Premiärtest. Nr 1. Om Humanisterna och tro på Gud

Hej! Jag heter Carl Gustaf Olofsson. Tanken är att jag ska videoblogga om existentiella livsfrågor, religion, teologi, kristendom, religionskritik, klimat och jordens överlevnad. Ett konkret uttryck för mitt mångåriga engagemang kring dessa frågor är webbplatsen Språk, tro och religion som funnits på Internet sedan våren 1998. Där finns också boken  Existentiell livssyn – kristen tro?. Dess grund är en existentiell, inomvärldslig, sekulär livssyn. Den har i en del avseenden tydliga beröringspunkter med kristen trostradition därav frågetecknet i bokrubriken. Många kommentarer kommer att ha någon sorts avstamp i denna större textmassa.

Det är en rejäl utmaning att pröva detta med ‘bloggprator’ på video. För att det ska vara en poäng ska de ha hyfsad teknisk kvalitet men framför allt ska innehållet ha intresse, skärpa och relevans och framföras på ett sätt som inte skymmer innehållet. Min tanke och förhoppning är att ålder och mognad gör att det nu är möjligt att med lätt hand och ett visst mått av humor och distans göra komprimerade omtagningar av olika delar i det omfångsrika textmaterial som finns på webbplatsen ”Språk, tro och religion”. Utgångspunkten kommer att vara aktuella händelser, texter, debatter.  Se vidare under menyfliken ”Om mig” under jordkällaren ovan!

Nr 1: Om Humanisterna och tro på Gud
1 november 2010

 

Denna första videoprata har sin utgångspunkt i tre videoinspelade debatter
där Christer Sturmark är med.

Den första är en debatt från den 27 oktober 2008 i regi av Uppsala universitet med rubriken ”Religionen idag – från en gud till flera eller ingen alls”. Utöver Sturmark deltar Tuulikki Koivunen Bylund, då domprost i Uppsala, från november 2009 biskop i Härnösand och Torbjörn Fagerlund, professor i teoretisk ekologi.

Samtal om livsåskådning mellan Christer Sturmark och stockholmsprästen Ted Harris.
Samtalet hölls i december 2008

Debatt mellan Christer Sturmark och teologen och etikprofessorn Elisabeth Gerle
Debatten gick av stapeln i ABF-huset i Stockholm den 14 september 2010

På Humanisternas webbplats finns ett utmärkt arkiv med videoinspelade debatter, seminarier och intervjuer

Publicerat i Humanisterna och religion | 2 kommentarer

112. Antropocen och energiförbrukning i ett globalt perspektiv

.

För ett par veckor sedan fick jag syn på en snygg grafisk redovisning av den globala energiförbrukningen från år 1800 till och med 2017.  Den har funnits i huvudet sedan jag först fick syn på den. I bakgrunden eller som ett koppel påträngande frågetecken och utropstecken.

Det var nästan en chock när jag efter två eller tre dagar upptäckte att det stora lila fältet var naturgas och inte kärnkraft (nuclear) som jag lite slarvigt hade uppfattat det som. Efterhand som dagarna gått har begreppet “fossilfritt” utifrån grafen vackra färgfält alltmer börjar lysa med någon sorts inre eldskrift. Ett par gånger har jag vaknat mitt i natten med frågan om vad den vackra grafen egentligen betyder mera handfast. För ‘jordsystemen’? (för att använda ett av docent Martin Grens ord i hans föreläsning om människan i antropocen)? För den heliga tillväxten? För rimlig fördelning? För framtiden för det globala samhället på 100 års och 1000 års sikt?  Och sist och inte minst: säger grafen något viktigt om mitt konkreta vardagliga liv här och nu?? Säger den något om mitt liv om 10 år?

Grafen är indelad i snygga färgfält beroende på energislag. I botten finns bioenergi. Det är det brunröda fältet längst ned som inte förändrats mer än marginellt sedan 1800-talets början. Sedan kommer de fossila energislagen kol, råolja och naturgas. Därefter har vi vattenkraft, kärnkraft, vindkraft och solenergi och – överst – övriga förnybara energislag.

 

Om man klickardenna länk så öppnas grafen på internet. Då kan man röra muspekaren och få fram siffror för de olika energislagen under olika årtal. Från 1965 och framåt finns uppgifter för varje år. Från 1960 och bakåt är det 10-årsintervall ända tillbaka till år 1800!

Kurvorna för ekonomisk tillväxt och ökad energiförbrukning har följt varandra väldigt nära sedan industrialismens början. Det är viktigt att ha i bakhuvudet.

.

2017 – hur många procent är fossil energi?

Total energikonsumtion år 2017: 153 595 TWh

Fossil energi: 133 852 TWh  = 87,1%
Förnybar energi: 19 740 TWh  = 12,9%
Kärnkraft: 2 636 TWh      = 1,7%

Vad är förnybar energi?

Jag har efterhand som jag mediterat över denna graf blivit medveten om att det är ganska missvisande att klumpa ihop all förnyelsebar energi när man ska försöka förstå hur vi ska ersätta den fossila energin för att reducera utsläppen av växthusgaser. Uttaget av bioenergi ligger sannolikt nära max. Det är det nedersta bruna fältet i grafen. Dessutom blir det förstås koldioxid när man förbränner biomassa. Träden gör mest klimatnytta när de får stå kvar och växa eller används för att bygga hus och tillverka möbler.

Vattenkraften kan sannolikt inte byggas ut mer än marginellt. Och när man bygger ut är det såväl stora naturvärden som markrättigheter (ofta för ursprungsbefolkningar – samer, indianer etc) som står på spel.

Det är ganska rimligt att leka med tanken att uttaget av bioenergi och vattenkraft bara kan öka ganska marginellt. Och i det stora fossilhavet är även en högst osannolik fördubbling av bioenergi och vattenkraft att betrakta som marginell. Sedan har vi även det osäkra kortet med kärnkraft.

Med ovanstående resonemang i bakhuvudet så kan man titta på den icke-fossila energiproduktionen år 2017.

Total energikonsumtion 2017 – 153 596 Twh
Vattenenergi 2,6 % (4060 Twh)
Sol, vind och övrig förnyelsebar energi: 1,4 % (2153 Twh)
Bioenergi: 7,1 % (10 895 Twh)
Kärnkraft: 1,7 % (2636 Twh).
Olja, kol, naturgas: 87,1 %. (133 782 Twh) Skall ersättas!

 

Produktionen av förnybara energi växer snabbt!

Det sägs ofta att den förnyelsebara energin ökar snabbt. Det är sant! Från 2012 t.o.m 2017 har sol, vind och övrig förnyelesebar ökat från 1053 TwH till 2153 Twh. En fördubbling på fem år! I siffror har den förnyelsebara energin med tillväxtpotential ökat med 1100 Twh på fem år. Under samma fem år har olja, gas och kol ökat från 127 466 Twh till 133 853 Twh. Den fossila energikonsumtionen har alltså under dessa fem år ökat med 6 387 Twh. Dvs att under denna femårsperiod med en exceptionellt snabb ökning av den förnyelsebara energi har vår förbrukning av fossil energi ändå ökat 6 ggr så mycket.

Vattenkraft och bioenergi har inte räknats in eftersom potentialen för ökning är högst begränsad. Den bistra sanningen är att vår förbrukning av fossil energi fortsätter att öka. Tillskottet av förnyelsebar energi har ännu inte fått den fossila energiförbrukningen att börja minska på den globala arenan. Jag säger det en gång till: DEN SNABBA ÖKNINGEN AV FÖRNYELSEBAR ENERGI HAR ÄNNU INTE FÅTT VÅR FÖRBRUKNING AV FOSSIL ENERGI ATT BÖRJA MINSKA!!

Den förnyelsebara energin har än så länge inte ersatt en endaste Twh fossil energi. Den har bara plusat på vår totala globala energiförbrukning. Man kan säga att den förnyelsebara energin har bidragit till att upprätthålla en fortsatt global tillväxt och en fortsatt ökad global energikonsumtion.

.

PS. Jag kan inte låta bli laborera med tanken på en personlig energibudget utifrån någon form av rimlig fördelning i ett globalt rättviseperspektiv och med utfasad fossil energi. Och då förstås med hänsyn till mycket större behov av energi för att värma bostäder, institutioner och fabriker på de nordliga delarna av jordklotet. Jag kanske återkommer med lite tankelekar kring det. Men det är ju en fråga man kan fundera över själv utifrån den vackra grafen – om man vågar.  DS.

PS 2. Klimat och ändliga resurser – en moralisk fråga?!”. Jag passar på att göra reklam för ett panelsamtal på Kalmar Stadsbibliotek – mitt i biblioteket, måndagen den 4 mars 2019 kl 18. Inget inträde. Jag är moderator. Man kan läsa mer om arrangemanget och panelen på Humanisterna Kalmars blogg. Det finns också ett evenemang på FacebookDS.

PS 3. Det finns röster som på ett kunnigt sätt ifrågasätter ekonomisk tillväxt som samhällelig grundnorm. I ett förarbete till ekonomidelen i FN:s hållbarhetsrapport ”Global Sustainable Development Rapport 2019” så har BIOS Research Institute (Finland) tagit fram rapporten: ”Governance of economic transsition.” Det publicerades i  augusti 2018. Det är också motiverat att påminna om den brittiske ekonomen Tim Jacksons ”Prosperity without growth – economics for a finite planet” (2009) och på svenska 2011 med titeln: ”Välfärd utan tillväxt – så skapar vi ett hållbart samhälle”. Boken väckte mycket uppmärksamhet när den kom ut på svenska och recenserades i många tidningar – bl.a. i DN och Göteborgsposten. Boken var resultatet av en utredning som beställts av brittiska labour. Antologin: ”Att svära i kyrkan – tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet” publicerades 2013. Den finns tillgänglig på internetDS. 

 

Publicerat i antropocen, etik, klimat och miljö, Okategoriserat | Märkt , | 2 kommentarer

Nr 111. Att vara människa i antropocen. Några tankar efter en föreläsning av docent Martin Gren.

PS 3. (31.1.2019). Se nedan!

Martin Gren är docent och lektor i kulturgeografi på Linnéuniversitetet i Kalmar. Måndagen den 21 januari höll han en föreläsningen i Humanisterna Kalmars regi på pub/restaurang Park Hermina, vägg i vägg  med Kalmar konstmuseum. Strax över 30 personer hade hittat dit. Rubrik: ”Att vara människa i antropocen”.

Martin Grens föreläsning har satt viktiga tankar i rörelse. Hans kreativa ordbildningar känns värdefulla för min del. Men det har krävts flera genomlyssningar i efterhand. Som extra ljud till den video som spelades in så spelade vi in en digital ljudfil på min utomordentliga Zoom H1. Jag var teknisk assistent och skötte ljudinspelaren och en videokamera. Videon redigeras av annan person. Men ljudfilen är tillgänglig i detta nu. 

Martin Gren föreläser på puben Park Hermina

Lyssna på föreläsningen:
Det bästa är att ladda ner podfilen till mobilen eller datorn. Klicka på de tre punkterna och välj ”Ladda ner”. Har man podfilen på mobilen (eller datorn) är det sedan lätt att lyssna när man vill. Man har då också mycket bättre reglage om man vill lyssna om eller scrolla.

 

Martin Gren skiljer på två nutidsepoker. Den moderna och den antropocena som håller på att ta form. Antropocen är ett relativt nyskapat geologiskt begrepp. Men Martin Gren gav det här även en samhällsvetenskaplig och psykologisk betydelse. Det gäller då politik, ideologi och mentalitet. Det moderna kännetecknas av framåtskridande och tillväxt. Och att man ser framtiden som öppen – allt kan bli bättre, såväl för mig som för alla på hela jorden. Den moderna epoken i denna mening börjar på allvar i mitten på 1800-talet. Den antropocena epoken som håller på att långsamt ta form innebär att det oerhört komplexa jordsystemet – livsväv, biosfär – börjar framträda som en ovillkorlig ram och grund för våra liv och för den mänskliga civilisationen.    

