Premiärtest. Nr 1. Om Humanisterna och tro på Gud

Hej! Jag heter Carl Gustaf Olofsson. Tanken är att jag ska videoblogga om existentiella livsfrågor, religion, teologi, kristendom, religionskritik, klimat och jordens överlevnad. Ett konkret uttryck för mitt mångåriga engagemang kring dessa frågor är webbplatsen Språk, tro och religion som funnits på Internet sedan våren 1998. Där finns också boken  Existentiell livssyn – kristen tro?. Dess grund är en existentiell, inomvärldslig, sekulär livssyn. Den har i en del avseenden tydliga beröringspunkter med kristen trostradition därav frågetecknet i bokrubriken. Många kommentarer kommer att ha någon sorts avstamp i denna större textmassa.

Det är en rejäl utmaning att pröva detta med ‘bloggprator’ på video. För att det ska vara en poäng ska de ha hyfsad teknisk kvalitet men framför allt ska innehållet ha intresse, skärpa och relevans och framföras på ett sätt som inte skymmer innehållet. Min tanke och förhoppning är att ålder och mognad gör att det nu är möjligt att med lätt hand och ett visst mått av humor och distans göra komprimerade omtagningar av olika delar i det omfångsrika textmaterial som finns på webbplatsen ”Språk, tro och religion”. Utgångspunkten kommer att vara aktuella händelser, texter, debatter.  Se vidare under menyfliken ”Om mig” under jordkällaren ovan!

Nr 1: Om Humanisterna och tro på Gud
1 november 2010

 

Denna första videoprata har sin utgångspunkt i tre videoinspelade debatter
där Christer Sturmark är med.

Den första är en debatt från den 27 oktober 2008 i regi av Uppsala universitet med rubriken ”Religionen idag – från en gud till flera eller ingen alls”. Utöver Sturmark deltar Tuulikki Koivunen Bylund, då domprost i Uppsala, från november 2009 biskop i Härnösand och Torbjörn Fagerlund, professor i teoretisk ekologi.

Samtal om livsåskådning mellan Christer Sturmark och stockholmsprästen Ted Harris.
Samtalet hölls i december 2008

Debatt mellan Christer Sturmark och teologen och etikprofessorn Elisabeth Gerle
Debatten gick av stapeln i ABF-huset i Stockholm den 14 september 2010

På Humanisternas webbplats finns ett utmärkt arkiv med videoinspelade debatter, seminarier och intervjuer

Annonser
Publicerat i Humanisterna och religion | 2 kommentarer

Nr 104. Finns Gud? Inledning till en debatt i Adventkyrkan i Kalmar hösten 2011.

.

I slutet på augusti 2011 representerade jag Humanisterna Kalmar i en debatt i Adventkyrkan i Kalmar. Dess pastor, Vesa Annala, hade inbjudit Humanisterna till en debatt om guds existens. Jag var ny i Humanisterna Kalmars styrelse. Ingen av de övriga i styrelsen hade möjlighet. Och det var mycket låg prioritet. Med mitt gamla frikyrkoarv tyckte jag det kunde vara en intressant utmaning och erbjöd mig att ställa upp. Och så blev det. Hela arrangemanget har funnits tillgängligt på Youtube sedan hösten 2011. Trots att det hela tiden funnits ett genomarbetat manus har inledningen aldrig publicerats som text. Eftersom mitt grepp skiljer sig en del från de förhärskande ateistiska sätten att diskutera så tycker jag att texten har ett bredare intresse. Den är lätt bearbetad. Nu tillbaka till den 27 augusti 2011.

 

Finns Gud?

I den inbjudan till dagens debatt som finns på Adventskyrkans hemsida så skrivs inledningsvis: ”Frågan om Guds existens är den absolut mest centrala frågan människan kan ställas inför. Om gud inte finns, då kan inte heller livet ha någon bestående mening eller värde. Om Gud finns måste han vara grunden för allt annat.”

Citatet ger en tydlig antydan om hur Vesa Annala ser på rubrikfrågans betydelse. Om det inte finns någon gud (eller annan högre makt) då kan ”inte heller livet han någon bestående mening eller värde”.

Denna förskjutning av innebörden i frågan ”Finns Gud?” från något av en naturvetenskaplig sakfråga till en existentiell meningsfråga passar mig. Jag skulle kunna formulera om frågan såhär: Är det möjligt att uppleva mening, livsglädje, hopp, förundran och benådade stunder av hemhörighet i tillvaron utan att tro på gud eller ett liv efter döden?

 

Mening, hopp, livsglädje!

Mitt svar är ett starkt, rungande, otvetydigt ”Ja!” Trots att jag sedan tonåren inte tror på någon gud eller några andra övernaturliga makter eller ett liv efter döden har detta varit så starka grundupplevelser i mitt liv sedan tjugoårsåldern att det på detta personliga plan framstår som en helt otve­tydig sanning.

Slutsats: Möjligheterna att uppleva mening, livsglädje, delaktighet i livet och världen, hopp, förundran är helt oberoende av huruvida vi tror på gud och ett liv efter döden eller inte. I detta är jag inte på något sätt unik, det är också grundsyn inom Humanisterna och viktigast – det är en grunderfarenhet för många sekulära människor i vår tid.

Kring detta finns för min del några viktiga påträngande insikter.
Jag har inte haft kontroll över de processer, kriser, skeenden – framför allt inte i de sena tonåren – som gjorde att kvaliteter som mening, hopp, livsglädje till slut fick övertaget. Jag är oerhört tydligt medveten om att mitt liv skulle kunna tagit en annan vändning. Jag är plågsamt medveten om att långtifrån alla är lika lyckligt lottade som jag i detta.

Detta har lett till en dubbelhet. Den ena sidan är en stor tacksamhet för att mitt liv har fått denna grundton av mening och livsglädje. Den andra är en smärtsam medvetenhet om att vårt enda liv kan fastna i en process av tilltagande inre mörker, främlingskap, meningsupplösning och som i värsta fall kan utvecklas till destruktivitet med starka impulser att underminera och förstöra det goda i andra människors liv för att göra det egna livet mera uthärdligt.

 

En kunskapsfråga.

Dessa erfarenheter har gjort att jag blivit försvuren åt en stor fråga – man kan kanske säga ett frågekomplex.

Vad befrämjar utvecklingen av kärlek, medkänsla och förnuft hos oss som enskilda människor? Vad gynnar utvecklingen och fördjupningen av en grundupplevelse av hopp, mening, förundran och hemhörighet i tillvaron som kan bära i livets olika skiftningar och påfrestningar – och i mötet med döden? Och inte minst viktigt – vad hindrar utvecklingen av dessa kvaliteter? Vad kan bidra till att underminera och bryta ner dessa kvaliteter? Vad kan bidra till att dess motsatser kan få fäste och börja prägla en människas liv?

Vad är är förutsättningarna för att ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle ska växa fram, överleva och fördjupas? Vad kan få det att urholkas, deformeras och vittra sönder? Och med tanke på de klimat- och miljöhot vi lever med – vad behövs för att vi ska kunna bygga ett globalt samhälle i ekologisk balans.

Jag hävdar bestämt att detta är kunskapsfrågor. Det innebär att man kan diskutera och argumentera för och emot olika svar utifrån kategorierna ‘sant’ och ‘falskt’ utifrån de analytiska, vetenskapliga och personliga kunskapsmedel som står oss till buds. Det innebär att vi kan röra oss mot allt större ”sanningslikhet”.

Som Humanist och metodologisk ateist anser jag att det är ett svek och förräderi mot denna oerhört viktiga kunskapsfråga att hävda att alla svaren finns i en helig bok som är dikterad av en högre makt. För mig spelar det ingen roll om man lyfter fram Bibeln, Koranen eller Mormons bok som det gudomliga svaret.

Jag trodde under ett antal år att denna kunskapsfråga var kristen­domens osynliga hjärterot och la ner en väldig möda för att försöka synliggöra detta i ordens värld. Det är grunden för boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som finns på Internet i sin helhet. Det har krävts ett visst mått av naiv blindhet men det har sannolikt varit nödvändigt att ta denna omväg innan jag till slut kunnat släppa alla förhoppningar om att Svenska kyrkan eller andra delar av kristenheten skulle vara beredda att lyfta fram denna kunskapsfråga som själva navet i sin verksamhet.

Denna kunskapsfråga lever i det sekulära samhället. Den är bärande i det främsta av litteratur och konst. Den finns inom delar av psykologi, sociologi, psykodynamisk och existentiell psykoterapi. Frågan är central inom de delar av statskunskap och politisk teori som sysslar med det demokratiska samhället. Inom teologi och religions­vetenskap där den borde vara central och välartikulerad är den i princip frånvarande.

Jag menar att denna kunskapsfråga är bärande inom den interna­tionella Humanistiska rörelsen, men att den är ännu otillräckligt artikulerad.

Efter att ha läst igenom Tro & Lära för svenska Adventkyrkan så kan jag bara konstatera att den är frånvarande där också. Jag kan inte påstå att jag är förvånad, men det finns ett stråk av sorg. Att vi hittar allt bättre svar på denna kunskapsfråga som kan omsättas i praktik ser jag som något av mänsklighetens ödesfråga. Det behövs starka ideella krafter av folkrörelse­karaktär som bär upp och skapar scener för denna kunskapsfråga utifrån en uttalat sekulär grund. Humanisterna är på god väg att utvecklas till en sådan kraft.

 

Lite personlig bakgrund.

Nu kan det vara läge säga lite mer om mig och min bakgrund. Jag är uppvuxen i en tät och varm frikyrkomiljö med tre predikanter, far var en, och ett missionärspar i den närmsta släktkretsen. Jag döptes i höstsvalt hav när jag var tio. Det tog inte mer än ett par år innan min självklara och trygga barnatro började krackelera. Jag har en viktig nyckelupplevelse när jag är tolv; jag avviker från ett förbönsmöte för två unga människor som bestämt sig för att överlämna sig till gud.

Som frälst och döpt förväntades jag självklart att delta. Det hedrar ungdomspastorn som stod vid dörren och tog emot mitt ‘nej’ att han inte insisterade eller hotade eller började fråga en massa. I min strävan efter att höra till och vara en god ung kristen hade jag börjat göra saker som inte riktigt var jag. Resultatet var ett diffust själv­förakt och dovt inre mörker som sakta började växa. Denna handling bröt detta. En grundton av självrespekt och mening kunde börja ta form.

