Premiärtest. Nr 1. Om Humanisterna och tro på Gud

Hej! Jag heter Carl Gustaf Olofsson. Tanken är att jag ska videoblogga om existentiella livsfrågor, religion, teologi, kristendom, religionskritik, klimat och jordens överlevnad. Ett konkret uttryck för mitt mångåriga engagemang kring dessa frågor är webbplatsen Språk, tro och religion som funnits på Internet sedan våren 1998. Där finns också boken  Existentiell livssyn – kristen tro?. Dess grund är en existentiell, inomvärldslig, sekulär livssyn. Den har i en del avseenden tydliga beröringspunkter med kristen trostradition därav frågetecknet i bokrubriken. Många kommentarer kommer att ha någon sorts avstamp i denna större textmassa.

Det är en rejäl utmaning att pröva detta med ‘bloggprator’ på video. För att det ska vara en poäng ska de ha hyfsad teknisk kvalitet men framför allt ska innehållet ha intresse, skärpa och relevans och framföras på ett sätt som inte skymmer innehållet. Min tanke och förhoppning är att ålder och mognad gör att det nu är möjligt att med lätt hand och ett visst mått av humor och distans göra komprimerade omtagningar av olika delar i det omfångsrika textmaterial som finns på webbplatsen ”Språk, tro och religion”. Utgångspunkten kommer att vara aktuella händelser, texter, debatter.  Se vidare under menyfliken ”Om mig” under jordkällaren ovan!

Nr 1: Om Humanisterna och tro på Gud
1 november 2010

 

Denna första videoprata har sin utgångspunkt i tre videoinspelade debatter
där Christer Sturmark är med.

Den första är en debatt från den 27 oktober 2008 i regi av Uppsala universitet med rubriken ”Religionen idag – från en gud till flera eller ingen alls”. Utöver Sturmark deltar Tuulikki Koivunen Bylund, då domprost i Uppsala, från november 2009 biskop i Härnösand och Torbjörn Fagerlund, professor i teoretisk ekologi.

Samtal om livsåskådning mellan Christer Sturmark och stockholmsprästen Ted Harris.
Samtalet hölls i december 2008

Debatt mellan Christer Sturmark och teologen och etikprofessorn Elisabeth Gerle
Debatten gick av stapeln i ABF-huset i Stockholm den 14 september 2010

På Humanisternas webbplats finns ett utmärkt arkiv med videoinspelade debatter, seminarier och intervjuer

Publicerat i Humanisterna och religion | 2 kommentarer

Nr 118. ”Existentiell livssyn – kristen tro?” har blivit en tryckt bok efter 21 år som nätbok på internet. En av livets överraskningar. 

Nätboken Existentiell livssyn – kristen tro? har i slutet av maj 2020 materialiserats som fysisk bok. Den kan inhandlas på t.ex. Bokus och Adlibris. Det är Tomas Walch och Alternaliv förlag som tagit detta helt oväntade initiativ. Med undantag av ett kort nyskrivet förord så är det samma text som i nätboken som funnits på internet sedan hösten 1998. I det nya förordet berörs de globala ödesfrågorna om klimat, ändliga resurser, biologisk utarmning mm.  Dessa frågor har fått en allt större plats i mitt liv. De finns bara i marginalen som en svag bakgrundston i boktexten från 1999. 

Nedan först kort om bokens långa tillkomsthistoria. Sedan en presentation av boken som funnits på Internet sedan början av 2000-talet. Den skrevs någon gång efter att nätboken gjorts definitiv höste 1999. (Anm. 1998 eller 1999 – båda årtalen är rätt!) 

 

Om bokens tillkomsthistoria.

Bokens tillkomsthistoria till en fysisk bok man kan hålla i handen sträcker sig över nästan 40 år om jag utgår från det första medvetna skrivpasset hösten 1981. Men då fanns det ett viktigt förspel under ett antal år som började 1972. Det gällde ett visionärt projekt i ett bostadsområde kring människosyn och sekulär livsåskådning.

Efter ett tvåfaldigt misslyckande 1979 och 1980 med att få ihop tillräckligt många för en studiecirkel i två olika bostadsområden beslöt jag hösten 1981 att försöka skriva en bok utifrån de tankar som var grunden i projektet. I förberedelserna för den tänkta studiecirkeln hade jag skrivit ganska mycket. Så det fanns ett, i mitt tycke, bra utgångsmaterial. Jag gick ner på halvtid på mitt postjobb för att få det tidsutrymme som kändes nödvändigt. Jag trodde att jag skulle greja det på ett år. Arbetsnamnet var ”Rädslan, döden och paradiset”. Det blev ett år till och ett år till. Efter åtta år, hösten 1989, kom detta första skrivprojekt till vägs ände. I efterhand kunde jag konstatera att det sannolikt stupade på att mitt förhållande till kristen trostradition så långt hade varit tabu. Och det är nästan en historia för sig. 

Ett udda skolprojekt våren 1990, ”Budord för en modern tid”, bidrog till att jag fick luft under vingarna. I mitten på augusti 1990 blev jag drabbad av passionsdramat. Detta trots att jag var lika mycket av gudlös ateist som innan! Mitt kristendomstabu bröts. Detta tabu sa att det var den yttersta hädelsen att som gudlös ateist göra anspråk på delaktighet i kristen tradition. Detta tabu inte bara bröts, det kändes dessutom som en plikt och skyldighet att försöka synliggöra den gudlösa infallsvinkel till kristen tro som tagit form med sådan kraft. Det kändes viktigt att förmedla hur den kristna traditionens berättelser, begrepp, talesätt, troserfarenheter etc så överraskande hade började leva med stor kraft. Sedan blev det ett antal år av intensivt arbete med att hitta orden. Det första synbara resultatet av mitt fleråriga skrivarbete var artikeln “Har kristen tro en framtid?” i tidskriften Vår Lösen hösten 1996. Då hade bokmanuset redan samlat ett antal refuseringar. Ett år senare var bokmanuset klart i den form som blev nätboken. Refusering nio och tio, från Natur och Kultur respektive Verbum, avgjorde saken.  

Mycket av de grundanalyser jag gjort i det strandade projektet under 1980-talet kom till användning. 

Hösten 1997 hade internettekniken mognat så pass att det var möjligt att göra en webbpublicering. Jag barskrapade mina tillgångar och köpte en då modern dator med Windows, modem och internetleverantör. Mycket jobb och snyggt hantverk vad gäller boken. Jag fick lära mig från scratch. Sedan många tusen nedladdningar av varje bokkapitel. 2014 blev det en ebok genom en främmande människas försorg. Och ett publicderingsbidrag från Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm. 

Och nu har det blivit en tryckt bok. Det har gått 39 år sedan jag gick till min arbetslägenhet för det första organiserade skrivpasset hösten 1981. Det var en blandning av förväntan, beslutsamhet och oro kring vad jag gett mig in på. 

PS. (2020.09.09). Poddintervju.  Om man är nyfiken på mer av bakgrund och drivkrafter för tillkomsten av boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” så kan intervjun i G-podden, avsnitt 6, rekomenderas. Det har rubriken ”Ateistisk religiositet?”. G-ordet har satt rubriken. Rubrikvalet är lätt utmanande för mig och sannolikt än mer för en del andra – och samtidigt kul. Rubriken gör mig varse hur jag har pendlat genom åren när det gäller att ge en rimlig och kulturellt gångbar definitition av begreppet ”religiös”, ”religiositet” och ”religion”. DS.

 

Presentation av boken.
(från början av 2000-talet)

Hur ska vi leva för att en grundupplevelse av mening och hemhörighet i tillvaron ska kunna fördjupas? Vad kan urholka dessa livsviktiga kvaliteter? 

inneh-del-1-500p

Innehållsförteckning: sidan 1 av 5.

Genom ingående analyser av den ansvariga hållningens betydelse, våra utsatta livsvillkor och av möjligheten att kärlek och förnuft kan utvecklas till allt starkare krafter i våra liv synliggörs den inre dynamiken i två motsatta livshållningar, i boken kallade delaktighetens respektive likgiltighetens livshållning. Analyserna visar att den existentiella tro-otro-problematik som utgör grunden för dessa båda livshållningar ingår i våra mänskliga existensvillkor. Mycket summariskt gäller denna trosproblematik huruvida vi tror att kärlek och förnuft kan utvecklas mot allt större bärighet i våra konkreta förgängliga liv och också tror att de i bästa fall kan bli styrande krafter överordnade våra rädslor, behov och beroenden. Tro i existentiell mening är att tro på denna möjlighet och att efter bästa förmåga bejaka den i sitt vardagliga liv. Otro är att avvisa eller förneka denna möjlighet. 

Bokens analyser gör det möjligt att med stor tyngd hävda att vårt förhållningssätt till denna existentiella trosproblematik är avgörande för hur våra liv kommer att gestalta sig. Då speciellt vad gäller utvecklingen av kvaliteter som mening, hopp och en grundupplevelse av hemhörighet i tillvaron. Det gäller en trosproblematik som vi alla lever med och måste förhålla oss till oberoende av om vi betraktar oss som religiösa eller ej, oberoende om vi är kristna eller ateister, judar eller muslimer etc. 

Efterhand får det existentiella perspektiv som utvecklas fungera som en tolkningsnyckel visavi olika sidor av kristendomen. Ett resultat är att centrala kristna begrepp, berättelser och talesätt allt som oftast börjar ‘tala’ på nya och ibland utmanande sätt. Synd, nåd och tron på den uppståndne Kristus är några begrepp som börjar leva från det existentiella, icke-teistiska perspektiv som är bokens grund. Det poetiska uttrycket ”Livets väg” är ett annat. Samtidigt synliggörs på ett teologiskt reflekterat sätt den mörka skuggsida som är en ofrånkomlig del av kristendomens historia.

Innehållsförteckning: sidan 2 av 5.

Kan man vara kristen utan att tro på en personligt handlande Gud och ett liv efter döden? Bokens välargumenterade ‘ja’ på denna fråga är på tvären mot den förhärskande uppfattningen i såväl den sekulära som den kristna kultursfären. Sammantaget utvecklas en distinkt och väl sammanhållen existentiell tolkning av kristen tro.

Samtidigt som viktiga frågor med omedelbar relevans på det personliga planet belyses, gör bokens analyser det möjligt att ifrågasätta många av de uppfattningar om kristen tro som dominerar i samtidskulturen, såväl i den kristna som i den sekulära. Utifrån en personlig läsning kan boken vara ett stöd att bättre få syn på viktiga sidor av den egna erfarenhetsvärlden.

 På det intellektuella planet problematiseras förhärskande föreställningar om religiositet, sekulariseringens innebörd och vad som utgör kärnan i kristen tro utifrån ett existentiellt, icke-teistiskt perspektiv. Centrala demokrati- och värdefrågor belyses. 

Bokens utmaning visavi organiserad kristenhet och samtidens teologi sammanfattas i sista kapitlet under beteckningen den existentiella kristendomstesen: att det bärande i kristen tro gäller vårt förhållande till den existentiella sida av verkligheten som boken försöker synliggöra och att kristendomens egenartade kraft i begynnelsen berodde på viktiga och nyskapande insikter om denna verklighet. I detta perspektiv kan det traditionella trosspråket med dess berättelser, begrepp, föreställningar, riter inte förstås som något en gång för alla givet av en transcendent makt, Gud, utan som ett mänskligt sätt att gestalta och tolka dessa insikter med hjälp av det språk och de föreställningar som stod tillbuds i samtiden.

Den existentiella kristendomstesen innebär att förståelsen av den kristna trons centrum förskjuts från vad som i boken kallas de teistisk-metafysiska trosfrågorna (tron på en personligt handlande Gud, ett liv efter döden, att Jesus var Guds son m.fl.) till den existentiella trosproblematik som är bokens fokus.

Denna tro och den livshållning den är förbunden med, här kallad delaktighetens livshållning, kan formuleras och motiveras inom ramen för olika kulturella föreställningsvärldar. Den kan också i stor utsträckning vara intuitiv och ordlös. Den är kristen när den finner näring och stöd i den kristna kyrkans liv och berättelserna om Jesu liv, död och uppståndelse. 

Kristendomens berättelser, begrepp, riter och föreställningar framstår i detta perspektiv som ett historiskt banbrytande sätt att gestalta och ge ord åt denna existentiella tro och de erfarenheter den är förbunden med. Som bärare och förmedlare av denna tro blev den kristna kyrkan ett stöd såväl för den existentiella trons fördjupning hos den enskilda människan som dess utbredning i världen. 

Utan den ram som bokens helhet utgör skulle den existentiella kristendomstesen bli hängande i luften och inte vara speciellt intressant. Genom den samlade tyngden i bokens analyser gör den anspråk på att bli tagen på allvar i en seriös diskussion om kristen tro och det kristna arvets betydelse för den västerländska kulturkretsen. Sammantaget formas en tolkning av kristen tro som ger en distinkt visionär bild av den kristna kyrkans kallelse och uppgift i vår tid. Via bokens omfattande notdel upprättas efterhand en kritisk dialog i det samtida – och historiska – teologiska landskapet.

Delaktighetens livshållning, existentiell tro och de två portarnas kyrka är några av de centrala begrepp som utvecklas och fungerar som nav för bokens analyser och diskussioner.

OBS. Denna presentation skrevs något år in på 2000-talet! Lite osäkert om det kan ha varit år 2000 eller 2001. Men den ger fortfarande en god bild av boken ”existentiell livssyn – kristen tro?”. Vill man läsa det nyskrivna förordet får man köpa boken eller låna den på biblioteket. 

 

PS. Se också under fliken “Bok 2020”.
Bidra gärna till att uppmärksamma andra på boken.
Den kan köpas på bland annat Bokus och Adlibris.
Om du är nyfiken och inte vill köpa den så fråga efter den på ditt bibliotek!
Ju fler bibliotek som har ”Existentiell livssyn – kristen tro? i sina hyllor desto bättre! DS.

PS 2. (6.6.2020). Rubriken har ändrats. Ingressen har bearbetats för bättre flyt. DS. 

PS 3. (6.6.2020). Det har skapats en Facebooksida för bokenDS. 

Publicerat i ateismfilosofi, ateistisk teologi, existentiell teologi, religionsfilosofi | Märkt , , , , , | 5 kommentarer

Nr 117. “Människan är inte unik”. Några kritiska synpunkter på “Världen själv” av Ulf Danielsson. 

 

Det har blivit en väldigt lång blogg. För överblickens skull kommer här underrubrikerna.

1. Introduktion.
2. Determinism och fri vilja.
3. Människan är inte unik.
4. Människan är unik!
5. Frågor till den fundamentala fysiken.
6. Civilisationskritik kontra vetenskap. 

Är människan unik? Är våra val och handlingar determinerade? Finns det olika sorters determinism? Vad händer med de neurologiska processerna i hjärnan när vi läser en bok? Kan text i livlös materia påverka den fundamentala fysik som är grunden för hjärnans och människokroppens livsprocesser? Ulf Danielsson nya bok “Världen själv” väcker många spännande filosofiska frågor.

PS. (6 maj). Det finns i nuläget åtta kommetarer varav två av Ulf Danielsson. DS.

 

1. Introduktion 

Världen själv” är titeln på Ulf Danielssons senaste populärvetenskapliga bok. Den har kommit ut under våren på Fri Tanke Förlag. Jag blev uppmärksammad på boken genom Filosofiska rummet den 22 mars: ”Kartan och terrängen”. Ulf Danielsson samtalar med författaren och poeten Helena Granström, tillika magister i teoretisk fysik,  tillsammans med programledaren Tithi Hahn. Med mitt gamla hjärteförhållande till Ulf Danielssons populärvetenskapliga författarskap så blev jag både undrande och nyfiken. Så boken blev omedelbart beställd.  

Bokens retoriska ledmotiv, “allt är fysik”, har gjort mig rejält konfunderad trots att jag betraktar mig som naturalist eller metodologisk ateist. De två avslutande kapitlen har väckt ett behov av att markera och protestera. Därför denna blogg. Det gäller främst synen på huruvida människan är unik eller inte bland de av oss kända livsformerna på jorden. Och då också huruvida det är intressant eller ointressant att försöka fördjupa förståelsen av denna eventuella unicitet. Men det gäller också hans diskussion kring den  klassiska frågan om determinism kontra fri vilja. De eventuella poängerna i hans uppgörelse med ett dualistiskt begreppspar försvinner i en för mig väldigt störande otydlighet.

Ulf Danielsson är född 1964 och är professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. “Världen själv” är hans femte bok i ett flitigt populärvetenskapligt författarskap. “Vårt klot så ömkligt litet” som kom ut 2016 är lysande! Den handlar om klimatfrågan och jordens kosmiska skörhet. Han har fått såväl Hedeniuspriset som Harry Martinssonpriset för sitt populärvetenskapliga författarskap. Han är medlem i Kungliga Vetenskapsakademin och ledamot i nobelkommittén för fysikpriset. Han har medverkat ett antal gånger i såväl “Tankar för dagen” som “Filosofiska rummet”. Han höll ett jättefint Sommar i P1 i juli 2010.  

Ulf Danielsson har en enastående förmåga att på ett enkelt och personligt sätt förmedla sin fascination och förundran för kosmos och den stora gåtan att vi finns och just kan förundras och ställa frågor om kosmos och allting. Detta i kombination med hans naturvetenskapliga professionalitet har gjort honom till en uppskattad föreläsare och deltagare i olika sorters studio- och panelsamtal. För min del är det värdefullt med Ulf Danielssons starka offentliga röst när det gäller såväl medvetandets existens som ett tydligt och välargumenterat motstånd mot föreställningen att AI, robotar och datorer någonsin kan bli medvetna. Detta har han uttryckt i olika sammanhang. Nu är det en del av den nya boken “Världen själv”. 

I “Världen själv” formuleras en tydlig kritik av föreställningen “att allt är matematik” som fått ett brett genomslag genom Max Tegmark och hans internationellt uppmärksammade bok ”Vårt matematiska universum” (2014). Detta är en del i Ulf Danielssons mera övergripande kritik mot den vanliga benägenheten att blanda ihop de vetenskapliga modellerna med “världen själv”. Jag tror detta är viktigt. 

Med detta sagt finns det också inslag i “Världen själv” som gör mig rejält brydd. Det gäller främst de båda avslutande kapitlen   “VII. Människan är inte unik” och “VIII. Det finns ingen fri vilja”. 

Om Ulf Danielsson hade målet att provocera med rubrikerna till de båda sista kapitlen så lyckades han med mig. Jag trodde först att det var just provokativ rubriksättning för att väcka intresse. Men det var fel. Rubrikerna sammanfattar hans inställning. 

 

2. Determinism och fri vilja.

I bokens sista kapitlet, “VIII. Det finns ingen fri vilja”, försöker Ulf Danielsson visa att såväl determinism som fri vilja är i det närmaste oanvändbara som begrepp. Jag kan i långa stycken hålla med. Men när han inte med ett ord berör ansvar, skuld, etik och moraliska dilemman eller den moderna juridikens förhållande till ansvar, skuld och straff  så blir jag brydd. Han avgränsar inte heller frågan om “den fria viljan” från den vanliga superliberala och extremt individualistiska föreställningen av att vi bestämmer över “vårt öde” och “skapar vårt liv”. 