Det är lite lurigt med orden. Man kan säga att den modernistiska politiken och livssynen är antropocentrisk i betydelsen människocentrerad. När biosfären och de obevekliga planetära ramarna blir den grundläggande utgångspunkten för såväl politiken som personlig mentalitet och livsåskådning så kan man utifrån det nya geologiska begreppet “antropocen” tala om den “antropocenianska” epoken. Den utgår från insikten att människan och människans alla verksamheter är en planetär kraft som påverkar såväl geologi som biosfär.

Modernister – politiker såväl som företagare och enskilda personer –  tänker och agerar som om framtiden är öppen utan begränsningar. Det kan hela tiden kan bli bättre för alla. Levnadsstandard, möjligheten att resa, transporter, sjukvård, utbildning, tillgången till alltmer sofistikerad teknik.

Föreställningen om den obegränsat öppna framtiden bygger på ständig tillväxt. Utan föreställningen om ständig tillväxt skulle den fördelningspolitiska frågan obevekligt göra sig påmind. För att dom som har det sämst ska få det bättre utan ständig tillväxt så måste de som har det bättre få det sämre. Jag vet inte om det finns något sätt att komma runt denna enkla logiska tanke. Det kan vara en starkt bidragande anledning till att föreställningen om evig tillväxt är en nästan lika oantastlig tankefigur som tron på Gud var för 500 år sedan. Om man ifrågasatte guds existens betraktades man som sinnesrubbad.   

Utifrån detta sätt att definiera ‘det moderna’ så är såväl det demokratiska välfärdssamhället som de kommunistiska planhushållningssamhällena olika uttryck för det moderna: föreställningen om den öppna, bättre framtiden. För egen del har jag varit modernist i denna betydelse största delen av mitt liv.

Dom senaste åren har jag mera handfast börjat fatta det jag länge lite mer vagt har anat: att det finns ekologiska, planetära gränser. Det gäller hela biosfären som vi är en del av. Våra fortfarande växande utsläpp av växthusgaser som gör jorden varmare är ett exempel. När man på allvar börjar inse att biosfärens hälsa är själva förutsättningen för såväl hela den mänskliga civilisationen som för människans fantastiska självreflekterande medvetande med förmåga att tänka, förundras, lösa svåra problem, skratta, fundera över livet och ‘allting’ – så håller man på att förvandlas från modernist till ”antropocenian”. Martin Gren formulerar detta med stor skärpa och nya ord. Föreläsningen har gett mig ytterligare näring för min personliga utveckling från modernist till antropentrian.

En central tanke i Martin Grens föreläsning är vi är inne i början av ett epokskifte från modernism till antropocenianism. Det gäller i högsta gran en existentiell problematik som gäller frågan om vad det innebära att vara människa. Detta gör oss bitvis rejält förvirrade. Både på det personliga planet och det politiska! 

Jag tycker det finns fog för att ställa frågan om inte en hel del av den ökande psykiska ohälsan bland såväl unga som äldre som det rapporterats om de senaste åren har med detta svåra och bitvis smärtsamma epokskifte att göra. Än så länge har inte det politiska livet tagit klivet från modernism till antropocenianism. Och de flesta av oss har ännu inte tagit detta kliv i sin personliga livssyn och livshållning. Jag har den kanske naivistiska övertygelsen att om vi ser dessa obevekliga och bistra existensvillkor i ögonen så kan det frigöra både livsmod och kreativitet.

Populismen har de senaste fem, tio åren växt sig oroväckande stark i hela västvärlden. Till en viktig del är den en reaktion på den växande otryggheten när det gäller jobb och vardagliga livsbetingelser i globaliseringens fotspår. En del i detta är att den målar upp bilden av att det är möjligt att återgå till den modernistiska epokens glanstid – 1950- och 1960-talet med rejäla jobb, levande bruksmiljöer, lokalt förankrade industrier, välfungerande landsbygd och ett överblickbart kulturellt sammanhang. Utifrån Martin Grens bild av ett pågående epokskifte ligger det nära till hands att uppfatta populismen som en modernistisk karikatyr. Denna förrädiska karikatyr uppstår när den modernistiska epoken – i Martin Grens mening – obevekligt går mot sitt slut.

Populismen är inte bara anti-globalistisk, den är också anti-antropoceniansk. Ett av populismens ideologiska fundament är att förneka eller bagatellisera klimatfrågan och mera övergripande – att förneka den långsiktiga biosfäriska betydelsen av vår livsstil. Populismen hjälper många att skjuta undan och blunda för det plågsamma epokskiftet från modernism till antroprocenianism (ordet är knepigt!). Den populistiska ideologin kan kortsiktigt lätta på den oro och ångest som är förbunden med detta obevekliga epokskifte. Om populismen skulle ta över scenen i västvärlden så kommer det att få långsiktigt svåra och kanske ödesdigra konsekvenser för många områden.

Det mesta talar för att detta skifte kommer att inträffa med en obeveklig historisk kraft oavsett hur mycket vi försöker blunda. En hel del kulturella röster är på väg och det finns föregångare. Och detta kliv, detta skifte, är såvitt jag förstår, nödvändigt, inte bara i Sverige, utan på ett globalt plan, om vi ska kunna lösa de stora ödesfrågor vi står inför som global civilisation. Det gäller klimat, ändliga resurser, biologisk mångfald, jorderosion, havs- och vattenmiljö.  

När vår kultur skiftar från modernism till antropocentrianism så kommer frågan om olika beslut och handlingars påverkan på biosfären alltid att finnas med på scenen som en överordnad och obeveklig fråga. Och i många fall kommer frågan om hur biosfären påverkas att bli avgörande för vilka beslut man fattar. Det gäller inom politiken, företagsvärlden och vår privata livsföring. Det  kommer också på avgörande sätt att påverka våra livsåskådningar och det kulturella samtalet

Under modernismen behandlas frågorna om miljö, biosfär och klimat som ett av många politiska specialområden. När antropocentrianismen tagit över kommer de långsiktiga biosfäriska överlevnadsfrågorna att utgöra det politiska och ideologiska fundament som bestämmer ramarna.      

Jag avslutar med att säga ett stort tack till Martin Gren för en spännande och mycket stimulerande föreläsning. Föreläsningen kommer på video vad det lider. Men i detta nu finns den tillgänglig som en podfil man kan lyssna på. Det bästa är att ladda hem den i mobilen – eller datorn – och sedan lyssna. (Länk – se under fotot ovan!!) 

 

PS 1. I nära samarbete med Kalmar Stadsbibliotek bjuder Humanisterna Kalmar in till ett panelsamtal måndagen den 4 mars 2019 kl 18. Rubrik: ”Klimat och ändliga resurser – en moralisk fråga?!” Samtalspanelen består av Nina Wormbs, teknik- och miljöhistoriker från  KTH, Billy Larsson, fil.dr. psykolog och psykoterapeut, och Pella Larsdotter Thiel, ordförande för svenska omställningsrörelsen, arbetar aktivt med naturens rättigheter. Undertecknad är moderator. Det kommer snart ett evenemang på Facebook. Mer information finns tillvidare under fliken ”På gång” på Humanisterna Kalmars blogg. DS.

PS 2. (28.1.2019). Jag passar på att göra lite reklam för Humanisterna Kalmars samtalsarrangemang med Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, och Therese Uddenfeldt, kulturjournalist och författare. Det finns en bra videofilm. Man kan också läsa om arrangemanget på Humanisterna Kalmars blogg. DS.

PS 3. (30.1.2019). Av lite tillfälligheter upptäckte jag just en bok om det epokskifte som bloggen berör. Titel: ”Vart är världen på väg? : perspektiv, strategier och förutsägelser” . Författaren heter Karl-Erik Edris. Den kom ut redan 2015 men har inte korsat min väg förrän nu. Det kan bero på att min ‘blick’ har förändrats.
Här ett klipp från presentationen av boken på Adlibris (sannolikt baksidestexten:

”Den gamla berättelsen om eviga framsteg genom rationalitet och vetenskap håller inte längre. I praktiken begränsar den våra möjligheter att förstå vart världen är på väg……
…… Vart är världen på väg? är en djärv bok som målar upp bilden av en strategi för ett möjligt civilisationsskifte. Visst ser Karl-Erik Edris att vi står inför en tid av allt svårare yttre kriser. Men han frilägger också den underström i den historiska utvecklingen som bär fram ett radikalt mentalitetsskifte. Ett skifte som kommer att göra det möjligt för oss människor att förvandla vår villrådiga moderna tid till en global syntescivilisation. En framtida värld där människornas bättre sidor har kommandot.”

Två omdömen om boken.
”Med sitt kristallklara och lättillgängliga språk bjuder Karl-Erik Edris på sin omfattande lärdom och beläsenhet inom flera olika fält.”
Alf Hornborg, professor i humanekologi, Lunds universitet,

”Det här är en bok för alla som tror på människans inre lyskraft och vilja att göra gott. Vart är världen på väg? är ett centralt stöd för en nödvändig förändring.“
Lars G Linder, tidigare kommunalråd, riksdagsman och förbundssekreterare för Socialdemokrater för tro och solidaritet. 

Jag är väldigt nyfiken och har just beställt boken på Adlibris. DS.

Publicerat i antropocen, existensvillkor, hållbar utveckling, klimat och miljö | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Nr 110. Levinas, den Andre och det etiska imperativet. Apropå Filosofiska rummet den 18 november 2018.

 

Jag lyssnade Filosofiska rummet från söndagen den 18 november via hörlurar i mobilen dagen efter att det sändes. Jag har lyssnat ytterligare två gånger under veckan som gått. Rubrik: “Utblick: Emmanuel Levinas och vårt ansvar för varandra”. Det var intressant och ändå på något sätt abstrakt och undflyende. Det handlade om en viktig problematik och en spännande filosof som jag känner till sedan länge, men bara är ytligt bekant med. Det slog an trådar som engagerat mig med stor kraft under många år. Detta gällde tro bortom det övernaturliga och frågan om vad som gör oss till moraliska och etiskt reflekterande varelser. I ingressen och början av presentationen till programmet på webben kan man läsa:

Den Andres ansikte: Den litauisk-franske filosofen Emmanuel Levinas ville inte skapa moralregler, utan var mer intresserad av att lista ut vad det är som får oss att handla etiskt.

”Tro är inte en fråga om existensen eller icke-existensen av Gud. Det är uppfattningen att Kärlek utan belöning är meningsfull.” Så har den judiske litauisk-franske filosofen Emmanuel Levinas (1906-1995) skrivit i en av sina böcker.

Tomas Lunderqvist, producent på Filosofiska rummet, hade rest till Litauen och träffat  filosofen Viktoras Bachmetjevas, som översatt, studerat och skrivit om Levinas. Han arbetar också med att färdigställa ett Levinas-center i filosofens födelse- och uppväxtstad Kaunas. Utifrån intervjun med Viktoras Bachmetjevas samtalade Lars Mogensen med två filosofer på Södertörns högskola som också har ägnat sig åt Levinas tankevärld: Ramona Rat och Carl Cederberg.

Jag fick också  ytterligare några små bitar av Levinas tänkande som jag inte kände till sedan innan.

Ramona Rat gjorde en intressant notering i början av programmet. När det gällde filosoferande om döden så har, enligt henne, de allra flesta filosofer ägnat sig åt att reflektera över den egna döden och detta att vi är medvetna om att vi kommer att dö. I fokus för Levinas var den Andres dödlighet och död. Och det var detta annorlunda perspektiv på döden som hade väckt hennes intresse för Levinas.

En annan intressant detalj som kom upp, om jag förstod Carl Cederberg och Ramona Rat rätt, var att Levinas var mer intresserad av frågan om vad som gör oss till etiskt reflekterande varelser än att sätta upp specifika moralregler.

Ytterligare en detalj som vidgat min syn på Levinas var att han som komplement till “den Andre” också använde begreppet “den Tredje”. Det är Levinas sätt att markera att vi är samhälleliga varelser. Jag berör detta i “Avslutande kommentarer”.