Fotboll och golf blev två världar som hjälpte mig att ställa mig på egna ben. När jag var sexton hade det redan kommit till en tydlig punkt: jag trodde inte på gud, jag trodde inte på ett liv efter döden, jag trodde inte att Jesus har uppstått från döden. Och så har det förblivit. Däremot har de grund­läggande livsåskådningsfrågorna engagerat mig med stor kraft under hela mitt vuxna liv.

När det gäller min bakgrund kan det också sägas att jag i min ungdom läste in en fil.kand i Lund. Trots att jag hoppade av den tilltänkta yrkesbanan som psykolog så var dessa studieår värdefulla. Inte minst för att jag fick lite av grunderna i forsk­ningsmetodik, kunskapsteori och vetenskapsfilosofi.

 

Gud: Frågor och svar.

När man utifrån kristna förtecken ställer frågan ”Finns Gud?” så finns det ett antal underfrågor som närmast är givna. Nu kommer jag att vara lite tråkig. Jag tar dessa frågor lite snabbt och ger i anslutning till varje fråga min egen position.

(1) Finns det en Gud som har en plan och ett syfte med våra personliga liv?
Min övertygelse: ”Nej!”

(2) Finns det en Gud, någon övernaturlig makt, som kan ingripa och handla i världen och i våra personliga livsöden?
Min övertygelse: ”Nej!”

(3) Finns det en Gud som hör bön och ser till mig som liten är?
Min övertygelse: ”Nej!” (Kanske en utvikning senare.)

(4) Finns det en Gud som kan ingripa med mirakulöst helande – få lama att gå, spetälska att bli friska, ge blinda synen åter – som i de bibliska berättelserna?
Min övertygelse: ”Nej!”

(5) Finns det en Gud som har skapat människan, livet, jorden, uni­versum.
Mitt svar: ”Nej”

I ett kristet sammanhang finns finns ytterligare några frågor med en mycket intim förbindelse med fråga ”Finns Gud?”

(6) Har Jesus uppstått från döden?
Min övertygelse: ”Nej!”

Jag har däremot ett engagerat förhållande till passionsdramat som resulterat i en del text. Bland annat en artikel i Svensk Kyrkotidning 1998.

(7) Finns det ett liv efter döden med dom, himmel och helvete (eller evig död) för de ogudaktiga och icke-troende?
Min övertygelse: ”Nej!”

 

En utvikning om Gud och straff.

Här måste jag göra en liten utvikning. Tanken att farbror Nisse, granne, för­tids­pensionerad ofrälst murare och folkbibliotekarie, engagerad social­demo­krat och med ett varmt och gott öga till oss barn skulle bli straffad och hamna i helvetet var orimlig! Samma sak med Carl-Erik Nordgren golftränare, greenkeeper och banbyggare som svor, snusade och kunde ta sig både ett och två glas. Han var varm, generös och en fantastisk historieberättare. Han lånade ut klubbor, gav gratis minilektioner och uppmuntrade tjuvspel! Han såg oss ungar! Tanken att Carl-Erik Nordgren inte skulle komma till himlen var orimlig.

Så småningom ledde det till tanken: Om gud finns måste han vara minst lika kärleksfull som den mest kärleksfulla människa jag känner till! Allt annat är fjuttigt förtal av Gud. I min värld så räckte det att tänka på moster Lina – min mormors syster – för att det skulle bli kristallklart att helvete, eviga straff eller evig död för de icke-troende, de orättfärdiga och även för de värsta förbrytare var en orimlighet. Även med min ganska bristfällige predikantfar som måttstock så var det en orimlig tanke.

Slutsats: Om Gud finns så kan det inte finnas något helvete, varken ett evigt eller tidsbegränsat. Och förstås inte heller en evig död för de orättfärdiga som är Adventkyrkans syn. Den himmelska världen måste vara minst lika human och inriktad på rehabilitering som det svenska välfärdssamhället. Och då räknar jag förstås med att Gud är lite smartare så att rehabiliteringen kommer att gå snabbare och inga återfall.

Att först övertygande avskaffa helvetet var ett viktigt steg för att sedan frågan om guds existens skulle tona bort som allt mindre viktig för mitt liv.

 

Konsten att trivialisera bibeltexter.

Åter till frågorna:

(8) Har Gud gett sig tillkänna genom att diktera/inspirera speciella texter. Bibeln, Koranen, Mormons bok, Course of Miracles, Samtal med Gud?
Min övertygelse är ett bestämt ”Nej!”

Här vill jag göra en viktig markering apropå Bibeln. Jag tillhör den västerländska kulturkretsen som vuxit fram utifrån judiska, grekiska och kristna influenser. Jag är uppvuxen i en kristen kultur, jag har dessutom insupit den bibliska världen av berättelser i min frikyrkliga uppväxtmiljö. Det innebär att Bibeln också är min bok, den ingår i mitt arv. Ett exempel: de tre första kapitlen i Bibeln. För mig är detta en vacker existentiell, poetisk berättelse om den gåtfulla punkt i historiens gryning när människan ‘äter av kunskapens träd‘ och då blir medveten om sin ändlighet, att hon har fötts och att hon kommer att dö och därmed också blir medveten om gott och ont. Det är en mytisk berättelse om den punkt där den fantastiska historien om människan börjar.

Att använda denna berättelse för att tala om uppror mot Gud, synd, olydnad, syndens inträde i världen, arvssynd är för mig att å det grövsta trivialisera denna märkliga och fasci­ne­rande berättelse. Det blir för mig en sorts kulturmord. Även en sådan liberal, modern och uppburen teolog som Gustaf Wingren nedlåter sig till detta.

När man i vissa bokstavstroende kretsar dessutom använder dessa tre kapitel som stöd för att vända ryggen åt stora delar av modern vetenskap – astrofysik, palentologi, geologi, evolutionsteori så vänder man ryggen åt den märkliga och gåtfulla kunskapsresa som mänskligheten är indragen i. Lasse Bergs bok ”Gryning över Kalahari” blir i det perspektivet ytterligare ett uttryck för den ateistiska indoktrinering och propaganda som dominerar kulturen, skolan och de vetenskapliga institutionerna utifrån den syn Vesa Annala ger uttryck för i sin bok ”Ateism – Förnuftet på villovägar” (2011) . För mig var ”Gryning över Kalahari” en underbar bok som gjorde mig varm om hjärtat, där jag blev en del av den oerhörda och märkliga historien om människans och den mänskliga kulturens födelse.

‘Vaffor gor di pa ditta viset??’ Jag kan inte komma förbi en känsla av något sorgligt och tragiskt.
Alltså: Även om jag inte tror på gud eller längre kallar mig kristen så är Bibeln min bok.

 

Slutord.

Jag tror alltså inte att det finns någon gud eller några andra övernaturliga krafter eller makter. Jag tror inte heller att det finns något nytt eller fortsatt personligt liv bortom den fysiska döden. Jag tror inte att Jesus har uppstått från döden. Det innebär att jag varken tror att det finns någon himmel eller något helvete – varken evigt eller tidsbegränsat.

Vesa Annala är av motsatt uppfattning: han tror att det finns en Gud, en Gud som har skapat världen och människan, som kan handla och ingripa i världens gång eller våra personliga liv; som har en plan och avsikt med våra liv, han tror också att människan – åtminstone de rättfärdiga – ska uppstå från döden. Huruvida han tror att det finns ett helvete eller bara evig död för de orättfärdiga vet jag inte.

.

.

Publicerat i ateism, ateismfilosofi, Debatt, Existentiell livssyn, Gud, Helveteslära, Humanisterna, Personligt, sekulär andlighet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5 av 5. Humanisterna Väst – Konstepidemin i Göteborg.

.

Betraktelserna hölls i ett arrangemang av Humanisterna Väst söndagen den 10 juni 2018. Musik för cello och piano varvades med betraktelser i en lokal på Konstepidemin i Göteborg. Det var ett experiment med lyckat utfall.  Lite mer info om arrangemanget finns som inledning till första betraktelsen – Nr 99. Livets väv. Några avslutande kommentarer finns i slutet av denna sista betraktelse

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5 (denna blogg).

 

Hopp, livsglädje och kärlek.

Det är en speciell sorts rikedom att finnas i sammanhang där vi upplever att vår omsorg, kompetens och kärlek gör skillnad. Samtidigt är detta inte alla förunnat. Mycket talar för att en upplevelse av hopp, mening och hemhörighet i tillvaron är basala för att det ska kunna uppstå benådade stunder av livsglädje, rent utav lycka. De flesta av oss är smärtsamt medvetna om att vi inte rår över dessa grundkvaliteter med viljan.  

Men vi kan fundera över om det finns omständigheter i form av val och livshållning som kan öka eller minskar förutsättningarna för kvaliteter som hopp och mening ska få allt större fäste i vår liv.

Jag prövar några tankar kring detta.  Jag har berört detta innan. Jag tror att det har betydelse om vi, i medvetenhet om vår dubbelhet, aktivt bejakar utvecklingen av vår potential till samarbete, omsorg, förnuft. Och samtidigt aktivt arbetar för att hålla vår mörka potential i schack. Och detta utan moralistiska övertoner.

Jag tror också att kvaliteter som hopp, mening, livsglädje får större chans att växa fram om vi aktivt arbetar för mer rättvisa och omsorg i de sociala sammanhang vi ingår i. Idag kommer vi inte undan att vi alla, utöver de mindre och större sociala sammanhangen, också ingår i en global värld. Sak samma om vi aktivt arbetar för en fördjupad förståelse och respekt för den komplicerade och fantastiska livsväv som är grunden för allt liv.

Utan ett engagemang som gäller delaktighet och ansvar för det gemensamma så tenderar alla framgångar vad gäller karriär, skapande, ägodelar, häftiga upplevelser att efterhand tömmas på glädje och mening. Från det sekulärhumanistiska, existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för är alla våra försök till en självcentrerad insnävning av våra liv dömt att efterhand få en frånsida av tomhet, ångest och meningslöshet.

