligtvis en möjlighet att säga ’Tro är tillit – till Gud’, men är det så enkelt? OM själva religiositeten i tanken om kristen ateism bygger på den upplevda tilliten, då är målet med människans Gudslängtan och Gudsfunderingar just tillståndet tillit (När vi senare kommer in på områdena Himmel och Helvete, vilket jag utgår från att vi gör, kommer jag att driva uppfattningen att Himmel och Helvete är tillstånd före människans kroppsliga död, inte platser efter människans kroppsliga död). Med andra ord, den människa som upplever tilliten i tillvaron, skulle då kunna karaktäriseras som religiös utifrån ett Lutherskt Gudsbegrepp.

Och dina ord, svaret (eller förlängningen) av resonemanget i meningen ’Upplevelsen av att vara förstådd handlar ytterst om en sådan svårgripbar kvalitet som tillit’, blir alltså… vadå? Vad är tillit?

Är tillit beskrivningen av en människas tillstånd som lever i en Gudsrelation? Kanske kommer vi inte närmare än så. Jag tror faktiskt inte att jag gör det.

Ser fram mot att höra dina reflektioner om död och tillit!

.

2.  

Inlägg 2 (av 7 under tema 4). Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos.
Fredagen den 15 januari 2021!

Tack Erik! Både problematiken kring innebörden i orden “min död är min” och detta med “tillit” är viktiga och spännande frågor. Och tack för den mera övergripande uppskattningen av kapitel 3. 

Vad är tillit? Jag har genom åren funderat mycket över grunden och förutsättningarna för upplevelse av tillit. Och vad som underminerar. Jag har inte alls tänkt färdigt! Därför känns det spännande och värdefullt att du tagit upp frågan om tillit.  Du tangerar också detta med gemenskapens betydelse. Jag anar  där ett litet missförstånd. Jag börjar med döden! 

Du protesterar mot formuleringen “min död är min”. Och markerar att du tycker olika! När jag läser om stycket där dessa ord ingår så kan jag erkänna ett problem. Det står först! Jag kan i detta nu tycka att det hade varit klokare och mer pedagogiskt att ha detta “påstående” inskjutet – eller i slutet av stycket. (s. 102). 

Vad jag menar med att “min död är min död” är att ingen annan kan dö “min död”. Även om jag har ynnesten att ha mina viktigaste människor omkring mig, att hålla i handen, kanske växla några ord med, så är det “jag” som dör. När man inser att slutet ovillkorligen närmar sig är det “jag” som måste förhålla mig till det som “blev”,  “det som inte blev” och det som “blev djävligt fel”. Det kan ingen ta bort. Ingen kan gör det i mitt ställe. Min dödsprocess är “min”. Den är unikt min! Om det är förbundet med svåra, ångestdrivande saker kan man lindra med tabletter, spruta eller en fet whiskey. Eller djuplodande existenssamtal som kan hjälpa “mig” att försonas med att det var såhär det blev! Mitt liv! Dom som finns omkring mig får hantera sorgen och förlusten – eller känna sorg och lättnad om “jag” varit svårt sjuk på sluttampen – eller bara lättnad om “jag” främst varit en skitstövel. 

Jag tror inte att du i ditt ifrågasättande menar att Jesus även dog “min död” genom sin död på korset. Eller…. ?  

Jag tror att du är ute efter att vi alltid ingår i gemenskaper och att “min död” därmed också ingår i ett socialt sammanhang. I så fall beklagar jag att jag inte varit tydligare i boken. De gemenskaper “jag” tillhör berörs och påverkas av “min död”. Där är jag helt ense med dig. Det innebär också att t.ex. ett självmord inte bara är en privat handling. Det är också i högsta grad en social handling som påverkar de gemenskaper man ingår i. 

Jag ser just att jag även inleder “1.2 Gemenskapens villkor” (s.103) med meningen: “Mina mest älskade människor kan dö…..”. Man kanske kan säga att jag är lite dödsfixerad. 

Du är också reserverad till dödshjälp utifrån att “mitt” liv inte bara är en angelägenhet för “mig” utan också för de gemenskaper “jag” tillhör. Jag är för min del positiv till dödshjälp utifrån de modeller som diskuteras i den aktuella debatten, t.ex. Oregonmodellen. Det är en hjälp innanför gemenskapen! För egen del skulle jag gärna vilja ha möjligheten att “tömma en giftbägare” när jag kommit till vägs ände med mina mentala och kroppsliga resurser. Och då tillsammans med älskade människor. Jag är medveten om att detta skulle kräva en rejält generösare modell än Oregonmodellen. Och jag är medveten om att det finns stora problem. Kanske ska villkoret vara att det inte finns något arv att fördela efter “min” död. 

Så nu är frågan till dig Erik om du efter detta försök att förklara fortfarande är lika reserverad mot påståendet att “min död är min”. Sedan är det ett annat problem att det uppenbarligen kunde formulerats bättre för att undvika missförstånd. 

Innan jag ger mig in på “tillit” måste jag göra en liten markering. Du tillskriver boken en syn på gemenskapens betydelse som jag inte riktigt känner igen. Fem av de åtta existenvillkor som tas upp har en grund i att vi är sociala varelser. Det gäller 1.2 Gemenskapens villkor, 1.4 Språkets villkor, 1.5 Tillvarotolkningens villkor, 1.6 Ansvarighetens villkor och 1.7 Arvets villkor. I dessa existensvillkor ryms omständigheter  som kan bygga upp, utveckla och fördjupa våra liv. Men det ryms också det som kan underminera, förvränga och förstöra våra liv. Lögnen, sveket, bedrägeriet, att sälja sin själ. Analysen är ett försök att antyda denna viktiga dubbelhet och i bästa fall ge tankeredskap som kan kan vara till hjälp för att se igenom och stå emot de sidor som underminerar och förstör. I oss själva och i de gemenskaper vi tillhör. 

Apropå detta skriver du: “.… Människan blir om jag förstår dej rätt ett slags flockdjur, där gemenskapen är i centrum. Jag håller med.“ Jag måste säga att du tycks förstå mig fel. Vi är sociala varelser, vi behöver gemenskaper! Ja!! Syftet med textens analyser är att erkänna detta men samtidigt ge redskap för att bryta vår starka benägenhet att fungera som flockdjur. 

Som jag förstår orden “flockdjur” och “flockmentalitet” så pekar de på vår benägenhet att inordna oss, att förneka “skavet” och “sälja våra själar” om det behövs för att inte hamna utanför den viktiga gemenskap det gäller. 

Kvaliteter som civilcurage, våga ifrågasätta och tänka kritiskt, att ta ansvar för det gemensamma när det innebär att ta risker och gå på tvärs emot sin grupp – handlar just om att bryta mot flockmentaliten.  Och då ytterst för att man på allvar bryr sig om och känner omsorg om den eller de gemenskaper det berör. 

Egentligen tror jag att vi är hyfsat överens kring detta! Men någon av oss är slarvig! Jag ser helst att det är du!! Men det har blivit ett bra samtal! Men om du efter detta förtydligande tycker att vi är genuint oense får du förklara mer av hur du ser på de inre spänningarna i detta med gemenskap, flockmentalitet och civilcurage.  

Erik, jag känner mig i detta nu nästan som en svikare. Nu skulle det egentligen vara dags att gå in på detta med tillit som var huvudtråden i ditt inledande inlägg. Det gäller, precis som du skriver, en viktig och utmanande problematik. Men mitt inlägg är redan långt. Och det har dessutom gått nästan 9 dygn sedan du publicerade ditt inledande inlägg under Tema 4: “Om död och tillit”. Vår preliminära bortre tidsgräns på 10 dygn är nära!

Vi ska definitivt inte lägga “tilliten” på hyllan. Det rymmer en svår, viktig  och spännande problematik. Jag inser att ditt val av temarubrik +förpliktigar till att ta upp det här under tema 4. En del viktiga aspekter av detta med tro visavi tillit berörs i kapitel 6. Men det är långt dit. Kanske blir lösningen att jag tar upp dina frågor till mig om tillit i mitt nästkommande inlägg. Eller om du har ett annat förslag. 

.

3.  

Inlägg 3 (av 7 under tema 4). Erik Stenberg-Roos.
Svar till Carl Gustaf Olofsson.
Måndagen den 25 januari 2021!

Mycket att tänka på. Jag börjar med döden… Jag är ju i den åldern att jag börjar inse att det blir allt viktigare med frågor som pension, pensionsförsäkringar och hälsa.

När jag läser ditt inlägg slås jag av att ”döden” alltid river upp känslor, oavsett hur vi människor diskuterar den. Jag tror nog att vi är ganska överens om att ”min död är min”. Men jag ville diskutera lite mer om just uttrycket, därför grävde jag lite. Döden är ju en få saker vi är helt säkra på att vi kommer att få vara en del av.

Att Jesus skulle ha dött ”min död” på korset tror jag inte. Däremot tror jag att just Jesu död ger oss många möjligheter att fundera kring vår egen död. Att spegla sej själv och sin egen död i det orättvisa lidandet har nog hjälpt många människor genom historien. Men jag tror faktiskt att för många av oss som ger oss hän i vår religiositet, erbjuder tankar om någon slags evigt liv, himmelrike, mötas igen osv, ytterligare en orsak vad gäller att vara en del av en religiös gemenskap. Många religiösa gemenskaper ger ett erbjudande om att hantera människors dödsångest, vilket gör att man drar till sej människor med just stark dödsångest. 

Du skriver ’Som jag förstår orden “flockdjur” och “flockmentalitet” så pekar de på vår benägenhet att inordna oss, att förneka “skavet” och “sälja våra själar” om det behövs för att inte hamna utanför den viktiga gemenskap det gäller’.

Jag tror precis som du att vi är hyfsat överens kring detta, men jag vill ändå säga att för mej blir det skillnad på tanken att vi är flockdjur (även om jag hör till dom som påfallande ofta vill markera att det är rätt stor skillnad på människor och andra djur) och flockmentalitet. Om jag skulle problematisera dom uttrycken en del, skulle jag vilja säga att för mej är begreppet ”flockdjur” menat positivt, medan jag är en aning mer tveksam till ”flockmentalitet”. Att vi längtar efter gemenskap kommer för mej fram i frågan om att vi är ”flockdjur”, att ge upp sin själ eller att sakna civilkurage sorterar jag in under begreppet ”flockmentalitet”.

Men där måste man också våga fundera när det gäller vad jag som individ är beredd att ge upp för att få vara en del av ”flocken”, vad kostar det? Jag har jobbat en del med vad jag skulle vilja kalla för kriminella gäng, jag har också jobbat med en hel del religiösa gemenskaper, som jag menat vara osunda. Jag tror att människans längtan efter gemenskap är så stark, att vi faktiskt accepterar en hel del för att få vara med i gruppen.

Människan behöver något att samlas kring. När vi hittar det och så får dela det med andra, tror jag vi är beredda att gå ganska långt med saker som vi inte riktigt trivs med, för att få vara en del av detta stora, en gemenskap.

Jag tror som du skriver, att vi är överens om ganska mycket. När jag tar upp något i boken är det inte för att jag vill ifrågasätta slutsatser, metodik eller ansatser, det är mer för att jag egentligen vill diskutera begreppen än mer.

Nåväl, ska vi säga att ditt nästa inlägg blir att bl.a. diskutera ”tillit”?

(Jag får inte längre info om att du svarat, vet faktiskt inte varför det blivit så).

.

4.

Inlägg 4 (av 7 under tema 4). Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos.
Söndagen den 7 februari 2021!

Nu till den spännande och svåra frågan om tillit som var det andra huvudtemat i ditt första inlägg under Tema 4: “Om död och tillit”. Jag skrev så mycket om det första huvudtemat, “min död är min”, att jag fick hoppa tilliten. Men nu är det läge!

Spänningen mellan tillit och brist på tillit (misstro) i förhållande till händelser, relationer, myndigheter, samhälle, trafikregler, demokratin, politiken, vetenskapen etc etc är en helt fundamental aspekt av att vara människa i världen. Kanske kan man säga att måttet av “tillit” respektive “brist på tillit” (misstro) är en kvalitet i alla de personliga och samhälleliga relationer vi lever i. Du avslutar Inlägg 1 med frågan “vad är tillit?”. Det är verkligen en bra fråga!! Och jag kan bara göra som du, fortsätta att fundera och försöka synliggöra olika aspekter. Och i detta problematisera några av dina tankar.