Min filosofisk-teologiska debut som 48-åring 1996 var en artikel som handlade om tro oberoende av det övernaturliga. Jag driver där tesen att det finns en specifik livshållning, delaktighetens livshållning (vars grundsten är vad jag där kallar existentiell tro), som tenderade att utveckla och fördjupa upplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron – och som också vidgar vårt moraliska universum. Och att det finns en annan livshållning likgiltighetens livshållning (vars grundsten är vad jag där kallar existentiell otro), som bland annat tenderade att urholka såväl upplevelserna av mening som vårt moraliska universum. Jag tänkte då inte över artikelns tankar om vidgning respektive krympning av vårt moraliska universum i termer av metaetik – tankar om moralens grunder – men det är just vad det är.  (“Har kristen tro en framtid?”, tidskriften Vår Lösen, nr 8/1996).   

Såväl frågan om vad som gör oss till etiska och moraliska varelser som frågan om tro från ett existentiellt och gudlöst perspektiv (se det inledande citatet av Levinas) har engagerat mig med stor kraft under största delen av mitt vuxenliv. Båda frågorna är något av nyckelteman i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?“ (1999, 2014 – finns som nätbok och e-bok). Ett helt kapitel, kapitel 6, handlar om tro från ett existentiellt perspektiv. 

Programmet om Levinas filosofi fick mig att kolla upp en 20 år gammal fotnot från boken om just Levinas. Med en lite stolt förvåning så kunde jag konstatera att den kritiskt reflekterande noten fortfarande håller måttet och har aktualitet.

Noten är skriven mot bakgrund av mitt försök att i kapitel 2 och 3 i boken visa den avgörande betydelsen av att förhålla sig ansvarigt (kapitel 2) respektive existensutforskande (kapitel 3) för att kvaliteter som mening och hemhörighet i tillvaron ska kunna få fäste och fördjupas. Att förhålla sig ansvarigt betyder mycket summariskt att ta ‘samvetets, hjärtats och sanningens röster’ i sin inre värld på allvar. Det innebär att leva med ett speciellt spektra av positiva och smärtsamma känslor knutna till framgångar och nederlag, att våga och inte våga. En viktig del är att erkänna sin feghet och sin skuld när man svikit i detta. Att förhålla sig existensutforskande är att leva med ett öppet och prövande förhållande till frågan om vad det innebär att vara människa. Döden, kroppen, naturen, språket, ensamheten, slumpen mm. Här finns smärtpunkter som vi ofta försöker fly ifrån med konsekvensen att våra liv förytligas och att avståndet till den Andre växer.

Ganska många noter i ”Existentiell livssyn – kristen tro?” är något av miniessäer med rubriker. Noten om Levinas är en sådan! Här kommer den 20 år gamla fotnoten med samma rubrik som i boken!    

.  

Levinas, den Andre och det etiska imperativet.

Det finns idag en filosofisk reflektion (anm. skrivet med mitten av 1990-talet som horisont) som betonar betydelsen av att se och erkänna den Andre, människan vi möter, som den radikalt Annorlunda och att detta utgör grunden för upplevelsen av ett etiskt ansvar i förhållande till den Andre. Det innebär ett erkännande av att jag inte kan avtäcka, förstå, förklara en annan människas liv och existens oavsett hur sofistikerade begrepp, teorier eller kunskap som jag har till hjälp. Tvärtom utgör varje försök att förstå den andre genom generella begrepp och teorier ett effektivt hinder för att det ska kunna uppstå ett levande möte ansikte mot ansikte. Denna diskussion har sitt främsta upphov hos den fransk-judiske filosofen Emmanuel Lévinas (1906-1995). I “Etik och oändlighet”, (Symposion, 1988) ger Lévinas i intervjuform en kort presentation av några viktiga huvuddrag i sin filosofi.

Utifrån den diskussion som har förts här framträder två kvalitativt helt olika typer av ‘annorlundahet’ som kan träda fram i förhållande till ‘den Andre’.

Den upplevelse av den andre som ‘annorlunda’ som springer fram ur en existensförnekande hållning handlar om avstånd och främlingskap. I existensförnekelsens ‘annorlundahet’ förnekas att grunden i mitt liv är likadan som i varje annan människas liv. Det är en upplevelse av ‘annorlundahet’ som är relationsupplösande och värdeurholkande. När denna ‘annorlundahet’ slår igenom med full kraft i en människas upplevelse av ‘den andre’ så känner hon sig likgiltig i förhållande till ‘den andres’ person, liv och öde. Förutsättningen för att uppleva ett etiskt ansvar är upplöst och utplånat. Den ‘andre’ förvandlas till ett objekt som man, i den mån de yttre omständigheterna tillåter det, kan förfoga över efter eget gottfinnande.

Den upplevelse av den andre som ‘annorlunda’ som växer fram ur en ‘existensutforskande hållning’ har sin grund i den intuitiva eller medvetna insikten att jag och varje annan människa måste möta och förhålla oss till samma sköra och utsatta existensvillkor. Den rymmer också insikten att i mötet mellan våra enskilda personliga livsöden och dessa gemensamma existensvillkor så formas en helt unik person och en helt unik livshistoria.

Upplevelsen av den andra som den radikalt ‘annorlunda’ som har denna grund är relationsskapande och värdeskapande till sin karaktär. Den utgör grunden för en ovillkorlig respekt för den andre. ‘Jag’ vet att en annan människas livsöde med alla dess konkreta händelser, livsomständigheter, förvecklingar, påfrestningar, val etc aldrig kan avtäckas och bli fullt synligt för ‘mina’ ögon. Däremot kan jag alltid berikas i det öppna mötet med den andre. I sin ‘annorlundahet’ skapar den andre nytt ljus över min existens. I min ‘annorlundahet’ skapar jag nytt ljus över den andres existens.

Den respekt för ‘den annorlunda’ som växer fram när en människa förhåller sig existensutforskande skapar ett etiskt imperativ som säger att det är orätt att kränka, förödmjuka och förnedra en annan människa oavsett varje form av konkreta omständigheter. Det säger också att jag inte har rätt att döma ‘människor’ eftersom en annan människas historia och livsöde aldrig kan avtäckas och bli fullt synligt för mina ögon. Jag har bara rätt och ibland skyldighet att döma eller ta avstånd ifrån enskilda handlingar, förhållningssätt, idéer etc. I ett bibliskt språk uttrycks denna insikt i termer av att det inte ankommer på oss som människor att döma, det är Guds sak. Denna insikt finns också i talesättet att man inte ska döma en annan människa förrän man gått en dagsmarsch i hennes skor.

Jag känner inte till Lévinas tänkande tillräckligt för att kunna föra en kritisk diskussion. Lévinas tycks vara inriktad på den ‘annorlundahet’ som har sin grund i vad som här kallas en ‘existensutforskande hållning’. Det enda som kan sägas är att det framstår som viktigt att förstå att det finns en kvalitativt helt annan ‘annorlundahet’ som växer fram i existensförnekelsens hållning och som till sin natur är värdeupplösande.

Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet framstår det också som otvetydigt att den dynamiska grunden till framväxten och fördjupningen av den ena eller andra typen av ‘annorlundahet’ är om vi lever ansvarigt (kapitel 2, ”Ansvar och flykt”) och existensutforskande (kapitel 3, “Utsatthet och transcendens”) eller om vi lever icke-ansvarigt och existensförnekande.

Det innebär att vi inte kan bestämma att betrakta ‘den Andre’ som ‘annorlunda’ på det sätt som är värdeskapande och relationsskapande genom ett enkelt viljebeslut. Vi kan däremot välja att ärligt och efter bästa förmåga leva i ansvarighetens hållning och att försöka utforska och förstå den smärtsamma sidan av våra gemensamma mänskliga existensvillkor, vilket är två grundpelare i vad som i denna bok kallas ‘delaktighetens livshållning’. I denna livshållning kan den värdeskapande ‘annorlundaheten’ i förhållande till den andre växa fram och fördjupas, och då mer som ‘något som sker’ som en inre dynamisk konsekvens av en specifik livshållning, än som något som vi rår över genom vilja och beslut.

Sammantaget innebär detta att vi utifrån en förståelse av att det finns en ‘värdeskapande struktur’ i en typ av upplevelse och erkännande av den andre som ‘helt annorlunda’ inte kan forma ett etiskt imperativ som säger att vi genom ett viljegrundat beslut bör betrakta den andre som annorlunda på detta sätt. Om man formar ett sådant etiskt krav blandar man ihop saker som inte ska blandas ihop. Förståelsen av problematikens natur försvåras.

Anm. Texten är återgiven från not 8 till Kapitel 3 ”Utsatthet och transcendens”. Ingår i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”, 1999, 2014)

 

Avslutande kommentar.

Problematiken med två helt olika infallsvinklar till den Andres annorlundahet som diskuteras i ovanstående not berördes inte i programmet. Det kan peka på att jag har rätt i min gissning att Levinas aldrig har berört detta.

Jag skulle också viljat veta i vilken utsträckning Levinas skiljer på den Andre i det konkreta kroppsliga mötet ansikte mot ansikte och den Andre i form av den avlägset Andre. Man kan kanske säga att detta tangerades i den intressanta avslutningen om ‘den tredje’ som handlar om att vi lever i samhällen och därmed också med mer abstrakta relationer när det gäller ansvaret för våra medmänniskor. Men där finns ytterligare en spännande – och viktig! – aspekt som inte berördes. Det gäller den hjälpbehövande som jag inte ser, som jag inte har mer relation till än några bilder och en text – eller en videosnutt. Och som dessutom mer framträder icke-personligt som grupp eller katastrofdrabbad by eller stad. Man kan säga att det är lätt och enkelt att släppa ifrån sig någon hundralapp nu och då för att hjälpa den avlägset Andre – eller snarare de avlägset Andra (pluralis). Men samtidigt är det ett relativt nytt och märkligt fenomen! Vad är det för sida i oss människor som får många att göra detta? Är det uttryck för att vi fortfarande är under utveckling som sociala varelser? Är den växande villigheten att dela med sig till den avlägset andre uttryck för att vi kanske håller på att utveckla ett globalt samvete?

Sedan kan man fråga sig vad det är som gör att vi sätter ganska krassa gränser för hur mycket vi släpper ifrån oss på detta opersonliga sätt. Det fungerar som en frivillig extrabeskattning. Man kan se det som en variant av Levinas metaetiska fråga. Det enda man säkert kan säga är att det inte går att passa in i den människosyn som ligger till grund för de nyliberala ekonomiska teorierena.

Finns det något i vår sakta ökande förmåga att ta in och förhålla oss till den avlägset andre som förebådar utvecklingen av det planetariska samvete hos oss som enskilda människor som sannolikt är en nödvändighet hos en majoritet av jordens befolkning om vi ska kunna lösa de globala ödesfrågor som blir allt svårare att blunda för. Då måste ansvaret vidgas till livsväven och livsbetingelserna för de avlägset andra som kommer att leva på jorden om 100 år, om 500 år, om 1000 år. Det gäller i nuet vårt ansvarstagande för livsväven och att börja syna den långsiktiga hållbarheten i vår konsumtion och livsstil. Och då våga välja och fatta beslut utifrån det vi får syn på! I detta växande ansvar för den avlägset andre i en framtid bortom vår personliga död ingår sannolikt också en växande motivation att påverka såväl andra i vår närhet som politiker utifrån det man tycker sig förstå. Det gäller mest omedelbart våra allt för stora utsläpp av växthusgaser. Men det gäller också ändliga resurser, rimlig fördelning, biologisk mångfald, jorderosion, havs- och vattenmiljö.

 

PS 1. Den 4 mars 2019 hålls ett panelsamtal på Kalmar Stadsbibliotek – mitt i biblioteket – med rubriken: ”Klimat och ändliga resurser – en moralisk fråga”. I panelen ingår Nina Wormbs, tekn.dr. KTH i Stockholm, Billy Larsson, fil.dr., psykolog, psykoterapeut och författare, Pella Larsdotter Thiel, ordförande för det svenska omställningsnätverket och drivande när det gäller naturens rättigheter. Arrangemanget är ett initiativ av Humanisterna Kalmar och genomförs i nära samarbete med Kalmar Stadsbibliotek och med stöd av det Kalmarbaserade omställningsnätverket Folk och Frö och ABF Östra Småland/Öland. DS.