Jag skulle vilja säga såhär. Vi är relationella varelser. Vi lever i relationer till familj, vänner, livspartner. Vi lever i relation till våra kroppar. Vi lever i relationer till älskade husdjur – hundar, katter, hästar. Vi lever i relation till det samhälle vi tillhör – lokalt och globalt. Vi lever i relation till en mängd kunskapsfrågor eftersom vi är frågande och kunskapssökande varelser. Vi lever i relation till allt det som är förutsättningen för våra liv – livsväven, jorden, vattnet, solen – och kosmos! Sist och inte minst, vi lever i relation till ett mångfascetterat kulturellt arv: berättelser, böcker, teknik, konst, musik, föremål, maskiner, kunskap.

Pröva tanken att förutsättningen för att uppleva hopp, mening och livsglädje är att de flesta av dessa  relationer fortsätter att utvecklas och fördjupas. Detta är något som aldrig blir färdigt. När relationer av ett eller annat skäl börjar vittra eller brister mår vi inte bra. Det kan bli djup kris.  Det kan bli så tufft att det känns som att hela ens existens är hotad. Då kan det vara livsviktigt med stödet från människor i ens närhet. Det skulle i sådana situationer också kunna vara värdefullt med sekulära, humanistiska ‘själavårdare’. Men det finns ännu inte. Jag hoppas att Humanisterna på några års sikt kan bidra till att bygga upp en struktur med professionell kompetens på detta område med nationell räckvidd.

Jag ska avsluta med en tankefigur som, för min del, under många år har gett  näring åt en grundupplevelse av hopp och mening.

Jag har en stark vision av ett möjligt framtida globalt samhälle i ekologisk balans där det finns psykiskt, socialt och materiellt utrymme för varje människa att medvetet ta sig an den stora gåtan att vara människa.  

Det är en vision av en framtida värld där alla människor har möjlighet att ta del i en fri och öppen diskussion om såväl samhällets angelägenheter som frågan om meningen med livet. Förtryck, förnedrande livsom­ständigheter, sociala restriktioner är hinder. Förödmjukande särbehandling på grund av kön, klass, ålder, religion, sexuell läggning och etnisk tillhörighet hindrar detta. Det gör också krig och extrem fattigdom. Att vara utestängd från kunskap och möjligheten till en bred och levande kontakt med såväl det egna kulturarvet som det globala, är hinder för detta.

Att efter bästa förmåga bidra med mina små skärvor för att öka sannolikheten för att denna framtidsvision ska bli verklighet någon gång i en obestämd framtid ger mitt liv mening och lyster! Jag tror inte att jag är unik i detta. Jag tror att en liknande upplevelse gäller för många människor.

Jag vill avslutningsvis poängtera att denna visions förmåga att generera en upplevelse av hopp och mening är oberoende av hur vi uppfattar sannolikheten för att den kommer att förverkligas. Det avgörande är att jag lever och handlar som om den är möjlig. Det innebär att, oavsett oddsen, fortsätta att bidra med mina små mikroskopiska skärvor.  Men jag vet också att skärva på skärva på skärva – de flesta till synes obetydliga – tillsammans kan skapa den kvalitativa brytpunkt som gör det till synes fullständigt omöjliga möjligt. Berlinmurens fall 1989 är en stark illustration av detta. Så även meto-rörelsen.

 

Några avslutande ord.

Det var spännande att vara en del av detta annorlunda Humanistarrangemang. Musiken skapade ett ordlöst rum för eftertanke. Min personliga känsla var att musiken gjorde att betraktelserna fick större tyngd. I bästa fall kan denna experimentella tillställning öppna dörren för ett flöde av kreativa idéer när det gäller en ny typ av arrangemang inom ramen för den sekulära humanismen som livsåskådning.
Jag tror att det behövs! Jag tror att det är viktigt!

När jag och Jonas Nordström (styrelseledamot i Humanisterna Väst)  började bolla kring upplägget fanns Tage Danielssons “Postilla” från 1965 med på ett hörn. Hans lekfulla och respektlösa lek med språk och religiösa former inspirerar fortfarande efter mer än 60 år. Han var en mästare på att blanda burlesk humor och allvar. Här blev det gravallvarligt och humorlöst. Men jag tror faktiskt att Tage Danielsson skulle gillat denna tillställning.

Med i bollandet fanns även SR P1:s ”Tankar för dagen” som just är allmänmänskliga betraktelser kring livet på mellan 4 och 5 minuter. Även detta med ”predikan” fanns med på ett hörn. Men då utifrån ett tydligt sekulärhumanistiskt perspektiv. Predikan är en fascinerande och speciell form av ordkonst som jag skrivit en blogg om – Nr 45. Predikan – för några år sedan.     

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5 (denna blogg).

Publicerat i andlighet, ateism, betraktelse, Existentiell livssyn, Humanisterna, sekulär andlighet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4 av 5. Humanisterna Väst – Konstepidemin i Göteborg.

.

Betraktelserna hölls i ett arrangemang av Humanisterna Väst söndagen den 10 juni 2018. Musik för cello och piano varvades med betraktelser i en lokal på Konstepidemin i Göteborg. Det var ett experiment med lyckat utfall.  Lite mer info om arrangemanget finns som inledning till första betraktelsen – Nr 99. Livets väv. Några avslutande kommentarer finns i slutet av sista betraktelsen – Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek.  

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4 (denna blogg).
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Vår dubbelhet som människor.

Som människor bär vi på möjligheten att bli alltmer förnuftiga, samarbetande och ansvarigt delaktiga i väldens väl och ve. Denna medvetna, självreflekterande varelse har också en fantastisk potential till kreativitet i form av lek, dans, musik, måla, dra historier, händernas arbete och att lösa svåra problem.

Vår gemensamma kunskapsresa de senaste århundradena är hisnande. Men också skrämmande genom att vårt handhavande av kunskap och industriell teknik lett fram till att det idag finns allvarliga hot mot livsbetingelserna på jorden.

Men – vi har inte bara en positiv potential. Motsatsen är lika viktig: som människor rymmer vi också möjligheten till hat, tyst feghet, likgiltighet, brutal hänsynslöshet, hämndlystnad, girighet.

Positiva kvaliteter som medkänsla, ansvar och delaktighet kan bli så starka att de ibland kan få människor att våga utmana mera näraliggande behov av tillhörighet och materiell trygghet – och ibland till och med riskera livet. Detta är märkligt och gåtfullt.

Att bli behandlad med förakt och nedlåtenhet – i arbete såväl som i nära relationer – kan nagla fast oss vid en mörk känslovärld. Om denhär sidan tar över kan den förgifta såväl det egna livet som närståendes. Det medför ofta en ökad beredvillighet att underblåsa hat, misstro, våld etc i såväl det personliga livet som på samhällsscenen.

En fråga:
Skulle det göra skillnad i den globala kulturen med väl synliga sociala strukturer vars enda uppgift är att stödja människor att medvetet bejaka sina positiva, godartade möjligheter och hålla den mörka sidan i schack? Och detta utan moralism och utan att falla tillbaka på några övernaturliga föreställningar. Skulle sådana strukturer kunna bidra till att stödja utvecklingen av det mod och den kreativitet hos många människor som behövs för att möta de jättelika globala utmaningar vi står inför om mänskligheten ska ha en framtid?

Är det en uppgift för den internationella Humanistiska rörelsen att bidra till detta?

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4 (denna blogg).
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Publicerat i andlighet, ateism, betraktelse, Existentiell livssyn, Humanisterna, sekulär andlighet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3 av 5. Humanisterna Väst – Konstepidemin i Göteborg.

.

Betraktelserna hölls i ett arrangemang av Humanisterna Väst söndagen den 10 juni 2018. Musik för cello och piano varvades med betraktelser i en lokal på Konstepidemin i Göteborg. Det var ett experiment med lyckat utfall.  Lite mer info om arrangemanget finns som inledning till första betraktelsen – Nr 99. Livets väv. Några avslutande kommentarer finns i slutet av sista betraktelsen – Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek.  

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1 av 5.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3 (denna blogg).
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Partitur för cello.

.

Döden och sorgen. 

Som sekulär humanist och ateist tror jag inte på någon personlig fortsättning bortom döden. Födelse och död! Att vi i ett kosmiskt ögonblick blossar till som medvetet reflekterande liv är märkvärdigt och storslaget. För en liten stund i det kosmiska tidsflödet kan vi skratta, leka, dansa, älska, ställa frågor, förundras, dra historier och vidga kunskapsvyerna. Vi kan också förstöra och ställa till det genom obetänksamhet, kränkningar, våld – såväl för våra närmsta som för samhället – det lokala och det globala.

Det kanske svåraste med döden är inte den egna döden utan när viktiga, närstående människor dör eller ligger för döden. Än mer om dom är mitt i livet. Och värst om det är våra barn. I ett ateistisk perspektiv finns det inte något försonande, inte någon mening, det är att drabbas av en stor, smärtsam förlust. Det gäller oavsett om orsaken är sjukdom, olyckor, våld eller krig. Det är att drabbas av ett svart hål. En närstående och älskad människas självmord är kanske det värsta. Vad vi behöver i sådana situa­tioner är inte människor som gör rätt och säger rätt saker. Jag tror att vi behöver människor som inte blir rädda för oss, som inte drar sig undan, som orkar och kan erkänna sorgen, smärtan, svärtan, det fruktansvärda utan att släta över. Att våga vara nära när människor vi känner som har drabbats är viktigt – och svårt. Vi kan på olika sätt stödja och hjälpa varandra att orka och våga detta.  

Den moderna kosmologin har gett ytterligare en dimension när det gäller vår ändlighet och dödlighet. Oavsett hur lysande eller bedrövligt mänskligheten sköter sig så har det jordiska livet ett slut. Solens ljus och värme är förutsättningen för livet på jorden. Alla stjärnor har en begränsad livslängt, så även solen. I slutet av sin stjärncykel kommer solen att att expandera och sluka jorden. På ett plan är detta förstås obeskrivligt fasansfullt. Det märkvärdiga och storslagna är att vi är den första generationen som genom vetenskapens landvinningar blivit medvetna om detta bistra existensvillkor.

Om man inte tror på någon personlig fortsättning bortom döden är stunden mellan födelse och död det enda vi har. Hur vi förvaltar den stunden blir viktigt. En del av oss lyckas hitta livsspår med starka inslag av mening, förundran, kärlek, livsglädje. Men det är inte givet! Belastningar i form av tufft socialt och psykologiskt arv, kulturella omständigheter och ogynnsamma gener  – kan allvarligt försvåra våra möjligheter. Tillhör man de lyckligt lottade och har ett reflekterat förhållande till detta, så tenderar det att föda stor ödmjukhet visavi de mindre lyckligt lottade.