Det finns en i det närmaste oändlig mängd av slump och tillfälligheter som formar våra liv – gener, olyckshändelser, möten etc etc. Detta antyds och är ett tungt argument mot den stränga fundamentalfysiska determinismen. Men när det inte antyds att vi har vissa möjligheter att medvetet förhålla oss på det ena eller andra sättet till det som möter oss så förstärks frågetecknen! Jag blir alltmer undrande kring vad Ulf Danielsson egentligen menar. Och detta än mer när jag läser det korta och enda lästipset (s.199) till sista kapitlet: “R.Oerton, “The nonsense of free will” (2012) rekommenderas till alla som tror sig ha en fri vilja”.  

Ulf Danielsson slänger de absoluta begreppen determinism och fri vilja på sophögen. Och han ger intressanta skäl för detta. Men han ger ingen antydan om ett behov av ett begrepp som kan hantera det större eller mindre mått av icke determinerad öppenhet som jag bestämt menar finns i det människoburna systemet av medvetande, självreflektion, språk, handlingar, kunskap, möjligheten att rikta sin uppmärksamhet på det ena eller det andra, text, vetenskapliga teorier, verktyg, instrument, ansvar, moraliska överväganden. Detta gäller oavsett måttet av slump och tillfälligheter som korsar vår livsväg. 

Det är svårt att komma förbi att Ulf Danielsson verkligen sällar sig till den grupp av vetenskapsmän och filosofer som tar avstånd från föreställningen om att det finns en fri vilja. Och i dessa ställningstaganden är det inte frågan om olika procentsatser beroende på sociala, psykologiska, genetiska faktorer. Det är noll procent som gäller! Jag har bara så himla svårt att ta in möjligheten att Ulf Danielsson är en nollprocentare. Jag är öppen för att jag grovt har missförstått något.

Sedan kompliceras bilden av att det finns “hårda” och “mjuka” nollprocentare. De hårda hävdar en absolut determinism utifrån en fundamentalfysisk nivå. De mjuka menar att inslaget av slump och tillfälligheter från såväl biologisk nivå som livshändelser gör föreställningen om en fullständig fundamentalfysisk determinism orimlig. Men man menar att utifrån dessa komplikationer är våra val och handlingar helt bestämda av ett skeende av orsak och verkan. Vår upplevelse av att det ofta finns ett inslag av personlig avsikt och vilja som påverkar skeendet betraktas som en illusion – eller orsaksbestämt på samma sätt, dvs oberoende av medvetande och avsikter.  

Som jag tolkar “Världen själv tillhör Ulf Danielsson de mjuka nollprocentarna. Man blir nollprocentare när man inte antyder en strimma av öppenhet visavi tanken att vi har möjlighet att rikta vår uppmärksamhet på olika sätt visavi det vi möter. Olika sätt att rikta uppmärksamheten ger oss också olika handlingsmöjligheter. 

Hur som helst, oavsett vad Ulf Danielsson egentligen menar så fortsätter jag att betrakta mig själv som ansvarig för mina val och handlingar. Detta även om det finns en lång och komplicerad påverkanshistoria bakom. Jag menar att jag har vissa möjligheter att förhålla mig till händelser och omständigheter som korsar min livsväg. Och att jag därmed har ett ansvar för hur jag förhåller mig. Jag fortsätter att betrakta mig själv och mina medmänniskor som etiska varelser. I detta är jag medveten om de komplikationer som bestämmer ramarna för våra individuella liv och som kan ge oss en större eller mindre utrymme för ansvar och frihet. Ramarna bestäms av gener, psykisk och kulturell uppväxtmiljö, sociala och klassmässiga omständigheter, förtryck och nedsättande särbehandling på grund av kön, religion, etnisk tillhörighet, sexuella läggning mm. 

Mina tankar, fantasier, känslor, nattliga drömmar och sinnesintryck kommer och går. Det är inget jag väljer. Det är så den varelse som är “jag” avläser sitt förhållande till livet, andra människor, sin inre värld, den yttre världen och tillvaron. Det är inget som jag lägger ner energi på att ens försöka styra. Tveksam om det går eller är speciellt meningsfullt. Men jag kan förhålla mig till denna inre värld på olika sätt. Det kan vara nyttigt och spännande att ställa frågor: Varför dessa fantasier? Varför känner jag mig sårad trots att xx varit så vänlig och snäll? 

Är denna möjlighet att rikta sin uppmärksamhet och ställa frågor visavi våra inre världar en speciell aspekt av den potentiella frihet vi rymmer som människor? Vad bestämmer i vilken utsträckning vi tar denna frihetsmöjlighet i anspråk? Är det främst frågan om kulturella faktorer? Är det frågan om ett kvalitativt språng i utvecklingen av det självreflekterande medvetandet när vi upptäcker möjligheten att kunna ställa frågor visavi vår inre värld? 

 

3. Människan är inte unik.

Jag har ägnat mycket tanke- och skrivarmöda åt att försöka förstå vissa aspekter av  “människans unicitet”. När jag såg kapitelrubriken: “VII. Människan är inte unik” hajade jag till. Jag tänkte att Ulf Danielsson via en provocerande rubriksättning skulle komma in och reflektera kring människans unicitet på ett spännande sätt. Då inte minst om denna unicitet kunde väcka viktiga frågor visavi den fundamentala fysiken som är Ulf Danielssons profession. Det är inte en helt orimlig tanke att några viktiga skärvor av universums gåta finns förborgad i just människans unicitet.  

Men så var det inte! I kapitlets avslutande stycke skriver Ulf Danielsson: “Jag finner de inte särskilt intressant att försöka definiera vad som är exklusivt mänskligt och vad som gör oss unika jämfört med annat liv. Detta behov må vara begripligt men det är självcentrerat.”. 

Om han hade klämt in ordet “ofta” och skrivit “men det är ofta självcentrerat” så hade meningen kanske passerat utan några direkta reaktioner. Men när han slår fast “men det är självcentrerat”  så måste jag antingen protestera eller gå med på att jag själv är i det närmaste extremt självcentrerad (se boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”, 1999, 2014. Speciellt kapitel 2, 3 och 6). 

Som enskilda personer och som global civilisation är vi i skriande behov av att utveckla en mycket större ödmjukhet och respekt visavi livet, livsväven och Jordens skörhet. Även om Ulf Danielssons primära syfte är att bidra till denna ödmjukhet, är det ingen ursäkt att tappa bort människans unicitet.

Jag menar att de globala ödesfrågor som håller på att bli allt mer påträngande gör det allt viktigare att göra allt vi kan för att förstå mer av människans unicitet. Det gäller såväl vår destruktiva potential, oberoende av om den har sin grund i blindhet, nonchalans, girighet eller illvilja. En allt mer uppenbar aspekt av denna sida av vår unicitet är att vi kan förändra livsbetingelserna så drastiskt – klimat och livsväv – att det kan betyda undergången för den globala mänskliga civilisationen som vi känner den. Det gäller också att bättre förstå vår positiva potential till omsorg, samarbete, ansvar för det gemensamma, förmågan att utmanas av och ta sig an svåra problem. Ulf Danielsson lägger ner och lämnar “walk-over” på denna enligt min mening, ytterligt viktiga punkt. Från mitt perspektiv är det märkligt! 

 

4. Människan är unik!

Genom några punkter ska jag ge lite konkretion till min syn på vår unicitet som människor visavi de övriga biologiska organismer och livsformer som vi känner till. Det är punkter utan utan inbördes rangordning. Listan är inte täckande. Det kan vara viktigt att påpeka att nedanstående punkter inte är en definition av människan. 

  1. Människan kan kommunicera genom språk.
  2. Människan kan gravera in tankar, iakttagelser, kunskap och livsvisdom i död materia – där den kan lagras i år och århundraden oberoende av den biologiska hjärnans obeständighet och oberoende av om “gravören” är död sedan länge. Boken och texten är prototypen för denna lagring i livlös materia. Partituret ska inte glömmas bort. I vår tid har det tillkommit film, hårddiskar, USB-minne, grammofonskivor, cd-skivor.
  3. Människan kan påverkas på djupet av de “medvetanebärande” krumelurer eller ljuden som bärs av den livlösa materia som boken, filmen, cd-skivan är.
  4. Människan är såvitt vi vet den enda biologiska varelsen som lever i en “existentiell verklighet”. Det innebär att våra tankar, val, förhållningssätt påverkas av vår medvetenhet om att vi själva och allt liv lever med en ram av födelse och död, av vetskapen om att såväl vi själva som våra närmaste kan drabbas av sjukdom, olyckshändelser, svek; att vi är medvetna om att vi behöver en varm och trygg plats för att sova och att vi behöver mat för att överleva, inte bara idag, utan i morgon och till vintern och nästa år.
  5. Människan kan ställa frågor om orsak och verkan, hon kan ställa frågor om framtiden och dåtiden.
  6. Människan kan ha humor och skratta så hon tappar andan. Det har att göra med en förmåga att med fantasins hjälp leka med ord, begrepp, händelser och mänskliga säregenheter. Språk och människans kontakt med den existentiella verkligheten är en förutsättning för humor.

Eftersom jag i långa stycken uppfattar Ulf Danielsson som en filosofisk och existentiell själsfrände så är jag brydd av att han så tydligt markerar sitt ointresse för människans unicitet. Och till och med kategoriserar ett sådant intresse som ‘självcentrerat’. 

På en individuell nivå så använder man ordet “självcentrerad” för att beskriva en sorts egocentrisk blindhet som är mer eller mindre okänslig för omvärlden. Hos en självcentrerad person begränsas möjligheten till en djupare förståelse av andra människor och av livet. Det är en form av psykisk dysfunktionalitet. 

Med sitt “självcentrerat” avser Ulf Danielsson sannolikt primärt en kulturell nivå. Jag menar att detta blir fel även om man betänker alla lik i lasten som den västerländska, kristna kulturen bär med sig. Det gäller synen på urfolk, slavhandel, djurfabriker, rovdriften på naturresurser, blindheten visavi den livsväv som är grunden för våra liv. Vi behöver mer än någonsin en fördjupad förståelse av människans unicitet. I detta ingår såväl vår positiva potential som vår destruktiva. Såvitt vi vet har inte ens de mest glupska och skrämmande dinosaurierna varit i närheten av vår potential att radikalt förändra livsbetingelserna på jorden genom kärnvapen, storskalig miljöförstöring och stora klimatförändringar. 

 

5. Frågor till den fundamentala fysiken.

I kapitel “VI. Allt går inte att beräkna skriver Ulf Danielsson intressant om när biologin gett impulser till den fundamentalfysiska forskningen. Darwin och evolutionsteorin förutsatte att jorden och livet var mycket äldre än den dåvarande naturvetenskapliga kosmologin hävdade. Detta gav impulser till ny forskning som på några årtionden ledde till en radikalt förändrad kunskap om åldern på universum och livet på jorden. 

I samma kapitel har Ulf Danielsson en lång redogörelse för biologen Robert Rosens (1934 – 1998) teorier. Enligt insidesexperterna har Rosen matematiskt bevisat att de biologiska processerna inte kan reduceras till fysikaliska processer. Ulf Danielsson tycks förstå den tydligen ytterligt svåra matematiken så pass att han ger Robert Rosen rätt. Det är ju intressant för den vetenskapliga diskussionen att detta eventuellt kan bevisas matematiskt. 

För mig som engagerad lekman är detta ändå något som jag på ett “bonnigt” och intuitivt sätt tagit för givet väldigt länge. Och det har också inneburit att jag genom åren skakat på huvudet eller ryckt på axlarna för olika trosvissa övertygelser om en absolut determinism utifrån en fundamentalfysisk grund och att våra val och handlingar därmed på ett absolut sätt är bestämda av en oändlig kedja av orsak och verkan. Det är som en modern variant av de gamla klassiska teologiska diskussionerna om den fria viljan och människans ansvar visavi Guds allmakt och allvetande – t.ex Calvin, Luther och Erasmus. Calvin var en stenhård gudsdeterminist, Luther halvhård och Erasmus var både och som en modern socialdemokrat. I föreställningen om Guds allvetande ingår också tanken att Gud vet allt som kommer att hända. Och då får man börja grubbla över om allt är förutbestämt från tidens begynnelse till tidens ände. 

Nu tillbaka till Darwin och evolutionsteorin som bidrog med nya frågor till den grundläggande fysiken som på ett djupgående sätt påverkade den kosmologiska kunskapsutvecklingen runt förra sekelskiftet. 

Ulf Danielsson tycks mena att den fundamentala fysiken behöver titta på företeelser utanför den fundamentala fysikens grundnivå, kosmologi och partikelfysik, för att få nya impulser och frågor som gör att man kommer vidare. Detta är en intressant och spännande tanke även för en lekman. 

Fråga 1. Medvetande, som vi delar med de flesta djur, emanerar ur en fysisk verklighet via biologin. Slutsats: medvetande kan emanera ur den fundamentalfysika verkligheten. Men hur? 

Fråga 2. Självreflekterande medvetande, som rymmer medvetande om tid, om födelse och död; frågor som “varför jag finns”, “varför någonting finns”;  förmågan att rikta uppmärksamheten på dåtid och framtid. Denna form av självmedvetande och de frågor som finns i dess sköte är så långt vi vet idag unikt för människan bland jordens livsformer. Slutsats: detta självreflekterande medvetande emanerar via biologin ur den fundamentalfysiska verkligheten. Men hur?  

Fråga 3. Boken, såväl den skönlitterära som den vetenskapliga avhandlingen, är död livlös materia. Denna livlösa materia bär text som kan påverka människans medvetande utan den typ av direkta fundamentalfysiska processer som näringsupptag och cellprocesser innebär. Eller för den delen fotoner och ljudvågor via ögon och öron. Denna “icke-materiella” påverkansprocess kan påverka människors liv på djupgående sätt. Den är ofta avgörande för den vetenskapliga kunskapsutvecklingen. Slutsats: bokens text emanerar via biologin och det självreflekterande medvetandet ur den fundamentalfysiska verkligheten. Men hur?  

När det gäller Fråga 3 måste det poängteras att påverkansprocessen går från texten, till medvetandet, till de neurologiska processerna i hjärnan som i sin tur är intimt förbundna med den fundamentala fysiken. Det är orimligt att hävda att de neurologiska och fundamentalfysiska processerna föregår medvetandets kontakt med den aktuella textens specifika innehåll. 

Här finns såvitt jag kan bedöma ett ovedersägligt bevis för att en icke-materiell verklighet, det som bärs av text (i boken, på hårddisken etc), via ett mänskligt medvetande beroende av biologiska livsprocesser påverkar fundamentalfysiska skeenden. För en naturalist som jag själv är detta fascinerande, märkligt och gåtfullt. Samtidigt som det är en vardaglig självklarhet. Det är möjligt att vi aldrig kommer att lyckas förstå detta ytterligt märkliga faktum att en text lagrad i livlös materia faktiskt kan påverka grundläggande fysiska skeenden

Det enda man säkert kan säga är att om man inte lägger märke till denna fascinerande aspekt av “världen själv” och ställer frågan om hur det är möjligt så kommer man aldrig heller att hitta några svar. Jag kan notera och ställa frågan. Men det är långt bortom min kompetens att söka efter svar. Detta sökande överlåter jag till de teoretiska fysikerna.    

 

6. Civilisationskritik kontra vetenskap. 

Många av Ulf Danielssons analyser i “Världen själv” påkallar en stor ödmjukhet. Människan som biologisk livsform skiljer sig inte så mycket från musslor, bläckfiskar och schimpanser. Hans analys blir en stark markering mot det självgoda, etnocentriska, antropocentriska perspektiv som har tagit sig makalösa och destruktiva friheter – och som i vår tid blivit ett akut hot mot jorden och den mänskliga civilisationens överlevnad. Att ta strid mot denna människocentrerade hybris är viktigt.  

Även om Ulf Danielsson inte gör stor sak av det, är kontentan att han vill få oss att förstå att vi inte är så unika som livsform som vi gärna vill tro. Och i detta finns en lågmäld civilisationskritisk underton. Detta är vällovligt. Och jag håller med, men med några viktiga reservationer. 

När Ulf Danielsson stannar i detta blir något fundamentalt viktigt fel från mitt perspektiv. Han avhänder sig då den vetenskapliga och filosofiska potentialen som finns i att ta frågan om människans unicitet på allvar. Jag kan inte komma förbi känslan av att han därmed gör sig blind på ett område där det för varje dag blir allt viktigare att verkligen se och ställa väsentliga frågor. 

Jag är av den bestämda uppfattningen att de punkter jag tagit upp är filosofiskt och vetenskapligt relevanta. Och då även för den fundamentala fysiken eftersom jag är naturalist. Det innebär att jag utgår från axiomet om att den unicitet jag tagit upp ytterst är beroende av fysik och en materiell verklighet. 

Jag avslutar med att citera hela det avslutande stycket i kapitel ”VII. Människan är inte unik”. 

Alla dessa modeller är ofullständiga och kan aldrig fullständigt fånga världen själv. Olika livsformer har olika fokus. Man kan föreställa sig utomjordingar med andra sätt att tänka, modellera och förutse framtiden långt bortom våra. Jag finner de inte särskilt intressant att försöka definiera vad som är exklusivt mänskligt och vad som gör oss unika jämfört med annat liv. Detta behov må vara begripligt men det är självcentrerat. Det finns mer att lära genom att ta fasta på det som vi har gemensamt med andra – om det så är en fladdermus. (s.179) 

Från mitt perspektiv blandar Ulf Danielsson ihop två radikalt olika sätt att närma sig frågan om människans unicitet. Den ena sidan är den civilisationskritiska. Den andra är den vetenskapliga och filosofiska. Genom sitt vällovliga civilisationskritiska patos blir han blind på ena ögat och ser inte den vetenskapliga, civilisationskritiska och existensfördjupande potentialen i frågorna kring människans unicitet.  

Jag ser med nyfikenhet och spänning fram emot nästa bok av Ulf Danielsson! 

 

PS 1. Svårt att kritisera. Jag har under skrivandet gång märkt att det är rejält grannlaga för mig att kritisera Ulf Danielsson. Huvudorsaken är att jag uppskattar honom väldigt mycket. Utöver de rent sakliga skälen som jag nämnt inledningsvis är jag glad och tacksam för att han har ställt upp på tre arrangemang, två i Kalmar och ett i Stockholm, där jag har varit med och hållit i trådarna.
       Tillställningarna har varit inom ramen för Humanisterna Kalmar och Stockholm. Panelsamtalet “Språk. medvetande och icke-materiell verklighet. Ateistiska perspektiv” (hösten 2015) med filosofiprofessorerna Åsa Wikforss och Ingvar Johansson; “Ett samtal om klimat och ett hållbart sätt att leva”, panelsamtal med författaren och kulturjournalisten Therese Uddenfeldt (våren 2018) och “Behöver vi nya sätt att tänka. Ett samtal om jordens framtid”, panelsamtal inför en fullsatt Hörsal på Kulturhuset i Stockholm (oktober 2018). Övriga i panelen var Pella Thiel från den svenska omställningsrörelsen, Therese Uddenfeldt och jag själv. Samtliga dessa arrangemang har varit spännande och hållit hög nivå och Ulf Danielsson har varit en viktig del. Jag var moderator för de båda arrangemangen i Kalmar. Vid det andra tillfället gjorde jag den intervju med Ulf Danielsson som Humanisterna Kalmar försöker göra med sina gäster. DS. 