PS 2. Den 28 november har såväl ingresstexten som avslutande kommentarer bearbetats något. Då har även uppgifterna om arrangemanget den 4 mars kommit på plats. DS.

Publicerat i etik, existensvillkor, moral | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Nr 109. Behöver vi nya sätt att tänka? Ett samtal om jordens framtid. Kulturhuset i Stockholm den 9 oktober.

.

Om mindre än en vecka sitter jag med i en samtalspanel i Hörsalen på Kulturhuset i Stockholm. Förutom mig, den i särklass minst kände, så är det en mycket kompetent och spännande panel. Det är en uppföljning av ett lyckat och välbesökt arrangemang på Kalmar Stadsbibliotek (video) den 12 februari (2018), initierat av Humanisterna Kalmar, med Ulf Danielsson och Therese Uddenfeldt kring temat klimat, miljö och hållbara sätt att leva. Ett spännande och viktigt tillskott i Stockholm är Pella Larsdotter Thiel, ordförande i det svenska omställningsnätverket.

Tisdagen den 9 oktober kl 19.30 – 21.
Kulturhuset i Stockholm, Hörsalen plan 3.  

I samtalet och frågestunden i Kalmar vidrördes kort religion, existentiell ytlighet, andlighet, existentiell fördjupning och rädslan för döden som något av konsumtionssamhällets motor. Detta rör vid frågor som engagerat mig genom hela mitt vuxenliv och som jag skrivit en hel del om. Utifrån detta tog idén form om ett fortsatt samtal med avsikt att fokusera på dessa frågor. 

Humanisterna Stockholm nappade. Och när Forum Debatt fick frågan om samarbete och värdskap så svarade dom också “ja”. Anledningen till valet av Stockholm var att det var lättare att få med Ulf Danielsson som bor och jobbar i Uppsala. En resa till Kalmar handlar om nästan två dygns tidsinvestering, Stockholm mindre än en halv dag. Det är stor skillnad när man har en hårt pressad kalender. 

Idén tog form veckorna efter Kalmararrangemanget. Forum Debatt på Kulturhuset svarade definitivt “ja” den 14 maj. Datum och tid blev spikat den 4 juni. Så det var innan den gångna sommarens värme med ihållande torka och stora skogsbränder kom på allas läppar och blev en påminnelse om klimatfrågan. 

Intresset för arrangemanget är långt över alla förväntningar. Ansvariga på Kulturhuset tror att det blir fullt. Hörsalen är ‘brandad’ för 450 personer som producenten uttrycker det. Det är maxantalet utifrån brandsskyddsreglerna. Med tanke på det stora intresset har Kulturhuset bestämt att livesända via Facebook. Länken som finns på Facebook kommer att aktiveras när det drar igång. Länken kommer att finnas kvar ett tag. Det gör det möjligt att se samtalet i efterhand. Humanisterna Stockholm kommer också att videofilma arrangemanget. Den kommer då att hittas under fliken “Video” på  Humanisternas hemsida. Den kommer också att länkas här och på Humanusterna Kalmars blogg under fliken ”Video”. Eventuellt blir det även en separat podfil som man kan lyssna på i sin mobil.  

 

PS. (12.10.2018). Liten rapport! När det körde igång hade 430 personer bänkat  sig i Hörsalen på Kulturhuset.

Det blev ett bra samtal om laddade och jättesvåra frågor. Panelen var väldigt nöjd, Kulturhuset var nöjda. Jag och Ulf Gustafsson från Humanisterna var både stolta och nöjda. Det blev väldigt bra! De ansvariga på Kulturhuset var lättade att alla kom in och att man inte behövde aktivera reservplanen – att med hjälp av två vakter stänga av rulltrappan till Plan 3. Med över 4000 som klickat i ”Intresserad” utöver de 440 som klickat i ”Kommer” på Facebook så var man helt enkelt tvungna att tänka kring säkerheten och möjliga scenarier. Hade man bestämt sig för att ha biljetter så hade detta problem aldrig uppstått. Men nu valde man ”Fri entré” vilket var sympatiskt. Att den befarade publikanstormningen  uteblev berodde sannolikt på att Kulturhuset en vecka tidigare bestämde att man skulle sända live via Facebook på grund av det stora intresset. Att videon efter mindre än tre dygn har laddats ner över 2300 ggr antyder att så är fallet. Denna mycket enkla video som spelades in med en mobiltelefon på stativ sparades sedan på Internet. Den kan ses här!  DS.

PS 2. (7.1.2019). Den introduktion och avslutning jag höll på Kulturhuset har slagits ihop och bearbetats för tidningen Humanistens räkning. Texten i Humanisten avslutas med några övergripande funderingar kring riter och ceremonier som inte fanns med på Kulturhuset. Artikeln har rubriken. ”Läget är bistert – skiss till en global vattenceremoni”.
Den finns på s.11 – 13 i Humanisten nr4/2018. Humanisten finns i pdf-format som kan laddas ner härDS. 

PS 3. (7.1.2019).  Här kan man lyssna/ladda ner en ganska bristfällig ljudfil. Den spelades in med mobiltelefon av en person i publiken. Det ljud som spelades in av Kulturhuset över ljudanläggningen försvann tyvärr. Lyssna/ladda ner! DS.

.

Presentation av arrangemanget.

Här kommer den lite längre ursprungsvarianten av presentationen av arrangemanget. Kulturhuset har kortat och stramat till i presentationerna på Facebook och Kulturhuset/Forum Debatts webb.

Behöver vi nya sätt att se på livet och vår existens? Att det krävs politiskt mod, folkligt engagemang plus brillianta tekniska lösningar för att möta de globala ödesfrågorna är allt fler överens om. Det gäller klimat, miljö, rimlig fördelning, hushållning med ändliga resurser, biologisk mångfald, havs- och vattenmiljö, jorderosion.

Detta panelsamtal utgår ifrån att det även krävs djupgående förändringar av mentalitet och sättet att tänka hos såväl gemene man som de globala eliterna för att vi ska hitta långsiktigt hållbara sätt att leva.

Krävs en ny form av jordbunden andlighet med global räckvidd som är oberoende av föreställningar om övernaturliga makter och krafter? Sekulär andlighet? Mentalitetsrevolution? Förundran? Behövs en existentiell omställning? Existentiell fördjupning? Kan en pedagogisk hantering av den moderna vetenskapens rön öppna oss för fördjupad förundran visavi jorden och livets komplexitet? Behöver vi hitta nya sätt att odla vördnad och respekt för den vackra och sköra himlakropp som utgör förutsättningen för allas våra liv.

Vad behövs för en godartad global framtid på fem hundra års sikt?

Välkomna till ett prövande samtal om jordens framtid.

Samtalspanelen:

Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, prisbelönad populärvetenskaplig författare och debattör. Fick Harry Martinssonpriset 2016. Skrivit boken “Vårt klot så ömkligt litet”

Pella Larsdotter Thiel, ekolog, föreläsare och skribent. Hon är ordförande i det svenska Omställningsnätverket – en del av internationella Transition Movement. Arbetar aktivt med frågan om naturens rättigheter i End Ecocide Sweden.

Therese Uddenfeldt, författare, kulturjournalist, lärare och debattör. Skrivit boken “Gratislunchen – eller varför det är så svårt att förstå att allt har ett slut”

Carl Gustaf Olofsson, författare till boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”, bloggare (denna blogg!!), aktiv i Humanisterna Kalmar.

Samtalet leds av Ulf Gustafsson, förbundssekreterare i Humanisterna.

Panelen presenterar mera utförligt på en egen sida!

 

Arrangörer.

Arrangemanget är ett initiativ av Humanisterna (Stockholm och Kalmar) och genomförs i samarbete med  Forum Debatt/Kulturhuset och Omställning Sverige.

Forum Debatt står för lokal, personal, teknik, marknadsföring.

Humanisterna Stockholm är ansvariga för resor, övernattningar, arvoden och videoinspelning. Humanisterna inbjuder alla som aktivt vill stödja arrangemanget ekonomiskt att bidra via plusgiro 66 36 59-1 eller genom att Swisha till 123 483 66 49‬. Skriv “Kulturhuset 9 okt” som meddelande.   

Arrangemanget finns på Facebook (dela gärna!) och Kulturhuset/Stadsteaterns webb: Panelen presenteras närmare på en egen sida. Det finns också en sida med länkar till artiklar som gäller samtalets grundproblematik skrivna av paneldeltagarna och andra.

Fri entré!
Välkomna

Sist ett foto som sammanfattar vad det handlar om!

 

 

Publicerat i andlighet, förundran, hållbar utveckling, klimat och miljö, sekulär andlighet | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 108. Bedragare, galning, Gud – eller människa. Del 3. Debatt Östra Småland/Nyheterna.

.

Här kommer tredje delen av debatten i Östra Småland/Nyheterna sensommaren 2018, inlägg 6 och 7, om betydelsen av att samtala kring våra existentiella livsfrågor.  Det är ett inlägg, nr 6, av de båda pingstpastorerna Fredric Crona, föreståndare för Lorensbergskyrkan i Kalmar, och Daniel Alm, föreståndare för pingströrelsens samorganisation. Och sedan ett svar av mig, nr 7.

En kort introduktion till begynnelsen av detta meningsutbyte, ovanligt för att vara i en dagstidning, finns i blogg Nr 106. Med inlägg 6 och 7 kan man säga att detta är en mycket ovanlig debatt för att vara i en dagstidning. Jag tycker det är spännande och stimulerande att den släpps fram. De flesta debattredaktörer skulle snabbt tagit fram strypkopplet och begränsat replikerna till typ 2500 tecken.   

Inlägg 1: Fredric Crona och Daniel Alm: Lyft in samtalet om meningen med livet. (6.7.2018).
Inlägg 2: Birger Einarsson: Vad är det egentligen som ger livet mening? (10.7.2018).
Inlägg 3: Carl Gustaf Olofsson: Viktigt att samtala om meningen med livet. (28.7.2018 – Blogg Nr 106).
Inlägg 4: Fredric Crona och Daniel Alm:  Viktigt att vi fortsätter att tala om livets mening (11.8.2018)
Inlägg 5: Carl Gustaf Olofsson: Om livets mening, himmel och helvetet (20.8.2018) (Blogg Nr 107)
Inlägg 6:  Fredric Crona och Daniel Alm: Lögnare, bedragare, galning – eller Gud? (1.9.2018).
Inlägg 7: Carl Gustaf Olofsson:  Bedragare, galning, Gud – eller människa (20.9.2018) (Denna blogg)  

Nytt! 
Inlägg 8: Birger Einarsson: Vetenskapen, tron och meningen med livet.
(28.9.2018) 

Med inlägg 6 och 7 gäller samtalet en central teologisk problematik – Vem är Jesus? När det hunnit bli den 22 september har sammanlagt 7 inlägg publicerats. Denna blogg är den 7:e inlägget i debatten och mitt tredje.   

 

Livsåskådningsdebatten mellan Carl Gustaf Olofsson, styrelseledamot i Humanisterna i Kalmar, och pingstförsamlingens Fredric Crona och Daniel Alm går vidare. Var Jesus en bedragare, en lögnare, Gud eller en människa? Här gestaltas han i alla fall av Max von Sydow i filmen ”Mannen från Nasaret” (1965).


Bedragare, galning, Gud – eller människa.


Jag får börja med
att säga tack till pingstpastorerna Fredric Crona och Daniel Alm för ett ärligt och vänligt svar på mina frågor.

Jag känner sympati för svaret att tron att Gud ”bär världen” kan avlasta den troende från att bära hela tyngden i ansvaret för världens ”väl och ve”. Jag är också medveten om det finns många kristna som gjort engagerade och viktiga samhällsinsatser. Som ateist och Humanist finns det ingen gudomlig back up. Det gör att livet, döden och vårt ansvar, till exempel för en dräglig framtid för jorden och mänskligheten, får mer skärpa.