Om det jordiska livet är det enda som finns blir det angeläget att framtida generationer över hela jorden såväl som mina barn, barnbarn, barnbarnsbarn etc ska få möjlighet att leva ett gott och drägligt liv i framtiden när jag är död. Det föder ett ansvar för framtiden.

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3 (denna blogg).
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Publicerat i andlighet, ateism, betraktelse, döden, Existentiell livssyn, Humanisterna, sekulär andlighet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2 av 5. Humanisterna Väst – Konstepidemin i Göteborg.

.
Betraktelserna hölls i ett arrangemang av Humanisterna Väst söndagen den 10 juni 2018. Musik för cello och piano varvades med betraktelser i en lokal på Konstepidemin i Göteborg. Det var ett experiment med lyckat utfall.  Lite mer info om arrangemanget finns som inledning till första betraktelsen – Nr 99. Livets väv. Några avslutande kommentarer finns i slutet av sista betraktelsen – Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek.  

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2 (denna blogg).
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Cello: Pia Enblom
Piano: August Holmgren

.

Delaktighet och mening.

Har det någon betydelse för våra liv om vi medvetet försöker odla en livshållning som handlar om delaktighet och ansvar för det gemensamma? Det gemensamma gäller det lilla livet i familj och närsamhälle – men också att efter bästa förmåga bidra med sin skärva till en godartad framtid för det globala samhälle vi lever i. På detta globala plan gäller det klimat, rimlig fördelning, ansvar för ändliga resurser och för att vårda den komplexa och sköra livsväv som är grunden för våra liv.

Låt oss för ett ögonblick leka med tanken att viktiga kvaliteter som mening, hopp, hemhörighet i tillvaron primärt är knutna till att vi efter bästa förmåga försöker bidra till det gemensamma. Det självcentrerade fixandet med det egna livet för att må bra är i detta perspektiv ett felspår. Låt oss också leka med tanken att framgång i termer av karriär, kändisskap, häftiga upplevelser kan bli som tomma skal om inte grunden i våra liv är en vilja att bidra till det gemensamma.

Finns det något fog för dessa tankar om ett tydligt samband mellan en livshållning präglad av delaktighet visavi upplevelser av mening och hemhörighet i tillvaron. Avslutningsvis vill jag säga att det här sambandet är möjligt att belysa och utforska genom kreativ vetenskaplig forskning.

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2 (denna blogg).
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Publicerat i andlighet, ateismfilosofi, betraktelse, Existentiell livssyn, Humanisterna | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1 av 5. Humanisterna Väst – Konstepidemin i Göteborg.  

.

Att hålla muntliga betraktelser för publik var en helt ny erfarenhet. Att dessa hölls inom ramen för ett arrangemang av Humanisterna gjorde det dessutom till ett spännande experiment.

Musik för cello och piano varvades med betraktelser. Musiker var Pia Enblom från Göteborgs Symfoniker på cello och frilansmusikern August Holmgren på piano. Initiativet kom från Pia Enblom. Jonas Nordström från styrelsen i Humanisterna Väst tog tag i idéen på ett kreativt sätt och såg till att det blev ett test av en helt ny typ av Humanistarrangemang.

För min del var detta en spännande utmaning. Det värmer att jag fick förtroendet att hålla betraktelserna – och även ta ansvar för ramen med introduktion och avslutning. När jag tillfrågades av Jonas Nordström på Humanisternas kongress i slutet på april kände jag direkt att detta är ett spännande och nyskapande initiativ som jag inte kunde tacka ‘nej’ till. Något över 30 personer hade hittat till lokalen på Konstepidemin i Göteborg söndagen den 10 juni. Reaktionerna var övervägande väldigt positiva. Arrangemanget gav mersmak.

Betraktelserna varierar rejält i längd. De två första är kortast. Den sista är längst. De läggs ut i fem bloggar.

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Piano: August Holmgren. Cello: Pia Enblom

 

Livets väv.

Som människor ingår vi tillsammans med allt annat levande i en oerhört komplex och förunderlig livsväv på den lilla blåskimmrande himlakropp i Vintergatan som Jorden är. Vatten, jord, luft och soljus är livsvävens nödvändiga grund. Den moderna teknologiska industrikulturen har i mycket stor utsträckning tappat bort känslan för detta kosmiska mirakel. Och som moderna konsumenter av saker, upplevelser och resor har de flesta av oss i långa stycke också tappat bort detta.

Den vetenskapliga kunskapen är dubbel. Den är motorn i den teknologiska och industriella utvecklingen. Men vetenskapen är också en enastående källa till kunskap och förundran för de oerhört komplexa och sköra beståndsdelarna i livets väv. Bra populärvetenskap, kreativa konstnärer, musiker och författare, djuplodande journalistik och engagerade pedagoger kan ge oss vanliga dödliga kunskapsskärvor och insikter som öppnar våra ögon mot såväl förundran som ökad känslighet för den komplexa livsväv som är grunden för allas våra liv.

Kan en fördjupad respekt och vördnad för livets förunderliga väv göra det lättare för oss som individer och som global civilisation att hitta långsiktigt hållbara sätt att leva?

Jag tänker att det under de närmsta 100 åren kommer att krävas massor av engagerat, kreativt och modigt tänkande, handlande och skapande för att för att hitta nya vägar för en långsiktigt hållbar global civilisation.

 

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1 (denna blogg).
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Publicerat i andlighet, betraktelse, Existentiell livssyn, sekulär andlighet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 98. Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv. Publicerad i Humanisten nr 1/2018

 

Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv

 

Det har under en längre tid förts en diskussion om tro i Humanisten. Det började i Humanisten nr 4/2016 med artikeln ”Ateisten och den gudstroende sitter i samma båt” av Lars Graf. En fråga har gällt om ateism också är en form av tro. Oavsett position gäller den diskuterade trosproblematiken i stora drag vårt förhållande till vad som kan kallas naturalistiska sakfrågor.

Lars Graf avslutar sin artikel på ett intressant sätt med att vidga perspektivet bortom de naturalistiska sakfrågorna. Han gör det genom att tala om erfarenheter av ”Det Oerhörda”. Det gäller starka och ibland drabbande upplevelser av förundran och fascination inför livets och kosmos gåta och oöverskådliga rikedom. Han betonar där också att ateisten och den gudstroende tolkar grunden för dessa erfarenheter på olika sätt. Han menar att man med öppenhet och respekt borde kunna samtala om dessa erfarenheter över trosgränserna. Jag håller helt med! Det är en viktig och spännande problematik Lars Graf fäster ögonen på.

Jag ska här inte ge mig in i just denna diskussion mer än genom en tydlig personlig deklaration. Jag skriver och tänker utifrån ett ateistiskt paradigm, precis som Lars Graf. Det vill säga att jag inte tror på någon gud eller någon annan bortomvärldslig makt, jag tror inte på ett liv bortom döden eftersom jag tror att våra medvetanden och vår upplevelse av personlig identitet är beroende av en biologiskt fungerande hjärna. Detta är vad en filosof skulle kalla ett metafysiskt grundantagande. Det innebär att den paradigmatiska grunden varken kan bevisas eller motbevisas. Däremot kan man genom analys och argument ge ökad/minskad tyngd och trovärdighet åt den ena eller andra positionen.

 

Existentiell tro.

Utifrån denna paradigmatiska grund ska jag försöka ringa in ett avgränsat och speciellt område av föreställningar som är utanför den naturalistiska sakproblematiken. Det gäller huruvida vi tror att omsorg, förnuft och samarbete kan utvecklas mot allt större bärighet i våra liv och också tror att dessa kvaliteter i bästa fall kan bli överordnade våra rädslor, behov och beroenden.

Låt oss kalla detta existentiell tro. Den handlar om två aspekter: övertygelse och praktik. Övertygelsen – eller tron – gäller att dessa föreställningar är grundade i verkliga förhållanden, dvs på hur vi faktiskt är funtade som människor. Praktiken handlar om att, med mer eller mindre mått av tvivel och kluvenhet, i vardagen leva utifrån denna övertygelse. Och att bejaka utvecklingen av de mänskliga förmågor det handlar om – såväl i det egna livet som i andras.

Icke-tro i denna existentiella mening är att avvisa eller förneka att medkänsla, samarbete och förnuft är reella mänskliga möjligheter. Man menar att dessa sidor bara kommer till uttryck utifrån en förväntan på belöning eller för att undvika straff. Man avvisar föreställningen att dessa kvaliteter är autentiska mänskliga möjligheter.

 

Vad rymmer vi för möjligheter?

Ett annat sätt att närma sig denna existentiella trosproblematik är att säga att det handlar om vår människosyn. På det filosofiska finspråket handlar det om vilken personlig antropologi vi håller oss med. Denna tro kan vara medveten och genomtänkt! Den kan också vara oreflekterad. Men i båda fallen är den levd. Den existentiella tron kan inte vara avskuren från vårt konkreta vardagliga liv.

Vilka möjligheter rymmer vi? Att vi har en stor potential till egoism, hämndlystnad, girighet, hat, destruktivt våld, likgiltighet, manipulation, lögnaktighet är uppenbart. Vittnesmålen i nutid och genom historien är förfärande. Vi har också i varierande grad personliga erfarenheter av denna mörka potential.

I vilken utsträckning rymmer vi dessutom en potential till omsorg, medkänsla, förnuft, samarbete och att ta ansvar för det gemensamma? Och i vår tid, rymmer vi en potential att utveckla ett globalt samvete? Har det någon betydelse att jag bidrar med min skärva till jordens och mänsklighetens långsiktiga framtid vad gäller ekologisk balans och rimliga livsvillkor för alla? Det gäller klimat, rena hav och floder, rimlig fördelning. Det gäller också att förbättra möjligheterna för alla att ta del i såväl diskussionen om det lokala och globala samhällets angelägenheter som frågan meningen med livet och den stora gåtan att vara människa.

Har det någon betydelse hur vi ser på dessa dubbla möjligheter, de godartade och de mörka? Har det någon betydelse om vi fördjupar vår kunskap och medvetenhet om dessa dubbla möjligheter? Kan styrkeförhållandet mellan dessa båda sidor påverkas genom att på olika sätt aktivt odla den godartade sidan? Eller är det bara gener och uppväxtförhållande som bestämmer? Vilket personligt ansvar har jag för vilka kvaliteter som ska förstärkas? I mitt liv – och hos de människor som finns inom mitt påverkansområde?