PS 2. Ett seminarium 2012.  “Finns det en verklighet som inte är materiell?“ Detta var frågan för andra delen av ett tre timmar långt seminarie 2012 på Kungliga vetenskapsakademin med rubriken “Hedningarnas förgård”. (från 1:37). Ingemar Ernberg, professor i tumörbiologi, nämnde orden, texten, poesin, konsten som exempel på en icke-materiell verklighet. Ulf Danielsson tog upp fysikens matematiska formler som exempel på denna gåtfulla aspekt av verkligheten som låg utanför naturvetenskapen. Se vidare blogg Nr 23. Hedningarnas förgård. Några reaktioner på ett seminarieDS.

PS 3. Interaktionism och värld 3.  Filosofen Karl Popper har myntat begreppet ”värld 3” för det som människan skapat. Det gäller allt från hus, böcker, kunskap, verktyg, instrument, konst till musik och myter. ”Värld 1” är den fysiska och biologiska världen. Det är den naturvetenskapen studerar. ”Värld 2” är mentala processer. Det finns en kort introduktion på Wikipedia. Karl Popper har också ägnat sig åt frågan om relationen mellan ”mind” and ”materia”. Boken ”The Self and Its Mind. An Argument for Interactionism” (1977) som han skrev tillsammans med hjärnforskaren John Eccles. När jag under mitten på 1980-talet mötte Karl Poppers tänkande om ”värld 3” och detta med interaktion mellan ”mind and matter” så var det utomordentligt viktigt. Hans närmast anarkistiska förhållande till att ”formulera hypoteser”, antaganden om verkligheten, var också värdefullt. Så även hans syn på metafysik och betydelsen av den välargumenterade diskussionen om metafysiska grundantaganden.  DS. 

PS 4 (4.7.2020). Två recensioner av ”Världen själv.
DN Kultur 6 juni 2020. Lars Linder: ”Världen är större än Google Maps”.
Svenska Dagbladet Kultur 14 april 2020. Helena Granström: ”Den odödliga själen i en ny och subtil tappning”  DS. 

Publicerat i medvetandet, recension | Märkt , , , , , , , , | 11 kommentarer

Nr 116. Existentiell fördjupning ett svar på vår tids kriser. Tankar kring en viktig krönika i DN av Björn Wiman

Föregående blogg om sekulär andlighet och Martin Hägglund internationellt uppmärksammade bok “This Life. Secular Faith and Spiritul Freedom” har oväntat fått ytterligare aktualitet genom Björn Wimans söndagskrönika den 19 januari som tar avstamp i Martin Hägglunds bok. Rubrik: “Ny religiös mognad ett svar på vår tids kriser”. Det är en jätteviktig problematik som berörs i krönikan. Men Björn Wiman missar målet genom att använda  begreppen “religiös” och ”sekulär” på ett sätt som snävar in den livsviktiga problematik jag tror han är ute efter. Det finns saker som skaver rejält. 

Det har blivit en lång blogg. Kärnan är att problematisera Björn Wimans underförstådda definitioner av ”religiös” respektive “sekulär”. Det görs via Björn Wimans reaktioner på Martin Hägglunds “This Life”, ett nedslag i arkivet om begreppet “existentiell religiositet”, en fantastisk berättelse om att vara omsluten av kärlek, en åtskillnad mellan “religion A” och “religion B”, vetenskap och religion utifrån de båda olika definitionerna av religion och en berättelse om ett Humanistiskt arrangemang som borde vara en anomali utifrån Björn Wimans sätt att använda orden “religiös” och ”sekulär”. Bloggen avslutas med några frågor till Björn Wiman.

PS (25.1.2020). Filosofiska Rummet den 26 januari med rubriken ”Barnets rätt” berör frågor som diskuteras i denna och föregående blogg. Se sist!! DS. 

 

Religiös mognad visavi existentiell fördjupning.

Björn Wiman är kulturchef på Dagens Nyheter med en stark och numera väletablerad röst i offentligheten. Han har under flera år återkommande skrivit om klimatfrågan. Han har gjort det bra. Påläst och engagerat. Han har också bidragit till att tungviktiga artiklar om klimatfrågan har publicerats i DN Kultur med jämna mellanrum. Till detta kommer hans och DN Kulturs roll för att släppa fram ett antal metoo-manifest hösten 2018 och den omvälvande genomlysningen av Svenska Akademins mörka sexistiska baksida genom Matilda Gustavssons numera klassiska reportage. 

I krönikan Ny religiös mognad är ett svar på vår tids kriser” finns det tyvärr saker som skaver rejält för en livsengagerad Humanist och ateist med en genomtänkt existentiell livssyn. Jag tycker att Björn Wiman plottrar bort en jätteviktig problematik. Jag ska försöka ge ord åt mina invändningar. 

Björn Wiman tar upp en jätteviktig problematik. Man skulle lite välvilligt kunna säga att den handlar om behovet av en existentiell fördjupning i hela samtidskulturen för att indirekt stödja utvecklingen av den kreativitet och det mod som behövs för att möta och ta sig an de globala ödesfrågor som blir alltmer påträngande. Om begreppet “existentiell fördjupning” hade varit Björn Wimans nyckelord så kunde det blivit riktigt bra. Men han använder i stället “religiös mognad”. Och då blir krönikan snarast ett sätt att stänga dörren för det livsviktiga offentliga samtal som blir allt viktigare för varje dag som går. 

En av utgångdpunkterna för Björn Wimans krönika är Martin Hägglund och hans bok “This Life. Secular Faith and Spiritual Freedom” (se blogg Nr 115). Han uppskattar de dörrar som öppnas genom den genomarbetade sekulära, ateistiska, existentiella livsåskådning som Hägglund formulerar.  Men, men…. 

 

Björn Wiman och Martin Hägglund.

Björn Wiman skriver uppskattande om att Martin Hägglunds religionskritik också är öppen för att det finns en resurs i de religiösa traditionerna som även sekulära människor kan ha glädje av. Sedan skriver Björn Wiman: 

Därtill är hans bok så fylld av besjälade skildringar av vår omsorg om varandra och den värld vi gemensamt är beroende av, att den i åtminstone mina ögon gränsar till en religiös förundran inför tillvaron. Om man ville använda Hägglunds dekonstruktivistiska ansats mot honom själv kan man definitivt ifrågasätta om han är lika sekulär som han själv påstår. 

Björn Wiman har uppenbarligen en stark föreställning om vad som är utmärkande för en sekulär människa.  

Det tycks som att Björn Wiman menar att en sekulär, icke-religiös, ateistisk person inte kan känna en djup förundran inför livet och tillvaron. Och om det nu råkar visa sig att det finnas sådana personer vill Björn Wiman benämna denna person som religiös. Och då gäller detta även om personen i fråga själv bestämt hävdar att hen inte är religiös. Det handlar då om, från Björn Wimans perspektiv, att hen inte förstår det – eller inte vill erkänna det. Varför detta starka behov att använda epitetet ”religiös” för något han uppenbarligen gillar i långa stycken. Är det för att skydda den kyrkliga och teologiska mainstreamkulturen eller för att värja sig mot en plågsam anomali i den egna världsbilden? 

Björn Wiman menar säkert detta som en uppskattning. Men jag menar att han ägnar sig åt en nivellering av språk och begrepp. Nivellering betyder ungefär att man utplånar skillnader. Allt som är präglat av förundran och omsorg och har existentiellt djup blir i Björn Wimans värld “religiöst”. Allt som är ytligt, utan engagemang och utan existentiellt djup blir “sekulärt”. Så bidrar man till att stänga dörrar. Vad skulle hänt om han i stället tagit in, begrundat  och förundrats över att en så uttalat sekulär, icke-religiös, existentiell, ateistisk livstolkning som Martin Hägglund ger uttryck för har ett sådant djup att det verkligen berör honom. Med den utgångspunkten hade han i stället öppnat dörren mot en livsviktig diskussion om andlighet och existentiell fördjupning. 

Björn Wiman använder begreppet “religiös” på ett slarvigt och ogenomtänkt sätt. Det är tråkigt att behöva säga det. I det folkliga medvetandet är “religiös” fortfarande hårt knutet till att på något sätt tro på övernaturliga krafter och makter och den gudomliga auktoriteten i heliga skrifter. 

Björn Wiman använder i artikeln ordet “religiös” på det konventionella kyrkliga, kristna och teologiska sättet. Om en människa känner förundran och ödmjukhet inför tillvaron och livets gåta, för livsväven och fågelsången, har ett engagerat förhållande allas våra existentiella livsfrågor och tar livet med dess svårigheter och utmaningar på allvar – då är man “religiös” enligt detta synsätt. Jag återkommer till detta genom begreppen ”religion A” och ”religion B”

Protester från ateister och andra “icke-religiösa” som har denna hållning – mer eller mindre artikulerad – avfärdas med att dom egentligen är “religiösa”. Dom är bara så okunniga om religion och religiositet att dom inte förstår det. Det är inte speciellt respektfullt. Man kan till gå så långt som att säga att det är kränkande. Jag tror inte att det är Björn Wimans avsikt att vara nedlåtande och kränkande. Men för en känslig icke-religiös, sekulär människa ligger det nära till hands att känna så. 

  

Existentiell religiositet – nu i det historiska arkivet.

Jag hade en gång en stark önskan om att vidga begreppet “religiös” utifrån dess grundbetydelse “att binda samman”. Utifrån begreppet “existentiell religiositet” gjorde jag för lite mer än 20 år sedan ett försök till denna vidgning. Jag uppfattade det som helt nödvändigt att att sätta något före ordet “religiös” för att försöka synliggöra något för mig avgörande viktigt och markera att denna form av religiositet var oberoende av trosföreställningar om Gud, övernaturliga makter, heliga skrifter och ett liv efter döden. Jag satte “existentiell” framför ordet “religiös” för att försöka skapa den differentiering i språket som jag såg som helt nödvändig för en fördjupad diskussion. Detta gjordes i Kapitel 1 i boken “Existentientiell livssyn – kristen tro” (1999, 2014). Rubrik: “Livssyn, språk och religiositet” med underrubriken: “Om existentiell religiositet och de traditionella religiösa språkens växande oförmåga att ge ord åt de viktigaste sidorna av våra liv.” 

Om jag varit kaxig och respektlös kunde jag fått för mig att hävda att det som utgör grunden i en “existentiell religiositet” också är det som definiera vad som är den enda riktiga “religiositeten” så skulle Knutbysekten, IS-krigarna, stora delar av av frikyrkorörelsen och Svenska kyrkan hamna under beteckningen “icke-religiösa”.  

Men en sådan bortdefiniering av stora delar av etablerad religion och religiositet skulle vara lika dumt som att innefatta allt av förundran, ansvar och existentiellt djup under beteckningen “religiöst”. 

Efter sådär 15 år började jag inse och acceptera det närmast omöjliga att använda begreppet “existentiell religiositet” för att ringa in den viktiga sekulära, gudlösa, existentiella livshållning jag var ute efter. Jag rekommenderar Björn Wiman att läsa det kapitlet och sedan skriva en ny krönika på samma grundtema och då utifrån begreppet “existentiell fördjupning” eller ”sekulär andlighet”. 

Om ovan nämnda text ”Livssyn, språk och religiositet” inte ingår i referenslitteraturen till  Mikael Kurkialas ”När själen går i exil” (2019) så är det en uppenbar brist. Jag noterade Kurkialas bok när den var nyutkommen med en blandning av skav och nyfikenhet. Men den tappades bort. Björn Wiman refererar till boken med stor uppskattning. Björn Wiman skriver: ”Kurkiala menar att tron är närvarande i vårt samhälle som en frånvaro, ungefär som en stulen tavla på ett museum”. Det är så uppenbart att det gäller tron på Gud och en övernaturlig verklighet. Om man utgår från ett existententiellt trosbegrepp så är Svergei det land i världen med flest troende. Men dom – vi –  saknar språk och gemenskapssammanhang som bär upp detta och kan ge stöd när man hamnar i kris kring den ibland smärtsamma tro-tvivel-problematik som det gäller. Jag har skrivit en del om detta. Bland annat artikeln ”Tro och tillit”. 

 

En berättelse om att vara omsluten av kärlek.

Jag ska nu problematisera Björn Wimans sätt att använda begreppet “religiös” från ett helt annat perspektiv. Jag gör det med en fascinerande och underbar berättelse av Jenny Maria Nilsson. Det är från Filosofiska Rummet med rubriken är “Kärlekens väsen och mening”. Det sändes den 9 december 2018. Gäster är Bengt Brülde, professor i filosofi och Jenny Maria Nilsson, kulturjournalist. Lars Mogensen är programledare. Jag hade blivit nyfiken på Jenny Maria Nilsson efter att ha läst hennes recension i Svenska Dagbladet av Martin Hägglunds “This Life. Secular faith and Spiritual Freedom”. Jag hittade recensionen när jag arbetade med blogg Nr 115. Recensionen hade djup, bredd och en tydlig personlig röst. För min del var det förstås jätteintressant att se att begreppet “sekulär andlighet” ingick i rubriken. Vid googling hittade jag detta Filosofiska Rummet.  Från 24 min och framåt berättar Jenny Maria Nilsson följande: 

Lars Mogensen (23.57): “Är den romantiska kärleken nödvändig för ett bra och meningsfullt liv?”*
Jenny Maria Nilsson: “Då måste jag – jag har väntat hela livet på att få berätta min syn på kärlek i radion. Jag har alltid haft en – och jag har till och med läst – att det beror på förstorade frontallober eller något sådant. Jag hade redan som barn en stark känsla av kärlek i världen – av den här agapekärleken, människokärleken. Jag kommer ihåg att jag kunde vara ut i naturen och jag kunde uppleva från himlen och träden och växter och djur att jag var i kontakt med detta och jag var älskad, det var inte någon religiös, utan det var en helt sekulär upplevelse. Jag var en del av de där livsflödet som fanns i världen. Så att det är ett slags panteistisk kärlekssyn som jag hade sedan jag var barn. …….. att det fanns en sorts jättestor kärlek och att när jag älskade en människa – om det var mitt barn eller om det var en man som det ofta var i mitt fall – så var det som om något frigjorde sig från den här jättelika kärleken som jag hade känt väldigt tidigt och riktade sig mot en person. Och där tänker jag ofta på att det där har jag haft i mitt liv och det har burit mig genom svåra tider – den här känslan av att leva i kärlek och känna kärlek och känna att man får kärlek på många olika sätt – och det har jag svårt att se att jag skulle klara mig utan. Livet skulle bli väldigt tomt för mig om jag inte kunde känna det – att jag fick någon sorts svar.
Bengt Brülde (25.54). Vilken fin historia! Tack!
Jenny Maria Nilsson: Jag har tänkt på det .. eftersom jag inte ens då förknippade det med något religiöst … utan det var mer som en del av den här livsrörelsen och jag kunde kommunicera med den.
Lars Mogensen (26:12): Det är ett mycket vidare och djupare kärleksbegrepp..
Jenny Maria Nilsson: Jag tror faktiskt det här är evolutionärt. Från början trodde jag att alla kände såhär. Men så förstod jag att det inte var så….
Bengt Brülde: Det är ganska ovanligt ….
Jenny Maria Nilsson: Men sedan har jag ändå förstått att det är en hel del människor som känner igen den här upplevelsen. Och vissa har skrivit om den också.
Lars Mogensen: Vad säger du då om den mera fyrkantiga frågan. Är den romantiska kärleken nödvändig?
Jenny Maria Nilsson: Nej, den är inte alls nödvändig då även om den är underbar, att den förstärker hela det här kärleks… Och det kan jag också tänka då att människor som jag, vi då är tillfredsställda på ett sätt i livet … den här … känner att någon sorts kärlek bär oss … att vi är i en sorts intimitet med världen skulle man väl kunna kalla det. Den romantiska kärleken då blir mindre viktig … men då bara spekulerar jag. Men att man då överlever utan den.
Bengt Brülde: Jag tror du har helt rätt i det. om man kan uppleva en så omfattande agape som du verkar ha gjort (27:16) – och inte bara upplevt det vid enstaka tillfälle utan ha haft med dig det som 

Hur hanterar Björn Wiman denna berättelse och Jenny Maria Nilssons tydliga markering av att den inte är religiös? Skulle han, som han gör visavi Martin Hägglund, lite ungefärligt hävda att för hans del berättar Jenny Maria Nilsson om en “religiös upplevelse” och kanske beklaga att hon inte förstår det? 

 

Religion A och religion B.
Två definitioner av religion och religiös. 

För att få ytterligare perspektiv på Björn Wimans krönika och Jenny Maria Nilssons berättelse ska jag lite kort ta upp två definitioner av “religion” och “religiositet”. Jag kalla dom “religion A” och “religion B”. 

Religion B. Denna definition utgår från antologin ”Inspiration till religionspsykologin: kultur, hälsa och mening” (Natur & kultur, 2011). Antologin är tillägnad Owe Wikström, den svenska religionspsykologins nestor, känd långt utanför den akademiska världen. I en presentation av boken kan man läsa följande definition: 

”Med religion menar författarna människors strävan efter att ge tillvaron mening genom att skapa ett samband mellan personer, handlingar och händelser.”

Detta som jag kallar religion B är en mycket bred definition som lite grovt innefattar allt och alla som tar livet på allvar. 17 religionsvetare, främst religionspsykologer, har bidragit till antologin. Det ger den citerade definitionen av “religion” rejäl religionsvetenskaplig tyngd. Utifrån denna definition är såväl jag, Jenny Maria Nilsson, Christer Sturmark; Lena Andersson och Richard Dawkins religiösa. Det är bara det att dom – och jag – inte har förstått det och är obekanta med den religionsvetenskapliga forskningens frontlinjer. 

Religion A: Nu blir det lite akademiskt språk.
En religion är en samhällelig struktur som på ett organiserat sätt bär upp tre föreställningar. 1) Att det finns en gud eller högre makt som kan höra bön och ingripa i världen och våra personliga livsöden. 2) Att det finns ett nytt personligt liv bortom döden och 3) Att den egna traditionens texter är heliga därför att de är givna av den gud man tror på genom inspiration eller direkt diktamen. Det senare gäller t.ex. Mormons bok, Toran, Koranen och många kristnas syn på Bibeln. Man är religiös om man personligen bejakar dessa föreställningar genom trosföreställningar, att delta i religionens riter och ceremonier och bejakar dess regler.

Även en gudlös ateist kan tycka att det är bra att dessa “samhälleliga strukturer finns”. Det kan man ju tycka även om man inte själv är religiös. I det breda folkliga medvetandet är “religion” och “religiös” knutet till denna definition av “religion” och “religiös”. Buddhismen är svårhanterlig utifrån denna definition.  