Nu till synen på ”vem Jesus är”. Fredric Crona och Daniel Alm ger i sitt svar tre möjligheter:

  1. Bedragare och lögnare
  2. Galning
  3. Herre och Gud.

För de båda pingstpastorerna är alternativ 3 förstås givet. Och med detta alternativ menar man också att varje ord av Jesus som de återges i evangelierna måste läsas och tolkas bokstavligt. Därför kan man inte som kristen hoppa över Jesu förkunnelse om eviga straff för att det är på tvären mot vårt förnuft och våra önskningar. Jag undrar vad Peter Wänehag, kyrkoherde i Kalmar domkyrkoförsamling skulle säga om en sådan bibelsyn?

Jag vill lägga till ytterligare ett alternativ i synen på Jesus som inte nämns av Crona och Alm. Att Jesus var:

  1. Människa

Låt mig förklara. I min värld var Jesus en engagerad, visionär människa som tyckte sig ha förstått något avgörande viktigt om människan och hennes situation. Han kände en stark förpliktelse att dela med sig och ta ansvar för det han tyckte sig ha förstått. I slutändan kostade det honom livet. Utifrån detta perspektiv var Jesus också, som alla vi andra, en komplicerad och bitvis motsägelsefull person.

När man ser Jesus på detta sätt kan man med friska ögon se dubbelheten och det motsägelsefulla i hans handlingar och förkunnelse.

Den positiva sidan: Liknelserna om den barmhärtige samariten och den förlorade sonen! Ord som ”Låten barnen komma till mig för de hör himmelriket till”, ”Vad ni gör en av mina minsta gör ni också mot mig!”. Berättelserna om kvinnan vid brunnen, mötet med spetälska, dåtidens paria, umgänge med tvivelaktigt folk i dåtidens värld. Till exempel tulltjänstemän och kvinnor med dåligt rykte. Denna sida av Jesu ord och handlingar var banbrytande och gränsöverskridande i dåtidens judiska värld. Det är viktigt och förebildligt in i vår tid.

Den negativa sidan: När man ser Jesus som en ofullkomlig människa så blir också andra saker synliga i hans handlingar och förkunnelse. ”De som inte är med mig är emot mig”. Direkt obehagligt! Än mer när det förbinds med den ”eviga elden i Gehenna”.

Eller ta Jesu ord i Matt 10:Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka bort dess damm från era fötter. Sannerligen, det skall bli lindrigare på domens dag för Sodoms och Gomorras land än för en sådan stad”. Detta är ett hot om kollektiv bestraffning. Det representerar en rättssyn som är förfärlig och fullständigt främmande för såväl en Humanist som alla demokratiskt sinnade människor. Den är också helt på tvären mot den syn på mänskliga rättigheter som vuxit fram i en lång historisk process.

När jag långt upp i åren för första gången såg – läste – avslutningen av Jesu liknelse om konungen, tjänarna och de tio punden, vers 27 i Lukas 19, var det som en bomb. Det är en så plötslig och abrupt brutalitet så att jag av hänsyn till ömtåliga själar inte återger den här.

Jag undrar hur många kristet inspirerade progromer mot judar genom historien som fått näring och stöd i dessa två exempel på Jesusord? Hur hanterar Crona och Alm dessa textställen? På samma sätt som Jesu förkunnelse om eviga straff?

Det är en oändlig skillnad mellan å ena sidan att fantisera/känna för sig själv ”jag ska döda den djäveln” och å andra sidan att handgripligt mörda någon. Detta är en självklarhet för såväl Humanister som den moderna rättsstaten. Detta innebär att jag bestämt protester mot Jesus när han förkunnar ett synsätt där han i det närmaste sätter likhetstecken mellan fantasi och handling. ”Ni har hört att det är sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Jag säger er: Var och en som med begär ser på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.” (Matt 5:27-28). Tyngden i detta understryks och vidgas i de följande verserna.

Jag anser att kyrkor och samfund som tar ansvar för sitt kristna arv har en plikt att både avvisa och gå i dialog med det som framstår som stötande eller problematiskt i Jesu handlingar och förkunnelse. Det finns, som jag visat, sidor i detta som man som moraliskt ansvarig, reflekterande människa måste kritisera, problematisera och ibland protestera bestämt mot. Om denna typ av diskussion om Jesu ord och handlingar kunde föras öppet och frimodigt i kristna sammanhang så tror jag att nya och spännande saker skulle börja hända.

Carl Gustaf Olofsson
Styrelseledamot i Humanisterna Kalmar

 

Del 1. Till och med inlägg 3. Mitt första inlägg. Blogg Nr 106.
Del 2. Till och med inlägg 5. Mitt andra inlägg. Blogg Nr 107.
Del 3. Tull och med inlägg 7. Mitt tredje inlägg. Blogg Nr 108 (denna blogg!).

PS 1. Om man vill kolla bibelcitat se www.bibeln.se. DS.

PS 2. När teologer lägger ut texten om ‘vem Jesus är – var’ kallas det “kristologi” = läran om Kristus. Om man är nyfiken på mer av frilansteologiska utläggningar av en ateist om detta spännande ämne så kan blogg Nr 64. En ateistisk tolkning av passionsdramat. rekommenderas. DS.

PS 3. Jag upprepar tipset från blogg Nr 106. Blogg Nr 98 Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv har beröringspunkter med denna debatt i Östra Småland. Texten publicerades först i Humanisten nr 1/2018 – och sedan som blogg. Texten berör en livsviktig existentiell eller antropologisk  trosproblematik som är märkligt osynlig inom såväl akademiska ämnen som filosofi, teologi och statsvetenskap som i den breda offentliga livsåsådningsdiskussionen. Här kan tilläggas att denna viktiga trosproblematik inte har antytts med ett ord av Crona & Alm så här långt. I rättvisans namn kanske jag också ska påpeka att den inte heller har berörts av mig på ett tydligt sätt. Jag kan dock säga att den finns som en konkret och självklar underström i mitt engagemang i dessa frågor. DS.

 

.

Publicerat i ateistisk teologi, existentiell teologi, Helveteslära, Kristologi, Teologi | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 107. Om livets mening – himmel och helvete. Del 2. Debatt Östra Småland/Nyheterna.

Här kommer andra delen av debatten i Östra Småland/Nyheterna sensommaren 2018 (inlägg 4 och 5) om betydelsen av att samtala kring våra existentiella livsfrågor.  Det är ett inlägg (nr 4) av de båda pingstpastorerna Fredric Crona, föreståndare för Lorensbergskyrkan i Kalmar, och Daniel Alm, föreståndare för pingströrelsens samorganisation. Och sedan ett svar av mig (nr 5).

En kort introduktion till begynnelsen av detta meningsutbyte, ovanligt för att vara i en dagstidning, finns i blogg Nr 106

Inlägg 1: Fredric Crona och Daniel Alm: Lyft in samtalet om meningen med livet. Östra Småland, 6.7.2018.
Inlägg 2: Birger Einarsson: Vad är det egentligen som ger livet mening? Östra Småland, 10.7.2018.
Inlägg 3: Carl Gustaf Olofsson: Viktigt att samtala om meningen med livet. Östra Småland, 28.7.2018. (Blogg Nr 106)
Inlägg 4: Fredric Crona och Daniel Alm:  Viktigt att vi fortsätter att tala om livets mening (11.8.2018)
Inlägg 5: Carl Gustaf Olofsson: Om livets mening, himmel och helvetet (20.8.2018) (Denna blogg!)

Med inlägg 4 och 5 börjar samtalet/debatten att röra sig in mot ett teologiskt landskap. Och detta blir än mer uttalat i Del 3 med ytterligare två inlägg, ett av Crona & Alm och ett av mig. När det hunnit bli den 22 september har sammanlagt 7 inlägg publicerats. Denna blogg är den 5:e inlägget i debatten och mitt andra.   


Om livets mening – himmel och helvete.

Tack, Fredric Crona och Daniel Alm, för ett öppet och vänligt svar. Och tack för inbjudan till Lorensbergskyrkans café för möten och samtal öga mot öga.

Ändå blir jag inte riktigt nöjd! Kanske blir jag till och med lite misstänksam. Det är en sak att mötas i det personliga samtalet mellan fyra ögon. Det är en annan sak att mötas i ett offentligt samtal, som jag föreslog i mitt inlägg, där åhörarna kan få stöd och näring för sina funderingar kring de existentiella frågorna. De kan då också värdera såväl argument som existentiellt djup i våra olika positioner. De kan även se vår osäkerhet, se hur vi slirar och undviker vissa frågor. Och de kan i en öppen frågestund ställa frågor som vidgar och fördjupar.

Det är dock spännande att vi kan känna varandra lite på pulsen i detta debattformat.

Först en punkt i min sekulärhumanistiska position: Jag tror inte att det finns en högre mening med våra liv. Däremot är det en handfast erfarenhet hos många sekulära människor att det är möjligt att uppleva mening, livsglädje och hemhörighet i tillvaron – utan att tro på ett liv efter döden. Frågan om vad som stödjer fördjupningen av denna positiva livsupplevelse är svår och viktig! Trots detta ‘enda-livet-perspektiv’ kan man uppleva en stark förbundenhet med det globala samhällets framtid bortom sin personliga död. Till exempel genom barn, barnbarn, barnbarnsbarn. Och som kan sträcka sig bortom de personliga generna och växa till en önskan om en godartad framtid för alla människor på vår jord. Och som i sin tur gör att man aktivt kan bry sig om de stora ödesfrågorna kring klimat, miljö, ändliga resurser och rimlig fördelning som mänskligheten står inför.

En fråga till Fredric Crona och Daniel Alm: Hur ter sig dessa globala ödesfrågor när man, som pingströrelsen, tror på ett liv efter döden? I mitt enkla sekulära perspektiv tycks det ligga nära till hands att man som kristen lätt kan frestas att uppleva de mänskliga ödesfrågorna som sekundära – och närmast banala – i ljuset av de kristna evighetsfrågorna med en väntande paradisisk evighetsvärld bortom döden.

Birger Einarsson skrev i sitt debattsvar om den rädsla och ångest som föreställningarna om eviga straff innebar för honom i den pingstmiljö han växte upp i. Fredric Crona och Daniel Alm beklagar i sitt svar de erfarenheter som Birger Einarsson mötte som barn. Man skriver: “Det jag tolkar som ett psykiskt lidande som Birger Einarsson nämner att han fått gå igenom kan jag bara beklaga. Och det understryker hur viktigt det är med ”sund och meningsbärande andlighet”. Utan denna sundhet så kan den orsaka mycket smärta och alltför många misstag har dessvärre gjorts genom åren på detta område.

Apropå detta svar vill jag ställa ytterligare en fråga till Fredric Crona och Daniel Alm. Har pingströrelsen lämnat övertygelsen om eviga straff för de som inte erkänner och tar emot Jesus Kristus som sin frälsare? Om detta blivit en officiell ståndpunkt så är det både viktigt och intressant.

Några historiska noteringar: 1988 hamnade Stanley Sjöberg, en av pingströrelsens mest kända pastorer, i tystnadens ingenmansland när han i boken ”Ur svenska hjärtans djup” tog avstånd från läran om eviga straff. För några år sedan markerade Svenska Evangeliska Alliansen, en frikyrklig samarbetsorganisation där de flesta pingstförsamlingar är med, att det var viktigt att försvara den klassiska kristna läran om eviga straff. Evangeliska Frikyrkans före detta föreståndare, Stefan Swärd, argumenterade mycket bestämt i boken ”Efter detta. Om guds kärlek och rättvisa, om himmel och helvete” (2011) att Jesu förkunnelse om eviga straff var en viktig och bärande del i kristen tro.

Har pingströrelsen och Lorensbergskyrkan lämnat denna del av klassisk kristen tro? I så fall säger jag jättebra och grattis till alla barn och ungdomar som lever inom pingströrelsens påverkansområde! Och grattis till de pingstvänner som närmar sig döden och är osäkra på Guds dom.

Jag ser fram emot ett levande offentligt samtal kring dessa frågor och hela det spektra av existentiella frågor vi har att hantera som människor. Gärna med avstamp i Lorensbergskyrkan.