 

Fyra teser om den existentiella tron.

Tes 1: Alla vuxna människor lever i ett spänningsförhållande mellan existentiell tro respektive existentiell otro. Det finns inget sätt att vara utanför detta. Det ingår i våra mänskliga existensvillkor oavsett i vilken grad vi är medvetna eller omedvetna om det.

Detta är en filosofisk tes. Den kan försvagas eller stärkas genom filosofisk analys och argumentation.

Tes 2: En nödvändig förutsättning för att en grundupplevelse av mening, självrespekt och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas är att den livshållning som har sin grund i den existentiella tron har övertaget i vår livsprocess.

Tes 3: Förutsättningen för det demokratiska samhällets överlevnad och fördjupning är att den existentiella tron har övertaget i den personliga livsprocessen hos det stora flertalet av samhällets medborgare. Inte minst bland de maktbärande eliterna av politiker, tjänstemän, företagare och mediafolk.

Tes 4: Förutsättningen för att uppleva tillit är att den enskilda människan intuitivt eller medvetet upplever att den existentiella tron har övertaget hos de människor hon möter såväl i privatlivet som hos representanterna för olika samhällsstrukturer.

Tes 2, 3 och 4 är empiribaserade. Det innebär att det är möjligt pröva dessa tesers bärighet genom empirisk forskning.

 

Oberoende av en övernaturlig verklighet.

Den existentiella tron är oberoende av föreställningar om en övernaturlig verklighet – t.ex. tron på en personlig Gud och ett liv efter döden. Vår bedömning av den existentiella trons relevans och giltighet för våra liv är också till största delen oberoende av den naturvetenskapliga kunskap som står oss till buds. Argumenten för och emot formas utifrån personliga erfarenheter, kunskap och forskning inom samhälls- och beteendevetenskap, filosofisk analys, kulturens olika berättelser i form av livsöden, litteratur, film, konst etc.

 

Den existentiella tron och den livshållning den är förbunden med kan formuleras och motiveras inom ramen för olika kulturella föreställningsvärldar – religiösa såväl som sekulära. Den kan också i stor utsträckning vara intuitiv och ordlös. Den kan alltså vara såväl sekulär, humanistisk, ateistisk som t.ex. kristen, buddhistisk, islamsk.

Här kan det vara läge att återknyta till den inledande diskussionen om metafysik och paradigmatiska grundantaganden.

Jag menar att denna analys av tro och tillit stärker det ateistiska paradigmet. Och därmed i samma mån försvagar det teistisk-metafysiska paradigmet när det gäller att förstå mer av de trosfrågor som enligt min mening är avgörande för våra liv.

 

Varför är denna trosproblematik frånvarande?

Detta enkla, viktiga antropologiska trosbegrepp är frånvarande inom akademiska discipliner som filosofi, psykologi, teologi och religionsvetenskap. Det är frånvarande inom statsvetenskap och den politiska diskussionen om demokratins långsiktiga överlevnad. Så även i den breda offentliga diskussionen kring livsåskådningsfrågor. Det är märkligt att denna existentiella, antropologiska trosproblematik inte finns explicit och tydligt närvarande inom det spännande området kring ”existentiell hälsa” som etablerats under senare år.

Beror frånvaron på att vi är så vardagligt och självklart invävda i denna trosproblematik att vi har svårt för att skapa det mått av distans som är nödvändigt för en medveten och systematisk reflektion utifrån filosofiska, psykologiska – eller teologiska utgångspunkter?

Hur som helst, frånvaron innebär att människors brottning med frågorna om tro, tvivel och otro kring den livsviktiga existentiella trosproblematik, som frågan om vår människosyn är, får hanteras i ensamhet och i ett kulturellt vakuum. Sak samma med alla de problematiseringar och nyanseringar som förstås finns. Utan dessa trosfrågors gestaltning i film, konst och litteratur skulle läget vara katastrofalt. Att denna trosproblematik är frånvarande inom såväl akademin och den religiösa världen som i den mera medvetet reflekterande offentliga livsåskådningsdiskussionen är enligt min mening oroväckande för det demokratiska samhällets framtid.

När unga människor tvingas att brottas med dessa tuffa frågor i ensamhet på tonårsrummet är det sorgligt och tragiskt – och ett underbetyg till den samtida kulturen. Och oroväckande för framtiden.

Carl Gustaf Olofsson
ateistisk frilansteolog,
styrelseledamot i Humanisterna Kalmar.

 

PS. Artikeln publicerades i Humanisten nr 1/2018. Den finns i sin helhet som pdf-fil som kan laddas ner. Artikeln finns på s.17 – 19. DS.

PS 2. Tidigare artiklar av mig i Humanisten.
Döden – en ateistisk betraktelse” (nr 1/2015)
Mystik och medvetenhet – om förundran inför vår plats i tillvaron” (nr 4/2015)
Den sekulära andligheten – några ateistiska reflektioner” (nr  1/2017)
Gudlöst om kyrkan, reformationen och mänsklighetens framtid” (nr 4/2017) DS.

PS 3. Jag har från och till skrivit om om tro från ett existentiellt perspektiv. Ett exempel är blogg Nr 80. Tro och tvivel – naturalistiskt visavi existentiellt. Kommentar till boken ”Katedralens hemlighet” av professsor Bengt Kristensson Uggla.  (mars 2016).
Ett bokkapitel i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro? (1999, 2014) ägnas denna existentiella trosproblematik. Där tar jag uttalat spjärn mot en traditionell kristet trosuppfattning där tron på en personlig gud och ett liv efter döden är central. DS.

 

 

 

Publicerat i andlighet, ateism, ateismfilosofi, existentiell tro, Humanisten, religionsfilosofi, Tro-otro-icke-tro | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 97. Om tro. Plus en tankelek om den tidiga kyrkan. Apropå en debattartikel i Kyrkans Tidning nr 11/2018

.

I senaste numret av Kyrkans Tidning (nr 11/2018) finns en debattartikel med rubriken “Kan man vara kristen bortom Gud”. Den är skriven av Tomas Walch, initiativtagaren till nätverket Kristen Bortom Gud, och kyrkoherde Åke Nordström som i samråd med sin församling upplåtit plats för detta nätverk inom ramen för Gustav Vasa församling i Stockholm.

Debattartikeln har väckt misstroende och kritik från kristet håll. Och en hel del oförstående och raljerande kommentarer från sekulärt, ateistiskt håll. Dessa typer av reaktioner är både förväntade och ingår i spelreglerna. Jag känner sympati och förståelse för båda typerna av reaktioner.

Jag har varit i farten och kommenterat såväl i Kyrkans Tidning som i ett par Facebooktrådar. Det har varit långa kommentarer. På grund av gränsen på 1200 tecken i Kyrkans Tidning blev det två kommentarer där. Jag polemiserar inte. Jag har ägnat mig åt att försöka synliggöra ett perspektiv som jag tror är viktigt. Här kommer en lätt bearbetad variant av de båda kommentarerna på  Kyrkans Tidnings webb. En längre variant är publicerad på Humanisternas debattforum.

PS 2. (29.3.2018) Se sist! Repliker i Kyrkans Tidning nr 13 (29 mars) och olika tolkningar av Dietrich Bonhoeffers fängelsebrev. DS, 

 

Två övertygelser.

Apropå tro. Jag har två starka övertygelser.

Övertygelse 1): Att vi bär på dubbla möjligheter som människor. Den ena handlar om omsorg, samarbete, medkänsla, förnuft och att ta ansvar för det gemensamma. Den andra handlar om hämndlystnad, att sko sig på andra när tillfälle ges, hat, hot, destruktivitet, likgiltighet etc.

Övertygelse 2): Förutsättningen för att en grundkänsla av mening, hopp, livsglädje och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas är att vi medvetet eller intuitivt bejakar utvecklingen av den godartade sidan och försöker hålla den mörka sidan i schack.

Detta gäller oavsett vilken livstolkning vi håller oss med. Det gäller i samma utsträckning för kristna, muslimer, judar, buddhister och sekulära ateister. Jag kan ha rätt eller fel i denna övertygelse. Men den är stark!

Jag hävdar också att vårt förhållningssätt till denna “existentiella” trosproblematik är avgörande för hur vår liv kommer att gestalta sig. Vilka livstolkningar och ”bekännelser” vi tyr oss till är utan betydelse. Oavsett vad vi kallar det lever vi alla mitt i denna viktiga trosproblematik. Det ingår i våra existensvillkor som människor.

Har denna “existentiella tro” något att göra med kristen tro???
Eller är det enbart en gudlös människas sekulära, humanistiska tro??

 

En tankelek om den tidiga kyrkan.

Utifrån dessa båda starka övertygelser kan vi göra en tankelek.

Det behövs inte så mycket fantasi för att föreställa sig  att de tidiga kristna församlingarna med kristusberättelser, predikan, nattvard, dop – då vuxendop! – och riter för syndernas förlåtelse, fungerade som ett kraftfullt stöd för att bejaka den godartade sidan av våra dubbla möjligheter.Detta medförde i sin tur att upplevelserna av hopp, mening och hemhörighet i tillvaron fördjupades hos många, kanske de flesta, av den tidiga kyrkans medlemmar. Dessa erfarenheter, ibland omvälvande, ville man dela med sig av. Det ligger i dess natur. En given följd var att man såg för sig en framtid där denna positiva livsprocess hade fått övertaget hos alla människor och präglade världen. ”Gå ut och gör hela välden till mina lärjungar!” blev den självklara uppgiften.

Dåtidens tolkningsnycklar för dessa erfarenheter var en personligt handlande Gud, den uppståndne Kristus, Fadern, Sonen och Den helige Ande, den yttersta domen, Kristi återkomst.

Dessa tolkningsnycklar är sedan länge överspelade för denna existentiella trosproblematik.

Walch och Nordström öppnar i sin debattartikel en dörr på glänt mot denna problematik. Jag tycker att det är både viktigt och modigt.

.

PS. Om man vill få mer perspektiv på denna existentiella trosproblematik så finns två texter man kan kolla. En lång från 1999 och en kort från 2016.
Den korta (blogg): Nr 80. Tro och tvivel – naturalistiskt visavi existentiellt.
Den långa (bokkapitel): Existentiell tro (kapitel 6 i boken ”Existentiell livssyn kristen tro” (1999, 2014)) DS. 

PS 2. (29.3.2018). I Kyrkans Tidning nr 13 (29 mars) har det kommit två repliker till Tomas Walch och Åke Nordströms debattartikel. Replikanterna är inte nådiga.
En kampanjateistisk idé som fordar aktiv fördumning” av Åke Stenström.
Det går inte att vara kristen utan Gud” av Mats Skeppström Sundman.

Om man ställer Walch/Nordströms debattartikel brevid Åke Stenströms så är det uppenbart att de tolkar Dietrich Bonhoeffers fängelsebrev väldigt olika. Denna spännvidd i läsningen och tolkningen av Boenhoffers fängelsebrev  har funnits sedan publiceringen. En liten överblick över spännvidden i dessa väldigt olika tolkningar kan men få genom en lång fotnot till kapitel 1 i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”.  DS. 

 

Publicerat i andlighet, ateismfilosofi, ateistisk teologi, existensvillkor, Existentiell livssyn, existentiell teologi, existentiell tro, sekulär andlighet, Tro-otro-icke-tro | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 96. “Återställelsens glädje”. Några kommentarer till Teologiska rummet den 5 november 2017.

På hemresan från Åhus den 27 december lyssnade jag på Teologiska rummet från den 5 november: “Återställelsens glädje”. Jag lyssnade en gång när programmet var färskt. Jag tyckte det var intressant, men det väckte också mycket frågor, kritik och synpunkter från mitt existentiella, ‘sekulärandliga’ perspektiv. Tanken på att skriva en blogg fanns, men det fanns inte tid då.  

Om inte en vän i Humanisterna Kalmar hade påmint mig om programmet i slutet av november hade jag nog tappat bort det. Han tyckte det var ett ovanligt intressant Teologiska rummet och att det nog borde kunna intressera mig apropå temat andlighet. Jag hade då två veckor tidigare, inom ramen för Humanisterna Kalmar, varit huvudansvarig för arrangemanget “Sekulär andlighet – nonsens eller något viktigt” med den norska filosofen Cathrine Felix.

 

En liten programresumé.

Som vanligt var Peter Sandberg programledare. Med sig i studion hade han Ylva Eggehorn, författare och poet med starka kristna rottrådar, Owe Wikström, professor emeritus i religionspsykologi och präst i botten, och John Sjögren, ung författare, kulturskribent i bland annat Svenska Dagbladet och katolik med rötter i pingstkyrkan. John Sjögren har under året kommit ut med boken “Återställelsens glädje – en essä om att komma hem” (Artos, 2017). Programmet hade olika teman i boken som utgångspunkt.

Jag lyssnade igenom programmet tre gånger (!!!) under bilfärden! Ändå hade jag svårt att sätta ord på mina tankar. Det var ett ovanligt mångfacetterat program med flera olika var för sig intressanta teman. Peter Sandberg skötte växlingarna smidigt.

Ett handlade om hemkomst utifrån den bibliska berättelsen om den förlorade sonen. Ett annat handlade om begär och längtan med bland annat  Augustinus som utgångspunkt. Man rörde vid något viktigt, men det blev tunt och outvecklat. Avsnittet om andlighet och barnasinnet var intressant – och ändå utan riktigt djup. Temat om begäret respektive om barnasinnet och andlighet skulle var för sig kunna vara utgångspunkt för två bloggar.

Jag uppskattade att Ylva Eggehorn tydligt markerade att hon, vad gällde andlighet, hade svårt att skilja på sekulärt och religiöst på det nästa självklara sätt som de andra i programmet gjorde. Hon sa till och med att hon inte ville göra denna uppdelning, att hon var obekväm med den.

Slutet av programmet handlar om musik. Såväl intressant som problematiskt för en, som jag, som inte tror på någon övernaturlig verklighet. Och inte tror på existensen av en andlighet oberoende av en fungerande biologisk hjärna. Samtidigt är frågan om hur vi berörs och påverkas av olika sorter musik oerhört intressant!

Ett viktigt tema kring återställelse saknas i programmet! Utan min sambos vakenhet och påpekande två dagar efter att jag lyssnat hade jag nog missat detta uppenbara och självklara.  Återställelse av jorden! Det gäller klimat, återställelse av levande och mångsidiga skogsbiotoper, återställelsen av rena hav, sjöar och floder, läkning av såren efter rovdrift av naturresurser. Jag vet inte om detta tema finns med i ”Återställelsens glädje” av John Sjögren. Jag hoppas det!

Lyssna: ”Återställelsens glädje”. Teologiska rummet den 5 november 2017.

 

Vad gjorde Jesus på korset enligt
John Sjögren och Hans Urs von Balthasar?

Innan den avslutande musikdelen var ett kort avsnitt på ca tre minuter (börjar vid 37:16) om det kristna passionsdramat med Jesu död på korset. Från första gången jag lyssnade kände jag starka protester mot den tolkningen av Jesu plågsamma och förnedrande död som formuleras i detta avsnitt. Det är detta korta avsnitt om passionsdramat som är temat för denna blogg.

Direkt till aktuellt avsnitt – från 37:14.
https://sverigesradio.se/embed/episode/970455?start=2235

Avsnittet börjar med att Peter Sandberg utifrån ordet ‘hemlöshet’ kommer  in på passionsdramat och Jesu ord på korset “Min Gud, min Gud, varför har du övergivet mig?”  (Mark 15.34; Matt 27:46). Avsnittet börjar vid 37:16. Peter Sandberg säger “Jag tror vi måste prata lite teologi här”. Han tar upp en passage i “Återställelsen glädje”, John Sjögrens bok. Jag återger rakt av det som sägs under dessa knappt tre minuter.

Peter Sandberg (37:25):Det finns en väldigt stark bild i boken John. Jesus den inkarnerade guden, hans egen hemlöshet. Som sann människa var Jesus tvungen att bli syndare och därför kapa banden till fadern. Hemlös och övergiven, min Gud, min Gud, varför har du övergivet mig? Alltså Jesus delar också hemlösheten med människan. Det är intressant.” (37:44)

John Sjögren (37:45):Precis det! Jag följer en teolog som heter Hans Urs von Balthasar ganska nära. Han skriver om påskmysteriet och påskdagarna. Vad är det som egentligen händer de här dagarna, vad är det Jesus gör på korset? Jo, det som händer är att Fadern skickar Sonen hela vägen ner, ända in i den absoluta gudsövergivenheten, ända in i döden, dödens tystnad. Varför? Jo, för att han ska kunna ta hem alla dom som har sprungit ifrån fadern, flytt ifrån fadern, alla dessa förlorade söner. (38:25) Så att när människan springer ifrån fadern springer de i själva verket rakt in i armarna på sonen. Det är så att säga Guds geniala frälsningsplan. Och på korset identifierar sig Jesus helt och hållet med syndaren. Jesus blir synden i sig säger Hans Urs von Balthasar. Och blir då på samma gång .. när han hänger där på korset blir han domare och också den som blir dömd. Subjektet och objektet.”
(anm. Hans Urs von Balthasar är en tungviktig katolsk 1900-talsteolog. Han föddes 1905 och dog 1988)

Peter Sandberg:Det är en fantastisk bild. Även om vi springer så långt bort vi kan från fadern, ända in i gudsövergivenheten, så springer vi i själva verket rakt in i armarna på sonen.

Owe Wiksröm (39:06):Jag tycker det är så suveränt vad Jesus säger … det är paradoxen i kvadrat. Som varande själv Gud när han säger ‘min gud, min gud, varför har du övergivet mig’. Alltså, man har ju en solidaritet i den upplevelsen att man ibland känner sig fullständigt övergiven av gud, att även vår Herre var övergiven av sig själv. Då är vi tillbaks i paradoxen så att säga. Det är suveränt på något sätt; ett estetiskt, teologiskt och psykologiskt fenomen.

Anm. Owe Wikström reciterar här från de båda slutverserna av Psalm 144 ”O huvud blodigt, sårat” (1986 års Psalmbok)

När jag skall lämna världen,
o, lämna du ej mig,
och låt vid hädanfärden
min blick ej släppa dig.
……
……
Träd i min sista timma
själv för mitt öga fram.
Ack, låt mig då förnimma
din bild på korsets stam.

Sådan kan man ju sjunga, men jag tror det har en våldsam existentiell potential för att dränera ångest inför det absolut svåraste.

 

Protester!

Här tar avsnittet om passionsdramat slut. Jag har återgett det som sägs under knappa tre minuter. Storslaget, poetiskt, vackert – och kanske med en “våldsam existentiell potential” som Owe Wikström säger?? Jag kan ana det perspektivet.

Men jag reagerar helt annorlunda. Varje gång jag har lyssnat får jag rysningar och starka känslor av förfäran inför denna tolkning av passionsdramat. Och detta har inte mildrats vid omlyssningarna. Tvärtom!

Jag är först överraskad och förbryllad av min starkt negativa känsloreaktion. Jag har genom åren läst en hel del tolkningar av passionsdramat med ett snarlikt innehåll. Så rent innehållsmässigt är detta egentligen inte nytt för mig.

Det slår mig efter något dygn att jag aldrig har hört detta formuleras i ett allvarligt, engagerat samtal. Just detta är nytt för mig! Denna allvarliga, engagerade utläggning med varma levande röster gör orden mer drabbande. Jag reagerar men en djup och intensiv protest!

Noterbart är att Ylva Eggehorn inte säger något alls under detta avsnitt. Kanske var det så att hon inte kunde instämma med samma engagemang för John Sjögrens Balthasarinfluerade tolkning av passionsdramat som Peter Sandberg och Owe Wikström. Och då valde hon att hålla tyst. Jag vet förstås inte. Men det är frestande att leka med tanken.

 

Konsten att erkänna och samtidigt förneka!

Från mitt gudlösa, existentiella perspektiv är  John Sjögrens utläggning – och Hans Urs von Balthasars – en radikal förnekelse av Jesu lidande och totala utsatthet. Att tala om detta som “Guds geniala frälsningsplan” är från detta perspektiv ett hån mot Jesus och det brutala slut på hans liv och livsgärning som han inte kunde komma undan. Han var  fastspikad för att dö långsamt och plågsamt. Att tänka sig att det finns en fristående transcendent makt, gud, som med vett och vilja iscensätter detta är vämjelig. Om det finns en älskande Gud så kan jag bara uppfatta det som ett förtal av denna Gud. Allting i mig uppreser sig mot varje tanke på en bakomliggande högre vilja som iscensätter korsdramat som en frälsningsplan.

Man kan fråga sig om min reaktion beror på att jag är totalt andligt okänslig, tondöv analfabet vad gäller religiositet, att jag är radikalt oförmögen att förstå kristendomens djup, det stora mysteriet, paradoxen i kvadrat som Owe Wikström säger, att jag är vingklippt in i mina djupaste själsskikt av en sekulär, rationalistisk, ateistisk kultur?

 

En gudlös kristologi.

Eller är det bara så enkelt att jag är obrottsligt lojal mot människan Jesus vars engagerade och i många stycken banbrytande förkunnelse och gränsöverskridande sätt att möta människor fick ett så fruktansvärt och brutalt slut.

Det märkliga och enastående – det stora miraklet, det stora mysteriet – är utifrån den existensdynamiska teologin  att de banbrytande och gränsöverskridande delarna av Jesu förkunnelse och hans sätt att relatera till andra människor i kombination med det vidriga och förfärliga slutet på korset föder Kristusikonen: bilden av den fullt ut älskande, rättrådiga, modiga människan. Födelsen av Kristusikonen – eller Kristusmemen – kan ses som ett kulturellt och evolutionärt mirakel i nivå med livets tillblivelse i jordens historia. För Jesus var det ett brutalt och helt förfärligt slut! Och han fick aldrig veta vads som hände sedan!! Han fick aldrig veta att hans liv, förkunnelse och förfärliga död ledde till Kristusikonens födelse!

Jesu liv och död bar på ett paradoxalt och fullständigt oväntat sätt frukt som var helt bortanför Jesu egen horisont. Han dog en plågsam och förnedrande död – och har förblivit död sedan dess. Men utifrån den existensdynamiska teologin är det storslagna och ytterligt märkliga att Kristusikonen föddes, inkarnerade, tog form och fick kulturell kraft genom detta drama. Detta är synbart från vår horisont – förutsatt att vi lägger ner allt tal om Gud och frälsningsplaner och ser Jesus som enbart människa. Jag tycker allt tal om om en storslagen, genial gudomlig plan är direkt osmakligt när det sägs i vår tid!

När detta förfärliga drama utspelade sig för två tusen år sedan var det en självklart del av den mänskliga föreställningsvärlden att det fanns en personligt handlande Gud. Och då blev det också nödvändigt att på ett eller annat sätt få ihop det förfärliga dramat och dess mirakulösa konsekvenser med just en personligt handlande Gud. Det är både självklart och oundvikligt. Och så har det varit i stort sett fram till 1800-talet.

När man i vår tid håller fast detta med en personligt handlande gud som agerar utifrån en frälsningsplan så bidrar man på ett kraftfullt sätt att urholka, och närmast förstöra, Jesu liv och verk och miraklet med Kristusikonens födelse, inkarnering. Man krymper den universella sidan av passionsdramat och gör Kristusikonen alltmer partikulär.

Samtidigt är det ett banalt faktum att om man tror på en personligt handlande Gud så måste man, om man är en reflekterande kristen, ägna massor av möda åt att få ihop Jesu brutala död på korset med en allsmäktig, kärleksfull Gud. Så ser det ut från mitt krassa, gudlösa, ateistiska perspektiv.

Dessutom bidrar man med denna typ av mer eller mindre sofistikerade övernaturliga tolkning av passionsdramat till att osynliggöra vad som skulle kunna kallas den eskatologiska kraften i att våga följa samvetets och hjärtats röster i svåra och utsatta situationer. I detta ryms att dessa handlingar, även när de till synes bara resulterat i ensamhet, mobbing, mörker, kanske till fängelse, tortyr och död, kan bidra till att så viktiga frön för en godartad framtid. I det eskatologiska ingår att vi inte överblickar denna framtid, kanske bortom vår död. Ändå är vi på ett gåtfullt sätt förbundna med denna framtid när vi utifrån ett personligt engagemang för rättvisa, sanning och medmänsklighet vågar ta ställning och handla och göra det som situationen tycks kräva av oss.

Vad är en sekulärt, genomskådande profetisk blick? Vad är en gudlös och ateistisk blicks totala okänslighet för det storartade mysteriet i passionsdramat och Guds frälsningsplan? Den frågan överlämnar jag med varm hand till läsaren att grubbla över.

 


PS 1. Om man vill fördjupa sig i den gudlösa kristologi som antytts så finns det några texter man kan gå vidare med.
(1)Kristus är uppstånden!” (Svensk Kyrkotidning nr 16/1998)
(2) 
Kristusseende och kallelse” (Kapitel 5 i ”Existentiell livssyn – kristen tro”, 1999).
En existentiell och icke-teistisk tolkning av Jesu uppståndelse, korsets
mysterium, frälsande tro, kristen eskatologi och Jesu domsförkunnelse.
(3)Nr 64. En ateistisk tolkning av passionsdramat” (Blogg 2014, live 2011)

PS 2.  Apropå avsnittet om begär och längtan:  I Kapitel 2 i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” utvecklas en existentiell teori om begär och längtan och hur de förhåller sig till religiös längtan.  Detta görs i Kapitel 2.II “Persongrunden och religiös längtan” och då mest explicit i avsnittet “Religiös längtan och begär” (II.4).  Om man är nyfiken är det förstås ingen nackdel att läsa Kapitel 2 från början. DS. 

 

 

Publicerat i ateismfilosofi, ateistisk eskatologi, ateistisk teologi, existentiell teologi, Kristologi, Människosonen, sekulär andlighet | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 95. Teoremaupplevelsen. En livsformande upplevelse med komplikationer.

.
Sett i ett nästan femtioårigt perspektiv kan jag med eftertryck konstatera att en upplevelse jag hade hösten 1969 har haft en helt avgörande betydelse för mitt liv. Det gick många år innan jag hjälpligt kunde fånga in den i ordens värld för mig själv. Då fick den också ett namn: Teoremaupplevelsen. Det tog ytterligare ett antal år innan jag kunde berätta i mina närmsta relationer. Sedan dröjde det ytterligare nästan lika länge innan jag kunde berätta om denna nyckelupplevelse offentligt.

Efter denna inledning kan man förledas att tro att det är frågan om en väldigt märkvärdig och storslagen upplevelse. Så är det inte! Det märkliga är att den har en grundton av vardaglighet och självklarhet.  

Det finns två komplikationer i den bild som målas upp. Jag har ännu inte bestämt mig för om en av dom är pinsam. Jag återkommer till detta på slutet!

 .

Efterspel till en film.

Teoremaupplevelsen utspelar sig i Lund hösten 1969. Jag och några nära vänner hade varit och sett den italienske regissören Pasolinis film ”Teorema” på bio. Filmen handlar om en välbärgad medelklassfamilj som lever ytligt och trivialt. Det viktiga är prylar, utseende, pengar och status. En ung man kommer på besök. Han är ömsint, ödmjuk och lyssnande. Det är inga åthävor och stora ord. Genom sitt sätt att vara börjar något märkligt att hända.

Det ytliga och triviala börjar krackelera. Livets djup och allvar tar sakta  alltmer plats; meningen, människans plats i världen, möjligheten att leva ärligt utan att blunda för svårigheter och komplikationer. Med den unge mannen som centrum formas med små medel långsamt en bild av att vi som människor har möjlighet att växa i omsorg och medmänsklighet och att bli genuint älskande varelser. Och att det bara när vi bejakar denna möjlighet som vi kan uppleva en djupare mening och livsglädje. Den enda i familjen som under filmens förlopp inte låter sig påverkas är pappan. Men filmen slutar som ett stort frågetecken – något har trots allt hänt med pappan, men vad lämnar filmen inget svar på.

 

Genom en köksdörr!

När vi kom hem till våra små omoderna enrumslägenheter med utedass på gården, började vi ordna till en gemensam fika. Jag bryggde te i mitt två kvadratmeter stora kök. Kompisarna höll på att göra i ordning resten av fikat i de två andra lägenheter som ingick i vårt gemensamma. Våra lägenhetsdörrar som gick direkt in i våra små kök stod öppna mot den gemensamma hallen.

Plötsligt är det som att tiden står still. Filmens slutscen, pappan som springer naken ut i ett ökenlandskap med händerna uppsträckta mot en brännande sol utspelar sig framför mina ögon i hallen genom den öppna köks- och lägenhetsdörren. Det är som en sorts dubbelexponering. Samtidigt fylls jag, köket och hallen av en stark omtumlande vision av att vi alla bär på möjligheten att bli älskande varelser, att vi alla bär på ett kärleksfrö, ett Buddhafrö eller Kristusfrö och samtidigt den smärtsamma insikten och motbilden – att denna möjlighet vanligtvis blir inkapslad och ofta deformerad till oigenkännlighet på grund av att vi är så sårbara, sköra och rädda. Den nakna mannen som springer mot solen sammanfattar både den positiva visionen och den smärtsamma motbilden.

Det är som att mannen rör sig, springer, mot en gräns där han antingen går under, brinner upp, förgörs – eller att hela hans inkapsling rämnar så att den sårbara, älskande människan kommer fram och kan börja växa. Samtidigt är det som att det intensiva ljuset, solen, som mannen rör sig mot är fyllt av en försonande kärlek som omsluter mannen, pappan, hur det än går. Det är en kärlek som omfamnar det rädda och fega, sveken och nederlagen, hans längtan och spruckna drömmar. Det är som att detta ljus, denna kärlek, vet att allt det fega, rädda, destruktiva, mörka som så ofta underminerar och förstör våra liv är den smärtsamma frånsidan av Buddhafröets, Kristusfröets, längtan efter att gro och växa.

Denna människa är samtidigt på ett paradoxalt sätt jag. Den försonande kärlek som omsluter mannen omsluter samtidigt mig med mina rädslor, feghet, tillkortakommanden, svårigheter, skuld med en sorts mjuk och självklar kraft. Och samtidigt sträcker sig denna kärlek vidare ut mot alla människor som brottas med det svåra att vara människa. Levande och döda!

Jag reflekterade inte över denna upplevelse som speciell eller märklig. Den rymde snarare en känsla av självklarhet och alldaglighet. Erfarenheten var inte bortom det vanliga vardagliga livet utan snarare alldeles mitt i. Den tydliggjorde med skärpa en sanning om människan och livet som jag bara tappat bort. Och i detta var jag inte särskild och märkvärdig. Detta blev i nästa ögonblick en sanning som alla människor bar på, men vanligtvis mer eller mindre inkapslad och omedveten på grund av nederlag, rädslor, skuld, ensamhet och all den elakhet, habegär, maktlystnad och destruktivitet som man i mörka stunder kan tycka att världen är full av.

Att få se mig själv och mina medmänniskor med de älskande och försonande ’ögon’ som av outgrundliga skäl tog form med en kristallklar  skärpa har haft en helt avgörande betydelse för mitt liv. Först bara i det enkla att det från den stunden har funnits en grundton av mening och hemhörighet i tillvaron som burit fram till dags datum i mötet med livets problem och svårigheter. Och en stark grundkänsla av förbundenhet med alla människor som på olika sätt och med mer eller mindre lyckade resultat brottas med människolivets gåta.

 

Ett storslaget världsräddarprojekt!

Knappt två och ett halvt år senare blev Teoremaupplevelsen utgångspunkten för en konkret, visionär idé om ett projekt i ett bostadsområde. Visionens kraft var föreställningen att detta projekt skulle kunna öka sannolikheten hos deltagarna för att få se sig själv och sina medmänniskor med de älskande och försonande ögon som blivit så viktiga och drabbande för mig. Detta skulle i sin tur kunna sätta en boll i rullning som ….! Det var en storslagen, vacker vision av en möjlig godartad global framtid. Var den idé jag hade fått en nyckel till denna globala framtid??

Från den stund denna vision tog form upplevde jag det som min oavvisliga skyldighet att pröva dess bärighet. Att detta sedan satte igång både dramatiska och svårhanterliga inre processer att ta detta starka inre krav på allvar var jag inte beredd på.

Sedan dess har jag också levt med frågan om gränserna mellan å ena sidan grandios knäpphet och å den andra sidan kreativ delaktighet i världens väl och ve. Utan vare sig gud eller tillgång till god sekulär själavård så har den Monthy Phytonska skrattspegeln varit min bästa hjälp att gång på gång ta mig loss från återkommande skov av krampaktiga längtan efter ett definitivt svar: grandios galenskap eller en sund och ärlig delaktighet mänsklighetens öde?? Kanske både och! So what?!    

Detta har blivit en livsuppgift som lever och ställer anspråk på mig än i denna dag. Först detta konkreta projekt i ett bostadsområde, sedan med nya förtecken och ramar som har förändrats rejält ett par gånger. Grundstenen i denna livsuppgift var att efter bästa förmåga bidra med skärvor som blivit synliga på min livsväg – genom ideér och handlingar – som jag trodde i någon liten mån kunde bidra till att hos andra människor öka sannolikheten för att få se sig själv och sina medmänniskor med dessa älskande och försonande ögon. Och hela tiden med en starkt gnistrande vision i bakgrunden:

Tänk hur radikalt annorlunda världen skulle bli om alla människor, om så bara för en liten stund, fick se sig själva och sina medmänniskor genom dessa ögon.

.

En kunskapsfråga.  

Hur som helst, det har inneburit att jag blivit försvuren åt en stor, viktig och oerhört utmanande kunskapsfråga:

Vad kan stödja utveckling av vår förmåga till medkänsla, förnuft, samarbete? Vad kan fördjupa upplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron? Vad kan stödja en livsprocess som handlar om hjärtats öppnande? Vad kan öka sannolikheten för det ska kunna uppstå den sortens benådade stunder av förundran och livsglädje som får hela tillvaron att glimma och glittra i ett paradisiskt nu? Vad är förutsättningen för att ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle ska överleva och utvecklas.  

Och tvärtom, vilka handlingar, ideér, läror, ideologier – sekulära eller religiösa – kan underminera förmågan till omsorg och samarbete? Vad bidrar till att fördjupa upplevelser av meningslöshet och avskurenhet från livet? Vad stödjer utvecklingen av de mörka och destruktiva möjligheter vi också bär på? Vad kan få oss att fastna i avundsjuka, habegär, hat, hämndlystnad? Vad kan få det demokratiska samhället att urholkas och vittra sönder?

Engagemanget i dessa frågor och viljan att efter bästa förmåga försöka bidra till det som stödjer utvecklingen av vår förmåga till medkänsla, förnuft, ansvar för det gemensamma har på ett helt avgörande sätt format mitt liv sedan dess.

 

Teoremaupplevelsen visavi mitt kristna arv.

Vid tiden för Teoremaupplevelsen hade jag tagit oåterkalleligt avsked från min kristna barnatro. Jag är uppvuxen i en tät frikyrklig miljö. I min närmsta släktkrets fanns ett missionärspar och tre predikanter, varav min far, Olof Persson, var en. Jag döptes 1958 som tioåring. Barnatron krackelerade redan i början på 1960-talet.

Det dröjde ända till 1990 innan jag, från mitt gudlösa, ateistiska perspektiv, på allvar började fundera över relationen mellan å ena sidan Teoremaupplevelsen och den kallelse som sedan kommit att prägla mitt liv och å andra sidan det kristna arv av bibliska berättelser, begrepp, riter, livsöden och vittnesbörd som jag fått med mig från min fribaptistiska uppväxtmiljö. Innan dess var det tabu.

Det engagerade frågande och funderande visavi kristen tro som började hösten 1990 resulterade så småningom i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Det tog sex år att få den färdig. Efter ett antal refuseringar publicerades den på internet. Sista kapitlet kom på plats senhösten 1998. Dessförinnan hade det blivit tre artiklar som tillsammans gav en hyfsad sammanfattning av den existentiella och gudlösa tolkning av kristen tro som utvecklades genomarbetat i boken. Två av artiklarna publicerades i den kristna kulturtidskriften Vår Lösen och en i Svensk Kyrkotidning.

 

Första komplikationen – ytterligare en viktig upplevelse!

Den första komplikationen gäller en oerhört intressant problematik i periferin av Teoremaupplevelsen som jag inte har berört. Hösten 1969 utspelar sig ytterligare en livsavgörande nyckelhändelse. Det gäller ett ‘våga-våga-inte-drama’ visavi en tjej jag var förälskad i. Att jag till slut vågade sträcka mig ut hade också en betydelse för mitt liv som inte kan överskattas. Denna händelse kom mycket mer omedelbart in i ordens värld, dvs som något jag kunde prata om och reflektera kring. Den sammanfattas väl i dikten “En rämna i muren” som jag skrev i början på 1980-talet.

Detta inträffade alltså samma höst som Teoremaupplevelsen. Och jag vet inte vilken ordning dom inträffade!! Jag förde inga anteckningar. Jag har inga andra hållhakar vad gäller tiden och ordningen. Det är bara två intensivt laddade separata händelser. Teoremaupplevelsen var punktuell. Våga-våga-inte-dramat var utsträckt över mer än en vecka. Den enda förbindelselänken är platsen. Båda utspelade sig på Mariagatan i Lund.

Ibland tänker jag att Teoremaupplevelsen var en sorts efterbörd av att jag till slut hade vågat. Ibland tänker jag tvärtom, att Teoremaupplevelsen gav mig den kraft och det mod jag behövde för att inför mig själv till slut erkänna min belägenhet och ge mig in i detta våga-våga-inte-drama.  

Att jag inte säkert kan fastställa vilken ordning dessa viktiga upplevelser inträffade har periodvis känts irriterande och frustrerande. Ibland nästan pinsamt!  

 

Den andra komplikationen –
då och nu; språkets frånvaro och närvaro.

Jag måste avsluta med ytterligare en rejäl komplikation. När jag beskriver Teoremaupplevelsen finns det en enkel självklarhet i beskrivningen. Även om det jag berättar känns helt sant så finns det ändå något bedräglig i berättelsen! Man kan förledas att tro att jag hade dessa ord redan då, i köket hösten 1969. Så är det inte!

Sanningen är att jag vid detta tillfälle hösten 1969 bara hade skärvor från en film och ett intensivt laddat ögonblick i den öppna köksdörren – kanske bara en minut – med bilden av den nakne mannen som springer mot en brännande sol. Sedan är det som denna bild också innehåller en skiffertext som med en omedelbar verkan påverkar mig på djupet men som det sedan tar år och åter år att tolka och översätta till begriplig svenska. Vad som är efterkonstruktion och vad som var det faktiska innehållet i skiffertexten kan inte säkert avgöras!

Kan det vara så att skiffertexten bara kan framträda och bli allt mer ‘läsbar’ – och kommunicerbar – utifrån de successivt växande konkreta erfarenheterna av att vara människa? Vad rymdes i filmen? Var det kanske så att filmen hade tillräckligt mycket av djup för att för mig fungera som en kondensationspunkt för en svårfångad väv av influenser, erfarenheter, insikter? Om inte filmen Teorema kommit i min väg just då – hade något annat kunnat fungera som kondensationspunkt och gett upphov till samma viktiga erfarenhet? Vet inte!!    

 

PS.  Berättelsen om Teoremaupplevelsen var länge känslig att berätta. Våren 2010 blev en text där Teoremaupplevelsen berörs tillgänglig på Internet. Men rejält undanskymt. Efterhand som laddningen ytterligare har minskat har jag länkat till denna undanskymda text när det känts motiverat. Men den har inte de komplikationer som lyfts fram här. Jag tyckte att det var dags att lyfta in en lite fylligare berättelse om denna viktiga erfarenhet och dess följdverkningar på scenens mitt. Berättelsen ger en viktig pusselbit till kraften i mitt livslånga engagemang kring existentiella livsfrågor – och efterhand även mitt gudlösa och engagerade förhållande till kristen tro. DS. 

PS 2.  I ett antal bloggar finns det inflikat skärvor av min personliga livshistoria som på ett eller annat sätt har omedelbar anknytning till mitt livslånga engagemang kring existentiella livsfrågor. Dessa bloggar har kategoriserats med Personligt som en av oftast flera kategorier. Detta är inte helt konsekvent genomfört eftersom denna kategori kom till först för ett par år sedan. Jag taggade då även några äldre bloggar. DS. 

 

 

Publicerat i andlighet, Okategoriserat, Personligt, sekulär andlighet, transcendenserfarenheter | Märkt , , | Lämna en kommentar