Enligt nutida svensk religionsvetenskap är man “religiös”, religion B, om man tar frågorna om mening på allvar och lever i en strävan att förstå och utveckla sina relationer till medmänniskor, samhället, kosmos, tillvaron, historien, musiken, konsten, litteraturen, kunskapen etc. Vad blir över för en sekulär, ateistisk person som definierar sig som “icke-religiös” och kanske dessutom – ve och fasa – är religionskritisk. I stort sett, och lite grovt uttryckt: ytlighet och okunnighet! 

Personligen är jag övertygad om att den helt övervägande majoriteten av såväl folket på gatan, som företrädarna för Svenska kyrkan, frikyrkosverige och alla religiösa sekter med “religion” och “religiös” menar Religion A. Samma sak för religionskritiska ateister och Humanister. Att uppfatta religion som det jag lägger i ”religion A” är inte, som Björn Wiman skriver, ”… att likställa begreppet religion med dess mest fanatiska uttrycksformer”. Men däremot så ingår även religionernas mest fanatiska uttrycksformer i religion A. 

Björn Wiman använder uppenbarligen ordet “religiös” och “religion” utifrån definitionen av vad jag här kallar “Religion B”. Det är inte konstruktivt om man har ambitionen att öppna för seriösa offentliga samtalet om behovet av en existentiell fördjupning som stöd för att möta vår tids globala ödesfrågor. 

 

Vetenskap och religion.

När det gäller “religion B” så finns det ingen motsättning mellan religion och vetenskap. Det är snarare så att grundvetenskaperna stödjer en existentiell fördjupning. Det kommer ständigt nya pusselbitar om det mirakulösa och förunderliga kring hur kosmos, livet och livsväven fungerar. Från teleskopens makronivå till elektronmikroskopens och atomfysiken mikronivå. Många av dessa kunskapsskärvor kan man även ta del av som lekman genom populärvetenskapliga artiklar och böcker.   

När det gäller “religion A” så finns det ofta motsättningar visavi vetenskapen. Ibland stora! Men kraften i dessa motsättningar varierar stort beroende på olika samfund och trosläror. Ett konfliktområde är huruvida det finns en personklig gud som kan ingripa i våra liv. Ett annat gäller synen på den moderna evolutionsläran. Inom den evangelikala frikyrkligheten, i Sverige och USA, är man motståndare till evolutionsläran och bekämpar den aktivt i sin undervisning. Islam är i lära och undervisning oftast stark motståndare till evolutionsläran. 

Vad menar Björn Wiman när han skriver: “Här handlar det i stället om att få ihop en världsbild som en modern människa kan leva med, där religion och vetenskap får samexistera”. De mest vältaliga evolutionsmotståndarna inom Genesis och den evangelikala frikyrkligheten håller med största sannolikhet med Björn Wiman. De hävdar mycket bestämt att deras kritik av evolutionsläran är vetenskaplig. 

När man som Björn Wiman blundar hårt med ena ögat visavi det intressanta och viktiga problemet om relationen mellan religion och vetenskap, så blir det tyvärr inget bidrag till mer öppenhet och ödmjukhet i denna diskussion. Humanisterna får fortsätta att ensamma vara “de råa busarna” när man aktivt ifrågasätter och tar debatter med denna evolutionsförnekande del av kristenheten. 

 

Åter till Jenny Maria Nilsson berättelse. 

Åter till Filosofiska rummet och Jenny Maria Nilssons berättelse. Hon formulerar tydligt att hon inte ser sina märkliga och underbara upplevelser som “religiösa”. Hon gör det som en tydlig markering för att placera in dom i samtidens språkvärld. För min del är det både spännande och viktigt med denna tydliga markering. Man kan tillägga att hon i sitt “inte religiösa” självklart anknyter till vad jag kallar “Religion A”. 

Jenny Maris Nilsson bidrar, genom sin berättelse och sin tydliga anknytning till den helt förhärskande innebörden i “religiös”, till att just öppna dörrar för en viktig och oerhört spännande diskussion. 

David Thurfjell använde i sin på många sätt utmärkta bok “Det gudlösa folket” (2015) benämningen “en fullt sekulariserad människa” utan att definiera vad han menar. Mellan raderna och utifrån boken som helhet så tycks han mena att en “fullt sekulariserad människa” är just okunnig, ytlig, utan personligt djup. Björn Wiman tycks gå i David Thurfjells fotspår i denna fråga. Det är olyckligt. 

 

Ett “religiöst” arrangemang
av en “religiös” organisation?? 

Den 9 oktober 2018 genomfördes ett panelsamtal på Forum Debatt på kulturhuset i Stockholm inför 450 personer i en fullsatt Hörsal. Såhär presenterades arrangemanget: 

Behöver vi nya sätt att se på livet och vår existens? Att det krävs politiskt mod, folkligt engagemang plus briljanta tekniska lösningar för att möta de globala ödesfrågorna är allt fler överens om. Det gäller saker som klimat, miljö, hushållning med ändliga resurser, rimlig fördelning, biologisk mångfald, havs- och vattenmiljö och jorderosion. 

Kanske krävs även en ny form av jordbunden andlighet med global räckvidd som är oberoende av föreställningar om övernaturliga makter och krafter. En existentiell omställning. Sekulär andlighet. Existentiell fördjupning. Kan den moderna vetenskapens rön hjälpa oss hitta nya sätt att odla vördnad och respekt för vår planet? 

Välkomna till ett prövande samtal om jordens framtid.  

Denna presentation fanns såväl på Forum Debatt som Kulturhusets Facebook. En fylligare presentation av arrangemanget och en presentation av panelen hittas på annat ställe på Internet. Rubriken var: “Behöver vi nya sätt att tänka. Ett samtal om jordens framtid.” 

Enligt religionsvetenskapens och Björn Wimans syn på religion och religiositet – religion B ovan – så måste detta ha varit ett religiöst arrangemang av en religiös organisation. 

Arrangemanget skapades och genomfördes i samarbete med Forum Debatt av en organsation som självklart använder definitionen under religion A ovan. Utifrån den har man tydligt markerar sig som en sekulär och icke-religiös livsåskådningsorganisation: Humanisterna!! Detta måste vara en total anomali i Björn Wimans tankevärld. Eller så måste han på samma sätt som han skriver om Martin Hägglund säga att för honom var detta ett religiöst arrangemang. Och beklaga att Humanisterna inte förstår det. Här finns ämne för en duktig stå-up-komiker.  

 

Några avslutande frågor till Björn Wiman. 

Lutar du dig mot “religion A” eller “religion B” när du skriver att en “ny religiös mognad är ett svar på tidens kriser”?

Vad lägger du för innebörd i “sekulär” när du om Martin Hägglund skriver “.. definitivt ifrågasätta om han är lika sekulär som han själv påstår”. Hur vill du beskriva en “sekulär” person. 

Kan du godkänna och acceptera att Jenny Maria Nilssons karakteriserar sin berättelse som “inte religiös”? Eller måste du beteckna den som “religiös”? Och i så fall varför? 

Menar du att arrangemanget “Behöver vi nya sätt att tänka. Ett samtal om jordens framtid” måste betraktas som ett religiöst arrangemang kring en religiös problematik? 

 

Richard Dawkins ”Illusionen om Gud” (s 39 i den svenska pocketutgåvan, 2010)

PS (25.1.2020). Såväl denna blogg som föregående om ”sekulär andlighet” har fått ytterligare aktualitet genom det rykande färska Filosofiska Rummet med rubriken ”Barnets rätt” (26 januari 2020). Medverkande: ärkebiskop Antje Jackelén, Christer Sturmark, fd ordförande i Humanisterna och förläggare för Fri Tanke och Boel Westin, professor emeritus i litteraturvetenskap och ordförande i Almakommittén som delar ut de årliga Almaprist till Astrid Lindgrens minne. Programledare Titti Hahn. En hel del handlar om barnets rätt till ‘andlig utveckling’. Det blir en intressant diskussion om språket och vad man menar med andlighet och stöd för andlig utveckling visavi stöd för att reflektera över de existentiella livsfrågorna och att ge stöd för existentiell mognad. Och frågan om existentiell mognad visavi andlig mognad. Är det samma sak? Christer Sturmark svarar tydligt ”ja”. Så även Boel Westin. Antje Jackelén svävar på målet.  Via Einstein kom man också in på innebörden i ordet ”religiös”.  Apropå Einsteins användning av ordet religiös skriver Richard Dawkins i första kapitlet i ”Illusionen om Gud” att  ”I den bemärkelsen är också jag religiös”.  Just detta citat kom inte upp i samtalet. Men Christer Sturmark försvarade ändå väl den djupa förundran som en sekulär, ateistisk, gudlös människa kan känna inför kosmos, livets komplexa väv och det mänskliga medvetandet. Det skulle varit intressant att höra hur Antje Jackelén skulle hanterat detta citat av Richard Dawkins. Intressant och viktigt med denna diskussion. DS.

 

Publicerat i andlighet, ateism, ateismfilosofi, förundran, Filosofi, Humanisterna, Humanisterna och religion, religionsfilosofi, sekulär andlighet | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Nr 115. Sekulär andlighet – finns den. Videofilmat föredrag från 2013 som fått aktualitet genom Martin Hägglund. 

PS (24.1.2019). Denna blogg har oväntat fått ytterligare aktualitet genom Björn Wimans söndagskrönik den 19 januari i DN Kultur. Rubrik: ”Ny religiös mognad är ett svar på vår tids kriser”. Det fanns så mycket problem i den på många sätt viktiga krönikan att det blivit en egen blogg.

Begreppet ”sekulär andlighet” har kommit upp på den offentliga scenen genom den internationellt uppmärksammade boken ”This Life. Secular Faith and Spiritual Freedom” (Pantheon Books, 2019) av Martin Hägglund. Han är svensk och professor i jämförande litteraturvetenskap vid Yale University. Detta har aktualiserat ett föredrag från våren 2013 och en blogg från oktober 2012. Båda handlar om “sekulär andlighet”.  Senhöstens uppmärksamhet kring Martin Hägglund fick mig att se om hela det videoinspelade föredraget. Och blev glatt överraskad av den höga kvaliteten.  Egocentrisk blindhet eller en saklig bedömning? Hur som helst, detta är bakgrunden till denna blogg.  

Först kommer lite bakgrund till det videoinspelade föredragets tillkomst, sedan videon. Därefter mer om Martin Hägglunds bok, den eventuella spänningen mellan ”sekulär tro” och ”existentiell tro”, klimatfrågan  och sist det svenska mottagandet med intervjuer och recensioner. Och uppgifter om en svensk översättning som är på gång.

 

Bakgrund till föredraget ”Sekulär andlighet – finns den?”

Senhösten 2012 blev jag tillfrågad av Humanisterna Stockholm om jag kunde tänka mig att hålla ett föredrag under våren utifrån den lite egna och speciella infallsvinkel till kristendom och religiositet som några i Humanisterna Stockholm kände till. Jag var då ny som styrelseledamot i Humanisterna Kalmar och hade vid två tillfällen varit Humanisterna Kalmars röst i debatt med en frikyrkopastor. Jag fick friheten att föreslå en rubrik. 

Jag hade då under hösten 2012 funderat en hel del kring begreppet “andlighet” och “spirituality”. Med min frireligiösa bakgrund var det mycket som skavde kring begreppet “andlighet”. Samtidigt hade jag länge mera intuitivt och utan att riktigt kunna ge ord åt det känt att ordet “andlighet” betecknade något allmänmänskligt. Under hösten 2012 skrev jag en blogg kring “sekulär andlighet” (Nr 29. “Vad kan man tro på?” Del 6: Behovet av sekulärandliga språk.). Om jag kommer ihåg rätt var det första gången jag i text  vågade använde den udda ordkonstellationen ”sekulär andlighet”. Bloggen var en kritisk reaktion på en temavecka hösten 2012 med samlingsrubriken “Vad kan man tro på” på Sveriges Radio P1 (OBS Kulturkvarten, Filosofiska rummet och Människor och tro).

När jag blev tillfrågad om att hålla ett föredrag i Stockholm fanns detta med i bakgrunden. Det lockade att utnyttja tillfället för att försöka dyka ner i begreppet “andlighet” på ett mera systematiskt sätt. Något med “sekulär andlighet” i rubriken var det som kom upp. Det kändes rejält  utmanande för mig själv – och sannolikt utmanande även för en publik av främst Humanister. Mitt förslag accepterades. 

En avgörande puff för att i föreläsningens form våga ta mig an begreppet “sekulär andlighet” i detta kvalificerade sammanhang var en understreckare i Svenska Dagbladet med rubriken “Camus sökte en sekulär andlighet”. Den var skriven av litteraturprofessorn Thure Stenström och publicerades den 1 november 2012. Jag hittade den när jag googlade “sekulär andlighet”. Jag var uppenbarligen inte helt ute i det blå. Med Albert Camus – och Thure Stenström – var jag dessutom i gott sällskap. Stenströms understreckare publicerades lite mer än en vecka efter min blogg om behovet av sekulärandliga språk

 

Sekulär andlighet – finns den? Video.

Nu till det videoinspelade föredraget.
Några hållpunkter:

Introduktion
1. Metodologisk ateism
2. Skriftspråket
3. Existentiell andlighet
4. Extraordinära upplevelser
5. Mystik och transformerande djupupplevelser
6. Behovet av sekulär-andliga rum
Avslutning

Efter föredraget är det först ett samtal med introduktören och moderatorn Sören Holst innan publiken släpps in.

 

Mottagandet i Sverige av Martin Hägglunds ”This Life”

Åter till Martin Hägglund och hans bok “This Life. Secular Faith and Spiritual Freedom”. I mitten på november den gångna hösten ägnades ett helt Filosofiska Rummet åt en intervju med Martin Hägglund inspelad i New York. En vecka senare var det en stort uppslagen intervju i Dagens Nyheter Kultur. Hägglunds bok recenserades positivt i Humanisten nr 3/2019 (september) av Ulf Gustafsson, förbundssekreterare i Humanisterna (numret finns i pdf-format via www.humanisterna.se/medlemstidningen/). Boken har under hösten recenserats i tidskriften Axess och Svenska Dagbladet. Den 11 januari 2020 recenserades den i Dagens Nyheter. (Länkar se nedan!) Innan den lite senkomna uppmärksamheten i Sverige hade boken fått ett antal positiva recensioner i internationell press. 

Med detta som bakgrund fick jag för mig att kolla igenom videoinspelningen av mitt föredrag från mars 2013 med rubriken  ”Sekulär andlighet – finns den?”. Jag blev överraskad av att jag tyckte det var riktigt bra. Det är inte illa när man reagerar så efter snart sju år. Om det är egocentrisk blindhet eller om min bedömning faktiskt har fog för sig överlåter jag härmed åt andra att bedöma. På ett ställe finns en liten felsägning – apropå den berömda giftbägaren i Sokrates försvarstal så var det förstås Sokrates som tömde den.

Jag tycker det är väldigt spännande och viktigt att ett genomarbetat ateistiskt perspektiv på våra grundläggande existentiella livsåskådningsfrågor har väckt så pass stor internationell uppmärksamhet. Det känns hoppfullt. Jag har länge varit av uppfattningen att det närmast är livsviktigt för hela den globala samtidskulturen att våra existentiella livsfrågor kommer in på scenen med tydlighet och skärpa, utanför och obereonde av de religiösa traditionerna. Det gäller också frågor som jag lagt ner mycket tid och skrivarmöda på sedan många år.

Det är också väldigt intressant att Martin Hägglund ger sig på en kritik av kapitalismen. Och då som jag förstår det med en tonvikt på den kapitalistiska formen för arbete ‘skäl vår tid’ som fria varelser. Recensionerna pekar åt olika håll från att han pläderar för en demokratisk socialism av ett svenskt 1960-talssnitt  (Jenny Maria Nilsson i SvD) till kommunism (Viola Bao i DN). Hur som helst så är det viktigt att börja ifrågasätta grunderna för vårt globala samhälles ekonomiska organisation. Inte minst i ljuset av de globala ödesfrågor som börjar bli ett akut hot mot de planetära livsbetingelserna. 

Utifrån det jag så här långt har uppfattat av Martin Hägglund perspektiv – jag har ännu inte läst boken – så är andlighet och sekulär tro centrala begrepp. Betydelsen av att acceptera döden och vår ändlighet lyfts fram i såväl intervjuer som recensioner som en avgörande nyckel för meningskapande och omsorg i Martin Hägglunds sekulära livstolkning. Anledningen till att jag kollade igenom mitt gamla föredrag var just för att försöka få grepp om kvaliteten i min mest genomarbetade “text” om sekulär andlighet.

 

”Secular faith” visavi ”existentiell tro”

Jag har även lagt ner mycket möda på området “sekulär tro”. Men då utifrån begreppet “existentiell tro”. Det jag benämner ”existentiell tro” gäller en trosproblematik på skalan ”tro”, “tvivel” och ”otro” som vi alla är indragna i oberoende av vilken sekulär eller religiös livsåskådning vi håller oss med. 

Mycket grovt gäller denna trosproblemstik  vilken människosyn vi har och hur den kommer till uttryck i våra konkreta liv. Rymmer vi möjligheten att bli allt mer medkännande, förnuftiga, samarbetande varelser med en potentiell förmåga att ta ansvar för det gemensamma, lokalt och globalt? Eller är vi renodlat egoistiska varelser som gärna skor sig på andras bekostnad när tillfälle ges?  Som utan att tveka manipulerar och intrigerar för att vinna personliga fördelar när omständigheterna gör det möjligt? Som gärna använder våld och hot om våld för att vinna fördelar? Som bara avhåller sig från våld och brottsliga handlingar inför rädslan för upptäckt och straff – härsides eller därsides? 

Denna trosproblematik lever vi invävda i oberoende av hur vi tolkar och ger ord åt den. Den är gudlös i sin grund och samtidigt bortom såväl det materiella som det övernaturliga.

Jag är väldigt intresserad av att försöka förstå likheter och skillnader  mellan den innebörd Martin Hägglund ger begreppet “secular faith” visavi vad jag lägger in i begreppet “existentiell tro”. Det finns flera texter här på bloggen som berör begreppet “existentiell tro” (man kan kolla ämnet “existentiell tro”). Två korta bloggar kan rekommenderas som introduktion för den som är nyfiken.   
Blogg Nr 31. Temavecka – ”Vad kan man tro på”. Del 8. Eftertankar. Tro? (november 2012.)
Blogg Nr 98. Tro och tillit. Ett atesitiskt perspektiv (april 2018).
Humanistbloggen 20 september 2012 under rubriken “Hedningarnas förgård” återges en text av mig som berör existentiell tro. Bloggen var en kritisk reaktion på stort upplagt seminarie i två delar om 3 timmar vardera som sändes på TV. Det hade initierats av katolska kyrkan.

Den som eventuellt har läst “This Life” kan med dessa båda texter om existentiell tro som utgångspunkt då börja fundera över detta med likheter och skillnader visavi hur Martin Hägglund ringar in sitt begrepp “secular faith” – och kanske hjälpa mig att förstå mer.

 

Klimatfrågan.

Det ingår i min fredagsvardag sedan mer än ett år att vara med på Fridaysforfuture i Kalmar. Jag skriver ibland om klimatet (senast blogg Nr 114, Nr 112, Nr 111 och Nr 109), och det hot mot livsväven och den globla civilisationen som den snabbt ökande halten av koldioxid i atmosfären innebär. Jag har även varit med och hållit i trådarna för flera arrangemang i Humanisterna Kalmars regi kring klimatfrågan. Användningen av fossil energi har ökat sedan Parisavtalet 2015. Detta trots en snabbt växande produktion av förnyelsebar energi. Den brutala verkligheten är att den globala ekonomiska tillväxten inte bara har ätit upp tillskottet av förnybar energi utan även medfört en ökad användning av fossil energi. Klimatet, ändliga resurser, hoten mot hav och vattenmiljöer, jorderosion genom storskaligt industijordebruk – allt håller på att bli akuta hot mot livsbetingelserna för såväl livsväven som framtida generationer.  Att vi långsamt kan – och håller på – att underminera livsbetingelserna har idag blivit en existentiell problematik av högsta dignitet. Jag är väldigt nyfiken på hur Martin Hägglund förhåller sig till dessa globala ödesfrågor och för vår generation nya existentiella problematik i ”This Life”.

 

Översättning på gång.

Jag är väldigt glad att en översättning till svenska är på gång. Utgivningen är planerad till september 2020. Lagom till Bokmässan i Göteborg. Den ges ut av förlaget Volante  med titeln: Vårt enda liv: Sekulär tro och andlig frihet.  I anknytning till presentationen avboken på Volante finns en hel del länkar till de internationella reaktionerna på Martin Hägglunds ”This Life”. Det engelska originalet är inköpt. Med tanke på min bristfälliga engelska ser jag fram emot den svenska översättningen. Den kommer att inköpas när den kommer i spetember 2020.

Martin Hägglund har en välmatad webbsida.  Det är sympatiskt att han har en svensk domänadress. Där kan den nyfikne botanisera. Där hittar man bland annat länkar till internatrionella reaktioner på ”This Life”.

 

Intervjuer, recensioner, samtal:

Humanisten nr 3/2019 (sidan 8): Ulf Gustafsson: “Sekulär tro och andlig frihet”.
Axess nr 7/2019: Johan Halldorf: “Jag vill tacka livet”.
Filosofiska rummet (2019-11-10): Utblick: Martin Hägglund och det ändliga livet.
Intervju av Martin Gelin i Dagens Nyheter (2019-11-22): ”Allt handlar om vad vi gör med vår ändliga tid tillsammans
Svenska Dagbladet (2019-12-18): Jenny Maria Nilsson: “Filosofiskt evangelium för en sekulär andlighet
Dagens Nyheter: Viola Bao:, “Martin Hägglund visar att våra korta liv förtjänar något bättre än kapitalism”.
Aftonbladets pod “Stormens utveckling”. Avsnitt 30. Rubrik: “Frihet” med Nina Björk som gäst.
Anm: Flera av ovanstående länkar ligger tyvärr bakom betalväggar. Det innebär att man bara får upp rubrik och början av artiklarna. 

 

PS. Om man vill ha en kort introduktion till mitt sätt att försöka ringa in begreppet “sekulär andlighet” kan man läsa blogg Nr 89. Den sekulära andligheten – några ateistiska reflektioner. Publicerad i Humanisten nr 1/2017 (31.3.2017). DS. 

PS 2. Döden. Genom intervjuer och recensioner så framgår det med stor skärpa att döden och vår ändlighet är ett ett central tema hos Martin Hägglund. Jag är själv övertygad om att det är viktigt att  acceptera och försonas med att såväl vi själva som alla vi älskar kommer att dö utan några garantier om någon fortsättning. Accepterandet av detta bistra existenvillkor, som för mig är knutet till en övertygelse om att döden är slutgiltig och oåterkalleliog, skapar för min del en märklig poetisk rymd åt livet. Det är inte bundet till någon rädsla. Det är snarare knutet till en paradoxal känsla av ödmjukhet och förundran. Och en allt större respekt för de som påbörjat livets höstvandring. Denna grundkänsla har förstärkts med ökande ålder. Född 1948 tillhör jag själv numera höstvandrarna. Jag berör detta i betraktelsen ”Döden. En ateistisk betraktelse” som publicerades i Humanisten nr 1/2015. Som lite reklam kan jag nämna att där finns ett litet avsnitt om ”atesitisk eskatologi”. DS.

PS 3. Forum Debatt i Stockholm. Den 9 oktober 2018 genomfördes ett panelsamtal med rubriken ”Behöver vi nya sätt att tänka. Ett samtal om jordens framtid” inför en fullsatt Hörsal. Jag var djupt involverad i arrangemangets tillkomst och satt med i samtalspanelen.  Apropå temat för denna blogg så kan det nämnas att den första arbetsrubriken var ”Behöver vi en sekulär andlighet”. Några tyckte i sista ögonblicket att den rubriken kunde stöta bort. Kanske rätt! Det får vi aldrig veta. Hur som helst, det var fantastiskt att alla 450 platserna fylldes med den försiktigare rubriken. DS. 

PS 4. Det videoinspelade föredraget finns att tillgå i manusform på Internet. DS.

PS 5 (23.2.2020).  I avsnittet ”Secular faith” visavi ”existentiell tro” har det lagts in en mycket summarisk beskrivning av de grundfrågor om människans grundläggande natur som jag försöker ringa in med begreppet ”existentiell tro”. Jag tyckte plötsligt att det behövdes en antydan utöver att hänvisa till andra texter. DS. 

 

 

Publicerat i andlighet, ateism, ateismfilosofi, döden, existentiell filosofi, Existentiell livssyn, Filosofi, Humanisterna, recension, religionsfilosofi, sekulär andlighet, Tro-otro-icke-tro | Märkt , , | 8 kommentarer

Nr 114. Vilket ansvar har vi för de framtida globala livsbetingelserna (Humanisten nr 3/2019) 

För ovanlighetens skull är det två undertecknare av denna blogg. Texten  publicerades i Humanisten nr 3/2019. Den är skriven tillsammans med Fredrik Ahlgren, fd. ordförande i Humanisterna Kalmar. Vi var under ett antal år styrelsekolleger. Fredrik har avgått som ordförande och styrelseledamot på grund av familj och det intensiva arbetet som lärare och föreläsare som nydoktorerad på Sjöfartshögskolan i Kalmar med ämnet sjöfart och miljöteknik. Jag sitter fortfarande kvar i styrelsen.

 

Humanisten-3-2019-s.12

Frågorna kring klimat, miljö, ändliga resurser och ett långsiktigt hållbart sätt att leva blir allt svårare att fjärma sig ifrån. Vi lever idag i en global kultur som drivs av fossilt lagrad solenergi som bildats under miljontals år i jordens geologiska urtid, långt före människans inträde på scenen. Det gäller kol, olja och naturgas.

Vår förbrukning av denna fossila solenergi är motorn i de utsläpp av växthusgaser som långsamt gör jorden varmare, smälter glaciärer samt höjer och försurar havet. Det innebär efterhand stora förändringar av betingelserna för odling och matförsörjning. Trots att den fossila energin i högsta grad är en ändlig resurs kommer vi inte att kunna använda mer än en tredjedel av dagens kända reserver om Parisavtalets klimatmål om en temperaturökning på max 2 grader ska hållas. Vi är idag globalt sett helt beroende av fossil energi. Cirka 87 % (2017) av vårt globala energibehov produceras av kol, olja och naturgas. Endast en mindre del är kärnkraft eller förnyelsebara energi.

Även om den förnyelsebara energin, i form av sol- och vind och raffinerad bioenergi (typ etanol, biogas, biodiesel), procentuellt sett har ökat dramatiskt de senaste fem åren har uttaget av fossil energin räknad i terawattimmar (Twh) ökat ca 5 ggr så mycket under samma tid. Uttaget av icke-raffinerad bioenergi i form av ved, flis, pellets och kolning (mycket vanligt i Afrika) kan i ett globalt perspektiv bara öka marginellt. Och den ger förstås upphov till koldioxid vid förbränning vilket ofta glöms bort. Potentialen för utbyggnad av vattenkraften är sannolikt mycket begränsad även om man tänker en osannolik fördubbling från 2,6% och ca 4000 Twh år 2017. Kärnkraften är starkt ifrågasatt. Dessutom är ledtiderna för planering och byggande väldigt långa. Vi har ännu inte ersatt en endaste kwh med förnyelsebar energi. Den förnyelsebara energin har hittills bara fungerat som ett extra energitillskott. Uttaget av fossil energi ökade även 2018!

Om vi använder den fossilt lagrade solenergin “to the bitter end” pekar i stort sett samstämmig forskning inom klimat- och jordsystemvetenskaperna mot att vi, utöver höjda havsnivåer, kommer att tvingas hantera alltmer oförutsägbara och svårhanterliga väderhändelser. Detta kommer i sin tur sannolikt att leda till stora folkomflyttningar och svåra konflikter i sökandet efter mat och uppehälle.

Om vi samtidigt ställs inför snabbt ökande energipriser och akut energibrist är risken stor att vår extremt transportberoende och högteknologiska globala industrikultur, som vi känner den, kommer att kollapsa. Om våra sämsta sidor som människor då går i dagen hos en tillräckligt stor minoritet – det räcker gissningsvis med 5% – i den hårdnande konkurrensen om mat och livsutrymme så kan det finnas ett antal mycket mörka globala århundraden runt hörnet.

Är det möjligt att ersätta den fossilt lagrade solenergin med annan energi? Hur mycket solpaneler, vindkraftverk och biobränsle behövs? Vi kommer att sannolikt att hitta nya typer av energikällor som kan ge nya tillskott. Men det är väldigt mycket fossil energi som ska ersättas. Detta gäller även om vi bara tänker oss dagens energikonsumtion. Om den fortsätter att öka som hitintills så blir det förstås än tuffare.

Sedan industrialiseringens början för lite mer än 150 år sedan har ökad tillväxt och ökad energikonsumtion gått hand i hand. Att det finns en gräns för ökningen av energikonsumtionen är uppenbart.

Och vad gäller för den ekonomiska tillväxten? Är tron på evig ekonomisk tillväxt en tankefigur med samma oantastlig dignitet i vår samtid som tron på Gud var för 500 år sedan?

Det blir allt tydligare att vi på djupet behöver ompröva vårt sätt att tänka, leva, konsumera och organisera vårt samhälle, lokalt och globalt, om alla människor på jorden ska ha något sånär anständiga och rimliga livsvillkor om 100 år, 500 år, 1000 år. Frågan är hur?

En sak är säker, vi kommer att behöva gå i närkamp med frågan om vad vi behöver för att leva ett gott liv. Kommer förnöjsamhet och anspråkslöshet att vara basala överlevnadsdygder om 100 år?

Att vi till detta människoskapade scenario också lever med en kosmisk utsatthet kan vara bra att hålla i minnet. Det stämmer till stor ödmjukhet inför det ömtåliga lilla klot vi lever på. Jorden har genom sin historia drabbats av ett antal kosmiska katastrofer, några gigantiska. Även om vårt kosmiska närområde blivit lugnare finns det inga garantier inför framtiden. Det kan gå åt pipan även om vi lyckas skärpa oss. Men det skulle vara tragiskt om vi utan kosmiska katastrofer, genom vår kortsiktighet och blindhet underminerar förutsättningarna för den form av medvetande, förundran och självreflektion som mänskligt liv och den mänskliga civilisationen utgör.

Det finns en sekulär, humanistisk moralisk devis som säger att alla handlingar är okej så länge de inte skadar andra. Det blir allt tydligare att den behöver kompletteras med devisen: alla sätt att leva är okej så länge det inte överbelastar det globala livsutrymme vi har att dela på.

Om vi tar denna devis på allvar innebär det att vi alla har en skyldighet att läsa på och försöka förstå hur stor ‘min’ belastning är på det gemensamma globala livsutrymmet.

Vi har inga svar. Däremot så vill vi bidra till hålla dessa viktiga framtidsfrågor i luften – inom Humanisterna och i det offentliga samtalet.

Carl Gustaf Olofsson
Fredrik Ahlgren
Humanisterna Kalmar

 

PS 1. Humanisten nr 3/2019 kan laddas ner som pdf-fil. Artikeln finns på s.12-13. DS.

PS 2. Kolla gärna Humanisterna Kalmars videoinspelningar: ”Ett samtal om klimat och ett hållbart sätt att leva” (Ulf Danielsson, Therese Uddenfeldt – februari 2018), ”Att vara människa i antropocen” (Martin Gren – januari 2019) och ”Klimat och ändliga resurser – en moralisk fråga?!” (Nina Wormbs, Billy Larsson, Pella Larsdotter Thiel – mars 2019). Kan googlas! Det finns även fylliga presentationer av arrangemangen på Humanisterna Kalmars blogg. Samtliga videoinspelningar hittas under fliken ”Video” på bloggen. Undertecknad var inledare och moderator på de båda panelsamtalen. DS.

PS 3. Apropå Martin Grens föreläsning (se ovan) så resulterade den i blogg Nr 111. Att vara människa i antropocen. Några tankar efter en föreläsning av docent Martin Gren

PS 4. Blogg Nr 112 har också nära anknytning till frågan om klimat och resurser. Den har rubriken “Antropocen och energiförbrukning i ett globalt perspektiv.”  

 

Publicerat i hållbar utveckling, Humanisten, klimat och miljö | Märkt , , | 1 kommentar

Nr 113. Om Gud finns. Ateistiska funderingar om Yttersta domen! 

Yttersta-domen-Michelangelo_-_Cristo_Juiz

Michalangelo: Del av av fresken Yttersta Domen från Sixtinska kapellet i Rom

Jag är uppvuxen i en kristen värld av berättelser, texter, livsöden, föreställningar, begrepp – och ofta livliga diskussioner om moral, politik och religiösa trosfrågor. Även om jag redan som 15-16-åring inte längre var troende i kristen mening har detta arv fortsatt att leva utifrån ett sekulärt och ateistiskt perspektiv. Leken med en gudsbild i denna blogg är ett uttryck för denna fortsatta närvaro av mitt kristna arv, mer än femtio år efter att jag bröt upp. 

Utgångstexten till denna blogg skrevs våren 2010. Den kom till i ett efterspel till ett framträdande i Norrtälje baptistkyrka. Jag hade bjudits in att prata utifrån rubriken “Kan man vara kristen utan att tro på Gud?”. En aktiv i församlingen hade hittat min bok ”Existentiell livssyn – kristen tro?” på Internet och blivit fascinerad och berörd. I boken formuleras en existentiell livstolkning som efterhand sätts i relation till kristen tro. 

Texten kom till som en del i ett långt svar på ett mail från en person som upprört protesterade mot att Norrtälje baptistkyrka släppte fram en irrlärare som mig. Mailet var ställt till mig, Norrtälje baptistförsamling och dåvarande Svenska baptistsamfundet. Jag har under mer än ett år funderat på att lyfta fram denna text i en egen blogg. 

Bloggen avslutas med den teodicéproblematik som ovillkorligen väcks av denna lek kring ett eventuellt och högst överraskande möte med Gud vid Yttersta Domen. Detta fanns inte med i den ursprungstext som bearbetats här. 

PS 5. (juli 2020). Se slutet av bloggen! Funderingar kring helvetesförkunnarnas möte med Gud vid den Yttersta Domen. DS. 

 

Fars vision av Yttersta domen! Ett fribaptistiskt arv!

Den fribaptistiska miljö jag kommer från (se PS 1 nedan) pratade mycket om en älskande och kärleksfull Gud. En egenhet i svensk kristenhet var också att man inte trodde på eviga straff och att i den yttersta tiden skulle allt och alla inneslutas i Guds famn. Det var en av de läroavvikelser som gjorde att man uteslöts ur Svenska Baptistsamfundet 1872. Det är en vacker bild! Ett av min tidiga ungdoms starkaste och vackraste minne är när far, Olof Persson – ålfiskare, möbelsnickare och predikant – en gång med intensiv glöd förmedlar sin vision av den stora återlösningen. 

Far hade en förmåga att i olika sammanhang skapa en miniscen där han kunde deklamera någon dikt från sin breda repertoar och/eller bjuda på en kort betraktelse där predikantsjälen ofta tog plats. Denna händelse utspelas på en släktträff. Far hade varit försvunnen några minuter. Plötsligt står han i dörren till ‘finrummet’ och intar scenen med sin myndiga förkunnarröst. Allas blickar riktas mot far. Med strålande ögon berättade han att han ser för sig den yttersta dagen och hur djävulen träder fram inför Gud. Djävulen erkänner sig besegrad och säger till Gud att han hade rätt och ber om förlåtelse för allt han ställt till med. Och Gud blir oerhört glad och sluter honom i sin stora famn och säger ”Välkommen hem mitt barn”. Far sträcker ut sina armar i en stor välkomnande gest. Han lever sig in i rollen som förlåtande Gud med intensitet, värme och strålande ansikte.  

Jag kan inte se denna scen för min inre blick utan att se det som att far är omstrålad av ljus. Sannolikt har detta minne bidragit till modet att ställa mig utanför och följa det som har framträtt som ”mitt hjärtas väg”. Viktigt i detta sammanhang är att denna väg innebar ett tydligt uppbrott från kristen tro. Utan tro på gud och ett liv efter döden. Och inte heller på några andra övernaturliga makter och krafter.   

Detta minne har sannolikt också bidragit till att skapa en lite speciell gudsbild i mig som varit viktig: Om Gud finns måste han vara minst lika kärleksfull som den mest kärleksfulla människa jag känner till. Allt annat är grovt mänskligt förtal av Gud. Det räckte med att tänka på Astrid Lindgren eller min på många sätt ofullkomliga predikantfar som Gud och domare, för att varje tanke på ett plågsamt helvete och än mindre eviga straff skulle falla platt till marken och framstå som fullständigt orimlig.

 

Domens dag! Öga mot öga.

Denna gudsbild har gett upphov till en stark och levande bild av den Yttersta Domen. Om det är så att Gud finns och domen väntar kommer jag att med frimodighet och oräddhet att stå inför Guds ansikte när den stunden kommer. Denna Guds stora och enda angelägenhet är kärlekens, omsorgens, tillitens, medkänslans tillblivelse och växt i världen. Hur mycket eller lite vi har trott på hans existens – eller ett liv efter döden är fullständigt ointressant för honom. 

Hans dom bygger enbart på om vi efter bästa förmåga, utifrån det som varit oss givet av möjligheter, bördor och svårigheter, har gjort vårt bästa för att bejaka kärlekens, omsorgens, förnuftets, tillitens växt i oss själva och i våra medmänniskor – och i världen. Detta gäller också omsorgen om livsväven och framtida generationers livsbetingelser. Från denna Guds perspektiv är det just detta som bidrar till att bygga Guds rike. Hur märkvärdigt eller litet vårt bidrag är bryr han sig inte om. Det avgörande är ’efter bästa förmåga utifrån det som varit oss givet’.

Jag är fullständigt trygg i att om denna stund kommer så kommer Gud att se att jag. trots brister, svek och nederlag, gjort så gott jag kunnat för att bidra till kärlekens växt i mig och andra utifrån det som varit mig givet. Och hans famn kommer att vara öppen med ett varmt ”Välkommen hem mitt barn”. 

 

Domens dag för de som grävt ner sitt pund.

Men domsscenen slutar inte med att jag välkomnas in i himlen. När de som inte klarat av att förvalta sitt pund, de som av rädsla och feghet satt sitt ljus under skäppan står inför Gud och tronen så kommer han att sorgset och medkännande skaka på sitt huvud och säga: ”Kanske fick du en alltför svår uppgift. Jag vet att det är tungt och smärtsamt att leva med att man inte har vågat, att man varit för rädd och feg för att bidra med sin speciella skärva till Guds rike.” Och så öppnar han sin famn och säger ”Välkommen hem mitt barn”.

 

Domens dag för värstingarna.

Det märkligaste är den sista delen i denna bild av Yttersta Domen. Inför Gud och tronen och stundande dom står de som bidragit till att underminera förutsättningarna för kärlek, medkänsla, tillit; de som underblåst avundsjuka och girighet; de som bidragit till att sätta igång destruktiva och förfärliga skeenden genom att elda på rädsla, hat och hämndlystnad; de som utnyttjat och spelat på människors drömmar och längtan för att skaffa sig makt och pengar; de som med olika mått av hänsynslöshet gjort makt och rikedom till sitt stora livsmål; de som utan samvetsbetänkligheter trampat på de som varit svagare än en själv för att uppnå personliga vinningar; de som använt sin gudagivna begåvning för destruktiva syften; de som med listigt och förföriskt tal bidragit till underminera samvetets och hjärtats röster hos de människor som funnits inom deras räckvidd när dessa inte stämt överens med med de läror och ideologier som man själv förfäktat.

Gud möter ögonen hos var och en med en blick fylld av bekymmran och smärta och säger. ”Ni har missat vad livet handlade om! Ni har på olika sätt förstört möjligheten att uppleva den djupa förundran och djupa livsglädje som livet rymde. Ni har inte bara undanhållit denna möjlighet för er själva, ni har även bidragit till att försvåra – eller förstöra – denna möjlighet för andra. Ni har låtit era liv sugas in i den tragiska livsprocess det innebär när hjärtat förhärdas allt mer och som ovillkorligen innebär förlust av mening, livsglädje, närhet, kärlek, tillit och som undergräver och förstör relationer och gemenskaper.

Sedan säger Gud:Mina barn, ni kan inte komma in i himlen nu. Men jag har inrättat en speciell avdelning där mina klokaste änglar och mina mest insiktsfulla medarbetare från jordelivet kommer att arbeta i skift. Dom vilar upp sig och hämtar kraft i himlen mellan arbetspassen. Målet är att ni efterhand fullt ut ska inse och förstå hur ni levt, ställt till det för andra och missat livets möjligheter och rikedom. När ni fullt ut förstår och med uppriktigt hjärta beklagar att ni inte förstått att livet och tillvaron bara kan framträda i sin gnistrande rikedom om man bejakar kärlekens tillblivelse i sig själv och andra, att man av bästa förmåga bejakar en livsprocess som handlar om hjärtats öppnande är ni på rätt spår. Då börjar ni närma er himlaporten. Det kommer att ta olika lång tid för er. Men mina medarbetare är duktiga och vi har evigheten på oss.” 

Vad Gud vet, men inte säger, är att det kommer att komma en punkt för var och en när insikterna blir så starka och smärtsamma att de kommer att börja böna och be om att få göra en kort visit i himlen för att be de människor vars jordeliv de skadat – eller förstört – om förlåtelse. Han vet också att det kommer en punkt där de kommer att fromulera en stark önskan om att få leva om sina jordeliv. För att hjälpa andra och på så sätt gottgöra och samtidigt få del av den rikedom de missade. Då är himmelens portar öppna för dessa hans förut förlorade barn.

 

Lek med bibliska bilder. 

Vi kan använda de bibliska bilderna på olika sätt. Det kan man göra såväl som kristen, icke-troende och ateist. Denna lek med en gudsbild är ett sätt att konkretisera och ta ett steg vidare utifrån den syn på de yttersta frågorna om dom och straff som jag är uppvuxen med i fribaptistsamfundet. Jag tycker det skulle vara underbart om det är såhär. Då finns det en andra chans. Jag kan bara av hela mitt hjärta hoppas att det är så, att Gud och domen väntar på andra sidan döden. 

Men jag tror inte det! Och då blir det plötsligt mycket allvarligare!!

Det är oerhört tragiskt med varje människoliv som fastnar i den livsprocess där hjärtats förhärdelse fått övertaget. Det är att tappa bort och gå miste om det enda liv som är oss givet. Oftast är en viktig grundorsak kränkningar, svek, oseddhet, brist på omsorg och kärlek i barndomen. Att det sköra och längtande i oss har utnyttjats och manipulerats. Denna tidiga del av våra liv väljer vi inte, rår vi inte över. 

Med den bakgrunden är det större chans att vi som unga vuxna lockas av förföriska och destruktiva ideologier, idéströmningar, gäng, gemenskaper – ibland sekulära, ibland religiösa – som hakar i det rädda och sköra, som hakar i vår längtan att höra till, utnyttjar vår längtan efter en bättre värld, hakar i det skikt av hat, av att vilja såra och ge igen som alltid föds av svek och kränkningar i barndomen. Ett inslag på denna tragiska livsväg är att vi i vår rädsla och osäkerhet och längtan att höra till – ytan kan var självsäker, stark, cool, cynisk och ibland väldigt from – börjar trycka undan och förneka det som ‘samvetetets, hjärtats och sanningens röster’ inom oss försöker säga. Och där vi efterhand också kommer att försöka påverka andra att förneka betydelsen av ett öppet och levande förhållande till dessa inre röster.

Utifrån den syn på människans möjligheter och svårigheter som med sådan kraft tagit form i mig och mitt liv så är inte ett endaste människoliv värt att gå om intet. Här ska man inte glömma de människor som får sina enda liv förstörda eller allvarligt försvårade av dessa destruktiva personer. Med tanke på de stora och svåra globala ödesfrågor vi har att hantera om den mänskliga civilisationen ska ha en framtid blir det än viktigare att allt färre människor glider in i den destruktiva livsprocess som antytts. Förutsättningen för det engagemang och den modiga kreativitet som behövs hos många, många, är att en grundton av mening, hopp, hemhörighet i tillvaron har övertaget i vår livsprocess.    

 

Den älskande och maktlösa Guden.
Ett avslutande teodicéproblem. 

När man leker med denna bild av den Yttersta Domen och en älskande Gud så får det indirekt påträngande konsekvenser för synen på den klassiska kristna bilden av Gud som allsmäktig. Den gudsbild jag leker med bygger med en inre nödvändighet på föreställningen om en Gud som är helt maktlös över alla fysiska och biologiska aspekter av vår jordiska verklighet. Han kan inte bota sjuka, han kan inte hindra destruktiva människor att ställa till skada, han kan inte hindra jordbävningar, cykloner och tsunamis, han kan inte fixa klimatet, han kan inte få det att börja växa i öknar, han kan inte plocka bort plasten ur havet etc. Han är fullständigt maktlös! Han satte igång den kosmiska process som på ett antal miljarder år frambringat vatten, liv och en medveten, självreflekterande varelse, medveten om sin dödlighet, som kan förundras, ställa frågor, älska, lida och njuta av livets goda – och som kan ställa till med mycket elände. 

Det hör till bilden att denna Gud också är plågad av sin maktlöshet när han ser människor och andra levande varelser lida. Han beklagar för sig själv och sina änglar att detta var en oförutsedd konsekvens av att sätta igång det kosmiska miraklet. Det enda han kan göra när vi har det svårt, plågas, lider, håller på att tappa fästet och livsmodet är att erbjuda sin hand och säga “Du är älskad! Här är min hand.” och samtidigt med smärta i rösten beklaga att han inte kan göra någonting. Denna fiktiva Gud har bara makt över livet efter döden. Trots dessa oförutsedda, negativa konsekvenser så ångrar han sig inte. Det är så mycket som blev mycket mer spännande och fantastiskt än han hade räknat med som möjligt. Och i det kritiska skede i historien som livsväven, mänskligheten och den globala civilisationen befinner sig i just nu så håller han tummarn för att vi ska hitta lösningar som möjliggör ett gott liv för framtida generationer om femhundra år, om tusen år! 

Men, men …. jag tror inte att denna älskande och maktlösa Gud finns och väntar på oss efter döden med sin öppna, välkomnande famn. Och jag önskar det inte heller. Min ateistiska övertygelse om människolivets ändlighet – födelse, död och sedan slut – har ett alldeles speciell, nästan magisk, skimmer. Det ger en poetisk lyster med en tragisk ton åt min livsvandring som ger en rymd åt livet. Det blir ovillkorligt viktigt att försöka förvalta sin stund på jorden. Det blir också ovillkorligt viktigt att alla människor på jorden får de grundläggande livsbetingelser som gör det möjligt att ta sig an den stora gåtan att vara människa. 

Trots min starka sekulära övertygelse är det på ett paradoxalt sätt tröstande att leka med denna bild av den maktlösa, älskande guden. Som ateist och Humanist kommer jag aldrig att lägga ner möda på att argumentera emot de som tror på denna Gud. 

Argumentationsläget blir däremot radikalt annorlunda visavi de som tror på en allsmäktig gud som inte skyddar alla barn från misshandel och cancer, som tror på en gud som kommer att döma ett stort antal människor till eviga straff. Detta oavsett om man är kristen eller muslim – eller något annat. Jag kan bara uppfatta detta som ett grovt mänskligt förtal av en eventuellt existerande älskande gud. Eller som ett hyllande av en ond gud som godtyckligt hjälper eller plågar.     

 

Tips på några texter och bloggar med teologisk anknytning. 
Existentiell tro. Ett bokkapitel.
Nr 98. Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv. Kort text om existentiell tro
Sekulär andlighet – finns den? Föredrag i Stockholm 2013
Nr 89. Den sekulära andlighetet – några ateistiska reflektioner. Kort artikel.
Nr 104. Finns Gud?  Inledning till ett panelsamtal 2011.
Nr 93. Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga. Föreläsning på Teologiska Högskolan i Stockholm 2017.
Nr 94. Gudlöst om kyrkan, reformationen och mänsklighetens framtid. Publicerad i Östra Småland på 500-årsdagen av den lutherska reformationens startpunkt. Även publicerad i Humanisten nr 4/2017.

 

PS 1. Om fribaptistsamfundet.
1872 uteslöts Helge Åkesson ur Svenska baptistsamfundet. De församlingar som sympatiserade med honom och hans bibeltolkning bildade ett löst nätverk. 1894 bildade dessa församlingar Fribaptistsamfundet.
         Fribaptisterna trodde inte på eviga straff och man avvisade den traditionella försoningsläran om att Gud offrade sin son på korset för att frälsa människorna. Man menade att Jesus dog för att visa sin kärlek till människorna och därmed mana till efterföljelse. På teologiska kallas detta den subjektiva försoningsläran. Man avvisade även den katolska och lutherska läran om den ‘treenige Guden’. Som mest hade samfundet runt 6000 medlemmar. Det som 2002 fick namnet Evangeliska Frikyrkan var resultatet av en flerårig sammanslagningsprocess som började 1994 med att Helgelseförbundet och just Fribaptisterna gick ihop. När denna process började 1994 hade Fribaptistsamfundet strax över tusen medlemmar. Se vidare på Wikipedia!
       För att visa det bibliska stödet för sin syn översatte Helge Åkesson hela bibeln. I exegetkretsar är denna översättning välkänd för sin trohet mot de grekiska och hebreiska grundtexterna. Detta teologiska arv har tyvärr fallit bort ur det offentliga teologiska minnet i Evangeliska Frikyrkan. F.d samfundsföreståndaren Stefan Swärds bok “Efter detta: om Guds kärlek och rättvisa, himmel och helvete” (XP Media, 2011) är ett strålande exempel på denna offentliga teologiska glömska. DS. 

PS 2. Jag har vid några tillfällen lite skämtsamt benämnt mig som ”ateistisk fribaptistteolog”. Nästan mitt i prick vad gäller denna blogg. Annars brukar jag ofta, men även då med glimten i ögat, kalla mig “ateisk frilansteolog”. DS 

PS 3. Som ordmänniska var far ofta minimalist – om det inte gällde predikningar. Han vred och vände på formuleringar, ofta muntligt i sin ensamhet när han sydde nät. Framför allt när det var monotona moment som kunde vara utsträckta i timmar och dagar. Som att sy på rep på armastycken (näten till ledarmen) till ålahommor där man inte behövde räkna och hålla koll. Minnesbilden jag har återgett var väldigt kort. Någon eller några minuter. Jag har kanske vansläktats. Denna blogg är snarast maximalistisk. Men jag inbillar mig att far skulle gillat den.  DS. 

PS 4. (29.12.2019). Liten uppdatering. I ingressen har lagts till en notering om att bloggen avslutas med en diskussion av den teodicéproblematik som är oupplösligt kopplad till bloggens lek med bilden av en älskande gud. En läsare som ramlar in på sidan ska från början veta att detta tas upp seriöst i slutet på bloggen. I slutavsnittet har även lagts till ”han kan inte hindra jordbävningar, cykloner och tsunamis,”.  DS. 

PS 5. (juli 2020). Ett viktigt tilläg är motiverat. Det är nästan pinsamt att jag missat. Ett stort tack till poden Exvangeliet som påmint mig om den förfärliga och destruktiva förkunnelsen om eviga straff. Detta tema har berörts i flera podavsnitt.

Förkunnelsen om en älskande Gud som dömer icke-troende eller otrogna till eviga straff  är lika fel, hädisk och ogudaktig – från mitt ateistiska perspektiv – oavsett om den förkunnas av kristna, muslimer, mormoner eller andra. Tillägget gäller då frågan om hur Gud kommer att bemöta alla de präster, pastorer, imaner och lekmän inom olika religiösa rörelser som bestämt har hävdat att Gud har ett helvete i beredskap för  alla ofrälsta, icke-troende, ateister, destruktiva suputer och knullglada! En sak är säker vad gäller min vision av den Yttersta Domen. Dom kommer inte att bli insläppta i himlen på direkten. Såvida de inte gjort avbön innan dom vände näsan i vädret. Det är tydligt att Gud är väldigt illa berörd. Han har väldigt svårt att förstå hur dessa förkunnare utan att blinka har kunnat tillskriva honom den fullständigt hjärtlösa grymhet som domar till eviga straff innebär. Antingen hamnar dessa helvetesförkunnare tillsammans med värstingarna eller blir det en egen specialavdelning. Men tids nog kommer även dom till himlen! Tips mottages! Kan skrivas i kommentarsfältet för den hugade.  DS.

 

 

Publicerat i andlighet, ateism, ateistisk teologi, Existentiell livssyn, existentiell teologi, Gud, Helveteslära, Personligt, religionsfilosofi, sekulär andlighet, Teologi | Märkt , , , , , , , , | 6 kommentarer

112. Antropocen och energiförbrukning i ett globalt perspektiv

.

För ett par veckor sedan fick jag syn på en snygg grafisk redovisning av den globala energiförbrukningen från år 1800 till och med 2017.  Den har funnits i huvudet sedan jag först fick syn på den. I bakgrunden eller som ett koppel påträngande frågetecken och utropstecken.

Det var nästan en chock när jag efter två eller tre dagar upptäckte att det stora lila fältet var naturgas och inte kärnkraft (nuclear) som jag lite slarvigt hade uppfattat det som. Efterhand som dagarna gått har begreppet “fossilfritt” utifrån grafen vackra färgfält alltmer börjar lysa med någon sorts inre eldskrift. Ett par gånger har jag vaknat mitt i natten med frågan om vad den vackra grafen egentligen betyder mera handfast. För ‘jordsystemen’? (för att använda ett av docent Martin Grens ord i hans föreläsning om människan i antropocen)? För den heliga tillväxten? För rimlig fördelning? För framtiden för det globala samhället på 100 års och 1000 års sikt?  Och sist och inte minst: säger grafen något viktigt om mitt konkreta vardagliga liv här och nu?? Säger den något om mitt liv om 10 år?

Grafen är indelad i snygga färgfält beroende på energislag. I botten finns bioenergi. Det är det brunröda fältet längst ned som inte förändrats mer än marginellt sedan 1800-talets början. Sedan kommer de fossila energislagen kol, råolja och naturgas. Därefter har vi vattenkraft, kärnkraft, vindkraft och solenergi och – överst – övriga förnybara energislag.

 

Om man klickardenna länk så öppnas grafen på internet. Då kan man röra muspekaren och få fram siffror för de olika energislagen under olika årtal. Från 1965 och framåt finns uppgifter för varje år. Från 1960 och bakåt är det 10-årsintervall ända tillbaka till år 1800!

Kurvorna för ekonomisk tillväxt och ökad energiförbrukning har följt varandra väldigt nära sedan industrialismens början. Det är viktigt att ha i bakhuvudet.

.

2017 – hur många procent är fossil energi?

Total energikonsumtion år 2017: 153 595 TWh

Fossil energi: 133 852 TWh  = 87,1%
Förnybar energi: 19 740 TWh  = 12,9%
Kärnkraft: 2 636 TWh      = 1,7%

Vad är förnybar energi?

Jag har efterhand som jag mediterat över denna graf blivit medveten om att det är ganska missvisande att klumpa ihop all förnyelsebar energi när man ska försöka förstå hur vi ska ersätta den fossila energin för att reducera utsläppen av växthusgaser. Uttaget av bioenergi ligger sannolikt nära max. Det är det nedersta bruna fältet i grafen. Dessutom blir det förstås koldioxid när man förbränner biomassa. Träden gör mest klimatnytta när de får stå kvar och växa eller används för att bygga hus och tillverka möbler.

Vattenkraften kan sannolikt inte byggas ut mer än marginellt. Och när man bygger ut är det såväl stora naturvärden som markrättigheter (ofta för ursprungsbefolkningar – samer, indianer etc) som står på spel.

Det är ganska rimligt att leka med tanken att uttaget av bioenergi och vattenkraft bara kan öka ganska marginellt. Och i det stora fossilhavet är även en högst osannolik fördubbling av bioenergi och vattenkraft att betrakta som marginell. Sedan har vi även det osäkra kortet med kärnkraft.

Med ovanstående resonemang i bakhuvudet så kan man titta på den icke-fossila energiproduktionen år 2017.

Total energikonsumtion 2017 – 153 596 Twh
Vattenenergi 2,6 % (4060 Twh)
Sol, vind och övrig förnyelsebar energi: 1,4 % (2153 Twh)
Bioenergi: 7,1 % (10 895 Twh)
Kärnkraft: 1,7 % (2636 Twh).
Olja, kol, naturgas: 87,1 %. (133 782 Twh) Skall ersättas!

 

Produktionen av förnybara energi växer snabbt!