Carl Gustaf Olofsson
Styrelseledamot i Humanisterna Kalmar 

Del 1. Till och med inlägg 3. Mitt första inlägg. Blogg Nr 106 .
Del 2. Till och med inlägg 5. Mitt andra inlägg. Blogg Nr 107 (denna blogg!).
Del 3. Till och med inlägg 7. Mitt tredje inlägg. Blogg Nr 108.

PS. (26.9.2018) Apropå Stanley Sjöberg se också blogg Nr 35. Gudgubbar 2: Frikyrkopastor Stanley Sjöberg och brytningen med läran om helvete och eviga straff. Jag diskuterar där lite mer ingående om synen på eviga straff i den svenska kristenheten. DS

 

 

Publicerat i andlighet, ateism, Existentiell livssyn, existentiell teologi, Helveteslära, Humanisterna | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 106. Viktigt att samtala om meningen med livet. Del 1. Debatt Östra Småland/Nyheterna.

.

Den 6 juli publicerades ett intressant, påläst och välskrivet inlägg om betydelsen av att samtala kring våra existentiella livsfrågor. Den var skriven av två pingstpastorer.  Fredric Crona, föreståndare för Lorensbergskyrkan i Kalmar, och Daniel Alm, föreståndare för pingströrelsens samorganisation. I artikeln refererade man till Cecilia Melder som forskat – och forskar – kring existentiell hälsa, klassikern Viktor Frankl som just betonat betydelsen av att uppleva mening för att klara kriser och svåra påfrestningar. Även Aaron Antonovky nämndes i inlägget. Antonovsky har präglat begreppet KASAM – Känslan Av SAMmanhan som har blivit allt mer viktigt i existentiell/psykologisk forskning om psykisk hälsa/ohälsa.

Men det fanns saker i artikeln som skavde ganska rejält i en gudlös Humanistsjäl. Jag hade inte tid att skriva omedelbart i anslutning till att artikeln publicerades. Mitt skrivarsamvete lättades genom ett svar en vecka senare av Birger Einarsson, okänd för mig till dess. Utifrån sin uppväxt i Pingströrelsen problematiserade han några viktiga saker. Det dröjde till slutet på juli innan jag hade utrymme att sätta mig ner. 

En vecka innan Crona & Alms första artikel hade jag blivit tipsad av en god vän om en krönika i Dagen om just betydelsen av det existentiella samtalet. Den publicerades den 28 juni och var skriven av Ulf Sundkvist. Rubrik: Var tog det existentiella samtalet vägen. När jag läste Fredric Cronas och Daniel Alms debattinlägg i Östra Småland den 6 juli så kände jag direkt igen ansatsen. Vissa avsnitt överensstämde dessutom nästan helt. Och det är helt okej för min del. När man skriver om saker som man upplever som viktiga och vill nå ut så ska man förstås samarbeta och återanvända bra text. Samtidigt visar detta vilken dignitet bärande krafter i frikykosverige – eller den svenska pingströrelsen – tillmäter detta område. Ulf Sundkvist är pastor i Pingstkyrkan i Umeå. 

Inlägg 1: Fredric Crona och Daniel Alm: Lyft in samtalet om meningen med livet. Östra Småland, 7.7.2018.
Inlägg 2:  Birger Einarsson: Vad är det egentligen som ger livet mening? Östra Småland, 10.7.2018.
Inlägg 3:  Carl Gustaf Olofsson: Viktigt att samtala om meningen med livet. Östra Småland, 28.7.2018.

I denna blogg återpubliceras min premiärartikel, inlägg 3, i denna debatt. Debatten fortsätter. Det kommer åtminstone två bloggar ytterligare. Antalet artiklar är i nuläget sammanlagt 7 stycken.


Viktigt att samtala om meningen med livet

Fredrik Crona, församlingsföreståndare i Lorensbergskyrkan i Kalmar, och Daniel Alm, föreståndare för pingströrelsen, utmanar såväl politikerna, samtidens konstnärer, författare och filmare som Humanisterna i en intressant och välskriven debattartikel i Östra Småland/Nyheterna den 6 juli.

Hur är samhällsklimatet egentligen när det gäller de stora existentiella frågorna om mening, livsglädje, skuld, hopp, delaktighet, ansvar för den lokala och globala värld vi lever i? Crona och Alm målar upp en bild av ett sekulärt samhälle som aktivt tränger undan dessa frågor och dessutom försöker marginalisera de religiösa organisationerna som de menar är dessa viktiga frågors främsta företrädare. För att kunna hävda detta måste man blunda för att det finns en rik och mångfacetterad flora av litteratur, film, konst och musik som på olika sätt bearbetar de stora existentiella frågor vi lever med. Det gäller även barnkulturen! Det finns också aktivistiska alternativorganisationer som jobbar för långsiktigt hållbara sätt att leva där dessa frågor är centrala. Om man bara menar att det saknas scener och sammanhang för det levande samtalet öga mot öga kring dessa frågor så håller jag med.

I ett svar den 10 juli på Cronas och Alms artikel fäster Birger Einarsson på ett föredömligt sätt ögonen på en viktig fördold sida i det båda pingstföreträdarnas artikel. De skriver inte ett ord om den del i den ‘stora berättelse’ man företräder som handlar om den dubbla utgången, Jesu återkomst och eviga straff. Birger Einarsson, som har levt med detta in på skinnet som barn, lyfter fram detta. Det är viktigt! För de flesta sekulära humanister och ateister framstår detta tankegods rakt av som mentalt barnplågeri. Jag tycker att alla barn bör slippa att möta dessa föreställningar innan de uppnått alkoholmyndig ålder. Föreställningarna om eviga straff för de otrogna och orättfärdiga är starka även inom islam.

Låt oss pröva tanken att vi lever med en ”existentiell andlig dimension” genom att vi är människor. Den blev en del av våra mänskliga grundvillkor från den stund i historiens gryning när människan blev medveten om sin dödlighet.

Denna existentiella dimension gäller vår medvetenhet om födelse och död; svek, skuld och ansvar; sjukdomar och naturens nyckfullhet; mening, mod och rädsla; längtan och delaktighet. Den gäller också frågorna om varifrån och varthän och orsakerna till det som händer i stort och smått. I vår tid gäller det också en växande medvetenhet om såväl jordens som det demokratiska samhällets skörhet. Det blir allt svårare att blunda för de stora existentiella ödesfrågorna vad gäller klimat, miljö, ändliga resurser och rimlig fördelning.

Konfrontationen med denna dimension kan ge upphov till benådade ögonblick av gränslös förundran, oresonlig livsglädje, hemhörighet i tillvaron som kan tyckas helt oberoende av de tillfälliga livsomständigheterna. Men den kan också vara grunden för förfärliga ögonblick av hopplöshet, mörker, att vara utestängd från livet.

I drömmar och visioner kan det skapas storslagna iscensättningar av dessa teman. De kan utgöra grunden för såväl svåra kriser som djupgående insikter som ibland radikalt kan förändra engagemang och livsinriktning.

Denna existentiella dimension finns som en realitet i våra liv oavsett hur vi tolkar dess grund. Vi kan skärma av eller förneka den med meningsförlust och förytligande av våra liv som följd. Den är lika substantiell oberoende av om vi är krassa, jordbundna ateister eller om vi tror på den ena eller andra formen av övernaturliga makter och ett liv efter döden. Själv tillhör jag de som ’inte tror’ i detta speciella avseende.

Fram till modern tid är det framför allt de religiösa traditionerna som har tolkat och gett uttryck åt denna sida av livet för den breda massan. I vår tid är det vanligare att denna existentiella dimension får djup och skärpa i den sekulära kulturens litteratur, musik, konst och film än inom de etablerade religiösa traditionerna. Inom dessa är det alltför vanligt att man inte kan se och erkänna denna dimension när den formuleras utanför och oberoende av föreställningar om övernaturliga makter och ett liv efter döden. Alms och Cronas debattartikel bekräftar denna religiösa blindhet. Man bidrar då tyvärr till att osynliggöra de människor som lever och brottas med livets djup och allvar utifrån detta jordbundna perspektiv.

Trots denna bistra kritik så tycker jag att Fredrik Crona och Daniel Alm lyfter fram en viktig problematik i sin debattartikel. Jag ser fram emot ett levande samtal kring dessa frågor. Gärna med avstamp i Lorensbergskyrkan.

Carl Gustaf Olofsson
styrelseledamot i Humanisterna Kalmar

 

Del 1. Till och med inlägg 3. Mitt första inlägg. Blogg Nr 106 (denna blogg!).
Del 2. Till och med inlägg 5. Mitt andra inlägg. Blogg Nr 107.
Del 3. Tull och med inlägg 7. Mitt tredje inlägg. Blogg Nr 108.

 

PS. Blogg Nr 98 Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv har beröringspunkter med denna debatt i Östra Småland. Texten publicerades först i Humanisten nr 1/2018. Texten berör en livsviktig existentiell eller antropologisk  trosproblematik som är märkligt osynlig inom såväl akademiska ämnen som filosofi, teologi och statsvetenskap som i den breda offentliga livsåsådningsdiskussionen. DS.

 

Publicerat i Existentiell livssyn, Helveteslära, Humanisterna och religion | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 105. Moderniteten från en sjöbod utan el. En prosalyrisk betraktelse.

.

Sjöboden, där detta skrevs i mitten på augusti, ligger på en ö med två bofasta familjer en mil norr om Loftahammar i Tjusts skärgård. Man fick gå 200 meter över berget till såväl utedass som kyl, frys och laddning av mobil och dator. Stor havsdramatik i närtid! Detta och utsikten man fick sig till livs vid varje promenad över berget gav tillsammans med kluckandet under golvet i sjöboden och vyerna från köksbordet oväntade perspektiv på tillvaron.

.

Dåtid, nutid och framtid

En prosalyrisk valbetraktelse.

Veckohyrd sjöbod utan el,
från köksbordet
öppen havshorisont
mellan öar och skär.
Skymning, gryning,
solens vandring, molnskuggor,
Blank vattenspegel, kulingbyar.
Några häftiga regnskurar,
balsam efter månader av torka.
Hav, horisont,
ljusets och vädrets skiftningar,
vattnets kluckande under golvet,
timmar och dagar.

För två veckor sedan
stod moderniteten på grund
och läckte olja i synfältet.

 

 

 

 

 

 

 

Faran är över!
Det som kunde blivit katastrof
för en lång kuststräcka
blev en förtretlighet
som kunde hanteras
utan allvarliga sprickor
i modernitetens fasad.
Flatvarp fick ta den
svarta skiten.

Mulet, lugnt, bara lätta rörelser
i vattenspegeln.
En liten landhöjning,
annars samma öar och skär,
i tusen år, två tusen år!
Nya träd och buskar.

Länkar framåt och bakåt
som ilande molnskuggor.
Segel och rodd,
oxe, häst och vagn,
tjärstickor och oljelampor,
eld för värme och mat
Mannakraft och kvinnokraft,
armar och ben!
Mindre än två hundra år sedan.

Från sjöbodens fönster
samma vy då som nu.
Nu stora områden
med död botten.
Modernitetens osynliga spår,
stör inte synfältet,

Ovarsamhet? Blindhet? Girighet?
Eller mest bara det mänskligt banala
att det är näst intill omöjligt
att fatta att det lilla
plus det lilla
plus det obetydliga
och därtill år efter år efter år
kan förstöra och döda.

De små, små till synes
obetydliga skärvorna,
också det som på ett oväntat
och mirakulöst sätt
kan möjliggöra den
godartade framtid
de flesta av oss
önskar framtidens barn.

Blåstången har börjat
återvända till skärgården.
Kan det invagga oss
i falsk säkerhet
om att läget är under kontroll.

 

 

 

 

 

 

Ögon och själ vilar mot
den öppna horisonten.
Döda bottnar syns inte,
det grundstötta fartyget är borta.
Inget stör, horisonten är fri.

Stråk av oro,
varmare, isen på Arktis
smälter oroväckande snabbt.
Havets nivå?
Hur ser det ut om
två hundra år?
Om tusen år?

Kommer några båtar
att röra sig över fjärden
och längs horisonten?
Kan moderniteten ta kål
på mänskligheten?
Frågan är kanske felställd.
Kan moderniteten plus blindhet
plus kravet på avkastning på
pensionsfonder och
investerat kapital,
föröda jorden och
avbryta mänsklighetens
storslagna, hisnande resa?

Hur kan blinda få synen åter?
Vad är min skärva?

Utöver att vara en betraktelse om den globala civilisationens belägenhet är texten mera omedelbart ett inlägg i valdebatten.

Jag uppmanar alla att rösta på ett parti som tar de globala ödesfrågorna på största allvar. Det gäller klimat, miljö, rimlig fördelning nationellt och globalt, hushållning med ändliga resurser, havs- och vattenmiljö, jorderosion. Till detta ett tydligt värnande av det demokratiska samhällets grundvärderingar om mänskliga rättigheter och människors lika värde. Det finns många mörka moln. Din röst på valdagen och din skärva i vardagen spelar roll.

PS. Den 23 juli gick containerfartyget Makassar Highway på grund mellan tre och fyra km rakt ut från sjöboden. Det uppmärksammades stort i media. Vi kom till sjöboden tio dagar efter att fartyget hade dragits loss från grundet och bogserats till varv i Oskarshamn. DS.

PS 2. Texten är rejält bearbetad och uppdaterad den 1 september. DS.

PS 3. Den 5 september publicerades bloggen i Östra Småland/Nyheterna (4 september på Östrans webb) med rubriken ”Moderniteten betraktad från en sjöbod utan el”.  DS. 

Publicerat i klimat och miljö, prosalyrik | Märkt , | Lämna en kommentar

Nr 104. Finns Gud? Inledning till en debatt i Adventkyrkan i Kalmar hösten 2011.

.

I slutet på augusti 2011 representerade jag Humanisterna Kalmar i en debatt i Adventkyrkan i Kalmar. Dess pastor, Vesa Annala, hade inbjudit Humanisterna till en debatt om guds existens. Jag var ny i Humanisterna Kalmars styrelse. Ingen av de övriga i styrelsen hade möjlighet. Och det var mycket låg prioritet. Med mitt gamla frikyrkoarv tyckte jag det kunde vara en intressant utmaning och erbjöd mig att ställa upp. Och så blev det. Hela arrangemanget har funnits tillgängligt på Youtube sedan hösten 2011. Trots att det hela tiden funnits ett genomarbetat manus har inledningen aldrig publicerats som text. Eftersom mitt grepp skiljer sig en del från de förhärskande ateistiska sätten att diskutera så tycker jag att texten har ett bredare intresse. Den är lätt bearbetad. Nu tillbaka till den 27 augusti 2011.

 

Finns Gud?

I den inbjudan till dagens debatt som finns på Adventskyrkans hemsida så skrivs inledningsvis: ”Frågan om Guds existens är den absolut mest centrala frågan människan kan ställas inför. Om gud inte finns, då kan inte heller livet ha någon bestående mening eller värde. Om Gud finns måste han vara grunden för allt annat.”

Citatet ger en tydlig antydan om hur Vesa Annala ser på rubrikfrågans betydelse. Om det inte finns någon gud (eller annan högre makt) då kan ”inte heller livet han någon bestående mening eller värde”.

Denna förskjutning av innebörden i frågan ”Finns Gud?” från något av en naturvetenskaplig sakfråga till en existentiell meningsfråga passar mig. Jag skulle kunna formulera om frågan såhär: Är det möjligt att uppleva mening, livsglädje, hopp, förundran och benådade stunder av hemhörighet i tillvaron utan att tro på gud eller ett liv efter döden?

 

Mening, hopp, livsglädje!

Mitt svar är ett starkt, rungande, otvetydigt ”Ja!” Trots att jag sedan tonåren inte tror på någon gud eller några andra övernaturliga makter eller ett liv efter döden har detta varit så starka grundupplevelser i mitt liv sedan tjugoårsåldern att det på detta personliga plan framstår som en helt otve­tydig sanning.

Slutsats: Möjligheterna att uppleva mening, livsglädje, delaktighet i livet och världen, hopp, förundran är helt oberoende av huruvida vi tror på gud och ett liv efter döden eller inte. I detta är jag inte på något sätt unik, det är också grundsyn inom Humanisterna och viktigast – det är en grunderfarenhet för många sekulära människor i vår tid.

Kring detta finns för min del några viktiga påträngande insikter.
Jag har inte haft kontroll över de processer, kriser, skeenden – framför allt inte i de sena tonåren – som gjorde att kvaliteter som mening, hopp, livsglädje till slut fick övertaget. Jag är oerhört tydligt medveten om att mitt liv skulle kunna tagit en annan vändning. Jag är plågsamt medveten om att långtifrån alla är lika lyckligt lottade som jag i detta.

Detta har lett till en dubbelhet. Den ena sidan är en stor tacksamhet för att mitt liv har fått denna grundton av mening och livsglädje. Den andra är en smärtsam medvetenhet om att vårt enda liv kan fastna i en process av tilltagande inre mörker, främlingskap, meningsupplösning och som i värsta fall kan utvecklas till destruktivitet med starka impulser att underminera och förstöra det goda i andra människors liv för att göra det egna livet mera uthärdligt.

 

En kunskapsfråga.

Dessa erfarenheter har gjort att jag blivit försvuren åt en stor fråga – man kan kanske säga ett frågekomplex.

Vad befrämjar utvecklingen av kärlek, medkänsla och förnuft hos oss som enskilda människor? Vad gynnar utvecklingen och fördjupningen av en grundupplevelse av hopp, mening, förundran och hemhörighet i tillvaron som kan bära i livets olika skiftningar och påfrestningar – och i mötet med döden? Och inte minst viktigt – vad hindrar utvecklingen av dessa kvaliteter? Vad kan bidra till att underminera och bryta ner dessa kvaliteter? Vad kan bidra till att dess motsatser kan få fäste och börja prägla en människas liv?

Vad är är förutsättningarna för att ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle ska växa fram, överleva och fördjupas? Vad kan få det att urholkas, deformeras och vittra sönder? Och med tanke på de klimat- och miljöhot vi lever med – vad behövs för att vi ska kunna bygga ett globalt samhälle i ekologisk balans.

Jag hävdar bestämt att detta är kunskapsfrågor. Det innebär att man kan diskutera och argumentera för och emot olika svar utifrån kategorierna ‘sant’ och ‘falskt’ utifrån de analytiska, vetenskapliga och personliga kunskapsmedel som står oss till buds. Det innebär att vi kan röra oss mot allt större ”sanningslikhet”.

Som Humanist och metodologisk ateist anser jag att det är ett svek och förräderi mot denna oerhört viktiga kunskapsfråga att hävda att alla svaren finns i en helig bok som är dikterad av en högre makt. För mig spelar det ingen roll om man lyfter fram Bibeln, Koranen eller Mormons bok som det gudomliga svaret.

Jag trodde under ett antal år att denna kunskapsfråga var kristen­domens osynliga hjärterot och la ner en väldig möda för att försöka synliggöra detta i ordens värld. Det är grunden för boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som finns på Internet i sin helhet. Det har krävts ett visst mått av naiv blindhet men det har sannolikt varit nödvändigt att ta denna omväg innan jag till slut kunnat släppa alla förhoppningar om att Svenska kyrkan eller andra delar av kristenheten skulle vara beredda att lyfta fram denna kunskapsfråga som själva navet i sin verksamhet.

Denna kunskapsfråga lever i det sekulära samhället. Den är bärande i det främsta av litteratur och konst. Den finns inom delar av psykologi, sociologi, psykodynamisk och existentiell psykoterapi. Frågan är central inom de delar av statskunskap och politisk teori som sysslar med det demokratiska samhället. Inom teologi och religions­vetenskap där den borde vara central och välartikulerad är den i princip frånvarande.

Jag menar att denna kunskapsfråga är bärande inom den interna­tionella Humanistiska rörelsen, men att den är ännu otillräckligt artikulerad.

Efter att ha läst igenom Tro & Lära för svenska Adventkyrkan så kan jag bara konstatera att den är frånvarande där också. Jag kan inte påstå att jag är förvånad, men det finns ett stråk av sorg. Att vi hittar allt bättre svar på denna kunskapsfråga som kan omsättas i praktik ser jag som något av mänsklighetens ödesfråga. Det behövs starka ideella krafter av folkrörelse­karaktär som bär upp och skapar scener för denna kunskapsfråga utifrån en uttalat sekulär grund. Humanisterna är på god väg att utvecklas till en sådan kraft.

 

Lite personlig bakgrund.

Nu kan det vara läge säga lite mer om mig och min bakgrund. Jag är uppvuxen i en tät och varm frikyrkomiljö med tre predikanter, far var en, och ett missionärspar i den närmsta släktkretsen. Jag döptes i höstsvalt hav när jag var tio. Det tog inte mer än ett par år innan min självklara och trygga barnatro började krackelera. Jag har en viktig nyckelupplevelse när jag är tolv; jag avviker från ett förbönsmöte för två unga människor som bestämt sig för att överlämna sig till gud.

Som frälst och döpt förväntades jag självklart att delta. Det hedrar ungdomspastorn som stod vid dörren och tog emot mitt ‘nej’ att han inte insisterade eller hotade eller började fråga en massa. I min strävan efter att höra till och vara en god ung kristen hade jag börjat göra saker som inte riktigt var jag. Resultatet var ett diffust själv­förakt och dovt inre mörker som sakta började växa. Denna handling bröt detta. En grundton av självrespekt och mening kunde börja ta form.

Fotboll och golf blev två världar som hjälpte mig att ställa mig på egna ben. När jag var sexton hade det redan kommit till en tydlig punkt: jag trodde inte på gud, jag trodde inte på ett liv efter döden, jag trodde inte att Jesus har uppstått från döden. Och så har det förblivit. Däremot har de grund­läggande livsåskådningsfrågorna engagerat mig med stor kraft under hela mitt vuxna liv.

När det gäller min bakgrund kan det också sägas att jag i min ungdom läste in en fil.kand i Lund. Trots att jag hoppade av den tilltänkta yrkesbanan som psykolog så var dessa studieår värdefulla. Inte minst för att jag fick lite av grunderna i forsk­ningsmetodik, kunskapsteori och vetenskapsfilosofi.

 

Gud: Frågor och svar.

När man utifrån kristna förtecken ställer frågan ”Finns Gud?” så finns det ett antal underfrågor som närmast är givna. Nu kommer jag att vara lite tråkig. Jag tar dessa frågor lite snabbt och ger i anslutning till varje fråga min egen position.

(1) Finns det en Gud som har en plan och ett syfte med våra personliga liv?
Min övertygelse: ”Nej!”

(2) Finns det en Gud, någon övernaturlig makt, som kan ingripa och handla i världen och i våra personliga livsöden?
Min övertygelse: ”Nej!”

(3) Finns det en Gud som hör bön och ser till mig som liten är?
Min övertygelse: ”Nej!” (Kanske en utvikning senare.)

(4) Finns det en Gud som kan ingripa med mirakulöst helande – få lama att gå, spetälska att bli friska, ge blinda synen åter – som i de bibliska berättelserna?
Min övertygelse: ”Nej!”

(5) Finns det en Gud som har skapat människan, livet, jorden, uni­versum.
Mitt svar: ”Nej”

I ett kristet sammanhang finns finns ytterligare några frågor med en mycket intim förbindelse med fråga ”Finns Gud?”

(6) Har Jesus uppstått från döden?
Min övertygelse: ”Nej!”

Jag har däremot ett engagerat förhållande till passionsdramat som resulterat i en del text. Bland annat en artikel i Svensk Kyrkotidning 1998.

(7) Finns det ett liv efter döden med dom, himmel och helvete (eller evig död) för de ogudaktiga och icke-troende?
Min övertygelse: ”Nej!”

 

En utvikning om Gud och straff.

Här måste jag göra en liten utvikning. Tanken att farbror Nisse, granne, för­tids­pensionerad ofrälst murare och folkbibliotekarie, engagerad social­demo­krat och med ett varmt och gott öga till oss barn skulle bli straffad och hamna i helvetet var orimlig! Samma sak med Carl-Erik Nordgren golftränare, greenkeeper och banbyggare som svor, snusade och kunde ta sig både ett och två glas. Han var varm, generös och en fantastisk historieberättare. Han lånade ut klubbor, gav gratis minilektioner och uppmuntrade tjuvspel! Han såg oss ungar! Tanken att Carl-Erik Nordgren inte skulle komma till himlen var orimlig.

Så småningom ledde det till tanken: Om gud finns måste han vara minst lika kärleksfull som den mest kärleksfulla människa jag känner till! Allt annat är fjuttigt förtal av Gud. I min värld så räckte det att tänka på moster Lina – min mormors syster – för att det skulle bli kristallklart att helvete, eviga straff eller evig död för de icke-troende, de orättfärdiga och även för de värsta förbrytare var en orimlighet. Även med min ganska bristfällige predikantfar som måttstock så var det en orimlig tanke.

Slutsats: Om Gud finns så kan det inte finnas något helvete, varken ett evigt eller tidsbegränsat. Och förstås inte heller en evig död för de orättfärdiga som är Adventkyrkans syn. Den himmelska världen måste vara minst lika human och inriktad på rehabilitering som det svenska välfärdssamhället. Och då räknar jag förstås med att Gud är lite smartare så att rehabiliteringen kommer att gå snabbare och inga återfall.

Att först övertygande avskaffa helvetet var ett viktigt steg för att sedan frågan om guds existens skulle tona bort som allt mindre viktig för mitt liv.

 

Konsten att trivialisera bibeltexter.

Åter till frågorna:

(8) Har Gud gett sig tillkänna genom att diktera/inspirera speciella texter. Bibeln, Koranen, Mormons bok, Course of Miracles, Samtal med Gud?
Min övertygelse är ett bestämt ”Nej!”

Här vill jag göra en viktig markering apropå Bibeln. Jag tillhör den västerländska kulturkretsen som vuxit fram utifrån judiska, grekiska och kristna influenser. Jag är uppvuxen i en kristen kultur, jag har dessutom insupit den bibliska världen av berättelser i min frikyrkliga uppväxtmiljö. Det innebär att Bibeln också är min bok, den ingår i mitt arv. Ett exempel: de tre första kapitlen i Bibeln. För mig är detta en vacker existentiell, poetisk berättelse om den gåtfulla punkt i historiens gryning när människan ‘äter av kunskapens träd‘ och då blir medveten om sin ändlighet, att hon har fötts och att hon kommer att dö och därmed också blir medveten om gott och ont. Det är en mytisk berättelse om den punkt där den fantastiska historien om människan börjar.

Att använda denna berättelse för att tala om uppror mot Gud, synd, olydnad, syndens inträde i världen, arvssynd är för mig att å det grövsta trivialisera denna märkliga och fasci­ne­rande berättelse. Det blir för mig en sorts kulturmord. Även en sådan liberal, modern och uppburen teolog som Gustaf Wingren nedlåter sig till detta.

När man i vissa bokstavstroende kretsar dessutom använder dessa tre kapitel som stöd för att vända ryggen åt stora delar av modern vetenskap – astrofysik, palentologi, geologi, evolutionsteori så vänder man ryggen åt den märkliga och gåtfulla kunskapsresa som mänskligheten är indragen i. Lasse Bergs bok ”Gryning över Kalahari” blir i det perspektivet ytterligare ett uttryck för den ateistiska indoktrinering och propaganda som dominerar kulturen, skolan och de vetenskapliga institutionerna utifrån den syn Vesa Annala ger uttryck för i sin bok ”Ateism – Förnuftet på villovägar” (2011) . För mig var ”Gryning över Kalahari” en underbar bok som gjorde mig varm om hjärtat, där jag blev en del av den oerhörda och märkliga historien om människans och den mänskliga kulturens födelse.

‘Vaffor gor di pa ditta viset??’ Jag kan inte komma förbi en känsla av något sorgligt och tragiskt.
Alltså: Även om jag inte tror på gud eller längre kallar mig kristen så är Bibeln min bok.

 

Slutord.

Jag tror alltså inte att det finns någon gud eller några andra övernaturliga krafter eller makter. Jag tror inte heller att det finns något nytt eller fortsatt personligt liv bortom den fysiska döden. Jag tror inte att Jesus har uppstått från döden. Det innebär att jag varken tror att det finns någon himmel eller något helvete – varken evigt eller tidsbegränsat.

Vesa Annala är av motsatt uppfattning: han tror att det finns en Gud, en Gud som har skapat världen och människan, som kan handla och ingripa i världens gång eller våra personliga liv; som har en plan och avsikt med våra liv, han tror också att människan – åtminstone de rättfärdiga – ska uppstå från döden. Huruvida han tror att det finns ett helvete eller bara evig död för de orättfärdiga vet jag inte.

.

.

Publicerat i ateism, ateismfilosofi, Debatt, Existentiell livssyn, Gud, Helveteslära, Humanisterna, Personligt, sekulär andlighet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5 av 5. Humanisterna Väst – Konstepidemin i Göteborg.

.

Betraktelserna hölls i ett arrangemang av Humanisterna Väst söndagen den 10 juni 2018. Musik för cello och piano varvades med betraktelser i en lokal på Konstepidemin i Göteborg. Det var ett experiment med lyckat utfall.  Lite mer info om arrangemanget finns som inledning till första betraktelsen – Nr 99. Livets väv. Några avslutande kommentarer finns i slutet av denna sista betraktelse

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5 (denna blogg).

 

Hopp, livsglädje och kärlek.

Det är en speciell sorts rikedom att finnas i sammanhang där vi upplever att vår omsorg, kompetens och kärlek gör skillnad. Samtidigt är detta inte alla förunnat. Mycket talar för att en upplevelse av hopp, mening och hemhörighet i tillvaron är basala för att det ska kunna uppstå benådade stunder av livsglädje, rent utav lycka. De flesta av oss är smärtsamt medvetna om att vi inte rår över dessa grundkvaliteter med viljan.  

Men vi kan fundera över om det finns omständigheter i form av val och livshållning som kan öka eller minskar förutsättningarna för kvaliteter som hopp och mening ska få allt större fäste i vår liv.

Jag prövar några tankar kring detta.  Jag har berört detta innan. Jag tror att det har betydelse om vi, i medvetenhet om vår dubbelhet, aktivt bejakar utvecklingen av vår potential till samarbete, omsorg, förnuft. Och samtidigt aktivt arbetar för att hålla vår mörka potential i schack. Och detta utan moralistiska övertoner.

Jag tror också att kvaliteter som hopp, mening, livsglädje får större chans att växa fram om vi aktivt arbetar för mer rättvisa och omsorg i de sociala sammanhang vi ingår i. Idag kommer vi inte undan att vi alla, utöver de mindre och större sociala sammanhangen, också ingår i en global värld. Sak samma om vi aktivt arbetar för en fördjupad förståelse och respekt för den komplicerade och fantastiska livsväv som är grunden för allt liv.

Utan ett engagemang som gäller delaktighet och ansvar för det gemensamma så tenderar alla framgångar vad gäller karriär, skapande, ägodelar, häftiga upplevelser att efterhand tömmas på glädje och mening. Från det sekulärhumanistiska, existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för är alla våra försök till en självcentrerad insnävning av våra liv dömt att efterhand få en frånsida av tomhet, ångest och meningslöshet.

Jag skulle vilja säga såhär. Vi är relationella varelser. Vi lever i relationer till familj, vänner, livspartner. Vi lever i relation till våra kroppar. Vi lever i relationer till älskade husdjur – hundar, katter, hästar. Vi lever i relation till det samhälle vi tillhör – lokalt och globalt. Vi lever i relation till en mängd kunskapsfrågor eftersom vi är frågande och kunskapssökande varelser. Vi lever i relation till allt det som är förutsättningen för våra liv – livsväven, jorden, vattnet, solen – och kosmos! Sist och inte minst, vi lever i relation till ett mångfascetterat kulturellt arv: berättelser, böcker, teknik, konst, musik, föremål, maskiner, kunskap.

Pröva tanken att förutsättningen för att uppleva hopp, mening och livsglädje är att de flesta av dessa  relationer fortsätter att utvecklas och fördjupas. Detta är något som aldrig blir färdigt. När relationer av ett eller annat skäl börjar vittra eller brister mår vi inte bra. Det kan bli djup kris.  Det kan bli så tufft att det känns som att hela ens existens är hotad. Då kan det vara livsviktigt med stödet från människor i ens närhet. Det skulle i sådana situationer också kunna vara värdefullt med sekulära, humanistiska ‘själavårdare’. Men det finns ännu inte. Jag hoppas att Humanisterna på några års sikt kan bidra till att bygga upp en struktur med professionell kompetens på detta område med nationell räckvidd.

Jag ska avsluta med en tankefigur som, för min del, under många år har gett  näring åt en grundupplevelse av hopp och mening.

Jag har en stark vision av ett möjligt framtida globalt samhälle i ekologisk balans där det finns psykiskt, socialt och materiellt utrymme för varje människa att medvetet ta sig an den stora gåtan att vara människa.  

Det är en vision av en framtida värld där alla människor har möjlighet att ta del i en fri och öppen diskussion om såväl samhällets angelägenheter som frågan om meningen med livet. Förtryck, förnedrande livsom­ständigheter, sociala restriktioner är hinder. Förödmjukande särbehandling på grund av kön, klass, ålder, religion, sexuell läggning och etnisk tillhörighet hindrar detta. Det gör också krig och extrem fattigdom. Att vara utestängd från kunskap och möjligheten till en bred och levande kontakt med såväl det egna kulturarvet som det globala, är hinder för detta.

Att efter bästa förmåga bidra med mina små skärvor för att öka sannolikheten för att denna framtidsvision ska bli verklighet någon gång i en obestämd framtid ger mitt liv mening och lyster! Jag tror inte att jag är unik i detta. Jag tror att en liknande upplevelse gäller för många människor.

Jag vill avslutningsvis poängtera att denna visions förmåga att generera en upplevelse av hopp och mening är oberoende av hur vi uppfattar sannolikheten för att den kommer att förverkligas. Det avgörande är att jag lever och handlar som om den är möjlig. Det innebär att, oavsett oddsen, fortsätta att bidra med mina små mikroskopiska skärvor.  Men jag vet också att skärva på skärva på skärva – de flesta till synes obetydliga – tillsammans kan skapa den kvalitativa brytpunkt som gör det till synes fullständigt omöjliga möjligt. Berlinmurens fall 1989 är en stark illustration av detta. Så även meto-rörelsen.

 

Några avslutande ord.

Det var spännande att vara en del av detta annorlunda Humanistarrangemang. Musiken skapade ett ordlöst rum för eftertanke. Min personliga känsla var att musiken gjorde att betraktelserna fick större tyngd. I bästa fall kan denna experimentella tillställning öppna dörren för ett flöde av kreativa idéer när det gäller en ny typ av arrangemang inom ramen för den sekulära humanismen som livsåskådning.
Jag tror att det behövs! Jag tror att det är viktigt!

När jag och Jonas Nordström (styrelseledamot i Humanisterna Väst)  började bolla kring upplägget fanns Tage Danielssons “Postilla” från 1965 med på ett hörn. Hans lekfulla och respektlösa lek med språk och religiösa former inspirerar fortfarande efter mer än 60 år. Han var en mästare på att blanda burlesk humor och allvar. Här blev det gravallvarligt och humorlöst. Men jag tror faktiskt att Tage Danielsson skulle gillat denna tillställning.

Med i bollandet fanns även SR P1:s ”Tankar för dagen” som just är allmänmänskliga betraktelser kring livet på mellan 4 och 5 minuter. Även detta med ”predikan” fanns med på ett hörn. Men då utifrån ett tydligt sekulärhumanistiskt perspektiv. Predikan är en fascinerande och speciell form av ordkonst som jag skrivit en blogg om – Nr 45. Predikan – för några år sedan.     

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5 (denna blogg).

Publicerat i andlighet, ateism, betraktelse, Existentiell livssyn, Humanisterna, sekulär andlighet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar