Hej! Jag heter Carl Gustaf Olofsson. Tanken är att jag ska videoblogga om existentiella livsfrågor, religion, teologi, kristendom, religionskritik, klimat och jordens överlevnad. Ett konkret uttryck för mitt mångåriga engagemang kring dessa frågor är webbplatsen Språk, tro och religion som funnits på Internet sedan våren 1998. Där finns också boken Existentiell livssyn – kristen tro?. Dess grund är en existentiell, inomvärldslig, sekulär livssyn. Den har i en del avseenden tydliga beröringspunkter med kristen trostradition därav frågetecknet i bokrubriken. Många kommentarer kommer att ha någon sorts avstamp i denna större textmassa.
Det är en rejäl utmaning att pröva detta med ‘bloggprator’ på video. För att det ska vara en poäng ska de ha hyfsad teknisk kvalitet men framför allt ska innehållet ha intresse, skärpa och relevans och framföras på ett sätt som inte skymmer innehållet. Min tanke och förhoppning är att ålder och mognad gör att det nu är möjligt att med lätt hand och ett visst mått av humor och distans göra komprimerade omtagningar av olika delar i det omfångsrika textmaterial som finns på webbplatsen ”Språk, tro och religion”. Utgångspunkten kommer att vara aktuella händelser, texter, debatter. Se vidare under menyfliken ”Om mig” under jordkällaren ovan!
Nr 1: Om Humanisterna och tro på Gud
1 november 2010
Denna första videoprata har sin utgångspunkt i tre videoinspelade debatter
där Christer Sturmark är med.
Den första är en debatt från den 27 oktober 2008 i regi av Uppsala universitet med rubriken ”Religionen idag – från en gud till flera eller ingen alls”. Utöver Sturmark deltar Tuulikki Koivunen Bylund, då domprost i Uppsala, från november 2009 biskop i Härnösand och Torbjörn Fagerlund, professor i teoretisk ekologi.
Det har under våren 2023 hållits en bokcikel på Zoom kring min bok “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Fyra torsdagar i rad med början den 13 april. Det är min förläggare Tomas Walch som tillsammans med Henrik Betnér och nätverket Spirande har tagit initiativet och bestämt upplägget. Olika personer har bjudit in för att hålla introduktion till de bokkapitel som valts ut för respektive träff. Jag höll introduktionen till tredje träffen.
Foto: Planeringsträff på Zoom med ansvariga och samtliga inledare innan bokcirkeln startade. Övre raden – från vänster: Josefin Lennartsson, Tomas Walch, Tomas von Martens. Nedre raden från vänster: Henrik Betnér och Carl Gustaf Olofsson.
Rubriker, bokkapitel och presentation av inledarna hittas på nätverket Spirande. Man hade lite överraskande bestämt rubriken “Ansvarighet som läkande kraft” för introduktionen till bokens kapitel 2 “Ansvar och flykt”. Här kommer min introduktion som hölls torsdagen den 27 april.
.
Del 1. Delaktighetens livshållning.
Jag måste börja med att ge Tomas Walch kredit för valet av rubrik för min introduktion till bokens andra kapitel: “Ansvarighet som läkande kraft”. Genom att koppla ihop “ansvarighet” med “läkande kraft” så öppnas för ett annat fokus för min introduktion än jag tänkt från början. Kapitel 2 har rubriken “Ansvar och flykt”.
Man kan vidga detta till att säga att bokens övergripande tema är att försöka synliggöra en livshållning som – enligt min övertygelse – fungerar som just en “läkande kraft”. Om den här livshållning har övertaget i våra liv så fördjupas efterhand upplevelserna av mening och självrespekt; så stöds en process av personlig mognad och existentiell fördjupning. Om man sekulariserar det traditionella religiösa språket kan man säga att den här livshållningen stödjer “andlig mognad” och “andlig fördjupning”. Denna livshållning ökar vår förmåga att bearbeta olösta smärtsamma erfarenheter och konflikter.
Med bokens språk kan man säga att när delaktighetens livshållning har övertaget i våra liv så stärks den “integrativa kraften”. Innan jag går in på kapitel 2 “Ansvar och flykt” så vill jag säga lite mer om delaktighetens livshållning.
Vad är då delaktighetens livshållning?
Detta gäller något som länge bara var intuitivt anat. När jag så småningom började få ord så kan man säga att det gäller tre övertygelser. Men det är också antaganden som ska granskas och prövas i förhållande till ”mina” egna erfarenheter och den kunskap som står oss till buds.
Tre övertygelser utgör grunden för delaktighetens livshållning. Det är viktigt att betona att det är det praktiskt levda som är det viktiga, INTE ORDEN VI ANVÄNDER! Samtidigt är det inte oviktigt med orden. De fungerande orden ökar vår förmåga att kommunicera och stödja varandra i livets viktiga. Här kommer mina ord i form av tre påståenden:
(1) … att ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster är avgörande för att upplevelser av självrespekt och mening ska kunna utvecklas och fördjupas. I detta ingår att erkänna sina nederlag och sin skuld när man har svikit dessa inre krav.
(2) …. att utvecklingen av vår förmåga till medkänsla är förbunden med en strävan att allt bättre försöka förstå och acceptera den utsatta och smärtsamma sidan av våra mänskliga existensvillkor.
(3) …. att kärlek och förnuft är två sårbara kvaliteter som kan utvecklas mot allt större bärighet i våra liv. I bästa fall kan de utvecklas till gränsöverskridande krafter. Det är en utveckling som vi aktivt kan bejaka såväl i våra personliga liv som i världen.
Dessa tre påståenden är nära sammanlänkade med varandra. Om vi medvetet eller intuitivt lever utifrån tron att detta synsätt är av central betydelse såväl för vårt eget liv som för det samhälle vi tillhör så lever vi i vad som i boken kallas delaktighetens livshållning (presenteras i bokens Introduktion). Dess inre dynamik fördjupar efterhand en upplevelse av mening och hemhörighet i tillvaron. Den förstärker banden till våra medmänniskor och ‘vår värld’ – både vad gäller livsväven och det globala samhället. Den underhåller en inre process av integration och läkande. Den skapar en speciell kunskapsrelation till livet som gäller frågan om vad som stödjer respektive försvårar kärlekens och förnuftets utveckling. Den utvecklar vårt ‘moraliska universum’.
Om vi lever och handlar utifrån att detta synsätt inte är giltigt formas en livshållning som i boken kallas likgiltighetens livshållning. Dess inre dynamik är helt annorlunda. Den fördjupar upplevelser av meningslöshet och avskurenhet från livet. Den tunnar ut relationerna till våra medmänniskor och till det samhälle och den värld vi tillhör. Den ökar fästytan för habegär, maktlystnad, hat, destruktivitet. Den förstummar och urholkar vår inre värld. Den krymper vårt ‘moraliska universum’.
Centralt för delaktighetens livshållning är att dess “bärare” – medvetet eller intuitivt – är övertygade om att det är avgörande för våra liv vilken av dessa båda livshållningar som har övertaget. Det påverkar hur vi väljer och handlar i vardagen.
En central uppgift för bokens analyser och diskussioner är att försöka visa att denna existentiella livshållningsproblematik gäller centrala insikter om människolivets ofrånkomliga existentiella realiteter. Slutsatsen av bokens analyser kan sammanfattas så här.
Det finns inget sätt att ställa sig utanför den existentiella tro-otro-problematik som utgör grunden för dessa båda motstridiga livshållningar. Att leva i spänningen mellan dessa båda poler är en ofrånkomlig del av att vara människa. Vilken sida som blir riktningsgivande är avgörande för hur våra liv kommer att bli.
Med hjälp av ett poetiskt språk kan man säga så här: När delaktighetens livshållning får övertaget skapas en livsprocess som handlar om ‘hjärtats öppnande‘. Om den existentiella otro som utgör grunden för likgiltighetens livshållning blir bestämmande för våra liv formas en livsprocess som innebär en rörelse mot ‘hjärtats förhärdelse‘.
Delaktighetens livshållning handlar inte om att tillägna sig en lära eller att följa vissa givna bud och regler. Dess kärna är att möta livets angelägenheter utifrån en viss bestämd grundsyn på människolivets villkor och möjligheter. Och att försöka hålla fast denna syn trots nederlag, svårhanterliga konflikter och allt som under utsatta omständigheter kan tala emot dess giltighet.
Delaktighetens livshållning kan ‘bäras’ och tolkas utifrån en tro på en personlig Gud och föreställningar om livets fortsättning efter döden. Den kan också, som för min personliga del, tolkas och ges ord i en sekulär, ateistisk livstolkning. Men den kan även ha en närmast intuitiv karaktär.
I vilken mån fångar föreställningen om dessa båda motsatta livshållningar och deras inre konsekvenser något grundläggande om människans situation och möjligheter? Vilken betydelse har det för det demokratiska samhällets överlevnad att insikterna om dessa båda hållningar finns tydligt närvarande i det kulturella landskapet? Då också inräknat samtalen på puben och runt köksbordet! I vilken utsträckning är synen på dessa båda motstridiga livshållningar ett centralt tema i kristen tradition?
.
Del 2. Ansvarighet som läkande kraft.
Nu efter halva tiden är det dags för huvuduppgiften; introduktion till det andra kapitlet i “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Det har rubriken Ansvar och flykt.
Samvetets, hjärtats och sanningens röster.
Redan under de tidiga tonåren började jag ana att mitt liv på avgörande sätt var beroende av i vilken utsträckning jag ärligt försökte vara trogen mot vad jag långt senare har kommit att kalla ”samvetets, hjärtats och sanningens röster”.
Vad som här fortsättningsvis kallas ansvarighetens hållning kan sammanfattas på följande sätt: Om vi vill ha levande relationer till andra människor, vill leva i en grundstämning av självrespekt och värdighet, vill mogna och utvecklas, önskar ett fungerande demokratiskt samhälle, vill fördjupa upplevelser av mening och hemhörighet i tillvaron – kommer vi inte undan att efter bästa förmåga försöka urskilja och bejaka vad som här kallas ”samvetets, hjärtats och sanningens röster”. Det innebär att i liv och handling försöka följa de inre krav som dessa ‘röster’ ibland formar med stor tydlighet.
Centralt är också att stå kvar i ansvaret och de smärtsamma upplevelserna av skuld, feghet och nederlag som blir följden när vi sviker eller kommer till korta i förhållande till dessa inre krav.
Flyktens hållning innebär att på olika sätt försöka göra sig döv för dessa inre röster. När vi avvisar giltigheten i de krav de ställer kommer känslor av meningslöshet, maktlöshet, främlingskap och tomhet obevekligt att breda ut sig i vår inre värld.
Flyktens inneboende logik medför också en allt starkare tendens att på olika sätt försöka komma undan de obehagliga känslor som denna hållning ger upphov till. Det kan bli till ett välanpassat och till synes lyckat liv, men där det strax under medvetandets yta finns dova och växande skikt av desperation och ångest som hotar att bryta igenom.
I denna livsbelägenhet blir ångesten ett uttryck för vår längtan efter autenticitet, mening, sanning. Flykten undan denna ångest blir en flykt undan livet. I sitt innersta vet eller anar varje människa att det är en tragedi att leva och dö i denna hållning. Det är att förlora och gå miste om livet. Därför finns det alltid en sida i oss, även när vi till synes oåterkalleligt har fastnat i flyktens hållning, som vill stanna upp och ställa oss ansikte mot ansikte med vår utsatta livsbelägenhet. Med en bit av vår varelse vet vi att detta plågsamma ‘uppstannande’ är nödvändigt för att det liv vi djupast längtar efter ska bli möjligt.
Beroende på hur rädda och bräckliga vi är behöver vi olika mycket stöd och hjälp för att inte glida in i flyktens hållning. Om en människa har fastnat i denna hållning kan hon behöva mycket av insiktsfullt och kärleksfullt stöd för att återinträda i ett öppet förhållningssätt till hjärtats, samvetes och sanningens röster.
Jag vill säga något om den innebörd jag lägger i de olika delarna av uttrycket ”samvetets, hjärtats och sanningens röster”.
Samvetets röst står för den inre upplevelse som ‘säger’ att ‘detta är orätt’ respektive ‘detta är rätt’. Den formar ett krav att göra motstånd mot sådant i mig själv och i min omvärld som jag upplever som orätt, destruktivt, förstörande, ont. Detta är i överensstämmelse med konventionellt språkbruk.
Sanningens röst betecknar ett inre krav på intellektuell ärlighet in mot mig själv, mina övertygelser och värderingar. Det är ett inre krav att sträcka sig efter sanningen även om den är obekväm och problematisk. Det är ett krav på intellektuell redbarhet.
Hjärtats röst gäller bilder och tankar om vad vi kan göra för att öka möjligheterna till öppna och levande relationer i vänskap och kärlek. Den handlar också om den vardagliga omsorgen. Hjärtats röst gäller kvaliteten i såväl våra relationer till andra människor som i vår relation till livet och tillvaron. Hjärtats röst handlar också om att försöka göra motstånd mot den rädsla i mig som skapar tystnad och avstånd
När hjärtats röst gäller saker utanför vårt personliga liv kan den ibland få en omfattning och tyngd som gör det relevant att tala om en upplevelse av en förpliktigande livsuppgift eller en kallelse. Jag menar att vad som här kallas hjärtats röst är en viktig existentiell realitet.
Hjärtats röst formar med olika mått av tyngd en upplevelse av att “jag” har ett personligt ansvar för att centrala positiva livskvaliteter ska få bättre möjlighet att utvecklas och fördjupas; i sitt eget liv men ofta i varierande utsträckning även i andras liv och i det samhälle och den globala värld hon tillhör.
Självrespekt och värdighet.
När vi bejakar ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster blir de en del av våra liv. I denna hållning försätter vi oss i en speciell relation till livet. Vi kommer att tvingas till konfrontationer med rädslor, beroenden och ångest när dessa röster gör att vi stöter på inre gränser som vi kanske varit ovetande om förut.
Att bejaka ett ansvarigt förhållande till dessa röster innebär att vara i en öppen och levande kontakt med ett speciellt spektrum av såväl smärtsamma som positiva känslor och erfarenheter.
De positiva känslorna kan handla om en fördjupad självrespekt när man trots rädsla och risker för negativa konsekvenser har lyckats följa sitt samvete. Det kan handla om starka och euforiska känslor av att livet som förut tett sig alltmer stumt och hopplöst plötsligt öppnar sig när man lyckats bryta igenom en inre spärr av djup rädsla som förut tyckts omöjlig att rå på. Det kan också gälla att ha vågat sträcka sig efter en människa man är förälskad i trots intensiv rädsla för att bli avvisad.
Det kan handla om den fördjupning av självrespekt och värdighet när man under utsatta politiska omständigheter haft modet att sätta hela sin existens på spel i försvaret av värden man upplever som fundamentala.
När människan förhåller sig ansvarigt till dessa inre röster kommer hon att möta och konfronteras med två olika typer av smärtsamma känslor. De kallas här ‘avvisandets smärta‘ och ‘icke-vågandets‘ smärta.
Icke-vågandets smärta handlar om de plågsamma känslorna av fegehet och nederlag. Det handlar också om en krackelerande självbild. Frestelsen är stor att fly från denna smärta genom att skylla på omständigheterna eller på andra. Att möta denna smärta utan att fly är en helt grundläggande del i ansvarighetens hållning.
Avvisandets smärta kommer ur att inte nå fram, väcka löje, bli missförstådd, övergiven, illa sedd etc när man handlar utifrån hjärtats röst. Denna smärta handlar också om de känslor som väcks av att engagerat ha handlat utifrån samvetets röst och inte alls uppnå det man hade hoppats, när det känns som att man är en ‘ropande röst i öknen’. Än smärtsammare blir det om konsekvensen är att förlora vänner, bli omplacerad på jobbet, bli utfrusen ur en viktig gemenskap, bli stämplad som förförare eller svikare i en religiös eller sekulär ideologisk gemenskap.
När en människa brottas med att våga eller inte våga följa de inre krav delaktighetens röster ställer på henne är det oftast just rädslan för dessa smärtsamma negativa konsekvenser som utgör det synliga och påtagliga hindret från att handla.
Det kan avslutningsvis vara viktigt att komma ihåg att den typ av brutala livsomständigheter som var vardag för miljontals människor i delar av 1900-talets Europa. Jag tänker på nazismens och stalinismens välde. På många håll i världen är det fortfarande en påträngande verklighet att trohet mot samvetets, hjärtats och sanningens röster innebär direkta risker för liv och lem.
.
Några avslutande frågor att ta med sig i pausen.
(1). Jag har här gett uttryck för starka personliga övertygelser med anspråk på generell giltighet. Men “personliga övertygelser” säger inget om dessa tankars mera allmänna bärighet. Den första prövostenen är i vilken utsträckning resonemangen håller utifrån era egna personliga erfarenheter. Det som skaver eller känns fel kan vara viktiga pusselbitar för att fördjupa förståelsen. Fråga: Är det förenligt med dina erfarenheter att säga att ansvarighetens hållning stödjer läkande och integrerande inre processer?
(2). För hur många procent av Sveriges befolkning har delaktighetens livshållning övertaget. Notera att jag inte talar om antingen eller – utan just övertaget. Jag är jättenyfiken på era gissningar.
(3). Hur viktigt är det att innefatta ansvar för livsväven och det globala samhällets långsiktiga hållbarhet för att vi ska kunna bli allt helare som människor?
(4). Om jag säger “Existentiell frågegemenskap”. Vad väcker det för tankar? Positiva? Negativa?
Slut
PS. Bokcirkelns introduktioner kommer att bli tillgängliga på näteverket Spirande och/eller nätverket Kristen bortom Gud. Länkar kommer här när videoinspelningsrna publicerats.
Härmed hälsas alla välkomna till en bokcirkel krng min bok “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Den sträcker sig över fyra torsdagar i följd med början den 13 april. Tid kl 19.30 – 21. Den är gratis! Men man måste anmäla sig på webbplatsen Spirande. Då får man länk via mail för varje Zoomträff. https://spirande.net/bokcirkel/
Olika inbjudna gäster inleder varje Zoomträff. Jag är inbjuden att hålla inledningen till den tredje träffen torsdagen den 27 april. Min bokförläggare och “teologiska välgörare”, Tomas Walch, har inbjudit sig själv att inleda den andra träffen den 20 april. De övriga två är Josefin Lennartsson, f.d. pastor och Tomas von Martens från Finland. Henrik Betnér är moderator. Han är tillsammans med Tomas Walch en av eldsjälarna bakom såväl nätverket Kristen bortom Gud” som podden G-ordet där jag medverkade två gånger sommaren 2020.
Denna bokcirkel är bland mycket annat ett sätt för mig att med hjälp av andras röster, inledare och deltagare, utforska var jag idag befinner mig i detta spännande och komplicerade landskap med språk, föreställningar och erfarenheter kring livets viktigaste sidor. Eller kort och gott: Vad ökar chanserna för att vi blir vettiga människor? Vad kan få våra liv att krackelera?
.
Schema, rubriker och presentation av inledare.
13 APRIL 19:30-21:00 BEHOVET AV ETT EXISTENTIELLT PERSPEKTIV (KAPITEL 1 & 6)
Introduktion av Josefin Lennartsson som är teolog och existentiell/andlig vägledare. Hon driver Kontemplativ praktik – ”en plattform med fokus på existentiell hälsa”.
20 APRIL 19:30-21:00 VÅRA EXISTENSVILLKOR OCH NÅDENS MÖJLIGHET (KAPITEL 3)
Introduktion av Tomas Walch som är teolog och entreprenör. Han håller kurser, retreater och workshops utifrån existentiell kristendom genom sitt företag Alternaliv som även gett ut boken.
27 APRIL 19:30-21:00 ANSVARIGHET SOM LÄKANDE KRAFT (KAPITEL 2)
Introduktion av Carl Gustaf Olofsson som är bokens författare och i övrigt engagerad inom Humanisterna och för klimatet i olika sammanhang. Han driver webbplatsen Språk, tro och religion och bloggen Gustafs videoblogg.
4 MAJ 19:30-21:00 DEN EXISTENSBÄRANDE KULTUREN (KAPITEL 4)
Introduktion av Tomas von Martens som är journalist, författare och förläggare med lång erfarenhet av att lyfta de existentiella frågorna inom och utanför kyrkan i Finland. Bland annat genom att leda populära diskussionskvällar kring progressiv kristen litteratur. PS. Han har skrivit en essä med rubriken “Ateismen öppnar för nya gudsbilder”. Den publicerades som söndagsessä i Hufvudstadsbladet (Helsingfors) den 22 januari 2023.
.
Video, bok och nätbok.
Om tekniken fungerar som den ska kommer inledningarna att spelas in på video och efterhand att bli tillgängliga på webbplatsen Kristen bortom Gud. För att lyssna på och ta del i samtalet efter introduktionerna måste man var med på Zoom.
I väntan på beställd bok kan man läsa på näteversionen på webbplatsen Språk, tro och religion. Min förläggare tillät nätversionen att ligga kvar trots att det förstås konkurrerar med den tryckta boken. Så om du läser på Internet så köp boken ändå. Det är det lill förlaget Alternaliv. Först när förlagets utgifter är betalda blir det provison till mig. Och det är en bra bit dit! Så köp boken! Oavsett om du vill och kan vara med i bokcirkeln. Länk till kapitel 1 och 6 – första träffen. Kapitel 1. Livssyn, språk och religiositet. Länk: https://www.existentiell-tro.net/ekt-98/kapitel1.htm
Tips på tre poddar där jag varit gäst. Man kan lyssna på en eller flera som uppvärmning. Eller bara för att man är lite nyfiken.
Podden Exvageliet.
“Sekulär andlighet”. Publicerades den 16 februari 2020. Då fanns detta med en tryckt bok ännu inte på kartan. Men knappt två veckor senare fick jag mail från förlaget Alternaliv med förslag om en tryckt bok. Länk: https://exvangeliet.podbean.com/e/s2e06-sekular-andlighet/
Podden G-ordet. Avsnitt 5. Ansvar och flykt. Ett redigerat föredrag som hölls på Teologiska Högskolan i Stockholm i oktober 2017. Publicerat som podd den 10 juli 2020. Länk: https://g-ordet.libsyn.com/2020/07
Podden G-ordet. Avsnitt 6. Ateistisk religiositet? En intervju med Carl Gustaf Olofsson. Publicedrad den 26 augusti 2020 Länk: https://g-ordet.libsyn.com/2020/08
PS. Sist i texten finns rubriker, länkar och publiceringsdatum för de artiklar och texter som berörs i bloggen och lite mer. DS.
.
Vad sysslar man med på DN Kultur?? Man hade under första halvan av februari chansen att öppna för en viktig och angelägen debatt/samtal om språket för livets viktiga existentiella angelägenheter i gränslandet mellan sekulärt, existentiellt och religiöst. Men DN Kultur valde att stänga dörren.
Ärkebiskop Martin Modeus och Maria Södling, teolog på Svensk kyrkans forskningsenhet, svarade på religionshistorikern och professorn Stefan Arvidssons debattartikel som publicerades den 7 februari. Martin Modeus den 9 februari och Maria Södling två dagar senare. Stefan Arvidsson skrev ett svar till Martin Modeus och Maria Södling. Det kom till DN Kultur någon eller några dagar efter Maria Södlings inlägg. Det refuserades!! DN Kultur satte punkt och stängde dörren! Jag återkommer till hur jag fått veta detta.
Stefan Arvidsson problematiserar i sin artikel kyrkans, religionsvetenskapens, teologins och stora delar av kultursveriges försåtliga retorik där man trivialiserar och förytligar den sekulära människans förmåga att känna, uppleva och reflektera. Att bestämt vägra att inordna sin livstolkning under beteckningen “religiös” i dess folkliga betydelse – dvs tror inte på någon gud eller några andra bortommänskliga krafter och makter, tror inte på ett liv efter döden och avvisar en bindande auktoritt i Heliga skrifter – säger förstås inget om måttet av existentiellt djup, förmågan att uppleva förundran, känna vördnad, förmågan, att ta livets utmaningar på allvar och i bästa fall växa och mogna med dessa utmaningar.
På samma sätt säger beteckningen “religiös” inte något om detta. Avskuren fyrkantighet, okänslighet och förmåga till destruktiv manipulation finns såväl bland religiösa som bland sekulära ateister.
Om en människa som definierar sig som sekulär och icke-religiös visar sig kunna känna förundran, vördnad, beröras av tillvarons gåta, stjärnhimlens skönhet, gärna tänder ett ljus i en kyrkas ljusbärare “så är hon inte så sekulär som hon tror”. Ärkebiskop Martin Modeus, religionsvetarprofessorn David Thurfjell och DN:s kulturchef Björn Wiman är ense.
I den outsagda undertexten bakom Martin Modeus formulering ”men vi är nog inte alls så sekulära som vi tror” (24 januari) är att en fullt sekulär människa är ytlig, trivial, utan existentiellt djup. Om hon skulle visa ett visst mått av “existentiellt djup” så är hon “inte så sekulär som hon tror”.
Stefan Arvidsson fäster ögonen på denna förminskande trivialiseringsretorik. Det är en viktig problematik. Denna retoriska figur präglades, såvitt jag vet, av professor David Thurfjell i hans bok “Det gudlösa folket” från 2015. Den har sedan tagits upp av präster och kulturskribenter. Bland annat av DN:s kulturchef Björn Wiman.
Jag kommer för egen del inte förbi min känsla/uppfattning av att den retoriska figuren “inte så sekulära som dom tror” i olika varianter förytligar och trivialiserar det offentliga samtalet kring en livsviktig problematik.
Varken Martin Modeus eller Maria Södling går i svaromål på denna helt centrala punkt i Stefan Arvidssons debattinlägg.
Nu till hur jag fick kännedom om refuseringen.Jag skrev ett uppskattande mail till Stefan Arvidsson den 13 februari. Saktfärdighet gjorde att det dröjde nästan en vecka efter att hans debattartikel hade publicerats nnan jag fick iväg mitt mail. Då hade DN Kultur redan publicerats två svar på Stefan Arvidssons debattartikel. Det första av ärkebiskop Modeus och det andra av Maria Södling.
I svarsmailet dagen efter, den 14 februari, fick jag veta att DN Kultur hade refuserat hans svar till Martin Modeus och Maria Södling! Jag kunde inte släppa tanke att Stefan Arvidssons svar nog kommer. Men det kom inte, det kom inte, det kom INTE!! Jag tycker detta är ytterligt märkligt! Och jag blev efterhand både upprörd och ledsen. Hur kan DN:s kulturredaktion bara skära av en debatt och ett samtal som skulle kunnat utvecklas till något viktigt för samtidskulturen.
Om man ser ärkebiskop Martin Modeus artikel på DN Kultur den 24 januari som första inlägget ser det ut så här: Svenska kyrkan, sekulär kyrkokritiker, Svenska kyrkan, Svenska kyrkan. Sedan bestämmer DN Kultur att det är “slutpratat”. Stefan Arvidssons replik refuseras. Dåligt omdöme? Brist på lyhördhet för livsviktiga frågor i samtiden? Begravda hundar? Feghet? Dolda lojaliteter?
Bilden kompliceras av att den första regelrätta debattartikeln var skriven av Stefan Arvidsson. Den publicerades den 7 februari. Ärkebiskop Martin Modeus artikel den 24 januari var ingen debattartikel utan mer av en bred folklig presentation av Svenska kyrkans syn på sin roll och uppgift. Denna presentation var sedan den kritiska utgångspunkten för Stefan Arvidssons debattartikel den 7 februari. I detta perspektiv var det Stefan Arvidsson som skrev det första debattinlägget. Men han vägras att svara sina kritiker! Varför??
Jag tycker att DN Kulturs hantering av en, enligt min mening, formligen livsviktig problematik är ytterst märklig. Och det säger jag för att jag rört mig i detta gränslandskap med språket kring livets viktigaste existentiella angelägenheter i mer än 40 år. Ett resultat av detta är boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014, 2020 – Se fliken Bok2020 ovan!). De flesta bloggarna på denna blogg gäller sökandet efter ett fungerande och bärande språk för livets viktigaste och djupaste angelägenheter. Och kritik av oklarheter och luddigheter i detta landskap. Och då hör det till saken att jag, precis som Martin Hägglund (“Vårt enda liv”, (engelska 2019, svenska 2020) inte tror på några bortommänskliga krafter och makter och inte tror på ett nytt personligt liv bortom döden.
Det skulle vara intressant om David Thurfjell, Martin Modeus och Björn Wiman i klartext förklarade vad de menar med ”en fullt sekulär människa”.
Om jag nu inte skulle vara så sekulär som jag tror utifrån Björn Wimans, Martin Modeus och David Thurfjells syn på saken så finns ytterligare en outtalad undertext. Den “säger” att jag och vi andra sekulära livsengagerade ateister “är mer religiösa än vi tror”.
Jag undrar då hur Modeus, Thurfjell och Wiman placerar in oss i det religiösa landskapet? Livets Ord, pingströrelsen, Evangeliska Frikyrkan, muslimska brödraskapet, scientologerna, mormonerna, Hillsong, tron på eviga straff bortom döden, Plymouthbröderna, Jim Jones etc etc. Jag kan bara med emfas säga att jag inte vill bli ihopkopplad med någon av dessa rörelser. I kapitel 1 i min bok “Existentiell livssyn – kristen tro?” dristar jag mig åt att försöka ringa in en existentiell inomvärldslig form av religiositet. Men detta försök har inte avsatt några spår i det offentliga samtalet under de snart 25 år som gått sedan det publicerades.
Om nu Martin Modeus och Björn Wiman känner samma bestämda ovilja mot att kopplas samman med de religiösa rörelser jag nämner så kanske dom är “mer sekulära än dom tror”. Eller “inte så religiösa som dom tror”. Eller är det kanske så att Livets Ord och Hillsong “inte är så religiösa som dom tror”.
Att det finns religiositet som är ytlig, trivial och mest är en flykt undan livets utsatthet och smärta betraktar jag närmast som ett faktum. Har denna form av existentiellt ytlig religiositet någon religionsvetenskaplig benämning? Om man ska ägna sig åt icke-konstruktiv och nedsättande retorik skulle man kunna kalla detta “trivialitetsreligiositet”.
Skämt åsido! Vi behöver något sånär fungerande språk för livets djup och allvar! Sorg, förluster, nederlag, ensamhet, döden, feghet, svek, skuld, de globala ödesfrågorna, stjärnhimlens hisnande skönhet, smekningarnas berusande glädje. Detta betyder att vi behöver samtal och åter samtal för att skaffa oss och vår kultur allt bättre verktyg som kan fungera som stöd för reflektion och existentiell fördjupning.
DN Kultur missade tåget denna gång. Men jag hoppas redaktionen hämtar hem denna märkliga miss och kommer igen på ett kreativt och modigt sätt! Det behövs! Eller finns det andra kulturredaktioner som kan koppla ett kreativt och spännande grepp på denna viktiga problematik.
Carl Gustaf Olofsson den 29 april 2018. Rubrik: Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv. Publicerad i Humanisten nr 1/2018. Begreppet tro är återkommande i texterna av Martin Modeus och Maria Södling. Jag ser fram emot att bli inbjuden till kyrkokansliet för att berätta om hur en ”livsbärande” tro kan se ut hos en ateist. Och då förstås också få detta existentiella trosbegrepp närgranskat och kritiserat av den teologiska kompetensen på kyrkokansliet.
Texten till “Jordiskt livsmanifest” är preliminär. Den fick premiär i form av gemensam högläsning i en liten grupp i mitten på juli. Den har varit under arbete lite från och till under nästan två år. Tanken är att det ska ha en form som ska fungerar att läsa högt tillsammans i en mindre eller större grupp. Men den kan även läsas som ett inslag i en personligt stund av reflektion kring livets djup, allvar och förunderlighet. Det är fritt att modifiera texten utifrån den “andemening” som är dess grund. Den här sortens texter kan ofta bli bättre och få större bärigheter utifrån andra ögon och kompetenser. Det gäller perspektiv, erfarenheter och språkförmåga!
.
Jordiskt livsmanifest
Solen, vattnet och haven, jorden, myllan och atmosfären den ovillkorliga grunden för livets väv.
Vi tror att alla människor rymmer möjligheten till omsorg, förnuft och samarbete trots allt som tillfälligtvis kan tala emot.
Vi tror också att samarbetande människor kan skapa en värld av fred, rimlig fördelning och omsorg om livets väv.
Jag vill efter bästa förmåga bejaka denna möjlighet hos mig själv och alla andra.
Jag vill också bidra med min skärva till denna omdaning av världen, även om resultatet ligger bortom min död.
Må alla krafter och makter verka för en godartad framtid för Jorden, livsväven och mänskligheten.
Må detta bli verklighet!
.
Premiär. Högläsning med äppelceremoni.
Livsmanifestet fick sitt första test på en retreat i mitten på juli. Alla de femton deltagarna på “Samskapad retreat” anmodades att bidra med någon form av aktivitet.
Mitt bidrag var Livsmanifestet med en avslutande äppelceremoni. Först högläsning tillsammans av Livsmanifestet, sedan musik och sedan en äppelceremoni. Alla deltagarna fick en äppelklyfta som skulle räcka till tre tuggor. Äpplets kolatomer var fokus!
Den första tuggan för att begrunda de ingående kolatomernas vandring genom livsvävens historia. Alger, fiskar, dinosaurier, apor och människor genom årmiljonerna. Den andra tuggan för att begruda kolatomerna som basala byggstenar i våra kroppar och dess vidare öde framåt under århundraden, årtusenden och årmiljoner för att upprätthålla livsväven. Och till detta en önskan om att de kolatomer som som “passerar min kropp” ska vara med och bygga en godartad framtid för livsväven och mänskligheten. Den tredje tuggan togs med en önskan om kraft och mod att bidra med sin skärva till en godartad framtid för livsväven och mänskligheten.
Mellan högläsningen och äppelceremonin spelades improviserad pianomusik av en av reatreatens deltagare. Musiken strömmade ut genom ett öppet fönster i det intilliggande huset. Tack Sara!
Det blev en enkel och värdig ceremoni i skuggan av ett äppelträd med utsikt över en sjö en solig och mycket varm dag i mitten på juli.
.
Sjö med ett äppelträd. Genom detta öppna fönster strömmade den improviserade pianomusiken en knapp timma senare.
. .
PS. Stort tack till Tomas och Annica, värdar och initiativtagare till den annorlunda retreaten. Enda kostnaden var maten! Det krävet både mod och kreativitet att bara skapa en struktur med tider för måltider och aktivetetspass – och sedan överlåta innehållet till deltagarna. För mig blev det värdefulla dagar med oväntade och stimulerande aktivitetspass och samlingar innan måltiderna. Ansvaret för dessa samlingar delades också. Även det var oförutsägbart och stimulerande. Berätta om en person, bok eller händelse som varit viktig i ditt liv var temat för de korta måltidsamlingarna. DS.
Efter att Tema 7 hade avslutats den 24 oktober 2021 framförde Erik Stenberg-Roos en önskan om att pausa den mera omedelbara anknytningen till boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” och ta en samtalsomgång kring Gud och gudsbilder. Hur vi tänker, vad vi menar – såväl som gudstroende som icke-gudstroende. Och huruvida det är viktigt eller oviktigt att ha med Gud i sitt levande vardagsspråk mm.
Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson, så här långt ensamma på samtalsscenen, tyckte det skulle vara värdefullt med ytterligare ett par röster som hade ett engagerat förhållande till den grundproblematik som funnits med i hela textsamtalet så här långt. Vi bjöd in Olov Sandegård och Staffan Sandin. Båda tackade “ja”. Båda hade följt och textsamtalet från begynnelsen och ibland kommenterat. När det nu hunnit bli juni 2022 har ännu inga av textsamtalarna träffats “öga mot öga”.En kort presentation av samtliga fyra ”textsamtalare” hittas i slutet av bloggen.
Under “Tema 8. Om Gud och gudsbilder” har det skrivits sammanlagt 16 inlägg. Fyra vardera. Så hela detta textsamtal är som en mindre bok. Tema 8 påbörjades tisdagen den 16 november av Erik Stenberg-Roos och avslutades av Carl Gustaf Olofsson med inlägg 16 tisdagen den 21 maj 2022.
När textsamtalet nu pausas under sommaren 2022 efter att Tema 8 har avslutats, har det skrivit totalt 64 inlägg under åtta olika teman sedan starten. Varje avslutat tema i textsamtalet har redovisats i en blogg. Detta är den åttonde bloggen. Se sammanställningen i slutet!
.
De 16 inläggen under ”Tema 8: Om Gud och gudsbilder” publicerades i Facebookgruppen mellan den 16 november 2021 och 21 maj 2022. Erik Stenberg-Roos är först ut. Sedan kommer i tur och ordning Olov Sandegård, Staffan Sandin och sist Carl Gustaf Olofsson. Samma turordning har gällt under hela textsamtalet. Den första omgången inlägg är primärt skrivna utifrån en personlig relation till temarubriken och vad man vill föra in på samtalscenen.
.
.
1.
Tema 8: Om Gud och Gudsbilder. Inlägg 1 (av 16 under Tema 8). av Erik Stenberg-Roos. Publicerat tisdagen den 16 november 2021. .
Det är fascinerande att leka med det som antagligen måste vara en av människans allra äldsta sysselsättningar, nämligen att fundera över begreppet ”Gud”.
Inom teologin laborerar man ibland med frågan om hur man kan veta något om kristen tro eller ”Gud”. Förr eller senare kommer man till frågan om bibelns ställning, dvs ”har bibeln producerat kristen tro, eller har den kristna tron producerat en bibel?”
Jag hör till dom som är väldigt starkt inne på uppfattningen att den kristna tron är större än bibeln, dvs som fenomen producerar den kristna tron många saker, däribland en bibel. Jag tror dock att om man vill ha tydlighet ska man se till hur de kristna sakramenten fungerar. Men det är nog en annan fråga.
När jag gör en snabb koll på de vanligaste gudsbilderna får jag upp att Gud beskrivs som följande: … en herde…en bakfull soldat (en av mina personliga favoriter faktiskt)… en kärleksfull far… en härskare…en svartsjuk… en höna…. en konstnär…. en barnmorska…som kärlek eller som varandet…existensen.
När jag nu får hedersuppdraget att starta denna diskussion, väljer jag att fokusera på endast tre stycken gudsbilder. Jag tänkte reflektera en del om hur jag funderar kring dem:
1) Skaparen 2) Kärlek 3) Existensen
1) Föreställer man sej Gud som skaparen, dvs den som dragit igång alltihop, har man en hel del förklaringar faktiskt. Det kosmologiska Gudsbeviset tangerar resonemanget. Jag tycker också att just det gudsbeviset är det som har störst bäring idag. Kort kanske man sammanfatta det med tankar som ”inget har kommit till utan att något har skapat det”, vilket gör att även själva starten, t.ex. Big bang ed, har sina rötter i att någon har startat allt. Denna någon benämns då skaparen, alltså Gud. Jag känner att som troende kan jag vila i denna tanke. Jag får t.ex. en ganska klar orsak till att vårda skapelsen, dvs resultatet av den goda gudens agerande.
PROBLEMET med denna Gudsbild är dock att skapelsen är allt annat än god. Det finns en slags självklar tanke om att rensa bort den eller det som inte passar in. Det finns inga som helst garantier om något alls i skapelsen. Vi kan se det t.ex. när en fågel trillar ur sitt bo. Plötsligt börjar skocken utrota istället för att stötta just denna fågel. Vad gäller oss människor kan vi imorgon få ett cancerbesked, vara med om en bilolycka, mista någon vi älskar osv. Det spelar heller ingen roll om vi ätit rätt, tränat rätt, andats korrekt, mediterat riktigt och haft ett klockrent socialt liv. Döden kommer precis när som helst ändå.
Kristen tro väljer då att arbeta MOT många av de ordningar som finns oss givna i skapelsen. Vi vill inte att den cancersjuka ska dö utan att vi s.a.s. kämpat emot med behandlingar osv.
Kan då Gud vara skaparen?
2) I enlighet med uppfattning två kan man med ganska gott stöd föreställa sej att Gud är kärlek. Det markeras redan i början på den kristna trons historia, det finns med i bibeln (tydligast i Johannesbreven) och det är helt klart att denna gudsbild använts i hela trons historia. En av fördelarna med den är att man s.a.s. vänder på problemet med någon slags antropomorf gudsbild, alltså ett slags metafysiskt väsen, som man måste förhålla sej till. Gud ”uppstår” s.a.s. överallt där människor utför goda och kärleksfulla handlingar. Det innebär också att Gud inte kan dö, eftersom det alltid kommer att utföras goda handlingar.
PROBLEMET är t.ex att det finns mängder av människor som utför kärleksfulla handlingar eller säger kärleksfulla ord, men som absolut inte vill karaktäriseras som kristna. Det finns heller inget som säger att det skulle vara mer kristet att vara kärleksfull än vad det är att vara hindu eller t.ex. jude, eftersom uppfattningen finns i så gott som alla religioner.
Till denna personliga sida finns också ett enkelt konstaterande: Jag har under hela mitt vuxenliv inte känt mig hemma i en gemenskap där ordet “Gud” har en central plats. Detta oavsett vilken gudsbild man menar sig bära upp. Jag har svårt att se vad som skulle ändra det.
3) Den tredje uppfattningen, om själva existensen, är enkel att hitta fördelar med. Existensen delar vi alla, gudsbilden är uråldrig och något vi kristna ”ärvt” av judendomen. Det innebär också att det aldrig behöver bli en diskussion kring om Gud finns eller inte, eftersom vi alla vet om att vi existerar (om vi inte hänger oss åt ganska extrema filosofiska funderingar). Så vitt jag kan se innebär det också något fundamentalt fint för oss alla, nämligen att det tar sin utgångspunkt i något vi delar. Det ger oss också del av samma ansvar.
Men det finns problem med även denna gudsbild. Den är ofta helt konturlös. Det finns ett uttryck som säger ungefär, ”det som siktar på alla träffar ingen”. Jag tror att det är en av orsakerna som gör att iaf jag väldigt sällan hör denna gudsbild diskuteras. Allt är gratis, allt är självklart, det inkluderar alla och ingen är utanför. Och visst är den väl en av orsakerna till det som religionskritikerna Lena Andersson i DN karaktäriserar som ”dunbolsterteologi”? Inget stöter sej med någon, allt är ok. Vackert men kanske lite fegt.
Trots detta känner jag mej hemma i dessa tre gudsbilder. Jag tycker det är svårt med att t.ex. likna Gud vid en bakfull soldat, det säger inte mycket? Det är tyvärr också näst intill förlegat med Gudsbilden som en god far, eftersom alldeles för många fäder är mycket frånvarande.
Hur jag än funderar tycker jag att dessa tre gudsbilder för mej är de viktigaste. Vad säger ni andra?
.
.
2.
Tema 8: Om Gud och gudsbilder. Inlägg 2 (av 16 under Tema 8). av Olov Sandegård. Publicerat fredagen den 19 november 2021.
.
När jag av någon person får frågan ”Tror du på Gud?” brukar jag vanligtvis, innan jag försöker mig på att ge något slags svar till frågeställaren, ställa motfrågan: ”Vad menar du med begreppet ”Gud”?” Som jag ser det finns det i princip lika många bilder av ”Gud” som det finns människor. Precis som varje människa är unik, är varje gudsbild unik. Genom historien har det funnits myriader av gudsbilder alltsedan människorna blev medvetna om sin egen dödlighet och i samma ögonblick började ställa sig frågorna om ”Vadan?” och ”Varthän?” Långt senare uppstod den monoteistiska världsuppfattningen, bland annat inom den tidiga judendomen, där det bara finns en enda allomfattande och allsmäktig ”Gud”, som på samma gång är världsalltets, eller åtminstone jordens och livets på jorden, igångsättare, upprätthållare och meningsgivare.
Inte nog med detta. Den enskilda människans gudsbild är inte statisk. Den förändras över tid, både i kort och långt perspektiv, inte minst beroende på det momentana måendet. Luther skrev i något sammanhang att den enskilda människans ”Gud” är det som människan ifråga ”håller för Heligt”. Ungefär så tänker jag också. Vad håller du för heligt? Vad är du inte beredd att kompromissa bort? Det är den ”Gud” som du har som ”riktmärke” på din ”religiösa kompass”.
Som jag ser det är det nödvändigt att man skiljer på en människas allmänna världsåskådning och hennes faktiska handlande i en konkret livssituation, där många andra faktorer spelar in och påverkar agerandet. Paulus tar upp denna problematik, när han skriver att ”det goda jag vill göra, det gör jag inte, och det onda jag inte vill göra, det gör jag”. Den etiska livshållning som Jesus förespråkar i evangelietexterna omfattas som ideal av en betydligt större andel av vårt lands befolkning, än de som öppet kallar sig kristna. Samtidigt finns det människor, som i praktisk handling lever betydligt mer i överenstämmelse med Jesu undervisning, än flertalet ”bekännande kristna”.
För mig är kärnbetydelsen av ordet ”kristen” en människa som lever i enlighet med Jesu livshållning, i ”Kristi efterföljelse”, som det hette en gång i tiden. Detta klarar en människa bara delvis, eller punktvis, kanske inte ens den fysiska människan Jesus från Nasaret fullt ut levde så. Vad vet vi om hans liv innan han lät sig döpas av Johannes? Vad vet vi om hur han var som tonåring etc.?
Genom historien har det funnits människor inom alla kulturer och inom alla trostraditioner, som varit mer ”Kristus-lika” än en genomsnittlig person i vilket ”kristet” land som helst. Med detta sätt att resonera är det fullt möjligt att vara exempelvis kristen ateist, kristen muslim, kristen buddist osv.
Hur universum uppstått och om det eventuellt funnits någon igångsättargud tycker jag är en fråga av begränsat intresse. Under mitt liv har jag under mina närmare 70 år av medveten existens tänkt ibland si och ibland så. Idag kan jag nog närmast beteckna mig som något slags allmänkristen agnostiker.
När bekännelsekristna hävdar, att för att få ingå i deras krets, måste man åtminstone tro på ”uppståndelseundret” (tolkat som att Jesus rent bokstavligt uppstod på tredje dagen och gick omkring och predikade bland lärjungarna under flera veckors tid) stegrar jag mig. Vem har rätt att döma över någon annan människas tro? Gick inte för övrigt en stor del av Jesu undervisning ut på att kritisera sin tids självutnämnda rättroende?
Något jag för närvarande inte klarar av att hålla för sannolikt är en eventuell fortsättning av det egna livet efter den fysiska döden. ”Som det var innan du föddes, så kommer det att bli efter att du är död.” Det är en del av min ”världsåskådning”, många skulle benämna det som ”ateism”, och det kanske det i grund och botten också är. Men i och med att jag hyser en förvissning om att det i tillvaron finns ett antal grundläggande värden, som kan betecknas ”goda”, ”sköna”, ”sanna”, ”rättvisa” osv., och att äkta Kärlek faktiskt finns, har jag svårt att rätt och slätt kalla mig materialist och ateist.
Jag tror att om vi skalar bort merparten av de olika religionstraditionernas tidsbundna, människoskapade ”måsten” kan vi som sökande människor nå fram till en frisk ”källåder”, som det kan vara meningsfullt att benämna som ”Gudskällan”, ”Gudsrösten” eller något liknande. Det finns enligt min uppfattning en ”Helighet” som inte är förbehållen någon viss gruppering med en viss världsåskådning. Denna Helighet handlar om värnandet av Livet som sådant och om Kärleken, stavad med stor bokstav.
Jag instämmer med Erik när han skriver att den kristna tron är större än Bibeln. För att spetsa till det lite skulle man kunna tillfoga att den sanna tron, den sanna Guds-bilden, ligger djupare och överskrider summan av alla gudsbilder som människorna hållit sig med alltsedan människan stigit fram ur naturen som subjekt och tänkande varelse på jorden. Och så kommer det att vara även i framtiden, oavsett alla nya grupperingar bland människorna som kan tänkas framträda och påstå sig ha funnit den yttersta, uttömmande och ”objektiva” sanningen om Livet, livsmeningen och ”Gud”.
.
.
3.
Tema 8: Om Gud och gudsbilder. Inlägg 3 (av 16 under Tema 8).. av Staffan Sandin. Publicerat fredagen den 26 november 2021.
.
Under min uppväxt på 1950/60-talen inom kyrkan möttes jag ofta av fysik och ´mekanik´ (orsak/verkan). Jesu födelse av jungfru Maria, hans lidande, död och uppståndelse var ren fysik som tron vilade på. Bejakade man inte detta fick man inte del av nåden och evigt liv utan sågs som evigt förtappad. ´Syndanöd´ och avståndstagande från ´världen´ men verka i den, var central teologi. Om inte allt var absolut sant i NT, var inget sant. Ny kunskap eller frågor kunde rasera tron, var vaksam! Bibelsyn och gudssyn var två sidor av samma mynt.
Mina gudsbilder och förståelser kommer förstås från mina erfarenheter och kunskaper, särskilt om NT:s brokiga tillkomsthistoria: långt ifrån originaltexter, många tiotusentals ibland motstridiga manuskript, hundratusentals textvarianter och kopior, slarv och avsiktliga ändringar, förfalskningar samt strider om teologi, översättningar och författarna. Även nya läror utan bibelstöd skapades, bl a heliga krig med miljontals människor dödade.
NT:s texter speglar också sin samtids mytologiska kända berättelser: jungfrufödslar, gudasöner, mirakel, död, uppståndelse, talmystik, uppstigande i kosmos, evigt liv mm. De tog också sin näring från och fortlevde i symbios med samtidens alla skiftande filosofier, religioner och politiska realiter, bl a från religionen Zoroastrism hämtades idéer om himmel/helvete och en domedag. En tydlig dualism framträdde: ´Gud kontra djävulen´. Berättelserna och dualismen blev senare i den kristna tron knutna till makt, dogmer, domstolar och våldsutövning. Kyrkans försvarare klädde sig i rustningar, lagar och teologier när de skapade och upprätthöll sina konstruerade inre och yttre gränser.
Reformationens nyorienteringar blev halvhjärtade: fortfarande bevakades gränser, strider utkämpades, avvikare dödades. Likaså den Stora väckelsen: strider om ämbeten, dop, bibelbilder, ja, även om försoningen. Gränsdragningen mellan ´rättroende´ och övriga blev på sina håll allt skarpare. Gudsbilden hänger intimt samman med hur vi ser på andra.
Guds ´rena och ofelbara´ ord i NT visade sig vara högst mänskliga konstruktioner. Även i vår samtid måste vår tro och våra gudsbilder ´(re)konstrueras´. I detta ingår att använda vår tids språk, utmaningar, kunskap och erfarenheter. Men även att nu ta ansvar för konsekvenserna av tidigare orimliga föreställningar. Idag (24/11) bad Svenska kyrkan samerna om ursäkt. Borde vi inte alla fundera över vilka möjliga offer som våra ´gudar´ och våra trosföreställningar har eller kan tänkas få? ”Den som är framme har en lång väg att gå.” (Tomas Tranströmer i dikten Ur en afrikansk dagbok)
Mina erfarenheter och kunskaper leder mig alltmer i riktning mot det sätt som myterna med sina öppna horisonter förstås och tolkas: utan knytningar till makt men med hopp, nya insikter och mognad. Jag kan då också överskrida ordens begränsningar, bli mer öppen utan att beträda spekulationens tunna is, och försöka hålla fast vid våra skiftande reella livsvillkor. Jag motverkar då även dualismen, vilken föga hjälper mig att förstå och orientera mig i dagens komplexa värld och inte heller ger mig någon tröst, upprättelse eller livsmod. Spekulationer övergår lätt till en flykt från den verklighet vi lever i; det är just våra mänskliga livsvillkor som (guds)tron för mig har till syfte att göra oss beredda att modigt möta, förändra och leva i. Det som återstår för mig är att fokusera på bilderna och praktiken.
Livet pågår ´från naivitet till naivitet´; från barnets självklarheter till tonårens osäkerhet, den vuxnes förstånd och till ålderdomens insikter: det allomfattande, det som binder samman min inre och yttre människa och mig med andra. Livets alla erfarenheter ´vecklas ut´ tillsammans med mig, måste vara flexibla, olåsta. Lager på lager formar de mina inre bilder, mitt liv.
Många förnimmer en inre bild av ett slags ´Du´, någon vi kan vara öppna och avklädda inför, något djupt mänskligt, en väg till ökad mognad och tillit. ”Det är ett stort rivningsprojekt det handlar om.” För mig finns även bilden av en människa lidande i sitt livsträd, ropande till en frånvarande Gud: ”Varför har du övergivit mig?” Just där, i utsatthetens epicentrum, finns bilden av min upprättelse, genom exponeringen mot livets inneboende risker, mitt tvivel och min ensamhet. ”Från denna plats där alla förskansningar är borta, allt poserande ogiltigt och meningslöst, kan våra röster treva efter ord som förmår bära vår existens, våra förhoppningar, vår rädsla och vår längtan.” (citaten från Mikael Kurkialas bok ”När själen går i exil”, 2019)
Den monoteistiska gudens totala makt övertogs inom kyrkan av en ´ofelbar´ påve, en kung av ´guds nåde´ eller en präst med den ´rätta läran´. Om detta ´Du´ inom oss försvagas riskerar det att förvandlas till något vi måste underkasta oss, en ideologi eller en fruktad lära/Gud. Mitt ´jag´ kan då bli ett försvagat subjekt, utan någon inre stadga och internalisering. Gud som en relation eller en inre resa riskeras då att tappas bort. Blind lydnad ersätter frihet och mognad. Än värre, Gud kan bli en farlig ´perspektivtotalisering´, en ”omöjlig tvångströja som jag måste arbeta mig ut ur” (Eskil Francks bok ”Giv mig, min son, ditt hjärta”, 2013). Att på detta avklädda sätt våga exponera sig, bryta upp och gå vidare, kräver mod och integritet. Många kallar detta ´eviga Du´ för Gud.
Detta ´Du´, har för mig ingen egen plats, inga koordinater i verkligheten, varken i rymden, i ´alltet´, i någon struktur eller i en ospecifik dimension. Försoningen sker med mig och gentemot Dig. Vi bär och blir burna, älskar och blir älskade, ett tillitens möte med långa horisonter. Denna gudsbild tilltalar mig nog allra mest.
Jag vet förstås att det finns mycken omsorg, kärlek och innerlighet inom traditionella kristna församlingar. Men detta finns också i profana sammanhang. Gränserna går ofta inte där kyrkorna dragit dem, utan tvärs igenom många gemenskaper på ungefär samma sätt. Framförallt försöker jag att inte ens fundera i termer om gränser utan om mognad, frihet, ömhet, nåd och kärlek, alltså något djupt mänskligt och inget specifikt kristet. Guds domäner är i så fall långt mycket vidare än kyrkornas. – Tanken att Gud måste vara ´större´ än Bibeln är jag alltså helt införstådd med. Guds ´självständiga´ existens kan förstås aldrig bevisas; jag tillskriver, som redan antytts, ett sådant ´existensantagande´ ingen egen roll i mitt liv.
Vår inre utveckling samspelar ofta med samhällets yttre förvandlingar. Väckelsen från mitten av 1800-talet var medskapare av en ny tid av frihet, men byggde också sin existens på vad många andra utanför väckelsen ville skapa, förändra. Talar vi om Gud, måste vi också våga tala om denna helhet, detta medskapande med sina gemensamma nya horisonter. Jag instämmer gärna i tanken att Gud ´uppstår´ överallt där goda gärningar utförs.
Gud förknippas av många, såväl innanför som utanför kyrkor, med känslor av närvaro, mognad, lugn, helighet, ansvar, sammanhang och att ha ´kommit hem´. Så kan också jag tänka. Jag gillar också bilden av Gud som en slags ´källåder´ i våra liv. Eller som en ledstång: ”Som när ljuset slocknat i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret”. (Tomas Tranströmers dikt Schubertiana)
.
.
4.
Tema 8. Om Gud och gudsbilder. Inlägg 4 (av 16 under Tema 8). av Carl Gustaf Olofsson. Publicerat måndagen den 6 december 2021.
.
Jag tycker det är svårt att skriva om Gud och gudsbilder. Även om jag har starka rottrådar – och många positiva – till kristendomen och mitt eget personliga kristna arv så har denna fråga tappat den form av levande aktualitet som den har för många. Och ändå tycker jag det är intressant. Men kanske på ett lite annorlunda sätt.
Med detta sagt tycker jag det är värdefullt att läsa och begrunda inläggen av Erik Stenberg-Roos, Olov Sandegård och Staffan Sandin. Staffans bibel- och kyrkohistoriska exposé är värdefull på ett lite speciellt sätt för mig. Det ger ett kunnigt, 2000-årigt perspektiv på mina egna mödor kring det som är avgörande viktigt för mitt liv och, som jag tror, allas våra liv. Och hur goda intentioner kan korrumperas och spåra ur.
Gud kontra existentiella livsfrågor.
Jag tycker oftast att ordet “Gud” skymmer sikten mot de frågor som jag tycker är livsviktiga att fundera över och samtala om. T.ex. vad kan öka chanserna i våra liv för bärande upplevelser av mening, hemhörighet i tillvaron, stunder av livsglädje; vad kan stödja utvecklingen av vår förmåga till omsorg, förnuft, förundran, samarbete, att ta ansvar för det gemensamma? Vad stödjer utvecklingen av självrespekt, integritet, mod, mognad? Vad kan urholka dessa kvaliteter? Vad kan göra att vår mörka potential får övertaget i vår livsprocess och skapa ett rymligt samvete visavi att sko sig på andras bekostnad; som ökar fästytan för girighet, missunnsamhet, hat, hot, våld, hämndlystnad? Staffan rör vid detta i slutet av sitt inlägg (Inlägg 3) på ett vackert, nästan poetiskt sätt.
Här kommer en högst personliga gudsfråga: Hur kan jag vara så engagerad av dessa frågor trots att frågan om guds vara eller icke-vara försvunnit från mitt levda, praktiska liv? För sekulära ateister är det självklart att man kan vara djupt engagerad av dessa frågor och samtidigt helt ha lämnat Gud, “ordet Gud” och frågan om det finns meningsfulla sätt att “tala om Gud” .
Förutsättningen är dock att dessa sekulära ateister tror att vi som människor rymmer möjligheten till omsorg, förnuft, samarbete, ansvar. Och att man tror att dessa kvaliteter kan utvecklas över tid om de bejakas och får stöd. Tror man inte att människan rymmer denna positiva potential är de frågor som engagerar mig med sådan kraft nonsensfrågor. Och det finns förstås en hel del människor som förnekar detta. Såväl bland ateister som traditionellt religiösa av olika slag.
Staffan skriver (inlägg 3) intressant och klokt om riskerna med att låta sig fogas in i de auktoritativt fastställda gudsbilderna inom olika kyrkor, samfund och religioner: “Mitt ´jag´ kan då bli ett försvagat subjekt, utan någon inre stadga och internalisering. Gud som en relation eller en inre resa riskeras då att tappas bort. Blind lydnad ersätter frihet och mognad.” Jag tror att detta är en viktig notering. Denna risk gäller även starka ideologiska gemenskaper som är helt sekulära.
Existentiell frågegemenskap och ledstången i mörkret.
Kan man tänka sig en existentiell trosgemenskap som konstitueras av att man bär upp den typ av existentiella livsfrågor jag antytt? Detta samtidigt som man avvisar “läror” och auktoritativa “sanningar”. Oavsett om det gäller Gud, Allah, Buddha, Jesus, Bibeln, Koranen eller något sekulär ideologi. En existentiell frågegemenskap!?
Staffan avslutar sitt inlägg (inlägg 3) med med poeten Tomas Tranströmers bild av den “blinde ledstången” som leder i mörkret. Jag har en stark personlig övertygelse om att för de som ärligt försöker leva med ett öppet och reflekterande förhållande till de viktiga existentiella frågor som antytts, är det god chanser “att hitta den blinda ledstången som leder i mörkret” när livet blir riktigt mörkt och svårt. Kan det vara så att dessa viktiga existentiella frågor kan fungera som ledstång även när livet blir riktig mörkt?
En älskad och älskande fantasigud.
Men med detta sagt är det ändå så att jag på olika sätt har lekt med gudsbilder genom åren. En av dessa sammanfattas i en diktstrof: “Jag tycker mig höra en röst som viskar: Var ståndaktig mitt barn! Din otro har funnit nåd inför mina ögon!” (från min dikt “Gudabenådat skratt” – google hittar). I detta “lekande” kommer jag inte förbi mitt behov av – eller förtjusning i – att laborera med bilder av en personlig gud.
Lite ungefärligt så här: Om det finns en personlig Gud så måste hen vara minst lika kärleksfull som den mest kärleksfulla människa jag känner till eller kan föreställa mig. Allt annat är grovt förtal av denna Gud! Då försvinner allt tal om en dömande och straffande gud som har eviga straff i beredskap för de som inte håller måttet. Denna Gud har bara makt över livet efter döden där hen bland allt annat spännande också har inrättat en högklassig himmelsk avdelning för rehabilitering som gör det möjligt för ALLA att till slut komma in genom himlaporten till den fulla gudsgemenskapen.
Min fantasigud kan inte bota cancer och få lama att börja gå. Han har ingen förmåga att ingripa i vår fysiska, materiella värld. Han kan inte hindra jordbävningar, orkaner eller pandemier. Han kan inte heller skapa sjukdomar och naturkatastrofer som straff eller prövningar för “utvalda”. Hen har också dåligt samvete för att hans fantastiska skapargärning också fått så mycket svåra och smärtsamma konsekvenser. Allt från människoliv som trasas sönder av hat, girighet, hämndlystnad till jordskred, cancer hos barn, smittsamma och dödliga sjukdomar.
Det enda denna min “fantasigud” kan göra är att gå bredvid – eller bakom – och peppa oss att försöka vandra livets väg; hen försöker ge oss mod att lyssna på vårt samvete och hjärta. Och inte minst viktigt, han försöker också ge oss mod och kraft att bära smärtan i nederlagen och fegheten, när vi inte orkat eller vågat följa det som vi djupast inne velat göra. Han gör också sitt bästa för att famna de som fastnat i destruktiva livsspår. Med en hjälplös kärlek försöker han antyda att det finns andra livsspår som kan skapa värme, omsorg, bärande relationer, mening, livsglädje.
Denna antropomorfa tankelek kring en fantiserad, älskande Gud rymmer på något sätt Skaparen, Existensen och Kärleken som Erik skriver om i inlägg 1. Men kanske inte speciellt tillfredsställande från Eriks perspektiv. Vad säger du Erik?
Gudsbild kontra bilden av en fantasigud.
Olov skriver klokt om det närmast oändliga antalet gudsbilder som formats genom historien av olika människor och kulturer. Samtidigt kommer jag på mig själv med att känna ett motstånd mot att den “fantasigud” jag antytt bara är en av alla dessa. Kanske kommer den utanför denna “miljardräcka” genom att jag INTE TROR att denna Gud existerar. Samtidigt är det trösterikt och på något sätt berikande att ha denna fantaskigud nära mig.
Men jag tycker det skulle vara fantastiskt om denna mina fantasigud finns. Då skulle också den vackra bild av livet efter döden och den yttersta domen som springer ur denna gudsbild kunna finnas. Däremot känns det både tillfredsställande och poetiskt att tänka sig att denna “fantasigud” är sprungen ur “Gudskällan” som Olov tar upp i slutet på sitt inlägg (inlägg 2). Men ändå en fråga. Skulle det göra någon skillnad om man sa att den var sprungen ur Tillvaron? För mig ligger det närmre att säga att denna “fantasigud” är sprungen ur Tillvaron och en lång, lång kulturprocess.
Jag tror också, som Olov, att det basala och bärande tvärs igenom alla olika religioner och livsåskådningar handlar om vördnad och helighet visavi Livet och Kärleken. Detta gäller även för den sekulära ateisten som strävar efter djup och bärighet i sitt liv, även om man kanske hellre väljer andra ord.
Siste en fråga. Måste inte varje gudsbild vara knuten till en syn på bön? Vilka böner är meningsfulla utifrån den gudsbild “jag” omfattar? Och vilka böner är närmast att betrakta som “missbruk av guds namn” utifrån ”min” gudsbild?
.
.
5.
Tema 8. Om Gud och gudsbilder. Inlägg 5 (av 16 under Tema 8). av Erik Stenberg Roos. Publicerad måndagen den 14 januari 2022. .
Många intressanta tankar och funderingar i denna diskussion om Gud och Gudsbilder. Jag läser igenom vad vi skrivit och kommer på mej själv att inte ha så mycket att tillägga eller ifrågasätta. Jag tycker att det kommer fram ganska väl, och mycket respektfullt, hur vi ser och tänker ifrån temat Gud och Gudsbilder.
Jag väljer att ta upp ett par trådar jag sett och som gett mej en del tankar under helgerna.
Den antropomorfa Gudsbilden
På ett sätt fascineras jag av denna variant. Som troende skulle jag ganska ofta vilja ha den här Guden att vända mej till. Jag tycker att det vore väldigt enkelt och bra för mej själv och mina vänner. När jag tänker och hoppas på detta märker jag att det väldigt är ofta kopplat till att jag vill förändra världen.
För mej hade det varit oerhört bra om Gud varit den här snälla farbrorn på molnet, han som sitter och metar och har långt vackert skägg. Ofta vill jag då påverka den här farbrorn att utföra mina önskningar. Jag kan be (mer om det sedan), späka mej själv, ge bort pengar eller avstå från något, allt i en from förväntan att om jag genomför detta kommer Gud att bli glad och nöjd och så utföra de önskningar jag framställt.
Ett av väldigt många problem denna gudsbild för med sej, är att istället för att Gud skapar människan till sin avbild, har människan skapat Gud till sin avbild. Det är exakt så vi människor fungerar och våra belöningssystem är på något märkligt sätt inprogrammerade i hela vårt väsen. Men hur gärna jag än vill fungerar det inte så. Hur mycket jag än anstränger mej själv, kommer jag inte att kunna förändra världen genom att påverka Gud med olika försök. Och om Svensson ber om regn till grönsakerna på söndag och Karlsson om sol till familjeutflykten samma söndag, kommer en av dessa att bli besviken.
Hur vi hanterar det jag skulle vilja säga är ett faktum, även om det inte finns några faktum i Gudsdiskussioner, är upp till oss själva. Den antropomorfa Guden finns inte. Jag försöker välja begrepp man kanske kan resonera utifrån, men ”skaparen”, ”kärleken” eller ”existensen” är flummiga, en möjlig start på diskussionen, men inte mer än så.
Men för mej är det viktigt att när man diskuterar begreppet Gud måste människan få vara trevande eller kanske ”flummig”. Jag tror inte vi kommer närmare än en diskussion kring begreppen. Kristen tro blir s.a.s. aldrig tydlig i diskussioner om Gud (Möjligen kan den bli det när vi diskuterar andra artikeln om vad som är kristna handlingar). Gudsbegreppen måste vara tänjbara alt. rymma många tolkningar.
Synen på bön
Någon skriver något om hur man som troende kan förhålla sej till bön utifrån en Gudsbild. Som troende får jag ofta kritik, både från mina fromma vänner och mina ateistiska vänner. Själv får jag alltid mest kritik när vi ska diskutera bön. Jag hör till dom som inte tror att ”bön” är ett sätt att framställa mina önskningar för Gud. Inom konsten, oavsett om det är musik, film eller teater, framställs så gott som alltid ”bön” som en situation där en (ibland, men sällan, flera) person/personer sitter stilla i ett avskilt rum och lägger fram önskningar till Gud.
Själv känner jag mej inte speciellt hemma i detta sätt att be. Jag kan tycka det är bra när man är flera människor, t.ex. i en gudstjänstsituation, men det är inte primärt så jag vill ha mitt eget böneliv. För mej är ”bön” inte att önska något, t.ex. ”skulle du vilja ge mej ett glas vatten” eller ”kan du låna ut 500 kronor till på söndag”, jag anser att termen ”meditation” är betydligt bättre. I meditationen söker den religiösa människan alltid Guds vilja (oavsett religion), den egna viljan är i bakgrunden.
Rent definitionsmässigt skulle jag vilja säga att den religiösa människan söker kraften i tillvaron (som jag kallar för Gud) i syfte att bygga upp sej själv och s.a.s. ställa sej till Guds förfogande, medan magikern försöker utnyttja kraften i tillvaron för sina egna syften.
Det sätt jag trivs bäst med vad gäller bön är att jogga i avskildhet. Jag rör mej, jag s.a.s. blir mer harmonisk. Jag försöker vara så öppen och ”mottaglig” för Guds tilltal eller hur man nu ska uttrycka det som kan ske i bönen. Om det är bra eller dåligt, rätt eller fel? Jag vet inte, men det är vad jag trivs bäst med.
Hur tolkar och använder ni andra begreppet ”bön”?
.
.
6.
Tema 8: Om Gud och Guds-bilder Inlägg 6 (av 16 under Tema 8). av Olov Sandegård Publicerat tisdagen den 25 januari 2022
.
Av vad som framkommit hittills i diskussionen uppfattar jag det som att vi alla fyra förespråkar samma principiella hållning när det gäller den enskilda människans förhållande till samhället, medmänniskorna och den omgivande miljön-naturen. Vi har troligen lite olika uppfattningar om hur detta ”existentiella ideal” uppstått, vi har våra egna specifika värderingar på detaljnivå, men när det gäller synen på vad som kan anses vara en moraliskt god och rimlig livshållning som helhet, framstår det för mig som om vi tänker på ungefär samma sätt.
Man skulle kunna uttrycka det som att vi, trots att vi har olika ståndpunkter i teistiskt hänseende, håller oss med samma ”gudom”. ”Det du håller för heligt, det är din Gud!” Så sade Luther, om jag inte misstar mig. Och så förhåller det sig, oavsett vad vi använder för ord för att beteckna den här aspekten av trosproblematiken.
Varje människa håller vissa specifika saker för ”heliga”, andra som mer eller mindre önskvärda, några som förbjudna. Detta har hos den enskilda människan vuxit fram successivt genom egna erfarenheter och i växelverkan med hennes sociala omgivning alltsedan tidig barndom. Detta är inte något konstigt och för att förstå processen behöver vi över huvud taget inte blanda in några metafysiska spekulationer.
Enligt min uppfattning har frågan om huruvida man tror på existensen av en metafysisk gudom inte någon som helst betydelse för hur man som människa ställer sig i moraliskt-etiskt hänseende och synen på vad som kan anses vara ett fullgott liv.
Det jag har börjat fundera alltmer över under senare tid är inte bara begreppet ”Gud”, utan även de olika begrepp vi använder oss av för att beskriva ”andligheten” hos en enskild människa.
Om vi inte längre tror på existensen av en självständig, metafysisk, andlig verklighet, utan ser det vi i dagligt tal kallar för ”andligt”, ”själsligt”, ”psykiskt”, ”religiöst” som företeelser oskiljaktigt kopplade till en fysiskt-materiell verklighet (kroppen och dess processer), hur förhåller det sig då med begrepp som ”jag”, ”själv”, ”själ”?
”Ego” brukar i psykoterapeutiska sammanhang betraktas som ett slags falskt jagmedvetande, ett ”destruktivt själv”, som på något sätt uppstått hos individen, men är inte det så kallade ”autentiska självet”, det ”sanna jaget” på motsvarande sätt också något som uppstått och upprätthålls genom neurologiska processer i hjärnan och kroppen hos personen ifråga?
Jag har alltmer kommit att luta åt ståndpunkten att det egentligen inte finns något fast ”jag”, varken autentiskt eller falskt. Det vi uppfattar som ”jag” är i själva verket en momentan kognitiv skapelse i vår egen hjärna. En förhållandevis fast jagupplevelse uppstår genom en ständigt pågående kreativ sammanställning av lagrade minnen i hjärnan och det aktuella ögonblickets inre och yttre sinnesavtryck.
Att det faktiskt förhåller sig på detta sätt upplever vi varje morgon i samband med uppvaknandet. Det tar alltid en liten stund innan vi lokaliserat oss i tid och rum, frigjort oss från nattens kaotiska drömsekvenser och aktivt förmått ”koppla upp” vardagsmedvetandet igen.
Andra tillfällen när jagstabiliteten svajar är när en person grips av starka affekter, exempelvis vrede, eller utsätter sig för påverkan av droger. Man brukar uttrycka det som att man blir ”utom sig”, ”inte är vid sina sinnens fulla bruk”, eller liknande, och det är ju exakt vad det handlar om; man agerar på en lägre kognitiv nivå och lyckas då inte hålla ihop sitt ”normala” jag. Andra tillfällen när den upplevda jagstabiliteten momentant rubbas kan handla om stark rädsla, förälskelse, masspsykos; medan det vid regelrätt sinnessjukdom eller demens handlar om en permanent skadad kognitiv förmåga.
Om man resonerar som jag gör här, och inte förutsätter att det existerar någon parallell metafysisk verklighet, finns det inte mycket utrymme för de abrahamitiska religionernas själsbegrepp, annat än som ett slags övergripande beteckning på jaget i dess olika skepnader. När kroppen dör, upphör också den individuella ”själen” att existera. ”Där döden är, där är inte jag. Där jag är, där är inte döden.” I andligt-själsligt hänseende kan vi leva vidare i minnet hos våra efterlevande anhöriga, våra vänner och i andra personer där vi lämnat avtryck under vår levnad, men det medför ju inte att det därmed existerar en självständig icke-kroppslig ”själ”.
På liknande sätt som jag beskrivit det här, när det gäller den enskilda människans psyke, själ och jagupplevelse, kan man resonera när det gäller begreppet ”Gud”. I den Lutherska bemärkelsen har varje människa sin specifika unika gudom (sitt ”Heliga”), och det gäller även om vi avstår från att använda oss av ”g-ordet”. Varje individ har dessutom egna specifika kunskaper, uppfattningar och fördomar om verkligheten, något som för övrigt kan betecknas som ett slags ”färskvara” på motsvarande sätt som ”jaget” i varje ögonblick måste ”uppdateras”.
Går vi vidare i vårt resonemang till den kollektiva nivån, kan vi se hur det inom mänskligheten successivt vuxit fram olika världsåskådningar och gudsbilder, som i organisatorisk form gett upphov till de olika religionstraditionerna. Inom de abrahamitiska traditionerna har man som regel betraktat det man benämnt som ”Gud”, ”Allah” eller ”Jahve” som ett allsmäktigt, övernaturligt väsen, som inte bara satt igång hela universum, och skapat dess lagar, utan också hela tiden finns med, som ”Fader” och/eller ”Domare”, bakom eller bortom vår materiella vardagsverklighet, i en andlig, metafysisk verklighet, där vi alla ska hamna, på ett eller annat sätt, efter vår fysiska död.
Finns det en bortomvärldslig metafysisk verklighet eller dimension? Jag håller det för osannolikt, men inte helt uteslutet att det skulle finnas något sådant. Självfallet finns det mycket i universum som vi människor ännu inte har någon kunskap om och kanske heller aldrig kommer att få insikt i.
Vad gäller världsåskådning får jag nog räkna mig som agnostiker.
På den den individuella nivån känner jag mig i det närmaste helt övertygad om att det inte finns någon av kroppen oberoende ”själ” på det sättet som de abrahamitiska religionerna av tradition stipulerar. Därmed tror jag inte heller på någon individuell fortsättning efter den fysiska döden. ”Som det var innan jag föddes, så kommer det att bli efter att kroppen dött.” Här kan jag nog, utan att känna nämnvärt tvivel, beteckna mig som ”ateist”.
Betyder då allt detta sammantaget, att jag avvisar alla former av organiserat religionsutövande? Nej, det gör jag inte. Jag tror att det i många avseenden kan vara värdefullt, såväl för den enskilde individen, som för kollektiv av människor, att samlas regelbundet för någon form av ”gudstjänstfirande”. Genom att ingå i en församlings- och gudstjänstgemenskap kan individen känna sig naturligt delaktig av en större och bredare gemenskap, än den kärnfamiljen, vänkretsen eller arbetsplatsgemenskapen erbjuder. Men för att detta ska vara någonting positivt krävs det att verksamheterna bedrivs på ett icke-sekteristiskt sätt och att inga krav uppställs för den enskilde att rätta in sig i ledet under självutnämnda, mer eller mindre auktoritära ”trosexperter”.
Och det vi kallar bön behöver ju inte vara något märkvärdigare än att man för en stund stannar upp, avskärmar sig lite mot omgivningens sinnesintryck, söker sig djupare in i medvetandet, och liksom ”kalibrerar” sitt ”jag”, så att man efteråt förmår leva vidare på ett förhoppningsvis mer ”autentiskt” sätt än före bönen.
.
.
7.
Tema 8. Om Gud och gudsbilder. Inlägg 7 (av 16 under Tema 8). av Staffan Sandin Publicerat tisdagen den 1 februari 2022.
.
Det är många intressanta frågor som berörs i Era inlägg: den antropomorfa gudsbilden, en fantasigud, bönen och, inte minst, Olles tankar om vad en människa innerst inne är. Jag vill nu kommentera dessa frågor men även precisera en del vad jag anser om vissa gudsbilder
Du Olle berör kanske det allra viktigaste: Vilka är vi människor? Har vi ens någon stabil inre kärna? Jag delar absolut Din allmänna syn på bland annat människan, den svårtydda själen och Din skepticism mot att det finns en extern metafysisk verklighet, liksom Dina tankar om att det kan finnas både positiva och negativa konsekvenser av att tillhöra en kyrka. Min syn på ´odödligheten´ är ”av jord är du kommen, jord skall du åter varda.”
För 25-30 år sedan började jag inse att personer utanför kyrkan (för mig en missionskyrka) upplevde den som mer sluten och exkluderande än vad jag hade förstått. Min kyrka var absolut ingen sekt men de utanför var ändå några som skulle omvändas, bli som oss andra. Jag kunde i praktiken inte se några avgörande skillnader på folk innanför resp. utanför kyrkan; uppdelningen var för mig konstruerad, fiktiv helt enkelt. Utifrån denna ´reality check´ var jag helt enkelt tvungen att fundera lite djupare på min tro.
Jag ser Gud i ´sin egen rätt´, en egen icke-existerande och en icke-objektiv tidlös kategori. Människor existerar, Gud ´är´. Den Gud som menas existera är en för människan potentiellt farlig maktfullkomlig Gud. Många kristna har nog idag trots allt en mer komplex och öppen gudsbild än man ibland utanför kyrkorna kanske föreställer sig. Guds mening hos de flesta troende framträder nog främst genom bilder, böner, gemenskaper, riter och tillit. Samtidigt måste talet om Gud vara på allvar – det gäller våra sätt att vara människor på! – och inte någon gosig menlös snuttefilt. För mig innebär detta främst ett sätt att se den ´andre´ i mig själv. Detta förutsätter att jag förändras, växer i tillit som människa. Det är i denna process att mogna som människa som talet om Gud för mig blir relevant och möjligt.
Gudstron blir då också förmågan att uppskatta och glädjas åt icke-empiriska realiteter i våra liv. ”Gud är för mig livet självt i dess allra innersta mening; den stora frihetens rike, ett rike utan distinkta gränser men med en tydlig ”kärna” som någon annan har sagt. Gud är för mig självfallet ingen trollkarl som upphäver naturlagarna eller något avgränsat övernaturligt ´väsen´. Den guden är människans avbild och ger mig varken nya perspektiv eller hopp.
Den dömande guden – som skiljer getter från fåren – blir lätt ”elefanten i rummet” som få idag vill eller vågar tala om. Men den guden finns kvar ´under ytan´ inom många kyrkor, inte minst, som jag redan antytt, i hur man ser på icke-medlemmar och icke öppet bekännande individer. Genom detta skapas och upprätthålls i Guds namn fiktiva och för mellanmänskliga relationer destruktiva gränser. Det är i mycket den guden och de attityder som detta skapar som håller mig borta från kyrkorna (men även att Bibeln ses som trons absoluta rättesnöre).
Gudar och gudsbilder är väl på ett sätt alltid produkter av våra fantasier. Men också andra känslor kan vara inblandade (ångest, rädslor o.d.). Detta om fantasi gäller också för skönlitteratur, musik, teater, konst och delvis vetenskapen (humaniora, historia o.d.). Fantasin är en oerhört viktig och vital del av människovarandet, hur vi uppträder och behandlar varandra och vår omgivning. Den fantasi jag nu talar om är inte fria fantasier (i betydelsen påhitt eller ljug) utan snarare förmågan atttänka utanför boxen,vara kreativa.
Förre stockholmsbiskopen Krister Stendahl skrev fantasifullt om Gud: ”Mig synes det som att om Gud är Gud, behöver jag aldrig varken ordna för eller oroa mig för vad som kommer härefter. Jag firar rikets kommande med att sjunga psalmer och i ord ge uttryck åt min förtjusning över himlen med sina änglar och helgon och den messianska måltiden med sitt ljus, sin glädje och härlighet. Och jag vet att det är en bild jag målar, men jag älskar att måla och jag gör det i kärlek, hopp och i tro.”
Nu till frågan om bön. Jag menar att många genom historien har krånglat till gudstron, t ex fylldes riterna med en massa (idag) obegripliga föreställningar och förväntningar. Jag vill här betona enkelhet och reflektionen över det liv vi faktiskt lever. ´Hur kan vi bli mer öppna och inkännande?´ är min viktigaste livsfråga. Dessutom låstes tron ofta fast i tankar som över tid blev irrelevanta eller direkt farliga. Med bön är det ofta tvärtom; de är ofta öppna och icke låsta, omedelbart tillgängliga för vårt inre. Vad Du Erik insiktsfullt skriver om bönen håller jag helt och hållet med om. Bön blir lätt en begäran eller förväntan om något extraordinärt ingripande som stärker vårt ego. Detta skorrar också rejält mot mina gudsbilder. För mig är förbönen för en annan människa kanske den viktigaste bönen, en relation.
Bönen ser jag som en genuint allmänmänsklig aktivitet. Även uttalade icke-gudstroende personer kan be i tider av utsatthet och övergivenhet. Långt ifrån alltid har bönen en tydlig adressat utan kan ses som ett rop till Gud eller till Livet självt. Bönen tar sig olika uttryck: ordrik, ordlös, färdigformulerade, i ensamhet, i en gemenskap, stapplande, klagande, till tröst och i tacksamhet. Meditation och kontemplation är andra sorters böner. Bönen kan också ses som ett slags öppnande eller ´avklädande´ inför det obegripligt ´stora´ i tillvaron, allas vår yttersta grund. Ytterst syftar bönen ofta till att vi ska kunna gå vidare, växa. Olles ord att man i bönen ”liksom ´kalibrerar´ sitt ´jag´, så att man efteråt förmår leva vidare på ett förhoppningsvis mer ´autentiskt sätt´ än före bönen” är för mig mycket insiktsfullt.
Tomas Tranströmers dikter beskriver ofta något konkret och till synes verkligt: torftigt, vardagligt eller storartat. Detta ´verkliga´ har i dikten till uppgift att gestalta människans inre utsatthet och blottlägga våra grundvillkor. ”Han är en ögonpoet. Genom observationer av den fysiska världens enskildheter kan de större sammanhangen skönjas och de befriande insikterna frambesvärjas.” (Niklas Schiöler, boken ”Ledstången i mörkret”, 2011). Jag ser många av Bibelns berättelser på ungefär samma sätt: gestaltningar, objektivt sanna eller inte, av det mänskliga livet med dess inneboende möjligheter, risker och sammanhang.
Kan man följa den blinda ledstången som hittar i mörkret ”när livet blir riktigt mörkt och svårt”, är Din fråga Gustaf. Vi söker ofta efter en ´stor´ förklaring i våra liv, ett skinande ljus. Men Tomas Tranströmer erbjuder oss ´bara´ att följa en ledstång som hittar ”i mörkret”. Vi måste nog inse att hur öppna och reflekterande vi än är så är livet ändå i grunden ett osäkert trevande, var och en gör det på sitt sätt. Kunskap, analyser och tänkande i alla ära men i slutändan tror jag mer på läkande mänskliga möten, tillit och förstås praktik. Att se varandra i ´ögonhöjd´ kanske är det enda riktigt sanna sättet att följa ”den blinda ledstången som hittar i mörkret”. Men också att lämna frågor, även de obesvarade, bakom sig; sträva efter att inte leva i gamla tankegångar utan låta sig ledasi en ´framåtrörelse´. Tranströmer beskriver det också i samma dikt som att ”lita på någonting annat”.
På Allahjärtansdag 1995 förrättade jag ett partnerskap mellan två samkönade mycket nervösa personer, något som då hade varit lagligt sedan en och en halv månad tillbaka. Dessa två unga vuxna blev på något sätt genom den formella ceremonin upprättade av det svenska samhället, ”free at last”. För mig som officiant, utsedd av den svenska Regeringen, var det en stark upplevelse, fem minuter av mitt liv, en kort stund av intensiv koncentration och tacksamhet. Att möta parets blickar och känslor var nästan som att se in i ´evigheten´, en stund av äkthet, eller helighet om man så vill. Detta hade jag aldrig tidigare mött så tydligt inom kyrkan. Och jag gick vidare med delvis ett nytt inre perspektiv. På dagen 25 år senare deltog jag och min hustru på deras jubileum som sammanvigda under ett kvartssekel.
Till sist, givetvis, en vers från Tomas Tranströmer (från dikten Guldstekeln):
“Vi är i tigandets kyrka, i den bokstavslösa fromheten. Som om de oförsonliga patriarkernas ansikten inte fanns och felstavningen i sten av Guds namn.”
.
.
8.
Tema 8. Om Gud och gudsbilder. Inlägg 8 (av 16 under Tema 8). av Carl Gustaf Olofsson Publicerat lördagen den 12 februari 2022.
.
Det är många spännande frågor på bordet. Det har efterhand blivit en alltmer komplex och mångfacetterad tankeväv. Det stimulerar och väcker mycket tankar. Jag kommenterar här några saker.
Den antropomorfa gudsbilden. Fantasi kontra verklig existens.
Jag börjar med en fråga till dig Erik. I början av ditt senaste inlägg (nr 5) skriver du att det skulle vara bra att ha den snälla fantasigud som jag målar upp. I nästa andetag avvisar du alla antropomorfa gudsbilder. Det tycks som att du blandar ihop en fantiserad Gud som man INTE tror existerar med föreställningen om en antropomorf gud man tror existerar (och vars existens man kanske tvivlar på ibland). Eventuellt är jag fullständigt ense med dig på en punkt. När man föreställer sig en antropomorf gud som verkligt existerande och handlande i vår materiella verklighet är jag avvisande. Som jag förstår Olov och Staffan så har dom samma uppfattning.
Erik, tycker du det är fel och okristligt att hålla sig med en älskande fantasigud där man medvetet och öppet står för att “jag inte tror att hen existerar”? Kan man ingå i en kristen gemenskap om man bara omfamnar och bär upp denna fantasigud. Jag har målat lite mer kring denna älskande fantasigud som är helt maktlös i alla materiella och biologiska avseenden i en blogg om yttersta domen jag skrev för några år sedan (Nr 113). Jag tycker det är en både nyttig och hedervärd sysselsättning att mejsla ut allt mer av konturer och nyanser hos denna älskande fantasigud. Det kanske kan jämföras med att måla ikoner.
Erik, du skriver i början av ditt inläg (nr 5): “Ett av väldigt många problem denna gudsbild för med sej, är att istället för att Gud skapar människan till sin avbild, har människan skapat Gud till sin avbild.”.
Jag tycker inte detta är ett problem. Tvärtom! Om vi erkänner att våra bilder och föreställningar om gud och det gudomliga som fantasier och tankekonstruktioner så är det enligt min mening både konstruktivt och bra. Men när vi projicerar ut dessa mänskliga fantasier som något självständigt existerande övernaturligt väsen så blir det farligt och lätt direkt destruktivt, precis som Staffan skriver i början av sitt senaste inlägg (nr 7, 4:e stycket).
Jag vet sedan länge att jag inte kan känna mig hemma eller trygg i en kristen gemenskap där “tron på Gud” är bärande. Detta oavsett vad man lägger in för betydelse i ordet Gud. Till detta kommer att jag sedan länge känner mig mer lojal och förbunden med alla de människor där ordet “Gud” blivit obrukbart som stöd för att hantera livets viktigaste angelägenheter.
Det slår mig i detta nu att en fascinerande sida med den antropomorfa fantasigud jag lever med är att gränsen blir väldigt porös och “genomsläpplig” mellan å ena sidan att inte tro att denna Gud existerar, att den är en mänsklig “målning”, och å andra sidan att tro att denna Gud finns i verkligheten. Detta gäller just den älskande och materiellt fullständigt maktlösa fantasigud jag har antytt.
I de allra flesta antropomorfa gudsbilder så är det tvärtom. Gränsen tenderar att bli hård och ogenomtränglig när man uppfattar “sin” gud som verklig. Som ett sidospår här väcks också frågan: Vad är tro?
Nu frågar jag mig själv: skulle jag kunna känna mig trygg och hemma i en kristen gemenskap där man ägnar sig åt att “ikoniskt” måla denna älskande fantasigud med färg, ord, rit, musik, dans, lek. Och där man också uppmuntrar samtal om och samtal med denna fantasigud.
Hm… en bit av mig tycker detta är ganska utflipprat. En annan bit känner en försiktig och blyg nyfikenhet på hur jag skulle reagera om jag i verkligheten öppnade dörren till en sådan gemenskap. Skulle jag reagera med öppen nyfikenhet och en sorts förvånad glädje över att något sådant faktiskt finns? Eller skulle jag bli bortstött och skrämd av de flytande och porösa gränserna mellan fantiserat och verkligt existerande?
Ego, jag, själ och andlighet.
Nu till något helt annat. Olov skriver intressant om ego, jaget, självet, autencitet, själ, andlighet. Begreppen har sina rötter antingen i de religiösa traditionerna eller i modern psykologi. Dom har på ett eller annat sätt anknytning till att beskriva och förstå personlig mognad (sekulärt språk) eller “andlig fördjupning (religiöst språk).
Jag tycker det är genuint knepiga begrepp. Det blir därför stimulerande med Olovs genomgång där han också ger sin position i detta landskap. Uppskattas!
Om man i begreppet “ego” lägger in en narcissistisk självupptagenhet, ett ständigt sökande efter bekräftelse, att bygga upp sin identitet utifrån prylar, förmögenhet, status, makt, så är det vällovligt med all strävan efter att befria sig från “egot”.
När det gäller ordet “jag” eller “jaget” är det knepigare för min del. Olov skriver i sitt senaste inlägg (nr 6): “Jag har alltmer kommit att luta åt ståndpunkten att det egentligen inte finns något fast ”jag”, varken autentiskt eller falskt. Det vi uppfattar som ”jag” är i själva verket en momentan kognitiv skapelse i vår egen hjärna. En förhållandevis fast jagupplevelse uppstår genom en ständigt pågående kreativ sammanställning av lagrade minnen i hjärnan och det aktuella ögonblickets inre och yttre sinnesavtryck”. Jag kan i långa stycken hålla med, men detta med relationen mellan “jag” som personligt pronomen och “jaget” som substantiv, dvs en existerande entitet är knepig.
Jag och Du. Jag har inget “jag”. Men “jag” relaterar till Er, mina textsamtalarvänner, och till alla människor och händelser som korsar min livsväg. “Jag” är, precis som Olov skriver, ett obeständigt momentant upplevelsecentrum som i detta fallet heter Gustaf. “Jag” utgörs av “min” kropp som hela tiden förflyttar sig i rummet och “tar med sig” “mina” sinnen och “mina” minnen, “mitt” medvetande, “mina” värderingar om rättvisa, ont, gott, dåligt, bra, “min” förmåga att föreställa mig såväl det förflutna (historia) och framtiden, t.o.m långt bortom min egen död.
Vad ska vi kalla denna märkliga förmåga att kunna rikta vår uppmärksamhet och fortlöpande skapa och omskapa en mer eller mindre sammanhängande och gedigen bild av min “person”, mitt liv, min historia. Eller ge oss en känsla av en sammanhållen identitet? Denna förmåga täcks varken av “jag” som personligt pronomen eller “jaget” som substantiv.
Det här är både knepigt och spännande. Jag håller med dig Olov med en viss tveksam försiktighet när du skriver: “Jag har alltmer kommit att luta åt ståndpunkten att det egentligen inte finns något fast ”jag”, varken autentiskt eller falskt.” Det är svårt att riktigt veta vad som är språkets lurigheter. “Jag” håller med dig om att det inte finns något “fast jag”. Och finns det inte ett “fast jag” så blir det meningslöst att tala om det i termer av “autentiskt” respektive “icke-autentiskt”.
Samtidigt är jag inte beredd att släppa orden “autentisk” och “icke-autentisk” som viktiga för att förstå en aspekt av vad det innebär att vara människa. Begreppen var viktiga för mig som hjälp att hitta mina egna fötter i mitt tidiga vuxenliv. Det handlade inte om en strävan efter ett “autentiskt jag” ellet ett “autentiskt själv”. Inte ens om en strävan efter att bli en autentisk människa. När jag tänker efter och försöker förstå ordens betydelse då så tänker jag att orden fångade upp spänningen mellan å ena sidan den värdebas jag upplevde som viktig för min person och mitt liv och å andra sidan mina konkreta val och handlingar.
Kanske kan autencitet beskrivas som en förmåga att vara ärlig och lojal mot den värdekärna man har utvecklat och tycker är viktig. Då innebär autencitet också att ärligt se och bära sina nederlag och svek visavi denna värdekärna. I en strävan efter autenticitet ingår också i min föreställningsvärd en strävan att identifiera, erkänna och acceptera sina känslor i hela sitt komplicerade spektra på “ont och gott”.
Olov, i dina avslutande ord om bönen använder du ordet autenticitet ungefär med denna innebörd – om jag förstår dig rätt. Så vi är nog överens om det mesta kring detta.
Om man inte har utvecklat en värdekärna så blir begreppet autenticitet sannolikt tomt och meningslöst.
För mig blev en strävan efter autenticitet i denna mening efterhand knuten till en övertygelse om att detta var en förutsättning för att bärande upplevelser av mening och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas i våra liv.
Begreppen själ och andlighet blir viktiga och spännande från mitt sekulära perspektiv när man börjar försöka bryta loss dom från föreställningarna om en övernaturlig verklighet. Det skulle vara spännande att diskutera vidare om detta.
Bönen.
Nu har jag skrivit så mycket och långt att det inte finns något utrymme för att närmre gå in på era svar på min fråga om bön och gudsbild som avslutade mitt förra inlägg (nr 4). Jag tycker era svar är intressanta och värdefulla. Erik som helst vilar i en ordlös meditativ hållning som sin främsta bönepraktik. Och Olov som ser bönen som ett sätt att kalibrera sitt vardagsjag “så att man efteråt förmår leva vidare på ett förhoppningsvis mer ”autentiskt” sätt än före bönen.”
Staffan skriver så insiktsfullt och intressant om bönen att till och med en ateist som jag lystrar till ordentligt. Om man inte har läst Staffans två stycken om bönen i sista halvan av hans senaste inlägg (nr 6) så gör det. Det börjar med orden “Nu till frågan om bönen”. Jag skulle gärna prata och fundera vidare ut i “hörnen”.
De tankar om bönen som formulerats av Erik, Olov och Staffan stödjer den försiktiga och trevande tanke som sakta vuxit fram de senaste tio åren: att bön kan vara ett sätt att förhålla sig till det stora, viktiga och svåra i våra liv. Och att detta, som Staffan skriver, är en “genuint allmänmänsklig aktivitet”. Och att bönen är oberoende av föreställningar om en övernaturlig verklighet.
Jag avslutar med ett citat från Staffans inlägg (nr 6): “Hur kan vi bli mer öppna och inkännande är min viktigaste livsfråga.”
.
.
9.
Tema 8. Om Gud och gudsbilder. Inlägg 9 (av 16 under Tema 8). av Erik Stenberg-Roos Publicerat måndagen den 21 februari 2022.
,
Det är så många intressanta tankar och inspel i denna diskussion, att det är svårt att kommentera alla. Jag har lagt mej vinn om att inte skriva för långt, men det har väl inte gått så bra den här gången (heller).
Något om den antropomorfa gudsbilden
Jag har uttryckt mej lite slarvigt vad gäller den antropomorfa gudsbilden tror jag. När jag skriver att det vore skönt med den antropomorfa fantasiguden menar jag ur perspektivet att det är lätt att förstå denna bild av gud. Jag menar också att denna bild av gud är något de flesta barn skapat sej, vilket jag ofta tycker visar sej när man pratar om sådana här saker med barn.
Min uppfattning är dock att så fort man (jag) börjar fundera över om det finns någon substans i denna bild, visar det sej att den tillför ingenting till mitt tänkande. Jag brukar säga till mina konfirmander att man i stort sett kan få föreställa sej Gud som man vill utan att jag ska börja kritisera, men man får inte tro att Gud är den där snälla farbrorn på molnet. Orsaken till det är att jag tycker att denna antropomorfa bild av Gud blir omöjlig att både få något av och ge något till.
Fel och okristligt
Jag fick nu frågan ”Erik, tycker du det är fel och okristligt att hålla sig med en älskande fantasigud där man medvetet och öppet står för att “jag inte tror att hen existerar”?”
Väldigt svårt för mej att svara på den frågan. Jag har faktiskt inte träffat så många människor som medvetet skapar sej en felaktig bild av Gud, för att sedan använda sej av denna bild i en vardag. Självklart skulle jag aldrig säga att det är fel, och särskilt inte i en diskussion om begreppet Gud, men jag skulle ha svårt för att se att just detta grepp skulle tillföra något i en troende människas liv? Men jag har verkligen inte träffat alla troende människor, det kanske finns människor som tycker detta är meningsfullt.
Vem är välkommen
När det gäller tanken som kommer fram i frågan om vilka eller vem som kan får ingå i en kristen gemenskap, är mitt svar alltid samma: ALLA ska få vara med. Jag har varit med i kyrkan och deltagit i olika församlingar sedan i alla fall i mitten av 70-talet (jag börjar bli gammal…), jag har träffat väldigt få människor som inte samtidigt som man karaktäriserar sej som troende, också markerar att man vill förändras, utvecklas, förnyas, fördjupas osv. Jag ställer aldrig några krav när det gäller vilka som ska få vara med.
Guds avbild
Vidare vill jag nog säga att jag står fast vid min uppfattning att Gud skapar till sin avbild och inte tvärtom är viktig. För mej måste Gud vara ett väsen, bilderna jag skissat på tidigare är så långt jag kommer, dvs t.ex. ”existensen” eller ”kärlek”. För mej är det ett olösligt problem att veta allt om en gud som är skapad till människans avbild, jag måste få lämna över en stor del till mysteriet. Jag har också fortfarande väldigt svårt för en Gud som skulle se ut ungefär som mej själv, dvs någon variant av en antropomorf gudsbild.
Något om begreppet ”Tro”
Bland frågeställningarna snuddar någon också vid frågan ”Vad är tro?”, dvs hur definierar man egentligen begreppet tro i en kristen miljö. Jag tror jag varit inne på det tidigare, men för mej handlar det om att knyta mitt eget liv och min egen berättelse till det vi inom Luthersk kristendom ibland kallar för ”den stora berättelsen”. Det skänker mej tröst och styrka i min vardag att t.ex. läsa om och diskutera berättelsen om den förlorade sonen eller myten om bygget av tornet som når ända till himlen. Jag knyter delar av mej själv och mitt liv till detta. För mej är det helt okey att alla inte tror som jag, eftersom jag då får nya perspektiv och infallsvinklar. Såvitt jag kan förstå blir det heller inget krav på att karaktärisera sej som troende innan man diskuterar, eftersom det faktiskt berikar mej att genomföra diskussionen.
Jag-känsla och jag-svaghet
Jag tycker det är intressant med tankarna om jag-definitioner och bönen. Personligen tycker jag inte att jag har så mycket att tillägga förutom att stämma in i vad som redan sagts. Min syn på en människas ”jag” är nog inte så kontroversiell. Jag uppskattar diskussioner kring frågan som ibland formuleras som ”Vad är en människa?” Eller ”När blir det en människa” och ”vad skiljer en människa från andra djur”. Jag tycker också det är givande med att fundera kring teorier som funderar kring jaget, överjaget, självet, detet osv. Det hjälper oss ju faktiskt att förstå lite mer av oss själva. Och av någon orsak har jag en känsla av att när det gäller just oss präster, är väldigt många av oss mycket jag-svaga, samt väldigt intellektuella, särskilt inom områdena exegetik och kyrkohistoria. Varför det är så vet jag inte. Och varför religionen attraherar jag-svaga men intellektuella människorna har många funderat över
Ser fram mot att ta del av fler funderingar kring frågan om Gudsbilder.
,
.
10.
Tema 8: Om Gud och Guds-bilder. Inlägg 10 (av 16 under Tema 8). av Olov Sandegård Publicerat tisdagen den 8 mars 2022.
.
Sedan senaste diskussionsomgången har det hänt så fruktansvärda saker i vår värld, att flera seriösa och omdömesgilla politiska analytiker för första gången sedan Kuba-krisen i början av 60-talet på fullt allvar börjat varna för kärnvapenkrig och därmed hela den mänskliga civilisationens undergång. I det perspektivet kan abstrakta reflektioner och resonemang av det slag vi för här te sig som rätt umbärliga. Men att se det på det sättet tror jag är förhastat.
Var det inte Luther, som i något sammanhang lär ha uttryckt, att även om man tror att jorden ska gå under imorgon, ska man plantera sitt äppelträd idag? Det är väl ett sådant förhållningssätt som är just innebörden av ”tro”, eller ”Guds”-tro, om man så vill. Jag är nog av den uppfattningen att alla människor, som inte är djupt deprimerade och oförmögna att ta sig ur sängen på morgonen, eller blint styrda av stundens känsloimpulser (vilket ingen i praktiken är), är ”troende” varelser, troende ”djur”, om man så vill. Även den som räknar sig som ateist håller sig med en inre karta, som hjälper personen ifråga att så att säga ”hålla sig på banan”. Världsreligionernas stora metafysiska berättelser skänker mening och struktur i livet åt miljarder människor, men det gör även andra ”stora” berättelser.
Att ”vara kristen” betyder, som jag ser det, att efter bästa förmåga försöka leva enligt det ”livsrecept” som evangeliernas Jesus från Nasaret representerar; att ”dela hans gudsbild”, skulle man kunna uttrycka det.
Jag tror liksom du Carl Gustaf att det faktiskt kan vara konstruktivt att hålla sig med en egen ”fantasigud”, ett slags ”ikon” som man själv målar, samtidigt som man medvetet och öppet klargör att man inte tror att denna gudom faktiskt existerar. Ikonen ifråga bör, enligt min uppfattning, helst överensstämma någorlunda med den ”ikon” som kan ha väglett Jesus i hans liv och förkunnelse på jorden, bortsett från dess metafysiska och vidskepliga aspekter.
Helt klart är det så, att om vi bryter loss begreppen själ och andlighet från föreställningarna om en övernaturlig verklighet, kan de fungera som viktiga och spännande verktyg, i vår strävan efter att bli mer öppna, inkännande och ansvariga människor.
Att möta medmänniskan i ögonhöjd, som Staffan uttrycker det, är enligt min uppfattning det centrala i den religion, den tro och livshållning, som förespråkas av Bibelns Jesus, men inte bara av honom, utan även av många andra genialiska vishetslärare/profeter, eller vad man nu ska kalla dem, genom hela mänsklighetens historia. Martin Buber, Khalil Gibran, Desmond Tutu och den medeltida mystikern Rumi är för mig viktiga personligheter här, men också flera helt vanliga konkreta personer jag haft förmånen att möta i olika sammanhang.
Jag skulle önska att Svenska kyrkan vågade släppa taget om de olika tidsbundna trosdokument och dogmer, som sätter hinder i vägen för rationellt tänkande människor att helhjärtat delta i kyrkans riter och gudstjänstliv. Personer med vidskepliga föreställningar eller personer som inte klarar att frigöra sig från antikens dualistiska verklighetsuppfattning borde inte ha någon skyddad gräddfil i församlingslivet. Både rit och kult bör ha som mål att hjälpa den enskilda människan, oavsett världsåskådning, att hitta fram till den ”blinda ledstång” som hjälper hen att ”hitta i mörkret”. Gudstjänsterna borde vara ”läkande mänskliga möten” öppna för ”alla människor”, inte stereotypa tillställningar där några få utvalda personer getts i uppdrag att i ord formulera en till formen sofistikerad blandning av självklara sanningar och ren vidskepelse för en liten krympande minoritet.
Inte minst idag, när vi ser hur snett det kan gå, när bristen på frisk och sund andlighet i breda folklager återigen utnyttjas av skrupellösa diktatorer till att utså hat och våld i masskala, blir det tydligt hur viktigt, rentav nödvändigt, det är för oss människor att vi har tillgång till sammanhang, där vi tidigt i livet kan finna vår plats inom ramen för goda ”stora berättelser”, forma stabila ”jag” och växa till vuxna ”bokstavslösa fromma själar”.
Det finaste med Svenska kyrkan tycker jag är ambitionen att vara en kyrka för alla, en ”öppen demokratisk folkkyrka”, som det brukar formuleras. Detta historiska arv riskerar idag att steg för steg förskingras genom att delar av det så kallade ”vigningsfolket”, främst vissa präster och biskopar, och en del kyrkopolitiker, vill skärpa kraven för medlemskap, eller åtminstone kraven för att vara med och besluta om kyrkans angelägenheter, så att personer som inte uppfyller vissa tros- och aktivitetskrav exkluderas.
Lyckas de med detta, kommer Svenska kyrkan att förlora sin karaktär av folkkyrka och förvandlas till en helt vanlig frikyrka, attraktiv enbart för en minoritet av befolkningen. Det vore, menar jag, olyckligt och skulle troligtvis också gynna framväxten av diverse pseudoreligiösa fundamentalistiska organisationer och rörelser med helt andra gudsbilder än dem vi diskuterar här.
.
.
11.
Tema 8: Om Gud och gudsbilder. Inlägg 11 (av 16 under Tema 8). av Staffan Sandin Publicerat söndagen 20 mars 2022.
.
När vi tycker olika blir samtalen oftast som mest intressanta. Men ibland är det oklart om skillnaden rör orden/begreppen eller utgör reella olikheter. Det där med ´väsen´ i motsats till ´något annat´ kan vara svårt att bena ut utan ett personligt samtal. Är ´väsen´ en gudsbild eller ett svar på frågan vad/vem Gud innerst inne är (den s.k. ontologiska frågan)?
Martin Luther var beredd att döda s.k. vederdöpare som hade en annan dopsyn än han själv och inte heller, till skillnad från Luther, trodde på en evig förtappelse. Enligt Luther skulle både vederdöparna och ´djävlarna´ drabbas av den eviga pinan. En sådan lära kan innebära att varje kritik av läran uppfattas som en hädelse mot Gud och därmed något som måste utrotas. Offren för denna lära blev bland andra dåtidens baptister (anabaptister).
Min mors morfar Erik Blomberg var från 1861 en mycket uppskattad lärare i Skallsjö socken, några mil öster om Göteborg. Svenska kyrkan försökte senare avskeda Erik eftersom han hade blivit baptist och härbärgerade ´andliga sammankomster´ i sitt hem. Upprörda män utanför kyrkan motsatte sig detta och hävdade att Erik i sitt hem hade rätt att göra vad han ville. Kyrkans försök att avskeda Erik stoppades. Erik stod för frihet och rätten att fatta sina egna beslut. Än idag talas det i bygden om Erik som ´en modig man´. Den teologiska länken mellan Martin Luther och kyrkans negativa inställning till baptisten Erik är förstås tydlig.
Den nutida katolska filosofen Gianni Vattimo laborerar med begreppet ”il pensiero debole”, det svaga tänkandet. Detta tänkande skapar ett mönster för tvivlet. I stället för att godta trons etablerade auktoritativa källor kommer det svaga tänkandet att se offren för dessa, inte minst de offer som lärans ´renhet´ har fört med sig. Vi måste av ren anständighet minnas dessa offer och underminera de grunder och principer som skapade dem. – Vattimo ”förnekar existensen av varje transcendental struktur av förnuft eller verklighet, som vore given en gång för alla. Detta betyder inte ett förnekande av sanning, utan ….. menar han att sanningen är öppnandet av horisonter. ” (svenska Wikipedia.org)
Du Olle nämner bl a den tysk-judiska filosofen Martin Buber som 1923 skrev den epokgörande boken ”Jag och Du”. För Buber gäller barmhärtighet och kärlek före logik och lära. Han betonar människors handlingar och relationer, inte fristående religiösa ´sanningar´. Gud uppenbaras endast i mänskliga relationer; endast i dessa kan vi ´veta´ vem Gud är. Vi människor kan då vara i en gudsrelation utan att vi ens förstår det. Buber menade vidare att vi befattar oss med Gud i stället för med världen och att denna ´bakåtriktade´ rörelse gör Gud till ett slags föremål som egentligen innebär ett bortvändande från Gud. Vändandet till Gud är ett vändande till sina medmänniskor i kärlek och i handlande. Att leva i Anden är, enligt Buber, att leva i en innerlig relation till ett ´Du´, en annan människa. Belöning och straff var honom helt främmande och direkt skadligt för individen och relationer.
Etiken kom inom luthersk tro att bli alltmer flexibel. Påverkan från sin samtids kunskaper och föreställningar blev allt tydligare. Den centrala bibliska principen om agape (kärlek) tolkar Bibeln på ett mer öppet och inkluderande sätt. Denna agapemodell bidrog bland annat till att för ca 15 år sedan förändra Svenska Kyrkans syn på sexuella minoriteter.
Även den religiösa lärans sanningsanspråk har, särskilt efter det första världskriget, stegvis luckrats upp. Varje religiöst sanningsanspråk vilar i den kontext i vilken det växt fram. Det finns alltid ett dolt mysterium eller något tron vilar på som inte går att bevisa. Inom luthersk tradition idag finns många olika åsikter, några tangerar den tro som Buber talar om. Den Svenska Kyrkans öppenhet, som du Erik talar om, ser jag som ett föredöme. Frikyrkornas ibland starka betoning av gränser mot förment icke-troende är för mig helt främmande. Gränserna dras då ofta via medlemsmatrikeln. Nyligen deltog jag i en begravningsgudstjänst där pastorn inom en frikyrka talade om Gud och tron som en relation. Under mitt liv kan jag se tydliga trosmässiga förskjutningar i riktning mot detta synsätt.
Ytterligare ett sätt att utveckla tron är att formulera nya gudsbilder. Gud är inte bara en Kung, Allsmäktig härskare eller Domare utan lika gärna, eller hellre, en vis kvinna (Sofia), en älskare, en krukmakare, en snickare eller en vind. Under väckelsen återkom bilden av Jesus som en kär vän. Nya bilder ger nya teologier, infallsvinklar eller prioriteringar. I en av sina dikter (Carillion) talar Tomas Tranströmer om Gud som ´den darrhänta doktorn´!
Nya förståelser av Gud vinner alltså alltmer insteg. Ett exempel utgör panenteism, att Gud är större än allt som finns, ett slags ´verkligheten plus´. Detta, som också var Bubers gudsförståelse, medför en ökad betoning på mer komplexa berättelser och tankar om Gud. Vi måste gå framåt och förstå vår egen tid och inte sörja över att något inom traditionen måste lämnas. Detta synsätt är också en del av traditionen. Vi människor kommer alltid att hitta gamla eller nya vägar och källor för att hantera livets brustenhet, oro och smärta.
Det genom historien ständiga öppnadet av nya horisonter inom trons domäner kommer att fortsätta. Lika säkert är att motståndet kommer att vara stort, särskilt i lärofrågor. Det är för mig ofta tvivlet som gör oss bildade, anständiga och modiga. Det svaga tänkandet förstärker vår vilja att undersöka, reflektera, snarare än att döma eller underkasta oss andra. Vilka nya horisonter kan vi öppna i våra egna liv? Hur ser vi offren för vår egen tro?
Orden i heliga skrifter ger mig personligen inga religiösa eller andra definitiva svar på vad som är sanning. Sanningen för mig är snarare att vi alla är människor som längtar efter gemenskap, öppenhet, kärlek och närhet till varandra. Min smärta är enskild men kan likväl bäras av oss tillsammans, i gemenskap och i förlåtelse. Eller som Mikael Kurkiala skriver: Förstår du inte min smärta eller min längtan, min kärlek och förhoppning, blir orden platta och sångerna skräniga. Men förstår du den erfarenhet de pekar mot vecklar de ut sig mot rymd efter rymd.Orden är fönster, inte bilder. Ser du inte igenom dem så ser du ingenting alls. Utan kanske avgudar och tafflig poesi. (boken När själen går i exil)
Genom det öppna fönstret kan jag även förnimma den svalkande vind som, mer än ord, väcker den längtan till närhet och tillit som existentiellt bär oss människor.
”Älska varandra eller dö. Kärlek är den enda rationella handlingen i livet.” (Mitch Albom i boken Tisdagarna med Morrie)
”En annan värld är inte bara möjlig, hon är redan på väg. Under en lugn dag kan du, om du lyssnar noga, höra henne andas.” (Arundhati Roy, indisk författare och fredsaktivist.
.
.
12.
Tema 8: Om Gud och gudsbilder. Inlägg 12 (av 16 under Tema 8). av Carl Gustaf Olofsson Publicerat söndagen den 3 april 2022. .
Först vill jag mest upprepa det Olov skriver i början på sitt senaste inlägg (nr 10). Rysslands invasion av Ukraina med död, förödelse och massflykt har på ett dramatiskt sätt ändrat samtidsläget. Till detta, det förut otänkbara, hot från Putin och Ryssland om att använda kärnvapen om Nato och EU inte håller sig i skinnet. Och i ljuset av detta kan man undra över det meningsfulla i att lägga tid på en så perifer och udda sak som vårt textsamtal. Olov avslutar sin mörka inledning med klassiska orden från Luther, ‘även om jag tror att världen går under i morgon så planterar jag mitt äppelträd idag’.
Jag har ägnar en stund varje dag under de senaste veckorna åt omsorg om späda tomatplantor tillsammans med min sambo. Omplantering, vatten och ljus! Och jag fortsätter att betrakta vårt textsamtal som spännande och meningsfullt! Jag har överraskande även känt att det tragiska världsläget understryker det viktiga i att ta de stora livsfrågorna på än större allvar!
Skapad till Guds avbild?
Erik och jag har haft lite tankeutbyte kring huruvida “människan är skapad till Guds avbild”, som Erik menar (senast i inlägg nr 9), eller om “Gud är skapad av människan”, som jag menar.
Nu två citat från 1 Mosebok. Kapitel 1:26-27: “Gud sade: “Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. ……………. Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne.”
Människan tog sig friheten att äta av Kunskapens träd som gav förmågan att skilja på gott och ont – och gav förstånd!. Syndafall? I slutet av kapitel 3 kan man läsa: “Herren Gud sade: “Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.« 23Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen.”
Genom att äta av frukterna från Kunskapens träd tillägnade människan sig kunskapen om gott och ont. Hon blev därmed mer lik Gud. Detta var så bekymmersamt för Gud att han drev ut människorna från Edens lustgård. Och det primära skälet var att de inte skulle kunna äta av Livets träd och bli än mer lika Gud. (Den nyfikne kan läsa en vidare utläggning av detta i not 12 till Kapitel 4 i min bok).
Ytterligare ett problem! Om man ser på helheten av de bibliska berättelserna om Gud och Guds handlande så blir bilden av “skapad till guds avbild” rejält komplicerad på ett annat sätt. Gud drar sig inte för barnamord (t.ex. inför israeliternas uttåg ur Egypten) och brutala krig. I ljuset av de bibliska berättelserna kan man lite grovt säga att såväl Gandhi och Martin Luther King som Vladimir Putin och Karl XII är skapade till “Guds avbild”.
Jag kommer inte förbi komplikationerna i den enkla formuleringen att “människan är skapad till Guds avbild”. Jag kan inte förstå annat än att vi i så fall ändå som bristfälliga människor måste välja vilken Gud som vi menar att vi som människor är en avbild av.
Jesus – Gud och människa.
Här kommer man osökt över till synen på Jesus. Det slog mig för några veckor sedan att vi inte alls har berört Jesus i vårt samtal om Gud och gudsbilder. Det framstod plötsligt som märkligt. Och väldigt påpassligt skriver Olov om Jesus i sitt senaste inlägg (nr 10). Men han skriver om Jesus som förebild, inte explicit som en bild av gud.
Inom det mesta av klassisk teologi betraktar man Jesus som inkarnationen av Gud. Gud blev människa genom att födas av en kvinna! I Jesu gestalt underkastade sig Gud människans villkor med hunger, törst, lidande och död. Det är från ett perspektiv vackert och poetiskt. En konsekvens av detta är att Jesus betraktas som en fullkomlig människa. Den icke-bibliska läran om treenigheten understryker detta. Allt Jesus har sagt och gjort är därmed Guds talande och handlande.
När denna klassiska inkarnationstolkning börjar luckras upp inom stora delar av den liberala och hermeneutiska teologin så har man för det mesta tagit med sig föreställningen av Jesus som en fullkomlig människa. Man fortsätter därmed traditionen av selektiv läsning av evangeliernas texter. Jag ska försöka förklara vad jag menar.
När man ser Jesus som en ofullkomlig människa framträder rejäla komplikationer. Från mitt sekulära tolkningsperpsektiv bar Jesus på en stark vision av en värld av rättvisa och omsorg om utsatta och marginaliserade. Guds rike! Han höll fast sin storslagna vision även när han blev fängslad och torterad. Det ledde till en förnedrande och plågsam död.
När man ser Jesus som en komplicerad visionär människa blir rejäla stötestenar synliga i Jesu handlingar och förkunnelse. “Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp.” (Joh. 15:5-6). “Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna (Matteus 5:13).
Båda citaten är direkt obehagliga utifrån mitt perspektiv! Dessa ord kan få en manipulativ och destruktiv kraft i händerna på en charmig ungdomspastor/präst. Än mer när de förbinds med den ”eviga elden i Gehenna”
Eller ta Jesu ord i Matt 10: ”Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka bort dess damm från era fötter. Sannerligen, det skall bli lindrigare på domens dag för Sodoms och Gomorras land än för en sådan stad”. Detta är ett hot om kollektiv bestraffning. Det representerar en rättssyn som är förfärlig och fullständigt främmande för alla demokratiska och människorättsorienterade människor.
När jag långt upp i åren för första gången såg – läste – avslutningen av Jesu liknelse om konungen, tjänarna och de tio punden i Lukas 19, vers 27 var det som en bomb. Det var en plötslig och abrupt brutalitet som skakade om mig på djupet. “Men mina fiender, de som inte ville ha mig till kung, för hit dem och hugg ner dem i min åsyn.’” (vill man kolla bibelcitat är www.bibeln.se en tillgång).
Jag undrar hur många progromer mot judar som fått näring och stöd i dessa exempel på Jesusord?
Vattimo och det svaga tänkandet.
I sitt senaste inlägg skriver Staffan om den italienske filosofen Gianni Vattimos (f. 1936) tanke om betydelsen av vad han kallar “det svaga tänkandet” (inlägg 11, 4:e stycket). Om man skriver, talar, analyserar utifrån “det svaga tänkandet” innebär det, om jag förstår saken rätt, att medvetet lyfta fram och synliggöra inslag i läror och auktoritativa texter som kan skapa offer när de tolkas på ett visst sätt – och som dessutom kan tjäna som redskap för manipulation och maktsträvanden.
Som jag förstår Vattimo genom Staffans korta introduktion (inlägg 11) menar han att det “svaga tänkandet” är nödvändigt för varje religiös, sekulär eller politisk lära eller ideologi som vill stödja reflektion och existentiell fördjupning. Det svaga tänkandet är närmast en skyldighet, som Staffan skriver, för alla de som tar sin tros- och livsgemenskap på allvar. Då kan ord och läror fungera som fönster mot världen utanför, som Staffan så vacker formulerar det. När ideologier och religiösa läror skapar rum utan fönster blir dom lätt destruktiva och farliga.
Det är en utomordentligt viktig problematik som Vattimo och Staffan fäster ögonen på. I kapitel 8; “Kristendomens mörka skuggor” i min bok (kan googlas) så berör jag denna problematik. Med Vattimos ord kanske man kan säga att analyserna där är en tillämpning av “det svaga tänkandet”. Mina komplikationer ovan visavi såväl inslag i Jesu förkunnelse som skapelseberättelsen kan, som jag förstått begreppet, läsas som en tillämpning av “det svaga tänkandet.
Hur många offer genom historien har ovanstående Jesuscitat skapat. Antisemitism, inkvisition, korståg, Bartolomeusnattens massaker 1572, häxbål. När man “gudifierar” Jesus gör man sig blind för de sidor i Jesu förkunnelse som kan användas manipulativt och destruktivt. Man kan fråga sig var gränsen går mellan Gud av avgud??
Hur mycket av kvinnoförtryck genom historien inom de adamitiska religionerna har sina rötter i skapelseberättelsen. Och till detta att teologer, präster, pastorer, imaner, rabbiner allt för ofta “hoppat över” att på djupet reflektera över slutet av kapitel 3 i 1 Moseboken.
“Halvläsning” stödjer en patriakal och nedvärderande kvinnosyn. Det var kvinnan som förstörde Guds goda skapelse genom att hon litade på ormens ord och åt en frukt från Kunskapens träd. Till detta lockade hon dessutom mannen att äta.
“Helläsning” stödjer en tydlig positiv kvinnosyn. Kvinnan är agenten för det stora och gåtfulla steget att börja kunna skilja på gott och ont.
Två radikalt olika synsätt på kvinnan är möjliga utifrån bibelns tre första kapitel.
TV-dokumentären “Gud som haver barnen kär” handlar om barn och ungdomar som farit illa i olika religiösa sammanhang. För mig har programmen aktualiserat denna problematik. Jag menar att det är viktigt att teologiskt försöka förstå hur manipulativ och destruktiv förkunnelse kan ta form utifrån en genuint biblisk grund. Det känns jättebra att ha fått ett filosofiskt begrepp för denna typ av annorlunda och viktig teologi. Tack Staffan för Vattimo och det svaga tänkandet!
.
.
13.
Tema 8: Om Gud och gudsbilder. Inlägg 13 (av 16 under Tema 8) av Erik Stenberg Roos Publicerat måndagen den 18 april 2022.
.
I mitt avslut i detta samtal om Gud och Gudsbilder, tänkte jag försöka beskriva ytterligare något jag tycker fördjupar mina Gudsbilder.
Bibeln
Jag hoppas att jag tidigare gjort klart att jag trivs mycket med att fundera kring berättelserna i Bibeln vad gäller min Gudsbild. Mest av allt fascineras och växer jag av liknelserna i Nya och myterna (legenderna) i Gamla testamentet. Jag har ju faktiskt valt det kristna monoteistiska spåret, jag märker på mej själv att jag känner mej ganska trygg i det valet. Jag relaterar detta val inte bara till Gudsbilder. Jag ser att många av de berättelser och händelser jag tar del av via mina sinnen passar i den typ av tro en monoteistisk och historisk religion ger mej, dvs knyter mej till den här världen vi lever i:
Jag tror att världen trots allt har en förmåga till godhet, jag tror att det är detta livet som är det viktiga, jag tror att livets mening är förlagd hitom döden, jag tror att Guds rike är något som växer och utvecklas inne i människan osv osv.
Som avslutning tänkte jag också beskriva något om de sätt jag som troende upplever, att de två Lutherska kristna sakramenten fördjupar min tro.
Sakramenten
Jag tycker t.ex. att dom enda gånger människan är helt och hållet passiv, är när hon blir Döpt eller tar emot Nattvarden. För mej blir dessa situationer en rörelse som säger något om Guds väsen. I dessa situationer får prästen för en enda gångs skull symbolisera Gud, den betjänade människan får symbolisera hela människosläktet. Det krävs ingenting av barnet som blir döpt och det krävs ingenting av den som tar emot nattvarden. Jag funderar ibland på varför vi inte har fler än två sakrament i Luthersk kyrkofromhet jämfört med andra fromhetstraditioner. När jag ser på vilka sakrament man räknar med i andra situationer, uppfattar jag att för att få del av dem, krävs något, en aktiv handling. Men det gör det alltså inte i dopet och nattvarden. På något sätt är det för mej en grundläggande beskrivning av människans relation till Gud.
Så sluts då Gudsbilden för mej: det är hela existensen. Jag lever, rör mej och är till i detta. Jag ser förkunnelsen i framförallt sakramenten, jag läser, diskuterar och förnyar mej bl.a. genom att ständigt relatera till de liknelser och myter som på ett märkligt sätt pekar åt just det håll sakramenten gör. Jag uppfattar att denna sakramentala rörelse visar att människan har ett värde även när hon inte kan prestera något alls. I denna rörelse finns alla mina funderingar. Själv kommer jag inte längre än så i denna min avslutande fundering.
.
.
14.
Tema 8: Om Gud och gudsbilder Inlägg 14 (av 16 under Tema 8) av Olov Sandegård Publicerat lördagen den 30 april 2022.
.
I det här avslutande inlägget ska jag försöka att så kortfattat som möjligt sammanfatta mina aktuella grundtankar vad gäller frågorna om Gud och gudstro respektive synen på vad som konstituerar en enskild människa.
Jag börjar med att anknyta till vad jag skrev i ett tidigare inlägg angående begrepp som medvetande, jag, själv, själ. Jag ser alla dessa företeelser som obönhörligen sammankopplade med en motsvarande konkret materiell grund. Det är på basis av vår varelses ”djuriska” bas och hamn, som det vi kallar ”andligt” hos den aktuella människan blir till liv och existens. Någon självständig ”själ” existerar inte, det finns heller inte inbyggt i den enskilda människan något ”autentiskt själv”, inte ens ett fast och stabilt ”jag”. Dessa andliga entiteter blir till, upprätthålls och förändras genom emotionella och kognitiva processer inom individens kropp i nära växelverkan med den yttre miljön.
Människan är i grunden ett djur, men ett djur utrustat med en osedvanligt avancerad kognitiv förmåga. Hon är vidare en social varelse, som genom utvecklingens gång efterhand utvecklat språk, förmåga till empati, verbal självreflektion och kapacitet för kulturskapande.
Via språket kunde människorna över generationsgränserna förmedla kunskaper, berättelser och myter, bland annat skapelsemyter och föreställningar om gudar och gudsriken. Alltmer detaljerade regler för människolivet växte fram, på gott och ont, vi fick etik och moral, och genom att i det egna medvetandet, den egna specifika ”minnesbanken”, införliva aspekter av de olika ”stora berättelserna”, kunde den enskilda människan få hjälp med att hitta både mål och mening i sina liv.
Vi som lever och växt upp i den kristna kulturkretsen är mer formade av den kristna livsberättelsen, den kristna livsmyten, än vad vi själva alla gånger förstår. Ibland pratar kulturhistoriker om ”religionsrester”, att ett samhälle, även om det betraktar sig som sekulärt och rationellt, uppvisar drag, som kan härledas till deras tidigare öppet religiösa historia.
Specifikt för den kristna tanketraditionen är att man betraktar en specifik, enskild människa, Jesus från Nasaret, som en inkarnation av ”Gud”, den allsmäktige, fullkomlige ”Skaparen”, upprätthållaren, ”Herren”. Genom denna myt, som den uttrycks i bibeltexterna och tillämpas i de kristna sociala och kulturella sammanhangen, erhåller de kristna en gudsbild, som kan bli till ett slags kompass för den enskilda människans liv. Etik, moral och regler för hur man får och bör leva sitt liv har i vår kulturkrets genom seklerna formats i denna kristna kontext, vare sig vi är metafysiskt troende eller inte.
Den aspekt av vårt kristna arv, som jag personligen håller högst, är den människosyn, som tydligt kommer till uttryck i Jesu Bergspredikan och många andra av evangelietexterna. Den delas fortfarande av en betydande del av befolkningen i vårt ”postkristna” land. Jag tänker på uppfattningen om alla människors lika värde och Jesu uppmaningar till människorna att älska sina fiender och släppa taget om allt slags hämndtänkande.
Tyvärr är inte en sådan människosyn någon självklarhet. Men släpper vi taget om den glider vi snabbt över i primitivt vi-och-dom-tänkande med våld och allt slags elände i sin förlängning. Det visar all historisk erfarenhet och även utvecklingen i dagens samhälle och värld, tyvärr.
.
.
15.
Tema 8: Gud och gudsbilder. Inlägg 15 (av 16 under Tema 8. av Staffan Sandin Publicerat söndagen den 8 maj 2022
.
På 200-talet skrev rabbinen Jochanan ”Vänligheten ska ersätta tempelritualen, medlidandet är den nya prästerliga uppgiften. Medlidandet är också nyckeln till skrifttolkningen.” Det hebreiska ordet som på svenska blev medlidande, står för den starka känsla som en mor har för sitt barn som hon föder fram genom sin livmoder (ibland på engelska motherly-compassion); ordet används i GT/NT även i några fall för relationen Gud – människa.
Jag ser inte Gud som ett från människan fristående ´väsen´ och vill då hellre tala om det gudomliga, något som ytterst berör vår inre människa och våra relationer. Det gudomligas identitet är för mig kärlek, nåd, gemenskap och medlidande. Denna identitet måste alltid göra uppror mot vår själviskhet och den destruktivitet som finns i samhället och i oss själva.
Vetenskap, filosofi, politik, internationellt samarbete, religion och kultur liksom vår obändiga vilja att gå vidare och lära oss något nytt har, i sina bästa stunder, bidragit till vår förmåga att se andra som människor som vi kan och vill känna medlidande med. Denna livets väg genom historien handlar i mycket om människans värde, växande och upprättelse.
Jag skrev tidigare om gudstrons bakgator med dess intolerans, heliga krig och förtryck. Kyrkliga gränssättande ´absoluta sanningar´ tog över människans tankar i stället för att se till livets egna resurser och stora möjligheter. Människan har under historien ständigt prövat sina vägval och därefter gått in i mer okänd terräng. För mig traderar många kyrkor än idag en föråldrad och för vår tid dåligt anpassad teologi. – Nya frågor måste i vår tid besvaras. Hur gör vi medlidandet till mer tydliga delar av våra liv? Hur undviker vi, även teologiskt, skadliga och fiktiva gränser mellan oss människor? Vilka nya livsvägar måste vi som individer och samhälle välja för att stödja solidariteten med hela mänskligheten? Hur hanterar vi klimatet för att ens överleva som art, vår tids kanske viktigaste existentiella fråga?
Jag har i inläggen velat beskriva en bärande tro med centrum i försoning, tillit och mognad, en medlidandets och ansvarets livsväg. Med vår samtids kunskaper, erfarenheter och insikter i bagaget måste vi fortsätta att staka ut vägen framåt med betoning på det goda och självklara budskapet om kärlek, nåd och hopp. Jag vill också, likt Mikael Kurkiala, ”treva efter ord som förmår bära vår existens, våra förhoppningar, vår rädsla och vår längtan.”
Den allomfattande trons alla språk, tankar och förhoppningar utvecklades under historien parallellt och dialektiskt med varandra. Vi människor är alla förbundna med varandra över tid och rum. Genom att i mina inlägg påminna om denna förbundenhet vill jag visa på det djupast mänskliga och gemensamma inom och mellan oss. Jag hoppas och tror att medlidande i dess allra rikaste och vidaste mening kommer att beröra allt fler i framtiden. Vi behöver fler gränsöverskridare, öppnare horisonter och många mänskliga samtal och möten.
No man is an island No man stands alone Each man’s joy is a joy to me Each man’s grief is my own. (am. folksång som sjungits av bl a Joan Baez)
.
.
16.
Tema 8: Om Gud och gudsbilder. Inlägg 16 – tillika sista inlägget under Tema 8. av Carl Gustaf Olofsson. Publicerat lördagen den 21 maj 2022.
.
Den ikoniska blicken.
Vad gör en ikon till en ikon? Hur skiljer sig den “ikoniska blicken” från blicken i religiös kitch? Är kännetecknet för den ikoniska blicken att den med en försonande kärlek famna det svåra, svarta, brustna, destruktiva, onda i våra egna och andras liv – utifrån insikten att allt ytterst har sin grund i människans längtan efter gemenskap, tillhörighet, mening? Den “ikoniska blicken” rymmer aldrig fördömelse och hot om helvete och eviga straff. Det är emot den ikoniska blickens väsen!
Kommer den “ikoniska blicken” från ikonen eller från betraktaren? Hjälper ikonen och hela dess tradition till att mana fram den ikoniska blick vi alla bär på som en mer eller mindre djupt slumrande möjlighet?
Är den ikoniska blicken Gud? Men det är ju en människa som har målat den! Kan en komplex och bristfällig människa stundvis “se” med det “gudomliga ögats” försonande, medkännande och älskande blick? Att denna möjlighet ryms i det mänskliga är något av en grundsten i min existentiella – och ateistiska – livssyn.
Skapad till Guds avbild.
Är människan skapad av Gud till guds avbild? Eller är Gud och alla gudsbilder skapad av människans kreativa fantasi för att göra det utsatta och smärtsamma i livet mer uthärdligt? Erik och jag har bollat kring detta. Utifrån funderingarna kring ikonen kan frågeställningen få en lite annorlunda vinkel. Är det den “ikoniska blick” som bristfälliga människor manar fram med tusch, färg, ord, dans och musik som synliggör det gudomliga? Och i detta stödjer utvecklingen av de gudomliga kvaliteterna i våra enskilda liv. Medkänsla, kärlek, moraliskt ansvar! Är detta kvaliteter som har en lång historisk kulturell process som förutsättning för att de idag ska kunna ta form i våra personliga liv?
Hur ska vi förstå spektrat av gudsbilder? Det spänner mellan den ikoniska blickens gränslöst famnande kärlekens Gud över helvetesförkunnarens hjärtlösa och grymma Gud till den Gud som välsignar Rysslands krig mot Ukraina!
Kan man prata med en ikon?
Ikonernas motiv är viktiga gestalter i de religiösa traditionerna. Kristusikonen är den vanligaste inom kristendomen. De är målade av människor! Oftast är ikonmåleriet både en speciell teknisk process och en “andlig” meditativ process. Att helhjärtat försöka “ladda” den ikoniska blicken i ikonen gör något med ikonmålaren!
Kan man “prata” med en ikon? Kan man berätta för en ikon om sina bekymmer, svårigheter, skuld och sorg? Om kärleksbekymmer och förluster? Och om pinsamheter och glädje? Kan man “be” ikonen om råd och hjälp när man brottas med svåra och smärtsamma moraliska dilemman?
Kan man vara ateist och svara “ja” på dessa frågor? För några månader sedan är det osäkert hur jag hade svarat. Nu svarar jag ett tydligt “ja”! Något har blivit tydligare i mig genom vårt textsamtal som nu har pågått i 6 månader. Mitt bollande med Erik kring “min” fantasigud är en del i detta. En annan är den viktiga skillnaden mellan “Gud” och “det gudomliga” som tydligt betonats av Staffan. Men också av Olov genom hans bestämda uppfattning om att detta vi kallar andlighet och själ har det materiella som nödvändig grund.
Man kan, som jag, hävda att “det gudomliga” i form av medkänsla, kärlek, att ta ansvar för det gemensamma, är avgörande viktigt för våra liv även om man inte “tror på Gud”.
Tack!
Jag skriver i mitt första inlägg (Nr 4) om visionen av en “existentiell frågegemenskap”. Detta avslutande inlägg kan läsas som ett exempel på vad som kan råka ta form i en “existentiell frågegemenskap” där det finns både spännvidd och trygghet.
Tack Erik, Staffan och Olov för ett rikt och spännande tankeutbyte. Och tack till alla er som följt textsamtalet. Vårt textsamtal kommer att sammanställas i en blogg (denna blogg!!) precis som tidigare teman. Förhoppningsvis är den klar innan midsommar. Nu blir det paus i textsamtalet över sommaren. Huruvida det blir en fortsättning med ett nytt tema kommer att bestämmas i månadsskiftet augusti/september.
SLUT!
.
Textsamtalarna – en presentation:
Olov Sandegård (ny), pensionär, har tidigare arbetat som bland annat svetsare, journalist, folkhögskollärare samt programledare inom kriminalvården. Universitetsstudier i sociologi, psykologi, pedagogik och journalistik. Hans farfar, född 1880, växte upp i ett metodisthem, men utbildade sig till präst och var under många år socialdemokratisk riksdagsman och engagerad inom Sveriges Religiösa Reformförbund.
Staffan Sandin (ny) är jurist och pensionerad domare med rötter i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Missionsförbundet (bytte namn till Missionskyrkan 2003, ingår sedan 2011 i Equmeniakyrkan). Han har ett långt engagerat förhållande till våra existentiella livsfrågor och dess relation till det kristna arvet. Han är särskilt intresserad av religionsfilosofi, Nya testamentets tillkomsthistoria och stridigheterna inom den tidiga kyrkan. Han har också ett starkt förhållande till poeten Tomas Tranströmer.
Erik Stenberg-Roos (med från begynnelsen) född 1962,är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han har tjänstgjort i Thailand i mer än tio år. SKUT:s verksamhet i Thailand pausades 2021 och är under utredning. I maj 2022 tillträdde Erik Stenberg-Roos som föreståndare för Åhs Stifts- och konferensgård som ligger mellan Uddevalla och Lysekil. Det är fascinerande att en del av det ”textsamtal” som pågått sedan juli 2020 har försigått tvärs över nästan halva jordklotet. Erik Stenberg-Roos var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst. Han började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999.
Carl Gustaf Olofsson (med från begynnelsen) är författare till boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver också webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010. Han är född 1948 och har ett livslångt engagerat förhållande till våra existentiella livsfrågor. Ett huvudtema är spänningen mellan å ena sidan det gudlöst och livsengagerade existentiella och å andra sidan det traditionellt kristna. Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld (fribaptistsamfundet) har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig gärna ”ateistisk frilansteolog”.
PS. Att det är fyra äldre män som håller i “pennorna” är förhoppningsvis tillfälligheter. Att det finns många kvinnor som är lika engagerade av grundproblematiken som dess fyra män ser vi som självklart. DS.
Söndagen den 20 mars 2022 höll jag den traditionella öppna föreläsning som alltid inleder Humanisterna Kalmars årsmöten. Återbud på grund av sjukdom från vidtalad föreläsa mindre än en vecka innan årsmötet gjorde att jag blev tillfrågad. Platsen var Kalmar konstmuseums vackra bibliotek. Föredraget är publicerat i två bloggar som kan läsas fristående från varandra. Detta är del 2. Del 1 har rubriken “Kunskapsfråga och vision”. Den är publicerad i blogg Nr 131.
.
. I denna andra del av föreläsningen ska jag ge mig ut på djupt vatten. Jag ska dela med mig av sex teser – eller hypoteser om man så vill. De är ett sätt att försöka gå i närkamp med den kunskapsfråga som har formulerats i i föreläsningens första del (blogg Nr 131). Hypoteser är inte sanningar, de är utgångspunkter i ett öppet kunskapssökande. De ska granskas, kritiseras och om möjligt falsifieras, dvs visas ohållbara eller felaktiga. Precis på samma sätt som i alla andra typer av kunskapsprocesser. Om hypoteserna har tillräckligt mått av bärighet kan de fortlöpande modifieras, utvecklas, fördjupas i en öppen kunskapsprocess .
För att förenkla samtalet om dessa teser har var och en fått ett namn.
.
Sex teser
Tes 1 a: Kärlek, medkänsla och förnuft är sårbara kvaliteter som kan ta form och utvecklas mot allt större bärighet i vår kroppsliga, förgängliga existens som människor. I bästa fall kan de utvecklas till gränsöverskridande krafter. Tes 1 b: Missunnsamhet, girighet, att ta för sig på andras bekostnad, hämndlystnad, hat, våld och hot om våld kan ta form och få allt större inflytande på våra liv. De kan utvecklas till en destruktiv kraft med allt större bärighet som förstör såväl det egna livet som de gemenskaper man tillhör. (Inkarnationstesen)
Tes 2: Ett ansvarigt förhållande till ‘samvetets, hjärtats och sanningens röster’ är av avgörande betydelse för att en grundupplevelse av självrespekt, mening och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas i våra liv. I detta ingår att erkänna våra nederlag, vår feghet och vår skuld när vi har svikit dessa inre krav och inte fly från den smärta det innebär. (Ansvarighetstesen)
Tes 3: En villighet att förhålla oss existensutforskande – dvs att ärligt försöka utforska, förstå och erkänna den smärta, tvetydighet och utsatthet som är förbunden med att vara människa – är nödvändig för att medkänsla och kärlek ska kunna ta form i våra liv och utvecklas mot allt större kraft och bärighet. (Existensvillkorstesen)
Tes 4: Om vi i all vår bristfällighet efter bästa förmåga medvetet bejakar kärlekens, medkänslans och förnuftets tillblivelse och fördjupning i våra egna och andras liv och i världen förstärks en inre process av integration och mognad på ett avgörande sätt. (Bejakelsetesen)
Tes 5: Ju större mått av av giltig kunskap och bärande gestaltningar det finns i en kultur om möjligheterna och förutsättningarna för kärlekens, medkänslans och förnuftets utveckling hos oss som enskilda människor och i ju större utsträckning denna sida av kulturen är närvarande i människors vardagsliv desto bättre är förutsättningarna för denna inkarnationsprocess hos den enskilda människan i denna kultur. (Kulturprocesstesen)
Tes 6: Förutsättningarna för att ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle ska ta form, överleva och fördjupas – lokalt och globalt – är bättre ju fler av dess medborgare som medvetet bejakar kärlekens, medkänslans och förnuftets tillblivelse och fördjupning i såväl det egna livet som i andras och i världen. (Demokratitesen)
Om dessa teser har giltighet gäller de i samma mån för muslimer, judar, hinduer, buddhister, kristna av olika slag, sekulära humanister och ateister. Man kan också säga att deras giltighet är oberoende av vilken livsåskådning eller livstolkning man håller sig med.
.
En språklig notering.
Innan jag går vidare till den kunskapsfilosofiska sidan av dessa teser är det motiverat med en språklig anmärkning: För att undvika missförstånd kan det vara klokt att säga några ord om benämningen på tes 1, inkarnationstesen. Man kan säga att jag sekulariserar ett viktigt traditionellt kristet begrepp. Hur klokt eller oklokt detta är kan diskuteras.
Hur som helst, begreppet ”inkarnation” används här utifrån ett sekulärt och evolutionärt perspektiv. Något som inte finns, något som bara rymts som möjlighet, blir till, blir kött, får existens.
När naturkonstanterna hade fixerats i Big Bang så rymdes möjligheten till stjärnor och planeter, till liv, till medvetande och tänkande, till språk, till text – och till film, datorer, bilar, flygplan etc etc – och till de viktiga kvaliteter som här sammanfattas med orden ”kärlek, medkänsla och förnuft”. Att det sedan tagit årmiljarder för dessa kvaliteter att ta form, realiseras, inkarnera, tillhör den fascinerande och ytterligt märkvärdiga kunskap som vår kultur har frambringat om vår existens de senaste hundrafemtio åren.
.
Kunskapsfilosofi och verklighet.
Nu ytterligare en vända med kunskapsfilosofi. Jag menar att man kan argumentera för och emot dessa teser i termer av sant och falskt – eller mer eller mindre giltiga.
Om man går med på att det är möjligt att föra meningsfulla diskussioner om dessa sex teser utifrån kategorierna “sant”, “falskt”, mer eller mindre “sanningslikhet” så har man utöver innehållet i själva teserna ett spännande filosofiskt problem att sätta tänderna i.
Förutsättningen för att diskutera dessa teser utifrån kategorierna “sant” respektive “falskt” är att de har referens till någon aspekt av den verklighet vi lever i som människor. Och då är frågan: vad gäller detta i så fall för aspekt av verkligheten? Hur konstitueras denna verklighet? Hur ger den sig till känna i våra våra erfarenheter i det vardagliga livet?
Man kan alltid diskutera det mer eller mindre lyckade när man väljer ett ord för att ringa in något viktigt. Jag har kommit att benämna denna aspekt av verkligheten för vår “existentiella verklighet”. Grunden är är vårt mänskliga medvetande med dess förmåga att bli medveten om födelse och död, framtid och dåtid, möte med moraliska dilemman, Medvetenheten om att vi kan drabbas av olyckor, sjukdomar, svek; att vi behöver mat för dagen och en trygg plats att sova på etc etc.
Här kan det vara viktigt att notera att jag ställer denna ontologiska fråga som naturalist och metodologisk ateist. Det innebär att jag tror att våra erfarenheter av denna “existentiella verklighet” förutsätter en biologiskt fungerande hjärna. Det innebär att jag hävdar att den “existentiella verkligheten” är oberoende av varje tänkbar form av övernaturliga – eller bortommänskliga – krafter och makter.
Kan vi förhålla oss till denna existentiella verklighet på olika sätt? Och med olika konsekvenser? Destruktiva respektive konstruktiva? Gravitationskraften kan användas för att begå självmord genom att hoppa från tionde våningen i ett höghus. Den kan också bli en del i konsten att flyga.
Jag avslutar med att överlämna denna ontologiska fråga till er att fundera vidare över. Vad är det för verklighetsaspekt som gör det meningsfullt att diskutera ovanstående sex teser utifrån kategorierna “sant”, “falskt”, större eller mindre mått av “sanningslikhet?? Här är det viktigt att skilja på om man menar att dessa ”teser” är meningslöst nonsens eller att dom är felaktiga, problematiska, falska. Det sista förutsätter att man godtar en verklighetsaspekt som gör det möjligt att hävda att teserna är felaktiga, problematiska etc.
Sist vill jag betona att om denna existentiella verklighet – eller vad man vill kalla den – gäller en högst substantiell aspekt av vår mänskliga verklighet, som jag menar, så är den också tillgänglig för forskning.
SLUT
PS. Ovanstående sex teser behandlas mer eller mindre ingående i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2020). Tes 2 och 3 har fått ett helt kapitel vardera, Kapitel 2 och Kapitel 3. DS.
Söndagen den 20 mars 2022 höll jag den traditionella öppna föreläsning som alltid inleder Humanisterna Kalmars årsmöten. Återbud på grund av sjukdom från vidtalad föreläsa mindre än en vecka innan årsmötet gjorde att jag blev tillfrågad. Platsen var Kalmar konstmuseums vackra bibliotek. Föredraget är publicerat i två bloggar som kan läsas fristående från varandra. Andra delen har rubriken “Sex teser”.
.
Först några ord om världsläget. Rysslands överfall på Ukraina har dramatiskt förändrat världsläget. Det är djupt tragiskt och sorgligt. Ukrainas folk lider och miljontals är på flykt. Framtiden har blivit osäker på ett sätt som vi inte kunde föreställa oss för en månad sedan. Utifrån denna dramatiska scenförändring kan det tyckas trivialt och meningslöst att hålla denna föreläsning på Humanisterna Kalmars årsmöte. Å andra sidan kan man välja att se det som än viktigare att ta de stora livsfrågorna på ännu större allvar. Jag väljer denna hållning. Så nu till saken!
.
Introduktion.
Det finns en kunskapsfråga och en vision som har fungerar som drivkraft i mitt livslånga engagemang kring våra existentiella livsfrågor. Grunden är sekulär, existentiell – och ateistisk. Den finns som en botten i allt jag skrivit och gjort som gäller livssyn och livsåskådning. Det gäller artiklar, bloggar, boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”, det gäller webbplatsen “Språk, tro och religion” som startade våren 1998. Den finns också med som en motiverande grundton i mitt engagemang i klimatrörelsen.
Men sedan är det ändå så komplicerat att den kunskapsfråga och vision jag ska redogöra för här länge var närmast intuitiv och inte fullt ut artikulerad. Det var först i slutarbetet med boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” under andra halvan av 1990-talet som jag lyckades formulera den kort och koncist. Den text jag använder som utgångspunkt här skrevs 2011 och finns på min blogg som fristående text. När den formulerades helt fristående från boken var det som att dess betydelse för mitt liv och tänkande trädde fram med större skärpa. Nu till kunskapsfrågan!
.
En kunskapsfråga:
Vad befrämjar utvecklingen av kärlek, medkänsla och förnuft hos oss som enskilda människor? Vad gynnar utvecklingen och fördjupningen av grundupplevelser av hopp, mening, förundran och hemhörighet i tillvaron? Vad stödjer och utvecklar vår förmåga till samarbete? Vad kan ge dessa kvaliteter den styrka som behövs för att kunna bära i livets olika skiftningar och påfrestningar – och inte minst, i mötet med döden?
Och lika viktigt – vad hindrar utvecklingen av dessa livsviktiga kvaliteter? Vad kan bidra till att underminera och bryta ner dom? Vad kan bidra till att dess motsatser kan få fäste och börja prägla en människas liv?
Vad är är förutsättningarna för att ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle ska växa fram, överleva och fördjupas? Vad kan få det att urholkas, deformeras och vittra sönder? Och med tanke på de globala klimat- och miljöhot vi lever med – vad behövs för att vi ska kunna bygga ett globalt demokratiskt samhälle i ekologisk balans?
.
Kunskapsfilosofi och språk.
Innan vi går vidare till visionen så är det läge för två noteringar – en kunskapsfilosofisk och en språklig. Det sista gäller begreppet “förnuft”.
Kunskapsfilosofi: Om man hävdar att något är en kunskapsfråga menar man att det går att att argumentera för och emot olika svar och påståenden utifrån kategorierna ‘sant’ och ‘falskt’. Det innebär att hävda att det är möjligt att utveckla svar som har en allt större ”sanningslikhet”. Det senare är ett modernt kunskapsfilosofiskt begrepp.
Detta innebär att jag bestämt hävdar att det är möjligt för vår kultur att röra sig mot en allt djupare kunskap och förståelse på detta område med hjälp av de empiriska, erfarenhetsbaserade och analytiska kunskapsmedel som står oss till buds. När det gäller aktuella positioner på den kunskapsfilosofiska scenen så innebär detta att den inte kan vara ‘postmodern’ och ‘relativistisk’.
Språk – begreppet förnuft: När det gäller användningen av ordet ”förnuft” finns i vardagsspråket en tydlig distinktion mellan å ena sidan “förnuft” – (klokhet, omdömesförmåga) – och å andra sidan “rationellt/logiskt/analytiskt tänkande”.
Man skulle kunna säga att när vår rationella tankeförmåga underordnas en tydlig värdebas som handlar om omsorg – om människor och livsväv, ansvar för det gemensamma så förvandlas den rationella tankeförmågan till förnuft. Tyvärr har det slarvats rejält med denna enligt mig viktiga distinktion såväl inom fackfilosofin som i det intellektuella offentliga samtalet.
Några frågor: Hur närvarande är ovanstående kunskapsfråga i vår samtidskultur? På universiteten? I det offentliga samtalet? Inom vård och omsorg? I skolvärlden? I det vardagliga samtalet runt köksbordet och på puben?
Min personliga bild är att denna kunskapsfråga finns som en inte fullt artikulerad grunton inom många olika områden – och hos många enskilda människor. Men min bild är också att det skulle vara ett kulturellt framsteg om denna kunskapsfråga artikulerades mycket mer distinkt och tydligt på olika håll i det offentliga rummet.
I dagens läge är denna kunskapsfråga något av den outtalade och osynliga grundbulten inom de kulturyttringar som berör oss på djupet. Litteratur, poesi, film, musik, konst. Inom teologi och i olika religionsyttringar där jag tycker den borde finnas som något av en nyckelfråga tycks den snarast vara en svagt flämtande underström. Inom vissa religionsyttringar är denna typ av öppna kunskapsfrågor tabu. Man är mer intresserade av att proklamera slutgiltiga sanningar.
Hur pass närvarande denna kunskapsfråga är inom olika akademiska dicipliner vill jag inte spekulera om.
Kommentar. Efter att jag redogjort för min vision ska jag ge mig ut på djupt vatten genom att lägga fram sex teser (blogg Nr 132) utifrån ovanstående kunskapsfråga.
.
Kaka, manus, bok och Ukrainska flaggan. Biblioteket på Kalmar konstmuseum. Foto: Kjell Sundberg
.
Vision.
Jag har en vision av ett globalt demokratiskt samhälle i ekologisk balans där det finns psykiskt, socialt och materiellt utrymme för varje människa att medvetet ta sig an den stora gåtan att vara människa.
Förutsättningen för denna vision är ett resursmässigt hållbart globalt samhälle i ekologisk balans där alla människor har möjlighet att ta del i en fri och öppen diskussion om såväl samhällets angelägenheter som frågan om meningen med livet.
Det finns mycket som kan försvåra eller hindra detta. Förtryck, förnedrande livsomständigheter, sociala restriktioner och förödmjukande särbehandling på grund av kön, klass, ålder, religion, sexuell läggning och etnisk tillhörighet. Svåra hinder är också krig, extrem fattigdom och att vara utestängd från kunskap och möjligheten till en bred och levande kontakt med såväl det egna kulturarvet som det globala.
Här kommer en liten visionära utvikning.Tillsammans med ovanstående kunskapsfråga har denna enkla – och storslagna – vision haft en envis förmåga att skapa fantasieggande bilder. Det är fullt möjligt att föreställa sig denna kunskapsfråga väl synlig i kulturens mitt, att den blivit något av ett nav i skolan och på allvar blivit en del i en öppen kollektiv kunskapsprocess. Tanken på olika former av diskussioner där människor från skilda filosofiska, kulturella och religiösa traditioner möts för att föra ett ärligt, öppet, kritiskt samtal utifrån denna kunskapsfråga ter sig för min inre blick som en fullt realistisk och underbar framtidsmöjlighet. Det skulle skapa en ny poetisk rymd över vår utsatta, mångkulturella värld med alla sina spänningar och konflikter. Och där de globala ödesfrågorna kring klimat, resurser och ekologisk balans blir allt mer påträngande.
Jag tror att detta skulle vara ett viktigt steg i vår utveckling till en global kultur. Det skulle sannolikt då också vara värdefullt om man kunde skapa några enkla rituella former där man tvärs över alla gränser av religiös, politisk, språklig, etnisk art kan uttrycka sitt gemensamma engagemang i detta storslagna frågekomplex.
Söndagen den 14 november 2021 höll jag en föreläsning på Kontempel i Stockholm. Kontempel är en stiftelse startad av Olle Carlsson, pensionerad kyrkoherde från Katarina församling. Under sin tid som komminister på 1990-talet i samma församling,utvecklade han Allahelgonamässan. När han blev kyrkoherde tog han initiativet till Katarinamässan. Bådadera är välbesökta och uppskatttade.
Strax över 40 personer hade hittat till Kontempels lokal på Skeppsholmen. Min förläggare Tomas Walch hade fixat arrangemanget. Föreläsningen sändes även live via Facebook. Videon redigerades i efterhand och fick ett bättre ljud. Länk finns i slutet av bloggen. Bloggen är i stora drag manuset till föreläsningen. .
Utsikt från Kontempels entrétrapp. Kaj och båtar med Stransvägen och Djurgården på andra sidan Nybroviken.
Denna föreläsning kommer främst att handla om två saker: tro och de erfarenheter som så småningom resulterade boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Välgjord nätbok 1998, ebok 2014 och tryckt bok 2020.
Kan en livsbärande tro hoppa över frågorna om Gud och ett liv efter döden?? För min del är svaret ett oreserverat “ja”. Om jag kan få några av er att på allvar överväga svarets rimlighet är jag nöjd.
Fokus i föreläsningen är de erfarenheter och frågor som successivt tog form efter att jag som 15-åring bröt upp från den täta frikyrkovärld jag hade vuxit upp i. Det är snart sextio år sedan. Slutsatserna som efterhand tog form finns med i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Men de erfarenheter och den personliga livshistoria som ligger bakom bokens tillkomst finns inte med. Viktiga bitar i denna livsberättelse är i fokus här idag.
.
Tro
En liten varning kan vara motiverad. Min infallsvinkel till begreppet tro är sekulär och existentiell – och om man så vill: ateistisk. Jag hoppas kunna synliggöra en livsviktig trosproblematik som jag menar är avgörande för huruvida kvaliteter som menin, självrespekt, hemhörighet i tillvaron, förmåga till samarbete ska kunna fördjupas eller om de ska urholkas. Denna existentiella trosproblematik skär igenom varje människas vardagsliv oberoende av om vi reflekterar över det eller inte. Och oberoende av om vi är kristna av ett eller annat slag, buddhister, muslimer, judar eller sekulära ateister. Notera anspråket! Det är samma anspråk på att tala om något livsviktigt som när olika teologer, präster, och imaner talar om tro. Det innebär att de trosfrågor jag ska försöka synliggöra skiljer sig rejält från de flesta teologiska och traditionellt religiösa sätt att tala om tro, otro och icke-tro.
Detta gäller något så enkelt och banalt som vår människosyn! Kan kvaliteter som omsorg, självredpekt, förnuft, samarbete, förmåga och vilja att ta ansvar för det gemensamma utvecklas och fördjupas i våra mänskliga liv? Mitt svar är “ja”!
Kan kvaliteter som missunnsamhet, girighet, avundsjuka, hämndlystnad, hat, våld, förmågan att manipulera med smicker och hot etc utvecklas och fördjupas i våra mänskliga liv?? Mitt svar är “ja”!
Dessa frågor gäller inte vad vi “är”! Det ger bara vår uppfattning av de möjligheter vi bära på. Om vi tror att vi rymmer en tydlig positiv potential väcks frågan: Vad ökar chanserna för att utvecklingen av de positiva möjligheterna ska få övertaget i vårt liv – och i andras liv. Och tvärtom: Vad kan sätta käppar i hjulet och göra att de negativa möjligheterna får övertaget i vår livsprocess?
Gör det skillnad för våra liv om vi medvetet och aktivt bejakar de positiva möjligheterna i oss själva och andra? Gör det skillnad om vi utan moralism medvetet försöker se till att känslor av hat, hämndlystnad etc inte övergår till handling, varken fysikt eller med ord?
Dessa trosfrågor ligger bortom religiöst och sekulärt. Jag menar att vårt förhållningssätt till dessa frågor om vår människosyn – är avgörande för hur våra liv kommer att gestalta sig. Det gäller upplevelser av mening, hemhörighet i tillvaron, att öka sannolikheten för stunder av livsglädje, viljan och förmågan att ta ansvar för det gemensamma.
För min del har frågorna om Gud och ett liv efter döden sedan länge tonat bort som oviktiga för mitt liv. De “existentiella” – eller antropologiska – trosfrågorna kring vår människosyn har efterhand fått en skärpa som jag inte kan komma förbi. Så jag sticker ut näsan rejält. Men jag tror att det kan bli utgångspunkt för en spännande samtalsstund efter föreläsningen.
Om man ska prata om tro förväntar sig de flesta en analys av olika trosbegrepp där man försöker visa på svagheter, styrka, djup, ytlighet i olika sätt att förstå ordet tro. Nu ska jag göra lite tvärtom. Jag ska berätta om några viktiga hållpunkter i min personliga livshistoria som efterhand gav upphov till en stark drivkraft att skriva det som blev boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Efter tio refuseringar blev det en välredigerad nätbok på Internet. Sista kapitlet kom på plats i november 1998. I slutet på maj 2020 blev det denna fysiska bok genom ett helt oväntat initiativ av det lilla förlaget Alternaliv. Det enda nya är ett tresidigt förord.
På slutet återkommer jag till begreppet tro med framför allt ett antal frågor. Men låt gärna dessa inledande ord om tro i termer av människosyn klinga i bakgrunden till de nedslag i min personliga historia som det nu är dags för.
.
Frikyrklig uppväxt
Först några ord om min bakgrund. Jag är uppvuxen i en tät fribaptistisk miljö. Fribaptistsamfundet är okänt för de flesta. Därför är en liten orientering på frikyrkokartan motiverad. Helge Åkesson som var förgrundsgestalt uteslöts ur Svenska Baptistsamfundet 1872. Åkesson och de församlingar som delade hans syn trodde inte på eviga straff, man avvisade den traditionella försoningsläran, att Gud offrade sin son på korset för att försona människans synder. Fribaptisterna menade att Jesus gav sitt liv på korset för att visa sin kärlek och mana till efterföljelse. Man avvisade också läran om treenigheten som obiblisk. I början på 1890-talet bildades fribaptistsamfundet utifrån denna lärosyn.
I min närmsta släktkrets fanns ett missionärspar och tre predikanter, varav min far, Olof Persson, var en. Han var också möbelsnickare och ålfiskare. Fribaptisterna hade inte fast anställda pastorer. Predikanterna hade största delen av sin försörjning i ett civilt yrke. Mor var organist och ungdomsledare. Jag döptes i havet hösten 1958 när jag var tio år tillsammans med åtta andra ungdomar. Barnatron började att krackelera redan innan jag fyllt tolv. När jag var 15 trodde jag inte längre på gud och ett liv efter döden. När man bryter upp från ett tätt frikyrkosammanhang är det inte bara en föreställningsvärld man lämnar. Man lämnar en hel livsvärld.
.
En ny värld och två livsviktiga erfarenheter
Jag tog studenten 1967 och gjorde sedan lumpen. Hösten 1968 kom jag till Lundför att studera. Jag hade turen att hamna i en krets människor som ganska snabbt blev en matlagningsgemenskap. Jag är ett stort tack skyldig till denna vänkrets för att mitt liv så sakta började vända.
Två personliga erfarenheter hösten 1969 förändrade mitt liv och gav mig fast mark under fötterna. Den ena fick långt senare benämningen Teoremaupplevelsen. Den nyfikne kan googla! Upplevelsen tog form som ett efterspel till den italienska regissören Paolo Pasolinis film “Teorema”. Därav benämningen. Upplevelsen utspelade sig under någon minut – eller kortare – medan jag och “filmgänget” höll på att fixa med fika direkt efter att vi sett filmen. Det tog många, många år innan jag hjälpligt kunde fånga in denna upplevelse i ordens värld och berätta om den.
Mycket summariskt var Teoremaupplevelsen en stark vision av att varje människa rymmer möjligheten att bli en älskande, förnuftig, kreativ varelse med vilja och förmåga att bry sig om och ta ansvar för det gemensamma. Visionen “sa” också att det är när denna sida får näring och utrymme att växa som bärande upplevelser av mening och hemhörighet i tillvaron kan fördjupas.
I denna “vision” fanns det också en mörk, bister frånsida: att olika erfarenheter och olyckliga val kan göra att denna möjlighet aldrig får chansen att utvecklas. Vi kan ha en skörhet som gör att rädslan att bli sårade och hamna utanför får övertaget i våra liv. Och då formas lätt en livsväg med tilltagande upplevelser av mörker, meningslöshet, uppgivenhet och utanförskap. Vilket i sin tur ökar fästytan för destruktiva livsprocesser.
Det fanns ytterligare en mycket viktig komponent i Teoremaupplevelsen. Det var en “blick” fylld av ömhet+ och medkänsla som famnade inte bara de som kommit på rätt spår, utan än mer de vars liv höll på att gå om intet på grund av rädsla, feghet, nederlag. För mig som balanserade på kanten mot uppgivenhet och en känsla av oförmåga att våga leva och sträcka mig ut så var detta omtumlande. Jag idenfierade mig primärt med nederlagsmänniskan!!
Hur mycket den varma och intensivt diskuterande gemenskapen jag hade turen att hamna i när jag kom till Lund banade väg för Teoremaupplevelsen vet jag inte. Men det känns självklart att detta var ett viktigt inslag i den väv av erfarenheter och kulturimpulser i bred mening som utgjorde förutsättningen för Teoremaupplevelsen! Tack till er alla!
Jag hade ytterligare en viktig livsformande erfarenhet samma höst. Man kan kalla det ett intensivt våga-våga-inte-drama. Det blev ett nederlag! Men jag hade till slut vågat sträcka mig ut – och något viktigt förändrades i min inre värld. Jag tror att det sammanfattas bäst i dikten “En rämna i muren”
Fruktansvärt rädd för det som skulle kunna hända. För ett nej. För allt. Men Jag vågade. Ofattbara under, JAG VÅGADE!!!
Det blev ett nej. Men vad betyder ett nej mot en skymt av möjligt liv, mot att åter känna livets puls alltför länge oroväckande svag.
Vad betyder ett nej mot en spricka i den mur av rädsla som hindrar livet i mig, från att växa och levas.
Ballonger och såpbubblor!! glädje och sång börjar sippra ut ur Murens rämnor, Vågandets sprickor.
Efter dessa båda viktiga händelser hösten 1969 började de stora livsfrågorna att leva på allvar från ett helt nytt perspektiv. Jag reflekterade inte över det som hänt i några som helst kristna eller traditionellt religiösa termer. Jag trodde fortfarande inte på någon högre makt som kunde ingripa i våra liv och inte på ett liv efter döden. Skillnaden mot innan var att jag nu fått fast mark under fötterna.
.
Idé till ett storslaget projekt
Två och ett halvt år senare, vintern 1972, fick jag idén till ett projekt i ett bostadsområde. Jag bodde då i vårt kollektiv i Kävlinge tillsammans med min sambo och ytterligare fyra personer. Idén var storslagen, vacker och grandios. Det var frågan om ett litet begränsat projekt som rätt genomfört skulle kunna växa och sätta en boll i rullning. En stark känsla av förpliktelse att testa denna idé växte fram. Visionen i Teoremaupplevelsen om människans dubbelhet och storartade positiva möjligheter var motorn i idéen. En viktig tanke var att projektet skulle kunna öka chanserna hos deltagarna att få kontakt med den “ömhetens och medkänslans blick” som avslutningsvis omslutit mig i Teoremaupplevelsen. Tänk om alla människor för några sekunder eller minuter fick erfara att omslutas av denna blick – så radikalt annorlunda världen skulle bli.
Det fanns en märklig detalj som jag hade svårt att förstå och hantera. Det var som att jag greps av tunghäfta. Jag var oförmögen att berätta om den fantastiska idé som tagit tag i mig med sådan kraft. Efter några månader gjorde jag ett valhänt försök att berätta för en person i kollektivet. Och det var inte min sambo! Orden blev på något märkligt sätt stela och livlösa. Orden föll ner som stenar mellan oss. Det var en både skrämmande och smärtsamt att så handfast uppleva avståndet till de bärande orden.
Projektets tänkta upplägg. Ett modernt bostadsområde. Mellan 200 och 300 hushåll. Först ett flygblad i brevlådorna. Sedan dörrknackning med en utförlig presentation av projektet. Målet var att skapa en studiecirkel med minst 7 deltagare. Det var också viktigt att alla i området skulle känna till studiecirkeln.
.
Pinsamt nedelag med överraskande konsekvens
Vintern 1973 flyttade jag till Stockholm efter att jag och min sambo hade separerat. Samma sommar började jag jobba med projektet. Jag tjänade mitt levebröd på postterminalen Stockholm Ban. Efterhand som jag skrev på utkasten till flygblad och presentation så steg ångesten. Jag tappade helt aptiten – för första och hitintills enda gången i mitt liv. Jag var rädd! Kanske ska man säga att jag längst inne var vettskrämd! Det fanns en upplevelse av skörhet och nakenhet som jag var helt oförberedd på. Det kom en punkt där jag ligger på sängen och drabbas av insikten att jag är för rädd och feg för att försöka sätta denna boll i rullning. Det var fruktansvärt drabbande att jag inte vågade när det kom till kritan. Och det var inte frågan om att riskera jobbet, eller riskera livet!
En ytterligt märklig konsekvens av detta pinsamma och smärtsamma nederlag var att tunnelbanan började befolkas av visionära medmänniskor. Trötta ansikten på morgonen. På väg till en ny arbetsdag eller på väg hem efter nattjobb. Jag visste inte bakom vilket eller vilka ansikten det doldes en visionär som inte hade vågat. Som levde med sorgen av att inte ha vågat när det gällde! En sådan som jag själv!
.
Förlösande beslut
Det tog knappt fem år innan detta visionär projekt på nytt knackade på dörren. Strax före midsommar 1978 kom det till en punkt där jag överraskande var förmögen att fatta ett orubbligt beslut. Detta skulle genomföras! Kosta vad det kosta vill!
All vånda och ångest som föregick beslutet försvann som genom ett trollslag. Under några magiska timmar vandrar jag omkring i Tantolunden i Stockholm. Träden, ljuset, ljuden, blommorna, människorna jag möter – allt var varmt, levande, skimrande.
Denna gång var jag inte känslomässig oskuld. 1973 blev jag överrumplad av den komplicerade känslovärld som väcktes upp. Nu var jag mer bekant med min inre värld och jag visste att det skulle väcka tuffa och svårhanterliga känslor. Och det gjorde det också. Det kändes som att jag gett mig ut på en resa som kunde betyda min undergång. Väldigt melodramatiskt. Men så kändes det i vissa skeden. Men jag klarade av att möta och hantera de tuffa känslorna av sårbarhet och rädsla. Jag tog tjänstledigt 10 månader för att få utrymme. Stöde från min dåvarande sambo var ovärderligt. Fjorton månader efter beslutet delade jag ut flygblad i 200 hushåll. En vecka senare började dörrknackningen. Om man inte var hemma skrev jag upp och gjorde ett nytt försök. Det blev ganska många tunnelbaneresor. Att dela ut flygblad går snabbt. Att knacka dörr tar tid. Fråga Jehovas vittnen!
.
Misslyckande eller seger?
Hur gick det? Det blev ingen studiecirkel. Tre personer anmälde sig! Det var för lite! Jag gjorde ett nytt försök i ett annat område ett år senare. Flygblad i 600 hushåll, men ingen dörrknackning. En person var intresserad. Projektet blev ett stort misslyckande vad gäller utfallet. Men som person hade jag blivit rikare. Något som har med integritet och självrespekt att göra hade fördjupats rejält. Och jag kände mig också befriad från känslan av att bära världens öde på mina axlar. Jag hade till slut vågat pröva den skimrande och vackra idé som tagit form med sådan kraft vintern 1972. Det hade tagit åtta år av vånda och kreativitet att uppnå detta icke-resultat. Mitt uppdrag var slutfört – TRODDE JAG.
.
Första skrivprojektet
Det gick ett och ett halvt år av lugn. Hösten 1981 började det pocka på att jag skulle försöka ge ord åt den existentiella livssyn som var den bärande grunden i bostadsprojektet. Det kom till ett läge där jag behövde fatta ett tydligt beslut. Det kom! Jag har en tydlig bild av stunden eller ögonblicket då beslutet fattades i sovrummet på Katarina Bangata på Södermalm i Stockholm.
Jag ansökte om deltid på mitt postjobb för att få tid och mentalt utrymme att skriva. Jag hade skrivit ganska mycket i förberedelserna av den tilltänkta studiecirkeln. Jag trodde att jag skulle klara det jag såg för mig på ett år. Det blev ett år till och ytterligare ett år. Efter åtta år av deltid och dagliga skivarmödor kom detta skrivprojekt till vägs ände. Det blev några månader av sorg, smärta och bitvis kaos där även andra saker i mitt liv spelade in.
Våren 1990 fick jag åter lite luft under vingarna genom ett egensinnigt skolprojekt med rubriken “Budord för en modern tid”. Den nyfikne kan googla.
.
Mellanspel med frågor
Jag trodde inte på Gud eller några andra övernaturliga makter. Jag trodde inte på ett liv efter döden. Jag trodde inte att Jesus uppstått från döden. Fram till slutet på 1980-talet hade jag inte ägnat mycket tankemöda kring begreppet ”tro”. Jag var i princip helt ”innesluten” i det konventionella sättet att uppfatta tro. Eftersom jag inte trodde på gud och ett liv efter döden var jag icke-troende och icke-kristen ! Detta enligt såväl Ingemanr Hedenius som den frikyrovärld jag kom ifrån. Under andra halva av 1980-talet började det uppstå sprickor i denna självklara bild! Och det var förstås mina mångbottnade personliga erfarenheter som var grunden till noteringar och frågor som började ifrågasätta det självklara.
Varför denna märkliga känsla av släktskap med “trons folk”? Under 1980-talet började jag fläckvis notera denna konstiga anomali. Jag var ju så uppenbart icke-kristen och icke-troende? Och varför denna obegripliga känsla av att i någon mening vara djupt troende trots min så uppenbara gudlösa okristlighet? Hur kunde jag uppleva en så stark känsla av en förpliktigande uppgift? Varför fanns det en så stark upplevelse av att vara förbunden med mänskloghetens öde bortom mitt personliga liv? Detta trots att jag inte trodde på någon övernaturlig makt som ”kallade” och delade ut förpliktigande uppgifter? Hur skulle jag förstå dessa märkliga känsloskärvor av släktskap och igenkänning? Visavi de judiska profeterna, visavi Jesus och apostlarna? Visavi en hel del kristna begrepp och talesätt?
Och varför var det tabu att på allvar börja försöka bena i detta och försöka förstå? Att det under lång tid funnits ett starkt tabu förstod jag först i efterhand när detta tabu hade släppt sitt grepp.
.
Passionsdramat och nytt skrivprojekt
Sensommaren 1990 började passionsdramat leva på ett helt överraskande sätt. Jesus var lika obevekligt död som tidigare. Men något nytt och för mig omvälvande trädde fram med stor skärpa. Samtidigt lyckades jag för första gången få ordning på innebörden i begreppet “tro” på ett sätt som rymde mina livserfarenheter. Mitt tabu visavi att försöka förstå och ge ord åt min gudlösa och ateistiska anknytning till det kristna arvet släppte. Jag påbörjade det skrivprojekt som åtta år senare, efter tio refuseringar, visade sig som nätboken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. En stor del av analyserna från det havererade bokprojektet kom till användning. De mångåriga arbetsmödorna på 1980-talet hade inte varit bortkastad tid.
Min existentiella tolkning av passionsdramat blev en artikel i Svensk Kyrkotidning våren 1998 innan boken kommit på plats på internet. Rubrik: ”Kristus är uppstånden!”. Min frilansteologiska debut gjordes hösten 1996 med artikeln ”Har kristen tro en framtid?” i den kristna kulturtidskriften Vår Lösen. Båda artiklarna kan googlas av den som är nyfiken.
Det har varit en lång resa att få ordning på mina erfarenheter och hitta ord för min upplevelse av att ha en stark tro trots att jag inte tror på gud, ett liv efter döden, inte tror på några övernaturliga verkligheter eller andevärldar etc. Detta innebär inte att jag “vet” att dessa verkligheter inte finns. Det betyder bara att detta traditionella trosperspektiv efterhand har tonat bort som sekundära . och oviktiga för mitt liv samtidigt som ett annat trosperspektiv fått skärpa och djup. Och som rymmer mina livserfarenheter.
När jag 1990, efter fyllda 42, för första gången började kunna sätta ord på detta på ett sätt som stämde med mina erfarenheter var det som ett uppenbarelse! Det kändes helt banbrytande för mitt personliga liv. Min medvetna och reflekterade livsförståelse vidgades rejält. Och lika viktigt, det började bli möjligt att kommunicera kring något som förut bara varit levt men befunnit sig i en ordlös värld.
Begreppet “existentiell tro” som utvecklas i boken blev mitt sätt att sätta ord på detta. Och där föddes också en stark upplevelse av förpliktelse att försöka dela med mig av detta.
Återigen denna upplevelse av en förpliktigande uppgift! Detta är ett sätt att beskriva drivkraften att skriva boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”.
.
Avslutande frågor.
Begrepp blir lätt komplicerade och svåra. Det kan ibland bli mer begripligt genom synliggöra de frågor som ligger bakom begreppens tillkomst. Så här kommer ett antal frågor som ligger bakom såväl begreppet “existentiell tro” som tillkomsten av boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”.
Vad kan öka chanserna för upplevelser av mening, livsglädje, självrespekt, hemhörighet i tillvaron? Vad kan bidra till att utveckla och fördjupa vår förmåga till omsorg, förnuft, samarbete, att ta ansvar för det gemensamma? Vad kan stödja utvecklingen av ett “planetärt” samvete? Vad kan urholka dessa kvaliteter i våra liv?? Vad kan göra oss alltmer egocentriskt hemmablinda?
Här är det viktigt att notera att förutsättningen för att ställa dessa frågor och tycka dom är viktiga – för egen del och för alla människor – är att man har en tro! Ja, ni hörde rätt! Förutsättningen för att uppleva dessa frågor som viktiga och djupt meningsfulla är att man har en stark tro på att vi som människor rymmer möjligheten att bli allt mer älskande, förnuftiga och ansvarigt delaktiga i världens väl och ve. Detta innebär inte att förneka att vi också bär på möjligheten till hat, hämndlystnad, girighet, manipulationer, maktlystnad, förfärande destruktivitet!
Om vi tror att vi människor i grunden bara är egoister som bara kan låta bli att sko sig på andras bekostnad inför rädslan för straff och vanära så är de frågor som brunnit i mig i femtio år meningslösa nonsensfrågor.
Hur viktigt är vår tro respektive icke-tro i den existentiella – eller antropologiska – mening jag har antytt? För våra personliga liv? För demokratins överlevnad och fördjupning? För att öka chanserna för en godartad framtid för vår planet och det globala samhället? Varför är denna, enligi mig, livsviktiga existentiella trosproblematik frånvarande i det offentliga samtalet? Varför har frågan om Gud och ett liv efter döden blivit så perifer och oviktig för mig? Är det för att denna fråga är oviktig? Eller är det för att jag hukar och blundar inför livets mest fundamentala fråga? Kan en människas liv vara präglat av “existentiell otro” trots att hen tror på Gud och ett liv efter döden?
En vanlig kristen tanke är att människan i sig själv är en egoistisk, förtappad syndare som bara kan bli en älskande varelse genom Guds aktiva kärleksgärning. Är denna tanke uttryck för otro i den existentiella betydelse jag har försökt antyda?
SLUT!
.
PS 1. Föreläsningen sändes Live på Facebook. Det redigerades i efterhand och fick bättre ljud. Föreläsningen är präglad av en viss valhänthet på grund av kombinationen av manus och försämrad syn.
PS 3. Det skulle vara intressant att få det existentiella och antropologiska trosbegrepp som antytts här granskat och kritiserat av teologiska proffs som fd. ärkebiskop KG Hammar, teologiprofessorerna Mattias Martinsson, Bengt Kristensson Uggla och Anders Jeffner. Och inte minst av religionsfilosofen Ulf Jonsson, professor och docent med begreppet tro som något av en specialitet. Vad är likheter och skillnader visavi den existentiella trosproblematik som antytts här och olika tolkningar av innebörden i ”kristen tro”- historiskt och på samtidsscenen? DS.
Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” utifrån boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014, 2020)på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. På skrivarkurser betyder ”textsamtal” att samtala kring olika språkliga möjligheter att gestalta sin berättelse.Här betyder ”textsamtal” ett samtal i textform. Det är något annat. Genom ett helt oväntat initiativ förvandlades den mer än 20 år gamla nätboken till tryckt bok i slutet på maj 2020. Boken finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. och på Dillbergs i Kalmar (se fliken ”Bok2020”). Den finns också på ett flertal bibliotek.Fråga gärna efter den på ditt bibliotek. Boken finns även kvar som nätbok! Men där utan det nyskrivan förordet.
Skribenterna i textsamtalet är bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.
Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat. Han skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är en vecka till 10 dagar mellan inläggen. När det nu hunnit komma till slutet på december 2021 fortsätter textsamtalet, nu under Tema 8: Gud och gudsbilder. Det har tillkommit två nya ”textsamtalare”. Så under Tema 8 är det fyra personer som skriver. Nya är Olov Sandegård och Staffan Sandin som presenteras i ett Info innan Tema 8 körde igång. Efter fyra inlägg, ett av vardera ”textsamtalare”, så har samtalet pausats över helgerna. Runt den 15 januari rullar det igång igen efter helgpausen. Totalt har det i nuläget skrivits 52 inlägg sedan textsamtalet startade. den 26 juli 2020.
Tema 7. ”Existentiell tro” påbörjades den 25 augusti 2021 av Erik Stenberg-Roos och avslutades den 24 oktober efter 7 inlägg. Varje avslutat tema i textsamtalet redovisas i en blogg. Detta är den sjunde bloggen. Se sammanställningen i slutet!
Man är förstås välkommen att följa textsamtalet direkt genom att gå med i Facebookgruppen ”Existemtiell livssyn . kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Gruppen är offfentlig så man kan kolla utan att gå med i Facebookgruppen. Men man får då inga aviseringar om nya inlägg.
.
–
.
1.
Inlägg 1 (av 7 under tema 7). av Erik Stenberg-Roos. Fråga till Carl Gustaf Olofsson. Onsdagen den 25 augusti 2021!
.
Det här är nog det kapitel jag känner mej mest främmande inför när det gäller läsningen av ”Existentiell livssyn kristen tro”. Kanske skulle man väja för att diskutera saker som vi uppenbarligen har ganska olika uppfattningar om, men jag väljer att inte göra det.
Det är alltid intressant att diskutera begreppet tro. Det verkar väldigt ofta enkelt och klart vad deltagarna menar med ”tro”, men ju mer man diskuterar begreppet tycks det mej som att väldigt många människor har olika definitioner och tankar kring vad detta egentligen handlar om.
En sak jag noterat är att den vanligaste definitionen numera verkar vara ungefär ”försanthållande av satser” eller liknande. När detta används i kristen miljö måste människor, för att karaktäriseras som troende, klara av att ställa upp på vissa saker, dvs någon slags punktform av acceptans.
Dessa punkter skulle kunna vara saker som ”jag tror på den kroppsliga uppståndelsen”, ”jag tror på ett liv efter döden”, ”jag tror på att Jesus är Guds son”, ”jag tror på att Jesus gick på vattnet” osv. Hur detta trosbegrepp kunnat få sådan genomslag är svårt förstå, men jag tror det beror på vår tid och vår kultur. Och på vårt pietistiska arv.
Jag är personligen mycket tveksam till denna variant av begreppet.
För mej tycks det som att denna variant av ”tro” ständigt förflyttar tyngdpunkten i begreppet från Guds nåd till människans prestationer, vilket för mej är helt otänkbart. Som exempel skulle jag vilja ta dom satser jag nämnde ovan.
Vem klarar av att under hela sitt liv tro på dessa saker? Och vad händer när jag på något sätt inte, under en period eller hela livet, klarar av att tro på t.ex. att Jesus faktiskt gick på vattnet? Är jag inte kristen då? Eller är det så illa att jag inte ens får räkna mej till kristen? Risken är att det skapas en osund elitism, där vissa räknas och andra inte. Jag tycker tyvärr att det är ganska vanligt med denna elitism, iaf här på västkusten. Jag tycker att den varianten är vanligast inom konservativa kristna kretsar.
När man använder detta trosbegrepp anser jag som sagt att det läggs för stor vikt vid människans prestationer. Dom som klarar av att tro, att försanthålla satserna, dom är starka och duktiga och räknas. Men detta blir också allt för dom. När någon sorts tvivel kommer, har jag märkt att man ofta stänger in tvivlet i sej själv, vilket gör att man måste förtränga stora delar av det egna tankemönstret. Det innebär ofta att moral måste komma i andra hand, eftersom fasaden av att personen är en korrekt troende, måste hållas uppe.
Det finns också en risk att vid användandet av ovan karaktäriserade trosbegrepp försöker teologin leka filosofi. Jag menar att det är omöjligt. Filosofin bygger på logik och min uppfattning om filosofi är att det ofta handlar om att försöka leda saker i bevis.
Teologin, å sin sida, bygger på nåd. Jag menar att man inte växer i sin tro genom att bli bevisad om något, utan att man erhåller mer livserfarenheter, som man på något sätt införlivar i sin tro.
Jag tycker att en bättre definition på begreppet ”tro” skulle vara ”att knyta mitt livs berättelse till den kristna berättelsen” eller liknande.
Att ”tro” skulle då kunna vara att aktivt och på något sätt leva i, och med, dom berättelserna vi har i bibel och tradition. Det är ju något som alla människor kan göra, eftersom dom berättelserna är ganska kända i ett kristet land, men då ingår också att utvecklas i dom berättelserna. Som kristen menar jag då att man växer som människa.
Man kan naturligtvis säga att det då blir ”för lätt” att karaktärisera sej som troende, vilket är en ganska vanlig kritik från konservativt håll. Men min erfarenhet är att så fort man öppnar kyrkor och vidgar begrepp, dvs låter många vara med, är det några få som tycker det är fel. Hos dessa uppstår då någon sorts variant av ”kognitiv dissonans” (dvs fler kommer till kyrkan, det är bra, men konservativa tycker inte om vad dom ansvariga för att flertalet hittat till kyrkorna sagt och gjort), bland konservativa kristna, vilket skulle kunna förklara varför dessa konservativa ständigt tycks vilja se sej som offer.
Men en stor fördel är att om man lever i dessa berättelser, måste man för eller senare fundera över vad som är specifikt kristet. Dom kristna berättelserna visar på skillnader mellan just kristendomen och andra religioner.
Vad detta handlar om är också vilken sorts teologi man känner sej bekväm med. Själv passar jag inte in i den typ av teologi som alltför länge härskat i Sverige, där ”tro” alldeles för enkelt knyts till människans förmåga eller prestation, något som t.ex. Luther var helt negativ till.
Avslutningsvis skulle jag också vilja säga att jag inte heller nu känner mej bekväm med uttrycken ”traditionell kristen tro” eller ”klassisk kristen tro”. Jag menar att det helt enkelt inte finns. Men det är ju en sak vi diskuterat förut.
Missförstå mej nu inte. Jag tycker att kapitlet är intressant och jag läste det med stor behållning. Däremot delar jag alltså inte uppfattningen om hur begreppet ”tro” skall tolkas.
.
.
2.
Inlägg 2 (av 7 under tema 7). av Carl Gustaf Olofsson. Fråga till Erik Stenberg-Roos. Torsdagen 2 september 2021!
.
Tack Erik! Spännande att vi är igång igen efter sommaren. Om jag har räknat rätt är detta inlägg nr 43 sedan vi startade i slutet på juli 2020. Det har varit lärorikt, utmanande – och nyttigt för mig. Nu till saken.
Ditt inledande inlägg kring begreppet tro både förbryllar och utmanar. Jag måste också rannsaka mig själv vad gäller oklarheter i den trosanalys som görs i Kapitel 6 “Existentiell tro”. Kapitlets grundfråga är: “Vad är centrum i den tro-otro-problematik som varit kristendomens livsnerv i två tusen år”(överst på s.202).
.
Prestationstro och otro.
Du markerar tydligt, såväl i första stycket som i sista, att du är kritisk till hur jag tolkar begreppet “tro”. Men du berör inte med ett ord begreppet “existentiell tro” som är kapitlets nyckelbegrepp. Du gör däremot en utläggning kring en innebörd i begreppet tro som du avvisar. Jag håller helt med dig om att den form av “trosprestationer” du räknar upp inte beskriver och fångar in en “levande” kristen tro. Snarare är det en perverterad form av tro. Vi tycks vara ense på den punkten. Luther skulle sannolikt kalla det “otro”. Enligt Luther kan man ha en förvrängd och “felaktig” tro även om man tror på Gud, Jesu uppståndelse och ett liv efter döden. Han kallar den förvrängda “prestationstron” för otro!
Du för sedan fram den intressanta tanken att för dig är “kristen tro” att leva i relation till de bibliska berättelserna. Du skriver: “Att ”tro” skulle då kunna vara att aktivt och på något sätt leva i, och med, dom berättelserna vi har i bibel och tradition.” Jag återkommer till detta att leva i och med de bibliska berättelserna.
.
Existentiellt och teistiskt-metafysiskt.
Det förbryllar mig att du inte med ett ord berör nyckelbegreppet i Kapitel 6: “existentiella tro”. Man kan kort säga att kapitlets centrala tanke är att kristen tro i sin konkreta framtoning sedan begynnelsen har bestått av två komponenter som varit intimt och till synes oupplösligt sammanflätade. En ”existentiell” sida: tror jag att vi som människor kan bli allt mer älskande, förnuftiga och ansvarigt delaktiga i världens välgång? Och en “teistisk-metafysisk” sida: tror jag att det finns en personlig Gud som handlar i historien, har inkarnerar och uppenbarar sig som Jesus?. I sin hardcorevariant ingår den räcka av “trosprestationer” du räknar upp. Gå på vattnet, jungfrufödsel, uppväcka döda, förvandla vatten till vin.
I mitt försök till trosanalys sätter jag dessa båda trosbegrepp i relation till varandra. Jag ger ord åt det som efterhand blivit min personliga övertygelse – att när kristen tro och delaktigheten i kyrkans liv har gett näring för fördjupade upplevelser av mening, livsglädje, hemhörighet i tillvaron, engagerad delaktighet i världen väl och ve – så har den existentiella sidan i tron haft övertaget och varit riktningsgivande.
OBS. OBS! att jag ibland har starka personliga övertygelser innebär inte att hävda att jag har rätt!!! Men det innebär att jag tycker att jag har så goda argument för mina analyser och ståndpunkter att det känns viktigt att få dom kritiskt granskade och insatta i ett offentligt samtal.
.
Två kontroversiella antaganden.
Det finns två teologiskt kontroversiella tankar i kapitlets trosanalys. Den första är att det hävdas att den teistisk-metafysiska sidan av kristen tro är ett sätt att försöka förklara och förstå de omvälvande och livsformande erfarenheter som tenderar att ta form när den existentiella tron har övertaget i den personliga livsprocessen.
Utifrån denna tankefigur är dessa båda sidor av kristen tro – den “existentiella” och den “teistisk-metafysiska” – intimt och oupplösligt sammanflätade fram till skolastiken på 1300-talet. Då började olika föreställningar granskas och dissekeras med logiska verktyg från den återupptäckta grekiska filosofin. Då påbörjas en process där den existentiella sidan av tron började separeras från den teistisk-metafysiska. Denna seperationsprocess förstärktes med upplysningen och i moderna tid av filosofisk analys, litteratur, konst, den demokratiska rörelsen, arbetarrörelsen. Den existentiella sidan bryts successivt loss från den teistisk-metafysiska sidan. Det har successivt blivit uppenbart för allt fler människor att den livsfördjupande “existentiella tron” är oberoende av alla former av övernaturliga förklaringar.
Problemet i dag är att det ännu inte finns några tydliga sociala strukturer som ser som sin uppgift att stödja utvecklingen och fördjupningen av människors existentiella tro. Det är min sorg att jag inte haft förmåga och mod att ta mer konkreta och handfasta initiativ för att sätta denna boll i rullning. I bästa fall är dock mitt skrivande och mina analyser ett litet, litet bidrag till en sådan kulturprocess.
.
Nu den andra kontroversiella punkten. Med dessa två olikartade komponenter i “kristen tro” så har det genom historien också självklart uppstått spänningar och konflikter i såväl den enskilda människans trosliv som inom teologin, dvs tolkningarna och utläggningarna av innebörden i kristen tro. Den andra kontroversiella tanken i min trosanalys är min övertygelse om att när den kristna trons “teistisk-metafysiska” sida får övertaget över den “existentiella” sidan så kan kristen tro bli brutal och livsfarlig: korståg, inkvisition, kättarbål, häxprocesser, religionskrig och i nutid av inte alltför ovanlig manipulativ och deformerande “sektkristendom”. I “sektkristendomen” betraktas alltid den teistisk-metafysiska sidan som överordnad den existentiella varje gång det uppstår konflikt. Denna starka betoning av bibelordets och det övernaturligas primat (gå på vatten, jungfrufödsel, uppväcka döda etc) över den existentiella sidan i tron är enligt min mening destruktiv.
Erik, jag är jättenyfiken på vad du så bestämt avvisar i min trosanalys. Är det att jag driver tanken att kristen tro genom historien har bestått av två intimt sammanflätade komponenter? Eller är det kanske svårsmälta tanken att jag menar att den bärande och livsfördjupande troskomponenten, den existentiella, successivt har visat sig oberoende av alla former av övernaturliga förklaringar?
. Att leva i och med de bibliska berättelserna.
Nu till din syn på kristen tro visavi de bibliska berättelserna. Du skriver: “Jag tycker att en bättre definition på begreppet ”tro” skulle vara ”att knyta mitt livs berättelse till den kristna berättelsen” eller liknande. Att ”tro” skulle då kunna vara att aktivt och på något sätt leva i, och med, dom berättelserna vi har i bibel och tradition.”
Det är en vacker och sympatisk beskrivning av en form av levande kristen tro. Jag känner igen det med värme från min uppväxt. Sara Lidmans två första böcker, “Tjärdalen” och “Hjortronland”, rymmer fantastiska gestaltningar av en levande, vardaglig relation till den komplexa och mångdimensionella väven av bibliska berättelser. Och Gamla Testamentets berättelser var minst lika viktiga som Nya Testamentets för de enkla människor som skildras.
.
Behovet av kompass.
Men detta sagt så måste jag också vara bister tråkmåns. Vad var det för bibelord och bibliska berättelser som möjliggjorde korståg, kättarbål, inkvisition, antisemitism?? Vad var det för bibliska berättelser som möjliggjorde för Martin Luther att skriva sin förfärliga antijudiska skrift “Om judarna och deras lögner” (1543) som i vår tid blev ett “kristet stöd” för nazismens antisemitism och som 1941 övergick till systematisk förintelse. Vad var det för bibliska berättelser som gjorde att Luther betraktade den baptistiska döparörelsen, anabaptismen, som ett så allvarligt hot mot kyrkan, staten och samhället att han förordade dödsstraff för denna “trosavvikelse”.
Jag förväntar mig inte att du ska svara på dessa frågor. Jag tar upp dom för att visa att väven av berättelser och bibelord inte är okomplicerad och oskyldig. Vi måste välja och ta ansvar för vilka bibliska berättelser vi tar till oss. Utan en stark och tydlig kompass som ligger “utanför” de bibliska berättelserna så kan de resultera i såväl en Franciskus som Martin Luthers antijudiskhet som en Jim Jones, ledare för den kristna rörelse som begick kollektiv självmord i Guyana 1978.
Begreppet “existentiell tro” är enligt min mening ett litet teologiskt bidrag till att skapa just en sådan kompass. Så även analyserna av “samvetets, hjärtats och sanningens röster” i kapitel 2.
Erik, vad har du för kompass? Vad ger du som präst och själavårdare för kompassråd till dina konfidenter. Om det skulle vara att i dessa val välja och sovra bland bibelberättelserna utifrån “sitt hjärta” så kommer du nog nära huvuddragen i den kompass jag med stora ordmängder försöker skapa i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”.
.
.
3.
Inlägg 3 (av 7 under tema 7). av Erik Stenberg-Roos. Fråga till Carl Gustaf Olofsson. Söndagen 12 september 2021!
.
Ja, det är roligt och intressant att vara igång igen. Tack för ett mycket tankeväckande inlägg. Jag får ut mycket av att läsa boken och att föra diskussion med dej. I många frågor är vi nog inte så oense, men jag tycker som du, det är viktigt att våga tänka och diskutera.
.
Något om tro och trosanalys.
För att säga något om vår diskussion om begreppet tro vill jag nog fortsätta säga att jag känner mej mer hemma i den beskrivning av begreppet ”tro” jag försökte skissa på i mitt första inlägg. I ditt intro till kapitlet skriver du ”en analys av begreppet tro”. I ditt svar till mej skriver du att kapitlets grundfråga är ”Vad är centrum i den tro-otro-problematik som varit kristendomens livsnerv i två tusen år”.
Kanske är det så att vi diskuterar lite olika saker? Du vill i kapitlet diskutera de två begreppen, de två rubrikerna? Å ena sidan det du kallar för ”den teistiskt metafysiska tron” och å andra sidan det du kallar för ”den existentiella tron”? Medan jag diskuterade själva begreppet ”tro”?
Jag hittar faktiskt inte (vilket absolut kan bero på mitt dåliga letande) en analys av just begreppet ”tro”? Det förekommer alltid (?) tillsammans med ett annat uttryck. Jag skulle vilja veta vad som döljer sej bakom begreppet tro i din väld. Är en bra definition ”försanthållande av satser”? Eller är det något annat?.
Det är inte meningen att försöka styra diskussionen till något annat håll än vad du skissar på i kapitel sex, men jag funderar på om vi kanske siktar lite olika?
.
De två rubrikerna ”Den teistiskt metafysiska tron” och ”Den existentiella tron”.
Jag tror jag förstår hur du tänker. Och jag vill verkligen säga att jag håller med dej om det allra mesta av det du skriver. Dessa två tankar menar jag att man kan skissa på även med andra ord. Det rotar sej väl i den oändliga diskussionen om lag och evangelium? Eller som exegeterna säger, ”De två bergens teologi”, dvs på från berget Sion kommer evangeliet, vilket rotas i tankarna från GT, medans från berget Sinai kommer lagen.
Jag håller också med dej i det du skriver om hardcorevarianter och avarter av kristen tro. Självklart har mycket elände skrivits i den teistisk-metafysiska tron, och självklart måste dessa saker bekämpas. Jag tycker också det är riktigt att sätta dessa två begrepp i relation till varandra, även om jag inte tycker att dom är så väsensskilda som jag uppfattar att du gör.
Även om jag känner mej mer hemma i det du kallar för ”den existentiella tron”, menar jag att båda behövs, alltså även en teistiskt-metafysisk tro. Särskilt om man, som jag, trivs med att fira gudstjänst, fundera kring kulten, kristna myter och riter osv.
Separationen mellan de två trosbegrepp delar jag till viss del, men inte helt fullt ut. Jag är övertygad om att det alltid funnits människor som, även om man karaktäriserar dom som inne i ”den teistiskt metafysiska skolan”, gjort sitt allra bästa för att försöka arbeta för en bättre värld. Luther gav oss många begrepp att fundera över. En sak han också sa var faktiskt att det ibland bara är att lyfta på hatten och fortsätta, även om man inte får svar på de frågor man önskar.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att en tro eller en religion inte är något i sej själv. Den blir alltid vad tolkarna gör den till. Vill vi framställa kristen tro som något man försöker kalla för ”den rätta läran” finns det mängder av bibelställen och exempel ur historien som styrker detta, som tolkarna menar svarar på frågan ”Vad är rätt?”.
Vill man däremot anamma den av dej mycket sympatiskt framställda ”Den existentiella tron” går det lika bra. Det är bara att hitta rätt bibelord och rätt historiska skeenden. Det är lite av detta jag har försökt säga när jag diskuterat om det skulle finnas något som kan kallas för den ”klassiska kristna tron”.
Jag menar att också att människan har en tendens att tro att just i sin tid är de aktuella och just nu diskuterade frågorna de allra viktigaste och mest livsavgörande. I vår tid är det trendigaste debatterna antagligen frågan om huruvida homosexuella människor ska få gifta sej eller inte, samt om hur mycket vi ska närma oss varandra i olika frågor om religionsmöten. Det är dock sällsynt att det blir lika hårda diskussioner och tydliga hot som när man öppnade nattvarden för kvinnor eller om prästers sakramentala handlingar var giltiga även under den s.k. Donatistiska striden. Diskussionerna var hårdare och råare förr, konsekvenserna också.
.
Övernaturlig
Du använder också ett uttryck som du kallar för ”övernaturliga förklaringar”. Jag är både positiv och negativ till det egentligen. Den kristna tron är till sin natur väldigt för en naturlig livshållning och mot övernaturliga förklaringar. Den kristna tron knyter oss till den här världen vi fått av Gud att leva i och förvalta. Självklart är det så. Men kristen tro är också övernaturlig, i den betydelsen att vi ska arbeta mot naturens lagar. Vi accepterar t.ex. inte att den svage rensas ut eller att man måste dö om man får cancer. Vi vill jobba emot det och fortsätta ge människor ett gott liv.
.
Kompass och själavård
Allt detta leder fram till den fråga du ställer och det jag själv funderar mycket över. Vad är min kompass, och som du uttrycker mycket väl när du tar exemplet från en själavårdssituation.
Mitt svar är nog lika tråkigt som du karaktäriserar ditt: jag menar att den bästa kompassen jag kan ha är en församling, ett sammanhang. Det är svårt att säga något om vilket sammanhang som är tillräckligt bra, men jag rekommenderar faktiskt ganska ofta Svenska kyrkans församlingar. Jag är dock mycket väl medveten om att vi har stora brister på många områden. Men det är sällan i alla fall jag hör talas om någon Knutbyliknande församling inom Svenska kyrkan. (Jag har just läst ”Kristi bruds slav”, om människor som gett bort över 20 år av sina liv till en sjuk lära).
De skulle ju vara frestande att säga till någon/några, ”gå hem och läs bibeln så får du svar”, men så enkelt är det inte. Exegetikprofessor Birger Olsson inledde en gång ett föredrag med att karaktärisera Bibeln som ”en mycket farlig bok”. Bibeln kan nämligen, som du gett exempel på, användas till att legitimera vilka vidrigheter som helst. Tar man förhållandet till Judar är det ett bra exempel tycker jag. Idag är konservativa kristna ofta mycket positiva till det judiska folket och den judiska tron. Jag tror att det är första gången i historien det är så. Annars är det vanliga att man är rädd för det judiska folket och menar att det var dom som dödade Kristus, vilket det finns solklart stöd för i Nya testamentet. Det är ett exempel. Vill man ha fler kan man läsa t.ex. ”Bibeltolkningens bakgator”, av Jesper Svartvik, det är som att gå omkring i en skräckkabinett, som någon sa.
Så mitt svar, som avslutning på detta inlägg, är att min kompass är mitt sammanhang, är min församling. Men för mej som troende är det alltså en församling där bibeln läses, diskuteras och grubblas över.
.
.
4.
Inlägg 4 (av 7 under tema 7). av Carl Gustaf Olofsson. Fråga till Erik Stenberg-Roos. Tisdagen 21 september 2021!
.
Tack Erik! Jag känner att du med dina tankar och frågor gör detta med “tro” svårare och mer utmanande än jag hade väntat mig. Det är bra! Jag tvingas tänka ordentligt ut i “hörnen”. När jag läste ditt senaste inlägg första gången (inlägg 3) blev jag rejält störd av att du så tydligt läste in ett “försanthållande av sakförhållanden” i mitt försök till “trosanalys”. Men jag har efterhand som dagarna gått upplevt det som värdefullt med dina frågor till mig kring detta. Problematiken förtydligas ytterligare genom din tydliga markering av att tro som “försanthållande av sakförhållande” missar det väsentliga i “kristen tro”. Det är lite illa att det inte framgår tydligt att jag i långa stycken håller med dig. Det är en anledning till det viktiga med ett samtal som vårt: att se det oklara i vissa formuleringar och tankar och försöka dyka ner och klargöra “för mig själv”, för dig och för läsarna.
Vad är det jag försöker fånga in och ge ord åt?? Och vad har varit min starka drivkraft??
.
Kristen tro visavi livsbärande tro.
Man skulle lite funktionellt kunna definiera “livsbärande tro” som en konkret livshållning – handlingar, sätt att leva och föreställningar – som tenderar att fördjupa upplevelserna av mening, självrespekt, hemhörighet i tillvaron; som tenderar att fördjupa kvaliteter som omsorg, medkänsla, ödmjukhet, förnuft, förmåga till samarbete; som stödjer utvecklingen av vår förmåga och vilja att ta bidra till det gemensamma – med tid, kompetens och kreativa ideer.
Man kan säga att den livsbärande tron stödjer en personlig livsprocess i den riktning som antytts. “Den livsbärande tron” ger oss också stöd för att hålla vår mörka potential i schack. Det gäller hämndlystnad, hot, hat, destruktivt utagerande, girighet mm som kan bryta ner och förstöra såväl våra egna liv som andras.
Denna “livsbärande tro” tar primärt gestalt i människors liv som “levd tro” där det ofta inte känns speciellt viktigt att fundera över vad det är som konstituerar den praktiska livshållningen. Man bryr sig oftast inte om den kognitiva sidan av den “livsbärande tron” eller hur den lämpligen ska benämnas.
Sedan dyker det upp sådana konstiga typer som jag som upplever det som jätteviktigt att försöka förstå vad som konstituerar och kännetecknar denna “livsbärande tro”. Den ingår väldigt tydligt i min erfarenhetsvärld. Och min ingång är då den “gudlösa ateistens” livserfarenheter. Och i denna strävan att ge ord och kommunicera blir orden och det kognitiva förstås jätteviktigt. Det är däremot oviktigt för den konkreta, praktiska levda “livsbärande tron”.
För min del är det ett faktum att en sådan “livsbärande tro” kan ta form och fördjupas utifrån en helt sekulär, gudlös, ateistisk grundsyn. Slutsatsen har efterhand blivit att “den livsbärande tron” är en universell möjlighet. Den är oberoende av hur vi söker stöd för att hålla fast och fördjupa denna livshållning. Den är också oberoende av vilken religiös eller sekulär livstolkning vi håller oss med för övrigt.
Utifrån detta är en levande “kristen tro” ett sätt som den “livsbärande tron” kan gestaltas på på den samhälleliga scenen. Tyvärr kan kristna praktiker även ta form ´som en “livsförstörande otro”. Utifrån det existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för kan den “livsbärande tron”, utöver kristna och sekulära förtecken, även ta gestalt utifrån buddhistiska, muslimska, judiska, hinduiska tolkningsramar. Så även “den livsförstörande otron”.
Anm. att använda begreppet “livsbärande tro” är för mig helt nytt. Detta är första gången. Det är min förläggare Tomas Walch som har fört in begreppet “livsbärande tro” i min värld. Efter ett visst inre motstånd har jag alltmer börjat tycka att det är ett pregnant och nästan poetisk begrepp som bär mer “i sig själv” än begreppet “existentiell tro”. Man skulle eventuellt kunna säga att i “livsbärande tro” tenderar tyngdpunkten att hamna på det konkreta levda praktiska livet. När man använder begreppet “existentiell tro” hamnar tyngdpunkten mer på det kognitiva, tänkta, intellektuella. Slut anm!
.
Mer än tjugo års skav
Det var enormt förlösande för mig när jag 1990 började kunna sätta ord på det ordlösa “skav” jag levt med visavi det kristna arv och sammanhang jag lämnat. Jag var orubblig och tveklös i mitt “nej” till alla tankar på någon sorts personlig Gud, till att det skulle kunna finnas ett liv efter döden mm. Det handlade inte om att jag “tvivlade” – eller att jag var agnostiker. Det var rakt av att jag “inte trodde”! Det var så givet och enkelt att det överhuvudtaget inte bekymrade mig.
Skavet då?? Jo, det fanns en annan ordlös och märklig sida. I min sekulära, “gudlösa” livskamp upplevde jag mellan varven tydliga stråk av nära förbundenhet och släktskap med delar av det bibliska arvet av berättelser. Och även en hel del begrepp och talesätt levde. Plus att jag hade starka erfarenheter av djupt sympatiska trosmänniskor från min barndomsvärld som med engagemang, klokhet och värme tog del i livet och samhället. Erik, detta är en bekräftelse av din notering att det faktiskt finns personer med en väldigt uttalad traditionell teistisk-metafysisk tro som gör väldigt bra saker.
Hur kunde jag känna släktskap och förbundenhet med ett kristet trossammanhang som var så radikalt lämnat?? Det här området var så konstigt och tabu att det tog åratal innan jag hjälpligt började kunna formulera denna fråga. Vad hade denna känsla av släktskap för grund?? Var det knäpp nostalgi och sorg över något oåterkalleligt förlorat? Eller fanns det i detta skav kanske en nyckel till en djupare förståelse av mig själv och mina erfarenheter? Fanns det dessutom något universellt viktigt förborgat i detta “skav”?
Här kan det vara viktigt att påpeka att så avancerade frågor kunde jag inte formulera när jag levde mitt i skavet. Det var först först i efterhand när det mesta av den “kognitiva förståelsen” kommit hjälpligt på plats i ordens värld. Svaret var då: ja, det fanns verkligen något universellt viktigt i arbetet med att försöka förstå detta skav.
.
Ytterligare ett skav – Paulus.
Om man läser Romarbrevets 1:a kapitel får man en bild av hur Paulus ser på konsekvenserna av att “leva i otro”. Det är en komprimerad uppräkning av dåliga egenskaper och karaktärsdrag som då allt mer kommer att prägla en människas liv.
När Paulus ord i Romarbrevet återkom från glömskan långt upp i vuxen ålder blev jag upprörd i mitt innersta! Vad gäller mig själv och i stort sett alla de gudlösa, icke-kristna jag känner så har Paulus fel så det SKRIKER!
Det tog lång tid innan en helt överrumplande fråga tog form: kunde det vara så att Paulus var något viktigt på spåren vad gäller konsekvenserna av en “livsförstörande otro”? Eller att leva i “existentiell otro” som är det begrepp som används i kapitel 6?? Det ligger i så fall nära till hands att tänka att Paulus kraftfulla beskrivningar är hämtade från hans egna erfarenheter av att ha varit fast i denna “livsförstörande otro”. Och den omvälvande befrielse det var för honom att handfast och dramatiskt upptäcka den “livsbärande tron”. Hans liv förändrades på djupet! Men när han tycks binda denna erfarenhet till en externt handlande övernaturlig makt menar jag att Paulus har fel! Vad är det Paulus försöker säga?
Erik, hur ser du på Paulus beskrivning i Romarbrevets 1:a kapitel av otrons konsekvenser på en människas karaktärsdrag?
.
Begreppet “existentiell tro”
Det var som en uppenbarelse när jag 1990 för första gången vågade och lyckades sätta ord på den universella “livsbärande tron”. Nyckelordet blev begreppet “existentiell tro”. Det fanns tre tydliga influenser som hjälpte mig “över tröskeln”. Det var den engelske teologen John Macquarries bok “An Existentialist Theology”. Jag snubblade över den i en bokhandel. Det var rubriken som fångade mig! Svår engelska och jag begrep nästan ingenting. Den handlade om teologen Rudolf Bultmann och filosofen Martin Heidegger. Jag begrep dock så mycket att det började växa en känsla av att jag inte var totalt ensam i världen med mitt konstiga förhållande till mitt kristna arv.
Något år senare fick jag en viktig puff genom essän “Till frågan om Guds hand” av författaren Bengt Nerman (1922 – 2016). Den ingick i antologin “Postsekulariserat interregnum” (1990). Bengt Nerman skriver på ett ställe: “Ibland säger jag att jag vet vad det är att vila i Guds hand, och jag menar det. Och jag lägger till, vilket också är sant: men jag tror inte på Gud. Stor upprördhet, bland både ateister och kristna: jag är oärlig. Man kan inte, ja man får inte säga ”Gud” om man inte tror på Gud”.
Jag tror inte jag kan överskatta betydelsen av denna essä! Bengt Nermans pregnanta formulering fångade distinkt och enkelt min egen erfarenhet. Precis så! Ytterligare en viktig puff fick jag av prästen och professorn i religionsfilosofi, Hans Hof. Jag har tagit begreppet “existentiell tro” från honom.
.
Försanthållande och otro.
Jag hoppas att det blivit klart att jag menar att den konkreta, levda, livshållningen är primär när det gäller den “existentiella tron” (eller den “livsbärande tron”). Hur vi motiverar och förklarar denna konkreta livshållning i ordens värld är sekundärt. Det är också sekundärt på vilket sätt vi söker stöd för att hålla fast och fördjupa denna ´den existentiella trons livshållning’. Det viktiga är att livshållningen tenderar att stärka och fördjupa grundupplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron. Den stärker integritet och självrespekt, den ökar vår vilja att ta ansvar för det gemensamma. Den tenderar att göra oss mera ödmjuka, göra våra ögon varmare och mindre dömande, Etc!! Jag har dock en övertygelse om att vi är bättre rustade att hålla fast denna livshållning när vi utsätts för svåra påfrestningar om vi har gett ord åt dess kärna när det varit något sånär lugnt i våra liv.
Jag menar att när man talar om innebörden i “tro” måste man också på något sätt ge ord åt vad man menar med “otro”. Annars blir något avgörande viktigt hängande i luften.
Erik, du vill definiera tro som att leva i ett löpande aktivt förhållande till bibelns berätteler och att delta i gudstjänstliv och församlingsaktiviteter. Menar du att man lever i otro om man som sekulär person lever utanför denna kristna livssfär??
.
Vad är tro??
Som avslutning kan det vara läge att återvända till kärnfrågan. Jag formulerar några tankar från ett “universellt perspektiv”.
Kan man beskriva “tro” som en praktisk livshållning som bygger upp och fördjupar våra liv?? Och “otro” som en konkret livshållning som deformerar och förytligar våra liv?? Är “trons” signum att det är en väg för “hjärtats öppnande”?? Är “otrons” signum att det är en väg för “hjärtats förhärdelse”??
Är tro en livshållning som tenderar att fördjupa våra relationer – till livspartner, vänner, våra föräldrar, våra barn, till livsväven, till kunskap, till samhället, till planeten Jorden etc – och där denna “relationsfördjupning” pågår tills vi dör (eller blivit grovt dementa). Är allt fördjupande av relationer kopplat till en förstärkt upplevelse av mening? År “otro” en praktisk livshållning som får relationer att urholkas och efterhand vittra sönder?? Och som tenderar att ge näring åt upplevelser av meningslöshet och som ökar chanserna för att de svarta känslor som korsar vår livsväg ska få fäste och börja styra våra liv.
Det är spännande frågor! Och det känns viktigt att via dina tankar och problematiseringar stimuleras att tänka vidare och formulera mig på nya och lite annorlunda sätt.
Sist upprepar jag min tidigare fråga till dig Erik. Vad lägger du från ditt perspektiv in i begreppet “otro”?? Jag är nyfiken!!
.
.
5.
Inlägg 5 (av 7 under tema 7). av Erik Stenberg-Roos. Fråga till Carl Gustaf Olofsson. Lördagen 2 oktober 2021!
.
Tack för ett långt och mycket tankeväckande inlägg. Som student fick jag ibland uppgiften att diskutera fenomenet ”hitta evangelium” i texter. Jag slås ibland av den där tanken att jag undrar vem av oss som passar bäst till att karaktärisera sej som kristen förkunnare och vem som passar bäst till ateist… Ibland tycker jag att det du skriver i boken och i våra replikskiften här, är betydligt viktigare och mer livgivande än det jag själv kan formulera och ge till andra människor. Jag tycker att du ofta ”hittar evangeliet”. Jag ska försöka diskutera ditt långa, intressanta och välskrivna svar.
.
Tro och otro ur ett Paulinskt perspektiv, Romarbrevet 1
När det gäller tro och otro skulle jag vilja börja med att säga, att jag menar att det genom tiderna funnits många självgoda och destruktiva människor som varit övertygade om att dom levt rätt och riktigt. (Jag faller dessutom själv för detta i många situationer och perioder).
.
Livsbärande tro
Jag är beredd att i väldigt stor utsträckning ge dej rätt. Jag anser, precis som jag uppfattar att du gör, att det finns människor som både är en del av, men också lever i, det du kallar för en livsbärande tro. Hela mitt system ger uttryck för en önskan att leva konstruktivt och i samklang med andra människor och hämta stöd från min livsbärande tro.
När någon ska försöka förklara hur man tänker och funderar kring frågorna om vad en livsbärande tro är, menar jag att man är obönhörligen fångad i sin aktuella språkliga kontext. För visst sitter mycket av både våra problem och möjligheter i språket?
Hur uttryckte man i en miljö för 2000 år sedan, där poesin, myten och berättelsen hade helt andra ställningar och betydelser än i vårt samhälle, att man förstått något livsavgörande och vill leva sitt liv på ett sätt? Och att detta sätt kanske är helt nytt för den individen/gruppen? Jag menar att man naturligtvis använde sej av det tillgängliga materialet: Man skapade och tolkade berättelser. Man ville ge människor en livsbärande tro. Däremot tror jag inte att man behövde använda ordet Gud. Det du beskriver och känner igen dej i, t.ex. texten från Nerman du refererar till, påminner väldigt mycket om det jag vill leva i. Men för dej är det viktigt att ”slippa ordet Gud”, för mej är det viktigt att använda ordet Gud?
.
”Gud”
Jag tror att om hela min omgivning använder ett språk där t.ex. begreppet ”Gud” är någon slags självklarhet vad gäller t.ex. andlighet, då kommer jag också att göra det. Men sedan kommer ju nya generationer och nya kulturer och då måste ju det självklara definieras igen?
Jag har varit inne på tanken förut, men jag vill ge uttryck för den igen; av alla Gudsbilder som finns representerade i bibeln, känner jag mej påfallande ofta mest hemma i det som sägs i en del av Apostlagärningarna, ”ty i honom är det vi lever, rör oss och är till”. Inget krav på att bekänna ett visst namn, bara en markering av att ”Gud” är vår existens. För mej är det en nyckel till tanken om det du kallar för en ”livsbärande tro”, ett uttryck som jag f.ö. tycker är mycket väl valt.
.
Språket och händelsen
Jag skulle vilja fokusera på språket och hur vi tolkar texter. Vad händer om man t.ex. betraktar en händelse där en människa faller och tuggar fradga och sedan är dödstrött?? I den tiden kallade man det för ”demoner”, i vår tid lika väl för ett epileptiskt anfall. Vad kallas det för om 2000 år? Antagligen något som då kommer att vara aktuellt.
.
Språket som förkunnelse vs konstaterande
När Jesus ibland citeras om hur han uttryckt sej om människor, kan man tolka det som att Jesus, med mycket sorg i hjärtat konstaterar något om den stackarn, hur hennes/hans liv är hitom döden.
Men en annan tolkning av samma utsaga, kan vara att Jesus framställs som en vettlös galning, eftersom vi ofta förutsätter att Jesus pratar om en existens efter döden.
Som exempel på detta skulle jag vilja ta ett kapitel ur Matteus. I 23 finns de berömda ”Ve-ropen”. Man kan naturligtvis tolka det som att Jesus är arg och skriker, gapar och hotar de människor han talar om. Detta har gjorts i min Schartauanska bakgrund. Men man kan lika väl tolka det som att Jesus med sorg i hjärtat konstaterar att dessa dömande människor, har ett riktigt dåligt liv. Dömande människor mår nämligen inte bra, psykiskt sett.
.
Språk och motsatser
Och mer apropå språket, jag tror att t.ex. en sådan sak som ”sekulär andlighet” kanske är självklar idag när vi låtit filosofin och kravet på logik flytta in i teologins korridorer, men jag tror inte det var så tidigare. Där lät man nog andlighet i stor utsträckning vara en del av livet inom Gud, inom existensen, iaf med det Gudsbegrepp jag skissade på ovan utifrån Apostlagärningarnas text. Precis som sekularism och tvivel. Det var självklara delar av en vardagstro.
.
Den livsbärande tron
Ett sätt att för mej att tänka mej den livsbärande tron, är att helt enkelt försöka vara välvilligt inställd och tro att vissa instanser vill mej väl och berikar mitt liv. Jag kallar mej t.ex. kristen och lever en stor del av min tankevärld utifrån ett judisk/kristet berättelseperspektiv. Jag uppfattar att det är min livsbärande tro. Jag önskar att den tron ska göra mej till en bättre människa, en fungerande människa, som klarar sitt eget liv iaf någorlunda, samt också stöttar och hjälper andra. Om jag gör det rakt motsatta, dvs lever mitt liv destruktivt och förnedrar och dömer andra människor, då kommer jag att leva i otro och mitt liv kan mycket väl karaktäriseras som Paulus beskriver i Rom 1, dvs ett liv i ”otro”.
.
Livets mening i en historisk religion
Jag tror också att man i dessa religionsmötestider måste våga prata om vad som är skillnaderna mellan religionerna. Jag tror t.ex. att en livsbärande tro inom de historiska religionerna, på något sätt markerar att livets mening finns hitom döden och att den skapelse vi lever i och av är god, given oss av Gud (som också är god). Jag tycker det är en tolkningsnyckel till de texter vi läser hos t.ex. Paulus.
.
Otro
Men så kommer då detta med ”otro”.
När jag var ung och naiv trodde jag att det per automatik innebar goda och trevliga miljöer om man var kristen, en sund och fin lära, samt välvilliga människor osv. Det var naturligtvis en villfarelser. När individer eller grupper proklamerar saker som ”jag jobbar i Jesu namn”, ”här håller vi oss till bibeln”, ”i kyrkan är alla välkomna och älskade” osv osv, innebär det inte att den livsbärande tron finns där. Så enkelt är det inte.
Jag har fått träffa människor som efter åratal av kamp och försök att vara en del av en kyrka eller en tro lämnat försöken – och då börjat må mycket bättre. Min uppfattning är att det finns mängder av kyrkor och sammanhang som absolut inte ägnar sej åt den livsbärande tron, som du (och i viss mån jag) försöker skissa på. Där ägnar medan sej åt exakt det som Paulus genomskådar, nämligen uppräkningen mot slutet av Rom 1, med systematisering i Rom 1:30. Vi i kyrkan kan också skapa otro.
Du skriver: ”Menar du att man lever i otro om man som sekulär person lever utanför denna kristna livssfär?? ” Nej, det menar jag inte, inte med dom definitioner jag skissat på ovan.
Jag skulle också vilja säga att dessa mina funderingar kring tro och otro innebär att faktiskt svara ”ja” på alla de frågor du ställde mot slutet av ditt inlägg.
.
Den smala vägen och den livsbärande tron
Avslutningsvis skulle jag vilja säga en sak jag funderade mycket på under perioder av mitt liv. Jesus talar vid ett tillfälle om något han kallar ”den smala vägen”. I Matt 7 säger han ”Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den”, för att så fortsätta att prata om falska profeter. I Schartauansk förkunnelse, som jag är uppvuxen i, innebar alltsom oftast ”den smala vägen” att undvika att göra en massa saker. Jag uppfattade, att en praktiskt utlevd kristendom innebar att inte röka, inte dricka alkohol, inte ha sex före äktenskapet, inte svära, inte ljuga, inte mörda osv osv, hela katalogen. En stor samling regler att följa med andra ord. Idag tänker jag tvärtom. Det jag skissade på måste ju vara den breda vägen? Alltså det enkla livet?
Det är inte speciellt svårt att leva sitt liv, helt förkrympt och så följa en massa regler som gör mej till en halv människa, en bråkdel av vad jag skulle kunna vara? Så är det många som lever sitt liv, t.ex. under parollen ”väl äger jag ingenting här, men en herregård ovan där”. Man siktar alltså på någon slags existens efter den fysiska döden, som en belöning för ett liv här på jorden. Jag tycker att det är en variant av ”otro”, en livsförnekande tro.
Den smala vägen däremot, är att vandra i det vi kallar för ”den livsbärande tron”? Att t.ex. acceptera att jag kan ha fel, jag måste fråga andra människor, jag måste interagera med andra människor, jag måste inse att det finns flera vägar till ett gott liv, att livets mening är förlagd hitom döden, att helt enkelt acceptera att nåden är viktigare än lagen. Det är få som finner den vägen, men den leder till livet. Denna den smala vägen kanske producerar en livsbärande tro, som håller att leva på, inte bara för personen själv, utan även andra som kommer i kontakt med den person som lever i sin livsbärande tro?
När poeterna ska försöka beskriva dessa tankar om tro, som Bengt Nerman är inne på, kommer det uttryck som
”I hear the ancient footsteps like the motion of the sea Sometimes I turn, there’s someone there, at times it’s only me I’m hanging in the balance of a perfect finished plan Like every sparrow falling, like every grain of sand” (från nobelpristagare Zimmerman)
Eller den mer ångestladdade Pär Lagerkvist:
”Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro? Som uppfyller hela världen med din frånvaro? …
Andra får ro hos dig. Andra brinner i din eld, vilar i dina lågande armar. Men vad är deras lycka mot min tomhet, deras glödande förening med dig mot min ensamhet…”
Ja, vad svarar man? Jag kommer sällan längre än att stämma in i tanken ”Om Gud finns, så finns han inte”. Inte så aktuellt språk nu längre när allt ska vara könsneutralt och så även Gudsbegrepp, men jag tror du förstår vad jag menar.
Sammanfattningsvis menar jag att vi är fångade i det mest befriande, nämligen ett väl fungerande språk. En livsbärande tro leder till ett gott liv i samklang med existensen/Gud och andra människor. Det håller att leva på och vila i, vilket man t.ex. kan uttrycka med att jag lever i guds hand. Motsatsen, en livsförnekande och begränsande tro, leder till inskränkthet och ett förkrympt liv.
Alltså: Är det så, att du och jag försöker beskriva samma sak när vi diskuterar en livsbärande tro, samma tillstånd, men vi använder olika ord?
.
.
6.
Inlägg 6 (av 7 under tema 7). av Carl Gustaf Olofsson. Fråga till Erik Stenberg-Roos. Torsdagen 14 oktober 2021!
.
Tack Erik för ditt intressanta och tankeväckande inlägg. Spännande att du för in den bibliska metaforen “den smala vägen” och relaterar det till “livsbärande tro”. Jag har länge haft en stark och positiv anknytning till metaforen “livets väg”. Och innan jag fortsätter måste jag kolla i bokens sakregister om “livets väg” finns med.
Livets väg finns med i registret! Jag har inte pejl på alla detaljer i boken. Så jag känner både lättnad och en viss stolt tillfredsställelse. Uttrycket “den smala vägen” finns däremot inte med i registret. Jag har inte tänkt på det förrän nu. Du antyder att du tycker att uttrycket “den smala vägen” har en problematisk sida. Om jag förstår dig rätt menar du att det är alltför lätt att tolka det i termer av regler kring vad man får och inte får göra. Och att dessa regler tenderar att snäva in och snörpa livet. Jag anar att det är samma anledning till att uttrycket “den smala vägen” aldrig fått fäste i min tankevärld. Jag håller med dig i din problematisering av “den smala vägen”.
.
Livets väg
“Livet väg” är i min språkvärld ett öppet och poetiskt uttryck. Om man lever så att upplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron fördjupas; så att vår förmåga till omsorg, medkänsla och samarbete växer; så att våra relationer till familj, vänner, samhälle, livsväv, kunskap vidgas, så befinner man sig på “livets väg” enligt mig och “den existensdynamiska teologin”. Och detta helt oberoende av vilken livstolkning man håller sig med. Det är alltså oberoende om man tror på några högre makter utifrån den ena eller andra religionen eller är ateist.
Det är viktigt att betona att förstärkningen av de kvaliteter jag tar upp gäller över tid. I det korta perspektivet finns det berg och djupa dalar. Det är frågan om en grundriktning som mellan varven rymmer konflikter, svårigheter, nederlag, feghet, svek, skuld, tillkortakommanden. Men på “livets väg” finns alltid ett återupprättande av självrespekt, värdighet och livsglädje inom räckhåll. Detta gäller även om man är gudlös ateist! Ibland är det lätt och självklart! Ibland är det svårt “att hålla sig på vägen”. Man måste hålla i ratten oavsett om det är en rak och bred motorväg eller en smal och krokig väg på bystan. Om man orienterar måste man med hjälp av kompassen hålla grundriktningen även om man ibland tvingas till omvägar på grund av täta snår eller alltför svår terräng.
.
Evangeliet
Vi tycks överens i det mesta. Och det värmer på ett speciellt sätt med dina generösa ord i början och när du i slutet på första stycket skriver att du tycker att jag i min sekulära, existentiella livstolkning “ofta hittar evangeliet”. Det får mig att tänka på en gammal idé. Att någon skulle göra en “Evangelieantologi”. Bjuda in typ 20 eller 30 personer att skriva max 5000 tecken om vad man ser som den bärande kärnan i “evangeliet”, det glada budskapet! Teologer, präster, lekmän. Religionsvetare, författare, poeter. Aktivt kristna, livsengagerade ateister som jag själv, författare med ett engagerat förhållande till det kristna arvet, personer med andra kulturella-religiösa rötter utöver det kristna. Muslimskt, buddhistiskt, judiskt, hinduiskt! Man skulle inte få läsa de andras bidrag förrän i den färdiga boken. Idén har förstås byggt på att jag själv skulle få skriva ett bidrag!
Men jag vill ändå problematisera – eller nyansera ditt sätt att kontrastera “livsbärande tro” och “otro”. Jag återkommer till det.
.
Livets väg kontra livsbärande tro.
Vad är hönan, vad är ägget? Hur förhåller sig “livets väg” till den “livsbärande tron”? Ett sätt att närma sig problemet är att tänka väldigt konkret och pragmatiskt: man har en livsbärande tro om man ärligt försöker vandra livets väg (inräknat snubbel och snedsprång). Detta oavsett vad man själv tänker om saken. Det vill säga att om de kvaliteter jag har berört ovan är de långsiktiga konsekvenserna av ens personliga livshållning så befinner man sig utifrån mitt sekulära, existentiella perspektiv på livets väg oavsett vad diverse pastorer, teologer och präster kan tycka om saken. Man kan utifrån detta perspektiv säga att det är fullt möjligt att vandra “livets väg” även om man för sin personliga del vägrar att använda såväl metaforen “livets väg” som det för många laddade begreppet tro.
Men om vi håller oss till de ord och det språk vi använder här, du och jag, så kan man ställa ett par frågor. Är det den livsbärande tron som ger näring och kraft att vandra livets väg? Eller är det just detta att man vandrar livets väg som utvecklar och fördjupar den livsbärande tron?? Eller finns det någon sorts dynamisk relation mellan dessa båda delar? Kan det i vissa situationer och perioder vara så att det praktiska, konkreta, levda – livets väg – är det som bär och fördjupar den livsbärande tron? Kan det i andra situationer vara den livsbärande tron som ger en stöd för att hålla sig på spåret??
.
Språket
Du skriver klokt om språket. Både historiskt och i den pågående samtiden. Javisst, vi är, som du skriver “obönhörligen fångad i vår aktuella språkliga kontext. För visst sitter mycket av både våra problem och möjligheter i språket?”. Orden och språket kan öppna nya dörrar och hjälpa oss att se bättre. Men det kan också osynliggöra och förblinda. Och vi har inget entydigt facit att för vad som är det ena eller det andra.
När man försöker göra religiösa eller ideologiska urkunder till ett sådant facit så bidrar man till att krympa människor. Men vi är inte helt fångade i det existerande samtida språket. Det samtida språket sätter ett ramverk och är en förutsättning även för nya ord, begrepp och tankar. Utan ett litet mått av spelrum i det förhärskande samtida språket skulle jag förstås inte kunnat skriva boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Jag inbillar mig att en del av bokens analyser och nyskapade begrepp kan hjälpa till att synliggöra en del viktiga saker för en och annan läsare. Fel eller rätt så har detta varit den primära drivkraften för bokens tillkomst.
När det gäller kristendomens och bibelns tillkomsthistoria håller jag med dig. Inom ett, då för 2000 år sedan, givet ramverk av föreställningar skapade man nya riter, berättelser och gemenskapsformer som innebar något nytt, som hjälpte människor att “få syn på” att det fanns en livsväg, ett förhållningssätt till livet, som fördjupade upplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron.
.
Jesu verop!
Intressant med din minimalistiska utläggning av Jesu ve-rop. Jag har inte mött denna tanke förut. En beklagande sorg som underton i stället för hårda domsord. Är det din egen tolkning? I vilket fall så är detta perspektiv spännande och intressant för mig. jag som mellan varven ägnar mig åt en rejält kritisk dialog med Jesus kring delar av hans handlingar och förkunnelse.
.
Självrespekt, integritet, värdighet
Du skriver att du önskar att den livsbärande tron ska gör dig “till en bättre människa, en fungerande människa, som klarar sitt eget liv iaf någorlunda, samt också stöttar och hjälper andra. Om jag gör det rakt motsatta, dvs lever mitt liv destruktivt och förnedrar och dömer andra människor, då kommer jag att leva i otro och mitt liv kan mycket väl karaktäriseras som Paulus beskriver i Rom 1, dvs ett liv i ”otro””.
Det är intressant hur vi uttrycker oss. Du uttrycker att en viktig del i din tro är en förhoppning om att den ska hjälpa dig att bli en “bättre människa”. Jag noterar att jag aldrig använt formuleringar som en önskan att bli en bättre människa eller en godare människa. Mina grundformuleringar är att försöka leva så att en grundton av självrespekt och värdighet bibehålls och kanske fördjupas. Och att leva så att jag kan se mig själv i ögonen när döden står för dörren, Och detta innebär i sin tur att leva med frågan om vad som krävs av mig och mitt förhållningssätt till livet för att kvaliteter som självrespekt, integritet och värdighet ska utvecklas och fördjupas.
Ett svar som växt fram utifrån mina livserfarenheter är att det är nödvändigt att försöka odla och fördjupa “delaktighetens livshållning”. Det presenteras sammanfattande i bokens introduktion. Försöken till svar är inte oviktiga. Men det viktigaste är att fortsätta att hålla grundfrågan levande: vad krävs av oss för att dessa kvaliteter ska utvecklas och fördjupas?
Våra svar är alltid något av provisorier. I bästa fall provisorier på väg mot allt större sanningslikhet. De kan utvecklas och få mera bredd och djup genom den prövande kritiska dialogen. Som vårt “textsamtal” här!!
Du skriver i citatet ovan som om det finns en tydligt val mellan “livsbärande tro” och “otro”. Jag tror det är en förrädisk bild. Den otro som Paulus beskriver är från mitt perspektiv resultatet av en lång och vanligtvis mångårig livsprocess. Om vi banaliserar de inre kraven från “samvetets, hjärtats och sanningens röster” från det ena eller andra perspektivet. Religiöst, ideologiskt, vetenskapligt – så kommer den inre kompassen successivt att sättas ur spel. Relationer av olika slag urholkas. Förutsättningarna för viktiga grundkänslor av mening, stunder av livsglädje, hemhörighet i tillvaron undermineras. Konsekvensen är att fästytan ökar för girighet, hämndlystnad, hänsynslöshet, att ta för sig när man kan etc etc. Från mitt perspektiv handlar detta om en livsprocess som kan sträcka sig över år och årtionden innan man har utvecklat den livshållning Paulus beskriver som konsekvenserna av “otro” i Romarbrevets första kapitel.
Denna “likgiltighetens” eller “den existentielle otrons” livshållning, som är de begrepp som används i boken, kan däremot brytas från den ena dagen till den andra. Jag har försökt mig på en beskrivning av denna “omvändelse” i avsnittet “Från flykt till ansvarighet” i Kapitel 2. Denna deformerande livsprocess kan enligt bokens analyser ibland utvecklas så långt att resultera blir ondska.
Jag tror inte att vi är direkt oense. Men det känns viktigt att ta upp. Jag skulle nog lite krasst vilja säga att du inte längre kan välja “otrons” livshållning. Snedsteg och mer eller mindre destruktiva impulshandlingar ingår i konceptet. Men det är något radikalt annorlunda än att fastna allt djupare i otrons eller “likgiltighetens livshållning”.
.
Många vägar?
Du skriver med en insiktsfull ödmjukhet att om man har en livsbärande tro måste man inse att det finns många vägar till ett gott liv.
Något skaver ändå! Finns det många vägar till ett gott liv?? På ett språkligt plan håller jag med dig. Det finns många språkvärldar – religiösa och sekulära – som kan fungera som stöd för att leva ett gott liv, som stödjer mognad, som stödjer en fördjupning av integritet och självrespekt.
Men på ett grundläggande existentiellt plan så håller jag inte med dig! Jag hävdar grovt och kort att förutsättningen för ett “gott liv” är att vi all vår bristfällighet försöker förhålla oss ansvarigt och existensutforskande. Det är det jag försöker visa genom analyserna i kapitel 2 och kapitel 3 i boken.
Hur vi sedan ger ord åt detta är förstås utan betydelse. Man kan helt spola den språk- och begreppsvärld jag skapar i boken. Men utan det konkreta, vardaglig förhållningssätt som detta innebär så kan vi enligt min mening inte vara på en väg som kan ge ett gott liv i den mening du och jag vill ge detta. Att jag sedan förstås kan ha fel är en annan sak. Men som läget är i detta nu är detta en stark personlig övertygelse. Erik, du får gärna försöka rubba denna övertygelse.
Erik, hur ser du på denna problematisering av att det finns många vägar till ett gott liv?
.
Några avslutande ord om Gud och icke-Gud
Du markerar tydligt att användningen av ordet Gud är en grundsten i din livsbärande tro. Och det är helt okej för mig. Det är min fasta övertygelse att man kan befinna sig på “livets väg” även om man tror på Gud. I din form – “det är i honom vi lever och är till” – eller mera handfast termer av en högre makt som kan ingripa och handla i våra liv. Så länge våra språk- och berättelsevärldar, religiösa eller sekulära, hjälper oss att vandra “livets väg” så ingår vi i samma universella livsgemenskap! Jag tror det skulle vara väldigt värdefullt med strukturer – lokalt, nationellt och globalt – där människor som genom sitt konkreta förhållningssätt till livet ingår i denna ”universella livsgemenskap” kan hitta varandra och få stöd av varandra!
Erik, vad säger du om den universalistiska utläggning av metaforen “livets väg” som varit något av grundtemat i detta inlägg.
.
–
7.
Inlägg 7 (av 7 under tema 7). av Erik Stenberg-Roos. Fråga till Carl Gustaf Olofsson. Söndagen 24 oktober 2021!
.
Det är alltid roligt att försöka skriva ett bidrag. Jag tycker vi resonerar på någorlunda liknande sätt, vi har ungefär samma mål i vår vardag och med våra liv? I alla fall på det som antagligen skulle kunna karaktäriseras röra sej på ett metateoretiskt plan. Det senaste har jag dock börjat fundera på om det är en styrka eller en svaghet? Kanske skulle du ha försökt få tag i en kristen människa med en annan gudserfarenhet än jag? Hade det blivit mer spänst i diskussion, när utbytet blir mer debatt och mindre just resonemang?
Nåväl, jag tycker detta är meningsfullt och jag lär mej mycket av våra diskussioner.
Denna gång tänkte jag försöka hålla mej något kortare. Jag tänkte avsluta detta tema med ett par kommentarer till ditt senaste inlägg, för att sedan föreslå det stickspår vi tidigare talat om, nämligen att bjuda in till en större begreppsmässig diskussion, vad gäller begreppet ”Gud”. Denna inbjudan skulle gälla även de som kommenterat våra samtal.
Först vill jag säga att jag på väldigt många sätt delar de uppfattningar du gav i ditt senaste inlägg.
.
Livets väg och den livsbärande tron
Du skriver vackert om det livet vi lever här. Jag tycker att det är ett växelspel mellan de två storheterna. Att vandra livets väg kan naturligtvis medföra en en livsbärande tro. Man blir stärkt i vad man nu tror på, eftersom man får näring till denna tro hela tiden. Och självklart kan det även vara tvärtom.
Men det blir ett problem, hur man än resonerar tycker jag. Och det är just det här begreppet ”tro”.
Jag har väl förhoppningsvis lyckats kommunicera ut en del av hur jag tänker mej min ”tro” eller vad ”tron” skulle kunna vara för andra människor.
Men tron kan se ut på så många sätt, det finns väl näst intill lika många sätt att tro på, som det finns troende? Hos den ena är tron ett sätt att orka med cancern i kroppen, hos någon annan är tron ett sätt att få ett bättre ekonomiskt liv, hos ytterligare en är tron om att Gud ska skicka en livskamrat det avgörande osv osv.
Vem har sagt att just jag har rätt? Jag har mött många människor som har en extremt naiv och näst intill korkad ”tro” enligt mitt sätt att se på saken, men uppenbarligen håller den att leva på. Dom orkar med vilka svårigheter som helst. För mej ofattbart, men för dom den viktigaste delen i en plågad vardag.
.
Om nyanser i talspråk och avsaknaden av dom i skriftspråk.
Ja, det är min egen tanke, men för mej är den självklar. Det finns ännu tydligare exempel. Man kan t.ex. ta det som ibland omnämns ”Matteuseffekten”, dvs ”den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har”. Sägs det som ett sorgset konstaterande om hur livet har utrustat oss människor är det fullt begripligt vad Jesus menar, sägs det som ett hot eller som ”så här vill jag ha det”, blir uttrycket outhärdligt att ta till sej.
Men vi får inte veta vad, eftersom skriftspråket inte får med nyanserna i talet. Vi har bara bevarat just de textraderna i våra biblar.
.
Många vägar?
Jag tycker nog att det finns flera vägar till ett gott liv. Men som strikt lutheran, om man nu tar in en religiös tanke i resonemanget, menar jag att det inte finns någon väg alls till det goda livet (Om man med det goda livet, den goda existensen, menar ”Gud”, vilket jag påfallande ofta gör). Då finns endast Guds väg till människan.
Men annars menar jag också att ”det goda livet” s.a.s. kan drabba en människa. En förtvivlad människa med ett riktigt bedrövligt liv kan bli av med sin cancer, vinna på lotto och betala sin skulder, en människa som ställt till det för sej rejält, kan träffa någon som utgör en förebild osv. Men självklart är det mycket lättare och vanligare om människan är ansvarig och existensutforskande.
.
Livets väg
Avslutningsvis skulle jag vilja kommentera begreppet ”livets väg”. För mej är ”Det eviga livet” det liv som framlevs här på jorden. Det är ett liv vi inte kan välja om vi vill höra till eller inte. En gåva, att göra något av, men också en möjlighet att kasta bort eller förstöra.
Livets väg ser nog trots allt olika ut för olika människor. Jag tror att man själv ska få avgöra om man lever ett gott liv, dvs om man går på livets väg. Sedan måste vi andra få ha åsikter om det också. Jag skulle tro, vilket jag varit inne lite på förut, att historiska massmördare menade att dom levde ett gott liv, dvs dom gick på livets väg. Dom tog ansvar, menade dom, och världen blev bättre i samband med t.ex. Saddam Husseins eller Hitler/Stalins massmord. Jag hoppas ingen annan menar så. Men att komma överens om vad det innebär att gå på livets väg och leva ett gott liv, för det behövs många samstämda parametrar? Jag tror t.ex. att du och jag resonerar ganska lika om ett gott liv och livets väg, men det krävs en slags kulturell överenskommelse för det.
Ser fram mot även nästa tema, då vi vi gör ett litet stickspår.
Slut på tema7!
.
Fortsättning följer!
Den 16 november påbörjades Tema 8: Gud och gudsbilder, av Erik Stenberg-Roos. Den mera omedelbara anknytningen till boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” släpps tillfälligtvis och två nya textsamtalare har tillkommit, Olov Sandegård och Staffan Sandin. Dom presenteras på Facebook i ett info inför starten av Tema 8. Innan Tema 8 gjorde paus inför helgerna så hade det skrivits 4 inlägg, ett vardera av de fyra ”textsamtalarna”. Runt den 15 januari rullar det igång igen.
Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats när det hunnit bli slutet av december 2021. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012. Coronapandemnin har varit avgörande för idéen om ett textsamtal. Den första tanken var ett eller två “scensamtal” inför publik.
Erik Stenberg-Roos.
Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han har tjänstgjort i Thailand i mer än tio år. SKUT:s verksamhet i Thailand pausades 2021 och är under utredning. I maj 2022 tillträder Erik Stenberg-Roos som föreståndare för Åhs Stifts- och konferensgård som ligger mellan Uddevalla och Lysekil. Det är fascinerande att en del av detta ”textsamtal” har försigått tvärs över nästan halva jordklotet.
Erik Stenberg-Roos var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst. Han började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999.
Carl Gustaf Olofsson
Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till våra existentiella livsfrågor. Ett huvudtema är spänningen mellan å ena sidan det gudlöst engagerade existentiella och å andra sidan det traditionellt kristna.
Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld (fribaptistsamfundet) har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig gärna ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.
PS. Författarsamtal våren 2022!
Tisdagen den 29 mars 2022 kl 18 samtalar Carl Gustaf Olofsson kring sin bok ”Existentiell livssyn – kristen tro?” på Kalmar Stadsbibliotek. Samtalspartner är Peter Wänehag, kyrkoherde i Kalmar domkyrkoförsamling. Videoinspelning planeras! Den kommer att hittas på Humanisterna Kalmars Youtubekanal. Alla är välkomna! Inget inträde! DS.
.
Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook mellan Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson:
Den syn på människolivets existensvillkor och möjligheter som är grunden för analyserna i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014 och 2020) kan sammanfattas i tre påståenden:
(1) Ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster är avgörande för att en grundupplevelse av självrespekt och värdighet ska kunna utvecklas och fördjupas. I detta ingår att erkänna sina nederlag och sin skuld när man har svikit eller kommit tillkorta gentemot dessa inre krav.
(2) Utvecklingen av vår förmåga till medkänsla är förbunden med en strävan att förstå och acceptera den utsatta och smärtsamma sidan av att vara människa.
(3) Omsorg, medkänsla och förnuft är sårbara kvaliteter som kan utvecklas mot allt större bärighet i vår kroppsliga, förgängliga existens som människor. I bästa fall kan de utvecklas till gränsöverskridande krafter. Det är en utveckling som vi aktivt kan bejaka, såväl i våra personliga liv som i världen.
Dessa tre påståenden är nära sammanlänkade med varandra.
.
Två motstridiga livshållningar.
Om vi i livets konkreta angelägenheter lever utifrån tron att vårt bejakande av detta synsätt är viktigt för såväl vårt eget liv som för det samhälle vi tillhör skapas en livshållning, delaktighetens livshållning, vars inre dynamik efterhand förbättrar förutsättningarna för upplevelser av mening och hemhörighet i tillvaron. Den förstärker banden till våra medmänniskor och ‘vår värld’. Den underhåller en inre process av integration och läkande. Den skapar en speciell kunskapsrelation till livet som gäller frågan om vad som stödjer utvecklingen av vår förmåga till medkänsla, förnuft, omsorg om varandra och livets väv. Den utvecklar vårt ‘moraliska universum’.
Om vi lever och handlar utifrån att detta synsätt inte är giltigt formas en livshållning, likgiltighetens livshållning, vars inre dynamik är helt annorlunda. Den fördjupar en grundupplevelse av meningslöshet och avskurenhet från livet. Den tunnar ut relationerna till våra medmänniskor, till det samhälle och den värld vi tillhör och till livet i stort. Den förstummar och urholkar vår inre värld. Den krymper vårt ‘moraliska universum’.
Dessa båda motstridiga livshållningar kan också kallas den existentiella trons respektive den existentiella otrons livshållning. Om man vill betona den dynamiska och delvis motsägelsefulla utveckling eller ‘rörelse’ i en viss huvudriktning som det är frågan om, kan de även kallas ‘öppnandets’ kontra ‘avskärmandets’ livshållning.
En central tes i boken är att det har avgörande konsekvenser för våra liv vilken av dessa båda livshållningar som får övertaget i vår livsprocess och därmed bestämmer huvudriktningen för våra val, handlingar och förhållningssätt i livets vardagliga angelägenheter och prövningar.
En central uppgift för bokens analyser och diskussioner är att försöka visa att detta inte bara är frågan om en övertygelse som man kan ha eller inte ha, utan gäller centrala insikter om människolivets ofrånkomliga existentiella realiteter.
Slutsatsen av bokens analyser kan sammanfattas som följer. Det finns inget sätt att ställa sig utanför den existentiella tro-otro-problematik som utgör grunden för dessa båda motstridiga livshållningar. Att leva i spänningsförhållandet mellan dessa båda poler är en ofrånkomlig del av att vara människa. Vilken sida som blir riktningsgivande är avgörande för hur våra liv kommer att gestalta sig.
Det är viktigt att påpeka att delaktighetens livshållning inte handlar om att tillägna sig en lära eller att följa vissa givna bud och regler. Dess kärna är att möta livets angelägenheter utifrån en viss bestämd grundsyn på människolivets villkor och möjligheter och att försöka hålla fast denna syn trots nederlag, svårhanterliga konflikter och allt som under utsatta omständigheter kan tala emot dess giltighet.
.
Tre grundteman i boken!
I vilken mån fångar antagandet om dessa båda motsatta livshållningar och deras inre dynamiska konsekvenser något grundläggande och ofrånkomligt om människans situation och möjligheter?
Vilken betydelse har det för det demokratiska samhällets överlevnad och utveckling att delaktighetens livshållning har övertaget hos de flesta av dess medborgare? Vilken betydelse har det att insikterna om denna livshållningsproblematik finns tydligt närvarande i det kulturella landskapet? Hur är läget vad gäller detta i dagens värld?
I vilken utsträckning är denna existentiella livshållningsproblematik förbunden med centrala teman och trosfrågor i kristen tradition?
Detta är i korthet tre bärande teman i “Existentiell livssyn – kristen tro?”.
“Existentiell livssyn – kristen tro?” av Carl Gustaf Olofsson kom ut som tryckt bok i slutet på maj 2020 genom ett oväntat initiativ av förlaget Alternaliv. Den publicerades som välgjord nätbok 1998 – 1999 efter tio refuseringar. 2014 gjordes en ebok av Alternaliv med stöd av ett publiceringsbidrag från Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm.
Boken har åldrats med värdighet. Den har samma aktualitet nu som när den skrevs. Till bokens visionära sida kommer att bokens analyser av “ansvar och flykt” (kapitel 2), av den smärtsamma sidan av våra existensvillkor (kapitel 3) och den existentiella analysen av tro-otro-tvivel (kapitel 6) står sig väl efter mer än 20 år. Det finns inget motsvarande inom teologin, filosofin eller psykologin. För den filosofiskt intresserade formuleras i kapitel 9 en ‘ontologisk’ problematik mot bakgrund av bokens analyser, som ännu inte fått en gedigen bearbetning inom fackfilosofin. Se vidare fliken “Bok2020”.
Totalt antal sidor: 476 Löptext inkl innehållsförteckning: 308 sidor. Noter (många som miniessäer): 138 sidor. Litteratur och register: 27 sidor.
Omslagstext och ett tresidigt förord är nyskrivet för den tryckta boken. I övrigt är det exakt samma text som i nätboken. I november 1999 sattes det definitivt punkt för vidare ändringar. Men ändringara från november 1998 då sista kapitlet kom på plats var marginella. Så det är en gammal bok som blivit som ny.
De flesta kapitlen kan läsas fristående som enskilda texter. Dock inte kapitel 7 och 9.
Boken finns kvar på Internet. Det var ett villkor för att ge grönt för en tryckt bok. De enskilda kapitlen har laddats hem mellan 5000 och 15 000 gånger sedan hösten 1998. Uppgifterna är mycket ungfärliga, sannolikt i underkant, på grund av bristfällig statistik. Mitt webbhotell la ner den löpande statistiken 2013 efter stora problem under mer än ett år.
Köp boken eller låna den på ditt bibliotekt. Har dom inte boken är det stor chans att dom tar hem den. Den finns redan på ett antal såväl universitetsbibliotek som kommunala bibliotek. Om du har boken och tycker den borde finnas på ditt bibliotek så ta med den och visa och föreslå att dom köper in den. Den fysiska boken kostar under 300 kronor, eboken strax över 100 kronor. Utöver Adlibris, Bokus med flera internetbokhandlar, så finns den tryckta boken att köpa till ett bra pris i Dillbergs bokhandel i Kalmar.
Avtalet med förlaget Alternaliv är att förlaget får alla inlkomster av boken tills alla omkostnader är täckta. När det hunnit bli cecember 2021, 18 månader efter att boken kom ut, är det ännu långt dit. Sedan delar förlag och författare lika. Så det är långt till att det kan bli ett tillskott till en dålig pension. Men pengarna är sekundära, min främsta angelägenhet är att bokens tankegods hittar ut i ett bredare offentligt samtal om våra grundläggande existentiella livsfrågor. Stöd gärna ett litet modigt förlag och en udda författargärning genom att köpa boken – och tipsa andra!
.
Håll tummarna!
”Stimulerande och provocerande” var det kärnfulla övergripande omdömet om boken av min samtalspartner, pastor och pensionerad universitetsadjunkt vid Göteborgs univetsietet, vid mitt livs första författarsamtal på ett bibliotek. Strax över 30 personer hade hittat till Mönsteräs bibliotek i mitten på oktober. Det blev ett öppet och levande samtal om livets stora frågor trots rejäla olikheter. De publikomdömen vi fick i efterhand var att det hade varit stimulerande och intressant. Flera uttryckte en uppskattning av att det varit ett samtal, inte en debatt. Det gav mersmak!
I nuläget (mitten på december 2021) är ett nytt författarsamtal kring boken spikat. Denna gång på Kalmar Stadsbibliotek den 29 mars kl 18. Samtalspartner är Peter Wänehag, kyrkoherde i Kalmar domkyrkoförsamling.
Från Svensk Teologisk Kvartalskrift, STK, nr 2, 2021.
Mitt förlag har skickat in ett recensionexemplar till recensionsavdelningen på Svensk Teologisk Kvartalskrift. Första nålsögat är att boken tas upp under ”Till tidskriften insänd litteratur”. Om någon skulle nappa tar det enligt en insatt källa ett till två år innan det blir en recension. Chanserna för ett recension betraktar jag som ganska små. Men det skulle vara intressant och stimulerande med en kunnig recension. Men det är också möjligt att det blir en sågning om det skulle komma in något. Håll tummarna!
Gustafs videoblogg 