Som en kontrapunkt kan man också fråga sig vad som är ett rimligt och sunt mått av skepsis och misstro? En sund misstro minskar risken att vi blir offer för lögner, bedrägerier och manipulationer. Jag tror också att en sund misstro kan bidra till att skapa en större tolerans och acceptans för hur ofullkomligt och bristfälligt mycket är. Såväl i våra personlig liv som i samhället och den globala värld vi lever i. Man skulle eventuellt kunna säga att samspelet mellan en sund misstro och en sund tillit värnar varandra och förbättrar förutsättningarna för att upplevelserna av tillit och hemhörighet i tillvaron ska kunna fördjupas.

Tillit är en grundförutsättning för samarbete! Misstro försvårar samarbete! Här handlar tilliten om att jag litar på att de personer och organisationer som ingår i samarbetsprojektet är ärliga, icke-manipulativa och inriktade på att lösa de sakfrågor det gäller.

Tillit är en nödvändig grundsten i en kärleksrelation! Ömsesidig tillit skapar ett utrymme för växt och personlig mognad och omsorg om varandra i livets förvecklingar. I en kärleksrelation räcker det att en part låter sig styras av starka stråk av misstro för att växt och mognad ska bli i det närmaste omöjligt. Eller att en part utnyttjar den andres tillit för att dölja och manipulera. Båda dessa hållningar skapar ett “mentalt rum” där vi krymper som människor och där rädslan och tystnaden får allt större makt i relationen. Misstro glider lätt över i manipulation, kontrollbehov, aggressivitet – och i värsta fall i våld.

Vad är tillit?? Vi kan föreställa oss en ung människa som i sitt begynnande vuxenliv möter livet med ett stort mått av tillit. Om hen har ett sunt mått av misstro kommer hen att med stor sannolikhet att göra erfarenheter som stärker och fördjupar tilliten. Vi kan också föreställa en ung människa vars möte med andra människor och situationer främst präglas av misstro. Möten med personer och sammanhang utifrån en hållning där grundtonen är misstro tenderar ofta att ge erfarenheter som förstärker misstron. Bland att på grund av de komplicerade signaler misstroshållningen skickar ut. Folk kan reagera med att känns sig osedda, sårade, kränkta av misstron. Och då är en spiral igång.

Varför överväger tilliten hos en person? Och varför överväger misstron hos en annan? Tanken att vi väljer att vara tillitsfulla eller misstrogna är främmande för mig. Det är mig också främmande att det skulle vara givet av en gud eller annan övernaturlig makt. Från mitt perspektiv är det gener tillsammans med socialt och psykologiskt arv som bestämmer hur “balansen” mellan tillit och misstro ser ut i vårt begynnande vuxenliv. Var man sätter den gränsen kan diskuteras. Jag tänker ofta att puberteten är denna gräns.

Här kommer vi till den speciella fråga och övertygelse som varit drivkraften bakom såväl tillkomsten av boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”, som ett udda dörrknackningsprojekt 1979 och ett egensinnigt skolprojekt 1990 med diskussionsmaterialet “Budord för en modern tid” (kan googlas av den som är nyfiken).

Innan frågan börjar jag med utgångspunkten. I vårt begynnande vuxenliv har vi fått med oss en viss inre konstellation av tillit kontra misstro. Tilliten kan väga över rejält! Eller tvärtom, vilket gör allt mycket tuffare och svårare. Detta har vi fått med oss som gåva eller börda utan egen förskyllan. Det är inget som “jag har gjort mig förtjänt av” eller är “skuld till”. I vårt begynnande vuxenliv börjar vi på allvar att få en potential att fungera som ansvariga och reflekterande personer. Det innebär att jag har ansvar för fortsättningen av mitt liv, för vad som händer med det som jag fått med mig som “tillgångar”och “bördor”.

Utifrån detta kan man ställa följande fråga: Kan vi, med början i tonåren och genom hela vårt vuxenliv, påverka styrkeförhållandet mellan tillit och misstro genom våra val och handlingar?? Om man, som jag, svarar “ja” på denna fråga kommer förstås en massa frågor om “hur”. Här är allt mycket svårare och vanskligare. Min bok “Existentiell livssyn – kristen tro?” kan läsas som ett försök att ge ett svar på denna fråga.

Med denna bakgrund är det läge för det teologiska. Du lyfter fram Luthers tanke om att “tro är tillit”. Du reserverar dig mot tanken att det nödvändigtvis handlar om tillit till Gud. Det är i mina ögon en viktig reservation! Du skriver också apropå tillitens fundamentala betydelse “då är målet med människans Gudslängtan och Gudsfunderingar just tillståndet tillit”. Lite längre fram skriver du: “Med andra ord, den människa som upplever tilliten i tillvaron, skulle då kunna karaktäriseras som religiös utifrån ett Lutherskt Gudsbegrepp.

Du undrar hur jag ställer mig till detta resonemang om “tro som tillit” hos Luther. Det korta svaret är att jag är väldigt kritisk. Det döljer mer än vad det synliggör för att uttrycka mig lite krasst. Men det finns även ett långt svar med spännande komplikationer.

Jag börjar med en tidsreservation. När detta formulerades av Luther för 500 år sedan var det sannolikt givet för 99,9% av av europas befolkning att det fanns en gud som var grunden för allt och som man hade någon sorts relation till. Sedan brottades Luther med en frågan om en riktig och felaktig relation till Gud. Han hade starka erfarenheter från sin ungdoms av en gudsrelation präglad av rädsla och ångest. Någonstans på vägen gjorde han den omvälvande erfarenheten av en gudsrelation präglad av nåd och tillit. Det blev Luthers reformatoriska upptäckt och grunden för hans hårda kritik mot hur den dåtida katolska kyrkan i så hög grad gav näring åt en gudsrelation som byggde på rädsla och underkastelse. För Luther hade ALLA en relation till Gud!! Denna gudsrelation kunde däremot enligt Luther vara felaktig! Han talade då om OTRO!! En riktig gudsrelation präglades enligt Luther av tillit till en nåderrik gud.

Det blir alltså enligt mig en missvisande bild av Luthers syn när du skriver: “Med andra ord, den människa som upplever tilliten i tillvaron, skulle då kunna karaktäriseras som religiös utifrån ett Lutherskt Gudsbegrepp.” Som jag förstår det hävdade aldrig Luther att den människa som hade en ångestfylld relation till livet inte var religiös. Han hävdade att de hade en felaktig gudsrelation och han var dessutom så krass att han kallade den för “otro”. Enligt Luther kunde man tro på Gud, ett liv efter döden och Jesu kroppsliga uppståndelse och samtidigt leva i otro. Från mitt ateistteologiska perspektiv är detta en mycket viktig och intressant notering hos Luther. Och jag känner mig inte träffad i min gudlösa ateism. Utan snarare tvärtom! Luther tycks se sådana som mig genom en liten glipa i de teologiska ögonen!

Detta är en intressant och bister sida av Luthers teologi som har försvunnit ur synhåll. Att vara religiös men leva i otro!! Eller mer lutherskt: att “tro på Gud” men leva i otro. Finns det någon biskop eller ärkebiskop som predikat detta för Livets Ords ledare – och följare? I Luthers syn på otro kan vi nog få in alla sekter och en hel del av kristen förkunnelse i olika kyrkor och samfund.

Om man vill hålla kvar Luthers perspektiv idag måste man såvitt jag förstår blunda hårt för det enkla och banala faktum att det finns väldigt många helt sekulära människor och ateister vars liv är präglade av att tilliten har övertaget över misstron.

Erik, tycker du att dessa tillitsbaserade sekulära människor egentligen är religiösa?

Hur tänker du när du avslutningsvis ställer frågan: “Är tillit beskrivningen av en människas tillstånd som lever i en Gudsrelation?” När det gäller min syn på ordet gud som vi diskuterat tidigare så måste mitt svar bli “nej”. I världens mest sekulariserade land så finns samtidigt det internationellt sett högsta måttet av tillit – till myndigheter, skola, sjukvård, demokratiska institutioner! Jag leker ibland med tanken att Sverige kan beskrivas som det land i världen med störst antal troende utifrån Luthers tillitsbaserade syn på tro. Men då måste man släppa alla tankar på att “tro” gäller något övernaturligt.

Jag kanske ska lägga till epitetet “luthersk ateistteolog” i mitt CV.

Det är idag vanligt bland teologer och företrädare för kristen tro att skilja på “tro som tillit” visavi “tro som försanthållande” av dogmer och metafysiska föreställningar. Man menar då vanligtvis att en riktig och genuin tro gäller “tro som tillit”. Försanthållande tro framstår i dessa analyser ofta som något skumt och dåligt visavi “tro som tillit”. Utifrån hur du formulerar dig anar jag att du i långa stycken delar denna syn

Och jag är oense! Både som ateistisk frilansteolog och som konventionell teolog. Om jag för en liten stund leker konventionell teolog och går tillbaka till Luthers 1500-tal så skulle jag säga att en riktig och levande gudsrelation inte kännetecknas av måttet av tillit utan av att man lever på ett sätt som får tilliten till gud och tillvaron att växa och fördjupas. I en mindre lyckad – eller felaktig – relation till gud och tillvaron så krymper tilliten. Och om denna krympande livsrörelse håller i sig kommer livet sakta att präglas allt mer av rädsla, ångest, misstro och meningsupplösning. Flitig bikt, ymninga böner, mässor och högljudda hallelujarop hjälper inte mot de obevekliga konsekvenserna av en “felaktig gudsrelation”.

Detta innebär att måttet av tillit vid en given punkt i livet inte säger något om huruvida en människa har en bra eller dålig gudsrelation. Eller om hon har en bättre eller mera bristfällig tro.

Om utgångspunkten är en miserabel och dålig tillit – en skör och bristfällig tro – är det märkvärdigt och storslaget när denna människa med eller utan hjälp lyckas etablera en livshållning där tilliten börjar växa! Detta perspektiv finns såvitt jag vet inte tydligt uttalat hos Luther. Men jag är ingen Lutherkännare så jag kan ha fel. Jag har inte heller mött denna tanke hos t.ex. KG Hammar som kan karakteriseras som en nutida “tillitsteolog”. Inte heller hos någon annan ”tillitsteolog”.

Erik, hur ställer du dig till denna nästan inomlutherska kritik av Luthers syn på tro, tillit och en riktig gudsrelation? Jag menar alltså att den intressanta “trosfrågan” är om vi befinner oss i en livsrörelse där tilliten krymper eller växer och fördjupas. Nyckelfrågan blir i detta perspektiv om det finns val, livshållningar, stöd, kulturella berättelser som kan få tilliten att växa och fördjupas respektive vad som kan bidra till att underminera tilliten och stärka misstron? Jag skulle väldigt gärna se ett eller flera gränsöverskridande forskningsprojekt som ger sig på denna viktiga och spännande fråga.

Sist en liten notering. Erik Homburger Eriksson. utvecklingspsykolog (1902 – 1994), diskuterar tillit kontra misstro. Min sambo har påpekat att Eriksson i ett dialektiskt utvecklingsperspektiv menar att ett produktivt samspel mellan tillit och misstro efterhand formar dygden hopp. Spännade och viktigt! Jag konstaterar också att frågan “Vad är tillit?” kvarstår. Men det är spännande att skrapa på ytan.

.

5.

Inlägg 5 (av 7 under tema 4). Erik Stenberg-Roos.
Svar till Carl Gustaf Olofsson.
Tisdagen den 16 februari 2021!

Tack för ett långt och tankeväckande inlägg. Det ger mycket att fundera över, så mycket att jag för första gången helt enkelt får säga att jag låter bli att svara på allt, eftersom jag tror att mina svar eller kommentarer i sådana fall kraftigt skulle trötta ut de eventuella läsare jag inte hittills lyckats skrämma bort  

Jag kommenterar en hel del, jag svarar på en del, sedan skickar jag iväg det, så att inte svaren blir väldigt glesa.

.

Om Tillit och misstro

Mycket av det vi funderar över och det du skriver i detta ditt senaste inlägg handlar om tillit kontra misstro eller gemenskap och tillhörighet. Och så denna flockmentalitet… Mycket svårt! Jag som karaktäriserar mej som extremt religiös skulle vilja säga att jag har ett enormt behov av att få behålla min integritet. Jag klarar t.ex. helt enkelt inte av att följa alla dessa näst intill krävande ”stå upp-sitt ner” situationer i olika kyrkor. Jag måste få uttrycka mej som jag vill. Jag tycker dessutom att en gemenskap växer om man tillåter. Det är när gemenskapen börjar skärma av sej mot yttervärlden, eller när man börjar komma överens om att avsluta gamla relationer som jag blir rädd. Tilliten växer när vi är öppna, misstron växer när varje ord och handling ska vara utsatt för kritik, korrigering eller kommentarer.

Du skriver ”Man skulle eventuellt kunna säga att samspelet mellan en sund misstro och en sund tillit värnar varandra och förbättrar förutsättningarna för att upplevelserna av tillit och hemhörighet i tillvaron ska kunna fördjupas”.

Det håller jag helt med om. Jag skulle vilja gå ännu längre, jag skulle vilja säga att dom är beroende av varandra. Inom kyrkan finns ju på många sätt ett eget språk, kanske skulle man kunna översätta dessa begrepp med den eviga frågan om ”lag och evangelium”? Alla tycker vi om att få höra glada budskap, evangelium som vi säger inom kyrkorna, men frågan är vad det skulle vara värt om vi aldrig fick något annat än det? Och vad är egentligen rätt om ingen gör fel? Det finns en sundhet i både misstro och tillit. Den när viktig att vara medveten om och viktig att hitta.

När vi nu funderar över frågan om ”Varför överväger tilliten hos en person och misstron hos en annan” skulle jag vilja säga att jag inte har någon lösning. Men det är väl nära att tro på en variation av det urgamla temat om arv och miljö? Naturligtvis kan man hävda att vissa människor föds med mera tillit/misstro, men hur vi behandlar varandra, hur vi behandlar våra vänner, barn, grannar osv, kommer obönhörligen att ge konsekvenser.

Till skillnad från dej tror jag dock att vi väljer att vara tillitsfulla eller misstrogna, i alla fall i vuxen ålder. Jag tror att vi, som den danske teologen Lögstrup menade, föds öppna, d.v.s. fulla av tillit och förhoppning om tillit, men att livet gör att vi sedan sluter oss sakta men säkert, för att när vi är vuxna kunna vara helt vara slutna. Men med den mycket viktiga möjligheten att kunna vara öppna eller slutna.

Och vi måste tyvärr ha beredskap för hur vi kan hantera ett svek.

Du skriver om den där nyckelfråga, d.v.s. om det finns val som kan göra att vår tillit växer.

Jag tycker absolut att tillit kan växa, att misstro kan bekämpas, att människan kan utvecklas som tillitsfull varelser.

När jag ser tillbaka på mitt eget mycket bristfälliga liv, ser jag att där det gått rätt har det handlat mycket om att träffa människor som fått mej att se och tänka på nya sätt. Jag övergav ju faktiskt min tro, men kom tillbaka efter att jag träffat människor som imponerade så pass mycket på mej att jag ville utforska på nytt.

Min egen tillit krymper och växer, jag är på många sätt en mycket bristfällig humörmänniska, ska man uttrycka sej fromt är min livsrörelse en ständig vandring mellan korset och förklaringsberget, dvs för mej, eller sådana som mej, hittar vi aldrig riktigt fram, vi får helt enkelt leva mellan stor lycka och stora katastrofer. Men det är väl så det är för dom allra flesta? Jag har lite svårt för människor som säger saker som att ”efter att jag blivit frälst har allt blivit bra osv”. Mina största kristna förebilder är också dom som har haft enorma brister och problem.

.

Om Lutherska Gudsföreställningar

Jag tycker inte heller att en människa med ångestfylld relation till livet skulle sakna en möjlighet till en religiositet, eller ett sunt förhållande till Gud, jag menar heller inte att det är samma sak, jag menar att ett sätt att kunna karaktäriseras som religiös utifrån ett lutherskt gudsbegrepp är att vara tillitsfull i tillvaron. Det finns antagligen hur många som helst andra också. Dom andra är väl dessutom mer kända? Människor som i ångest, hat eller förnedring skrikit ut sin gudsfrågor finns oerhört ofta representerade när man citerar från olika teologihistoriska skeenden. Till och med i den allra mest laddade situationen av alla i hela NT, d.v.s. när Jesus dör på korset, skriker han ut sin egen ångest med orden ”varför har du övergivit mej”? Det är inte ens en fråga, det är ett konstaterande. Så gör jag själv, i något som jag faktiskt skulle vilja karaktärisera som en from stund.

Du skriver I en mindre lyckad – eller felaktig – relation till gud och tillvaron så krymper tilliten. Och om det håller i sig kommer livet sakta att präglas allt mer av rädsla, ångest, misstro och meningsupplösning. Flitig bikt, böner, mässor och hallelujarop hjälper inte mot de obevekliga konsekvenserna av den “felaktiga gudsrelationen” (min kursivering).

Det håller jag faktiskt inte med om, jag tycker att min egen gudsrelation har ganska mycket ”skavanker” och en hel del problem. Särskilt logiska. Jag menar också att religion bör utövas tillsammans med andra människor. Man kan antagligen nå stora andliga djup i en ensamhet, men vilken slags andlighet driver människan till att sluta sej? Jag menar också att biktsamtal, böner, mässor (hallelujarop är jag till viss del ganska kritisk mot) hjälper oss som har problem i vår gudsrelation. Men för mej är det viktigt att i väldigt stor utsträckning göra dessa saker tillsammans med andra, samt att gemenskapen tillåter att alla är olika. 

Sammanfattningsvis tycker jag att det uttryck du använder, ”dialektiskt utvecklingsperspektiv”, om det fruktbara samspelet mellan tillit och misstro som skulle kunna forma dygden hopp, är mycket vackert. Jag tycker att just dialektiken är enormt viktig. I en sund och fungerande gemenskap finns det alltid utrymme för denna livsviktiga dialektik.

Som ett exempel på en ickefungerande gemenskap skulle jag vilja ta en gemenskap på nätet som jag gick in i. Jag blev uppmanad att vara med och diskutera, att jag gärna fick ifrågasätta och bidra osv. Det var bara trams. Mitt första inlägg handlade om att vilja diskutera vad en väg är utifrån perspektivet ’Jag är vägen sanningen och livet’. Jag fick höra att det är skrämmande att en präst i Svenska kyrkan inte kan bättre än så osv. Och ja, jag lämnade diskussionen direkt.

Dialektik är tyvärr något som nästan är bortglömt bland teologer (och faktiskt också dom psykologer och kuratorer jag läser).

I detta inlägg har det blivit mycket svar från min sida. Lite märkligt med tanke på att vi diskuterar en bok du skrivit. Jag vet faktiskt inte varför det blivit så, men du ställer ju så viktiga frågor!

Avslutningsvis tycker jag verkligen att du ska lägga till epitetet “luthersk ateistteolog”!

.

6.

Inlägg 6 (av 7 under tema 4). Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos.
Fredagen den 26 februari 2021!

.

Tack Erik! Som avslutning på ditt inlägg skriver du att det är lite märkligt med att det blivit så mycket svar från din sida med tanke på att “vi diskuterar en bok” som jag har skrivit. Jag tycker det är spännande och viktigt att boken håller så pass hög nivå att den kan fungera som någon sorts stimulans för att på ett förtroendefullt sätt bena i viktiga och svåra existentiella frågor. Och att vi faktiskt gör det över gränsen “religiös” visavi “ateist”. Och om jag formulerar frågor så är det förstås okej med såväl ordentliga svar som problematisering av frågorna. Innan allvaret passar jag på att buga och tackar för din välvilliga avslutande “passning” på min lite skämtsamma fråga om jag i mitt CV kanske skulle lägga till beteckningen “luthersk ateistteolog”.

Apropå det diskussionsforum du blivit inbjuden till och som du hoppade av efter märkliga påhopp efter din första fråga. Jag blir förstås nyfiken på om det var ett kristet eller sekulärt diskussionsforum som inte stod ut med att en präst ställer frågan “Vad är en väg” utifrån den de bibliska orden “Jag är vägen sanningen och livet”. En viktig och högst relevant fråga! Jag vågar mig inte på en gissning!

Nu till den viktiga fråga där vi tycks vara oense! Men kanske ändå inte om vi tittar lite djupare. Eller så är vi genuint oense! Och det är i så fall helt okej.

Du skriver:Till skillnad från dej tror jag dock att vi väljer att vara tillitsfulla eller misstrogna, i alla fall i vuxen ålder.” Mitt korta svar är att jag tycker du har fel. I vårt begynnande vuxenliv har vi med oss en massa grundelement i vår inre värld. På grund av gener, socialt och psykologiskt arv. Den lyckligt lottade har så mycket gott med sig att tillit, omsorg, upplevelser av mening mm har ett fast övertag. Och tvärtom för den missgynnade och olyckligt lottade. För att måla en rejält svart bild: Misstron har övertaget, mörka känslor som handlar om kränkthet, hämndlystnad, avundsjuka, svartsjuka, hat, att styra genom hot och manipulationer etc. Om vi tänker oss en 15-årig kille eller tjej som börjar sitt vuxenliv med en inre värld där denna mörka sida har övertaget. Så här långt är vi ense!

Kan denna unga människa där misstron och “det mörka” har övertaget “välja att vara tillitsfull”? Jag säger mycket bestämt “nej”. Och jag blir osäker på vad du egentligen menar. Om du menar att vi inte är hjälplösa offer för vårt “arv” så håller jag med dig. Men det är något mycket mer komplicerat och svårt än att “välja att vara tillitsfull”.

Alltså, jag tror inte att vi kan väljaatt vara tillitsfulla”. Däremot tror jag att vi kan välja vilken sida i våra liv och vår inre värld vi vill vårda, odla och ge näring. Det innebär att medvetet börja leva med frågor om vilka handlingar och förhållningssätt som ökar förutsättningarna för närhet, vänskap, kärlek, omsorg, upplevelser av delaktighet och mening, öppen nyfikenhet, mm. Och vice versa: Vilka handlingar och förhållningssätt fungerar tvärtom; urholkar våra relationer, spär på misstron, underminerar förutsättningarna för att uppleva livsglädje och mening??

Här kommer vi till en kärnpunkt i min syn. De lyckligt lottade vad gäller dessa frågor kan rulla på med sina liv på ett ganska oreflekterat sätt och där tilliten ändå växer, relationer i vänskap och kärlek fördjupas, man reser sig på nytt efter svek, där viljan och förmågan att ta ansvar för den gemensamma värld vi lever i ökar. Dom klarar sig bra utan vare sig kyrka eller andra livsåskådningsgemenskaper. Man skulle kunna säga att det är ett gott betyg till det sekulära Sverige – eller kanske snarare det sekulära skandinavien – att det tycks finnas fler människor här där tilliten har övertaget än på något annat håll i världen. Samtidigt är det oroande att det finns tecken på att tilliten håller på att minska i Sverige.

Om de olyckligt lottade lever på på samma oreflekterade sätt är det stor chans att man fastnar i en olycklig livsspiral där de mörka sidorna får allt starkare fäste. Dessa människor behöver enligt min mening tydlig hjälp utifrån med att bli medvetna om att det finns ett grundläggande livsval som är möjligt att göra. Hur svårt och omöjligt det än kan kännas måste “jag” aktivt välja vilka livskvaliteter jag vill ge chansen att utvecklas och fördjupas i “mitt” liv. Man kan kalla denna grundriktning vad man vill. I boken kallar jag den “delaktighetens livshållning”. Ju tuffare och mörkare arv vi har att hantera desto viktigare är det med sociala strukturer som bär upp en medvetenhet om betydelsen av detta val, och som på olika sätt kan stödja en illa rustad människa att “hålla sig på vägen” när valet är gjort. Har man ett tufft och mörkt bagage så kommer det att vara väldigt svårt ibland. Och dikeskörningar kan man lugnt räkna med. Då är det jätteviktigt med ett sammanhang som utan moraliska pekpinnar ger stöd för att hämta hem och komma igen. Och komma upp på vägen!!

Så frågan är nu Erik hur oense vi är kring frågan om vad vi “kan” och “inte kan” välja vad gäller tillit eller misstro. Och var finns kyrkan i detta??

Innan jag slutar vill jag säga något om din kommentar om bön, mässor mm. Om man är på flykt från sig själv, sitt samvete och hjärta, för att man så starkt vill tillhöra en viss gemenskap så finns det inget annat sätt att göra rätt på än att “sluta att fly” från sig själv. När man i ett kristet sammanhang försöker tränga undan det inre kravet att “sluta fly” så kan man försöka mota undan det tilltagande mörkret med bön, mässor, hallelujarop, svängig lovsång. Det hjälper inte! Om man är “på vägen” i all sin bristfällighet och kanske håller på att hämta sig från en dikeskörning så är läget förstås helt annorlunda. Jag har inga svårigheter att föreställa mig att bönen och ahllelujaropen etc då kan fungera som hjälp och stöd. Så i mina ögon är dina böner, mässor och hallelujarop i en gemenskap “livshjälp” i stället för försök att få “flykthjälp”. Och det är något RADIKALT ANNORLUNDA!!

Detta med “livshjälp” i genomtänkta organiserade former är en oerhört intressant fråga. I detta nu är jag till och med beredd att säga att denna fråga funnits som något av en hjärtpunkt i den livsprocess som bland annat resulterat i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”.

Sist vill jag säga att jag med nyfikenhet har noterat att du tycker att detta med dialektiken mellan tillit och misstro som kan utveckla dygden “hopp” (Erik H. Erikson) var intressant. Och än mer intressant var att du saknade detta och det dialektiska perspektivet i den moderna teologin. Detta är verkligen ett stort och intressant ämne!!

Erik, om du är nöjd så får du avrunda och avsluta tema 4 “Om död och tillit”.

.

7.

Inlägg 7 (av 7 under tema 4). Erik Stenberg-Roos.
Svar till Carl Gustaf Olofsson.
Måndagen den 8 mar 2021!

Måndagen den 8 mars 2021

Då avslutar jag denna för mej mycket tankeväckande diskussion kring kapitlet. Jag gör det med några reflektioner, så får vi komma överens om hur vi tar oss an nästa kapitel.

Det första jag skulle vilja fundera över är den dialektiska metoden. Jag är mycket stark anhängare av den, särskilt när man försöker resonera på vuxet vis med varandra. I den här diskussionen har jag lärt mej mycket, jag har fått många tankar att fundera över och jag har slagit upp, kollat och frågat lite olika folk om hur dom ser på saker vi diskuterat. Sedan har jag svarat dej. Jag behöver dialektiken, att låta teologi/filosofi växa fram ur ett möte där man inte har på agendan att övertyga dialogpartnern om ens egna åsikters förträfflighet.

Den diskussion jag hänvisade till förelåg på ett ”kristet” forum. Själv skulle jag dock vilja säga att detta är ett kristet forum, men då skulle jag på något sätt klistra etiketten ”kristen” på dej, det vill jag inte.

Vi diskuterar möjligheten av att kunna välja om man vill vara tillitsfull eller inte. Mitt svar är egentligen det jag sagt förut. Jag menar att man måste vara tillitsfull, även om man kanske inte kan det. Det är en del av livets villkor. Den människa som inte är tillitsfull mot en enda annan varelse, blir fullständigt isolerad. Jag har sett det så många gånger. Jag tycker dock att det är främst vi män som går vilse i detta.

Ska man göra teologi av detta finns det en väldigt tydlig liknelse om tilliten i livet, den handlar om mannen som ger ”talenter”, eller låt oss kalla det för tillitsmöjligheter (?)/ kärlek eller vad som, men den är såvitt jag kan förstå en betraktelse över livet självt. Många har fått mycket, många har knappt fått något alls. Jag menar att alla har fått något. För dom som upplever att vi kan ge något, menar jag alltså att vi måste försöka hjälpa även den unga personen i ditt exempel, så att hon kan bli mera tillitsfull. Jag håller med om att det är omöjligt, nästan omöjligt, men alltså bara nästan. Det finns en tillit i oss alla, och kanske ska man t.o.m. säga att i olika perioder av våra liv finns det mer eller mindre tillit i oss? Jag tycker det är oerhört komplicerat, jag håller med om det. Men jag vägrar faktiskt att ge upp om jag har chansen. Och när jag börjar ge upp, tycker jag att jag ska försöka byta jobb.

Jag menar nog mest som du säger, att vi inte är enbart offer för våra arv, för jag vill inte göra det lätt för mej. Det är svårt, men livet är svårt.

Du frågar var kyrkan finns ’i detta’? Jag menar att om kyrkan ska vara relevant för människor måste den finnas mitt i denna problematik. Människor som bär på minimal tillit måste få kunna hjälp.

Jag tycker att din rubrik, där du kallar det för delaktighetens livshållning är mycket bra. Vi måste dela livet med varandra.

Och allra sista reflektionen, att hjälpa någon att fly från sitt liv är jag helt ointresserad av. Vi har bara ett liv, vi måste hjälpa varandra att leva det. Och det är väl därför en ständigt grubblande teolog till kristen, sitter och funderar ihop med en ständigt grubblande ateist om livets villkor och möjligheter? Jag klarar mej inte själv, jag vill inte ens försöka klara mej själv. Jag vill ha dialektiken i min vardag 🙂

Om du tycker att detta var en avslutande reflektion, så stänger vi detta tema och ger oss in i nästa. Ser fram mot att höra från dej!

.

Slut på tema 3.

.

Fortsättning följer!

Tema 4 påbörjades torsdagen den 7 januari och avslutades måndagen den 8 mars. Den 21 mars påbörjades Tema 5 av Erik Stenberg-Roos. Han har valt rubriken “Teologisk utveckling och monster”. Temat utgår från kapitel 4 “Skrift, ande och kultur” i boken.

Kapitlet finns på internet (googla). Men köp gärna boken. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. nätbokhandlar. Den finns också på Dillbergs bokhandel i Kalmar till ett bra pris. Boken finns även på ett antal bibliotek. Om du frågar efter den på ditt lokala bibliotek finns det goda chanser att dom tar hem den. Vill du följa textsamtalet efterhand som inläggen publiceras så är du välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp”.

Presentation.

Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats när det hunnit bli januari 2021. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012. Coronapandemnin har varit avgörande för idéen om ett textsamtal. Den första tanken var ett eller två “scensamtal” inför publik. 

Erik Stenberg-Roos.

Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han hemförlovades från sin tjänst i Thailand i mars på grund av covidpandemin. Han återvände till Thailand tillsammans med sin hustru i mitten på november 2020. Så nu pågår detta textsamtal tvärsöver halva jordklotet, det är 9 timmars tidsskillnad. 

Erik Stenberg-Roos var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst. Han började började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999. 

Carl Gustaf Olofsson

Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till de existentiella livsfrågorna. Ett huvudtema är spänningen mellan det gudlösa och det traditionellt kristna.

Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig ibland ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.

.

Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook mellan Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson:

Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro?? (7 inlägg)
Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. (7 inlägg)
Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. (8 inlägg)
Nr 124. Tema 4. Död och tillit. (denna blogg) (7 inlägg)
Nr 125. Teologisk utveckling och monster? (5 inlägg)

Publicerat i Okategoriserat | Lämna en kommentar

Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. Textsamtal med SKUT-prästen Erik Stenberg-Roos

Totalt 8 inlägg under Tema 3.
Publicerade mellan den 17 oktober och den 10 december 2020. 

.

Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Textsamtalet utgår från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som genom ett oväntat initiativ förvandlades från nätbok till tryckt bok i slutet på maj 2020 (se fliken ”Bok2020”). 

Skribenterna i textsamtalet är bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.

Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat – och skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är ca 1 inlägg i veckan. Det innebär mellan 5 och 10 dagar mellan varje inlägg.

Varje avslutat tema i textsamtalet redovisas i en blogg. Blogg Nr 119 redovisar den första samtalsomgången under temat ”Traditionell kristen tro?”. Blogg Nr 120 innehåller inläggen under tema 2: ”Den existensreligiösa livssynen”. 

Denna blogg innehåller de 8 inläggen under tema 3: “Samvetets, hjärtats och sanningens röster”. Samtalet i denna blogg utgår från Kapitel 2: Ansvar och flykt. Det första inlägget publicerades den 17 oktober och det sista den 10 december.

Tema 4. ”Om död och tillit” påbörjades den 7 januari av Erik Stenberg-Roos. Det utgår från kapitel 3 ”Utsatthet och transcendens” i boken. Man är förstås välkommen att följa textsamtalet direkt genom att gå med i Facebookgruppen ”Existemtiell livssyn . kristen tro? ….. diskussionsgrupp”.

.

.

1.  

Inlägg 1 (av 8 under tema 3). Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.
Lördagen den 17 oktober 2020! . 

Då tänkte jag börja att diskutera och faktiskt även problematisera kapitel två.

Jag har läst kapitel 2 (Ansvar och flykt) ett par gånger, kanske har jag missat något, men jag skulle ändå vilja diskutera det ur ett framförallt psykologiskt perspektiv. Jag skulle vilja börja med att säga att jag håller med dej, men jag tycker därmed att vi båda gör det för lätt för oss: vi har nämligen inte med oss klassperspektivet. 

Du skriver t.ex. ’Samvetets röst står för den inre upplevelse som ‘säger’ att ‘detta är orätt’ respektive ‘detta är rätt’. Det gäller visavi handlingar som jag har begått eller står i begrepp att begå men också visavi andra människors handlingar och olika företeelser i samhället. Samvetets röst är ett inre krav att göra någon form av motstånd mot sådant i mig själv och i min omvärld som jag upplever som orätt, destruktivt, förstörande, ont. Detta är i överensstämmelse med konventionellt språkbruk’.

Jag tycker att du resonerar helt riktigt, men jag menar att du inte tar hänsyn till vad som karaktäriseras som rätt och riktigt i olika delar av världen, olika delar av klassamhället eller olika intressegrupper. 

Vad är egentligen kärlek? Vad är egentligen ansvar? Vad är rätt och vad är riktigt? Jag menar att människan karaktäriserar dessa storheter på vitt skilda sätt i vitt skilda delar av världen och i skilda delar av historien. 

Jag lyssnade till Ann Heberlein en gång. Jag tycker hon är en duktig föreläsare och har mycket intressant att säga. Om jag uppfattade henne rätt, menade hon t.ex. att det finns vissa handlingar vi människor INTE utför, just för att vi är människor. Detta var grunden för ett resonemang som mynnade ut i hållningen att det finns en skapelsegiven etik om vad som är rätt eller fel. Alltså ungefär det du kallar för ’samvetets röst’. Jag frågade henne vilka de handlingar skulle kunna vara, och som exempel tog hon att ’vi kokar inte spädbarn’. Jag accepterade svaret under föreläsningen. 

Men sedan började jag fundera. Är det verkligen så? I södra Afrika våldför man sej på spädbarn när man själv har AIDS, för att det finns en tanke om att detta skulle kunna bota AIDSsmittade män. Och är det verkligen så att dessa spädbarn inte t.ex. eldas upp likt forna tiders ’häxor’ efter våldtäkten? Har jag förstått det fel? 

Eller att man skjuter/hugger ihjäl spädbarnen som tillhör en annan grupp än den egna i olika delar av världen? Jag har läst berättelser om hur man snittat upp gravida kvinnor, låtit barnet ramla på golvet, för att sedan stampa ihjäl det. 

Med detta vill jag säga att människan kan vara hur ond som helst, utföra vilka onda handlingar som helst, eftersom hon är övertygad om att det är rätt och riktigt att göra dessa handlingar. Hon har helt enkelt fått lära sej att vissa saker är riktiga. Och den som har fått lära sej att det du och jag kallar ’onda handlingar’ egentligen är ’riktiga och goda’, den kommer att ha en annan syn på ’samvetets röst’. Då ger ’samvetet’ olika uppdrag. 

Jag kallar mej för kristen, men jag måste få definiera hur jag ser på kristen tro. Jag menar att jag har mycket lite att göra med den s.k. ’Naturliga kristendom’ som förespråkades under Nazityskland. Du kallar dej för humanist, men jag utgår från att du inte sympatiserar med den s.k. ’Evolutionära humanismen’ som även den fanns starkt inom Nazismen. Jag menar att om Nazismen segrat, skulle vi haft generationer av barn som lärt sej vad kristendom, godhet, moral, kärlek osv är, ur ett Nazistiskt perspektiv. Och likaså skulle vi haft en helt annan syn på humanismen, eftersom den då definierats utifrån en helt annan värdegrund än den som faktiskt segrade. 

Låt mej ta några fler exempel: den bilmekaniker jag anlitat flest ggr heter Ali, en extremt duktig Iranier. Han är en av dom som flydde under det att Saddam Hussein gasade ihjäl kurder under det sena 80-talet. Alla jag har träffat på tycker att Saddam Hussein gjorde fel. Gjorde han det?

Ja, ur mitt perspektiv. Men inte ur sitt, dvs det förhärskande i den tidens Irak. Jag är helt övertygad om att han enligt sej själv tyckte att han utförde goda handlingar när han enligt sitt eget tycke gasade ihjäl dom livsfarliga kurderna, dom som han menade hotade hela samhällsordningen. (En tanke som snuddar vid Uttåget ur Egypten, där ett fungerande samhälle förstördes enligt Egyptierna, eftersom Israelerna plötsligt fick för sej att förstöra detta goda samhälle). På precis samma sätt som Hitler tyckte att han utförde goda handlingar när han försökte genomföra ’den slutgiltiga lösningen på judeproblemet’. 

(Ursäkta att jag tar extrema exempel, men det blir förhoppningsvis tydligare då). 

Vad som är gott, rätt och riktigt formas alltid av miljön och vad man fått lära sej. ’Samvetets röst’ talade om för Georg Bush att det var riktigt att döda en halv miljon Irakier, annars skulle dom utföra negativa handlingar mot USA. 

Jag håller verkligen med dej i det du skriver, men språket och värderingarna är våra, dvs en övre medelklassvenska från 2000-talets början. Och det stora svåra är hur vi sprider våra värderingar på ett sunt sätt, så att fler börjar ha samma etiska hållningssätt som vi, för det är ju faktiskt det vi vill? 

Så vad blir kvar av din oerhört vackra mening ’Samvetets röst är ett inre krav att göra någon form av motstånd mot sådant i mig själv och i min omvärld som jag upplever som orätt, destruktivt, förstörande, ont’, när denna röst uppmanar människor till saker som är helt makabra, men som t.ex. uppfattas som riktiga av dej eller mej?

Jag tycker att du tangerar ett svar i avsnittet du kallat för 2.1.9. ’Barnets oskuld’. Jag tycker att du utgår från att det går att hjälpa en människa med en trasig barndom att bli hel. Gott så. Men det finns människor som helt enkelt inte kan förstå att det liv dom lever, innehåller vad du och jag kallar för onda handlingar. 

Det finns en skrift som kallas för ’Den trälbundna viljan’, där Luther markerar att människan inte har någon fri vilja förrän efter det att Gud räddat henne ut ur djävulens våld. Det är ett medeltida språkbruk och en medeltida begreppsvärld, men jag tycker att det ligger något i det. Människan har ingen fri vilja förrän efter det att hon är…Vadå? 

Upplyst? Utbildad? Frälst? Sekulär? ’Kommit till insikt’?

Hur får vi den helt underbara situation, som jag menar först måste komma, för att dina mycket vackra tankar ska hålla? Alltså att människan ska kunna välja och agera fritt och därmed utföra det du och jag kallar för goda och kärleksfulla handlingar? Och där samvetets röst säger det du och jag menar vara vackra och fina ord, som sedan mynnar ut i vackra och fina handlingar enligt dej och mej?

Ursäkta mina hårda exempel, men som sagt, jag blir förhoppningsvis tydligare då. Ser fram mot ditt svar!

.

2.  

Inlägg 2 (av 8 under tema 3). Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos.
Lördagen den 24 oktober 2020! . 

Erik, det är en viktig och svår problematik du tar upp. Du ställer frågan om inte analysen av vårt förhållande till “samvetets, hjärtats och sanningens röster”, främst gäller en välbärgad västerländsk medelklass? Du belyser problematiken med ett antal exempel.

Jag tror att du har rätt i att tradition, kultur och sociala omständigheter som klasstillhörighet i långa stycken präglar den värdeskala vi lever utifrån. Det är en brist i kapitel 2 “Ansvar och flykt” att detta inte är behandlat mera medvetet och tydligt.

Till detta kommer de laddade frågorna om såväl kulturell utveckling som personlig mognad i psykologiskt, moraliskt och existentiellt avseende. Vi kan vara auktoritetsbundna och oförmögna att känna omsorg och moraliskt ansvar för världen utanför släkt- och familjekrets trots att vi tillhör en välutbildad västerländsk medelklass. Din kritik har gjort mig tydligare medveten om att det sannolikt är så att man behöver ha uppnått en viss mognadsnivå, moraliskt och existentiellt, för att man ska “dras in” i de erfarenheter och den speciella dynamik jag försöker analysera i kapitel 2.

När det gäller teorier om personlig utveckling finns det antal namn. Jag känner bara till dom ytligt. Så utöver ‘namedropping’ är det en påminnelse till mig själv om att jag borde ‘läsa på’ bättre. När det gäller fokus på moralutveckling så finns namn som Lawrence Kohlberg (1927 – 1987) och Carol Gilligan (f.1936). När det gäller fokus på en bredare personlig mognad finns Erik.H. Erikson (1902 – 1994) och Jane Loevinger (1918 – 2008) . När det gäller utveckling och fördjupning av en personlig tro så finns James Fowler (1940 – 2015). Det finns säkert fler viktiga namn. Är man nyfiken kan man googla. Det finns bra artiklar på Wikipedia om samtliga personer.

Ytterligare en komplikation gäller hur en viss stark och “god” värdegrund på oväntade sätt kan försätta människor i valsituationer som är fruktansvärda. Inkvisitionen är ett exempel. Vid en viss punkt framstår det som rätt att göra allt som står i ens makt för att minska antalet människor som ovillkorligen kommer att hamna i den eviga elden om dom följer “denna nya irrlärare”. Om nu Gud anförtrott mig och min grupp med redskap för att förhindra detta så framstår det utifrån en viss tydlig inre logik som en skyldighet att handla med kraft trots att ‘hantverket’ är obehagligt och smärtsamt. Martin Luther var lika tuff mot vederdöparna, den första baptismen på 1500-talet.

Jag blev väldigt tagen när jag i slutet av 1980-talet läste Arthur Koestlers båda böcker “Natt klockan tolv på dagen” (1940) och “Yogin och komissarien” (1945). De skrevs efter hans uppbrott från sitt starka kommunistiska engagemang. Han beskriver en typ av dilemman en människa kan hamna i när hon utifrån ett djupt personligt engagemang hade försvurit sig åt visionen av det goda klasslösa samhället. Det ingår i spelreglerna att det finns människor och samhällskrafter som aktivt motarbetar denna ‘goda vision’. Vad händer när man fått makten?? Om nu historien har utrustat mig – oss – med makten att sätta stopp för dessa “destruktiva krafter” som kan omintetgöra den goda, klasslösa framtiden? Plötsligt kan man utifrån sina högtstående värderingar befinna sig på ett sluttande plan till att bli en hårdför kommissarie som gör sin smärtsamma plikt för den goda framtiden.

Jag har flera gånger tackat min lyckliga stjärna att jag inte var ung, entusiastisk socialist i 1920-talets Ryssland när man började lägga grunden till Gulagarkipelagen. Jag är också glad att jag inte var en ung entusiastisk kulturrevolutionär i Maos Kina på 1960-talet. Jag tar dessa exempel som en komplettering av dina för att jag kan identifiera mig med de grundläggande värderingarna.

En viss medvetenhet om det den komplexa kulturella biten kring “samvetets, hjärtats och sanningens röster” finns i boken. Det gäller t.ex. ett avsnitt början av kapitel 4 “Skrift, ande och kultur” (s.138.)

“Under lång tid i människans historia verkar denna begynnande förmåga att samtidigt se den universella människan och den unika personen i den andre vara knuten till den egna klanen och folkslaget. Begreppet människa gäller ofta det egna folkets medlemmar, medan människor från andra folkslag språkligt betecknas som någon som inte är riktig människa. Handlingar som är otänkbara i förhållande till det egna folket kan utifrån denna begränsning bli möjliga i förhållande till andra stammar och folkslag.

När förmågan att se det universellt mänskliga i den andre börjar sträcka sig över den gräns som klan, folk och språk utgör så innebär det en viktig kvalitativ brytpunkt i utvecklingen av förmågan att älska hos människan. Kärleken börjar universaliseras. Att detta sker hos enstaka personer utgör sannolikt en grundläggande förutsättning för samtliga stora världsreligioners tillblivelse. Samtidigt blir dessa också det första stora kulturella stödet för detta märkliga och gåtfulla skeende i den kosmiska utvecklingsprocessen. Religionernas berättelser, tillvarotolkningar, riter och myter, dvs former som människan har skapat, blir något som griper in i och stödjer denna sköra och motsägelsefulla tillblivelseprocess. Detta innebär ett kvalitativt nytt steg av avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen av kärlek och medvetet tänkande hos människan.

………………

Utöver sin givna individuella sida får utvecklingen av medvetet tänkande och kärlek därmed också en viktig kulturell sida genom att sakta börja inordnas i en historisk mänsklig process av erfarenhetsutbyte, konstnärlig gestaltning, dialog och kritisk reflektion.”

Slut citat!

Jag hoppas att du är något sånär nöjd med mitt svar på din viktiga fråga. Annars får du problematisera ytterligare!

Jag höll på att tappa bort att det i avsnitt I.7 “Flykt och ondska” (s.58 – eller googla) görs en analys av hur en specifik typ av ondska kan uppstå i ett högst ordinärt välbärgat västerländskt sammanhang. Det handlar om att systematiskt och manipulativt undergräva tilliten!

Erik, hur ser du på denna typ av ondska som inte på ett enkelt sätt kan avläsas genom synbara destruktiva och våldsamma handlingar?

Ytterligare en fråga i anslutning till kapitel 2. Hur ser du som präst och själavårdare på analyserna i kapitlets början? Menar du att din kritik undergräver analyserna av vad som där kallas “genombrottsupplevelser” respektive “den existentiella sorgeparadoxen” och “icke-vågandets smärta”? Analyserna är existentiella/psykologiska och helt utan något tal om gud. Ändå berör det, som jag ser det, viktiga teman inom kristen själavård. Kan du som aktiv präst och kristen tycka att en sådan analys är okej? Om du tycker det är okej – eller t.o.m. värdefullt – förändrar det något i din syn på kristen själavård?

Erik, jag ser fram emot dina vidare funderingar kring såväl mitt svar som mina nya frågor.

.

.

3.  

Inlägg 3 (av 8 under tema 3). Erik Stenberg-Roos.
Svar till Carl Gustaf Olofsson

Söndagen den 1 november.

Jag är mycket nöjd med ditt svar, som du frågar 😇 

Jag vill återigen markera att jag absolut inte är ute efter att kritisera, jag vill resonera, jag tycker det är roligt och givande. 

Jag tänkte börja med att säga något kort om teorier om personlig utveckling eller hur det uttrycks. Jag är inte så hemma på det inom psykologin, men jag läste en del om det inom teologin, men där handlade det mycket om trons nivåer, eller att utvecklas i tro, eller t.ex. ’Nådens ordning’ osv. Jag är ganska tveksam till sådana typer, jag får ibland en känsla av att det handlar om en slags trappa, där den som finns överst på trappan är den som kan tron bäst. Problemet inom teologins värld är ju att alla som befinner sej högt upp på trappan menar sej ha gått igenom alla stegen, dvs kan säga ’hur det egentligen’ är. 

En annan sak är att det mycket centrala begreppet ’Nåd’ inom kristendomen, kan översättas med ’att sätta den gällande rättsordningen ur spel’ e.d. Ordning hör nog mer hemma inom filosofin, och inte inom teologin, tron är inte logisk, den bygger inte på logik. 

Du skissar på en sorts ondska i avsnittet med rubriken “Flykt och ondska”,  Jag tycker du gör helt rätt som blandar in begreppet djävulen i diskussionen där. När jag läste grekiskan var översättningen och diskussionen kring begreppet en av dom stora ahaupplevelserna jag fick. Det vanligaste är att man resonerar ungefär så här vad gäller ’djävulen’: uttrycket heter ’diabolos’ på grekiska, vilket betyder ’splittra’, ’slå isär’ eller ’söndra’. En djävulsk verksamhet eller en djävulsk ide, innebär alltså att söndra människors gemenskap, att så splittring. Det är s.a.s. den bibliska ondskan, att söndra människors gemenskap. 

Jag tycker att du skissar alldeles utmärkt på det i den mycket smärtsamma beskrivningen av ondska. Jag håller verkligen med om att idéerna och metoderna kanske inte behöver vara medvetna eller beräknande, men att dom genererar den typen av ondska. Exemplen med Jim Jones och Hitler är talande och bra. 

Men jag skulle vilja ta analysen ett steg till: vad gör vi för att hindra detta? En religiös (eller faktiskt politisk också) rörelse måste till varje pris vara utsatt för insyn. Om man t.ex. tar Svenska kyrkan, så är det lätt att hitta fel och brister, men ett kyrkoråd och en demokratisk valprocess gör att det är öppet för insyn. Så är det t.ex. inte inom Sveriges Stadsmissioner, där man inte kan välja till styrelser osv (därför ser det också ut som det gör hos dom, dvs fullständigt odemokratiskt, ineffektivt men skyddad mot insyn).  

Jag ser således på det som jag ser på så mycket annat. Vi måste engagera oss i varandra. Varje religiös rörelse måste vara öppen och vi måste ha t.ex. ekumenik för att lära oss av varandra och för att det inte ska bli några slutna möten. Jag tror att det är där den typen av ondska du skissar på börjar. 

När det gäller hur jag som samtalspartner/själavårdare ser på de begrepp du skissar på, skulle jag vilja börja svara så här: min grundtanke med all själavård är att jag bildligt talat står med en öppen famn inför den som vill komma och samtala med mej. Naturligtvis bara bildligt, jag t.ex. kramar aldrig en konfident. Men sedan börjar en rörelse, där det går ut på att försöka trycka konfidenten ifrån mej, och hjälpa honom/henne att stå på egna ben och klara av att leva sitt eget liv, fatta egna beslut och så stå för dom. Ska man vara from kan man använda Psaltarens ord och säga att Guds önskan är att man ska stå stadigt, på en klippa, att människans steg ska vara fasta. Ett bildspråk, men jag tycker det säger att man ska sikta på att människan jag samtalat med till slut ska vara självgående. Och jag ska bli överflödig i den människans liv, iaf som stöd. 

Jag skulle också vilja säga något om de mustiga begrepp du använder. Eftersom du önskade mina reflektioner som samtalspartner eller själavårdare, blir det alltså även här ur detta perspektiv jag svarar. 

Jag tycker att uttrycket ’genombrottsupplevelser’ är bra. Och dom gånger jag själv fått vara med och på något sätt bidra till att en människa fått sin genombrottsupplevelse tycker jag det är stort. För det är ju faktiskt det vi vill, att människor ska kunna bli mera sej själva, vilket jag tycker verkar vara ett sätt att beskriva uttrycket ’genombrottsupplevelser’. 

Uttrycket ’’den existentiella sorgeparadoxen” uppfattar jag som en del i resonemanget att människan ångrar mest det hon INTE gjorde, inte det hon gjorde som gick fel. Jag skulle vilja ta den tanken ett steg till, jag menar att när jag träffar någon som bär på känslan av att inte ha vågat, är risken stor för bitterhet. När jag läste ämnet ’själavård’ sa vår lärare att detta är den allra svåraste känsla han stött på. Han menade att det finns väldigt lite som är konstruktivt i bitterheten. Det enda han kunde hitta var att det fanns någon sorts längtan. 

Samtalet skulle därför kunna bli bra om man började med frågor som ’hur skulle du vilja att ditt liv hade blivit?’. 

Jag tycker det räcker med att se på sej själv och det livet man har levt. Vad ångrar jag mest? Det jag gjorde eller det jag inte gjorde? Och hur lever jag med denna smärta, hur kan jag hantera den så att jag inte blir bitter?

Det enda svaret jag får i Bibeltexter är ’liknelsen om den förlorade sonen’. När den unge slashasen kommer hem blir det fest, den äldre sonen är ute och jobbar. När han närmar sej hemmet får han efter ett tag ett samtal med pappan. 

Den hemmavarande sonen säger i princip bibelns bittraste kommentarer, dvs ’här har man ansträngt sej för att vara duktig, vad har jag fått för det? Inte ens en killing…’

Replikerna dryper av bitterhet. 

Men faderns recept är vad jag uppfattar vara kristendomens kärna, nämligen gemenskap. ’Kom och var med på festen, kom och ät, spela och sjung, festen är kravlös och syftet är att vi ska roa oss’. Därför tycker jag att ’’den existentiella sorgeparadoxen’’ måste gå att hantera, så att människan inte faller ner i ett mörker, receptet är gemenskap och diskussioner, dvs möten. 

Således tycker jag att analysen du gör är god och ok, kanske är det språket som hindrar dej från att blanda in ordet Gud? För vad är Gud? Om djävulen innebär att splittra, så är djävulens/ondskans motsats att hela, dvs ’symbolos’ på grekiska, vilket betyder att ena. Vi har ordet symbol därifrån. Det som enar människor kan alltså kallas för Gud, men det är ju inte hela sanningen. Gud är större, om man får använda det uttrycket. Det finns en sociolog, Emelie Durkheim, som driver tesen att summan i en grupp alltid är större än de enskilda delarna. Jag tycker det är ganska mäktigt. På något sätt ’uppstår’ Gud när människor träffas? Man kanske också kan uttrycka den tanken med orden ’När två eller fler är samlade i mitt namn (dvs gemenskapens namn), är jag mitt ibland dom’. 

Hur tänker du inför Gudsbegreppet utifrån det sista perspektivet? Och hur ser du på bitterheten? Ser fram mot dina reflektioner!

.

.

4.  

Inlägg 4 (av 8 under tema 3). Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos. 
Lördagen den 7 november.

.

Tack Erik! Det är viktiga frågor du tar upp. Och åtminstone en är dessutom svår. Jag kan nog inte beta av alla.

Jag börjar med den fråga som jag tycker är viktigast – och svårast. Bokens analys av “den existentiella sorgepradoxen” gäller nederlag och feghet visavi mitt ansvar mot andra, mot samhället, min yrkesheder. Du fäster ögonen på det svåra och viktiga när vi sviker oss själva. När vi låter oss hunsas, osynliggöras, svikas, behandlas illa – utan att vi gör ett tydligt motstånd och tar de risker det innebär att “sätta ner fötterna”. Om detta utspelas i en kärleksrelation där den andre sedan dessutom bryter upp så har man ett väldigt komplicerat känslolandskap att hantera. Detta viktiga område ingår inte i bokens analys av den existentiella sorgeparadoxen. Det är en brist! Det är värdefullt att du noterat detta.

Jag säger som Peter Dalle, i rollen som den sympatiske uppfinnaren i komediserien Lorry, som gick i början på 1990-talet. När han får allvarlig kritik mot en ny strålande idé så ser han lite sorgsen ut och lägger pannan i djupa veck och säger “Tänkte inte på det!”

Vi kan lite grovt kalla dessa båda olika områden “nederlag visavi mitt ansvar för omvärlden” respektive “nederlag visavi mitt ansvar för min egen person”. Frågan som väcks är om den märkliga process som jag försöker ringa in med begreppet “den existentiella sorgepradoxen” också kan inträffa visavi svek mot den egna personen för att man är rädd för ensamhet, kränkningar, våld, övergrepp? Kanske! Men det krävs nog en klokare personer än jag för att svara på det.

Intressant att du så tydligt tar upp känslan av bitterhet. Det finns starka och svåra känslor som har en förmåga att urholka oss och krympa våra personligheter om de blir kroniska. Bitterhet är en sådan känsla. Hat och hämndbegär är två andra. Samtliga har sin grund i svåra kränkningar, förödmjukelser, övergrepp, utnyttjande, våld – mot en själv eller personer man älskar och står nära. Att försöka lägga locket på utifrån någon sorts moralistiska skäl för att det är “fula” och “destruktiva” känslor tror jag är helt fel.

Detta är svarta och ibland fruktansvärt smärtsamma känslor. Min kanske naiva syn är att det är viktigt att både känna och erkänna denna typ av svåra känslor utan att moralisera över oss själva. En orädd själasörjare eller terapeut – eller vän – kan vara ett viktigt stöd i detta. Det handlar om att vara närvarande i personens möte med det “svarta” utan att släta över! Min tro är att om man med eller utan yttre stöd förmår känna dessa svåra, och ofta tabubelagda känslor, i sin fulla kraft så kan man öppna dörren mot vreden och den djupa sorgen. Över det förfärliga som hänt, det som gjorts mot mig eller närstående, över de kanske år av liv som har förspillts på grund av destruktiviteten hos en viss person eller ett visst sammanhang. Sorg över att man under lång tid inte har vågat!

Intressant med din lilla språklektion! “Symbola”, det som binder samman och “diabolisk” och “djävulskt”, det som söndrar och bryter ner. Apropå din uppskattning av att jag några gånger använder ordet “djävulen” och “frestaren” så är det viktig att påpeka att jag tydligt “sekulariserar” dessa ord. Jag skapar samtidigt en bro till det bibliska språket genom att lyfta fram hur dessa traditionell kristna ord mycket väl kan tolkas som ett sätt att försöka beskriva en del i det inre kraftfält som uppstår i “flyktens hållning”. Jag varnar också uttryckligen för det förrädiska och farliga när vi personifierar dessa inre krafter och förlägger dom till en yttre personlig makt.

Nu är vi framme vid din viktiga fråga på slutet av ditt inlägg om hur jag förhåller mig till ordet Gud. Du skriver: “….. kanske är det språket som hindrar dej från att blanda in ordet Gud? För vad är Gud? Om djävulen innebär att splittra, så är djävulens/ondskans motsats att hela, dvs ’symbolos’ på grekiska, vilket betyder att ena. Vi har ordet symbol därifrån. Det som enar människor kan alltså kallas för Gud, men det är ju inte hela sanningen. Gud är större, …” 

Detta är en viktig fråga med flera bottnar för min del. Om jag håller mig till ditt sätt att ringa in Gud, som symbola, som den kraft som binder samman så visst! I en annan tid och en helt annan kultur skulle jag kanske utan svårigheter använda ordet “Gud” för denna sammanbindande kraft. Men jag kan inte komma ifrån alla andra sätt att i vår samtidskultur använda ordet “Gud”. Ulf Ekman, Stefan Swärd, den karismatiska trosrörelsens predikanter, Dag Sandahl, Gustaf Wingren och min fribaptistiska uppväxtmiljö. Jag tror inte på den form av personligt handlande yttre makt som är något av en grundsten hos alla uppräknade.

Jag undrar om du noterat begreppet “den integrativa kraften” (s.84 ff) i kapitel 2. Man kan mycket grovt säga att den “integrativa kraften” konstitueras av en djup inre strävan och längtan efter att bli “hela som människor”. Det knepiga är att denna integrationsprocess kräver att vi möter och tar hand om allt av sorg, smärta, nederlag, misslyckanden som korsat vår livsväg.

Man skulle eventuellt kunna säga att din definition av Gud ryms i det jag benämner “den integrativa kraften”. Vad säger du Erik? Missförstår jag vad du lägger in i ordet “Gud”? 

Om vi nu ligger så nära varandra, varför kan jag då inte för min del använda “Gud” som benämning på den “integrativa kraften”? Man kan säga att det är två lojaliteter som hindrar mig!

Den första lojaliteten gäller visavi alla de sekulära människor som brottas med livets allvar och som, precis som jag, inte kan slita loss ordet Gud från Ulf Ekman, pingströrelsen, den evangelikala högerkristendomen i USA, kvinnoprästmoståndarna och alla kristna helvetespredikanter genom historien.

Den andra lojaliteten gäller den sakproblematik som diskuteras och analyseras i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Genom existentiell och psykologisk analys utifrån en viss människosyn (att vi rymmer möjligheten att bli allt mer älskande, förnuftiga och samarbetande varelser) så kan boken i någon mån bidra till att synliggöra det komplicerade  och svårhanterliga landskap vi har att försöka hantera som människor. Att blanda in ordet “Gud” i dessa analyser skulle enligt min mening bara skapa dimridåer.

Erik, tycker du att bokens begrepp “genombrottsupplevelser”, “den existentiella sorgepradoxen”, “den integrativa kraften” skulle bli bättre och få mer skärpa om de knöts till ordkonstellationer som “Guds nåd”, “Guds kärlek” och “Guds handlande i våra liv”? Jag är nyfiken på dina funderingar kring detta!

PS. Jag skulle gärna samtalat vidare kring tankemodeller kring personlig utveckling och mognad genom vuxenlivet. Och funderingar kring betydelsen av olika sorters stöd i detta. Du var rejält reserverad i ditt svar. Det kanske blir läge att återkomma. DS.

.

.

5.  

Inlägg 5 (av 8 under tema 3). Erik Stenberg-Roos. 
Svar till Carl Gustaf Olofsson.
Måndagen den 16 november.

.

Tack för ditt svar. När jag nu läser igenom dina tankar och reflektioner slår det mej att det kanske är så enkelt som att vi helt enkelt använder olika ord?  Men när jag funderat mera, så måste jag säga att jag tror det finns en grundläggande skillnad, som man inte ska vara rädd för att uttrycka, jag återkommer till den lite senare i detta mitt svar.

Du frågar om jag noterat uttrycket ’den integrativa kraften’. Det har jag. Jag tycker dessutom om uttrycket. När jag läser igenom boken igen ser jag att du använder uttrycket ungefär som jag gör när jag försöker skissa på en av alla de gudsbilder som finns i vår bibel: att Gud definieras som ’existensen’, dvs allt det människor är och gör, är i Gud. Gudsbilden blir vanligare i judiska sammanhang, men i t.ex. Apostlagärningarna finns den representerad, när Paulus säger i sitt tal på Areopagen ’det är i Gud vi lever, rör oss och är till’. Det betyder att vi inte kan komma utanför ’Gud’. Det kanske är ett lätt sätt för oss som kallar oss Gudstroende att komma undan, dvs vad vi än gör så är vi ändå i Guds famn, men jag menar att det finns stöd för den typen av bilder.

Självklart betyder det att utveckling, sorger, smärta, bitterhet, allt det som är genuint mänskligt, ryms i vad som kallas för ’Gud’. Samt även bitterhet, hat, hämnd och agg, allt det fula, det som vi inte vill visa.

Jag tycker således att det finns goda grunder, att i alla fall i vissa sammanhang identifiera det jag kallar för ’Gud’, med vad du kallar för den ’integrativa kraften’. Men jag skulle vilja vidga perspektivet en aning och komma med ett annat resonemang: Min fru är sociolog och när vi diskuterar ’Gud’, kommer vi alltid fram till samma sak som delar oss, och det är just det vi diskuterar här, nämligen om det finns någon kraft utanför människan som kan påverka människan? Mitt svar på den frågan är alltså ett klart Ja, men jag uppfattar att du och min fru säger Nej. Detta skiljer oss åt.

Hon läser en del Durkheim, jag tror jag ev. nämnt det tidigare, hos honom drivs tesen att när flera människor är samlade, blir den sammanlagda summan större än summan av delarna. Detta ’större än’, identifierar hon som ’Gud’. Men det betyder ju också att människor måste samlas för att Gud s.a.s. ska uppstå.

Hur ställer du dej till den Gudsbilden?

Och vad jag också skulle vilja höra dej resonera kring är frågan om varifrån den här ’integrativa kraften’ som strävar efter att ge människan ett konstruktivt och positivt sammanhang kommer, där människan lever och utvecklas till en ansvarstagande person? 

Du frågar också: tycker du att bokens begrepp “genombrottsupplevelser”, “den existentiella sorgepradoxen”, “den integrativa kraften” skulle bli bättre och få mer skärpa om de knöts till ordkonstellationer som “Guds nåd”, “Guds kärlek” och “Guds handlande i våra liv”? Jag är nyfiken på dina funderingar kring detta!

Språket är ett fantastiskt intressant område. Jag tillåter mej ett banalt exempel: I det religiösa landskapet finns det en hel del yogahatare. Dom menar att man kommer i kontakt med Hinduiska Gudar via Yoga, därför ska man inte ägna sej åt Yoga. En för mej något banal syn på tillvaron (särskilt med tanke på att samma människor kraftigt kan markera att det inte finns några andra Gudar än Gud). Få ggr har jag blivit så utskälld som när jag efter en mässa i min lilla förortskyrka hade bjudit in en yogalärare som skulle få oss att mjuka upp axlarna.

Nästa gång kallade jag det helt enkelt inte för yoga. Det var samma lärare, samma övningar och samma människor med. Men det kallades för ’stretching’, ’stillastående jumpa’, ’mjukhetsövningar’, ’något för kroppen’ eller vad det nu var. Då fick jag beröm för att perspektivet i kyrkan vidgas och att ’så här ska det vara, men vi ska inte ha någon hinduism…’

Det jag försöker få sagt är att språket ibland gör en oöverstiglig barriär mellan människor. Det är märkligt, för en av språkets primära funktioner är just att binda människor samman. I kristna berättartraditioner blir detta tydligt när man pratar om den helige andes utgjutande på pingst. Då började människor förstå varandra, man kunde prata med varandra osv.

Mitt svar på dina frågor om dom uttrycken blir alltså att man kan använda begreppen som du säger. (Om det blir bättre eller sämre eller skarpare osv, får väl alla bestämma själva). Men jag skulle vilja avsluta denna fundering med att säga att mycket av det du skriver i detta kapitel skulle jag kunna säga i en predikan. Jag håller med dej i väldigt många frågor, men språket kanske lurar oss ibland?

Avslutningsvis håller jag med om att vi skulle behöva diskutera tankemodeller om hur man utvecklas som människa. Det är intressant med dom modellerna. Men jag är rädd för ett absolut facit, jag kommer alltid att leva med ’Nådens ordning’ i bakhuvudet, det som jag fick inpräntat i mej under min ungdom. För det finns ju så många sätt att utvecklas. För tillfället lyssnar och läser jag en del av den (tyvärr!) döende munken Björn Natthiko Lindeblad. Jag tycker han är en vis man som hjälper mej att utvecklas i mitt tänkande.

Men hur tänker du själv? Finns det ett säkert sätt, eller för den delen en säker rit, där man kan garantera att alla människor utvecklas? Jag skulle gärna ’gå den vägen’ om den möjligheten fanns. Men finns det ett facit?

Ser fram mot att höra dina reflektioner kring de frågor jag skissade på ovan. 

.

6.  

Inlägg 6 (av 8 under tema 3). Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos.
Onsdagen den 26 november. 

.

Tack Erik! Du väcker intressanta frågor som det känns både nyttigt och spännande att dyka ner i.

Jag börjar med att tacka för dina uppskattande ord om begreppet “den integrativa kraften” (utvecklas i kapitel 2: “Ansvar och flykt”). Du tycker det ligger nära en av de många gudsbild som finna i Bibeln: “att Gud definieras som ’existensen’, dvs allt det människor är och gör….”. Och du vidgar denna bild av Gud som existensen med Paulus ord i Apostlagärningarna: ’det är i Gud vi lever, rör oss och är till’. Du skriver sedan som kommentar till detta: “Det betyder att vi inte kan komma utanför ’Gud’.

Du förstärker Paulus gudsbild lite längre fram när du skriver: “Självklart betyder det att utveckling, sorger, smärta, bitterhet, allt det som är genuint mänskligt, ryms i vad som kallas för ’Gud’. Samt även bitterhet, hat, hämnd och agg, allt det fula, det som vi inte vill visa.

Jag sätter dock ett frågetecken kring vad du menar med “genuint mänskligt”. Betyder det att det “icke-genuint mänskliga” inte innesluts i Gud. Och vad är det?? Om man bortser från denna anmärkning så är det en vacker och poetisk gudsbild. Men jag är ändå reserverad.

Som jag förstår formulerar du två olika gudsbilder som inte går ihop i mitt huvud. Att läsa in Gud i den integrativa kraften ger en gudsbild. Sympatisk i sig! Att läsa in Gud i tillvarons totalitet som innesluter allt ger en annan gudsbild. Jag ska försöka förklara vad jag menar. Jag börjar med problemet med att läsa in Gud i den integrativa kraften.

Jag tror att du har noterat att det i boken även postulerars en “tillbakahållande kraft” i vår inre värld. Den får sin energi av vår rädsla för smärta, ensamhet och utanförskap; rädslan för att vår självbild ska krackelera, att vår livstolkning ska falla sönder. Utifrån det “existensdynamiska betraktelsesätt” som “Existentiell livssyn – kristen tro?” försöker synliggöra, lever vi i spänningen mellan den “integrativa kraften” och den “tillbakahållande kraften” genom att vi är människor.

Det finns utifrån denna tankemodell inget sätt att ställa sig utanför. Om den tillbakahållande kraften får övertaget och blir riktningsgivande i vår personliga livsprocess så kommer våra liv att krympa, våra relationer att urholkas och fästytan blir större för destruktiva processer på det personliga planet. Vår benägenhet att ty oss till ideologier som stödjer “flyktens hållning” kommer att öka. Det kan gälla såväl sekulära som religiösa rörelser. (se s.84 ff – “En integrativ och en tillbakahållande kraft”).

Om vi nu håller med Paulus – och dig! – att ’det är i Gud vi lever, rör oss och är till’ eller att Gud är “existensen” så är det förstås inte enbart den integrativa kraften som innefattas. Självklart måste då även “den tillbakahållande kraften” innefattas i Gud. De kan inte brytas loss från varandra. Den allomfattande Gud som du med Paulus hjälp vill lyfta fram är problematisk från mitt perspektiv. Om du, som du antyder, förbinder Gud med den “integrativa kraften” så går det inte, såvitt jag förstår, att förena med Paulus ord att ’det är i Gud vi lever, rör oss och är till’.

Om man ställer sig på det ben som förbinder Gud med “den integrativa kraften”, som du gör, så måste man, såvitt jag begriper, uppfinna Djävulen för att hantera den “tillbakahållande kraften” och de mörka livsskeenden som kan bli konsekvensen om den får övertaget över en längre tid. 

Om man ställer sig på Paulusbenet så kan jag inte se annat än att Gudsbilden töms på väsentligt innehåll. Utöver allt annat är Gud både den integrativa och den tillbakahållande kraften. Ordet Gud blir då ingen hjälp för oss att bättre få syn på den komplicerade verklighet vi lever i som människor.

Om jag skulle vara tvungen att välja mellan dessa båda gudsbilder så finns det en preferens för den första, dvs att Gud ger sig tillkänna i våra personliga liv som den “integrativa kraften”.

Men jag vill i så fall komplicera det ytterligare genom att införa en tredje gudsbild. I stället för att identifiera Gud med den integrativ kraften är han “den inre röst” som stödjer oss att bejakar den “integrativa kraften” och ger oss kraft att hålla den “tillbakahållande kraften” ordentligt i tyglarna.

Jag kommer inte förbi att jag tycker det är mycket enklare – och mer spännande – att inte överhuvudtaget blanda in gud i min livstolkning. Om någon skulle hävda att det jag försöker beskriva med exempelvis begreppet “den existentiella sorgeparadoxen” är ett uttryck för nåden hos en kärleksfull och förlåtande gud så bugar jag mig och är samtidigt krass.

Som gudlös ateist kan jag, i det ögonblick jag erkänner erfarenheten, börja ställa frågor om de naturalistiska, existentiella och psykologiska förutsättningarna för denna märkliga och viktiga process. Om man menar att det är uttryck för guds nåderika handlande så är det närmast en form av hädelse att på allvar börja ställa frågor utifrån antagandet att det är möjligt att förstå. Om vi hade hanterat den för många påträngande förekomsten av jordbävningar på det sättet hade vi idag inte vetat något om kontinentalsocklarnas rörelser.

Med detta vill jag också säga att det mesta pekar på att olikheten mellan ditt och mitt förhållande till “Gud” är mer än en språkskillnad. Och apropå språket förmåga att “binda samman människor” så får man inte tappa bort att språket även är bärare av lögnen och förtalet som bryter upp och söndrar gemenskaper. Din intressanta berättelse om yogapasset efter gudstjänsten räcker inte för att överbrygga detta.

Jag är alltså överens med din fru! Jag tror inte det finns någon kraft utanför människan som kan påverka oss. Om vi ska vara naturalistiskt petiga finns förstås t.ex. gravitationskraften. Jag tror inte att du menar det. Vi kan ju också vara humanistiskt petiga. Självklart finns det en oförutsägbar och märklig kraft i böcker som på djupet kan förändra våra liv. Detta trots att författaren kanske sedan länge är död. Kanske är det ur denna erfarenhet som uttrycket “Guds ord” har tagit form.

Jag tycker det är intressant med sociologen Emile Durkheims (1858 – 1917) notering. I en gemenskap kan något som är större eller utöver individen ta form. Men om man börjar tala om detta som Gud så måste man också hantera Hitlers massmöten och predikningar i Rwanda som bidrog till att mobilisera för mördandet. Jag behöver inte blanda i Gud i det storslagna och märkvärdiga att det under vissa omständigheter kan uppstå något speciellt i en gemenskap i djupt positiv mening. Och som sträcker sig rejält utöver mig som individ. 

Sist apropå din fråga om hur jag vill förklara “den integrativa kraften”. Jag har ingen förklaring! Jag nöjer mig med att försöka ringa in de omständigheter som pekar på att den är en verksam realitet i våra liv. Det är som med gravitationskraften. Att konstatera att den finns och förstå hur den fungerar har revolutionerat vår kunskap om en mängd olika fenomen. Men vetenskapen har ännu ingen förklaring av hur den uppstått.

Som framgått vill jag inte använda ordet gud i min livstolkning. Ändå är jag intresserad av att bättre förstå din gudsbild. Därför är jag nyfiken på dina reflektioner kring mina problematiseringar om gud i relation till den integrativa kraften, Paulus och “den inre rösten”.

Erik, om du är nöjd med vårt textsamtal under tema 3: “Samvetets, hjärtats och sanningens röster” så är det fritt för dig att runda av och avsluta. Jag är nöjd! Det har varit spännande och nyttigt.

.

.

7.  

Inlägg 7 (av 8 under tema 3). Erik Stenberg-Roos. 
Svar till Carl Gustaf Olofsson. 
Torsdagen den 3 december.

.

Det var ett långt och mycket intressant svar du skriver. Jag tror ibland när vi diskuterar, att vi tänker ungefär lika om skeenden och teorier, men vi drar olika slutsatser av våra resonemang. Jag har ingen fast Gudsbild, jag kan inte ens ge dej ett säkert svar, eftersom jag helt enkelt inte har några som helst bevis på att det jag tror och tycker är bättre än vad någon annan tror och tycker. Jag gör dock gärna några kommentarer och fortsätter mer än gärna diskussionen.

Du frågar vad jag menar med “genuint mänskligt”. Betyder det att det “icke-genuint mänskliga” inte innesluts i Gud. Och vad är det??”

Vad som är  genuint mänskligt är naturligtvis svårt att förstå för oss alla: Jag resonerar ungefär så här: Jag skulle tro att så gott som varje god handling en människa utför, trots allt har en negativ baksida, en bieffekt eller biverkan om man så vill. En av dom saker det betyder blir för mej, att hur jag än försöker beskriva ”Gud”, så kan jag alltid hitta ett problem med den gudsbilden, en fundering som helt enkelt inte går ihop. Det genuint mänskliga är således för mej allt det som människor gör, tänker och säger, det som s.a.s. är typiskt för människan. Ju mer mänskligt, (sant mänskligt?), desto bättre. Men det blir aldrig fulländat.

Så vad blir till sist enbart sant och gott av vad en människa kan göra? Inget. Om en läkare får i uppdrag att vaccinera en by mot t.ex. Corona, måste läkaren med allra största säkerhet använda sej av ett vaccin som ger stor välsignelse åt många, men som också utsätter många människor för risk. Att framställa och använda ett vaccin innebär alltid mängder av transporter (med dieselbilar?), materiel som kostat mycket att framställa osv. Det finns alltid en bieffekt.

När jag ifrågasatte mina lärare på teologen och deras teorier, fick jag vid ett tillfälle svaret att ’en god teologisk hypotes, löser fler frågor än den ställer’. Jag har funderat på frågor om existens och ”Gud” i hela mitt liv, jag lyckas inte få några starkare svar än dom jag ger dej. Jag har heller aldrig träffat någon som övertygat mej om att ett svar, ett bevis, är korrekt. Så min reflektion över din tanke om vad som INTE är genuint mänsklig, blir helt enkelt att det går säkert att hitta svar om vad som inte är mänskligt, men det betyder olika för olika människor. För mej betyder det att orientera sej bort från vad det innebär att vara människa, dvs att försöka bli lite mer, en övermänniska. Och när det gäller människans funderingar om Gud och Gudsbilder tänker jag, att det inte går att bevisa Guds existens, men att bevisa en icke-existens går inte heller. Inget av det är ”sant”.

För att ta ytterligare ett exempel: Den israeliske forskaren Yuval Harari menar i sin utmärkt intressanta bok ”Sapiens” bl.a. att vetenskapen inte jobbar med begreppet sanning, eftersom det aldrig finns någon teori som är 100% sann. Istället handlar det om huruvida en teori är användbar eller inte. Jag nöjde mej med det och diskuterade sedan detta med en filosof. Denne filosof tyckte inte ens att den tesen höll, även om jag inte kan redogöra för hur hans tankar gick.

På ett annat ställe skriver du ungefärsom förbinder Gud med “den integrativa kraften”, som du gör så måste man, såvitt jag begriper, uppfinna Djävulen för att hantera den tillbakahållande kraften” och de mörka livsskeenden som kan bli konsekvensen om den får övertaget över en längre tid.” 

Det håller jag med om. Språket har uppfunnit djävulen, för att förklara något för oss. Språket har också uppfunnit Gud, även det för att förklara något (annat?) för oss. En av språkets uppgifter blir att benämna och konstruera en tillbakahållande kraft, en negativ kraft eller en destruktivitet. Tidigare klädde man den typen av frågor nästan alltid i religiösa termer, vilket jag i och för sig tycker att man gör fortfarande, kanske var det bra, nu för tiden hittar man andra uttryck, som kanske blir religiösa i nästa generationers språk. Men om man använder alltför mycket antropomorfa bilder av Gud och djävul, tror jag vi går fel. Och ordet ”splittraren” (diabolos) är starkt och bra tycker jag.

Du skriver också att “Ordet Gud blir då ingen hjälp för oss att bättre få syn på den komplicerade verklighet vi lever i som människor.” Ja, jag går med på det också. Av den enkla orsaken att jag egentligen tycker att ordet Gud är ganska användbart, även om det inte bevisar något.

Du skriver också apropå Gudsbilder, att du vill komplicera det ytterligare  ”genom att införa en tredje gudsbild. I stället för att identifiera Gud med den integrativ kraften är han “den inre röst” som stödjer oss att bejakar den “integrativa kraften” och ger oss kraft att hålla den “tillbakahållande kraften” ordentligt i tyglarna”. Jag kan tycka att även det blir en hållbar gudsbild i perioder av mitt liv. Absolut. Även om den inte håller för att analyseras, så menar jag att det är vad som t.ex. gör att människor går och ber för allt och inget i olika kyrkor. (Sedan tror jag inte att man med sina böner kan få Gud att förändra det vi ibland benämner för verkligheten, men det är ju en annan fråga).

Lite längre fram menar du ”Om någon skulle hävda att det jag försöker beskriva med exempelvis begreppet “den existentiella sorgeparadoxen” är ett uttryck för nåden hos en kärleksfull och förlåtande gud så bugar jag mig och är samtidigt krass”. Ja, varför inte?

Du skriver också att du är intresserad av att förstå min gudsbild. Det är ju trevligt, men att förstå något eller någon, låter sej knappast göras? Ovan nämnda forskare, Yuval Harari, menar att en av orsakerna till människa som arts succéer, beror på att vi kan samarbeta flexibelt i stora antal, eftersom vi har en unik förmåga att tro på saker som existerar enbart i vår egen fantasi, som gudar, nationer, pengar och mänskliga rättigheter. ”Tror” du och jag på t.ex. pengar eller nationer? Jag vet att vi gör det, men vi kan inte bevisa att det finns eller att det är meningen, men både du och jag måste tro på t.ex. pengar, eftersom vi får en omöjlig livssituation annars.

Med ”Gud” är det inte riktigt så, men det är åt det hållet. Där handlar det nog mer om att i samklang med andra hitta ett språk som fungerar för att förklara t.ex. livets mening. Sedan ”Tror” den gemenskapen tillsammans på det. Om det är sant och bevisbart? Nej. Men teorierna för gruppen fungerar. Närmare än så kommer inte jag när det gäller att beskriva vad som finns bakom ordet ”Gud”.

Men om jag ska beskriva Gud, så blir det utifrån vad jag upplever som användbart, hållbart, vackert, gott eller kanske t.om. inkluderande för mej. Men jag kan i nästa andetag krossa mina egna gudsbilder, eftersom jag ur ett psykologiskt perspektiv direkt kan se att jag skapar mej en gudsbild utifrån att jag beskriver mina drömmar om en bättre värld, dvs jag skapar en gud till en samling ideals avbild. Och det är som bekant en mycket tveksam inställning, eftersom det går rakt emot en grundtanke inom kristen tro, nämligen att Gud till sin avbild skapar, men i mina funderingar skapar jag till idealets avbild en gud som passar mej. Naturligtvis, eftersom jag måste uthärda med min bild av Gud.

Så Gud är för mej kärlek. Om jag själv får beskriva kärlek och hur en användbar kärlek kan fungera. Jag kommer inte längre än så. Och oftast inte ens så långt, eftersom jag hela tiden hör hur ihåliga mina resonemang faktiskt är.

Jag läser igenom vad jag skrivit, jag tycker att det denna gång blir luddigt och rörigt, men när man diskuterar just begreppet ”Gud” blir det alltid så, i alla fall för mej. Jag kan nog inte bättre. Men för mej handla det om en tro, en längtan. Inte om ett vetande. Och ibland, när jag har perioder då jag inte tror, för dom finns, så kan jag med Pär Lagerkvists’ ord säga ”Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro?” Inte ens den frågan kan jag svara på.

.

.

8. 

Inlägg 8 (av 8 under tema 3). Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos. Avslutning.
Torsdagen den 10 december 2020. 

.

Egentligen var tanken att Erik skulle avsluta Tema 3 med inlägg 7. Men det blev lite oklart, därför detta avslutande inlägg. Erik återkommer med inledningen till Tema 4 – och där han också väljer rubriken.

Erik, eftersom jag nu fått chansen att avsluta så vill jag ta upp en detalj i ditt inlägg ovan (nr 7) som antyder att du missförstod vad jag menade i Inlägg 6. Det gällde min reservation när du i inlägg 5 skriver: “allt det som är genuint mänskligt, ryms i vad som kallas för ’Gud’”.

Jag har förstått detta som att du menar att alla tankar, känslor, handlingar som har sitt ursprung i människor är MÄNSKLIGA! Och därmed ryms i det du kallar Gud. Såväl Hitler och Stalin som Gandhi och Florence Nightingale ryms i det “genuint” MÄNSKLIGA – om jag förstår dig rätt. Och i detta är vi i så fall helt överens.

Min poäng var att jag ville ha bort ordet “genuint” för att slippa de underliggande konstiga frågorna om något “icke-genuint” mänskligt. Om det finns något genuint så finns det också något icke-genuint! Och då menar jag att orden förleder oss till konstiga och ofruktsamma tankebanor. Ditt svar säger mig att vi nog är överens. Men att du missförstod min fråga.

Det innebär, kort och gott, att jag, precis som du, tycker det är bäst att begrava ordet “icke-genuint mänskligt”. Skillnaden mellan oss är att jag även vill begrava ordet “genuint” framför ordet “mänskligt”. Det räcker med “mänskligt”! Det rymmer allt av klokhet, knäpphet, fantasier, känslor, elakhet, godhet, grymhet som kan ta form i en människa.

Det är vackert och poetiskt med föreställningen om en Gud som famnar och innesluter allt det mänskliga i denna vida mening. Jag kan ana att denna bild av Gud lever för dig. Men för mig blir även denna vackra gudsbild stum och tyst. Därmed inte sagt att min syn är klokare eller bättre än din. Jag kan bara ärligt berätta hur detta ter sig för mig.

Trots våra olikheter när det gäller Gud och icke-Gud är det samma komplicerade liv och verklighet vi ska hantera, du och jag. I det handfasta livets förvecklingar och svårigheter kan vi, som jag förstår det, i långa stycken hålla varandra i handen som stöd och hjälp.

Erik, jag säger tack för ett spännande och givande textsamtal under Tema 3: “Samvetets, hjärtats och sanningens röster”. Dina inledande problematiseringar har varit värdefulla på ett speciellt sätt. Jag ser fram emot Tema 4 som nu ligger i dina hand med såväl rubrik som inledande inlägg.

.

Slut på tema 3.

.

Fortsättning följer!

Tema 3 påbörjades lördagen den 17 oktober och avslutades torsdagen den 10 december. Sedan blev det paus över jul- och nyår. Den 7 januari påbörjades Tema 4 av Erik Stenberg-Roos. Han har valt rubriken “Om död och tillit”. Temat utgår från kapitel 3 “Utsatthet och transcendens” i boken.

Kapitlet finns på internet. Men köp gärna boken. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. nätbokhandlar. Den finns också på Dillbergs bokhandel i Kalmar till ett bra pris. Boken finns även på ett antal bibliotek. Om du frågar efter den på ditt lokala bibliotek finns det goda chanser att dom tar hem den. Vill du följa textsamtalet efterhand som inläggen publiceras så är du välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp”.

Presentation.

Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats när det hunnit bli januari 2021. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012. Coronapandemnin har varit avgörande för idéen om ett textsamtal. Den första tanken var ett eller två “scensamtal” inför publik. 

Erik Stenberg-Roos.

Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han hemförlovades från sin tjänst i Thailand i mars på grund av covidpandemin. Han återvände till Thailand tillsammans med sin hustru i mitten på november. Så nu pågår detta textsamtal tvärsöver halva jordklotet, det är 9 timmars tidsskillnad. 

Erik Stenberg-Roos var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst. Han började började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999. 

Carl Gustaf Olofsson

Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till de existentiella livsfrågorna. Ett huvudtema är spänningen mellan det gudlösa och det traditionellt kristna.

Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig ibland ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.

.

Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook mellan Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson:

Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro??  (7 inlägg)
Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. (7 inlägg)
Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. (denna blogg) (8 inlägg)
Nr 124. Tema 4. Om död och tillit. (7 inlägg)
Nr 125. Teologisk utveckling och monster? (5 inlägg)

Publicerat i ateismfilosofi, ateistisk teologi, Gud, religionsfilosofi, Teologi | Märkt , , , | 4 kommentarer