Det sägs ofta att den förnyelsebara energin ökar snabbt. Det är sant! Från 2012 t.o.m 2017 har sol, vind och övrig förnyelesebar ökat från 1053 TwH till 2153 Twh. En fördubbling på fem år! I siffror har den förnyelsebara energin med tillväxtpotential ökat med 1100 Twh på fem år. Under samma fem år har olja, gas och kol ökat från 127 466 Twh till 133 853 Twh. Den fossila energikonsumtionen har alltså under dessa fem år ökat med 6 387 Twh. Dvs att under denna femårsperiod med en exceptionellt snabb ökning av den förnyelsebara energi har vår förbrukning av fossil energi ändå ökat 6 ggr så mycket.

Vattenkraft och bioenergi har inte räknats in eftersom potentialen för ökning är högst begränsad. Den bistra sanningen är att vår förbrukning av fossil energi fortsätter att öka. Tillskottet av förnyelsebar energi har ännu inte fått den fossila energiförbrukningen att börja minska på den globala arenan. Jag säger det en gång till: DEN SNABBA ÖKNINGEN AV FÖRNYELSEBAR ENERGI HAR ÄNNU INTE FÅTT VÅR FÖRBRUKNING AV FOSSIL ENERGI ATT BÖRJA MINSKA!!

Den förnyelsebara energin har än så länge inte ersatt en endaste Twh fossil energi. Den har bara plusat på vår totala globala energiförbrukning. Man kan säga att den förnyelsebara energin har bidragit till att upprätthålla en fortsatt global tillväxt och en fortsatt ökad global energikonsumtion.

.

PS. Jag kan inte låta bli laborera med tanken på en personlig energibudget utifrån någon form av rimlig fördelning i ett globalt rättviseperspektiv och med utfasad fossil energi. Och då förstås med hänsyn till mycket större behov av energi för att värma bostäder, institutioner och fabriker på de nordliga delarna av jordklotet. Jag kanske återkommer med lite tankelekar kring det. Men det är ju en fråga man kan fundera över själv utifrån den vackra grafen – om man vågar.  DS.

PS 2. Klimat och ändliga resurser – en moralisk fråga?!”. Jag passar på att göra reklam för ett panelsamtal på Kalmar Stadsbibliotek – mitt i biblioteket, måndagen den 4 mars 2019 kl 18. Inget inträde. Jag är moderator. Man kan läsa mer om arrangemanget och panelen på Humanisterna Kalmars blogg. Det finns också ett evenemang på FacebookDS.

PS 3. Det finns röster som på ett kunnigt sätt ifrågasätter ekonomisk tillväxt som samhällelig grundnorm. I ett förarbete till ekonomidelen i FN:s hållbarhetsrapport ”Global Sustainable Development Rapport 2019” så har BIOS Research Institute (Finland) tagit fram rapporten: ”Governance of economic transsition.” Det publicerades i  augusti 2018. Det är också motiverat att påminna om den brittiske ekonomen Tim Jacksons ”Prosperity without growth – economics for a finite planet” (2009) och på svenska 2011 med titeln: ”Välfärd utan tillväxt – så skapar vi ett hållbart samhälle”. Boken väckte mycket uppmärksamhet när den kom ut på svenska och recenserades i många tidningar – bl.a. i DN och Göteborgsposten. Boken var resultatet av en utredning som beställts av brittiska labour. Antologin: ”Att svära i kyrkan – tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet” publicerades 2013. Den finns tillgänglig på internetDS. 

 

Publicerat i antropocen, etik, klimat och miljö, Okategoriserat | Märkt , | 2 kommentarer

Nr 111. Att vara människa i antropocen. Några tankar efter en föreläsning av docent Martin Gren.

PS 3. (31.1.2019). Se nedan!

Martin Gren är docent och lektor i kulturgeografi på Linnéuniversitetet i Kalmar. Måndagen den 21 januari höll han en föreläsningen i Humanisterna Kalmars regi på pub/restaurang Park Hermina, vägg i vägg  med Kalmar konstmuseum. Strax över 30 personer hade hittat dit. Rubrik: ”Att vara människa i antropocen”.

Martin Grens föreläsning har satt viktiga tankar i rörelse. Hans kreativa ordbildningar känns värdefulla för min del. Men det har krävts flera genomlyssningar i efterhand. Som extra ljud till den video som spelades in så spelade vi in en digital ljudfil på min utomordentliga Zoom H1. Jag var teknisk assistent och skötte ljudinspelaren och en videokamera. Videon redigeras av annan person. Men ljudfilen är tillgänglig i detta nu. 

Martin Gren föreläser på puben Park Hermina

Lyssna på föreläsningen:
Det bästa är att ladda ner podfilen till mobilen eller datorn. Klicka på de tre punkterna och välj ”Ladda ner”. Har man podfilen på mobilen (eller datorn) är det sedan lätt att lyssna när man vill. Man har då också mycket bättre reglage om man vill lyssna om eller scrolla.

 

Martin Gren skiljer på två nutidsepoker. Den moderna och den antropocena som håller på att ta form. Antropocen är ett relativt nyskapat geologiskt begrepp. Men Martin Gren gav det här även en samhällsvetenskaplig och psykologisk betydelse. Det gäller då politik, ideologi och mentalitet. Det moderna kännetecknas av framåtskridande och tillväxt. Och att man ser framtiden som öppen – allt kan bli bättre, såväl för mig som för alla på hela jorden. Den moderna epoken i denna mening börjar på allvar i mitten på 1800-talet. Den antropocena epoken som håller på att långsamt ta form innebär att det oerhört komplexa jordsystemet – livsväv, biosfär – börjar framträda som en ovillkorlig ram och grund för våra liv och för den mänskliga civilisationen.    

Det är lite lurigt med orden. Man kan säga att den modernistiska politiken och livssynen är antropocentrisk i betydelsen människocentrerad. När biosfären och de obevekliga planetära ramarna blir den grundläggande utgångspunkten för såväl politiken som personlig mentalitet och livsåskådning så kan man utifrån det nya geologiska begreppet “antropocen” tala om den “antropocenianska” epoken. Den utgår från insikten att människan och människans alla verksamheter är en planetär kraft som påverkar såväl geologi som biosfär.

Modernister – politiker såväl som företagare och enskilda personer –  tänker och agerar som om framtiden är öppen utan begränsningar. Det kan hela tiden kan bli bättre för alla. Levnadsstandard, möjligheten att resa, transporter, sjukvård, utbildning, tillgången till alltmer sofistikerad teknik.

Föreställningen om den obegränsat öppna framtiden bygger på ständig tillväxt. Utan föreställningen om ständig tillväxt skulle den fördelningspolitiska frågan obevekligt göra sig påmind. För att dom som har det sämst ska få det bättre utan ständig tillväxt så måste de som har det bättre få det sämre. Jag vet inte om det finns något sätt att komma runt denna enkla logiska tanke. Det kan vara en starkt bidragande anledning till att föreställningen om evig tillväxt är en nästan lika oantastlig tankefigur som tron på Gud var för 500 år sedan. Om man ifrågasatte guds existens betraktades man som sinnesrubbad.   

Utifrån detta sätt att definiera ‘det moderna’ så är såväl det demokratiska välfärdssamhället som de kommunistiska planhushållningssamhällena olika uttryck för det moderna: föreställningen om den öppna, bättre framtiden. För egen del har jag varit modernist i denna betydelse största delen av mitt liv.

Dom senaste åren har jag mera handfast börjat fatta det jag länge lite mer vagt har anat: att det finns ekologiska, planetära gränser. Det gäller hela biosfären som vi är en del av. Våra fortfarande växande utsläpp av växthusgaser som gör jorden varmare är ett exempel. När man på allvar börjar inse att biosfärens hälsa är själva förutsättningen för såväl hela den mänskliga civilisationen som för människans fantastiska självreflekterande medvetande med förmåga att tänka, förundras, lösa svåra problem, skratta, fundera över livet och ‘allting’ – så håller man på att förvandlas från modernist till ”antropocenian”. Martin Gren formulerar detta med stor skärpa och nya ord. Föreläsningen har gett mig ytterligare näring för min personliga utveckling från modernist till antropentrian.

En central tanke i Martin Grens föreläsning är vi är inne i början av ett epokskifte från modernism till antropocenianism. Det gäller i högsta gran en existentiell problematik som gäller frågan om vad det innebära att vara människa. Detta gör oss bitvis rejält förvirrade. Både på det personliga planet och det politiska! 

Jag tycker det finns fog för att ställa frågan om inte en hel del av den ökande psykiska ohälsan bland såväl unga som äldre som det rapporterats om de senaste åren har med detta svåra och bitvis smärtsamma epokskifte att göra. Än så länge har inte det politiska livet tagit klivet från modernism till antropocenianism. Och de flesta av oss har ännu inte tagit detta kliv i sin personliga livssyn och livshållning. Jag har den kanske naivistiska övertygelsen att om vi ser dessa obevekliga och bistra existensvillkor i ögonen så kan det frigöra både livsmod och kreativitet.

Populismen har de senaste fem, tio åren växt sig oroväckande stark i hela västvärlden. Till en viktig del är den en reaktion på den växande otryggheten när det gäller jobb och vardagliga livsbetingelser i globaliseringens fotspår. En del i detta är att den målar upp bilden av att det är möjligt att återgå till den modernistiska epokens glanstid – 1950- och 1960-talet med rejäla jobb, levande bruksmiljöer, lokalt förankrade industrier, välfungerande landsbygd och ett överblickbart kulturellt sammanhang. Utifrån Martin Grens bild av ett pågående epokskifte ligger det nära till hands att uppfatta populismen som en modernistisk karikatyr. Denna förrädiska karikatyr uppstår när den modernistiska epoken – i Martin Grens mening – obevekligt går mot sitt slut.

Populismen är inte bara anti-globalistisk, den är också anti-antropoceniansk. Ett av populismens ideologiska fundament är att förneka eller bagatellisera klimatfrågan och mera övergripande – att förneka den långsiktiga biosfäriska betydelsen av vår livsstil. Populismen hjälper många att skjuta undan och blunda för det plågsamma epokskiftet från modernism till antroprocenianism (ordet är knepigt!). Den populistiska ideologin kan kortsiktigt lätta på den oro och ångest som är förbunden med detta obevekliga epokskifte. Om populismen skulle ta över scenen i västvärlden så kommer det att få långsiktigt svåra och kanske ödesdigra konsekvenser för många områden.

Det mesta talar för att detta skifte kommer att inträffa med en obeveklig historisk kraft oavsett hur mycket vi försöker blunda. En hel del kulturella röster är på väg och det finns föregångare. Och detta kliv, detta skifte, är såvitt jag förstår, nödvändigt, inte bara i Sverige, utan på ett globalt plan, om vi ska kunna lösa de stora ödesfrågor vi står inför som global civilisation. Det gäller klimat, ändliga resurser, biologisk mångfald, jorderosion, havs- och vattenmiljö.  

När vår kultur skiftar från modernism till antropocentrianism så kommer frågan om olika beslut och handlingars påverkan på biosfären alltid att finnas med på scenen som en överordnad och obeveklig fråga. Och i många fall kommer frågan om hur biosfären påverkas att bli avgörande för vilka beslut man fattar. Det gäller inom politiken, företagsvärlden och vår privata livsföring. Det  kommer också på avgörande sätt att påverka våra livsåskådningar och det kulturella samtalet

Under modernismen behandlas frågorna om miljö, biosfär och klimat som ett av många politiska specialområden. När antropocentrianismen tagit över kommer de långsiktiga biosfäriska överlevnadsfrågorna att utgöra det politiska och ideologiska fundament som bestämmer ramarna.      

Jag avslutar med att säga ett stort tack till Martin Gren för en spännande och mycket stimulerande föreläsning. Föreläsningen kommer på video vad det lider. Men i detta nu finns den tillgänglig som en podfil man kan lyssna på. Det bästa är att ladda hem den i mobilen – eller datorn – och sedan lyssna. (Länk – se under fotot ovan!!) 

 

PS 1. I nära samarbete med Kalmar Stadsbibliotek bjuder Humanisterna Kalmar in till ett panelsamtal måndagen den 4 mars 2019 kl 18. Rubrik: ”Klimat och ändliga resurser – en moralisk fråga?!” Samtalspanelen består av Nina Wormbs, teknik- och miljöhistoriker från  KTH, Billy Larsson, fil.dr. psykolog och psykoterapeut, och Pella Larsdotter Thiel, ordförande för svenska omställningsrörelsen, arbetar aktivt med naturens rättigheter. Undertecknad är moderator. Det kommer snart ett evenemang på Facebook. Mer information finns tillvidare under fliken ”På gång” på Humanisterna Kalmars blogg. DS.

PS 2. (28.1.2019). Jag passar på att göra lite reklam för Humanisterna Kalmars samtalsarrangemang med Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, och Therese Uddenfeldt, kulturjournalist och författare. Det finns en bra videofilm. Man kan också läsa om arrangemanget på Humanisterna Kalmars blogg. DS.

PS 3. (30.1.2019). Av lite tillfälligheter upptäckte jag just en bok om det epokskifte som bloggen berör. Titel: ”Vart är världen på väg? : perspektiv, strategier och förutsägelser” . Författaren heter Karl-Erik Edris. Den kom ut redan 2015 men har inte korsat min väg förrän nu. Det kan bero på att min ‘blick’ har förändrats.
Här ett klipp från presentationen av boken på Adlibris (sannolikt baksidestexten:

”Den gamla berättelsen om eviga framsteg genom rationalitet och vetenskap håller inte längre. I praktiken begränsar den våra möjligheter att förstå vart världen är på väg……
…… Vart är världen på väg? är en djärv bok som målar upp bilden av en strategi för ett möjligt civilisationsskifte. Visst ser Karl-Erik Edris att vi står inför en tid av allt svårare yttre kriser. Men han frilägger också den underström i den historiska utvecklingen som bär fram ett radikalt mentalitetsskifte. Ett skifte som kommer att göra det möjligt för oss människor att förvandla vår villrådiga moderna tid till en global syntescivilisation. En framtida värld där människornas bättre sidor har kommandot.”

Två omdömen om boken.
”Med sitt kristallklara och lättillgängliga språk bjuder Karl-Erik Edris på sin omfattande lärdom och beläsenhet inom flera olika fält.”
Alf Hornborg, professor i humanekologi, Lunds universitet,

”Det här är en bok för alla som tror på människans inre lyskraft och vilja att göra gott. Vart är världen på väg? är ett centralt stöd för en nödvändig förändring.“
Lars G Linder, tidigare kommunalråd, riksdagsman och förbundssekreterare för Socialdemokrater för tro och solidaritet. 

Jag är väldigt nyfiken och har just beställt boken på Adlibris. DS.

Publicerat i antropocen, existensvillkor, hållbar utveckling, klimat och miljö | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Nr 110. Levinas, den Andre och det etiska imperativet. Apropå Filosofiska rummet den 18 november 2018.

 

Jag lyssnade Filosofiska rummet från söndagen den 18 november via hörlurar i mobilen dagen efter att det sändes. Jag har lyssnat ytterligare två gånger under veckan som gått. Rubrik: “Utblick: Emmanuel Levinas och vårt ansvar för varandra”. Det var intressant och ändå på något sätt abstrakt och undflyende. Det handlade om en viktig problematik och en spännande filosof som jag känner till sedan länge, men bara är ytligt bekant med. Det slog an trådar som engagerat mig med stor kraft under många år. Detta gällde tro bortom det övernaturliga och frågan om vad som gör oss till moraliska och etiskt reflekterande varelser. I ingressen och början av presentationen till programmet på webben kan man läsa:

Den Andres ansikte: Den litauisk-franske filosofen Emmanuel Levinas ville inte skapa moralregler, utan var mer intresserad av att lista ut vad det är som får oss att handla etiskt.

”Tro är inte en fråga om existensen eller icke-existensen av Gud. Det är uppfattningen att Kärlek utan belöning är meningsfull.” Så har den judiske litauisk-franske filosofen Emmanuel Levinas (1906-1995) skrivit i en av sina böcker.

Tomas Lunderqvist, producent på Filosofiska rummet, hade rest till Litauen och träffat  filosofen Viktoras Bachmetjevas, som översatt, studerat och skrivit om Levinas. Han arbetar också med att färdigställa ett Levinas-center i filosofens födelse- och uppväxtstad Kaunas. Utifrån intervjun med Viktoras Bachmetjevas samtalade Lars Mogensen med två filosofer på Södertörns högskola som också har ägnat sig åt Levinas tankevärld: Ramona Rat och Carl Cederberg.

Jag fick också  ytterligare några små bitar av Levinas tänkande som jag inte kände till sedan innan.

Ramona Rat gjorde en intressant notering i början av programmet. När det gällde filosoferande om döden så har, enligt henne, de allra flesta filosofer ägnat sig åt att reflektera över den egna döden och detta att vi är medvetna om att vi kommer att dö. I fokus för Levinas var den Andres dödlighet och död. Och det var detta annorlunda perspektiv på döden som hade väckt hennes intresse för Levinas.

En annan intressant detalj som kom upp, om jag förstod Carl Cederberg och Ramona Rat rätt, var att Levinas var mer intresserad av frågan om vad som gör oss till etiskt reflekterande varelser än att sätta upp specifika moralregler.

Ytterligare en detalj som vidgat min syn på Levinas var att han som komplement till “den Andre” också använde begreppet “den Tredje”. Det är Levinas sätt att markera att vi är samhälleliga varelser. Jag berör detta i “Avslutande kommentarer”.

Min filosofisk-teologiska debut som 48-åring 1996 var en artikel som handlade om tro oberoende av det övernaturliga. Jag driver där tesen att det finns en specifik livshållning, delaktighetens livshållning (vars grundsten är vad jag där kallar existentiell tro), som tenderade att utveckla och fördjupa upplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron – och som också vidgar vårt moraliska universum. Och att det finns en annan livshållning likgiltighetens livshållning (vars grundsten är vad jag där kallar existentiell otro), som bland annat tenderade att urholka såväl upplevelserna av mening som vårt moraliska universum. Jag tänkte då inte över artikelns tankar om vidgning respektive krympning av vårt moraliska universum i termer av metaetik – tankar om moralens grunder – men det är just vad det är.  (“Har kristen tro en framtid?”, tidskriften Vår Lösen, nr 8/1996).   

Såväl frågan om vad som gör oss till etiska och moraliska varelser som frågan om tro från ett existentiellt och gudlöst perspektiv (se det inledande citatet av Levinas) har engagerat mig med stor kraft under största delen av mitt vuxenliv. Båda frågorna är något av nyckelteman i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?“ (1999, 2014 – finns som nätbok och e-bok). Ett helt kapitel, kapitel 6, handlar om tro från ett existentiellt perspektiv. 

Programmet om Levinas filosofi fick mig att kolla upp en 20 år gammal fotnot från boken om just Levinas. Med en lite stolt förvåning så kunde jag konstatera att den kritiskt reflekterande noten fortfarande håller måttet och har aktualitet.

Noten är skriven mot bakgrund av mitt försök att i kapitel 2 och 3 i boken visa den avgörande betydelsen av att förhålla sig ansvarigt (kapitel 2) respektive existensutforskande (kapitel 3) för att kvaliteter som mening och hemhörighet i tillvaron ska kunna få fäste och fördjupas. Att förhålla sig ansvarigt betyder mycket summariskt att ta ‘samvetets, hjärtats och sanningens röster’ i sin inre värld på allvar. Det innebär att leva med ett speciellt spektra av positiva och smärtsamma känslor knutna till framgångar och nederlag, att våga och inte våga. En viktig del är att erkänna sin feghet och sin skuld när man svikit i detta. Att förhålla sig existensutforskande är att leva med ett öppet och prövande förhållande till frågan om vad det innebär att vara människa. Döden, kroppen, naturen, språket, ensamheten, slumpen mm. Här finns smärtpunkter som vi ofta försöker fly ifrån med konsekvensen att våra liv förytligas och att avståndet till den Andre växer.

Ganska många noter i ”Existentiell livssyn – kristen tro?” är något av miniessäer med rubriker. Noten om Levinas är en sådan! Här kommer den 20 år gamla fotnoten med samma rubrik som i boken!    

.  

Levinas, den Andre och det etiska imperativet.

Det finns idag en filosofisk reflektion (anm. skrivet med mitten av 1990-talet som horisont) som betonar betydelsen av att se och erkänna den Andre, människan vi möter, som den radikalt Annorlunda och att detta utgör grunden för upplevelsen av ett etiskt ansvar i förhållande till den Andre. Det innebär ett erkännande av att jag inte kan avtäcka, förstå, förklara en annan människas liv och existens oavsett hur sofistikerade begrepp, teorier eller kunskap som jag har till hjälp. Tvärtom utgör varje försök att förstå den andre genom generella begrepp och teorier ett effektivt hinder för att det ska kunna uppstå ett levande möte ansikte mot ansikte. Denna diskussion har sitt främsta upphov hos den fransk-judiske filosofen Emmanuel Lévinas (1906-1995). I “Etik och oändlighet”, (Symposion, 1988) ger Lévinas i intervjuform en kort presentation av några viktiga huvuddrag i sin filosofi.

Utifrån den diskussion som har förts här framträder två kvalitativt helt olika typer av ‘annorlundahet’ som kan träda fram i förhållande till ‘den Andre’.

Den upplevelse av den andre som ‘annorlunda’ som springer fram ur en existensförnekande hållning handlar om avstånd och främlingskap. I existensförnekelsens ‘annorlundahet’ förnekas att grunden i mitt liv är likadan som i varje annan människas liv. Det är en upplevelse av ‘annorlundahet’ som är relationsupplösande och värdeurholkande. När denna ‘annorlundahet’ slår igenom med full kraft i en människas upplevelse av ‘den andre’ så känner hon sig likgiltig i förhållande till ‘den andres’ person, liv och öde. Förutsättningen för att uppleva ett etiskt ansvar är upplöst och utplånat. Den ‘andre’ förvandlas till ett objekt som man, i den mån de yttre omständigheterna tillåter det, kan förfoga över efter eget gottfinnande.

Den upplevelse av den andre som ‘annorlunda’ som växer fram ur en ‘existensutforskande hållning’ har sin grund i den intuitiva eller medvetna insikten att jag och varje annan människa måste möta och förhålla oss till samma sköra och utsatta existensvillkor. Den rymmer också insikten att i mötet mellan våra enskilda personliga livsöden och dessa gemensamma existensvillkor så formas en helt unik person och en helt unik livshistoria.

Upplevelsen av den andra som den radikalt ‘annorlunda’ som har denna grund är relationsskapande och värdeskapande till sin karaktär. Den utgör grunden för en ovillkorlig respekt för den andre. ‘Jag’ vet att en annan människas livsöde med alla dess konkreta händelser, livsomständigheter, förvecklingar, påfrestningar, val etc aldrig kan avtäckas och bli fullt synligt för ‘mina’ ögon. Däremot kan jag alltid berikas i det öppna mötet med den andre. I sin ‘annorlundahet’ skapar den andre nytt ljus över min existens. I min ‘annorlundahet’ skapar jag nytt ljus över den andres existens.

Den respekt för ‘den annorlunda’ som växer fram när en människa förhåller sig existensutforskande skapar ett etiskt imperativ som säger att det är orätt att kränka, förödmjuka och förnedra en annan människa oavsett varje form av konkreta omständigheter. Det säger också att jag inte har rätt att döma ‘människor’ eftersom en annan människas historia och livsöde aldrig kan avtäckas och bli fullt synligt för mina ögon. Jag har bara rätt och ibland skyldighet att döma eller ta avstånd ifrån enskilda handlingar, förhållningssätt, idéer etc. I ett bibliskt språk uttrycks denna insikt i termer av att det inte ankommer på oss som människor att döma, det är Guds sak. Denna insikt finns också i talesättet att man inte ska döma en annan människa förrän man gått en dagsmarsch i hennes skor.

Jag känner inte till Lévinas tänkande tillräckligt för att kunna föra en kritisk diskussion. Lévinas tycks vara inriktad på den ‘annorlundahet’ som har sin grund i vad som här kallas en ‘existensutforskande hållning’. Det enda som kan sägas är att det framstår som viktigt att förstå att det finns en kvalitativt helt annan ‘annorlundahet’ som växer fram i existensförnekelsens hållning och som till sin natur är värdeupplösande.

Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet framstår det också som otvetydigt att den dynamiska grunden till framväxten och fördjupningen av den ena eller andra typen av ‘annorlundahet’ är om vi lever ansvarigt (kapitel 2, ”Ansvar och flykt”) och existensutforskande (kapitel 3, “Utsatthet och transcendens”) eller om vi lever icke-ansvarigt och existensförnekande.

Det innebär att vi inte kan bestämma att betrakta ‘den Andre’ som ‘annorlunda’ på det sätt som är värdeskapande och relationsskapande genom ett enkelt viljebeslut. Vi kan däremot välja att ärligt och efter bästa förmåga leva i ansvarighetens hållning och att försöka utforska och förstå den smärtsamma sidan av våra gemensamma mänskliga existensvillkor, vilket är två grundpelare i vad som i denna bok kallas ‘delaktighetens livshållning’. I denna livshållning kan den värdeskapande ‘annorlundaheten’ i förhållande till den andre växa fram och fördjupas, och då mer som ‘något som sker’ som en inre dynamisk konsekvens av en specifik livshållning, än som något som vi rår över genom vilja och beslut.

Sammantaget innebär detta att vi utifrån en förståelse av att det finns en ‘värdeskapande struktur’ i en typ av upplevelse och erkännande av den andre som ‘helt annorlunda’ inte kan forma ett etiskt imperativ som säger att vi genom ett viljegrundat beslut bör betrakta den andre som annorlunda på detta sätt. Om man formar ett sådant etiskt krav blandar man ihop saker som inte ska blandas ihop. Förståelsen av problematikens natur försvåras.

Anm. Texten är återgiven från not 8 till Kapitel 3 ”Utsatthet och transcendens”. Ingår i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014, 2020). I den fysiska bok som överraskande materialiserades i maj 2020 finns noten på s.332 – 334.

 

Avslutande kommentar.

Problematiken med två helt olika infallsvinklar till den Andres annorlundahet som diskuteras i ovanstående not berördes inte i programmet. Det kan peka på att jag har rätt i min gissning att Levinas aldrig har berört detta.

Jag skulle också viljat veta i vilken utsträckning Levinas skiljer på den Andre i det konkreta kroppsliga mötet ansikte mot ansikte och den Andre i form av den avlägset Andre. Man kan kanske säga att detta tangerades i den intressanta avslutningen om ‘den tredje’ som handlar om att vi lever i samhällen och därmed också med mer abstrakta relationer när det gäller ansvaret för våra medmänniskor. Men där finns ytterligare en spännande – och viktig! – aspekt som inte berördes. Det gäller den hjälpbehövande som jag inte ser, som jag inte har mer relation till än några bilder och en text – eller en videosnutt. Och som dessutom mer framträder icke-personligt som grupp eller katastrofdrabbad by eller stad. Man kan säga att det är lätt och enkelt att släppa ifrån sig någon hundralapp nu och då för att hjälpa den avlägset Andre – eller snarare de avlägset Andra (pluralis). Men samtidigt är det ett relativt nytt och märkligt fenomen! Vad är det för sida i oss människor som får många att göra detta? Är det uttryck för att vi fortfarande är under utveckling som sociala varelser? Är den växande villigheten att dela med sig till den avlägset andre uttryck för att vi kanske håller på att utveckla ett globalt samvete?

Sedan kan man fråga sig vad det är som gör att vi sätter ganska krassa gränser för hur mycket vi släpper ifrån oss på detta opersonliga sätt. Det fungerar som en frivillig extrabeskattning. Man kan se det som en variant av Levinas metaetiska fråga. Det enda man säkert kan säga är att det inte går att passa in i den människosyn som ligger till grund för de nyliberala ekonomiska teorierena.

Finns det något i vår sakta ökande förmåga att ta in och förhålla oss till den avlägset andre som förebådar utvecklingen av det planetariska samvete hos oss som enskilda människor som sannolikt är en nödvändighet hos en majoritet av jordens befolkning om vi ska kunna lösa de globala ödesfrågor som blir allt svårare att blunda för. Då måste ansvaret vidgas till livsväven och livsbetingelserna för de avlägset andra som kommer att leva på jorden om 100 år, om 500 år, om 1000 år. Det gäller i nuet vårt ansvarstagande för livsväven och att börja syna den långsiktiga hållbarheten i vår konsumtion och livsstil. Och då våga välja och fatta beslut utifrån det vi får syn på! I detta växande ansvar för den avlägset andre i en framtid bortom vår personliga död ingår sannolikt också en växande motivation att påverka såväl andra i vår närhet som politiker utifrån det man tycker sig förstå. Det gäller mest omedelbart våra allt för stora utsläpp av växthusgaser. Men det gäller också ändliga resurser, rimlig fördelning, biologisk mångfald, jorderosion, havs- och vattenmiljö.

 

PS 1. Den 4 mars 2019 hålls ett panelsamtal på Kalmar Stadsbibliotek – mitt i biblioteket – med rubriken: ”Klimat och ändliga resurser – en moralisk fråga”. I panelen ingår Nina Wormbs, tekn.dr. KTH i Stockholm, Billy Larsson, fil.dr., psykolog, psykoterapeut och författare, Pella Larsdotter Thiel, ordförande för det svenska omställningsnätverket och drivande när det gäller naturens rättigheter. Arrangemanget är ett initiativ av Humanisterna Kalmar och genomförs i nära samarbete med Kalmar Stadsbibliotek och med stöd av det Kalmarbaserade omställningsnätverket Folk och Frö och ABF Östra Småland/Öland. DS.

PS 2. Den 28 november har såväl ingresstexten som avslutande kommentarer bearbetats något. Då har även uppgifterna om arrangemanget den 4 mars kommit på plats. DS.

Publicerat i etik, existensvillkor, moral | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Nr 109. Behöver vi nya sätt att tänka? Ett samtal om jordens framtid. Kulturhuset i Stockholm den 9 oktober.

.

Om mindre än en vecka sitter jag med i en samtalspanel i Hörsalen på Kulturhuset i Stockholm. Förutom mig, den i särklass minst kände, så är det en mycket kompetent och spännande panel. Det är en uppföljning av ett lyckat och välbesökt arrangemang på Kalmar Stadsbibliotek (video) den 12 februari (2018), initierat av Humanisterna Kalmar, med Ulf Danielsson och Therese Uddenfeldt kring temat klimat, miljö och hållbara sätt att leva. Ett spännande och viktigt tillskott i Stockholm är Pella Larsdotter Thiel, ordförande i det svenska omställningsnätverket.

Tisdagen den 9 oktober kl 19.30 – 21.
Kulturhuset i Stockholm, Hörsalen plan 3.  

I samtalet och frågestunden i Kalmar vidrördes kort religion, existentiell ytlighet, andlighet, existentiell fördjupning och rädslan för döden som något av konsumtionssamhällets motor. Detta rör vid frågor som engagerat mig genom hela mitt vuxenliv och som jag skrivit en hel del om. Utifrån detta tog idén form om ett fortsatt samtal med avsikt att fokusera på dessa frågor. 

Humanisterna Stockholm nappade. Och när Forum Debatt fick frågan om samarbete och värdskap så svarade dom också “ja”. Anledningen till valet av Stockholm var att det var lättare att få med Ulf Danielsson som bor och jobbar i Uppsala. En resa till Kalmar handlar om nästan två dygns tidsinvestering, Stockholm mindre än en halv dag. Det är stor skillnad när man har en hårt pressad kalender. 

Idén tog form veckorna efter Kalmararrangemanget. Forum Debatt på Kulturhuset svarade definitivt “ja” den 14 maj. Datum och tid blev spikat den 4 juni. Så det var innan den gångna sommarens värme med ihållande torka och stora skogsbränder kom på allas läppar och blev en påminnelse om klimatfrågan. 

Intresset för arrangemanget är långt över alla förväntningar. Ansvariga på Kulturhuset tror att det blir fullt. Hörsalen är ‘brandad’ för 450 personer som producenten uttrycker det. Det är maxantalet utifrån brandsskyddsreglerna. Med tanke på det stora intresset har Kulturhuset bestämt att livesända via Facebook. Länken som finns på Facebook kommer att aktiveras när det drar igång. Länken kommer att finnas kvar ett tag. Det gör det möjligt att se samtalet i efterhand. Humanisterna Stockholm kommer också att videofilma arrangemanget. Den kommer då att hittas under fliken “Video” på  Humanisternas hemsida. Den kommer också att länkas här och på Humanusterna Kalmars blogg under fliken ”Video”. Eventuellt blir det även en separat podfil som man kan lyssna på i sin mobil.  

 

PS. (12.10.2018). Liten rapport! När det körde igång hade 430 personer bänkat  sig i Hörsalen på Kulturhuset.

Det blev ett bra samtal om laddade och jättesvåra frågor. Panelen var väldigt nöjd, Kulturhuset var nöjda. Jag och Ulf Gustafsson från Humanisterna var både stolta och nöjda. Det blev väldigt bra! De ansvariga på Kulturhuset var lättade att alla kom in och att man inte behövde aktivera reservplanen – att med hjälp av två vakter stänga av rulltrappan till Plan 3. Med över 4000 som klickat i ”Intresserad” utöver de 440 som klickat i ”Kommer” på Facebook så var man helt enkelt tvungna att tänka kring säkerheten och möjliga scenarier. Hade man bestämt sig för att ha biljetter så hade detta problem aldrig uppstått. Men nu valde man ”Fri entré” vilket var sympatiskt. Att den befarade publikanstormningen  uteblev berodde sannolikt på att Kulturhuset en vecka tidigare bestämde att man skulle sända live via Facebook på grund av det stora intresset. Att videon efter mindre än tre dygn har laddats ner över 2300 ggr antyder att så är fallet. Denna mycket enkla video som spelades in med en mobiltelefon på stativ sparades sedan på Internet. Den kan ses här!  DS.

PS 2. (7.1.2019). Den introduktion och avslutning jag höll på Kulturhuset har slagits ihop och bearbetats för tidningen Humanistens räkning. Texten i Humanisten avslutas med några övergripande funderingar kring riter och ceremonier som inte fanns med på Kulturhuset. Artikeln har rubriken. ”Läget är bistert – skiss till en global vattenceremoni”.
Den finns på s.11 – 13 i Humanisten nr4/2018. Humanisten finns i pdf-format som kan laddas ner härDS. 

PS 3. (7.1.2019).  Här kan man lyssna/ladda ner en ganska bristfällig ljudfil. Den spelades in med mobiltelefon av en person i publiken. Det ljud som spelades in av Kulturhuset över ljudanläggningen försvann tyvärr. Lyssna/ladda ner! DS.

.

Presentation av arrangemanget.

Här kommer den lite längre ursprungsvarianten av presentationen av arrangemanget. Kulturhuset har kortat och stramat till i presentationerna på Facebook och Kulturhuset/Forum Debatts webb.

Behöver vi nya sätt att se på livet och vår existens? Att det krävs politiskt mod, folkligt engagemang plus brillianta tekniska lösningar för att möta de globala ödesfrågorna är allt fler överens om. Det gäller klimat, miljö, rimlig fördelning, hushållning med ändliga resurser, biologisk mångfald, havs- och vattenmiljö, jorderosion.

Detta panelsamtal utgår ifrån att det även krävs djupgående förändringar av mentalitet och sättet att tänka hos såväl gemene man som de globala eliterna för att vi ska hitta långsiktigt hållbara sätt att leva.

Krävs en ny form av jordbunden andlighet med global räckvidd som är oberoende av föreställningar om övernaturliga makter och krafter? Sekulär andlighet? Mentalitetsrevolution? Förundran? Behövs en existentiell omställning? Existentiell fördjupning? Kan en pedagogisk hantering av den moderna vetenskapens rön öppna oss för fördjupad förundran visavi jorden och livets komplexitet? Behöver vi hitta nya sätt att odla vördnad och respekt för den vackra och sköra himlakropp som utgör förutsättningen för allas våra liv.

Vad behövs för en godartad global framtid på fem hundra års sikt?

Välkomna till ett prövande samtal om jordens framtid.

Samtalspanelen:

Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, prisbelönad populärvetenskaplig författare och debattör. Fick Harry Martinssonpriset 2016. Skrivit boken “Vårt klot så ömkligt litet”

Pella Larsdotter Thiel, ekolog, föreläsare och skribent. Hon är ordförande i det svenska Omställningsnätverket – en del av internationella Transition Movement. Arbetar aktivt med frågan om naturens rättigheter i End Ecocide Sweden.

Therese Uddenfeldt, författare, kulturjournalist, lärare och debattör. Skrivit boken “Gratislunchen – eller varför det är så svårt att förstå att allt har ett slut”

Carl Gustaf Olofsson, författare till boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”, bloggare (denna blogg!!), aktiv i Humanisterna Kalmar.

Samtalet leds av Ulf Gustafsson, förbundssekreterare i Humanisterna.

Panelen presenterar mera utförligt på en egen sida!

 

Arrangörer.

Arrangemanget är ett initiativ av Humanisterna (Stockholm och Kalmar) och genomförs i samarbete med  Forum Debatt/Kulturhuset och Omställning Sverige.

Forum Debatt står för lokal, personal, teknik, marknadsföring.

Humanisterna Stockholm är ansvariga för resor, övernattningar, arvoden och videoinspelning. Humanisterna inbjuder alla som aktivt vill stödja arrangemanget ekonomiskt att bidra via plusgiro 66 36 59-1 eller genom att Swisha till 123 483 66 49‬. Skriv “Kulturhuset 9 okt” som meddelande.   

Arrangemanget finns på Facebook (dela gärna!) och Kulturhuset/Stadsteaterns webb: Panelen presenteras närmare på en egen sida. Det finns också en sida med länkar till artiklar som gäller samtalets grundproblematik skrivna av paneldeltagarna och andra.

Fri entré!
Välkomna

Sist ett foto som sammanfattar vad det handlar om!

 

 

Publicerat i andlighet, förundran, hållbar utveckling, klimat och miljö, sekulär andlighet | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar