Premiärtest. Nr 1. Om Humanisterna och tro på Gud

Hej! Jag heter Carl Gustaf Olofsson. Tanken är att jag ska videoblogga om existentiella livsfrågor, religion, teologi, kristendom, religionskritik, klimat och jordens överlevnad. Ett konkret uttryck för mitt mångåriga engagemang kring dessa frågor är webbplatsen Språk, tro och religion som funnits på Internet sedan våren 1998. Där finns också boken  Existentiell livssyn – kristen tro?. Dess grund är en existentiell, inomvärldslig, sekulär livssyn. Den har i en del avseenden tydliga beröringspunkter med kristen trostradition därav frågetecknet i bokrubriken. Många kommentarer kommer att ha någon sorts avstamp i denna större textmassa.

Det är en rejäl utmaning att pröva detta med ‘bloggprator’ på video. För att det ska vara en poäng ska de ha hyfsad teknisk kvalitet men framför allt ska innehållet ha intresse, skärpa och relevans och framföras på ett sätt som inte skymmer innehållet. Min tanke och förhoppning är att ålder och mognad gör att det nu är möjligt att med lätt hand och ett visst mått av humor och distans göra komprimerade omtagningar av olika delar i det omfångsrika textmaterial som finns på webbplatsen ”Språk, tro och religion”. Utgångspunkten kommer att vara aktuella händelser, texter, debatter.  Se vidare under menyfliken ”Om mig” under jordkällaren ovan!

Nr 1: Om Humanisterna och tro på Gud
1 november 2010

 

Denna första videoprata har sin utgångspunkt i tre videoinspelade debatter
där Christer Sturmark är med.

Den första är en debatt från den 27 oktober 2008 i regi av Uppsala universitet med rubriken ”Religionen idag – från en gud till flera eller ingen alls”. Utöver Sturmark deltar Tuulikki Koivunen Bylund, då domprost i Uppsala, från november 2009 biskop i Härnösand och Torbjörn Fagerlund, professor i teoretisk ekologi.

Samtal om livsåskådning mellan Christer Sturmark och stockholmsprästen Ted Harris.
Samtalet hölls i december 2008

Debatt mellan Christer Sturmark och teologen och etikprofessorn Elisabeth Gerle
Debatten gick av stapeln i ABF-huset i Stockholm den 14 september 2010

På Humanisternas webbplats finns ett utmärkt arkiv med videoinspelade debatter, seminarier och intervjuer

Publicerat i Humanisterna och religion | 2 kommentarer

Nr 126. Helvetestron och döden. Publicerad i Humanisten nr 2/2021

Texten är publicerad i Humanisten nr 2/2021 som kom ut strax före midsommar. Numret är ett utmärkt temanummer om döden som rekommenderas varmt. Hela numret kan laddas hem som en pdf-fil. Artikeln finns på s.17-18.  Humanisten kommer ut med 4 nummer om året.  

.

.

Helvetestron och döden. 

.
Paradoxalt och inkonsekvent! Eller kanske inte? Jag tror inte på gud eller några andra övernaturliga makter, jag tror inte på ett liv efter döden. Jag är gudlös ateist och sekulär Humanist. Jag tycker om att leva och för en stund vara en medveten, reflekterande skärva av kosmos. Och jag önskar en godartad framtid för mänskligheten och livsväven som är förutsättningen för våra liv. Huruvida folk tror på gud eller inte engagerar mig inte speciellt. Men att tron på ett evigt helvete fortfarande är stark inom vissa religiösa sammanhang stör mig å det grövsta. 

Att som barn och tonåríng växa upp med starka föreställningar om Jesu snara återkomst och eviga straff i helvetet för de ofrälsta och de som inte bekänner Jesus som sin frälsare är enligt min mening en form av grov mental barnmisshandel. Det är föreställningar som man borde vara skyddad ifrån tills man uppnått alkoholmyndig ålder! 

Inom kristendomen och islam har tron på eviga straff i helvetet för de i bred mening “icke-troende” och “orättfärdiga” historiskt varit en central föreställning. Inom kristendomen har föreställningen mjukats upp inom en del kyrkor och samfund. Katolska kyrkan uppfann skärselden. Adventkyrkan tog bort helvetet och ersatte det med en evig död för de icke-bekännande. Inom en del samfund, t.ex. Svenska kyrkan, har läran om alltings återställelse växt sig stark de senaste 50 åren. Men det är viktigt att notera att det inte har skapats några nya bekännelsedokument som stadfäster detta som Svenska kyrkans lära. Bekännelsemässigt gäller formellt fortfarande Augsburgska bekännelsen. Läran om eviga straff formuleras i artikel 17.  

Det lilla frikyrkosamfund jag växte upp i, fribatistsamfundet, blev uteslutna ur Svenska Baptisktsamfunder 1872 för att man omfattade denna syn. Det innebär kort att i slutändan kommer allt och alla att inneslutas i Guds förlåtande famn. Helvetet fungerar här ungefär som skärselden, det är en tuff, tidsbegränsad korrektionsanstalt. Definitivt inte kul det heller! Och det visade sig att det även här fanns inslag som var djupt upprörande för en ung människas rättskänsla. 

Men i den evangelikala delen av svensk kristenhet har läran om eviga straff i helvetet fortfarande en stark ställning. På svensk botten gäller det samfund och församlingar anslutna till SEA, Svenska Evangeliska Alliansen. Där ingår pingströrelsen, “trosrörelsen”, Livets ord, Frälsningsarmen och Evangeliska frikyrkan. Portalgestalter som Evangeliska frikyrkans Stefan Swärd och pingströrelsens ledare Daniel Alm omfattar helvetestron. Man menar att det är en tydlig del av Jesu förkunnelse i evangelierna. Och eftersom Jesus är Gud kan vi inte ändra på detta hur gärna vi än skulle vilja. 

Hur läget är inom olika delar av islam när det gäller uppmjukningar i tron att de “otrogna” och orättfärdiga kommer att hamna i ett evigt helvete vet jag inte. Men det skulle vara intressant att få en kunnig bild av nuläget!  

Jag har sista året mött ett antal berättelser från personer som brutit upp från pingströrelsen, trosrörelsen, Livets ord och mormonkyrkan. En  återkommande smärtpunkt har varit det förfärliga i att ha varit insnärjd i föreställningarna om Jesu snara återkomst, helvetet och eviga straff. 

Till detta kommer en kvarvarande smärtpunkt hos många efter att man själv lämnat dessa förfärliga föreställningar. Det gäller relationen till vänner och familj som fortsätter att omfatta den helvetestro de själva lämnat. Dessa tror att de kommer att hamna i helvetet eftersom de inte längre tror på Gud och Jesus som sin frälsare. 

Hur kan man vara nära viktiga personer som så grovt misskrediterar den livsväg man med mod och vånda har valt genom sitt uppbrott? Hur kan man fortsätta att ha nära relationer till personer som ser det som sin främsta kärleksgärning att försöka få dom att återvända till “tron” och församlingen och därmed “rädda dom” från helvetet?? 

Det är svåra och smärtsamma frågor. Och det finns inga enkla svar. 

Att utsatta, maktlösa människor genom historien som har kränkts, misshandlats och utnyttjats, som fått nära och kära våldtagna och mördade, som berövats maten till familjen – livligt har fantiserat om “eviga straff” för dessa förövare är en annan sak. Dessa svarta känslor är djupt mänskliga. Och de kan till och med ha bidragit till att förhindra våldsspiraler av hämnd och därmed varit ett bidrag till en långsam historisk civilisationsprocess. 

Men idag kan jag för min del bara se såväl personliga som teologiskt uppburna läror om eviga straff i helvetet inom olika kyrkor och samfund, kristna eller islamska, som barbariska! Och ofta uttryck för intellektuell lättja och andlig slapphet. 

Jag har i mitt liv från och till lekt med en en enkel, närmast banal tankefigur där det eviga helvetet med en sorts obeveklighet går upp i rök. Så här: Om det finns en Gud måste han vara minst lika kärleksfull som den mest kärleksfulla människa jag känner till eller kan föreställa mig.  Allting annat är förtal av denna Gud. Att denna kärleksfulla Gud skulle ha inrättat ett straffsystem brutalare än det som Hitler och Stalin skapade är fullständigt orimligt! 

En eventuell korrektionsinrättning bortom döden måste vara inriktad på kärleksfull rehabilitering för att klienterna senare ska kunna välkomnas in i den “riktiga himlen”. Och förstås minst lika human som det bästa inom svensk kriminalvård. 

Det enda kriteriet för att slippa en vända i denna korrektionsinrättning är att vi inte medvetet har utnyttjat och skadat andra människor och den livsväv vi alla är beroende av. Vad vi har “trott” eller “inte trott” är totalt ointressant för denna Gud. Så jag är fullständigt trygg inför det osannolika mötet med Gud vid en högst osannolik Yttersta Dom.  

Carl Gustaf Olofsson
ateistisk frilansteolog
styrelseledamot i Humanisterna Kalmar 

.

PS 1. Jag har tidigare skrivit om helvetestron i åtminstone två bloggar. En var tankar utifrån en intervju med pingstpastorn Stanley Sjöberg (född 1936) i podden Gudgubbar 2013. Det var väldigt anmärkningsvärt när Stanley Sjöberg i sin roll som en av de mest uppburna pingstpastorerna tog avstånd från helvetesläran i mitten på 1980-talet. Trots två mycket kompetenta intervjuare – eller samtalare – så fanns det uppenbara brister i intervjun.
Nr 35. Gudgubbar 2: Frikyrkopastor Stanley Sjöberg och brytningen med läran om helvete och eviga straff. (15.1.2013)
Blogg Nr 113   är en ateistisk tankelek kring Yttersta Domen utifrån ett oväntat möte mellan Gud och ateisten Olofsson. 

PS 2. I kapitel 5 i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” från 1998 försöker jag genom en existentiell analys göra troligt att Jesu förkunnelse om dom och eviga straff berodde på att Jesus – eller evangeliernas berättare – allvarligt misstolkat vissa viktiga existentiella realiteter. Och att detta missförstånd är fatalt. Denna analys görs i avsnitt “5.12 Jesu domsförkunnelse och ‘frälsande tro’”. Denna analys kan med behållning läsas som en enskild text. Boken finns på internet sedan hösten 1998. Den blev genom ett oväntat initiativ av förlaget Alternaliv en fysisk bok i maj 2020. Köp den gärna. Eller låna den på ditt bibliotek. 

PS 3. Även inom mormonkyrkan är läran om eviga straff i helvetet stark.

.

.

Publicerat i ateistisk teologi, existentiell teologi, Gud, Helveteslära, Humanisten, Okategoriserat | Märkt , , | 3 kommentarer

Nr 125. Tema 5. Teologisk utveckling och monster? Textsamtal med SKUT-prästen Erik Stenberg-Roos.

Totalt 5 inlägg under Tema 5.
Publicerade mellan den 21 mars och den 21 april 2021. 

.

Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Här betyder textsamtal helt enklet ett samtal i textform. På skrivarkurser betyder det att samtala kring bättre eller sämre sätt att uttrycka sig vilkjet är något helt annat än det som försigår här. Samtalet utgår från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som genom ett oväntat initiativ förvandlades till tryckt bok i slutet på maj 2020 efter mer än 20 år som välredigerad bok på internet. Boken finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. och på Dillbergs i Kalmar (se fliken ”Bok2020”). Den finns också på ett flertal bibliotek. Fråga gärna efter den på ditt bibliotek. Boken finns även kvar som nätbok!

Skribenterna i textsamtalet är bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.

Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat – och skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är ca 1 inlägg i veckan. Det innebär mellan 5 och 10 dagar mellan varje inlägg. När det nu hunnit komma till slutet av maj 2021 har totalt 36 inlägg publicerats sedan den 26 juli 2020.

Varje avslutat tema i textsamtalet redovisas i en blogg. Blogg Nr 119 redovisar den första samtalsomgången under temat ”Traditionell kristen tro?”. Blogg Nr 120 innehåller inläggen under tema 2: ”Den existensreligiösa livssynen”. I blogg Nr 123 redovisas tema 3: ”Samvetets, hjärtats och sanningens röster” och blogg Nr 124 innehåller Tema 4 ”Om död och tillit”.

Tema 5. ”Teologisk utveckling och monster?” påbörjades den 21 mars av Erik Stenberg-Roos och avslutades den 21 april efter totalt 5 inlägg. Man är förstås välkommen att följa textsamtalet direkt genom att gå med i Facebookgruppen ”Existemtiell livssyn . kristen tro? ….. diskussionsgrupp”.

.

.

Tema 5: Teologisk utveckling och monster?
Textsamtal utifrån boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”

.

1.  

Inlägg 1 (av 5 under tema 5). Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.

Söndagen den 21 mars 2021!

Jag tänkte denna gång att jag skulle börja denna nya tråd med att applicera några delar ur kapitel tre i boken på kristendomsförekomster. 

Du skriver om olika existentiella livsvillkor, om olika vetenskapliga discipliner, kanske man kan kalla det. Självklart utvecklas disciplinerna ju mer människan lär sej. Men det gäller också det som skulle kunna kallas ”min” disciplin, teologin.

Många människor lever i situationen, att man upplevt en variant av kristendomen som man antingen är mycket välvilligt inställda till, alternativt rent fientlig. Vill man fortsätta på den kristna banan, kan man hitta något nytt när man t.ex. flyttar. Detta nya kan då upplevas som katastrofalt alternativt helt underbart. Jag tror det är särskilt vanligt när man bor i en liten ort och kommer till en större ort för att studera.

Om man då t.ex. tycker att den typen av kristendom man lämnat, alternativt genomskådat, är skön att lägga av, kan man hitta en för den aktuella personen (alltså oftast studenten) helt ny variant. Det som förundrar mej är varför man ibland fortsätter, när man lämnat något dåligt. Och kanske varför jag själv fortsatte när jag var så säker på att jag gjort upp med en osund och dålig livsåskådning som jag menade att mina kristna tonårstro var. 

Som mänskligheten utvecklas måste teologin också göra. Detta gäller t.ex. Tolkningarna av texter, men också det som kallas dom hermeneutiska ansatserna. Om man t.ex. tar berättelsen om syndafallet förekommer det en talande orm. Detta var något jag bokstavligt var övertygad om hade funnits, d.v.s. en variant av ett djur som kunde kommunicera med människan på människans villkor. Till min ungdomsgrupp bjöds det in människor som berättade för oss att det var en ’utdöd art’. Dessa människor var ofta högutbildade i det svenska utbildningsväsendet. Kanske inte inom teologi, men jag minns en läkare som pratade om denna typ av saker. Jag tolkade berättelsen så, att det funnits ett sätt att, ett språk, att kommunicera med djur. Idag menar jag att de allra flesta av oss människor lärt oss så pass mycket, att vi bedömer det som mer eller mindre uteslutet att det funnits en orm som kunnat tala. Kan man då gå vidare i sin tro? Få ut något av berättelsen? Jag menar det.

Att tolka berättelsen som två personer i en trädgård för länge sedan är enligt dom allra flesta helt meningslöst. Jag tror att en i alla fall för mej bättre tolkning är att se berättelsen som en beskrivning av livet självt. Varje dag bedrar livet människan, varje dag talar ondskan om för oss att bryta regeln, det gör inget, varje dag drivs vi ut ur paradiset, dvs. en tillvaro vi trivts med, men som vi upplever krossats. 

Är det bra eller dåligt? Ett straff? Jag vet inte. Fastmer en beskrivning. 

Men så fungerar även ”den religiösa människan”: En större världserfarenhet, ett vidgat perspektiv, ger också en möjlighet till ”nya” tolkningar. Och jag tror att någon varit där före mej, att jag även i mitt nya liv, kan växa genom dessa gamla texter, när jag ser dem i ett annat ljus. 

Därmed kommer vi in på en sak till jag skulle vilja ta upp. Du skriver om gulag och koncentrationslägren. Båda dessa obeskrivliga grymheter har kommit ur den stora Goda visionen. Jag tror du har helt rätt. Inom teologin eller kyrkan, kallas det för ”Den rena församlingen”, dvs. där den lära råder som ett ledarskap (ofta också deltagarna) menar är helt riktig. Jag menar att det var ett av dom stora problemen när t.ex. Livets ord växte fram. Vi har sett det så många gånger i världshistorien, i det stora och det lilla. Den rena församlingen som ser hur någon är på väg att genomföra ett större eller mindre paradigmskifte i sitt eget liv, alternativt lämna paradiset, har två sätt att hantera personen som försöker utvecklas.

1) Antingen omvänder man personen tillbaka till gruppens rätta lära.

2) Eller så stöter man ut personen (mycket vanligt bland Jehovas vittnen).

Detta är en av religionens stora risker, alternativt baksidor. Personen mister då allt. Vänner, släktingar, jobb, grannar… Ju tätare det varit, desto större blir förlusten. Därför kan inte en strävan vara att bygga den rena församlingen, strävan måste vara att bygga den öppna församlingen, där människor är välkomna och där flera olika åsikter är välkomna. Och där ledarskapet är så pass moget att man faktiskt vågar släppa på kontroller. Annars riskerar det att bli som du skriver, Den Goda visionen föder fram…ett monster. 

Men kan människan då som utstött varelse, uppleva något stöd i texter? Jag menar det. När man tvingats ut ur paradiset, in i en öken eller hur man nu beskriver det, kan det faktiskt vara en tröst att veta att någon varit där före mej. Och kanske t.o.m. finns kvar där. En närvaro kan ge mej ett hopp. Det finns en fantastisk berättelse där Lars Collmar skriver om Jesu kommunikation med rövarna på korset. Till den ene säger Jesus i Collmars berättelse, att ”redan idag ska du vara med mej i paradiset”. Till den andre rövaren säger han ”redan idag ska jag vara med dej i helvetet”.

Jag tror också att man kan lära sej något av att se hur fortsättningen blivit, dvs vad som har hänt efter berättelsen. Om jag upplever att jag lever mitt liv i en öken, hur kommer jag ut? Eller hur härdar jag ut? Kanske kan det vara genom att se frestelserna om makt (”visa din makt på något meningslöst, trolla fram bröd”) avgudadyrkan (”tillbe något”) eller vansinnig skrifttolkning (”det står ju skrivet!!”) iaf inte alltid måste få sista ordet.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga något om kallelse. Jag tycker att det är bra att diskutera kallelse ur Lutherskt perspektiv. Luther drev tanken att det är ytterst få av oss människor som fått vara med om en övernaturlig händelse som gett oss uppdraget att utbilda oss till präster eller något likande. Istället har detta oftast växt fram genom att andra människor pekat åt något håll. Jag tycker det är sunt. Jag tycker också det är sunt att markera att alla yrken kommer ur ett kall, så länge yrket tjänar en annan människa. Lärarens, skomakarens eller bagarens yrke är lika viktigt som prästens eller munkens. Men alla yrken måste tjäna en annan människa.

.

2.  

Inlägg 2 (av 5 under tema 5).
av Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos
Måndagen den 29 mars 2021!

Tack Erik! Du har gett mig en hel del att fundera över. Bibeltolkning och teologisk utveckling, monsterteologi, innebörden i begreppet “existensvillkor”, kallelse enligt Luther. Kul att du tar upp den bibliska “syndafallsberättelsen”. Jag har med åren nästan fått ett kärleksförhållande till denna bibliska urberättelse.

Jag börjar med att klargöra att jag gör en tydlig skillnad mellan existensvillkor och livsvillkor. Med hunden, hästen och gäddan delar jag livsvillkoren att behöva mat för att överleva – och att vi kommer att dö. När “jag” blir medveten om att “jag behöver mat för att överleva”, att “jag” blir medveten om att “jag kommer att dö någon gång i framtiden” så har dessa livsvillkor utvidgats till existensvillkor. Skillnaden är “medveten om”. Man skulle också kunna säga att när vi får ett medvetet och reflekterat förhållande till våra livsvillkor så vidgas de till att även bli existensvillkor. Såvitt vi vet i dagsläget så förvandlas inte hundens och hästens livsvillkor till att även bli existensvillkor.

Detta lilla klargörande är föranlett av en mening i ditt första stycke. Du skriver: “Du skriver om olika existentiella livsvillkor, om olika vetenskapliga discipliner, kanske man kan kalla det.” Jag hade känt mig lugn om du skrivit att jag skriver om “olika existensvillkor”. Här är det också lite komplicerat vad vetenskapen kan bidra med. Olika vetenskapliga discipliner kan bidra med fördjupad kunskap om olika aspekter av den verklighet vi lever i. Denna kunskap kan hos en reflekterande människa förvandlas till en fördjupad insikt om våra mänskliga existensvillkor. T.ex att solen har en begränsad livslängd. Kontentan är att existenvillkor och vetenskapliga dicipliner måste hållas isär ordentligt. Att jag menar att de senaste 150 årens vetenskapliga kunskapsutveckling på djupgående sätt har vidgat och fördjupat vår förståelse av våra mänskliga existensvillkor kan eventuellt förvirra.

En central tanke i utredningen i kapitel 3 om den smärtsamma sidan av våra existensvillkor är att försöka visa att det är viktigt för oss att försöka förstå och acceptera denna smärtsamma och utsatta sida av att vara människa. Vi har ofta en sida i oss som helst vill förneka och blunda för detta. Det finns mycket av ideologier och läror, religiösa såväl som sekulära, som förnekar större eller mindre delar av våra existenvillkor. I boken drivs tesen att en strävan efter acceptans och en fördjupad förståelse av denna utsatta och smärtsamma sida av våra liv är en förutsättning för personlig växt och mognad. Och vice versa. Flykt och förnekande förytligar våra liv. Jag kallar detta “existenvillkorstesen”. Den kan vara sann eller falsk!

Hur tänker du Erik kring detta? Tycker du att existensvillkorstesen är rimlig? Eller till största delen felaktig?

Jag tar i kapitel 3 upp hur ”Goda Visioner” kan föda fram ett monster i sitt sköte. Men här är det viktigt att notera att jag gillar “goda visioner”. Men när de “goda visionerna” stödjer oss att förneka och fly från insikten om de ensamma och utsatta sidorna av våra existensvillkor så blir de goda visionerna bokstavligt talat ‘livsfarliga’ och kan ställa till med väldigt elände. Då kan de goda visionerna födda fram förfärliga monster i sitt sköte som det är väldigt svårt att sätta stopp för. Jag tar upp detta kort i kapitel 3 under rubriken “3. Flykten undan den existentiella särskildheten”.

Du kompletterar bokens exempel – gulag och de nazistiska förintelselägren – med strävan efter att skapa “den rena församlingen”. Jag tror att en av mekanismerna bakom detta “fenomen” just är att systematiskt förneka viktiga aspekter av våra existenvillkor. Hävdandet av “den rätta läran” är ett sådant förnekelskoncept. Som du beskriver “den rena församlingen” och konsekvenserna när man börjar ifrågasätta – och kanske lämna – är en bra beskrivning av vad vi vanligtvis kallar en sekt.

Jag blir nyfiken! Du skriver som om det finns en etablerad teologi som tar upp det problematiska med “den rena församlingen”. Jag undrar då också hur mycket dessa teologiska analyser knyter detta fenomen till en flykt undan den smärtsamma sidan av våra existensvillkor? I övrigt sympatiserar jag med din bild av “den öppna församlingen”.

Du skriver om den bibliska syndafallsmyten och den talande ormen. Facinerande och märkligt med din berättelse om kristna lärare i din ungdom som menade på att det funnits en art av ormar som kunde prata. Jag kan bara med häpnad hålla med dig om att denna sorts “kristendomsundervisning” är skrämmande.

När du sedan formulerar ditt sätt att idag använda denna bibliska berättelse så anar jag ändå en traditionalistisk tolkning som jag tycker är djupt problematisk. Med traditionalistisk menar jag t.ex. Stora boken om kristen tro” (1993) och Gustaf Wingrens skapelseteologi. (anm. Gustaf Wingren (1910 – 2000) är Sveriges kanske mest ansedda och uppskattade 1900-talsteolog.) Väldigt kort – att synden och ondskan kom in i världen genom människans olydnad mot Gud. “Syndafallsberättelsen” är då den arketypiska urberättelsen om denna olydnad mot Gud.

För mig är den bibliska berättelsen om skapelsen och syndafallet en poetisk urberättelse om vad som händer när människan blir medveten om sig själv som en ändlig varelse, att vara underkastad detta med födelse och död. Innan dess kunde hon som alla andra djur “älska och döda med samma glada själ”. Efter att hon ätit de förbjudna frukterna från Kunskapens träd och därmed lärt sig “skilja på ont och gott” och därmed också blivit mer lika Gud så blir människan en en moralisk varelse där hon tvingas att reflektera över sina handlingar i termer av ont och gott. Gud fördriver Adam och Eva från Paradiset för att förhindra att dom skulle bli än mer lika Gud genom att även äta av frukterna från Livets Träd.

Och Herren Gud sade: ”Se mannen har blivit såsom en av oss, så att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva evinnerligen. Och Herren Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han skulle bruka jorden, varav han var tagen. Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka vägen till livets träd.” (1 Mos 3:22-24)

Man kan fråga sig vad orden i 2:a kapitlet om att Gud skapade människan till sin avbild egentligen betyder i ljuset av ovanstående tre verser. Hur tänker du kring detta? Är människan skapad till Guds avbild? Eller blev människan fördriven ur Paradiset för att hon inte skulle få chansen att bli mer lik Gud?

Att det primärt är mannen som fördrivs från Edens lustgård kan man ju också fundera över. Jag tycker att Eva, kvinnan, inte får den ära som hon är värd i berättelsen. Det var hon som var så lockad av att lära sig skilja på ont och gott att hon sträckte sig efter det berömda äpplet. Och sedan erbjöd hon Adam att smaka. I not 12 till kapitel 4 i ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (s.345ff i boken eller kolla i nätversionen på internet) görs en rejäl utläggning kring denna urberättelse som misshandlats grovt i mycket av teologi och predikningar genom århundradena.

Intressant att bli påmind om Luthers lära om kallelsen. Få är kallade att bli präster! Men alla kristna är kallade att med ärlighet och samvetsgrannhet bidra till det gemensamma med sina speciella gåvor och kompetenser i sitt vardagliga liv. Bagaren, skomakaren, bonden, läraren, kassörskan på ICA, lastbilschauffören, politikern, tjänstemannen, ingenjören etc. Det är en fin och viktig tanke!

I boken skiljs på två kallelser: den universella kallelsen och den personliga kallelsen. Bådadera är existentiella och utan behov av någon kallande gud. Väldigt summariskt innebär den universella kallelsen att alla människor är kallade att bejaka “delaktighetens livshållning”. Att vara människa innebär att leva i spänningen mellan delaktighetens respektive likgiltighetens livshållning. Detta oavsett vad vi tycker om det och oavsett vilken sekulär eller religiös livstolkning vi håller oss med. Förutsättningen för att bygga en global värd av fred, omsorg, gemenskap och rimlig fördelning är enligt den existensdynamiska teologin att delaktighetens livshållning har övertaget hos den helt övervägande majoriteten av världens människor. I detta perspektiv är Luthers lära om den allmänna kallelsen (vad säger man på teologiska?) en specifik kristen utläggning av den “universella kallelsen”.

Den “personliga kallelsen” har sin grund i att man som enskild person har fått erfarenheter och insikter som gett nya och fördjupade perspektiv på något område som – mycket enkelt uttryckt – gäller förbättringar för det gemensamma. När detta skapar en upplevelse av förpliktigande uppgift att gå vidare med detta så har en “personlig kallelse” tagit form. Denna upplevelse av en förpliktigande uppgift, en personliga kallelse, är sekulär och existentiell i sin grund. Att en del kan tolka det som ett uppdrag från en högre makt är en helt annan sak.

Erik, kan du som präst och lutherskt kristen, på ett bra sätt få ihop den Lutherska kallelseläran med den kallelselära om den universella och personliga kallelsen som utvecklas i boken?? Nyfiken på ditt svar!

.

3. 

Inlägg 3 (av 5 under tema 5).
av Erik Stenberg-Roos
Svar till Carl Gustaf Olofsson.
Tisdagen den 6 april 2021!  

Många intressanta kommentarer om mitt senaste inlägg. Jag skulle varit mera tydlig när det gäller skillnaden mellan existensvillkor och livsvillkor (eller, vilket kanske är mera troligt, jag begrep inte bättre). Nåväl, jag accepterar även på denna punkt dina uppfattningar och dina begreppsdefinitioner. Jag tycker också att den fråga du ställer, om jag tycker att tesen är riktig, vill jag besvara med ett ”ja”. 

Jag skulle vilja ta ditt resonemang ovan om medvetenhet lite till: jag diskuterade med en lärare vid några tillfällen om skillnaden mellan det vi i dagligt tal kallar för en ”människa” å ena sidan, och å andra sidan ett ”djur”. Dom vanliga skillnaderna är kanske inte så intressanta (den upprätta gången? förmågan att hantera elden? tillverka redskap? förmågan till samarbete mm) När vi kom till begreppet ”medvetande” menade läraren att just där var det en ganska stor skillnad, nämligen att människan och djuren visserligen delar det vi kallar för medvetande, men människan är s.a.s. Medveten om sitt medvetande. Vi kan föra och ibland t.o.m. förstå ett s.k. Metateoretiskt resonemang. 

Du skriver och frågar om uttrycket ”den rena församlingen”, vilket jag tycker är intressant. Jag är, som du förhoppningsvis förstått, helt negativ till detta resonemang. Jag menar att varje gång människan försökt skapa ”den rena församlingen”, har det slutat som när människan försökt skapa ett paradis, nämligen i det rakt motsatta, ett helvete (slarvigt uttryckt, men ändå).

När domaren s.a.s. blir ”den rätta läran” är det kört. Oavsett om det är Kommunism, Nazism eller Gudsstaten och den rena församlingen. Domaren måste i varje fungerande grupp av människor, vara ”Nåden”, och en stor diskussion kring begreppet Nåd. Jag hör till dom som mycket uppskattar dialektiken, för mej är det omöjligt att acceptera en ”rätt lära”. Men när begreppet ”Nåd” inte diskuteras eller finns med, då blir det absurda galenskaper som t.ex. Att vissa människor är lite bättre än andra, vissa människor är ”närmare Gud” och att vissa har en särställning inför Gud osv. Det är bara att kolla in den senaste dokumentären om Knutby som ligger på HBO just nu, så ser man vad konsekvenserna blir när man tror att man kan skapa ett paradis. 

Jag tycker att det är mycket intressant att tolka berättelsen om syndafallet. Däremot hänger jag inte alls med när du lyckats få det till att jag ägnar mej åt en ”traditionalistisk tolkning”, samt att även Gustaf Wingren skulle göra det? Men med tanke på att du funderar mycket på berättelsen skulle jag gärna höra vad som enligt dej är en ”traditionalistisk tolkning”. Jag hör ju till dom inte tror att begreppet sanning finns i singular. Begreppet sanning finns i plural. Att tolka de olika myterna ur de första Moseböckerna tycker jag är spännande, jag menar också att det finns fler sätt att tolka dom på. Samt att flera sätt faktiskt kan vara ”sanna”. 

Jag tror som jag försökte uttrycka senast, att myterna ur första mosebokens inledande kapitel, har ett sanningsanspråk som är mycket stort. Jag tror att dom försöker säga att dom är ”arketypberättelser” om hur människan fungerar. Däremot tror jag inte att dom beskriver hur ondskan en gång kom in i världen, det är att förminska en myt. Mytens sanningsanspråk är som arketypens, d.v.s. Det är evigt. Och jag tycker att dom judisk/kristna myterna står sej ganska bra faktiskt?

När det gäller det mer specifika i skapelseberättelserna, tror jag att människan är skapad till Guds avbild, iaf på något sätt. Inte som att Gud ser ut som vi (då skapar man ju faktiskt en Gud till vår avbild), däremot kanske att vi liksom Gud har chansen och förmågan att göra vad som kan karaktäriseras som ”gott”. 

Orsaken till att mannen drivs ut ur paradiset kan jag (liksom alla andra) bara spekulera i. Men däremot är jag inte helt säker på att det kan karaktäriseras som ett ”straff”? Står det någonstans? Jag tror mer att det är en beskrivning, en myt, med ett tidlöst sanningsanspråk. 

Varje period av våra liv, kanske t.o.m. varje dag måste vi lämna och ta steget. Gud vill inte tillbakagång, Gud vill framåt. Att leva i en symbios med sin mamma, vilket skulle kunna vara en tolkning av skapelseberättelserna, är alltså inte något tillstånd Gud vill ska råda för alltid. Gud vill ut i det otrygga, ut och sök ett eget liv. Det är så viktigt för Gud att Gud t.o.m. ordnar en bevakning även till det som kallades paradiset, för det får och kan man bara uppleva en gång. 

Du frågar om jag på ett bra sätt kan ”få ihop” en del olika kallelseläror? Inte på ett bra sätt kanske, men jag kan få ihop dom. Eller iaf redogöra för hur jag tänker kring det. 

Som jag uppfattar Luther pratar han om både allmänna och specifika saker. Jag tror inte han tycker någon specifik sak skulle vara ”bättre” än någon ”allmän”, jag tror att han tycker att det allmänna är det viktigaste. Jag tror att han tänker så vad gäller kall också. 

Alla människor har ett kall, en uppgift, att tjäna det allmännas bästa. Alla människor har även en speciell kallelse. Denna kallelse kan vara att arbeta med t.ex. saker som skomakare, bagare, munk eller präst, uppgifter som tjänar människor, alla är vi lika viktiga. Och alla yrken är lika viktiga. Kravet är att det ska tjäna en (eller flera) andra människor. 

Den fråga jag tror man ska fundera över är dock HUR vi människor får reda på vårt specifika kall, dvs dom uppgifter som är bara våra egna. Om jag minns rätt av Wingrens ”Luthers lära om kallelsen”, menar han där, att Gud verkar genom andra människor. Det är alltså ganska få (läs inga) människor som får uppdrag av Gud, där Gud skickar en budbärare för att på ett övernaturligt sätt informera om kallet. Inga duvor flyger och sätter sej på någons axel och viskar vad man ska jobba med, inga röster informerar om att man ska utbilda sej till det ena eller andra. Däremot verkar Gud alltså genom andra människor. ”När människor du har förtroende för pekar åt samma håll, ska du fundera över om det inte är en väg du bör utforska”. Ungefär så. Vad tror du?

.

4.

Inlägg 4 (av 5 under tema 5).
av Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos
Torsdagen den 15 april 2021!

Det är många trådar på gång! Existensvillkortesen, djurets och människans medvetande, den rena församlingen, den bibliska berättelsen om Edens lustgård och Kunskapens träd, “domen” eller “nåden” som grund för gemenskaper – kristna eller sekulära och detta med kallelse. Känns spännande och bra.

I början av inlägg 2 ställde jag en rak fråga till dig om din syn på det som i kapitel 3 i boken kallas “existensvillkorstesen”. Jag var ganska säker på vad ditt svar skulle bli. Men det känns ändå jättebra med ditt tydliga “ja” till att det är en rimlig tes. Det innebär att du som jag på allvar även kan överväga om den är sann. För min del är jag närmast helt övertygad om att den är sann. Men här som i andra sammanhang innebär en stark personlig övertygelse inte att det därför också är sant. Så en viss filosofisk kallsinnighet som ger utrymme för att problematisera och lyssna på andra röster är alltid värdefullt. Jag inbillar mig att jag trots min starka personliga övertygelse samtidigt har ett hyfsat mått av denna filosofiska kallsinnighet.

Du refererar till ett samtal med en lärare om skillnaden mellan djurets och människans medvetande. Jag är helt ense med dig och läraren! Som människor kan vi reflektera över vårt medvetande. Vi är “medvetna om vårt medvetande”, vilket såvitt vi vet inte djuren är. Inte ens våra mest älskade hundar eller katter. Självmedvetande! Jag tänker att det är samma medvetandeaspekt som gör att vi kan famna dåtid, nutid och framtid. Och som gör oss medvetna om att vi en gång fötts och en gång kommer att dö. Man skulle kunna säga att detta “självmedvetna” medvetande är själva förutsättningen för att de existensvillkor som tas upp i början av kapitel 3 ska konstitueras och bli en ofrånkomlig del av den verklighet vi lever i. Och som vi kan försöka förstå allt bättre – eller försöka blunda för!

.

Jag har fullt ut förstått att du är väldigt negativ till alla strävanden efter “den rena församlingen”. Och jag är helt ense med dig. Samma problem gäller försöken att förverkliga starka utopier.

Men min fråga till dig gällde om det fanns några teologer som på ett reflekterat sätt skrivit om och analyserat de “trosmekanismer” som ligger bakom de kristna rörelser som strävar efter “den rena församlingen”. Så jag upprepar den frågan.

Det kan ju också vara så att begreppet “den rena församlingen” är en kreativ skapelse av dig. Eller ingår i det vardagliga pratet inom vissa inomkyrkliga kretsar. Men att begreppet inte har fått en teologisk genomlysning.

.

Du skriver bra och med stor skärpa om två olika sorters “domare”; den rätta läran eller nåden; “När domaren s.a.s. blir ”den rätta läran” är det kört. Oavsett om det är Kommunism, Nazism eller Gudsstaten och den rena församlingen. Domaren måste i varje fungerande grupp av människor, vara ”Nåden”, och en stor diskussion kring begreppet Nåd.”.

Det är ett för mig ovant sätt att använda språket. Men jag tror att jag förstår – och håller i så fall med dig. Det öppnar också för den spännande frågan om “nåden” och vad vi lägger in i detta intressanta och viktiga begrepp. Och då inte minst i den intressanta spänningen mellan mitt gudlösa och ateistiska perspektiv och ditt öppna kristna där ordet Gud är en grundsten. Jag har rört vid begreppet “nåd” i analysen av den “existentiella sorgeparadoxen” i kapitel 2. Det rör en aspekt av begreppet “nåd”. Det finns förstås mycket mer.

.

I ingressen ovan skriver jag om ett tema såhär: “den bibliska berättelsen om Edens lustgård och Kunskapens träd,” Jag var på väg att kort och kärnfullt skriva “syndafallsberättelsen”. Men plötsligt blev jag varse att jag tycker hjärtligt illa om denna beteckning. Från mitt existentiella perspektiv finns där inget syndafall. Bara att människans blir förmögen att skilja på ont och gott genom att äta av frukten från Kunskapens träd. Det är för mig en poetisk berättelse om när det självreflekterande medvetandet föds med allt vad det innebär på “gott och ont”.

Jag tycker att första delen av kapitel 3 i 1 Moseboken har en sådan skönhet och lyster att jag återger den rakt av. Men först en vers från kapitel 2. Den berättar om träden:

“Herren Gud gav detta bud: »Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö”…..

……”Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: »Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?« Kvinnan svarade: »Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.« Ormen sade: »Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.« Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.”

Frukten som “skänkte vishet” som innebar förmågan att skilja på ont och gott var oemotståndligt lockande! Tack Eva säger jag!

Hade Eva ätit frukten även om hon förstått att i denna “vishet” ingick att den oreflekterade och oskuldsfulla livet därmed också tog slut! Jag hoppas att hon ätit ändå.

Frågan om hur man ska se på de tidigare bibelorden om att människan skapats till Guds avbild kvarstår. Ingår eller ingår inte förmågan att skilja på gott och ont i detta?? Eller är det en kreativ biblisk paradox som kan göra oss klokare om vi ser och erkänner den?? “Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” (1 Mos 1:27) Vad säger du Erik?

Gustaf Wingren är kanske Sveriges mest ansedda och uppskattade 1900-talsteolog. Och det finns mycket i hans teologi som jag uppskattar. T.ex. hans lära om kallelsen. Men hans tolkning av berättelsen om människans ätande av Kunskapens träd får mig att protestera vilt. Ett exempel är detta lilla citat från “Människa och kristen” (Verbum, 1985): ”Däremot är Adam icke mänsklig. Han ville bli gudomlig, det var detta omänskliga maktbegär som blev hans död.” (s.39). Protesten har fått ytterligare en dimension som jag blir fullt medveten om först nu i skrivandets stund. I Wingrens skrivning är mannen, Adam, den aktiva. I citatet ovan framgår det ytterligt tydligt att det är kvinnan, Eva, som är den aktiva. Det var hon som kände en stark längtan efter att bli vis! “Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt.

Som predikant och förkunnare kan man använda denna urberättelse på många sätt. Och då förstås också på ditt sätt som tar den som utgångspunkt för den allmänmänskliga erfarenheten av att “drivas ut ur Paradiset” av den ena eller andra anledningen. Men utifrån denna allmänmänsliga tolkning så är det också så att många av oss, kristna eller gudlösa, ibland får nåden att göra kortare eller längre besök i Paradiset. Då viker keruberna undan med sina brinnande svärd och bugar sig!

Utifrån detta blir jag förbryllad när du skriver: “…. är så viktigt för Gud att Gud t.o.m. ordnar en bevakning även till det som kallades paradiset, för det får och kan man bara uppleva en gång”. Utifrån den tolkning du gett ord åt tidigare tycker jag det är inkonsekvent. Men å andra sidan kan jag tycka att det är både sympatiskt och högst mänskligt att vara inkonsekvent.

Jag håller med dig om att det inte finns någon tolkning som kan göra anspråk på att vara den “rätta” och “sanna”. Men jag måste förbehålla mig rätten att bli väldigt störd av vissa tolkningar, som den av Gustaf Wingren som antyds i citatet ovan. Eller den som formulerats av Augustinus. Det är en anledning till att jag tycker det kan vara viktigt med gudlösa och ateistiska bibeltolkningar som har en grundläggande respekt för människan och hennes erfarenheter och berättelser genom historien. Här måste jag göra reklam för “Brottsliga bibelbetraktelser” i två delar av Jonas Lundström, kristen ateist. Och även för blogg “Nr 122. Jobs bok. Ateistteologisk bibeltolkning”. Bloggen kan googlas av den intresserade.

.

Jag blev både brydd och fascinerad när du så tydligt skriver om vad Gud vill. “Gud vill inte tillbakagång, Gud vill framåt. Att leva i en symbios med sin mamma, vilket skulle kunna vara en tolkning av skapelseberättelserna, är alltså inte något tillstånd Gud vill ska råda för alltid. Gud vill ut i det otrygga, ut och sök ett eget liv.”

Vad är skillnaden när du skriver “Gud vill….” och när en karismatisk pastor i trosrörelsen skriver eller säger “Gud vill….”??? Vem ska “jag” lyssna på när utläggningarna om “vad Gud vill” kolliderar! Okej, jag lyssnar mycket hellre på dig än på Ulf Ekman. Men det är för att jag på ett övergripande plan har en väldigt mycket större tilltro till din person och din övergripande livs- och människosyn.

.

Din avslutande fråga om kallelsen och din fråga till mig om min syn på hur man får “veta” vad som “är min uppgift” i livet är stor, svår och väldigt intressant. Men jag lämnar den. Detta svar är redan alltför långt! Det kanske blir läge att återkomma till denna intressanta fråga.

.Erik, om du tycker det börjar bli läge att avsluta Tema 5 så är det okej för mig. I så fall blir ditt nästa inlägg – nr 5 – det sista. Och om du inte tröttnat blir det sedan din uppgift att hitta på en rubrik för Tema 6 och skriva första inlägget. Jag fortsätter att tycka att vårt ”textsamtal” är stimulerande och värdefullt för mig. Det är något med att tvingas tänka ett steg vidare och då också försöka hitta ord och formuleringar. Jag hoppas att de flesta som följer det också tycker det är värdefullt att följa trots mina långa inlägg.

.

5.

Inlägg 5 (av 5 under tema 5).
av Erik Stenberg-Roos
Svar till Carl Gustaf Olofsson.
Onsdagen den 21 april 2021!

Ja, det är många teman och manga funderingar som kommer i dagen när vi samtalar. Jag lär mej mycket av detta. Jag hoppas jag inte missar för många frågor när jag nu skriver detta mitt avslutande (?) inlägg på detta tema.

Den rena församlingen

Jag uppfattar uttrycket ’den rena församlingen’ som något som tillkommit i en församlingsgemenskap. Där har iaf jag stött på det. Det har använts av mycket konservativa teologer, främst i pingströrelsen och Svenska kyrkan, men säkert på andra ställen också. Jag känner inte till att det skrivits något om det inom akademiska kretsar. Orsaken till just det sista kan man ju alltid fundera över. Förklaringen till det är tror jag, att det är ganska stort avstånd mellan församling och akademi i Sverige. Det finns någon slags akademisk snobbighet, där vissa saker som vi ägnar oss åt i församlingarna helt enkelt inte bedöms som tillräckligt viktiga för att tas upp inom akademin. Jag tror att detta uttryck skulle kunna vara en sådan sak. Akademin tycker nog i det här fallet som jag, nämligen att det är ett mycket dumt uttryck, men man skriver inte om det, eftersom det helt enkelt är just för dumt.

Skapelseberättelsen och myter

Jag tycker att du skriver mycket intressant om första skapelseberättelsen i Bibeln. Jag tycker dock att du till viss del tenderar till att behandla den som vore den någon slags informativ sanning om historiska skeenden. Att diskutera ”myter”, ”mytbildning” eller hur ”myter” uppstått, är ett enormt och såvitt jag kan förstå näst intill oöverskådligt ämne. Jag tror att det är omöjligt att se något annat än vissa brottstycken. För mej blir t.ex. frågan du ställer, ”Hade Eva ätit frukten även om hon förstått att i denna “vishet” ingick att den oreflekterade och oskuldsfulla livet därmed också tog slut!” omöjlig att svara på (intressant nog inleder du satsen som en fråga, men det avslutas utan något frågetecken 🙂 )

”Myten” om paradiset tror jag fungerar så, att människor vill undervisa andra människor om något. För att undervisningen ska vara tidlös, konstruerar man en berättelse. Denna berättelse måste andra människor sedan klassificera, varpå det närmaste antagligen blir att kalla den för en ”myt”. Men begreppet ”myt” har människan också konstruerat. För att fullt ut kallas för ”myt” och inte t.ex. ”allegori”, ”saga” eller ”liknelse”, krävs då vissa saker. Idag används begreppet ”myt” nästan uteslutande på samma sätt som uttrycket ”lögn”.

Det enda sätt vi kan hantera denna undervisning om hur livet fungerar, från människor som levde för så länge sedan, är då att försöka förstå vad dom ville få sagt. Men vi får inget svar på den typen av frågor du ställer. Däremot kanske vi kan få veta något om relationer mellan människor. Jag har inte läst mycket, men en del, om myterna i Bibeln. Jag skulle vilja säga att mytens sanningsanspråk är evigt, men man måste veta vad myten yttrar sej om, och sedan bedöma om huruvida detta kan vara en sanning eller inte. Eller kanske ännu hellre, om detta kan vara något som befruktar och vidareutvecklar ett samtal eller ett tänkande.

En ganska intressant och för mej lättbegriplig tolkning av myter som fenomen är Joseph Campbells ” The Hero With a Thousand Faces”, ”Hjälten med tusen ansikten” på svenska. Jag tror t.ex. inte att man kan läsa myten om paradiset som en beskrivning av hur det gick till när världen skapades. Däremot tror jag den kan ha ganska mycket att lära oss om hur det mänskliga livet fungerar. Men då gäller det att placera in texten i sitt rätta sammanhang. Och vilket/vilka det är, tar nog många och långa inlägg att fundera över.

Att tolka och diskutera myter och liknelser tycker jag är bland det svåraste men också bland det mest intressanta man kan göra.

Guds avbild

När det gäller uttrycket att vara skapad till guds avbild är det något vi bara kan diskutera vad det betyder (naturligtvis). En sak, som är stor och svår, är naturligtvis att kunna skilja på gott och ont. Problemet är, som vi pratat om tidigare, att alla definierar gott och ont på olika sätt.

Inkonsekvens och logik

Att vara inkonsekvent när det gäller tolkningar av texter är en del av teologin för mej. Logiken finns inte inom religionens värld i någon större utsträckning. Däremot gör filosofin anspråk på att vara logisk eller att komma med ”sanningar”. Du skriver att du blir förbryllad när jag skriver stycket som slutar med att säga att man bara får uppleva paradiset en gång. Jag står dock fast vid det. Däremot ser paradiset olika ut för olika människor och olika tider. Livet kan helt enkelt inte upprepa sej, eftersom allt är förändring. Om jag ser tillbaka på ett tillstånd eller en period i mitt iv, när jag mått väldigt väldigt bra, är ett sätt att uttrycka det med att jag under denna period levde i ett paradis.

Jag trivdes t.ex. fantastiskt bra i min lilla förortsförsamling i Göteborg. Men jag kommer aldrig att få uppleva det igen i den församlingen. Självklart kan jag söka ’”min” gamla tjänst igen (om den nu skulle vara ledig) men jag har förändrats, församlingen har förändrats, förutsättningarna har förändrats. Det blir helt enkelt omöjligt att uppleva det jag upplevde som någon slags paradis under dom ca 15 år jag verkade där. Hur uttrycker man det för mej, så att jag begriper det? Kanske genom att säga att Gud har satt upp vakter, så att jag ska inse att det inte blir samma paradis igen. Det är ett (kanske) föråldrat sätt, men det är onekligen tydligt. Om jag skulle börja arbeta där igen, blir det på ett annat sätt. Kanske ett nytt paradis, men det blir aldrig det paradis jag lämnade.

Kristen ateism

Du skriver om Jonas Lundström och hans kristna ateism. Jag känner inte till honom, men jag tycker att människor som karaktäriserar sej som kristna ateister ofta är väldigt intressanta. Däremot tycker jag att när han skriver i en betraktelse om den ”bibliska traditionen” blir jag tveksam… I singular?? Det finns väl hur många som helst?

Guds vilja

Avslutningsvis skulle jag nog ha uttryckt mej som att ”Jag tror att Gud vill…”, eller ”utifrån vad vi kan se i tillvaron, menar jag att man kan säga att Gud vill…” och inte med det tvärsäkra ”Gud vill att…”. Men orsaken till att du ska lyssna mer på mej än en karismatisk pastor i trosrörelsen är naturligtvis att jag menar att jag har rätt och denne fel 🙂 ). Dvs precis som han/hon skulle säga om mej. Allt handlar om att bygga tillit.

Sanning och tolkning

Mycket av detta inlägg har handlar om tolkning och sanning. Jag får ibland frågan ”hur vet du att bibeln är sann”? av människor som vill ifrågasätta min tro. Ett för mej ganska bra exempel, men med mindre gott innehåll kanske, är hur man svarar en dåre (Nu menar jag självklart inte att dom som ifrågasätter mej skulle kunna karaktäriseras som dårar, att du eller jag skulle vara dårar osv, det är själva motsägelsen jag vill åt): I Ordspråksboken 26:4-5 får man rådet att ”Svara inte dåren på hans eget dumma sätt, då kan du själv bli likadan”, medan direkt efteråt ges rådet att ”Svara dåren på hans eget dumma sätt, annars kan han tro att han är klok”. Lite platt översatt kanske, men ganska tydligt. Så hur ska man svara en dåre? (Och vad är en dåre?)

Det handlar om vilken situation man är i. Ibland är en viss sak sann, ibland är en annan sak sann. Otroligt frustrerande, men jag tror att all religion fungerar så. Detta skulle jag tro att Lena Andersson skulle kategorisera som en del av ”dunbolsterteologin”. Men jag tror inte vi kommer närmare än så. Jag gör det iaf inte.

Slut på tema 5!

.

Fortsättning följer!

Den 9 maj påbörjades Tema 6 av Erik Stenberg-Roos. Han har valt rubriken “Kristusseende och kallelse”. Temat utgår från kapitel 5 i boken som har samma rubrik.

Kapitlet finns på internet (googla). Men köp gärna boken. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. nätbokhandlar. Den finns också på Dillbergs bokhandel i Kalmar till ett bra pris. Boken finns även på ett antal bibliotek. Om du frågar efter den på ditt lokala bibliotek finns det goda chanser att dom tar hem den. Vill du följa textsamtalet efterhand som inläggen publiceras så är du välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp”.

Presentation.

Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats när det hunnit bli maj 2021. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012. Coronapandemnin har varit avgörande för idéen om ett textsamtal. Den första tanken var ett eller två “scensamtal” inför publik. 

Erik Stenberg-Roos.

Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han hemförlovades från sin tjänst i Thailand i mars 2020 på grund av covidpandemin. Han återvände till Thailand tillsammans med sin hustru i mitten på november 2020. Så nu pågår detta textsamtal tvärsöver halva jordklotet. Det är 9 timmars tidsskillnad. 

Erik Stenberg-Roos var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst. Han började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999. 

Carl Gustaf Olofsson

Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till de existentiella livsfrågorna. Ett huvudtema är spänningen mellan det gudlösa och det traditionellt kristna.

Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig ibland ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.

.

Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook mellan Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson:

Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro??  (7 inlägg)
Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. (7 inlägg)
Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. (8 inlägg)
Nr 124. Tema 4. Död och tillit. (7 inlägg)
Nr 125. Teologisk utveckling och monster? (denna blogg) (5 inlägg)

.

.

Publicerat i andlighet, ateism, ateistteologisk bibeltolkning, Teologi | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 124. Tema 4. Om död och tillit. Textsamtal med SKUT-prästen Erik Stenberg-Roos.

Totalt 7 inlägg under Tema 4.
Publicerade mellan den 7 januari och den 8 mars 2021. 

.

Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Textsamtalet utgår från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som genom ett oväntat initiativ förvandlades från nätbok till tryckt bok i slutet på maj 2020. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. och på Dillbergs i Kalmar (se fliken ”Bok2020”). Den finns också på ett flertal bibliotek.

Skribenterna i textsamtalet är bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.

Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat – och skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är ca 1 inlägg i veckan. Det innebär mellan 5 och 10 dagar mellan varje inlägg.

Varje avslutat tema i textsamtalet redovisas i en blogg. Blogg Nr 119 redovisar den första samtalsomgången under temat ”Traditionell kristen tro?”. Blogg Nr 120 innehåller inläggen under tema 2: ”Den existensreligiösa livssynen”. I blogg Nr 123 redovisas tema 3: ”Samvetets, hjärtats och sanningens röster”.

Tema 4. ”Om död och tillit” påbörjades den 7 januari av Erik Stenberg-Roos och avslutades den 8 mars efter totalt 7 inlägg. Det utgår från kapitel 3 ”Utsatthet och transcendens” i boken. Man är förstås välkommen att följa textsamtalet direkt genom att gå med i Facebookgruppen ”Existemtiell livssyn . kristen tro? ….. diskussionsgrupp”.

.

.

Tema 4: Om död och tillit.
Textsamtal utifrån boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”

.

1.  

Inlägg 1 (av 7 under tema 4). Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.

Torsdagen den 7 januari 2021!

Så tänkte jag mej på att försöka inleda det nya året med att diskutera lite utifrån kapitel 3, “Utsatthet och transcendens”. Jag tar inte med hela kapitlet nu, jag tänkte att jag går igenom det lite i taget, det sväller kanske lite väl mycket annars.

Jag håller med om väldigt mycket du skriver i kapitlet, jag tycker det är genomtänkt och viktigt. Jag skulle vilja problematisera ett par saker i själva systematiseringen av begreppen, för att höra hur du ser på en del av innehållet.

Du för ett för mej begripligt och mycket vackert resonemang om mänsklighetens villkor, del 1.1. Kroppslighetens villkor.1.2. Gemenskapens villkor.1.3. Naturens villkor.1.4. Språkets villkor. Jag håller verkligen med dej om dina slutsatser, men du startar med en utgångspunkt som heter ’Det innebär att min död är min’.

Jag vet inte om jag kanske missförstår dej en aning, men är det så att ’min död är min’? Jag tycker inte det. Hela kapitlet (mer om det längre fram) diskuterar gemenskapen och existensens villkor, där en av grundtankarna blir att vi är nära varandra, näst intill beroende av varandra? Vi lever s.a.s. våra liv i en gemenskap där vi växer med varandra osv. Människan blir om jag förstår dej rätt ett slags flockdjur, där gemenskapen är i centrum. Jag håller med. Men då kan väl inte Min död vara min, i alla fall inte bara min? Vad händer med gruppen när en av dom viktiga delarna försvinner?

Jag har mist nära och kära i t.ex. självmord och cancer, bägge dessa sätt att dö tynger mej fortfarande, men oavsett vad, är ’min död min’? Jag tycker inte det. Det är en ofrånkomlig del av min existens, men den är inte bara min. Trots allt är vi beroende av varandra, hela tillvaron siktar på att vi ska växa närmare varandra. Jag tycker det är viktigt med diskussionen om dödshjälp, och någonstans kan jag vara för i det resonemanget, men jag kan inte se att just det handlar om att min död är min, iaf inte enbart min?

Ytterligare en sak jag skulle vilja diskutera är uppfattningen ’Upplevelsen av att vara förstådd handlar ytterst om en sådan svårgripbar kvalitet som tillit’. Jag håller med. Hela kapitlet, din och min relation (vi som endast känner varandra via nätet), mina vänner i México, min fru, min mamma, mina vänner, att gå över gatan, att våga sej på att sjunga en sång för någon annan, att hjälpa någon, att ta emot hjälp från någon, att resa, att somna, att äta på restaurang, att… listan kan göras hur lång som helst. Allt handlar om tillit.

Men riktar vi vår tillit till något? Jag skulle vilja säga Ja på den frågan. Men jag tycker inte det är det viktigaste. Jag skulle också vilja säga att vi måste rikta vår tillit till någon, men beroende på den situation vi befinner oss i.

Ett banalt exempel skulle kunna vara, om min fru lagar mat till mej, måste jag lita till henne, så att hon inte slarvat och råkat blanda i något farligt. När jag går över gatan måste jag lita till att både jag och de närvarande trafikanterna följer de överenskomna trafikreglerna osv.

Men hur ställer du dej till Luthers resonemang, när han ska beskriva vad tro är, att Tro är tillit? Pistis, som han uttrycker det, förutsätter ju inget mer än det som vi alla helt enkelt måste göra, nämligen lita till våra sinnen och den tillvaro vi finns i och hur vi uppfattar den? Självklart är uppfattningen av tillvaron subjektiv, men vi måste sätta vår tillit till hur vi uppfattar den. Jag uppfattar också att det här är grunderna till Luthers gudsbegrepp.

Jag kan fortsätta resonemanget och säga att i förlängningen är naturligtvis en möjlighet att säga ’Tro är tillit – till Gud’, men är det så enkelt? OM själva religiositeten i tanken om kristen ateism bygger på den upplevda tilliten, då är målet med människans Gudslängtan och Gudsfunderingar just tillståndet tillit (När vi senare kommer in på områdena Himmel och Helvete, vilket jag utgår från att vi gör, kommer jag att driva uppfattningen att Himmel och Helvete är tillstånd före människans kroppsliga död, inte platser efter människans kroppsliga död). Med andra ord, den människa som upplever tilliten i tillvaron, skulle då kunna karaktäriseras som religiös utifrån ett Lutherskt Gudsbegrepp.

Och dina ord, svaret (eller förlängningen) av resonemanget i meningen ’Upplevelsen av att vara förstådd handlar ytterst om en sådan svårgripbar kvalitet som tillit’, blir alltså… vadå? Vad är tillit?

Är tillit beskrivningen av en människas tillstånd som lever i en Gudsrelation? Kanske kommer vi inte närmare än så. Jag tror faktiskt inte att jag gör det.

Ser fram mot att höra dina reflektioner om död och tillit!

.

2.  

Inlägg 2 (av 7 under tema 4). Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos.
Fredagen den 15 januari 2021!

Tack Erik! Både problematiken kring innebörden i orden “min död är min” och detta med “tillit” är viktiga och spännande frågor. Och tack för den mera övergripande uppskattningen av kapitel 3. 

Vad är tillit? Jag har genom åren funderat mycket över grunden och förutsättningarna för upplevelse av tillit. Och vad som underminerar. Jag har inte alls tänkt färdigt! Därför känns det spännande och värdefullt att du tagit upp frågan om tillit.  Du tangerar också detta med gemenskapens betydelse. Jag anar  där ett litet missförstånd. Jag börjar med döden! 

Du protesterar mot formuleringen “min död är min”. Och markerar att du tycker olika! När jag läser om stycket där dessa ord ingår så kan jag erkänna ett problem. Det står först! Jag kan i detta nu tycka att det hade varit klokare och mer pedagogiskt att ha detta “påstående” inskjutet – eller i slutet av stycket. (s. 102). 

Vad jag menar med att “min död är min död” är att ingen annan kan dö “min död”. Även om jag har ynnesten att ha mina viktigaste människor omkring mig, att hålla i handen, kanske växla några ord med, så är det “jag” som dör. När man inser att slutet ovillkorligen närmar sig är det “jag” som måste förhålla mig till det som “blev”,  “det som inte blev” och det som “blev djävligt fel”. Det kan ingen ta bort. Ingen kan gör det i mitt ställe. Min dödsprocess är “min”. Den är unikt min! Om det är förbundet med svåra, ångestdrivande saker kan man lindra med tabletter, spruta eller en fet whiskey. Eller djuplodande existenssamtal som kan hjälpa “mig” att försonas med att det var såhär det blev! Mitt liv! Dom som finns omkring mig får hantera sorgen och förlusten – eller känna sorg och lättnad om “jag” varit svårt sjuk på sluttampen – eller bara lättnad om “jag” främst varit en skitstövel. 

Jag tror inte att du i ditt ifrågasättande menar att Jesus även dog “min död” genom sin död på korset. Eller…. ?  

Jag tror att du är ute efter att vi alltid ingår i gemenskaper och att “min död” därmed också ingår i ett socialt sammanhang. I så fall beklagar jag att jag inte varit tydligare i boken. De gemenskaper “jag” tillhör berörs och påverkas av “min död”. Där är jag helt ense med dig. Det innebär också att t.ex. ett självmord inte bara är en privat handling. Det är också i högsta grad en social handling som påverkar de gemenskaper man ingår i. 

Jag ser just att jag även inleder “1.2 Gemenskapens villkor” (s.103) med meningen: “Mina mest älskade människor kan dö…..”. Man kanske kan säga att jag är lite dödsfixerad. 

Du är också reserverad till dödshjälp utifrån att “mitt” liv inte bara är en angelägenhet för “mig” utan också för de gemenskaper “jag” tillhör. Jag är för min del positiv till dödshjälp utifrån de modeller som diskuteras i den aktuella debatten, t.ex. Oregonmodellen. Det är en hjälp innanför gemenskapen! För egen del skulle jag gärna vilja ha möjligheten att “tömma en giftbägare” när jag kommit till vägs ände med mina mentala och kroppsliga resurser. Och då tillsammans med älskade människor. Jag är medveten om att detta skulle kräva en rejält generösare modell än Oregonmodellen. Och jag är medveten om att det finns stora problem. Kanske ska villkoret vara att det inte finns något arv att fördela efter “min” död. 

Så nu är frågan till dig Erik om du efter detta försök att förklara fortfarande är lika reserverad mot påståendet att “min död är min”. Sedan är det ett annat problem att det uppenbarligen kunde formulerats bättre för att undvika missförstånd. 

Innan jag ger mig in på “tillit” måste jag göra en liten markering. Du tillskriver boken en syn på gemenskapens betydelse som jag inte riktigt känner igen. Fem av de åtta existenvillkor som tas upp har en grund i att vi är sociala varelser. Det gäller 1.2 Gemenskapens villkor, 1.4 Språkets villkor, 1.5 Tillvarotolkningens villkor, 1.6 Ansvarighetens villkor och 1.7 Arvets villkor. I dessa existensvillkor ryms omständigheter  som kan bygga upp, utveckla och fördjupa våra liv. Men det ryms också det som kan underminera, förvränga och förstöra våra liv. Lögnen, sveket, bedrägeriet, att sälja sin själ. Analysen är ett försök att antyda denna viktiga dubbelhet och i bästa fall ge tankeredskap som kan kan vara till hjälp för att se igenom och stå emot de sidor som underminerar och förstör. I oss själva och i de gemenskaper vi tillhör. 

Apropå detta skriver du: “.… Människan blir om jag förstår dej rätt ett slags flockdjur, där gemenskapen är i centrum. Jag håller med.“ Jag måste säga att du tycks förstå mig fel. Vi är sociala varelser, vi behöver gemenskaper! Ja!! Syftet med textens analyser är att erkänna detta men samtidigt ge redskap för att bryta vår starka benägenhet att fungera som flockdjur. 

Som jag förstår orden “flockdjur” och “flockmentalitet” så pekar de på vår benägenhet att inordna oss, att förneka “skavet” och “sälja våra själar” om det behövs för att inte hamna utanför den viktiga gemenskap det gäller. 

Kvaliteter som civilcurage, våga ifrågasätta och tänka kritiskt, att ta ansvar för det gemensamma när det innebär att ta risker och gå på tvärs emot sin grupp – handlar just om att bryta mot flockmentaliten.  Och då ytterst för att man på allvar bryr sig om och känner omsorg om den eller de gemenskaper det berör. 

Egentligen tror jag att vi är hyfsat överens kring detta! Men någon av oss är slarvig! Jag ser helst att det är du!! Men det har blivit ett bra samtal! Men om du efter detta förtydligande tycker att vi är genuint oense får du förklara mer av hur du ser på de inre spänningarna i detta med gemenskap, flockmentalitet och civilcurage.  

Erik, jag känner mig i detta nu nästan som en svikare. Nu skulle det egentligen vara dags att gå in på detta med tillit som var huvudtråden i ditt inledande inlägg. Det gäller, precis som du skriver, en viktig och utmanande problematik. Men mitt inlägg är redan långt. Och det har dessutom gått nästan 9 dygn sedan du publicerade ditt inledande inlägg under Tema 4: “Om död och tillit”. Vår preliminära bortre tidsgräns på 10 dygn är nära!

Vi ska definitivt inte lägga “tilliten” på hyllan. Det rymmer en svår, viktig  och spännande problematik. Jag inser att ditt val av temarubrik +förpliktigar till att ta upp det här under tema 4. En del viktiga aspekter av detta med tro visavi tillit berörs i kapitel 6. Men det är långt dit. Kanske blir lösningen att jag tar upp dina frågor till mig om tillit i mitt nästkommande inlägg. Eller om du har ett annat förslag. 

.

3.  

Inlägg 3 (av 7 under tema 4). Erik Stenberg-Roos.
Svar till Carl Gustaf Olofsson.
Måndagen den 25 januari 2021!

Mycket att tänka på. Jag börjar med döden… Jag är ju i den åldern att jag börjar inse att det blir allt viktigare med frågor som pension, pensionsförsäkringar och hälsa.

När jag läser ditt inlägg slås jag av att ”döden” alltid river upp känslor, oavsett hur vi människor diskuterar den. Jag tror nog att vi är ganska överens om att ”min död är min”. Men jag ville diskutera lite mer om just uttrycket, därför grävde jag lite. Döden är ju en få saker vi är helt säkra på att vi kommer att få vara en del av.

Att Jesus skulle ha dött ”min död” på korset tror jag inte. Däremot tror jag att just Jesu död ger oss många möjligheter att fundera kring vår egen död. Att spegla sej själv och sin egen död i det orättvisa lidandet har nog hjälpt många människor genom historien. Men jag tror faktiskt att för många av oss som ger oss hän i vår religiositet, erbjuder tankar om någon slags evigt liv, himmelrike, mötas igen osv, ytterligare en orsak vad gäller att vara en del av en religiös gemenskap. Många religiösa gemenskaper ger ett erbjudande om att hantera människors dödsångest, vilket gör att man drar till sej människor med just stark dödsångest. 

Du skriver ’Som jag förstår orden “flockdjur” och “flockmentalitet” så pekar de på vår benägenhet att inordna oss, att förneka “skavet” och “sälja våra själar” om det behövs för att inte hamna utanför den viktiga gemenskap det gäller’.

Jag tror precis som du att vi är hyfsat överens kring detta, men jag vill ändå säga att för mej blir det skillnad på tanken att vi är flockdjur (även om jag hör till dom som påfallande ofta vill markera att det är rätt stor skillnad på människor och andra djur) och flockmentalitet. Om jag skulle problematisera dom uttrycken en del, skulle jag vilja säga att för mej är begreppet ”flockdjur” menat positivt, medan jag är en aning mer tveksam till ”flockmentalitet”. Att vi längtar efter gemenskap kommer för mej fram i frågan om att vi är ”flockdjur”, att ge upp sin själ eller att sakna civilkurage sorterar jag in under begreppet ”flockmentalitet”.

Men där måste man också våga fundera när det gäller vad jag som individ är beredd att ge upp för att få vara en del av ”flocken”, vad kostar det? Jag har jobbat en del med vad jag skulle vilja kalla för kriminella gäng, jag har också jobbat med en hel del religiösa gemenskaper, som jag menat vara osunda. Jag tror att människans längtan efter gemenskap är så stark, att vi faktiskt accepterar en hel del för att få vara med i gruppen.

Människan behöver något att samlas kring. När vi hittar det och så får dela det med andra, tror jag vi är beredda att gå ganska långt med saker som vi inte riktigt trivs med, för att få vara en del av detta stora, en gemenskap.

Jag tror som du skriver, att vi är överens om ganska mycket. När jag tar upp något i boken är det inte för att jag vill ifrågasätta slutsatser, metodik eller ansatser, det är mer för att jag egentligen vill diskutera begreppen än mer.

Nåväl, ska vi säga att ditt nästa inlägg blir att bl.a. diskutera ”tillit”?

(Jag får inte längre info om att du svarat, vet faktiskt inte varför det blivit så).

.

4.

Inlägg 4 (av 7 under tema 4). Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos.
Söndagen den 7 februari 2021!

Nu till den spännande och svåra frågan om tillit som var det andra huvudtemat i ditt första inlägg under Tema 4: “Om död och tillit”. Jag skrev så mycket om det första huvudtemat, “min död är min”, att jag fick hoppa tilliten. Men nu är det läge!

Spänningen mellan tillit och brist på tillit (misstro) i förhållande till händelser, relationer, myndigheter, samhälle, trafikregler, demokratin, politiken, vetenskapen etc etc är en helt fundamental aspekt av att vara människa i världen. Kanske kan man säga att måttet av “tillit” respektive “brist på tillit” (misstro) är en kvalitet i alla de personliga och samhälleliga relationer vi lever i. Du avslutar Inlägg 1 med frågan “vad är tillit?”. Det är verkligen en bra fråga!! Och jag kan bara göra som du, fortsätta att fundera och försöka synliggöra olika aspekter. Och i detta problematisera några av dina tankar.

Som en kontrapunkt kan man också fråga sig vad som är ett rimligt och sunt mått av skepsis och misstro? En sund misstro minskar risken att vi blir offer för lögner, bedrägerier och manipulationer. Jag tror också att en sund misstro kan bidra till att skapa en större tolerans och acceptans för hur ofullkomligt och bristfälligt mycket är. Såväl i våra personlig liv som i samhället och den globala värld vi lever i. Man skulle eventuellt kunna säga att samspelet mellan en sund misstro och en sund tillit värnar varandra och förbättrar förutsättningarna för att upplevelserna av tillit och hemhörighet i tillvaron ska kunna fördjupas.

Tillit är en grundförutsättning för samarbete! Misstro försvårar samarbete! Här handlar tilliten om att jag litar på att de personer och organisationer som ingår i samarbetsprojektet är ärliga, icke-manipulativa och inriktade på att lösa de sakfrågor det gäller.

Tillit är en nödvändig grundsten i en kärleksrelation! Ömsesidig tillit skapar ett utrymme för växt och personlig mognad och omsorg om varandra i livets förvecklingar. I en kärleksrelation räcker det att en part låter sig styras av starka stråk av misstro för att växt och mognad ska bli i det närmaste omöjligt. Eller att en part utnyttjar den andres tillit för att dölja och manipulera. Båda dessa hållningar skapar ett “mentalt rum” där vi krymper som människor och där rädslan och tystnaden får allt större makt i relationen. Misstro glider lätt över i manipulation, kontrollbehov, aggressivitet – och i värsta fall i våld.

Vad är tillit?? Vi kan föreställa oss en ung människa som i sitt begynnande vuxenliv möter livet med ett stort mått av tillit. Om hen har ett sunt mått av misstro kommer hen att med stor sannolikhet att göra erfarenheter som stärker och fördjupar tilliten. Vi kan också föreställa en ung människa vars möte med andra människor och situationer främst präglas av misstro. Möten med personer och sammanhang utifrån en hållning där grundtonen är misstro tenderar ofta att ge erfarenheter som förstärker misstron. Bland att på grund av de komplicerade signaler misstroshållningen skickar ut. Folk kan reagera med att känns sig osedda, sårade, kränkta av misstron. Och då är en spiral igång.

Varför överväger tilliten hos en person? Och varför överväger misstron hos en annan? Tanken att vi väljer att vara tillitsfulla eller misstrogna är främmande för mig. Det är mig också främmande att det skulle vara givet av en gud eller annan övernaturlig makt. Från mitt perspektiv är det gener tillsammans med socialt och psykologiskt arv som bestämmer hur “balansen” mellan tillit och misstro ser ut i vårt begynnande vuxenliv. Var man sätter den gränsen kan diskuteras. Jag tänker ofta att puberteten är denna gräns.

Här kommer vi till den speciella fråga och övertygelse som varit drivkraften bakom såväl tillkomsten av boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”, som ett udda dörrknackningsprojekt 1979 och ett egensinnigt skolprojekt 1990 med diskussionsmaterialet “Budord för en modern tid” (kan googlas av den som är nyfiken).

Innan frågan börjar jag med utgångspunkten. I vårt begynnande vuxenliv har vi fått med oss en viss inre konstellation av tillit kontra misstro. Tilliten kan väga över rejält! Eller tvärtom, vilket gör allt mycket tuffare och svårare. Detta har vi fått med oss som gåva eller börda utan egen förskyllan. Det är inget som “jag har gjort mig förtjänt av” eller är “skuld till”. I vårt begynnande vuxenliv börjar vi på allvar att få en potential att fungera som ansvariga och reflekterande personer. Det innebär att jag har ansvar för fortsättningen av mitt liv, för vad som händer med det som jag fått med mig som “tillgångar”och “bördor”.

Utifrån detta kan man ställa följande fråga: Kan vi, med början i tonåren och genom hela vårt vuxenliv, påverka styrkeförhållandet mellan tillit och misstro genom våra val och handlingar?? Om man, som jag, svarar “ja” på denna fråga kommer förstås en massa frågor om “hur”. Här är allt mycket svårare och vanskligare. Min bok “Existentiell livssyn – kristen tro?” kan läsas som ett försök att ge ett svar på denna fråga.

Med denna bakgrund är det läge för det teologiska. Du lyfter fram Luthers tanke om att “tro är tillit”. Du reserverar dig mot tanken att det nödvändigtvis handlar om tillit till Gud. Det är i mina ögon en viktig reservation! Du skriver också apropå tillitens fundamentala betydelse “då är målet med människans Gudslängtan och Gudsfunderingar just tillståndet tillit”. Lite längre fram skriver du: “Med andra ord, den människa som upplever tilliten i tillvaron, skulle då kunna karaktäriseras som religiös utifrån ett Lutherskt Gudsbegrepp.

Du undrar hur jag ställer mig till detta resonemang om “tro som tillit” hos Luther. Det korta svaret är att jag är väldigt kritisk. Det döljer mer än vad det synliggör för att uttrycka mig lite krasst. Men det finns även ett långt svar med spännande komplikationer.

Jag börjar med en tidsreservation. När detta formulerades av Luther för 500 år sedan var det sannolikt givet för 99,9% av av europas befolkning att det fanns en gud som var grunden för allt och som man hade någon sorts relation till. Sedan brottades Luther med en frågan om en riktig och felaktig relation till Gud. Han hade starka erfarenheter från sin ungdoms av en gudsrelation präglad av rädsla och ångest. Någonstans på vägen gjorde han den omvälvande erfarenheten av en gudsrelation präglad av nåd och tillit. Det blev Luthers reformatoriska upptäckt och grunden för hans hårda kritik mot hur den dåtida katolska kyrkan i så hög grad gav näring åt en gudsrelation som byggde på rädsla och underkastelse. För Luther hade ALLA en relation till Gud!! Denna gudsrelation kunde däremot enligt Luther vara felaktig! Han talade då om OTRO!! En riktig gudsrelation präglades enligt Luther av tillit till en nåderrik gud.

Det blir alltså enligt mig en missvisande bild av Luthers syn när du skriver: “Med andra ord, den människa som upplever tilliten i tillvaron, skulle då kunna karaktäriseras som religiös utifrån ett Lutherskt Gudsbegrepp.” Som jag förstår det hävdade aldrig Luther att den människa som hade en ångestfylld relation till livet inte var religiös. Han hävdade att de hade en felaktig gudsrelation och han var dessutom så krass att han kallade den för “otro”. Enligt Luther kunde man tro på Gud, ett liv efter döden och Jesu kroppsliga uppståndelse och samtidigt leva i otro. Från mitt ateistteologiska perspektiv är detta en mycket viktig och intressant notering hos Luther. Och jag känner mig inte träffad i min gudlösa ateism. Utan snarare tvärtom! Luther tycks se sådana som mig genom en liten glipa i de teologiska ögonen!

Detta är en intressant och bister sida av Luthers teologi som har försvunnit ur synhåll. Att vara religiös men leva i otro!! Eller mer lutherskt: att “tro på Gud” men leva i otro. Finns det någon biskop eller ärkebiskop som predikat detta för Livets Ords ledare – och följare? I Luthers syn på otro kan vi nog få in alla sekter och en hel del av kristen förkunnelse i olika kyrkor och samfund.

Om man vill hålla kvar Luthers perspektiv idag måste man såvitt jag förstår blunda hårt för det enkla och banala faktum att det finns väldigt många helt sekulära människor och ateister vars liv är präglade av att tilliten har övertaget över misstron.

Erik, tycker du att dessa tillitsbaserade sekulära människor egentligen är religiösa?

Hur tänker du när du avslutningsvis ställer frågan: “Är tillit beskrivningen av en människas tillstånd som lever i en Gudsrelation?” När det gäller min syn på ordet gud som vi diskuterat tidigare så måste mitt svar bli “nej”. I världens mest sekulariserade land så finns samtidigt det internationellt sett högsta måttet av tillit – till myndigheter, skola, sjukvård, demokratiska institutioner! Jag leker ibland med tanken att Sverige kan beskrivas som det land i världen med störst antal troende utifrån Luthers tillitsbaserade syn på tro. Men då måste man släppa alla tankar på att “tro” gäller något övernaturligt.

Jag kanske ska lägga till epitetet “luthersk ateistteolog” i mitt CV.

Det är idag vanligt bland teologer och företrädare för kristen tro att skilja på “tro som tillit” visavi “tro som försanthållande” av dogmer och metafysiska föreställningar. Man menar då vanligtvis att en riktig och genuin tro gäller “tro som tillit”. Försanthållande tro framstår i dessa analyser ofta som något skumt och dåligt visavi “tro som tillit”. Utifrån hur du formulerar dig anar jag att du i långa stycken delar denna syn

Och jag är oense! Både som ateistisk frilansteolog och som konventionell teolog. Om jag för en liten stund leker konventionell teolog och går tillbaka till Luthers 1500-tal så skulle jag säga att en riktig och levande gudsrelation inte kännetecknas av måttet av tillit utan av att man lever på ett sätt som får tilliten till gud och tillvaron att växa och fördjupas. I en mindre lyckad – eller felaktig – relation till gud och tillvaron så krymper tilliten. Och om denna krympande livsrörelse håller i sig kommer livet sakta att präglas allt mer av rädsla, ångest, misstro och meningsupplösning. Flitig bikt, ymninga böner, mässor och högljudda hallelujarop hjälper inte mot de obevekliga konsekvenserna av en “felaktig gudsrelation”.

Detta innebär att måttet av tillit vid en given punkt i livet inte säger något om huruvida en människa har en bra eller dålig gudsrelation. Eller om hon har en bättre eller mera bristfällig tro.

Om utgångspunkten är en miserabel och dålig tillit – en skör och bristfällig tro – är det märkvärdigt och storslaget när denna människa med eller utan hjälp lyckas etablera en livshållning där tilliten börjar växa! Detta perspektiv finns såvitt jag vet inte tydligt uttalat hos Luther. Men jag är ingen Lutherkännare så jag kan ha fel. Jag har inte heller mött denna tanke hos t.ex. KG Hammar som kan karakteriseras som en nutida “tillitsteolog”. Inte heller hos någon annan ”tillitsteolog”.

Erik, hur ställer du dig till denna nästan inomlutherska kritik av Luthers syn på tro, tillit och en riktig gudsrelation? Jag menar alltså att den intressanta “trosfrågan” är om vi befinner oss i en livsrörelse där tilliten krymper eller växer och fördjupas. Nyckelfrågan blir i detta perspektiv om det finns val, livshållningar, stöd, kulturella berättelser som kan få tilliten att växa och fördjupas respektive vad som kan bidra till att underminera tilliten och stärka misstron? Jag skulle väldigt gärna se ett eller flera gränsöverskridande forskningsprojekt som ger sig på denna viktiga och spännande fråga.

Sist en liten notering. Erik Homburger Eriksson. utvecklingspsykolog (1902 – 1994), diskuterar tillit kontra misstro. Min sambo har påpekat att Eriksson i ett dialektiskt utvecklingsperspektiv menar att ett produktivt samspel mellan tillit och misstro efterhand formar dygden hopp. Spännade och viktigt! Jag konstaterar också att frågan “Vad är tillit?” kvarstår. Men det är spännande att skrapa på ytan.

.

5.

Inlägg 5 (av 7 under tema 4). Erik Stenberg-Roos.
Svar till Carl Gustaf Olofsson.
Tisdagen den 16 februari 2021!

Tack för ett långt och tankeväckande inlägg. Det ger mycket att fundera över, så mycket att jag för första gången helt enkelt får säga att jag låter bli att svara på allt, eftersom jag tror att mina svar eller kommentarer i sådana fall kraftigt skulle trötta ut de eventuella läsare jag inte hittills lyckats skrämma bort  

Jag kommenterar en hel del, jag svarar på en del, sedan skickar jag iväg det, så att inte svaren blir väldigt glesa.

.

Om Tillit och misstro

Mycket av det vi funderar över och det du skriver i detta ditt senaste inlägg handlar om tillit kontra misstro eller gemenskap och tillhörighet. Och så denna flockmentalitet… Mycket svårt! Jag som karaktäriserar mej som extremt religiös skulle vilja säga att jag har ett enormt behov av att få behålla min integritet. Jag klarar t.ex. helt enkelt inte av att följa alla dessa näst intill krävande ”stå upp-sitt ner” situationer i olika kyrkor. Jag måste få uttrycka mej som jag vill. Jag tycker dessutom att en gemenskap växer om man tillåter. Det är när gemenskapen börjar skärma av sej mot yttervärlden, eller när man börjar komma överens om att avsluta gamla relationer som jag blir rädd. Tilliten växer när vi är öppna, misstron växer när varje ord och handling ska vara utsatt för kritik, korrigering eller kommentarer.

Du skriver ”Man skulle eventuellt kunna säga att samspelet mellan en sund misstro och en sund tillit värnar varandra och förbättrar förutsättningarna för att upplevelserna av tillit och hemhörighet i tillvaron ska kunna fördjupas”.

Det håller jag helt med om. Jag skulle vilja gå ännu längre, jag skulle vilja säga att dom är beroende av varandra. Inom kyrkan finns ju på många sätt ett eget språk, kanske skulle man kunna översätta dessa begrepp med den eviga frågan om ”lag och evangelium”? Alla tycker vi om att få höra glada budskap, evangelium som vi säger inom kyrkorna, men frågan är vad det skulle vara värt om vi aldrig fick något annat än det? Och vad är egentligen rätt om ingen gör fel? Det finns en sundhet i både misstro och tillit. Den när viktig att vara medveten om och viktig att hitta.

När vi nu funderar över frågan om ”Varför överväger tilliten hos en person och misstron hos en annan” skulle jag vilja säga att jag inte har någon lösning. Men det är väl nära att tro på en variation av det urgamla temat om arv och miljö? Naturligtvis kan man hävda att vissa människor föds med mera tillit/misstro, men hur vi behandlar varandra, hur vi behandlar våra vänner, barn, grannar osv, kommer obönhörligen att ge konsekvenser.

Till skillnad från dej tror jag dock att vi väljer att vara tillitsfulla eller misstrogna, i alla fall i vuxen ålder. Jag tror att vi, som den danske teologen Lögstrup menade, föds öppna, d.v.s. fulla av tillit och förhoppning om tillit, men att livet gör att vi sedan sluter oss sakta men säkert, för att när vi är vuxna kunna vara helt vara slutna. Men med den mycket viktiga möjligheten att kunna vara öppna eller slutna.

Och vi måste tyvärr ha beredskap för hur vi kan hantera ett svek.

Du skriver om den där nyckelfråga, d.v.s. om det finns val som kan göra att vår tillit växer.

Jag tycker absolut att tillit kan växa, att misstro kan bekämpas, att människan kan utvecklas som tillitsfull varelser.

När jag ser tillbaka på mitt eget mycket bristfälliga liv, ser jag att där det gått rätt har det handlat mycket om att träffa människor som fått mej att se och tänka på nya sätt. Jag övergav ju faktiskt min tro, men kom tillbaka efter att jag träffat människor som imponerade så pass mycket på mej att jag ville utforska på nytt.

Min egen tillit krymper och växer, jag är på många sätt en mycket bristfällig humörmänniska, ska man uttrycka sej fromt är min livsrörelse en ständig vandring mellan korset och förklaringsberget, dvs för mej, eller sådana som mej, hittar vi aldrig riktigt fram, vi får helt enkelt leva mellan stor lycka och stora katastrofer. Men det är väl så det är för dom allra flesta? Jag har lite svårt för människor som säger saker som att ”efter att jag blivit frälst har allt blivit bra osv”. Mina största kristna förebilder är också dom som har haft enorma brister och problem.

.

Om Lutherska Gudsföreställningar

Jag tycker inte heller att en människa med ångestfylld relation till livet skulle sakna en möjlighet till en religiositet, eller ett sunt förhållande till Gud, jag menar heller inte att det är samma sak, jag menar att ett sätt att kunna karaktäriseras som religiös utifrån ett lutherskt gudsbegrepp är att vara tillitsfull i tillvaron. Det finns antagligen hur många som helst andra också. Dom andra är väl dessutom mer kända? Människor som i ångest, hat eller förnedring skrikit ut sin gudsfrågor finns oerhört ofta representerade när man citerar från olika teologihistoriska skeenden. Till och med i den allra mest laddade situationen av alla i hela NT, d.v.s. när Jesus dör på korset, skriker han ut sin egen ångest med orden ”varför har du övergivit mej”? Det är inte ens en fråga, det är ett konstaterande. Så gör jag själv, i något som jag faktiskt skulle vilja karaktärisera som en from stund.

Du skriver I en mindre lyckad – eller felaktig – relation till gud och tillvaron så krymper tilliten. Och om det håller i sig kommer livet sakta att präglas allt mer av rädsla, ångest, misstro och meningsupplösning. Flitig bikt, böner, mässor och hallelujarop hjälper inte mot de obevekliga konsekvenserna av den “felaktiga gudsrelationen” (min kursivering).

Det håller jag faktiskt inte med om, jag tycker att min egen gudsrelation har ganska mycket ”skavanker” och en hel del problem. Särskilt logiska. Jag menar också att religion bör utövas tillsammans med andra människor. Man kan antagligen nå stora andliga djup i en ensamhet, men vilken slags andlighet driver människan till att sluta sej? Jag menar också att biktsamtal, böner, mässor (hallelujarop är jag till viss del ganska kritisk mot) hjälper oss som har problem i vår gudsrelation. Men för mej är det viktigt att i väldigt stor utsträckning göra dessa saker tillsammans med andra, samt att gemenskapen tillåter att alla är olika. 

Sammanfattningsvis tycker jag att det uttryck du använder, ”dialektiskt utvecklingsperspektiv”, om det fruktbara samspelet mellan tillit och misstro som skulle kunna forma dygden hopp, är mycket vackert. Jag tycker att just dialektiken är enormt viktig. I en sund och fungerande gemenskap finns det alltid utrymme för denna livsviktiga dialektik.

Som ett exempel på en ickefungerande gemenskap skulle jag vilja ta en gemenskap på nätet som jag gick in i. Jag blev uppmanad att vara med och diskutera, att jag gärna fick ifrågasätta och bidra osv. Det var bara trams. Mitt första inlägg handlade om att vilja diskutera vad en väg är utifrån perspektivet ’Jag är vägen sanningen och livet’. Jag fick höra att det är skrämmande att en präst i Svenska kyrkan inte kan bättre än så osv. Och ja, jag lämnade diskussionen direkt.

Dialektik är tyvärr något som nästan är bortglömt bland teologer (och faktiskt också dom psykologer och kuratorer jag läser).

I detta inlägg har det blivit mycket svar från min sida. Lite märkligt med tanke på att vi diskuterar en bok du skrivit. Jag vet faktiskt inte varför det blivit så, men du ställer ju så viktiga frågor!

Avslutningsvis tycker jag verkligen att du ska lägga till epitetet “luthersk ateistteolog”!

.

6.

Inlägg 6 (av 7 under tema 4). Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos.
Fredagen den 26 februari 2021!

.

Tack Erik! Som avslutning på ditt inlägg skriver du att det är lite märkligt med att det blivit så mycket svar från din sida med tanke på att “vi diskuterar en bok” som jag har skrivit. Jag tycker det är spännande och viktigt att boken håller så pass hög nivå att den kan fungera som någon sorts stimulans för att på ett förtroendefullt sätt bena i viktiga och svåra existentiella frågor. Och att vi faktiskt gör det över gränsen “religiös” visavi “ateist”. Och om jag formulerar frågor så är det förstås okej med såväl ordentliga svar som problematisering av frågorna. Innan allvaret passar jag på att buga och tackar för din välvilliga avslutande “passning” på min lite skämtsamma fråga om jag i mitt CV kanske skulle lägga till beteckningen “luthersk ateistteolog”.

Apropå det diskussionsforum du blivit inbjuden till och som du hoppade av efter märkliga påhopp efter din första fråga. Jag blir förstås nyfiken på om det var ett kristet eller sekulärt diskussionsforum som inte stod ut med att en präst ställer frågan “Vad är en väg” utifrån den de bibliska orden “Jag är vägen sanningen och livet”. En viktig och högst relevant fråga! Jag vågar mig inte på en gissning!

Nu till den viktiga fråga där vi tycks vara oense! Men kanske ändå inte om vi tittar lite djupare. Eller så är vi genuint oense! Och det är i så fall helt okej.

Du skriver:Till skillnad från dej tror jag dock att vi väljer att vara tillitsfulla eller misstrogna, i alla fall i vuxen ålder.” Mitt korta svar är att jag tycker du har fel. I vårt begynnande vuxenliv har vi med oss en massa grundelement i vår inre värld. På grund av gener, socialt och psykologiskt arv. Den lyckligt lottade har så mycket gott med sig att tillit, omsorg, upplevelser av mening mm har ett fast övertag. Och tvärtom för den missgynnade och olyckligt lottade. För att måla en rejält svart bild: Misstron har övertaget, mörka känslor som handlar om kränkthet, hämndlystnad, avundsjuka, svartsjuka, hat, att styra genom hot och manipulationer etc. Om vi tänker oss en 15-årig kille eller tjej som börjar sitt vuxenliv med en inre värld där denna mörka sida har övertaget. Så här långt är vi ense!

Kan denna unga människa där misstron och “det mörka” har övertaget “välja att vara tillitsfull”? Jag säger mycket bestämt “nej”. Och jag blir osäker på vad du egentligen menar. Om du menar att vi inte är hjälplösa offer för vårt “arv” så håller jag med dig. Men det är något mycket mer komplicerat och svårt än att “välja att vara tillitsfull”.

Alltså, jag tror inte att vi kan väljaatt vara tillitsfulla”. Däremot tror jag att vi kan välja vilken sida i våra liv och vår inre värld vi vill vårda, odla och ge näring. Det innebär att medvetet börja leva med frågor om vilka handlingar och förhållningssätt som ökar förutsättningarna för närhet, vänskap, kärlek, omsorg, upplevelser av delaktighet och mening, öppen nyfikenhet, mm. Och vice versa: Vilka handlingar och förhållningssätt fungerar tvärtom; urholkar våra relationer, spär på misstron, underminerar förutsättningarna för att uppleva livsglädje och mening??

Här kommer vi till en kärnpunkt i min syn. De lyckligt lottade vad gäller dessa frågor kan rulla på med sina liv på ett ganska oreflekterat sätt och där tilliten ändå växer, relationer i vänskap och kärlek fördjupas, man reser sig på nytt efter svek, där viljan och förmågan att ta ansvar för den gemensamma värld vi lever i ökar. Dom klarar sig bra utan vare sig kyrka eller andra livsåskådningsgemenskaper. Man skulle kunna säga att det är ett gott betyg till det sekulära Sverige – eller kanske snarare det sekulära skandinavien – att det tycks finnas fler människor här där tilliten har övertaget än på något annat håll i världen. Samtidigt är det oroande att det finns tecken på att tilliten håller på att minska i Sverige.

Om de olyckligt lottade lever på på samma oreflekterade sätt är det stor chans att man fastnar i en olycklig livsspiral där de mörka sidorna får allt starkare fäste. Dessa människor behöver enligt min mening tydlig hjälp utifrån med att bli medvetna om att det finns ett grundläggande livsval som är möjligt att göra. Hur svårt och omöjligt det än kan kännas måste “jag” aktivt välja vilka livskvaliteter jag vill ge chansen att utvecklas och fördjupas i “mitt” liv. Man kan kalla denna grundriktning vad man vill. I boken kallar jag den “delaktighetens livshållning”. Ju tuffare och mörkare arv vi har att hantera desto viktigare är det med sociala strukturer som bär upp en medvetenhet om betydelsen av detta val, och som på olika sätt kan stödja en illa rustad människa att “hålla sig på vägen” när valet är gjort. Har man ett tufft och mörkt bagage så kommer det att vara väldigt svårt ibland. Och dikeskörningar kan man lugnt räkna med. Då är det jätteviktigt med ett sammanhang som utan moraliska pekpinnar ger stöd för att hämta hem och komma igen. Och komma upp på vägen!!

Så frågan är nu Erik hur oense vi är kring frågan om vad vi “kan” och “inte kan” välja vad gäller tillit eller misstro. Och var finns kyrkan i detta??

Innan jag slutar vill jag säga något om din kommentar om bön, mässor mm. Om man är på flykt från sig själv, sitt samvete och hjärta, för att man så starkt vill tillhöra en viss gemenskap så finns det inget annat sätt att göra rätt på än att “sluta att fly” från sig själv. När man i ett kristet sammanhang försöker tränga undan det inre kravet att “sluta fly” så kan man försöka mota undan det tilltagande mörkret med bön, mässor, hallelujarop, svängig lovsång. Det hjälper inte! Om man är “på vägen” i all sin bristfällighet och kanske håller på att hämta sig från en dikeskörning så är läget förstås helt annorlunda. Jag har inga svårigheter att föreställa mig att bönen och ahllelujaropen etc då kan fungera som hjälp och stöd. Så i mina ögon är dina böner, mässor och hallelujarop i en gemenskap “livshjälp” i stället för försök att få “flykthjälp”. Och det är något RADIKALT ANNORLUNDA!!

Detta med “livshjälp” i genomtänkta organiserade former är en oerhört intressant fråga. I detta nu är jag till och med beredd att säga att denna fråga funnits som något av en hjärtpunkt i den livsprocess som bland annat resulterat i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”.

Sist vill jag säga att jag med nyfikenhet har noterat att du tycker att detta med dialektiken mellan tillit och misstro som kan utveckla dygden “hopp” (Erik H. Erikson) var intressant. Och än mer intressant var att du saknade detta och det dialektiska perspektivet i den moderna teologin. Detta är verkligen ett stort och intressant ämne!!

Erik, om du är nöjd så får du avrunda och avsluta tema 4 “Om död och tillit”.

.

7.

Inlägg 7 (av 7 under tema 4). Erik Stenberg-Roos.
Svar till Carl Gustaf Olofsson.
Måndagen den 8 mar 2021!

Måndagen den 8 mars 2021

Då avslutar jag denna för mej mycket tankeväckande diskussion kring kapitlet. Jag gör det med några reflektioner, så får vi komma överens om hur vi tar oss an nästa kapitel.

Det första jag skulle vilja fundera över är den dialektiska metoden. Jag är mycket stark anhängare av den, särskilt när man försöker resonera på vuxet vis med varandra. I den här diskussionen har jag lärt mej mycket, jag har fått många tankar att fundera över och jag har slagit upp, kollat och frågat lite olika folk om hur dom ser på saker vi diskuterat. Sedan har jag svarat dej. Jag behöver dialektiken, att låta teologi/filosofi växa fram ur ett möte där man inte har på agendan att övertyga dialogpartnern om ens egna åsikters förträfflighet.

Den diskussion jag hänvisade till förelåg på ett ”kristet” forum. Själv skulle jag dock vilja säga att detta är ett kristet forum, men då skulle jag på något sätt klistra etiketten ”kristen” på dej, det vill jag inte.

Vi diskuterar möjligheten av att kunna välja om man vill vara tillitsfull eller inte. Mitt svar är egentligen det jag sagt förut. Jag menar att man måste vara tillitsfull, även om man kanske inte kan det. Det är en del av livets villkor. Den människa som inte är tillitsfull mot en enda annan varelse, blir fullständigt isolerad. Jag har sett det så många gånger. Jag tycker dock att det är främst vi män som går vilse i detta.

Ska man göra teologi av detta finns det en väldigt tydlig liknelse om tilliten i livet, den handlar om mannen som ger ”talenter”, eller låt oss kalla det för tillitsmöjligheter (?)/ kärlek eller vad som, men den är såvitt jag kan förstå en betraktelse över livet självt. Många har fått mycket, många har knappt fått något alls. Jag menar att alla har fått något. För dom som upplever att vi kan ge något, menar jag alltså att vi måste försöka hjälpa även den unga personen i ditt exempel, så att hon kan bli mera tillitsfull. Jag håller med om att det är omöjligt, nästan omöjligt, men alltså bara nästan. Det finns en tillit i oss alla, och kanske ska man t.o.m. säga att i olika perioder av våra liv finns det mer eller mindre tillit i oss? Jag tycker det är oerhört komplicerat, jag håller med om det. Men jag vägrar faktiskt att ge upp om jag har chansen. Och när jag börjar ge upp, tycker jag att jag ska försöka byta jobb.

Jag menar nog mest som du säger, att vi inte är enbart offer för våra arv, för jag vill inte göra det lätt för mej. Det är svårt, men livet är svårt.

Du frågar var kyrkan finns ’i detta’? Jag menar att om kyrkan ska vara relevant för människor måste den finnas mitt i denna problematik. Människor som bär på minimal tillit måste få kunna hjälp.

Jag tycker att din rubrik, där du kallar det för delaktighetens livshållning är mycket bra. Vi måste dela livet med varandra.

Och allra sista reflektionen, att hjälpa någon att fly från sitt liv är jag helt ointresserad av. Vi har bara ett liv, vi måste hjälpa varandra att leva det. Och det är väl därför en ständigt grubblande teolog till kristen, sitter och funderar ihop med en ständigt grubblande ateist om livets villkor och möjligheter? Jag klarar mej inte själv, jag vill inte ens försöka klara mej själv. Jag vill ha dialektiken i min vardag 🙂

Om du tycker att detta var en avslutande reflektion, så stänger vi detta tema och ger oss in i nästa. Ser fram mot att höra från dej!

.

Slut på tema 3.

.

Fortsättning följer!

Tema 4 påbörjades torsdagen den 7 januari och avslutades måndagen den 8 mars. Den 21 mars påbörjades Tema 5 av Erik Stenberg-Roos. Han har valt rubriken “Teologisk utveckling och monster”. Temat utgår från kapitel 4 “Skrift, ande och kultur” i boken.

Kapitlet finns på internet (googla). Men köp gärna boken. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. nätbokhandlar. Den finns också på Dillbergs bokhandel i Kalmar till ett bra pris. Boken finns även på ett antal bibliotek. Om du frågar efter den på ditt lokala bibliotek finns det goda chanser att dom tar hem den. Vill du följa textsamtalet efterhand som inläggen publiceras så är du välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp”.

Presentation.

Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats när det hunnit bli januari 2021. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012. Coronapandemnin har varit avgörande för idéen om ett textsamtal. Den första tanken var ett eller två “scensamtal” inför publik. 

Erik Stenberg-Roos.

Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han hemförlovades från sin tjänst i Thailand i mars på grund av covidpandemin. Han återvände till Thailand tillsammans med sin hustru i mitten på november 2020. Så nu pågår detta textsamtal tvärsöver halva jordklotet, det är 9 timmars tidsskillnad. 

Erik Stenberg-Roos var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst. Han började började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999. 

Carl Gustaf Olofsson

Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till de existentiella livsfrågorna. Ett huvudtema är spänningen mellan det gudlösa och det traditionellt kristna.

Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig ibland ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.

.

Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook mellan Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson:

Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro?? (7 inlägg)
Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. (7 inlägg)
Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. (8 inlägg)
Nr 124. Tema 4. Död och tillit. (denna blogg) (7 inlägg)
Nr 125. Teologisk utveckling och monster? (5 inlägg)

Publicerat i Okategoriserat | Lämna en kommentar

Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. Textsamtal med SKUT-prästen Erik Stenberg-Roos

Totalt 8 inlägg under Tema 3.
Publicerade mellan den 17 oktober och den 10 december 2020. 

.

Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Textsamtalet utgår från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som genom ett oväntat initiativ förvandlades från nätbok till tryckt bok i slutet på maj 2020 (se fliken ”Bok2020”). 

Skribenterna i textsamtalet är bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.

Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat – och skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är ca 1 inlägg i veckan. Det innebär mellan 5 och 10 dagar mellan varje inlägg.

Varje avslutat tema i textsamtalet redovisas i en blogg. Blogg Nr 119 redovisar den första samtalsomgången under temat ”Traditionell kristen tro?”. Blogg Nr 120 innehåller inläggen under tema 2: ”Den existensreligiösa livssynen”. 

Denna blogg innehåller de 8 inläggen under tema 3: “Samvetets, hjärtats och sanningens röster”. Samtalet i denna blogg utgår från Kapitel 2: Ansvar och flykt. Det första inlägget publicerades den 17 oktober och det sista den 10 december.

Tema 4. ”Om död och tillit” påbörjades den 7 januari av Erik Stenberg-Roos. Det utgår från kapitel 3 ”Utsatthet och transcendens” i boken. Man är förstås välkommen att följa textsamtalet direkt genom att gå med i Facebookgruppen ”Existemtiell livssyn . kristen tro? ….. diskussionsgrupp”.

.

.

1.  

Inlägg 1 (av 8 under tema 3). Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.
Lördagen den 17 oktober 2020! . 

Då tänkte jag börja att diskutera och faktiskt även problematisera kapitel två.

Jag har läst kapitel 2 (Ansvar och flykt) ett par gånger, kanske har jag missat något, men jag skulle ändå vilja diskutera det ur ett framförallt psykologiskt perspektiv. Jag skulle vilja börja med att säga att jag håller med dej, men jag tycker därmed att vi båda gör det för lätt för oss: vi har nämligen inte med oss klassperspektivet. 

Du skriver t.ex. ’Samvetets röst står för den inre upplevelse som ‘säger’ att ‘detta är orätt’ respektive ‘detta är rätt’. Det gäller visavi handlingar som jag har begått eller står i begrepp att begå men också visavi andra människors handlingar och olika företeelser i samhället. Samvetets röst är ett inre krav att göra någon form av motstånd mot sådant i mig själv och i min omvärld som jag upplever som orätt, destruktivt, förstörande, ont. Detta är i överensstämmelse med konventionellt språkbruk’.

Jag tycker att du resonerar helt riktigt, men jag menar att du inte tar hänsyn till vad som karaktäriseras som rätt och riktigt i olika delar av världen, olika delar av klassamhället eller olika intressegrupper. 

Vad är egentligen kärlek? Vad är egentligen ansvar? Vad är rätt och vad är riktigt? Jag menar att människan karaktäriserar dessa storheter på vitt skilda sätt i vitt skilda delar av världen och i skilda delar av historien. 

Jag lyssnade till Ann Heberlein en gång. Jag tycker hon är en duktig föreläsare och har mycket intressant att säga. Om jag uppfattade henne rätt, menade hon t.ex. att det finns vissa handlingar vi människor INTE utför, just för att vi är människor. Detta var grunden för ett resonemang som mynnade ut i hållningen att det finns en skapelsegiven etik om vad som är rätt eller fel. Alltså ungefär det du kallar för ’samvetets röst’. Jag frågade henne vilka de handlingar skulle kunna vara, och som exempel tog hon att ’vi kokar inte spädbarn’. Jag accepterade svaret under föreläsningen. 

Men sedan började jag fundera. Är det verkligen så? I södra Afrika våldför man sej på spädbarn när man själv har AIDS, för att det finns en tanke om att detta skulle kunna bota AIDSsmittade män. Och är det verkligen så att dessa spädbarn inte t.ex. eldas upp likt forna tiders ’häxor’ efter våldtäkten? Har jag förstått det fel? 

Eller att man skjuter/hugger ihjäl spädbarnen som tillhör en annan grupp än den egna i olika delar av världen? Jag har läst berättelser om hur man snittat upp gravida kvinnor, låtit barnet ramla på golvet, för att sedan stampa ihjäl det. 

Med detta vill jag säga att människan kan vara hur ond som helst, utföra vilka onda handlingar som helst, eftersom hon är övertygad om att det är rätt och riktigt att göra dessa handlingar. Hon har helt enkelt fått lära sej att vissa saker är riktiga. Och den som har fått lära sej att det du och jag kallar ’onda handlingar’ egentligen är ’riktiga och goda’, den kommer att ha en annan syn på ’samvetets röst’. Då ger ’samvetet’ olika uppdrag. 

Jag kallar mej för kristen, men jag måste få definiera hur jag ser på kristen tro. Jag menar att jag har mycket lite att göra med den s.k. ’Naturliga kristendom’ som förespråkades under Nazityskland. Du kallar dej för humanist, men jag utgår från att du inte sympatiserar med den s.k. ’Evolutionära humanismen’ som även den fanns starkt inom Nazismen. Jag menar att om Nazismen segrat, skulle vi haft generationer av barn som lärt sej vad kristendom, godhet, moral, kärlek osv är, ur ett Nazistiskt perspektiv. Och likaså skulle vi haft en helt annan syn på humanismen, eftersom den då definierats utifrån en helt annan värdegrund än den som faktiskt segrade. 

Låt mej ta några fler exempel: den bilmekaniker jag anlitat flest ggr heter Ali, en extremt duktig Iranier. Han är en av dom som flydde under det att Saddam Hussein gasade ihjäl kurder under det sena 80-talet. Alla jag har träffat på tycker att Saddam Hussein gjorde fel. Gjorde han det?

Ja, ur mitt perspektiv. Men inte ur sitt, dvs det förhärskande i den tidens Irak. Jag är helt övertygad om att han enligt sej själv tyckte att han utförde goda handlingar när han enligt sitt eget tycke gasade ihjäl dom livsfarliga kurderna, dom som han menade hotade hela samhällsordningen. (En tanke som snuddar vid Uttåget ur Egypten, där ett fungerande samhälle förstördes enligt Egyptierna, eftersom Israelerna plötsligt fick för sej att förstöra detta goda samhälle). På precis samma sätt som Hitler tyckte att han utförde goda handlingar när han försökte genomföra ’den slutgiltiga lösningen på judeproblemet’. 

(Ursäkta att jag tar extrema exempel, men det blir förhoppningsvis tydligare då). 

Vad som är gott, rätt och riktigt formas alltid av miljön och vad man fått lära sej. ’Samvetets röst’ talade om för Georg Bush att det var riktigt att döda en halv miljon Irakier, annars skulle dom utföra negativa handlingar mot USA. 

Jag håller verkligen med dej i det du skriver, men språket och värderingarna är våra, dvs en övre medelklassvenska från 2000-talets början. Och det stora svåra är hur vi sprider våra värderingar på ett sunt sätt, så att fler börjar ha samma etiska hållningssätt som vi, för det är ju faktiskt det vi vill? 

Så vad blir kvar av din oerhört vackra mening ’Samvetets röst är ett inre krav att göra någon form av motstånd mot sådant i mig själv och i min omvärld som jag upplever som orätt, destruktivt, förstörande, ont’, när denna röst uppmanar människor till saker som är helt makabra, men som t.ex. uppfattas som riktiga av dej eller mej?

Jag tycker att du tangerar ett svar i avsnittet du kallat för 2.1.9. ’Barnets oskuld’. Jag tycker att du utgår från att det går att hjälpa en människa med en trasig barndom att bli hel. Gott så. Men det finns människor som helt enkelt inte kan förstå att det liv dom lever, innehåller vad du och jag kallar för onda handlingar. 

Det finns en skrift som kallas för ’Den trälbundna viljan’, där Luther markerar att människan inte har någon fri vilja förrän efter det att Gud räddat henne ut ur djävulens våld. Det är ett medeltida språkbruk och en medeltida begreppsvärld, men jag tycker att det ligger något i det. Människan har ingen fri vilja förrän efter det att hon är…Vadå? 

Upplyst? Utbildad? Frälst? Sekulär? ’Kommit till insikt’?

Hur får vi den helt underbara situation, som jag menar först måste komma, för att dina mycket vackra tankar ska hålla? Alltså att människan ska kunna välja och agera fritt och därmed utföra det du och jag kallar för goda och kärleksfulla handlingar? Och där samvetets röst säger det du och jag menar vara vackra och fina ord, som sedan mynnar ut i vackra och fina handlingar enligt dej och mej?

Ursäkta mina hårda exempel, men som sagt, jag blir förhoppningsvis tydligare då. Ser fram mot ditt svar!

.

2.  

Inlägg 2 (av 8 under tema 3). Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos.
Lördagen den 24 oktober 2020! . 

Erik, det är en viktig och svår problematik du tar upp. Du ställer frågan om inte analysen av vårt förhållande till “samvetets, hjärtats och sanningens röster”, främst gäller en välbärgad västerländsk medelklass? Du belyser problematiken med ett antal exempel.

Jag tror att du har rätt i att tradition, kultur och sociala omständigheter som klasstillhörighet i långa stycken präglar den värdeskala vi lever utifrån. Det är en brist i kapitel 2 “Ansvar och flykt” att detta inte är behandlat mera medvetet och tydligt.

Till detta kommer de laddade frågorna om såväl kulturell utveckling som personlig mognad i psykologiskt, moraliskt och existentiellt avseende. Vi kan vara auktoritetsbundna och oförmögna att känna omsorg och moraliskt ansvar för världen utanför släkt- och familjekrets trots att vi tillhör en välutbildad västerländsk medelklass. Din kritik har gjort mig tydligare medveten om att det sannolikt är så att man behöver ha uppnått en viss mognadsnivå, moraliskt och existentiellt, för att man ska “dras in” i de erfarenheter och den speciella dynamik jag försöker analysera i kapitel 2.

När det gäller teorier om personlig utveckling finns det antal namn. Jag känner bara till dom ytligt. Så utöver ‘namedropping’ är det en påminnelse till mig själv om att jag borde ‘läsa på’ bättre. När det gäller fokus på moralutveckling så finns namn som Lawrence Kohlberg (1927 – 1987) och Carol Gilligan (f.1936). När det gäller fokus på en bredare personlig mognad finns Erik.H. Erikson (1902 – 1994) och Jane Loevinger (1918 – 2008) . När det gäller utveckling och fördjupning av en personlig tro så finns James Fowler (1940 – 2015). Det finns säkert fler viktiga namn. Är man nyfiken kan man googla. Det finns bra artiklar på Wikipedia om samtliga personer.

Ytterligare en komplikation gäller hur en viss stark och “god” värdegrund på oväntade sätt kan försätta människor i valsituationer som är fruktansvärda. Inkvisitionen är ett exempel. Vid en viss punkt framstår det som rätt att göra allt som står i ens makt för att minska antalet människor som ovillkorligen kommer att hamna i den eviga elden om dom följer “denna nya irrlärare”. Om nu Gud anförtrott mig och min grupp med redskap för att förhindra detta så framstår det utifrån en viss tydlig inre logik som en skyldighet att handla med kraft trots att ‘hantverket’ är obehagligt och smärtsamt. Martin Luther var lika tuff mot vederdöparna, den första baptismen på 1500-talet.

Jag blev väldigt tagen när jag i slutet av 1980-talet läste Arthur Koestlers båda böcker “Natt klockan tolv på dagen” (1940) och “Yogin och komissarien” (1945). De skrevs efter hans uppbrott från sitt starka kommunistiska engagemang. Han beskriver en typ av dilemman en människa kan hamna i när hon utifrån ett djupt personligt engagemang hade försvurit sig åt visionen av det goda klasslösa samhället. Det ingår i spelreglerna att det finns människor och samhällskrafter som aktivt motarbetar denna ‘goda vision’. Vad händer när man fått makten?? Om nu historien har utrustat mig – oss – med makten att sätta stopp för dessa “destruktiva krafter” som kan omintetgöra den goda, klasslösa framtiden? Plötsligt kan man utifrån sina högtstående värderingar befinna sig på ett sluttande plan till att bli en hårdför kommissarie som gör sin smärtsamma plikt för den goda framtiden.

Jag har flera gånger tackat min lyckliga stjärna att jag inte var ung, entusiastisk socialist i 1920-talets Ryssland när man började lägga grunden till Gulagarkipelagen. Jag är också glad att jag inte var en ung entusiastisk kulturrevolutionär i Maos Kina på 1960-talet. Jag tar dessa exempel som en komplettering av dina för att jag kan identifiera mig med de grundläggande värderingarna.

En viss medvetenhet om det den komplexa kulturella biten kring “samvetets, hjärtats och sanningens röster” finns i boken. Det gäller t.ex. ett avsnitt början av kapitel 4 “Skrift, ande och kultur” (s.138.)

“Under lång tid i människans historia verkar denna begynnande förmåga att samtidigt se den universella människan och den unika personen i den andre vara knuten till den egna klanen och folkslaget. Begreppet människa gäller ofta det egna folkets medlemmar, medan människor från andra folkslag språkligt betecknas som någon som inte är riktig människa. Handlingar som är otänkbara i förhållande till det egna folket kan utifrån denna begränsning bli möjliga i förhållande till andra stammar och folkslag.

När förmågan att se det universellt mänskliga i den andre börjar sträcka sig över den gräns som klan, folk och språk utgör så innebär det en viktig kvalitativ brytpunkt i utvecklingen av förmågan att älska hos människan. Kärleken börjar universaliseras. Att detta sker hos enstaka personer utgör sannolikt en grundläggande förutsättning för samtliga stora världsreligioners tillblivelse. Samtidigt blir dessa också det första stora kulturella stödet för detta märkliga och gåtfulla skeende i den kosmiska utvecklingsprocessen. Religionernas berättelser, tillvarotolkningar, riter och myter, dvs former som människan har skapat, blir något som griper in i och stödjer denna sköra och motsägelsefulla tillblivelseprocess. Detta innebär ett kvalitativt nytt steg av avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen av kärlek och medvetet tänkande hos människan.

………………

Utöver sin givna individuella sida får utvecklingen av medvetet tänkande och kärlek därmed också en viktig kulturell sida genom att sakta börja inordnas i en historisk mänsklig process av erfarenhetsutbyte, konstnärlig gestaltning, dialog och kritisk reflektion.”

Slut citat!

Jag hoppas att du är något sånär nöjd med mitt svar på din viktiga fråga. Annars får du problematisera ytterligare!

Jag höll på att tappa bort att det i avsnitt I.7 “Flykt och ondska” (s.58 – eller googla) görs en analys av hur en specifik typ av ondska kan uppstå i ett högst ordinärt välbärgat västerländskt sammanhang. Det handlar om att systematiskt och manipulativt undergräva tilliten!

Erik, hur ser du på denna typ av ondska som inte på ett enkelt sätt kan avläsas genom synbara destruktiva och våldsamma handlingar?

Ytterligare en fråga i anslutning till kapitel 2. Hur ser du som präst och själavårdare på analyserna i kapitlets början? Menar du att din kritik undergräver analyserna av vad som där kallas “genombrottsupplevelser” respektive “den existentiella sorgeparadoxen” och “icke-vågandets smärta”? Analyserna är existentiella/psykologiska och helt utan något tal om gud. Ändå berör det, som jag ser det, viktiga teman inom kristen själavård. Kan du som aktiv präst och kristen tycka att en sådan analys är okej? Om du tycker det är okej – eller t.o.m. värdefullt – förändrar det något i din syn på kristen själavård?

Erik, jag ser fram emot dina vidare funderingar kring såväl mitt svar som mina nya frågor.

.

.

3.  

Inlägg 3 (av 8 under tema 3). Erik Stenberg-Roos.
Svar till Carl Gustaf Olofsson

Söndagen den 1 november.

Jag är mycket nöjd med ditt svar, som du frågar 😇 

Jag vill återigen markera att jag absolut inte är ute efter att kritisera, jag vill resonera, jag tycker det är roligt och givande. 

Jag tänkte börja med att säga något kort om teorier om personlig utveckling eller hur det uttrycks. Jag är inte så hemma på det inom psykologin, men jag läste en del om det inom teologin, men där handlade det mycket om trons nivåer, eller att utvecklas i tro, eller t.ex. ’Nådens ordning’ osv. Jag är ganska tveksam till sådana typer, jag får ibland en känsla av att det handlar om en slags trappa, där den som finns överst på trappan är den som kan tron bäst. Problemet inom teologins värld är ju att alla som befinner sej högt upp på trappan menar sej ha gått igenom alla stegen, dvs kan säga ’hur det egentligen’ är. 

En annan sak är att det mycket centrala begreppet ’Nåd’ inom kristendomen, kan översättas med ’att sätta den gällande rättsordningen ur spel’ e.d. Ordning hör nog mer hemma inom filosofin, och inte inom teologin, tron är inte logisk, den bygger inte på logik. 

Du skissar på en sorts ondska i avsnittet med rubriken “Flykt och ondska”,  Jag tycker du gör helt rätt som blandar in begreppet djävulen i diskussionen där. När jag läste grekiskan var översättningen och diskussionen kring begreppet en av dom stora ahaupplevelserna jag fick. Det vanligaste är att man resonerar ungefär så här vad gäller ’djävulen’: uttrycket heter ’diabolos’ på grekiska, vilket betyder ’splittra’, ’slå isär’ eller ’söndra’. En djävulsk verksamhet eller en djävulsk ide, innebär alltså att söndra människors gemenskap, att så splittring. Det är s.a.s. den bibliska ondskan, att söndra människors gemenskap. 

Jag tycker att du skissar alldeles utmärkt på det i den mycket smärtsamma beskrivningen av ondska. Jag håller verkligen med om att idéerna och metoderna kanske inte behöver vara medvetna eller beräknande, men att dom genererar den typen av ondska. Exemplen med Jim Jones och Hitler är talande och bra. 

Men jag skulle vilja ta analysen ett steg till: vad gör vi för att hindra detta? En religiös (eller faktiskt politisk också) rörelse måste till varje pris vara utsatt för insyn. Om man t.ex. tar Svenska kyrkan, så är det lätt att hitta fel och brister, men ett kyrkoråd och en demokratisk valprocess gör att det är öppet för insyn. Så är det t.ex. inte inom Sveriges Stadsmissioner, där man inte kan välja till styrelser osv (därför ser det också ut som det gör hos dom, dvs fullständigt odemokratiskt, ineffektivt men skyddad mot insyn).  

Jag ser således på det som jag ser på så mycket annat. Vi måste engagera oss i varandra. Varje religiös rörelse måste vara öppen och vi måste ha t.ex. ekumenik för att lära oss av varandra och för att det inte ska bli några slutna möten. Jag tror att det är där den typen av ondska du skissar på börjar. 

När det gäller hur jag som samtalspartner/själavårdare ser på de begrepp du skissar på, skulle jag vilja börja svara så här: min grundtanke med all själavård är att jag bildligt talat står med en öppen famn inför den som vill komma och samtala med mej. Naturligtvis bara bildligt, jag t.ex. kramar aldrig en konfident. Men sedan börjar en rörelse, där det går ut på att försöka trycka konfidenten ifrån mej, och hjälpa honom/henne att stå på egna ben och klara av att leva sitt eget liv, fatta egna beslut och så stå för dom. Ska man vara from kan man använda Psaltarens ord och säga att Guds önskan är att man ska stå stadigt, på en klippa, att människans steg ska vara fasta. Ett bildspråk, men jag tycker det säger att man ska sikta på att människan jag samtalat med till slut ska vara självgående. Och jag ska bli överflödig i den människans liv, iaf som stöd. 

Jag skulle också vilja säga något om de mustiga begrepp du använder. Eftersom du önskade mina reflektioner som samtalspartner eller själavårdare, blir det alltså även här ur detta perspektiv jag svarar. 

Jag tycker att uttrycket ’genombrottsupplevelser’ är bra. Och dom gånger jag själv fått vara med och på något sätt bidra till att en människa fått sin genombrottsupplevelse tycker jag det är stort. För det är ju faktiskt det vi vill, att människor ska kunna bli mera sej själva, vilket jag tycker verkar vara ett sätt att beskriva uttrycket ’genombrottsupplevelser’. 

Uttrycket ’’den existentiella sorgeparadoxen” uppfattar jag som en del i resonemanget att människan ångrar mest det hon INTE gjorde, inte det hon gjorde som gick fel. Jag skulle vilja ta den tanken ett steg till, jag menar att när jag träffar någon som bär på känslan av att inte ha vågat, är risken stor för bitterhet. När jag läste ämnet ’själavård’ sa vår lärare att detta är den allra svåraste känsla han stött på. Han menade att det finns väldigt lite som är konstruktivt i bitterheten. Det enda han kunde hitta var att det fanns någon sorts längtan. 

Samtalet skulle därför kunna bli bra om man började med frågor som ’hur skulle du vilja att ditt liv hade blivit?’. 

Jag tycker det räcker med att se på sej själv och det livet man har levt. Vad ångrar jag mest? Det jag gjorde eller det jag inte gjorde? Och hur lever jag med denna smärta, hur kan jag hantera den så att jag inte blir bitter?

Det enda svaret jag får i Bibeltexter är ’liknelsen om den förlorade sonen’. När den unge slashasen kommer hem blir det fest, den äldre sonen är ute och jobbar. När han närmar sej hemmet får han efter ett tag ett samtal med pappan. 

Den hemmavarande sonen säger i princip bibelns bittraste kommentarer, dvs ’här har man ansträngt sej för att vara duktig, vad har jag fått för det? Inte ens en killing…’

Replikerna dryper av bitterhet. 

Men faderns recept är vad jag uppfattar vara kristendomens kärna, nämligen gemenskap. ’Kom och var med på festen, kom och ät, spela och sjung, festen är kravlös och syftet är att vi ska roa oss’. Därför tycker jag att ’’den existentiella sorgeparadoxen’’ måste gå att hantera, så att människan inte faller ner i ett mörker, receptet är gemenskap och diskussioner, dvs möten. 

Således tycker jag att analysen du gör är god och ok, kanske är det språket som hindrar dej från att blanda in ordet Gud? För vad är Gud? Om djävulen innebär att splittra, så är djävulens/ondskans motsats att hela, dvs ’symbolos’ på grekiska, vilket betyder att ena. Vi har ordet symbol därifrån. Det som enar människor kan alltså kallas för Gud, men det är ju inte hela sanningen. Gud är större, om man får använda det uttrycket. Det finns en sociolog, Emelie Durkheim, som driver tesen att summan i en grupp alltid är större än de enskilda delarna. Jag tycker det är ganska mäktigt. På något sätt ’uppstår’ Gud när människor träffas? Man kanske också kan uttrycka den tanken med orden ’När två eller fler är samlade i mitt namn (dvs gemenskapens namn), är jag mitt ibland dom’. 

Hur tänker du inför Gudsbegreppet utifrån det sista perspektivet? Och hur ser du på bitterheten? Ser fram mot dina reflektioner!

.

.

4.  

Inlägg 4 (av 8 under tema 3). Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos. 
Lördagen den 7 november.

.

Tack Erik! Det är viktiga frågor du tar upp. Och åtminstone en är dessutom svår. Jag kan nog inte beta av alla.

Jag börjar med den fråga som jag tycker är viktigast – och svårast. Bokens analys av “den existentiella sorgepradoxen” gäller nederlag och feghet visavi mitt ansvar mot andra, mot samhället, min yrkesheder. Du fäster ögonen på det svåra och viktiga när vi sviker oss själva. När vi låter oss hunsas, osynliggöras, svikas, behandlas illa – utan att vi gör ett tydligt motstånd och tar de risker det innebär att “sätta ner fötterna”. Om detta utspelas i en kärleksrelation där den andre sedan dessutom bryter upp så har man ett väldigt komplicerat känslolandskap att hantera. Detta viktiga område ingår inte i bokens analys av den existentiella sorgeparadoxen. Det är en brist! Det är värdefullt att du noterat detta.

Jag säger som Peter Dalle, i rollen som den sympatiske uppfinnaren i komediserien Lorry, som gick i början på 1990-talet. När han får allvarlig kritik mot en ny strålande idé så ser han lite sorgsen ut och lägger pannan i djupa veck och säger “Tänkte inte på det!”

Vi kan lite grovt kalla dessa båda olika områden “nederlag visavi mitt ansvar för omvärlden” respektive “nederlag visavi mitt ansvar för min egen person”. Frågan som väcks är om den märkliga process som jag försöker ringa in med begreppet “den existentiella sorgepradoxen” också kan inträffa visavi svek mot den egna personen för att man är rädd för ensamhet, kränkningar, våld, övergrepp? Kanske! Men det krävs nog en klokare personer än jag för att svara på det.

Intressant att du så tydligt tar upp känslan av bitterhet. Det finns starka och svåra känslor som har en förmåga att urholka oss och krympa våra personligheter om de blir kroniska. Bitterhet är en sådan känsla. Hat och hämndbegär är två andra. Samtliga har sin grund i svåra kränkningar, förödmjukelser, övergrepp, utnyttjande, våld – mot en själv eller personer man älskar och står nära. Att försöka lägga locket på utifrån någon sorts moralistiska skäl för att det är “fula” och “destruktiva” känslor tror jag är helt fel.

Detta är svarta och ibland fruktansvärt smärtsamma känslor. Min kanske naiva syn är att det är viktigt att både känna och erkänna denna typ av svåra känslor utan att moralisera över oss själva. En orädd själasörjare eller terapeut – eller vän – kan vara ett viktigt stöd i detta. Det handlar om att vara närvarande i personens möte med det “svarta” utan att släta över! Min tro är att om man med eller utan yttre stöd förmår känna dessa svåra, och ofta tabubelagda känslor, i sin fulla kraft så kan man öppna dörren mot vreden och den djupa sorgen. Över det förfärliga som hänt, det som gjorts mot mig eller närstående, över de kanske år av liv som har förspillts på grund av destruktiviteten hos en viss person eller ett visst sammanhang. Sorg över att man under lång tid inte har vågat!

Intressant med din lilla språklektion! “Symbola”, det som binder samman och “diabolisk” och “djävulskt”, det som söndrar och bryter ner. Apropå din uppskattning av att jag några gånger använder ordet “djävulen” och “frestaren” så är det viktig att påpeka att jag tydligt “sekulariserar” dessa ord. Jag skapar samtidigt en bro till det bibliska språket genom att lyfta fram hur dessa traditionell kristna ord mycket väl kan tolkas som ett sätt att försöka beskriva en del i det inre kraftfält som uppstår i “flyktens hållning”. Jag varnar också uttryckligen för det förrädiska och farliga när vi personifierar dessa inre krafter och förlägger dom till en yttre personlig makt.

Nu är vi framme vid din viktiga fråga på slutet av ditt inlägg om hur jag förhåller mig till ordet Gud. Du skriver: “….. kanske är det språket som hindrar dej från att blanda in ordet Gud? För vad är Gud? Om djävulen innebär att splittra, så är djävulens/ondskans motsats att hela, dvs ’symbolos’ på grekiska, vilket betyder att ena. Vi har ordet symbol därifrån. Det som enar människor kan alltså kallas för Gud, men det är ju inte hela sanningen. Gud är större, …” 

Detta är en viktig fråga med flera bottnar för min del. Om jag håller mig till ditt sätt att ringa in Gud, som symbola, som den kraft som binder samman så visst! I en annan tid och en helt annan kultur skulle jag kanske utan svårigheter använda ordet “Gud” för denna sammanbindande kraft. Men jag kan inte komma ifrån alla andra sätt att i vår samtidskultur använda ordet “Gud”. Ulf Ekman, Stefan Swärd, den karismatiska trosrörelsens predikanter, Dag Sandahl, Gustaf Wingren och min fribaptistiska uppväxtmiljö. Jag tror inte på den form av personligt handlande yttre makt som är något av en grundsten hos alla uppräknade.

Jag undrar om du noterat begreppet “den integrativa kraften” (s.84 ff) i kapitel 2. Man kan mycket grovt säga att den “integrativa kraften” konstitueras av en djup inre strävan och längtan efter att bli “hela som människor”. Det knepiga är att denna integrationsprocess kräver att vi möter och tar hand om allt av sorg, smärta, nederlag, misslyckanden som korsat vår livsväg.

Man skulle eventuellt kunna säga att din definition av Gud ryms i det jag benämner “den integrativa kraften”. Vad säger du Erik? Missförstår jag vad du lägger in i ordet “Gud”? 

Om vi nu ligger så nära varandra, varför kan jag då inte för min del använda “Gud” som benämning på den “integrativa kraften”? Man kan säga att det är två lojaliteter som hindrar mig!

Den första lojaliteten gäller visavi alla de sekulära människor som brottas med livets allvar och som, precis som jag, inte kan slita loss ordet Gud från Ulf Ekman, pingströrelsen, den evangelikala högerkristendomen i USA, kvinnoprästmoståndarna och alla kristna helvetespredikanter genom historien.

Den andra lojaliteten gäller den sakproblematik som diskuteras och analyseras i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Genom existentiell och psykologisk analys utifrån en viss människosyn (att vi rymmer möjligheten att bli allt mer älskande, förnuftiga och samarbetande varelser) så kan boken i någon mån bidra till att synliggöra det komplicerade  och svårhanterliga landskap vi har att försöka hantera som människor. Att blanda in ordet “Gud” i dessa analyser skulle enligt min mening bara skapa dimridåer.

Erik, tycker du att bokens begrepp “genombrottsupplevelser”, “den existentiella sorgepradoxen”, “den integrativa kraften” skulle bli bättre och få mer skärpa om de knöts till ordkonstellationer som “Guds nåd”, “Guds kärlek” och “Guds handlande i våra liv”? Jag är nyfiken på dina funderingar kring detta!

PS. Jag skulle gärna samtalat vidare kring tankemodeller kring personlig utveckling och mognad genom vuxenlivet. Och funderingar kring betydelsen av olika sorters stöd i detta. Du var rejält reserverad i ditt svar. Det kanske blir läge att återkomma. DS.

.

.

5.  

Inlägg 5 (av 8 under tema 3). Erik Stenberg-Roos. 
Svar till Carl Gustaf Olofsson.
Måndagen den 16 november.

.

Tack för ditt svar. När jag nu läser igenom dina tankar och reflektioner slår det mej att det kanske är så enkelt som att vi helt enkelt använder olika ord?  Men när jag funderat mera, så måste jag säga att jag tror det finns en grundläggande skillnad, som man inte ska vara rädd för att uttrycka, jag återkommer till den lite senare i detta mitt svar.

Du frågar om jag noterat uttrycket ’den integrativa kraften’. Det har jag. Jag tycker dessutom om uttrycket. När jag läser igenom boken igen ser jag att du använder uttrycket ungefär som jag gör när jag försöker skissa på en av alla de gudsbilder som finns i vår bibel: att Gud definieras som ’existensen’, dvs allt det människor är och gör, är i Gud. Gudsbilden blir vanligare i judiska sammanhang, men i t.ex. Apostlagärningarna finns den representerad, när Paulus säger i sitt tal på Areopagen ’det är i Gud vi lever, rör oss och är till’. Det betyder att vi inte kan komma utanför ’Gud’. Det kanske är ett lätt sätt för oss som kallar oss Gudstroende att komma undan, dvs vad vi än gör så är vi ändå i Guds famn, men jag menar att det finns stöd för den typen av bilder.

Självklart betyder det att utveckling, sorger, smärta, bitterhet, allt det som är genuint mänskligt, ryms i vad som kallas för ’Gud’. Samt även bitterhet, hat, hämnd och agg, allt det fula, det som vi inte vill visa.

Jag tycker således att det finns goda grunder, att i alla fall i vissa sammanhang identifiera det jag kallar för ’Gud’, med vad du kallar för den ’integrativa kraften’. Men jag skulle vilja vidga perspektivet en aning och komma med ett annat resonemang: Min fru är sociolog och när vi diskuterar ’Gud’, kommer vi alltid fram till samma sak som delar oss, och det är just det vi diskuterar här, nämligen om det finns någon kraft utanför människan som kan påverka människan? Mitt svar på den frågan är alltså ett klart Ja, men jag uppfattar att du och min fru säger Nej. Detta skiljer oss åt.

Hon läser en del Durkheim, jag tror jag ev. nämnt det tidigare, hos honom drivs tesen att när flera människor är samlade, blir den sammanlagda summan större än summan av delarna. Detta ’större än’, identifierar hon som ’Gud’. Men det betyder ju också att människor måste samlas för att Gud s.a.s. ska uppstå.

Hur ställer du dej till den Gudsbilden?

Och vad jag också skulle vilja höra dej resonera kring är frågan om varifrån den här ’integrativa kraften’ som strävar efter att ge människan ett konstruktivt och positivt sammanhang kommer, där människan lever och utvecklas till en ansvarstagande person? 

Du frågar också: tycker du att bokens begrepp “genombrottsupplevelser”, “den existentiella sorgepradoxen”, “den integrativa kraften” skulle bli bättre och få mer skärpa om de knöts till ordkonstellationer som “Guds nåd”, “Guds kärlek” och “Guds handlande i våra liv”? Jag är nyfiken på dina funderingar kring detta!

Språket är ett fantastiskt intressant område. Jag tillåter mej ett banalt exempel: I det religiösa landskapet finns det en hel del yogahatare. Dom menar att man kommer i kontakt med Hinduiska Gudar via Yoga, därför ska man inte ägna sej åt Yoga. En för mej något banal syn på tillvaron (särskilt med tanke på att samma människor kraftigt kan markera att det inte finns några andra Gudar än Gud). Få ggr har jag blivit så utskälld som när jag efter en mässa i min lilla förortskyrka hade bjudit in en yogalärare som skulle få oss att mjuka upp axlarna.

Nästa gång kallade jag det helt enkelt inte för yoga. Det var samma lärare, samma övningar och samma människor med. Men det kallades för ’stretching’, ’stillastående jumpa’, ’mjukhetsövningar’, ’något för kroppen’ eller vad det nu var. Då fick jag beröm för att perspektivet i kyrkan vidgas och att ’så här ska det vara, men vi ska inte ha någon hinduism…’

Det jag försöker få sagt är att språket ibland gör en oöverstiglig barriär mellan människor. Det är märkligt, för en av språkets primära funktioner är just att binda människor samman. I kristna berättartraditioner blir detta tydligt när man pratar om den helige andes utgjutande på pingst. Då började människor förstå varandra, man kunde prata med varandra osv.

Mitt svar på dina frågor om dom uttrycken blir alltså att man kan använda begreppen som du säger. (Om det blir bättre eller sämre eller skarpare osv, får väl alla bestämma själva). Men jag skulle vilja avsluta denna fundering med att säga att mycket av det du skriver i detta kapitel skulle jag kunna säga i en predikan. Jag håller med dej i väldigt många frågor, men språket kanske lurar oss ibland?

Avslutningsvis håller jag med om att vi skulle behöva diskutera tankemodeller om hur man utvecklas som människa. Det är intressant med dom modellerna. Men jag är rädd för ett absolut facit, jag kommer alltid att leva med ’Nådens ordning’ i bakhuvudet, det som jag fick inpräntat i mej under min ungdom. För det finns ju så många sätt att utvecklas. För tillfället lyssnar och läser jag en del av den (tyvärr!) döende munken Björn Natthiko Lindeblad. Jag tycker han är en vis man som hjälper mej att utvecklas i mitt tänkande.

Men hur tänker du själv? Finns det ett säkert sätt, eller för den delen en säker rit, där man kan garantera att alla människor utvecklas? Jag skulle gärna ’gå den vägen’ om den möjligheten fanns. Men finns det ett facit?

Ser fram mot att höra dina reflektioner kring de frågor jag skissade på ovan. 

.

6.  

Inlägg 6 (av 8 under tema 3). Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos.
Onsdagen den 26 november. 

.

Tack Erik! Du väcker intressanta frågor som det känns både nyttigt och spännande att dyka ner i.

Jag börjar med att tacka för dina uppskattande ord om begreppet “den integrativa kraften” (utvecklas i kapitel 2: “Ansvar och flykt”). Du tycker det ligger nära en av de många gudsbild som finna i Bibeln: “att Gud definieras som ’existensen’, dvs allt det människor är och gör….”. Och du vidgar denna bild av Gud som existensen med Paulus ord i Apostlagärningarna: ’det är i Gud vi lever, rör oss och är till’. Du skriver sedan som kommentar till detta: “Det betyder att vi inte kan komma utanför ’Gud’.

Du förstärker Paulus gudsbild lite längre fram när du skriver: “Självklart betyder det att utveckling, sorger, smärta, bitterhet, allt det som är genuint mänskligt, ryms i vad som kallas för ’Gud’. Samt även bitterhet, hat, hämnd och agg, allt det fula, det som vi inte vill visa.

Jag sätter dock ett frågetecken kring vad du menar med “genuint mänskligt”. Betyder det att det “icke-genuint mänskliga” inte innesluts i Gud. Och vad är det?? Om man bortser från denna anmärkning så är det en vacker och poetisk gudsbild. Men jag är ändå reserverad.

Som jag förstår formulerar du två olika gudsbilder som inte går ihop i mitt huvud. Att läsa in Gud i den integrativa kraften ger en gudsbild. Sympatisk i sig! Att läsa in Gud i tillvarons totalitet som innesluter allt ger en annan gudsbild. Jag ska försöka förklara vad jag menar. Jag börjar med problemet med att läsa in Gud i den integrativa kraften.

Jag tror att du har noterat att det i boken även postulerars en “tillbakahållande kraft” i vår inre värld. Den får sin energi av vår rädsla för smärta, ensamhet och utanförskap; rädslan för att vår självbild ska krackelera, att vår livstolkning ska falla sönder. Utifrån det “existensdynamiska betraktelsesätt” som “Existentiell livssyn – kristen tro?” försöker synliggöra, lever vi i spänningen mellan den “integrativa kraften” och den “tillbakahållande kraften” genom att vi är människor.

Det finns utifrån denna tankemodell inget sätt att ställa sig utanför. Om den tillbakahållande kraften får övertaget och blir riktningsgivande i vår personliga livsprocess så kommer våra liv att krympa, våra relationer att urholkas och fästytan blir större för destruktiva processer på det personliga planet. Vår benägenhet att ty oss till ideologier som stödjer “flyktens hållning” kommer att öka. Det kan gälla såväl sekulära som religiösa rörelser. (se s.84 ff – “En integrativ och en tillbakahållande kraft”).

Om vi nu håller med Paulus – och dig! – att ’det är i Gud vi lever, rör oss och är till’ eller att Gud är “existensen” så är det förstås inte enbart den integrativa kraften som innefattas. Självklart måste då även “den tillbakahållande kraften” innefattas i Gud. De kan inte brytas loss från varandra. Den allomfattande Gud som du med Paulus hjälp vill lyfta fram är problematisk från mitt perspektiv. Om du, som du antyder, förbinder Gud med den “integrativa kraften” så går det inte, såvitt jag förstår, att förena med Paulus ord att ’det är i Gud vi lever, rör oss och är till’.

Om man ställer sig på det ben som förbinder Gud med “den integrativa kraften”, som du gör, så måste man, såvitt jag begriper, uppfinna Djävulen för att hantera den “tillbakahållande kraften” och de mörka livsskeenden som kan bli konsekvensen om den får övertaget över en längre tid. 

Om man ställer sig på Paulusbenet så kan jag inte se annat än att Gudsbilden töms på väsentligt innehåll. Utöver allt annat är Gud både den integrativa och den tillbakahållande kraften. Ordet Gud blir då ingen hjälp för oss att bättre få syn på den komplicerade verklighet vi lever i som människor.

Om jag skulle vara tvungen att välja mellan dessa båda gudsbilder så finns det en preferens för den första, dvs att Gud ger sig tillkänna i våra personliga liv som den “integrativa kraften”.

Men jag vill i så fall komplicera det ytterligare genom att införa en tredje gudsbild. I stället för att identifiera Gud med den integrativ kraften är han “den inre röst” som stödjer oss att bejakar den “integrativa kraften” och ger oss kraft att hålla den “tillbakahållande kraften” ordentligt i tyglarna.

Jag kommer inte förbi att jag tycker det är mycket enklare – och mer spännande – att inte överhuvudtaget blanda in gud i min livstolkning. Om någon skulle hävda att det jag försöker beskriva med exempelvis begreppet “den existentiella sorgeparadoxen” är ett uttryck för nåden hos en kärleksfull och förlåtande gud så bugar jag mig och är samtidigt krass.

Som gudlös ateist kan jag, i det ögonblick jag erkänner erfarenheten, börja ställa frågor om de naturalistiska, existentiella och psykologiska förutsättningarna för denna märkliga och viktiga process. Om man menar att det är uttryck för guds nåderika handlande så är det närmast en form av hädelse att på allvar börja ställa frågor utifrån antagandet att det är möjligt att förstå. Om vi hade hanterat den för många påträngande förekomsten av jordbävningar på det sättet hade vi idag inte vetat något om kontinentalsocklarnas rörelser.

Med detta vill jag också säga att det mesta pekar på att olikheten mellan ditt och mitt förhållande till “Gud” är mer än en språkskillnad. Och apropå språket förmåga att “binda samman människor” så får man inte tappa bort att språket även är bärare av lögnen och förtalet som bryter upp och söndrar gemenskaper. Din intressanta berättelse om yogapasset efter gudstjänsten räcker inte för att överbrygga detta.

Jag är alltså överens med din fru! Jag tror inte det finns någon kraft utanför människan som kan påverka oss. Om vi ska vara naturalistiskt petiga finns förstås t.ex. gravitationskraften. Jag tror inte att du menar det. Vi kan ju också vara humanistiskt petiga. Självklart finns det en oförutsägbar och märklig kraft i böcker som på djupet kan förändra våra liv. Detta trots att författaren kanske sedan länge är död. Kanske är det ur denna erfarenhet som uttrycket “Guds ord” har tagit form.

Jag tycker det är intressant med sociologen Emile Durkheims (1858 – 1917) notering. I en gemenskap kan något som är större eller utöver individen ta form. Men om man börjar tala om detta som Gud så måste man också hantera Hitlers massmöten och predikningar i Rwanda som bidrog till att mobilisera för mördandet. Jag behöver inte blanda i Gud i det storslagna och märkvärdiga att det under vissa omständigheter kan uppstå något speciellt i en gemenskap i djupt positiv mening. Och som sträcker sig rejält utöver mig som individ. 

Sist apropå din fråga om hur jag vill förklara “den integrativa kraften”. Jag har ingen förklaring! Jag nöjer mig med att försöka ringa in de omständigheter som pekar på att den är en verksam realitet i våra liv. Det är som med gravitationskraften. Att konstatera att den finns och förstå hur den fungerar har revolutionerat vår kunskap om en mängd olika fenomen. Men vetenskapen har ännu ingen förklaring av hur den uppstått.

Som framgått vill jag inte använda ordet gud i min livstolkning. Ändå är jag intresserad av att bättre förstå din gudsbild. Därför är jag nyfiken på dina reflektioner kring mina problematiseringar om gud i relation till den integrativa kraften, Paulus och “den inre rösten”.

Erik, om du är nöjd med vårt textsamtal under tema 3: “Samvetets, hjärtats och sanningens röster” så är det fritt för dig att runda av och avsluta. Jag är nöjd! Det har varit spännande och nyttigt.

.

.

7.  

Inlägg 7 (av 8 under tema 3). Erik Stenberg-Roos. 
Svar till Carl Gustaf Olofsson. 
Torsdagen den 3 december.

.

Det var ett långt och mycket intressant svar du skriver. Jag tror ibland när vi diskuterar, att vi tänker ungefär lika om skeenden och teorier, men vi drar olika slutsatser av våra resonemang. Jag har ingen fast Gudsbild, jag kan inte ens ge dej ett säkert svar, eftersom jag helt enkelt inte har några som helst bevis på att det jag tror och tycker är bättre än vad någon annan tror och tycker. Jag gör dock gärna några kommentarer och fortsätter mer än gärna diskussionen.

Du frågar vad jag menar med “genuint mänskligt”. Betyder det att det “icke-genuint mänskliga” inte innesluts i Gud. Och vad är det??”

Vad som är  genuint mänskligt är naturligtvis svårt att förstå för oss alla: Jag resonerar ungefär så här: Jag skulle tro att så gott som varje god handling en människa utför, trots allt har en negativ baksida, en bieffekt eller biverkan om man så vill. En av dom saker det betyder blir för mej, att hur jag än försöker beskriva ”Gud”, så kan jag alltid hitta ett problem med den gudsbilden, en fundering som helt enkelt inte går ihop. Det genuint mänskliga är således för mej allt det som människor gör, tänker och säger, det som s.a.s. är typiskt för människan. Ju mer mänskligt, (sant mänskligt?), desto bättre. Men det blir aldrig fulländat.

Så vad blir till sist enbart sant och gott av vad en människa kan göra? Inget. Om en läkare får i uppdrag att vaccinera en by mot t.ex. Corona, måste läkaren med allra största säkerhet använda sej av ett vaccin som ger stor välsignelse åt många, men som också utsätter många människor för risk. Att framställa och använda ett vaccin innebär alltid mängder av transporter (med dieselbilar?), materiel som kostat mycket att framställa osv. Det finns alltid en bieffekt.

När jag ifrågasatte mina lärare på teologen och deras teorier, fick jag vid ett tillfälle svaret att ’en god teologisk hypotes, löser fler frågor än den ställer’. Jag har funderat på frågor om existens och ”Gud” i hela mitt liv, jag lyckas inte få några starkare svar än dom jag ger dej. Jag har heller aldrig träffat någon som övertygat mej om att ett svar, ett bevis, är korrekt. Så min reflektion över din tanke om vad som INTE är genuint mänsklig, blir helt enkelt att det går säkert att hitta svar om vad som inte är mänskligt, men det betyder olika för olika människor. För mej betyder det att orientera sej bort från vad det innebär att vara människa, dvs att försöka bli lite mer, en övermänniska. Och när det gäller människans funderingar om Gud och Gudsbilder tänker jag, att det inte går att bevisa Guds existens, men att bevisa en icke-existens går inte heller. Inget av det är ”sant”.

För att ta ytterligare ett exempel: Den israeliske forskaren Yuval Harari menar i sin utmärkt intressanta bok ”Sapiens” bl.a. att vetenskapen inte jobbar med begreppet sanning, eftersom det aldrig finns någon teori som är 100% sann. Istället handlar det om huruvida en teori är användbar eller inte. Jag nöjde mej med det och diskuterade sedan detta med en filosof. Denne filosof tyckte inte ens att den tesen höll, även om jag inte kan redogöra för hur hans tankar gick.

På ett annat ställe skriver du ungefärsom förbinder Gud med “den integrativa kraften”, som du gör så måste man, såvitt jag begriper, uppfinna Djävulen för att hantera den tillbakahållande kraften” och de mörka livsskeenden som kan bli konsekvensen om den får övertaget över en längre tid.” 

Det håller jag med om. Språket har uppfunnit djävulen, för att förklara något för oss. Språket har också uppfunnit Gud, även det för att förklara något (annat?) för oss. En av språkets uppgifter blir att benämna och konstruera en tillbakahållande kraft, en negativ kraft eller en destruktivitet. Tidigare klädde man den typen av frågor nästan alltid i religiösa termer, vilket jag i och för sig tycker att man gör fortfarande, kanske var det bra, nu för tiden hittar man andra uttryck, som kanske blir religiösa i nästa generationers språk. Men om man använder alltför mycket antropomorfa bilder av Gud och djävul, tror jag vi går fel. Och ordet ”splittraren” (diabolos) är starkt och bra tycker jag.

Du skriver också att “Ordet Gud blir då ingen hjälp för oss att bättre få syn på den komplicerade verklighet vi lever i som människor.” Ja, jag går med på det också. Av den enkla orsaken att jag egentligen tycker att ordet Gud är ganska användbart, även om det inte bevisar något.

Du skriver också apropå Gudsbilder, att du vill komplicera det ytterligare  ”genom att införa en tredje gudsbild. I stället för att identifiera Gud med den integrativ kraften är han “den inre röst” som stödjer oss att bejakar den “integrativa kraften” och ger oss kraft att hålla den “tillbakahållande kraften” ordentligt i tyglarna”. Jag kan tycka att även det blir en hållbar gudsbild i perioder av mitt liv. Absolut. Även om den inte håller för att analyseras, så menar jag att det är vad som t.ex. gör att människor går och ber för allt och inget i olika kyrkor. (Sedan tror jag inte att man med sina böner kan få Gud att förändra det vi ibland benämner för verkligheten, men det är ju en annan fråga).

Lite längre fram menar du ”Om någon skulle hävda att det jag försöker beskriva med exempelvis begreppet “den existentiella sorgeparadoxen” är ett uttryck för nåden hos en kärleksfull och förlåtande gud så bugar jag mig och är samtidigt krass”. Ja, varför inte?

Du skriver också att du är intresserad av att förstå min gudsbild. Det är ju trevligt, men att förstå något eller någon, låter sej knappast göras? Ovan nämnda forskare, Yuval Harari, menar att en av orsakerna till människa som arts succéer, beror på att vi kan samarbeta flexibelt i stora antal, eftersom vi har en unik förmåga att tro på saker som existerar enbart i vår egen fantasi, som gudar, nationer, pengar och mänskliga rättigheter. ”Tror” du och jag på t.ex. pengar eller nationer? Jag vet att vi gör det, men vi kan inte bevisa att det finns eller att det är meningen, men både du och jag måste tro på t.ex. pengar, eftersom vi får en omöjlig livssituation annars.

Med ”Gud” är det inte riktigt så, men det är åt det hållet. Där handlar det nog mer om att i samklang med andra hitta ett språk som fungerar för att förklara t.ex. livets mening. Sedan ”Tror” den gemenskapen tillsammans på det. Om det är sant och bevisbart? Nej. Men teorierna för gruppen fungerar. Närmare än så kommer inte jag när det gäller att beskriva vad som finns bakom ordet ”Gud”.

Men om jag ska beskriva Gud, så blir det utifrån vad jag upplever som användbart, hållbart, vackert, gott eller kanske t.om. inkluderande för mej. Men jag kan i nästa andetag krossa mina egna gudsbilder, eftersom jag ur ett psykologiskt perspektiv direkt kan se att jag skapar mej en gudsbild utifrån att jag beskriver mina drömmar om en bättre värld, dvs jag skapar en gud till en samling ideals avbild. Och det är som bekant en mycket tveksam inställning, eftersom det går rakt emot en grundtanke inom kristen tro, nämligen att Gud till sin avbild skapar, men i mina funderingar skapar jag till idealets avbild en gud som passar mej. Naturligtvis, eftersom jag måste uthärda med min bild av Gud.

Så Gud är för mej kärlek. Om jag själv får beskriva kärlek och hur en användbar kärlek kan fungera. Jag kommer inte längre än så. Och oftast inte ens så långt, eftersom jag hela tiden hör hur ihåliga mina resonemang faktiskt är.

Jag läser igenom vad jag skrivit, jag tycker att det denna gång blir luddigt och rörigt, men när man diskuterar just begreppet ”Gud” blir det alltid så, i alla fall för mej. Jag kan nog inte bättre. Men för mej handla det om en tro, en längtan. Inte om ett vetande. Och ibland, när jag har perioder då jag inte tror, för dom finns, så kan jag med Pär Lagerkvists’ ord säga ”Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro?” Inte ens den frågan kan jag svara på.

.

.

8. 

Inlägg 8 (av 8 under tema 3). Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos. Avslutning.
Torsdagen den 10 december 2020. 

.

Egentligen var tanken att Erik skulle avsluta Tema 3 med inlägg 7. Men det blev lite oklart, därför detta avslutande inlägg. Erik återkommer med inledningen till Tema 4 – och där han också väljer rubriken.

Erik, eftersom jag nu fått chansen att avsluta så vill jag ta upp en detalj i ditt inlägg ovan (nr 7) som antyder att du missförstod vad jag menade i Inlägg 6. Det gällde min reservation när du i inlägg 5 skriver: “allt det som är genuint mänskligt, ryms i vad som kallas för ’Gud’”.

Jag har förstått detta som att du menar att alla tankar, känslor, handlingar som har sitt ursprung i människor är MÄNSKLIGA! Och därmed ryms i det du kallar Gud. Såväl Hitler och Stalin som Gandhi och Florence Nightingale ryms i det “genuint” MÄNSKLIGA – om jag förstår dig rätt. Och i detta är vi i så fall helt överens.

Min poäng var att jag ville ha bort ordet “genuint” för att slippa de underliggande konstiga frågorna om något “icke-genuint” mänskligt. Om det finns något genuint så finns det också något icke-genuint! Och då menar jag att orden förleder oss till konstiga och ofruktsamma tankebanor. Ditt svar säger mig att vi nog är överens. Men att du missförstod min fråga.

Det innebär, kort och gott, att jag, precis som du, tycker det är bäst att begrava ordet “icke-genuint mänskligt”. Skillnaden mellan oss är att jag även vill begrava ordet “genuint” framför ordet “mänskligt”. Det räcker med “mänskligt”! Det rymmer allt av klokhet, knäpphet, fantasier, känslor, elakhet, godhet, grymhet som kan ta form i en människa.

Det är vackert och poetiskt med föreställningen om en Gud som famnar och innesluter allt det mänskliga i denna vida mening. Jag kan ana att denna bild av Gud lever för dig. Men för mig blir även denna vackra gudsbild stum och tyst. Därmed inte sagt att min syn är klokare eller bättre än din. Jag kan bara ärligt berätta hur detta ter sig för mig.

Trots våra olikheter när det gäller Gud och icke-Gud är det samma komplicerade liv och verklighet vi ska hantera, du och jag. I det handfasta livets förvecklingar och svårigheter kan vi, som jag förstår det, i långa stycken hålla varandra i handen som stöd och hjälp.

Erik, jag säger tack för ett spännande och givande textsamtal under Tema 3: “Samvetets, hjärtats och sanningens röster”. Dina inledande problematiseringar har varit värdefulla på ett speciellt sätt. Jag ser fram emot Tema 4 som nu ligger i dina hand med såväl rubrik som inledande inlägg.

.

Slut på tema 3.

.

Fortsättning följer!

Tema 3 påbörjades lördagen den 17 oktober och avslutades torsdagen den 10 december. Sedan blev det paus över jul- och nyår. Den 7 januari påbörjades Tema 4 av Erik Stenberg-Roos. Han har valt rubriken “Om död och tillit”. Temat utgår från kapitel 3 “Utsatthet och transcendens” i boken.

Kapitlet finns på internet. Men köp gärna boken. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. nätbokhandlar. Den finns också på Dillbergs bokhandel i Kalmar till ett bra pris. Boken finns även på ett antal bibliotek. Om du frågar efter den på ditt lokala bibliotek finns det goda chanser att dom tar hem den. Vill du följa textsamtalet efterhand som inläggen publiceras så är du välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp”.

Presentation.

Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats när det hunnit bli januari 2021. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012. Coronapandemnin har varit avgörande för idéen om ett textsamtal. Den första tanken var ett eller två “scensamtal” inför publik. 

Erik Stenberg-Roos.

Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han hemförlovades från sin tjänst i Thailand i mars på grund av covidpandemin. Han återvände till Thailand tillsammans med sin hustru i mitten på november. Så nu pågår detta textsamtal tvärsöver halva jordklotet, det är 9 timmars tidsskillnad. 

Erik Stenberg-Roos var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst. Han började började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999. 

Carl Gustaf Olofsson

Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till de existentiella livsfrågorna. Ett huvudtema är spänningen mellan det gudlösa och det traditionellt kristna.

Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig ibland ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.

.

Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook mellan Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson:

Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro??  (7 inlägg)
Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. (7 inlägg)
Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. (denna blogg) (8 inlägg)
Nr 124. Tema 4. Om död och tillit. (7 inlägg)
Nr 125. Teologisk utveckling och monster? (5 inlägg)

Publicerat i ateismfilosofi, ateistisk teologi, Gud, religionsfilosofi, Teologi | Märkt , , , | 4 kommentarer

Nr 122. Jobs bok. Ateistteologisk bibeltolkning.

.

I mitten på december blev jag varse att det finns en bok med titeln “Brottsliga bibelbetraktelser”. Den kom ut senhösten 2019 och är skriven av Jonas Lundström, fd pastor i Evangeliska Frikyrkan, numera kristen ateist. Detta fick mig att göra slag i saken och börja skriva en ”liten” text om Jobs bok. Det är ett bra betyg till en boktitel när den bidrar till att ‘få ändan ur vagnen’. En Facebooktråd på Exvangeliet Community om Jobs bok några dagar tidigare hade fått mig att börja fundera över Jobs bok. Jag fick även tankenäring från en sammanfattning av boken “Doubt” (2003) av den amerikanska poeten och historikern Jennifer Hecht som en bloggkontakt försett mig med. I “Doubt” omnämns Job som en av de första stora tvivlarna.  

Jag började skriva med tanke på att bara skriva en kommentar i Facebooktråden om Jobs bok. Men det blev alldeles för långt. Och sedan blev det jul! Nu har det blivit en blogg i stället. Och än längre! 

.

Minneskärvor. 

Jobs bok finns i detta nu bara som över 55-år gamla minnesskärvor. Jag kommer vagt ihåg att jag tyckte att berättelsen om Job var jättekonstig och på något sätt obehaglig. Min kontakt med Job var som muntlig berättelse vid flanellografen i min frikyrkliga ungdomsgrupp. Och i form av korta textbitar. Jag har ännu inte läst hela Jobs bok med sina 42 kapitel. När jag nu påmindes om Jobs bok på Facebook så aktiverades mina “ateistteologiska” ögon. Och jag blev överraskande varse ett respektfullt sätt att läsa och tolka. Bortom det övernaturliga och med fullblodsateistiska ögon. 

Man behöver varken CG Jung eller zenbuddhism som en person använde som tolkningsnycklar i en intressant kommentar där personen också uttryckte sin stora uppskattning av Jobs bok. De flesta kommentarerna i Facebooktråden var närbesläktade med minnesskärvorna från mina tidiga tonår. 

.

Vad är en ateistteologisk bibeltolkning? 

I denna stund säger jag att en ateistteologisk bibeltolkning av Jobs bok har fyra utgångspunkter: 1) det finns ingen gud – och det fanns förstås inte heller när berättelsen om Job skrevs! 2) det var givet i dåtidens kultur att tolka sitt liv med dess händelser och och upplevelser utifrån att det fanns någon form av högre makt som kunde handla och ingripa i våra livsöden,  3) Job och författaren till Jobs bok var ganska vettiga människor som försökte hantera och beskriva svåra och påträngande erfarenheter, 4) min ateism är resultatet av en flerhundraårig kulturell process med en räcka av modiga banbrytare.

Jag är alltså inte en speciellt klok eller modig människa! Att jag står så pass stadigt i en existentiell, gudlös, naturalistisk tolkning av livet och vad det innebär att vara människa är resultatet av en lång. lång komplicerad och mångbottnad kulturell process. Den sträcker sig över århundraden – och årtusenden!

.

Jobs bok.

Nu till berättelsen om Job. En välbärgad, högt ansedd person. Allt går honom väl. Boskap, familj, barn, egendom! Han lovar och prisar Gud! Att det går bra för honom är en bekräftelse, för honom själv och människorna runt omkring honom, på att han gör rätt, att han är gudfruktig, att han lever under guds beskydd.  Han vaggas in i bilden av att han på något sätt är utvald av en högre makt, av Gud – eller av ödet – för att han är rättrådig, fattar kloka beslut, bryr sig om de som har det svårt etc. Denna hållning är inte svår att känna igen från människor där allt går dom i händerna. Hos religiösa såväl som icke religiösa. Såväl i nutid som genom historien!  

Sedan händer något förfärligt. Krig, rövarband, jordbävning, storm, pest, svår sjukdom, ett välbyggt kryssningsfartyg som sjunker. Dåtid, nutid! Något som dödar och förstör slår Jobs liv i spillror. Dom kloka menar att Job måste ha gjort något fel eftersom han blir så hårt drabbad. Job tycker i princip att dom är självgoda skitstövlar som pratar i nattmössan. Och Job vill slippa lidandet och bara dö! 

.

.

Livet vänder åter.

Om man sedan – som ateist – leker med tanken att efter veckor, månader och kanske år i detta svarta, bittra mörker så öppnar sig livet överraskande på nytt för Job. Plötsligt står han där och njuter av en soluppgång och hör fågelkvittret!! Det är som ett under!! Något som så länge har framstått som fullständigt omöjligt utifrån förlusterna, sorgen, smärtan! Och med denna nya öppning mot livet, som inte förnekar det förfärliga som hänt, utan som blivit en del av erfarenheten av att vara människa, så kan han på nytt etablera en levande relation till en kvinna. 

Förmågan till lust, närhet och glädje har återvänt. Men mot en mycket vidare och djupare existentiell botten.  Det tragiska, utsatta, oberäkneliga i våra människoliv har blivit en självklar realitet. Och insikten om detta medför stor ödmjukhet. Innan Job drabbades trodde han att han i sin rättrådighet också hade frisedel från livets svåra sidor. Nu vet han från djupet av sin erfarenhet att detta var fel. En befrielse i sig. 

.

Så skönt att slippa gud! 

Så oerhört skönt för oss som inte tror på någon högre makt att vi slipper hantera frågan om “vofför gör gud på ditta viset?” när vi drabbas av tuffa, smärtsamma, fruktansvärda händelser. Det är fullt tillräckligt med sorgen och smärtan i det som hänt. Och så fruktansvärt skönt att slippa risken att mötas av en “klok” pastor, präst eller trosfrände som börjar tala om att Gud säkert har en mening med det som hänt. 

Och så skönt att slippa frestelsen att själv börja bluddra om “guds mening” med närstående som drabbats! I sådana läge behöver vi människor som erkänner det svåra och smärtsamma utan att släta över och som inte drar sig undan och blir rädda. 

.

Äreräddning? 

Jag vet inte om min grova tolkningsskiss pallar en ordentlig genomläsning av hela Jobs bok . Är det en missriktat försök till äreräddning? Hur det än är så kan jag konstatera att det är uppiggande att leka med denna tolkning. Om den skulle hålla så hedrar det det den gammeltestamentliga judendomen att man valde att ta med denna märkliga text i sin heliga bok. Men man kan tillägga att denna bibeltext borde vara barnförbjuden. Jag kan fortfarande känna rysningarna från min ungdom. Och när den läses och tolkas utifrån en bild av en faktisk Gud som lever rövare med Job utifrån någon sorts bisarr kamp med ”Åklagaren” (Satan) så blir det en obehaglig och osmaklig berättelse! 

.

Ateistisk kontra ateistteologisk bibeltolkning. 

När jag skriver blir jag medveten om att det är viktigt att skilja mellan ateistisk och ateistteologisk bibeltolkning. Den ateistteologiska är en av flera möjliga former av ateistisk bibeltolkning. Det finns en form av ateistisk bibeltolkning som bygger på samma utgångspunkter som en fundamentalistisk. Den fundamentalistiska bejakar fullt ut den gudsbild som förmedlas i de bibliska texterna. Den bibeltrogna ateistiska bibeltolkningar avvisar bestämt alla föreställningar om gud som är invävda i texten, precis som den ateistteologiska. Man menar också att textens betydelsebärande förmåga är beroende av måttet av sanning i dess ”tal” om gud. Precis samma syn som fundamentalisten.

Ateistteologiska bibeltolkningar utgår från att de bibliska texterna är skrivna av engagerade och kreativa människor som brottas med livets villkor och många gånger smärtsamma och svårhanterliga erfarenheter. Man gör det utifrån den kulturella tolkningsram som var förhärskande när de skrevs. Den ateistteologiska tolkningen strävar efter att försöka förstå vad det är för allmänmänskliga erfarenheter som gestaltas bortom den tolkningsram som används. 

Jag har de senaste 30 åren mycket sporadiskt och osystematiskt ägnat mig åt ateistteologisk bibeltolkning utan att riktigt medvetet reflekterat över det. Blogg Nr 64 om passionsdramat är ett exempel. Så även blogg Nr 104. Finns Gud? som tar upp den bibliska skapelse- och syndafallsberättelsen. Jag pekar på hur en fundamentalistisk tolkning dödar denna berättelse.  I boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”  används också en ateistteologisk bibeltolkning. Men när boken skrevs var det ett intuitivt och närmast nödvändigt förhållningssätt. Det var inte fullt ut medvetet. Och det hade förstås då inte heller en benämning.

I detta nu kan jag bara säga: Mer ateistteologiska bibeltolkningar! Det skulle kunna pigga upp diskussionen om våra djupaste livsfrågor och även få lite fart på det offentliga samtalet om hur vår kultur, såväl den sekulära som den kristna, förvaltar arvet av berättelser från judisk och kristen tradition. Samma koncept kan användas vid läsning och tolkning av såväl specifika teologer, som allehanda “heliga texter”. 

Slut

.

Publicerat i ateismfilosofi, ateistteologisk bibeltolkning, Gud, Job, Jobs bok | Märkt , , | 2 kommentarer

Nr 121. Sekulär tro visavi existentiell tro. Kommentarer till Del 1 av Martin Hägglunds ”Vårt enda liv”.

.

Detta har blivit en lång blogg. För överblickens skull finns det därför en sammanställning av bloggens underrubriker.

En liten varning är också motiverad. Bloggens grundtema är att sätta centrala tankar i första delen av Martin Hägglunds bok ”Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet” (oktober 2020) i relation till tankegodset i ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (maj 2020, nätbok 1999). Rubriken på bokens första del är , ”Sekulär tro”. Bloggen innehåller framför allt rejält med problematiseringar visavi begrepp och analyser som Martin Hägglund gör i denna första del av ”Vårt enda liv”.

1. Preludium 1.
2. Preludium 2.
3. Sekulär tro visavi religiös tro.
4. Sekulär tro visavi existentiell tro.
5. Sekulär tro visavi existensvillkorstesen.
6. Religiös tro visavi religion och religiös.
7. Kastar jag sten i glashus? 
8. Vittnesbörd visavi filosofiska påståenden.
9. Vår uppgift är detta enda – att mogna!
10. Avslutning

 

.

Preludium 1.

Den 27 juli 2019 trädde Martin Hägglund in i mitt liv. Det var genom en kort uppskattande notis på DN Kultur av Rebecka Kärde. Den gällde hans bok “This Life. Secular Faith and Spiritual Freedom” som hade kommit ut i USA några månader tidigare. Min reaktion var: “Äntligen!”. Jag anade en genomarbetad sekulär, ateistisk och existentiell livsåskådning. Samma område som jag själv hade ägnat så mycket tanke- och skrivarmöda. Jag blev väldigt upprymd av denna korta notis. Inte minst för att det så tydligt framgick att boken fått stor och uppskattande internationell uppmärksamhet. Notisen väckte tanken om att tidsandan kanske hade förändrats så pass att det nu på allvar började bli läge för det breda offentligt samtal om den sekulära, existentiella livsåskådningsproblematik som jag hade sett för min inre blick i över 40 år. Att Martin Hägglund dessutom var svensk var spännande. Jag anade direkt att han var en person som var djupt engagerad i ett sekulärt, existentiellt livsåskådningsprojekt närbesläktat med mitt eget.   

Jag läste några uppskattande engelska recensioner och köpte boken. Det var uppenbart att Martin Hägglund rörde sig på samma sekulära, existentiella livsåskådningsområde som hade engagerat mig med sådan kraft under nästan hela mitt vuxenliv. När jag snabbkollade anade jag att det fanns en hel del “skav” och olikheter. Och då blev min dåliga engelska ett problem. För att gå in i en seriös dialog skulle jag behöva lusläsa med lexikon. Och det tog emot! Boken blev liggande oläst! Jag gissade att den tids nog skulle översättas till svenska. Jag blev väldigt glad när jag runt nyår förstod att en översättning till svenska var på gång. 

Jag följde med stor nyfikenhet det svenska mottagandet hösten 2019 som kom med en rejäl eftersläpning visavi det internationella. Med början i september den gångna hösten kom det först recensioner i tidskrifterna Humanisten och Axess. Som aktiv Humanist är jag lite stolt över att Humanisten var så tidigt ute. I november kom ett samtal, inspelat i NewYork, i Filosofiska rummet och en vecka senare en stort uppslagen intervju i Dagens Nyheter. Runt nyår kom det recensioner i först Svenska Dagbladet och några veckor senare i Dagens Nyheter. Detta var visavi den engelska utgåvan. Och det gäller vad som hamnade i mitt synfält. Det resulterade i mitten på januari i en blogg: Nr 115. Sekulär andlighet – finns den. Videofilmat föredrag från 2013 som fått aktualitet genom Martin Hägglund. 

Den 1 oktober kom den svensk översättningen med titeln: “Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet”. Då exploderade uppmärksamheten i Sverige. Recensioner, intervjuer, reportage, panelsamtal! 

Det dröjde till slutet på oktober innan jag hade läst första delen – “Sekulär tro”. Denna del gäller en tankedomän där jag har lagt ner mycket tanke- och skrivarmöda. Det har känts viktigt att, innan jag ger mig på Del 2, “Andlig frihet”, försöka skriva en blogg där jag reflekterar över relationen mellan Martin Hägglunds sätt att bena upp denna tankedomän kring “tro” visavi hur den benas upp i “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Trots engagerad läsning och fullklottrade marginaler har det varit svårt att komma igång att skriva. 

I den andra delen av “Vårt enda liv” som har rubriken “Andlig frihet” formulerar Martin Hägglund en socialistisk samhällsvision. Där ger han sig in på ett område där jag har väldigt lite på fötterna vad gäller de ekonomiska, marxistiska och statsvetenskapliga aspekterna. Däremot har jag funderat en hel del över relationen mellan å ena sidan människosyn och å andra sidan samhällsorganisation och samhällsvisioner. Dom “ögonen” är redo att ta sig an Del 2 när denna blogg är klar.  

.

Preludium 2. 

Innan jag går vidare vill jag säga att det har varit oupphörligt intressant med Martin Hägglunds närläsningar av Augustinus, CS Lewis, Knausgaard och Kierkegaard i bokens första del. Och han skriver väldigt bra. Jag uppskattar också hans självklara sätt att återbörda ord som “tro”, “andlig”, “själ” till en sekulär “härsidig” värld. För mig var det viktigt att han i sitt Sommar i P1 på ett tydligt sätt tog upp klimatkrisen. Både som en högst konkret “materiell” fråga för hela det globala samhället och som en central existentiell fråga. 

Martin Hägglunds läsning av Kierkegaard i kapitel 3, “Ansvar”, har varit värdefullt för mig på ett personligt sätt. Han får mig att ytterligare lite bättre förstå mitt knepiga och reserverade förhållande till Kierkegaard. I blogg “Nr 55. Kierkegaardhädelser” (januari 2014) så formulerar jag en del av mina livslånga frustrationer visavi Kierkegaard. Bloggen var till en del en sorts bekännelsetext kring något skämmigt. Med mitt djupa och livslånga engagemang i våra  existentiella livsfrågor så “borde” jag vara kunnig, påläst och uppskattande gentemot Kierkegaard. Så var det inte! Det kändes som en befrielse att publicera denna Kierkegaardblogg. 

Martin Hägglund fäster ögonen på “det religiösa” hos Kierkegaard. Det gäller Kierkegaards tro på en personligt handlande och ingripande gud och ett evighetsliv bortom den kroppsliga döden. Han utgår i första hand från “Fruktan och bävan” där Kierkegaard skriver om den bibliska berättelsen om Abraham som av Gud fått befallningen att offra sin son Isak. Martin Hägglund analyserar denna sida hos Kierkegaard på ett för mig övertygande sätt. 

Ett av mina problem när jag i min ungdom sökte hjälp hos Kierkegaard för att hantera mitt liv var att han inte gav mig tydliga verktyg för att skilja på det “religiösa” och det existentiellt allmängiltiga. Med ett tidigt uppbrott från min kristna barndomsvärld så blev detta förvirrande. Så även detta med pseudonymerna. Däremot fick jag värdefull hjälp av den tunna boken “Existentialism” (1965) skriven av den danske Kierkegaardexperten Johannes Sløk, filosof, idéhistoriker och professor i systematisk teologi. 

.

3. Sekulär tro visavi religiös tro. 

Detta var lite bakgrund. Nu börjar det svåra. 

I första delen av “Vårt enda liv utvecklar Martin Hägglund ett sekulärt trosbegrepp genom analyser i tre kapitel med rubrikerna “Tro”, “Kärlek” och “Ansvar”. Han ger det benämningen “sekulär tro”. Han formulerar detta i kontrast till vad han kallar “religiös tro”. “Sekulär tro” är att inse, acceptera och bejaka att våra personliga liv obevekligt tar slut med vår kroppsliga död. I nästa tankeled hävdar Martin Hägglund att denna sekulära tro är en förutsättning för omsorg, moraliska åtaganden visavi medmänniskor, att verkligen bry sig om “andra” och världen. 

“Religiös tro” är utifrån Martin Hägglunds definition olika sätt att släta över eller komma undan den utsatthet, smärta och lidande som är förbunden med att vara medveten om att vi är sköra, dödliga varelser som endast har detta enda liv. Denna religiösa flykt kan enligt Martin Hägglund ske genom föreställningar om det personliga livets fortsättning bortom döden (kristendom, islam) eller genom föreställningen att man genom meditation och andliga övningar kan överskrida och frigöra sig från det ändliga livets utsatthet och lidande (buddhismen). 

I boken “Existentiell livssyn – kristen tro? utvecklas också ett sekulärt, existentiellt trosbegrepp. Det har där benämningen “existentiell tro”. Det finns ett släktskap med Martin Hägglunds begrepp  “sekulär tro”. Men skillnaderna är stora. Motsatsen till “existentiell tro” är “existentiell otro” i den analys som görs. Grunden är huruvida vi tror att vi som människor på ett autentiskt sätt rymmer möjligheten att fördjupa kvaliteter som medkänsla, omsorg, samarbete, ansvar för det gemensamma. ”Existentiell tro”! Eller om vi tror att vi enbart är egoister som bara förmår se till sitt eget och sina närmaste bästa. ”Existentiell otro”! Det hävdas att spänningen mellan “existentiell tro” och “existentiell otro” är en existentiell realitet i våra liv oavsett om vår övergripande livstolkning är sekulär, gudlös, ateistisk eller religiös i en eller annan form. Jag återkommer till detta. 

I Martin Hägglunds trosanalys finns inte begreppet “sekulär otro”. Motpolen till “sekulär tro”, otron, blir den “religiösa tron”. Att det finns hänsynslöshet, manipulationer, hat, våld, dvs radikal brist på omsorg hos människor som är fullt övertygade om att detta liv är det enda vi har är en självklarhet i min värld. Det är det säkert för Martin Hägglund också. Men var hamnar dessa människors livshållning i Martin Hägglunds trosanalys?  

Martin Hägglund driver tesen att vårt erkännande av vår ändlighet, dvs  att det inte finns någon fortsättning på våra liv bortom döden, är en förutsättning för att vi ska känna omsorg om såväl våra närmaste som andra. Och för att vi ska bry oss om och ta ansvar för såväl samhället som livsbetingelserna för framtida generationer. Men det är också grunden för att leva medvetet och ta ansvar för hur man använder sin tid och tar tillvara sin stund på jorden. 

Det Martin Hägglund kallar “religiös tro” blir i hans trosanalys ett sätt att försöka befria sig från det ändliga livets utsatthet och smärta genom att tro på en personlig evighetsvärld bortom döden befriad från lidande (de abrahamitiska religionerna) eller föreställningen att det är möjligt att slita sig loss från det ändliga livets lidande, utsatthet och smärta genom disciplinerade andliga övningar (buddhismen). 

Jag är själv starkt övertygad om att allas våra personliga liv upphör med den fysiska döden. För min del är det också uppenbart att det inte skrämmer. Åtminstone inte ännu vid fyllda 72! Det ger i stället mitt korta lilla liv som en medveten reflekterande aspekt av kosmos en märklig poetisk lyster. Detta kan jag konstatera som ett faktum. Utifrån det kan jag med emfas hävda att det är möjligt att som gudlös ateist leva med en stark upplevelse av mening och hemhörighet i tillvaron. 

Det har hänt ett antal gånger i mitt liv att jag i ett spännande och djuplodande samtal med en traditionellt troende person har mötts av orden “Men för mig tror du på Gud”. Det har då oftast kommit i ett läge där det av ett eller annat skäl blivit viktigt för mig att vara tydlig med att jag inte tror på en personlig gud som kan handla och ingripa i våra liv. Är orden en uppskattning eller en kränkning? Är de ett uttryck för att personen “ser” eller för hen “blundar”? 

Jag funderar på om Martin Hägglund gör något liknande, fast tvärtom. Han närmast definierar “religiös tro” som just en flykt undan det livets allvar som insikten om det ändliga livet innebär – och som i hans trosanalys är grunden för omsorg, mening, att bry sig om samtiden och framtiden på jorden. Det är den “sekulära tron” som är grunden för personligt djup, omsorg etc. Hur ska man förhålla sig när det blir tydligt att en viss djupt “religiös” människa visar mer av djup, omsorg, bry sig om etc än som är rimligt utifrån den teoretiska trosanalysen? Man kan hävda att den “religiösa” människan i fråga är mer “sekulärt troende” och mindre “religiöst troende” än vad hon själv tänker sig. Här är det något som skaver! 

.

4. “Sekulär tro” visavi “existentiell tro”

Man kan jämföra “sekulär tro” med “existentiell tro” (“Existentiell livssyn – kristen tro?”, kapitel 6). De båda begreppe försöker ringa in delvis samma område, men gör det på olika sätt. Martin Hägglund använder två trosbegrepp: “sekulär tro” respektive “religiös tro”. 

I “Existentiell livssyn – kristen tro?” används också två trosbegrepp. Men båda har en form av “otro” som motpol. Det innebär att man får fyra trosbegrepp. Det gäller “existentiell tro” visavi “existentiell otro”. Och det gäller “teistisk-metafysisk tro” visavi “teistisk-metafysisk otro”. 

Ytterligare en komplikation är att en viktig del av det Martin Hägglund ringar in med begreppet “sekulär tro” ligger nära det som i kapitel 3 i “Existentiell livssyn – kristen tro?” ringas in med “existenvillkorstesen”.  Det handlar om betydelsen av att  ärligt sträva efter att allt bättre försöka förstå och acceptera den smärtsamma sidan av våra gemensamma existensvillkor. Kärnan i denna analys är att denna “existensutforskande” hållning har avgörande betydelse för att kvaliteter som omsorg, medkänsla och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas i våra liv. Att vara en sekulär ateist är en bra utgångspunkt. Men det är ingen som helst garanti för att fördjupa en “existensutforskande” hållning. Jag återkommer till “existensvillkorstesen”. 

Begreppet “existentiell tro lyfter fram vår personliga människosyn som själva knutpunkten i en livsavgörande trosproblematik. Tror jag att jag – vi alla – som människor rymmer möjligheten att bli allt mer medkännande, förnuftiga, samarbetande varelser med en potential att ta allt större ansvar för det gemensamma? Eller tror jag att människan enbart är en egoistisk varelse som bara kan bidra till det gemensamma inför hoppet om belöningar; tror jag att människan i grunden alltid är beredd att manipulera och sko sig på andras bekostnad; tror jag att det bara är hotet om upptäckt eller rädsla för straff, härsides eller hinsides, som kan hålla vår “naturgivna” egoism och hänsynslöshet i schack. 

I analysen argumenteras för att det är ett existentiellt grundvillkor för oss som människor att leva med spänningen mellan “existentiell tro” och “existentiell otro”. Det är två väsensskilda synsätt på mina – och människans – grundläggande möjligheter. Det gäller frågan om vad vi är för sorts varelser. Det argumenteras för att vi lever i spänningen mellan dessa båda synsätt på människan oavsett om vi är medvetna om det eller ej, oberoende om vi är kristna, judar, muslimer eller sekulära ateister. Om denna existentiella analys är riktig så finns det inget sätt att träda utanför detta spänningsförhållande. Det är utanför och oberoende av våra livstolkningar och psykologiska förklaringsmodeller. 

Utifrån denna trosanalys i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” drivs också tesen att en grundförutsättning för att kvaliteter som mening, tillit, hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas är att den existentiella tron har övertaget i vår livsprocess. 

När man utgår från trosanalysen i “Existentiell livssyn – kristen tro?” (primärt kapitel 6) så kan en människa vara troende i existentiell betydelse men icke-troende i teistiskt-metafysiskt avseende. Människor med en stark teistisk-metafysik tro kan vara djupt troende i existentiell mening. Men hon kan också vara otroende i existentiell mening. Man kan använda begreppen teistisk-metafysisk tro/otro respektive existentiell tro/otro som två axlar i en fyrfältstabell. Man fångar då in fyra olika viktiga livshållningar som kan hjälpa oss att se lite bättre. Martin Hägglunds begrepp “sekulär tro” och “religiös tro” har inte kraft att bidra med denna ‘siktförbättring’. 

Det är lite besvärande att Martin Hägglund och jag utifrån ett engagerat sekulärt grundperspektiv använder begreppet tro för att försöker ringa in delvis olika sidor av vår existentiella verklighet. Vad som är bättre eller sämre när det gäller att hitta ett pregnant och bärkraftigt sekulärt språk för våra djupaste livsangelägenheter är sedan en annan fråga. Men dock en viktig fråga! Hur vi ringar in och definierar viktiga begrepp är att formge tankeverktyg som kan vara bättre eller sämre hjälp för att fördjupa vår förståelse för det erfarenhetsområde det gäller. Utöver att vara tankeverktyg för att hjälpa oss att förstå kan de i bästa fall också bli “livsverktyg” som hjälper oss att leva och ”hålla oss på spåret”. Man kan inte tala om vertyg i termer av fel eller rätt; sant eller falskt! Verktyg kan vara mer eller mindre funktionella visavi sitt användningsområde. Utvecklingen av bra – och allt bättre –  “tankeverktyg” och “livsverktyg” – på detta område är livsviktigt. 

.

5. “Sekulär tro” visavi “existensvillkorstesen”. 

Jag har kort berört att Martin Hägglunds begrepp “sekulär tro” till en viktig del handlar om vad som i “Existentiell livssyn – kristen tro?” (kapitel 3.) fått benämningen “existensvillkorstesen”. 

Existensvillkorstesen är ett antagande om att en “existensutforskande” grundhållning är en förutsättning för att kvaliteter som omsorg, medkänsla, förnuft ska kunna fördjupas i våra personliga liv. En existensutforskande hållning innebär en ärlig strävan efter att allt bättre förstå och acceptera den utsatthet, smärta, ovisshet och existentiella ensamhet som är ovillkorligt förbundet med att vara människa. 

En viktig skillnad här visavi Martin Hägglunds begrepp “sekulär tro” är att det inte finns något givet motsatsförhållande visavi religiösa föreställningar om en evighetsvärld bortom den personliga döden. Många religiösa läror är även från mitt perspektiv, en flykt undan insikten om den smärtsamma sidan av våra existensvillkor. Men från de små utkikspunkter som finns i mitt liv är det också uppenbart att en personlig tro på en evighetsvärld och att tillhöra en gemenskap som bär detta ibland tycks fungera som stöd för att se och acceptera den svåra och smärtsamma sidan i att vara människa. 

Ytterligare en viktig notering. Att vi är fullt och fast förvissade om att detta liv är det enda vi har, att döden är det ovillkorliga slutet på våra personliga liv, är ingen som helst garanti för att kvaliteter som omsorg och ansvarstagande för det gemensamma ska utvecklas och fördjupas. Våra möjligheter att som helt sekulära människor blunda och fly från den smärtsamma sidan av våra existensvillkor är i det närmaste oändliga. 

Jag tycker att det är viktigt att försöka förstå allt mer av dessa flyktmekanismer. Religiösa såväl som sekulära! Och det är viktigt att förstå dessa flyktmekanismer på såväl ett personligt plan som på ett kulturellt. Det kan hjälpa oss att lite bättre förstå vår belägenhet som global civilisation. Att denna övergripande flyktproblematik är frånvarande i “Vårt enda liv” är märklig. Det gäller så här långt bokens första del: “Sekulär tro”. 

.

6. “Religiös tro” visavi religion och religiositet. 

Begreppen “religion” och “religiositet” är svåra och knepiga ord. Det gäller såväl hur de används i det folkliga vardagsspråket som i religionsvetenskapliga texter. Och nu gör Martin Hägglund det än mer komplicerat genom hur han definierar begreppet “religiös tro”. 

“Kristen tro” är ett väletablerat ord. Men vad gäller dess innehåll finns inte någon kristen enighet. Det finns inte ens en enighet mellan olika teologiska strömningar inom Svenska Kyrkan. Och då förstås än mindre visavi olika kyrkor och frikyrkor. Det framgår inte i vilken utsträckning begreppet “religiös tro” är filosofiskt och/eller religionsvetenskapligt förankrat. 

Jag har själv tumlat runt i denna väldigt osäkra och flytande begreppsvärld och försökt blanda mig i diskussionen. Dels i flera bloggar. Och dels i kapitel 1 i “Existentiell livssyn – kristen tro?”. I detta bokkapitel introduceras begreppet “existentiell religiositet”. Det är en “religiositet” som i sin “axiomatiska” utgångspunkt avvisar alla föreställningar om övernaturliga makter och krafter och ett liv bortom döden. Man kan säga att det utgår från den etymologiska grundbetydelsen “att binda samman”. För mig är det självklart att man kan odla en livshållning med en tydlig strävan att “binda samman”, att förstå bättre. Det gäller allt från blommor och bin till stjärnor, galaxer och svarta hål; från atomer och kvarkar till den inre världen av känslor och känsloförändringar, till erfarenheten av kärlek, hat, kränkningar och svek. Dvs ALLT! 

Om det finns en samhällelig struktur – organisation – som växt fram för att ge stöd i denna personliga hållning så är det en “religion” utifrån detta synsätt. Det är far-off så att det skriker om det. Men det är en spännande tanke! 

Men det slår mig just i skrivandets stund att när den engelske filosofen Alain de Botton skrev den uppmärksammade boken “Religion för ateister” (svenska 2013) så var det just det sekulära religionsbegrepp som jag antytt ovan som han använde. Det bokkapitel i “Existentiell livssyn – kristen tro?” där det sekulära och gudlösa begreppet “existentiell religiositet” presenterades kom på plats på Internet sommaren 1998. 

Utifrån mitt sekulära grundperspektiv ingår det då också för min del i denna strävan “att binda samman”, att försöka förstå, varför föreställningar om en övernaturlig verklighet har en så viktig plats i många människors liv. Denna strävan finns som ett viktigt stråk i “Existentiell livssyn – kristen tro?”

Under de 22 år som gått sedan detta bokkapitel först publicerades på Internet har jag flera gånger pendlat mellan uppfattningen att detta försök att prägla en sekulär, existentiell innebörd i ordet “religiös” var väldigt naivt och blåögt – till att tycka att det var djärvt och framsynt. I nuläget har det lite överraskande börjat väga över mot det senare. Men det går inte att harmoniera med Martin Hägglunds definition av “religiös tro”. I trosanalyserna i “Vårt enda liv” står “religiös tro” snarare för något som hindrar “att binda samman”.  

Martin Hägglund lyckas på ett snyggt sätt få in buddhismens föreställning att det är möjligt att genom disciplin och andliga övningar bryta banden till det ändliga livets utsatthet och lidande under beteckningen “religiös tro”. Han ger ord åt mitt eget närmast intuitiva “skav” visavi buddhismen. Men samtidigt gör denna kritiska analys av buddhismen den övergripande definitionen av “religiös tro” än mer problematisk. 

När buddhismen dras in som ett konkret exempel på “religiös tro” så blir begreppet inte längre begränsat till att omfatta en övernaturlig föreställningsvärld med en evig personlig fortvaro utan smärta och lidande. Kontentan blir närmast att “religiös tro” är att omfatta en föreställningsvärld som förnekar livets ändlighet och den ovisshet, utsatthet och smärta detta ändliga liv ovillkorligen är förbundet med. Eller kort och gott: “religiös tro” är flykt. Eller ett “opium för folket”. 

Enligt denna definition kan det förstås inte finnas någon “religiös tro” som kan ge människor stöd att allt bättre acceptera livets smärta, utsatthet och ändlighet. Det kan inte finnas en “religiös tro” som stödjer en personlig mognadsprocess. När Martin Hägglund ska förstå förekomsten av dessa positiva kvaliteter när de visar sig i religionens värld så är hans förklaring att det finns ett större inslag av “sekulär tro” än den “troende” är medvetna om eller vill erkänna. 

.

7. Kastar jag sten i glashus? 

Här måste jag fundera över om jag kastar sten i glashus. När det i “Existentiell livssyn – kristen tro?” görs en tydlig åtskillnad mellan “existentiell tro” respektive “teistisk-metafysisk tro” så är det inte direkt oskyldigt det heller. Det finns likheter. Men också viktiga skillnader. Grovt kan man säga att en stark “existentiell tro” kan ingå i en helt naturalistisk livsåskådning. Men en stark “existentiell tro” kan också ingå i en livstolkning med starka teistisk-metafysiska övertygelser. Men värt att notera, i denna tankemodell kan även en uttalad “existentiell otro” finnas tillsammans med starka teistisk-metafysiska övertygelser. 

I “Existentiell livssyn – kristen tro” drivs också den kontroversiella tesen att kristendomens födelse var knutet till att man utifrån de första kristnas erfarenheter och insikter lyckades skapa en konkret väv av riter, berättelser, själavård och predikan som fungerade som ett redskap för att fördjupa den existentiella tron. Och att detta ökade sannolikheten för bärande upplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron mitt i det utsatta och svåra att vara människa. Utifrån denna tes, “den existentiella kristendomstesen”, tolkade man dock det viktiga som hände i en teistisk-metafysik ram. Detta var den förståelseform som stod till buds när det gällde viktiga och omdanande personliga upplevelser.   

Jag kommer inte ifrån ett rejält skav när det gäller hur Martin Hägglund ger innehåll åt begreppet “religiös tro”. Och då är det värt att notera att jag själv är ateist och sedan länge lämnat alla föreställningar om en gud och en fortsatt existens bortom den personliga döden.

.

8. Vittnesbörd visavi filosofiska påståenden.

Martin Hägglund vill gärna slå fast hur det förhåller sig. Han närmast slår fast att ju starkare föreställningar en människa har om en personlig evighetsvärld bortom döden desto mindre är hon förmögen att bry sig och handla utifrån en förpliktigande omsorg om medmänniskor, samhälle och långsiktiga livsbetingelser. 

Jag tror denna tes är fel. Det gäller sannolikt ganska ofta. Men som generell tes – “nej!”. Detta tror jag trots att jag själv är en gudlös ateist som är fullt och fast övertygad om att jag bara har detta enda liv. 

Jag tycker mig ana att relationen mellan en “evighetstro” och förmågan till omsorg och att ta ansvar för det bräckliga och ändliga är rejält mer komplicerad än den bild som Martin Hägglund manar fram. Jag har till och med fått bilden av att evighetstron ibland, för vissa människor, underlättar att acceptera och försonas med det smärtsamma, bräckliga, sköra och ovissa i våra jordbundna kroppsliga liv. 

Jag är nyfiken på om det finns religionsvetenskaplig forskning som försökt belysa skillnaden mellan evighetstro som flykt respektive som stöd för acceptans, mognad och en starkare förankring i det “ändliga livet”. 

Det är stort nog att som personligt vittnesbörd kunna slå fast att det är fullt möjligt att som gudlös ateist uppleva mening, känna hemhörighet i tillvaron, att på djupet bry sig om andra människor, samhället, livsväven och en godartad framtid för mänskligheten. Om man en gång har varit invävd i en viss sorts religiös föreställningsvärld där detta inte var möjligt så är det nästan ett mirakel att kunna konstatera detta. Detta kan såväl jag som Martin Hägglund konstatera med emfas. Och många med oss! Och det är på ett fundamentalt plan viktigare än alla mer eller mindre sofistikerade och bristfälliga teorier kring detta. 

Det finns ytterligare en faktor som komplicerar bilden rejält. Att inte tro på någon personlig evighetsvärld är ingen som helst garanti för att förmågan till omsorg och ansvar ska fördjupas.  

.

9. Vår uppgift är detta enda – att mogna! 

Min far, Olof Persson, dog i december 2004. Ålfiskare, möbelsnickare och predikant. I kvarlevorna fanns en “börs”, en vältummad, fet gammal ålfiskarplånbok. Ingen av mina syskon ville ha den så jag tog hand om den. Utöver lite kvitto, sedlar och en hel del mynt fanns där en del små lappar med anteckningar. En diktstrof, ett citat eller några tänkvärda ord. Sådana noteringar gjorde han lite varstans. Han lärde sig nästan alltid dess noteringar utantill. Det kunde sedan bli en del av en hälsning på ett vykort. Eller stomme i en kort betraktelse. Till exempel för en förbipasserande sommargäst när han stod och sydde nät utanför ålaboden. När jag kollar igenom börsen hajar jag till rejält när jag får ögonen på ett citat av Hermann Hesse. Min reaktion gällde både namnet och innehållet i det korta citatet. Hermann Hesse fick nobelpriset i litteratur 1946. Han föddes 1877 och dog 1962. Jag hade själv läst flera böcker av honom. 

Innan jag fortsätter måste jag berätta en pinsamhet! Denna börs och detta fantastiska Hessecitat försvann. När jag skulle kolla efter ett par veckor så hittade jag inte. Och efter snart 16 år är börs och citat fortfarande försvunna. 

Jag kan alltså inte återge hela det nedtecknade Hessecitatet från papperslappen i fars börs.  Första delen av citatet är att ‘vår uppgift är inte “detta” och inte “detta” och inte “detta” och sedan som avslutning: “Vår enda uppgift är detta enda – att mogna”.  Det stod bara Hermann Hesse efter. Ingen uppgift om var citatet var hämtat. När jag läste citatet var jag 56 år. Far hade just fyllt 87 när han dog. Det var som att far över dödens tröskel delade med sig av en viktig insikt om det gåtfulla, svåra och storslagna i att vara människa. Jag bugade tyst! Och jag bugar i denna skrivandets stund! 

Citatet fäster ögonen på ett problem i Martin Hägglunds text. Jag uppskattar att han betonar allvaret i att ta ansvar för hur vi använder den begränsade tid vi har i “vårt ändliga liv”. I detta ingår också den ovisshet som är invävd i vår mänskliga liv. Vi vet inget säkert om slutpunkten för “mitt liv” eller mina viktigaste människor. Jag kan dö i en olycka i morgon. Jag kan få en elakartad cancer som bara behöver några månader för att göra slut på mitt liv. 

Utöver detta finns en ton hos Martin Hägglund av betydelsen av målmedvetenhet, vara trogen sina projekt mm. Jag kommer inte riktigt ifrån att det finns en stressad aura kring betydelsen av att inte slösa bort någon tid på ovidkommande saker. Jag säger hmm… och ja … och samtidigt är det en del av mig som protesterar. Först är det lite vagt och otydligt. Spela golf, segla, renovera en gammal segelbåt, kela med hunden? Jag som så länge varit invävd i ett stort livsprojekt som krävt massor av tid och engagemang borde hålla med. Men efterhand visar det sig att det gör jag inte. 

Jag skulle vilja säga ungefär såhär: Det är helt okej att bara leva på utan några stora drömmar och visioner, utan någon uttalad målmedvetenhet om att förverkliga det ena projektet eller det andra. Det som är viktigt är att leva på med en öppenhet och ärlighet visavi det som möter av glädje, sorg, svårigheter, förvecklingar, misslyckanden och nederlag. Det handlar om en strävan efter ärlighet och öppenhet inåt mot våra inre världar, om vad det innebär att vara människa, visavi livspartner, barn, närstående. Men också visavi samhället och framtiden. Då befinner man sig i den märkliga livsprocess som handlar om “att mogna”. Trots alla de svåra smärtpunkter som kan finnas är denna “mognandets livsprocess” poetisk, vacker, meningsskapande. Och i detta kan det råka hända saker eller födas idéer som ställer anspråk på ansvar och handling. Jag är också övertygad om att ju fler människor i världen som befinner sig i denna rörelse – “att mogna” – desto större är hoppet om en godartad framtid. 

Jag har formulerat detta som en sorts opposition gentemot en ganska tydlig underton i första delen av “Vårt enda liv”. Men samtidigt finns ytterligare ett skikt eller en ton som får mig att tro att Martin Hägglund skulle hålla med mig. 

.

10. Avslutning. 

När blogg Nr 115 skrevs i januari (2020), den första bloggen som inspirerades av Martin Hägglund, fanns det ännu inte på kartan att “Existentiell livssyn – kristen tro?” skulle finnas som tryckt bok i slutet på maj efter närmre 22 år som nätbok. Det var ett helt oväntat initiativ från det lilla förlaget Alternaliv. Det innebär att den yttre ramen för att ta upp en kritisk dialog visavi Martin Hägglunds ”Vårt enda liv” har blivit rejält annorlunda. 

Samtigt måste man konstatera att svenska är ett provinsiellt språk. Med en översättning till engelska skulle ”Existentiell livssyn – kristen tro?” i bästa fall kunna bidra till det internationella samtalet om våra mest angelägna existentiella livsfrågor från ett sekulärt, gudlöst perspektiv. Fel eller rätt, men jag är för min del djupt övertygad om att en breddning och fördjupning av detta existentiella samtal bortom olika former av traditionell religiositet blir allt mer angeläget för varje dag som går. Och då tänker jag globalt! Det är kul att tankeleka med detta högst osannolika framtidsscenario. Men å andra sidan – att ett litet okänt förlag skulle ta initiativet till en fysisk bok på svenska var totalt osannolikt i min föreställningsvärld för ett år sedan.

Jag måste erkänna att det var tufft att efterhand bli varse att första delen av ”Vårt enda liv” väckte så mycket frågor och kritik. Det har funnits ett tydligt motstånd mot att försöka bena upp och formulera mina problematiseringar och min kritik.

Men ett överraskande resultat av denna kritiska djupdykning är en växande känsla av att Martin Hägglund och jag sitter i samma båt. Det är en varm och famnande känsla! 

.

Slut!

PS. (23.1.2021).
Jag har hittat två mycket läsvärda artiklar som är både uppskattande och kritiska visvi Martin Hägglund utifrån liknande utgångspunkter som formuleras i denna blogg. En är skriven av idéhistorikern Anton Jansson och publicerad i Ord & Bild. Den andra är skriven av David Eklind Kloo, författare och redaktör, och publicerad på Dagens Arena.
David Eklund Kloo:Vårt enda liv”. Dagens Arena den 26 september 2020.
Anton Jansson:Kritik: This Life: Secular Faith and Spiritual Freedom.” Ord & Bild, 13 mars 2020.

En kristen och teologisk kritik av Martin Hägglunds begreppspar ”sekulär tro” respektive ”religiös tro” formuleras i Dagens Nyheter av av Petra Carlsson, fil.dr och lektor i systematisk teologi och av Joel Halldorf, fil dr. och lektor i kyrkohistoria, i tidskriften Axess.
Petra Carlsson: Därför är motsättningen mellan sekulär tro och kristen vision falsk”. DN, 30 januari 2020.
Joel Halldorf: Jag vill tacka livet”, Axess nr 7/2019.

Länkar på internet är numera ett osäkert kapitel. Betalväggar blir allt vanligare. Om man är nyfiken och inte kommer åt så finns bibliotek. Eller kanske vänner som har tillgång.
DS.

.

Publicerat i andlighet, ateism, ateismfilosofi, existensvillkor, existentiell filosofi, existentiell tro, Filosofi, religionsfilosofi, sekularisering, sekulär andlighet, Tro-otro-icke-tro | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. Textsamtal med prästen Erik Stenberg-Roos.

.

Totalt 7 inlägg mellan den 7 september och 12 oktober 2020.

Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Textsamtalet utgår från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som genom ett oväntat initiativ förvandlades från nätbok till tryckt bok i slutet på maj 2020 (se fliken ”Bok2020”).

Detta textsamtal är mellan bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.

Varje avslutat tema i textsamtalet redovisas i en blogg. Blogg Nr 119 redovisar den första samtalsomgången under temat ”Traditionell kristen tro?”. Denna blogg innehåller de 7 inläggen under tema 2: ”Den existensreligiösa livssynen”. Samtalet utgår från Kapitel 1: Livssyn, språk och religiositet. Det första inlägget publicerades den 7 september och det sista den den 12 oktober. I detta nu, söndagen den 8 november, har det publicerats 4 inlägg under tema 3: ”Samvetets, hjärtats och sanningens röster” som utgår från Kapitel 2: ”Ansvar och flykt”. Man är förstås välkommen att följa detta direkt genom att gå med i Facebookgruppen ”Existemtiell livssyn . kristen tro? ….. diskussionsgrupp”.

Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat – och skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är ca 1 inlägg i veckan. Det innebär mellan 5 och 10 dagar mellan varje inlägg.

.

.

.

Tema 2: Den existensreligiösa livssynen.
Textsamtal utifrån boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”

.

1.

Inlägg 1 (av 7 under tema 2). Erik Stenber-Roos.
Måndagen den 7 september 2020! 

Då börjar vi att diskutera det du skriver i boken.

Det första jag skulle vilja att du utvecklar är det du kallar för den ’Den existensreligiösa livssynen’. Du skriver bl.a. att ’Skillnaden i förhållande till den förhärskande kulturella bilden av religiositet är att en existensreligiös livssyn inte förutsätter existensen av en personlig Gud eller av andeväsen som kan gripa in i den personliga existensen’.

Om du utvecklar det en aning, så att även de i gruppen som till äventyrs inte läst boken hänger med, tycker jag det vore intressant.

Det jag skulle vilja höra om är hur du definierar begreppet ’religion’.

Jag som läst boken och som till och från karaktäriserat mej som ’kristen a-teist’, undrar också vad som egentligen skiljer dina uppfattningar från vad den kristna ateismen driver?

Jag undrar också varför du ’behöver’ kalla denna form av fundering kring tillvaron för ’existensreligiös’, varför kommer ordet ’religiös’ med överhuvudtaget?

Är det inte mycket enklare att bara kalla det du beskriver som ’existensreligiöst’  för fundering? Det finns många goda definitioner på ’religion’, allt mellan Pratt och Schleiermacher, men jag undrar varför du vill få med den typen av livsåskådning under det religiösa paraplyet, om du förstår vad jag menar. Är inte religion något annat?

.

2.

Inlägg 2 (av 7 under tema 2). Svar till Erik Stenber-Roos
av Carl Gustaf Olofsson.
Onsdagen den 9 september 2020! 

Tack Erik! Det känns både viktigt och spännande att du problematiserar mitt sätt att använda begreppet “religiös” i boken. Min vacklan kring användningen av detta begrepp är en historia för sig. Jag utgår från att du frågar utifrån det jag skriver i kapitel 1 “Livssyn, språk och religiositet. Om existentiell religiositet och de traditionella religiösa språkens växande oförmåga att ge ord åt de viktigaste sidorna av våra liv.”. Den som inte läst kan googla. Men köp ändå gärna boken.

De senaste tio åren har jag tvärsemot resonemangen i bokens första kapitel gett efter för det förhärskande språkbruket. Om man verkligen vill prata om våra djupaste livsfrågor så blir ordet “religiös” ett hinder i stället för en hjälp. Det innebär att jag lika länge – ca tio år – har ansett begreppet “religiös” som i det närmaste oanvändbart för att benämna den sekulära, existentiella livssyn jag försöker ringa in i boken. Men ….

Men jag är inte lika säker längre. Så din fråga kommer väldigt lägligt. Jag läser själv detta första bokkapitel som fick sitt bärande innehåll i början på 1990-talet med nya frågor. Om grundbetydelsen av “religiös” är att binda samman och en “religion” är en samhällelig struktur som på ett organiserat sätt stödjer oss som individer att försöka “binda samman” allt som finns i sinnevärlden, alla våra erfarenheter och allt som finns i våra tankar och känslor så blir vissa saker tydliga.

Såvitt jag kan förstå blir det då nödvändigt att skilja på “religiositet” där föreställningar om övernaturliga makter och krafter är en given del och en anna form av “religiositet” som är sekulär och “inomvärldslig”. Båda formerna av religiositet kan med större eller mindre djup hantera de existentiella livsfrågorna.

Utifrån detta perspektiv skulle man kunna säga att en religiös livshållning är en öppen fortlöpande strävan att binda samman sina personliga erfarenheter med alla kunskapsskärvor som korsat ens livsväg parat med en grundinställning av nyfikenhet och frågande. En religion är då en social struktur som på ett organiserat sätt stödjer utvecklingen och fördjupningen av en sådan livshållning.

Ja, detta är väldigt abstrakt och teoretiskt och kommer väldigt långt ifrån det förhärskande språkbruket. Erik, hur benämner du den kristna a-teism som du själv är befryntad med? Är den “religiös” i din språkvärld?

Skulle det offentliga samtalet om våra djupaste livsangelägenheter fördjupas om det var självklart att skilja på “övernaturlig religiositet” och “ateistisk religiositet”? Det är en spännande tillfällighet att podden G-ordets intervju med mig som publicerades den 26 augusti har fått rubriken “Ateistisk religiositet?”. G-ordet har satt rubriken. Men dom hade den goda smaken att sätta ett frågetecken efter.

Är det en given innebörd av “religiös” att det handlar om att binda samman sina erfarenheter och sin kunskap med en övernaturlig verklighet? Och då ofta också binda samman det med vad som formuleras i “heliga skrifter”? I så fall är det fel och missvisande att använda begreppet “religiositet” som jag gör i Kapitel 1. Att däremot lägga begreppet “religiös” på hyllan för att det försvårar samtalet och skapar förvirring är en annan sak. Jag gissar att din kritik främst handlar om att det av denna anledning nog är klokt att inte använda begreppet “religiös”. Mycket talar för att du har rätt. Men jag märker att jag hoppas du har fel. Så jag läser idag om kapitel 1 som en lite fräck utmaning av det gängsespråkbruket.

Är alla starka upplevelser av förundran, omsorg, vördnad och ödmjukhet inför livets väv och vår märkliga stund av personligt reflekterande medvetande “religiösa”? Om svaret är “ja” vad menar man då med “religiös”? Om svaret är “nej” vad menar man då med “religiös”?

Vad tycker du Erik? Och vad tycker ni som följer textsamtalet.

PS. Erik, du får gärna berätta hur Schleiermacher och Pratt ringar in eller använder orden ”religiös” och ”religion”. DS.

.

3.

nlägg 3 (av 7 under tema 2). Svar till Carl Gustaf Olofsson
av Erik Stenber-Roos.
Tisdagen den 15 september 2020! 

Tack Carl Gustaf för vad jag uppfattar som ärliga och för mej tydliga resonemang. Jag vill inte vara kritisk, men jag vill undersöka och testa! Faktiskt både mina egna ståndpunkter (jag har ju en tendens att ändra mej när menar att jag får bättre argument), men också dina åsikter.

I detta inlägg tänkte jag fundera och resonera kring dina frågor, men göra det utifrån ett par olika religionsdefinitioner.

Schleiermacher definierar religion ungefär som ’känslan av ett absolut beroende’. Jag skulle tro att det räknas in bland dom substantiella definitionerna. Den stora fördelen med den definitionen är för mej, att den faktiskt är helt a-intellektuell. Det passar bra för mej, inte för att jag tycker att religion måste vara a-intellektuell, utan för att jag hittills inte har hittat ett enda argument för någon slags sanningshalt när det gäller själva substansen i en tro/religion. Men ändå tror jag…? Jag är en del av det hela, jag kan bara uttrycka det med dom orden, jag känner mej helt beroende av, men jag kan inte intellektuellt argumentera för det. Jag deltar i riterna, jag njuter av mystiken, jag fascineras av liknelserna, jag läser om och om igen myterna  i Gamla Testamentet och tycker det ger mej enormt mycket. Jag är helt enkelt extremt ’religiös’.

Pratts definition är väl lite torrare, lite mer utifrån, men den lyder ’En allvarlig och social inställning (attityd) hos individer eller grupper gentemot den makt eller de makter som de anser ha den yttersta kontrollen över deras intressen och öden’. Han var ju sociolog, jag har aldrig känt igen mej speciellt väl i den. En makt som skulle ha yttersta kontrollen över mina intressen och öden känns ganska långt bort.

Den kristna ateismen skulle jag vilja karaktärisera som ’religiös’. Personligen känner jag mej väl hemma med vad jag får och ser i Jesusgestalten i Nya Testamentet. Däremot känner jag mej inte hemma med ett ev. Metafysiskt väsen, som t.ex. skulle ha både kropp och själ. Jag tror inte på det. För mej är gudsbegreppet mer av ett väsen, en kärlek. Om man nu ska resonera utifrån sociologiska termer känner jag mej fascinerad av Durkheims teorier om att när människor träffas blir summan större än de enskilda delarna. Det skulle på ett sätt kunna ge ett perspektiv på Gudsbegreppet. Men för mej är det nog såpass enkelt att det handlar om att Gud är kärlek, en tanke jag tycker har gott stöd i NT. Jesus pratar inte mycket om ’Gud’, han nämner ibland (ytterst sällan) min ’Fader i himlen’. Jag tycker oftare han pratar om riket, eller framför allt ’Guds rike’, vilket han rent geografiskt placerar inne i människor.

Så för mej bär jag på känslan av ett absolut beroende, men känslan ger mej också en trygghet.

Jag tror man ska skilja på olika sorters religiositet och olika religionsdefinitioner. OM nu ateistisk religiositet innebär det jag skissat på ovan, då är jag en mycket religiös ateist. Men jag har den här ’luckan’ att jag inte vet, samt att jag märkligt nog litar till den här kärleken, alt. Gudsriket, inne i t.o.m. mej.

Men hur står du själv när det gälle frågorna om ett eventuellt väsen som existerar utanför människorna? Tror du på det? Och den kanske bättre frågan, bedömer du att det är vad människor tror på som karakteriserar sej som religiösa?

Ser fram mot fortsatt samtal och reflexion!

.

4.

Inlägg 4 (av 7 under tema 2). Svar till Erik Stenber-Roos
av Carl Gustaf Olofsson.
Tisdagen den 22 september 2020! 

Tack Erik för ditt intressanta svar. Jag börjar med att rakt av svara på din avslutande fråga om jag också tror på någon form av “väsen som existerar utanför människorna”. Mitt enkla svar är nej!

Utifrån detta måste jag problematisera din enkla och vackra tanke om att Gud är kärlek. Du skriver att du inte tror på en makt som har den yttersta kontrollen över våra intressen och öden. Och där är vi överens. Den tanken är främmande även för mig.

Nu till det problematiska. Du skriver att för dig “är gudsbegreppet mer av ett väsen, en kärlek“. Några rader längre ner skriver du “Men för mej är det nog såpass enkelt att det handlar om att Gud är kärlek, en tanke jag tycker har gott stöd i NT”.

Vi är lika i att vi tror att kärlek och omsorg är substantiella kvaliteter som kan ta form i mänskligt liv. Men jag anar en stor skillnad i våra sätt att förklara och förstå detta.

Om jag förstår dig rätt så menar du att kärlek är en kvalitet som genomströmmar hela tillvaron. Och att denna kvalitet existerar utanför och oberoende av människan. Du kallar denna kvalitet “Gud”. Det finns teologer, t.ex. Anders Nygren (1890 – 1978), som utifrån denna syn menar att människan bara kan bli älskande genom att öppna sig för Gud och låta “Guds kärlek” genomströmma ens varelse. Människan är fallen och oförmögen att av egen kraft älska. Jag vill inte lägga denna syn på dig. Hur som helst så är denna tanke inte bara främmande för mig. Jag tycker genuint illa om den.

Hur ser du på denna tanke hos Anders Nygren?

Hur ser då jag på detta med möjligheten till kärlek, samarbete, omsorg i våra bristfälliga mänskliga liv?

Jag ser dessa kvaliteter som ‘frontlinjen’ i en lång evolutionär process. De börjar sakta att utvecklas när människan börjar bli medveten om sin dödlighet, om tiden med dåtid och framtid, medveten om sin utsatthet vad gäller naturens nycker, sjukdom, olyckshändelser, lidande och möjligheten att svikas och svika. Denna långsamma evolutionära process är till en liten del biologisk men kanske framför allt kulturell (kulturell evolution är ett modernt begrepp – se t.ex Patrik Lindenfors, 2019).

Denna process handlar om personlig mognad och existentiell fördjupning. I detta perspektiv finns det ingen  fristående och av människan oberoende kärlek som förutsättning. Från mitt perspektiv är det en helt och hållet inomvärldslig och män sklig process. Men dock ytterligt märklig och fantastisk!! Att denna process går för långsamt kan bli grunden för att den moderna civilisationen lyckas underminera våra livsbetingelser. (Anm. Dessa tankar utvecklas mera ordentligt i bokens kapitel 4: “Skrift, ande och kultur” – En evolutionär syn på förnuftets och kärlekens människotillblivelse och kulturens centrala betydelse i denna tillblivelseprocess. Kan googlas – men köp gärna boken!)

Här en fråga till dig Erik: Skulle de människor som bejakar denna process av mognad och existentiell fördjupning, som bejakar utvecklingen av medkänsla, samarbete, omsorg, ansvar för det gemensamma i någon rimlig mening kunna karakteriseras som “religiösa” från ditt perspektiv? Och då även om man, som jag, är “helaeist” som tar avstånd från allt tal om Gud och högre väsen och övernaturliga krafter.

Nu en liten vända till det bibliska. Först vill jag säga att jag känner sympati för ditt förhållande till den bibliska berättelsevärlden. Jag bär med mig skärvor från denna värld som varit viktiga för mig. Men jag har sett det som en helt mänsklig värld och jag har då helt sonika tänkt bort “Gud” som en talande och handlande kraft. Jag anar att du förhåller dig på ett liknande sätt. Rätta mig om jag har fel!

Nu till Nya Testamentet, Jesus och kärleken. Du skriver “…. Gud är kärlek, en tanke jag tycker har gott stöd i NT”. Jag säger hm ….! Hur ser du på Jesu förkunnelse om om Gehenna, dom och straff, gråt och tandagnisslan, att hugga av den gren som inte bär frukt och kasta den på elden, att de som inte är med mig är emot mig, kvarnsten om halsen, att för den stad som inte tar emot “budskapet” ska det bli värre på domens dag än för Sodom och Gomorra. Detta är enligt min mening helt på tvärs mot ett inkluderande kärleksbudskap. För mig är människan Jesus komplicerad och motsägelsefull – och jag måste protestera rejält mot delar av hans förkunnelse och handlingar. En hel del är rakt på tvären mot min livssyn och moral!

För mig är det märkliga och storslagna med Jesus, denna ofullkomliga människa, att de älskande och gränsöverskridande sidorna i hans handlingar och förkunnelse förmådde bidra till födelsen av Kristusikonen, föreställningen om den fullt ut älskande, rättrådiga, modiga människan. I den bibliska berättelsevärlden föddes denna ikon, denna föreställning, tredje dagen efter Jesu fruktansvärda död. Detta är för mig passionsdramat i ett nötskal. En ofullkomlig och rejält bristfällig människa bidrog verksamt till att Kristusikonen föddes och fick en märklig kulturell kraft.

Jag har sedan mer än tio år lagt ner alla anspråk på etiketten “kristen” för denna renodlade ateistiska tolkning av passionsdramat. Det är en förändring sedan jag skrev “Existentiell livssyn – kristen tro?”.

Vad säger du Erik? Kan denna syn placeras inom etiketten “kristen” respektive etiketten “religiös” i din tankevärld? Det är intressant med vad som är rimliga och möjliga etiketter. Men det är inte viktigt. Så du kommer inte att trampa på några ömma tår hur du än svarar. Men jag är genuint nyfiken på ditt svar!

Ursäkta längden på mitt svar!

.

5.

Inlägg 5 (av 7 under tema 2). Svar till Carl Gustaf Olofss
av Erik Stenber-Roos.
Tisdagen den 29 september 2020! 

Tack för gott svar. Jag börjar med att fundera lite grann kring dina tankar kring vad Anders Nygren får ge uttryck för i ditt svar.

Ja, jag tror att alla människor har möjlighet att lära sej älska. Däremot tror jag inte att alla människor föds med möjligheten att älska. Det finns många människor som börjar livet så störda vad gäller tillit och möjlighet till anknytning, att dom helt enkelt inte kan älska.

Lögstrup sa väl vid något tillfälle att människan kan liknas vid en skål. Man föds tom, så blir man -utan att man kan ta ansvar för det- fylld med vad omvärlden lägger i skålen. Men någonstans händer det något, då kan man förstå omvärlden och man kan välja själv vad man vill ha i sitt liv. Och då blir man också ansvarig för sina egna handlingar och sitt eget liv.

Men jag tror faktiskt att det går för alla. Sedan kan man kalla det där med kärlek för vad som helst, vi i kyrkan kallar det för Gud, men det betyder ju inte att alla måste gör det. Men jag menar faktiskt att en människa som enbart möts med hat får antagligen väldigt svårt att börja älska. Sen tror jag inte att det är vanligt med finare och mer älskande människor bland oss som kallar oss kristna eller religiösa. Till slut handlar det om vilket ansvar man vill ta för sitt liv. Alla kan lära sej älska. (Jag tror t.ex. att det är vad liknelsen om Talenterna vill lära oss)

När du kommer in på Nya Testamentet blir det mycket riktigt intressant. Det skulle egentligen krävas minst en C-uppsats på varje del, men jag gör en något snabb (men ändå) genomgång.

Om Jesu s.k. Domsförkunnelse är det flera saker att säga. Men uttrycket Gehenna, som faktiskt inte står med i den senaste översättningen, är väl en soptipp utanför Jerusalem?

När det gäller domen tror jag som Luther, Gud har dömt världen och förklarat människan för skyldig, därmed är hon (människan) rättfärdig.

Jag betraktar också straffen som inomvärdsliga, eftersom jag tror att det är enormt viktigt att se i vilket sammanhang berättelser eller förkunnelser är sagda.

Vad händer om man läser texter ungefär som t.ex. ’’med sorg i hjärtat sa Jesus, med svag röst: tyvärr kommer situationen där rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.” Alltså ett konstaterande. Det är inget Jesus vill, men han konstaterar att det helt enkelt kommer att bli så för vissa människor.

Ungefär som den berömda s.k. ’Matteuseffekten’, förr hette det ’Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.’ Det är fruktansvärt. Men det är livets grymma villkor. Ingen förkunnelse, ingen undervisning, men ett tragiskt konstaterande.

Jag jobbade med en briljant duktig förskolepedagog, som menade att hon redan när barn var i fyra-femårs åldern kunde hon se vilka  som riskerade att få ett hårt liv. Eller leva utan kärlek, samt att bli fråntagen det man redan har i form av tillit och möjlighet till anknytning.

Jag ser kort sagt på så gott som allt i Bibeln som har förkunnelsekaraktär, samt narrativen, dvs liknelser, myter, allegorier, alla dessa behandlar något som händer hitom döden. Jag skulle vilja gå så långt som att säga, att vad som händer efter döden, är så gott som ointressant. Jag kan inte göra något åt det, och jag skulle faktiskt inte ändra mitt liv speciellt mycket (tror jag) om jag fick veta vad som händer efter döden.

Avslutningsvis skulle jag vilja fundera litegrann på dina tankar om etiketter som kristen, religös osv.

Dom mest religiösa människor jag känner till är två kategorier: Det ena är dom som varenda dag ägnar sej åt att leva i, fascineras av, njuta av, fundera över religion och religiösa frågor. Den andra gruppen religiösa menar jag dom vara som inte gör stort annat än att ägna sina liv åt att försöka hitta fel och brister, hata enskilda företrädare eller konstant prata illa om någon/några personer inom religionen. Men religionen präglar ändå allt man säger och gör.

Religion berör väldigt mycket. För mej blir det så att den som vill kalla sej för kristen eller religiös, ska få göra det. Vem är jag att döma om vem som är kristen?

Mycket mer kan sägas om allting, särskilt om tolkningen av bibelns berättelser. Kanske skulle jag ha gått in lite djupare på var och en av dom, men då skulle denna min replik bli enormt mycket längre. Så vad säger du nu? Är vi i viss mån klara med just detta tema? Ska vi gå över till ’Flyktens hållning’?

.

6.

Inlägg 6 (av 7 under tema 2). Svar till Erik Stenber-Roos
av Carl Gustaf Olofsson.
Onsdagen den 7 oktober 2020! 

Erik, egentligen var det ju meningen att du skulle avsluta Tema 2 med ditt senaste inlägg, dvs inlägg 5. Men jag blev så ställd av din avslutande uppdelning av “religiösa av två slag” som gäller ‘de mest religiösa människor du känner till’. Dina båda kategorier går rejält vid sidan om det vi diskuterat. T.ex. om det är rimligt eller orimligt att tala om en ‘sekulär’ eller ‘existentiell religiositet’ som på ett tydligt sätt är helt oberoende av föreställningar om en övernaturlig eller transcendent verklighet utanför och oberoende av människan. Jag undrade först om det ‘felsökande, hatande slaget’ av religiösa var en nidbild av tuffa ateistiska religionskritiker. Jag har förstått att det var en grov feltolkning. Men du får gärna förtydliga vad du menar.

I “Illusionen om Gud” (s.39. svenska pocketutgåvan, 2010) skriver ateisten Richard Dawkins att i einsteinsk bemärkelse är även han religiös. Sedan skriver han att han ändå inte vill använda ordet “religiös” för den upplevelse av respekt, ödmjukhet och förundran visavi kosmos som Einstein kallar en religiös känsla. Detta eftersom “religiös” i det gängse språkbruket är så hårt knutet till att bära upp föreställningar om någon form av övernaturlig verklighet.

Om man nu ställer sig på Einsteins sida – hur placerar du hans “kosmiska religiositet” i dina två kategorier. I bokens kapitel 1 pläderar jag för det relevanta att tala om “existentiell religiositet” som kan karakteriseras som en utvidgad ‘einsteinsk religiositet’. Men som jag skrev i Inlägg 2 så är jag rejält kluven idag kring det kloka i att använda begreppet “religiös” på det sekulära sätt som jag gör i kapitel 1. Men vad ska man kalla den livstolkning och det förhållningssätt till livet som beskrivs där. Oavsett vad man kallar det gäller det något viktigt.

Och i vilken kategori placerar du Ulf Ekman, före detta Livets Ordprofet, numera katolik? Eller Kristi Brud, Åsa Waldau, i Knutbyförsamlingen?

Kanske är gränsdragningar mellan “religiös” och “icke-religiös” ointressant. Däremot är det från mitt perspektiv intressant – och viktigt – att försöka skärskåda olika livstolkningar och ideologier, såväl sekulära och ateistiska som vad vi konventionellt kallar “religiösa” utifrån frågan om i vilken mån de stödjer personlig mognad, stödjer utvecklingen av integritet, kritiskt tänkande, civilkurage och modet att stå på egna ben i svåra val- och krissituationer. Eventuellt har dina “två slag av religiösa människor” med detta att göra. Eller är fromhet och “religiösa frågor” utanför denna problematik från din horisont?

Erik, svara och kommentera det du finner motiverat. Viktigast för mig med detta inlägg var att dela med mig av den osäkerhet som uppstod av slutet av ditt inlägg. Och om vi båda är nöjda så avslutar du Tema 2 med ditt kommande svar som blir Inlägg 7.

.

7.

Inlägg 7 (av 7 under tema 2). Svar till Carl Gustaf Olofss
av Erik Stenber-Roos.
Måndagen den 12 oktober 2020! 

Jag uttryckte mej otydligt, minst sagt. Det jag försökte få sagt var följande, när jag resonerade kring temat att vara ’religiös’.

Jag skrev nog ’dom mest religiösa människor’, men det framgick nog för dåligt vad jag menade med det.

Jag tycker mej ha sett att det finns två sätt att låta religionen styra hela sitt liv. (Det finns många däremellan, med mindre fanatism, som jag nog uppskattar mer).

Ett positivt och ett negativt.

Det positiva sättet att vara hängiven religion på, tycker jag leder till att människor visar mera omsorg, mer uppmuntrande till att söka och fundera, mer diskussioner, mer upptäckarlusta osv. All vi som karaktäriserar oss som mycket religiösa anser nog att vi hör hemma där.

Det finns många ateister som jag menar vara mycket religiösa i meningen att dom ägnar en stor del av livet åt religion. Många ateister tycker om resonemang, diskussioner och ser med glädje att vända och vrida på frågor osv.

Men det är tyvärr inte det enda sättet. Det finns människor som låter religionen styra sitt liv, men där det bara leder till hat och förakt, eller i värsta fall ren och skär förnedring av sej själv och andra.

Jag vill egentligen inte försöka ge exempel på något av fallen, eftersom det är ganska känsligt, men jag försöker mej på det ändå. Jag menar att när religionen fungerar bra, är det väldigt bra: jag har sett hur människor blivit fullständigt förändrade av religion. Kristna människor har slutat och förblivit fria från alkohol och droger, muslimer har upplåtit sina moskéer till kristna för att fira gudstjänster i, sikher har låtit andra troende professorer predika i sina tempel för att försöka lära sej vad människor med andra infallsvinklar tycker osv. Men det är tyvärr inte alltid så. Jag har sett motsatsen också.

Knutbygemenskapen ville låta religionen styra livet för alla människor. Det gjorde den också, men där ledde det faktiskt till nedbrytning och i allra värsta fall faktiskt ett mord. Jag vet många som blivit fullständigt knäckta av Livets ord, jag har sett människor ’förvildas’ (’radikaliseras’) av feltolkad islam, jag har sett buddhistmunkar spela fattiga och lurat av enkla människor sina sista slantarna, för att sedan åka utomlands och bo flott på lyxhotell.

Som varande religiös skulle jag verkligen vilja säga att en människa hängiven åt religion, oavsett om och vad hon tror, blir mer kärleksfull, mer öppen, mer varm, mer innerlig, mer glad osv, men det är tyvärr inte alltid sant.

Religion kan leda till mycket kärlek och gemenskap. I min ungdom bodde jag i Latinamerika och fick se det fullständigt fantastiska arbete som de s.k. Befrielseteologerna i Latinamerikas djungler gjorde. Jag tror aldrig jag har mött så kärleksfulla människor. Hade inte omständigheterna varit som dom var, hade jag mycket väl kunnat flytta ut i djungeln, bli katolik och leva mitt liv i dom gemenskaper jag fick se.

Men det är inte alltid så. Hängivna religiösa har i alla tider även startat krig, fysiskt men också mentalt. Men det finns också menar jag, ateister som ägnar sej åt att hata, där faktiskt religionen styr hela deras liv, av någon orsak. Då menar jag absolut inte Dawkins eller t.ex. Sam Harris. Att ifrågasätta menar inte jag vara att hata.

Men om t.ex. googlar ’Svenska kyrkan’ får man upp ett erbjudande om att gå ur kyrkan för en billig peng. Någon lurar människor att man betalar skatt till Svenska kyrkan och sedan tar man betalt för att gå ur Svenska kyrkan (htps://kyrkoskatten.se/kontakt/) Jag har kompisar som har tagit kontakt med dom, kompisarna har sedan lagt ut svaren på fb, svar så fulla av hat att jag har svårt för att tro det. Men dom viger sitt liv åt religion, som bara leder till att dom hatar. Och jag skulle tro att dom karaktäriserar sej som ateister.

När det gäller etiketten ’att vara religiös’, menar jag att den passar bäst på människor som ger sej hän åt religion. Men som jag iaf försökt skissa på, betyder inte det att man blir en mer positiv och välvillig människa, oavsett vad man faktiskt tror.

Oavsett vad någon menar att religionen säger, måste jag själv välja och sedan stå för mina handlingar.

Hoppas det blev lite tydligare nu.


Slut på tema 2.

.

Fortsättning följer!

Tema 3 påbörjades lördagen den 17 oktober. När det hunnit bli den 9 november har 4 inlägg publicerats. Rubriken, bestämd av Erik Stenberg-Roos, är: ”Samvetets, hjärtats och sanningens röster”. Temat har sin utgångspunkt i kapitel 2, ”Ansvar och flykt” i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro”. Bokkapitlet finns på internet. Men köp gärna boken. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. nätbokhandlar. Den finns också på Dillbergs bokhandel i Kalmar till ett bra pris. Boken finns även på ett antal bibliotek. Om du frågar efter den på ditt lokala bibliotek finns det goda chanser att dom tar hem den. Vill du följa textsamtalet efterhand som inläggen publiceras så är du välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp”.

Bloggsammanställningar:
Nr 119. Tema 1: Traditionell kristen tro?

Presentation.

Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012.

Erik Stenberg-Roos.

Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han är för tillfället hemförlovad från sin tjänst i Thailand på grund av covidpandemin. Erik Stenberg-Roos började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999.

Erik var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst.

Carl Gustaf Olofsson

Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till de existentiella livsfrågorna. Ett huvudtema är spänningen mellan det gudlösa och det traditionellt kristna.

Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig ibland ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.

.

Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook mellan Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson:

Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro?? (7 inlägg)
Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. (denna blogg) (7 inlägg)
Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. (8 inlägg)
Nr 124. Tema 4. Om död och tillit. (7 inlägg)
Nr 125. Teologisk utveckling och monster? (5 inlägg)  

.

Publicerat i andlighet, Existentiell livssyn, existentiell religiositet, existentiell teologi, Gud, religionsfilosofi, sekulär andlighet | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro?? Textsamtal med prästen Erik Stenberg-Roos.

.

Totalt 7 inlägg publicerade på Facebook mellan den 26 juli och den 27 augusti.

Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” på Facebook i gruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Textsamtalet utgår från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som genom ett oväntat initiativ förvandlades från nätbok till tryckt bok i slutet på maj 2020 (se fliken ”Bok2020”). Detta första textsamtal är mellan bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.

Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat – och skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är ca 1 inlägg i veckan. Det innebär mellan 5 och 10 dagar mellan varje inlägg. När det hunnit bli den 21 oktober har totalt 15 inlägg skrivits. 7 stycken under tema 1: ”Traditionell kristen tro”, 7 inlägg under rubriken ”Den existensreligiösa livssynen” och i dagsläget är tema 3 just påbörjat. Rubrik: ”Samvetets, hjärtats och sanningens röster”.

Det har i samråd bestämts att testa att redovisa tankeutbytet under varje tema i en blogg. Denna blogg är den första. Den redovisar de 7 inläggen under Tema 1: ”Traditionell kristen tro??”. Om båda känner sig nöjda med denna form av sammanställning så blir det en blogg för varje avslutat tema.

.

.

.Tema 1: Traditionell kristen tro??
Textsamtal utifrån boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”

1.

Inlägg 1 (av 7 under tema 1). Erik Stenber-Roos.
Söndagen den 26 juli! 

Hej alla i gruppen. Carl Gustaf och jag har pratat om att försöka diskutera delar av boken på ett så respektfullt sätt som möjligt. Jag tycker det låter intressant.

Jag läste boken med stor behållning. Jag karaktäriserar mej själv som personligt kristen och jag tänkte att vi kan väl se var vi landar om vi börjar.

Jag är inte så intresserad av debatt, jag tror inte på det vad gäller religionsdiskussioner. Jag tycker det är intressant att höra andra människors uppfattningar.

Det första jag skulle vilja höra är vad ni andra tycker om begreppet ’traditionell kristen tro’. I min ungdom tyckte jag det kändes tryggt och bra. När jag sedan lämnade min tro i sena tonåren var det vad jag gjorde uppror mot. Jag gjorde någon slags comeback i tron runt 25 och tyckte då att en ’traditionell tro’ var vad jag kom tillbaka till. Men sedan började jag mer och mer göra uppror mot den. Till slut bestämde jag mej för att inte lita till den alls. Numera tror jag inte ens att den finns.

Hur ser du Carl Gustaf Olofsson på detta? Finns det någon traditionell kristen tro? Hur ser den ut i så fall?

.

2.

Inlägg 2 (av 7 under tema 1). Svar till Erik Stenber-Roos
av Carl Gustaf Olofsson.
Torsdagen den 30 juli! 

Erik, det är verkligen en viktig och svår fråga du ställer. Inte minst mot bakgrund av din egen tydliga markering av att du inte längre tror att det går eller är meningsfullt att försöka ringa in något specifikt som “traditionell kristen tro”. Med den markeringen så är vi redan bortom de möjliga schablonsvaren.

I den evangelikala världen – och i största delen av de övriga frikyrkorna – skulle man direkt sätta ner foten och bestämt hävda att en självklar grund för en “traditionell kristen tro” är tron på en personligt handlande gud, Jesu kroppsliga uppståndelse och ett liv efter döden med dom, himmel och straff. Största delen av katolska kyrkan och sannolikt den största delen av Svenska kyrkans präster skulle hålla med. Många skulle säga att de apostoliska och nicenska trosbekännelerna sammanfattar “traditionell kristen tro”.

Du är numera avvisande till att försöka definiera en “traditionell kristen tro”. Jag gissar att de konventionella föreställningar jag tagit upp är alltför schablonmässiga för dig. Det är dom även för mig! Avgörande för min del är att ovanstående inte förmår skilja mellan en “tro” som har kraft att öppna och fördjupar våra liv och en “tro” som begränsar, stänger inne och förstummar. De former av “tro” som krymper och stänger inne våra liv, som försvårar utvecklingen av ett öppet och levande förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster är från mitt existentiella perspektiv alltid en form av otro oavsett ramverket av fromma ord.
Vad får dig att avvisa försöken att definiera “traditionell kristen tro”? Är det något liknande?

Man kan gå ett steg vidare utifrån detta existentiella och “funktionella” perspektiv. Då kan vi pröva tanken att en “traditionell kristen tro” är kittet i en gemenskap som bär upp en väv av bibliska berättelser och riter som stödjer utvecklingen av personlig mognad, integritet, modet att stå på egna ben när det uppstår konflikter och vi hamnar i smärtsamma valsituationer; som stödjer en utvecklingen av vår förmåga att följa samvetets, hjärtats och sanningen röster, som hjälper oss att stå kvar i en tro på livets godartade möjligheter när vi drabbas av svåra händelser.

Man väljer utan minsta dåligt samvete bort inslag i de bibliska texterna som motverkar denna strävan. Här blir det uppenbart att många av de sammanhang som med emfas gör anspråk på att man står för en “traditionell kristen tro” inte gör det.

När kristendomstolkning och karismatiska ledare aktivt bidrar till att underminera “samvetets, hjärtats och sanningens röster” så är det i detta perspektiv destruktivt och en form av otro. Detta oavsett hur from klädedräkten än är. De samfund, präster och pastorer som medvetna sätter stödet för personlig växt, mognad och existentiell fördjupning FÖRE alla föreställningar om en personlig gud och ett liv bortom döden kommer då närmast en “traditionell kristen tro”. Detta även om de skulle vara ateistiskt kristna!

Det är en så spännande fråga du tar upp att jag har svårt för att sluta. Jag hänvisar den otåligt nyfikne till kapitel 6 i “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Jag gör där ett försök att bena upp begreppet tro och visa på ett existentiellt perspektiv, “existentiell tro”, som ger ett radikalt annorlunda perspektiv på innebörden i “traditionell kristen tro” visavi det jag summerade inledningsvis ovan.

Men nu avslutar jag med en fråga. Erik, hur tänker du kring kring innebörden i “traditionell kristen tro” utifrån det funktionella och existentiella perspektiv jag antytt? Gäller ditt uppror och avvisande även detta sätt att försöka ringa in “traditionell kristen tro”?

.

3.

Inlägg 3 (av 7 under tema 1). Svar till Carl Gustaf Olofsson
av Erik Stenber-Roos.
Onsdagen den 5 augusti! 

Tack CG för ett intressant och givande inlägg. Jag funderar mycket på just denna term, ‘traditionell kristen tro’, alt ‘klassisk kristen tro’, detta kan lätt bli ett väldigt lång inlägg. 

Om jag börjar resonera kring t.ex. ‘funktionalitet’ och ‘klassisk kristen tro’, tror jag att många människor anser sig leva i den typen av tro. Jag möter ofta utsagor av typen ‘jag tror på detta och detta, det fungerar för mej, jag är glad i min tro’. Jag tycker inte det är så svårt att hitta intellektuella invändningar mot sådana resonemang, men jag måste faktiskt medge att för många människor håller det. 

Vad gäller det existentiella perspektivet blir min tanke likadan där för människor som näst intill krampaktigt håller sej till sitt uttryck ‘klassisk kristen tro’, nämligen att det fungerar säkert för dom. Jag menar dock att man måste ha stora skygglappar för att klara av ett sådant uttryck och ett sådant liv, men jag upplever att många människor anser att det fungerar. 

Min invändning blir ungefär att när samvetet eller hjärtat (för att använda dina uttryck) ifrågasätter något, innebär det tyvärr för många människor som menar sej vara klassiskt kristna, att dom inte tänker själva. I stället frågar man en förebild, alternativt vänder sej till ett på förhand givet svar, för att klara av en ny situation. På något för mej märkligt sätt blir kristen tro att sikta på en livsstil, att inneha ett facit eller dylikt.  Jag kan inte se livet på det sättet. Det är helt enkelt för svårt att leva tycker jag. 

Ska man dra det vidare kan man resonera kring olika typer av etiska hållningssätt. Är det en kristen tanke att konsekvent använda sej av regeletiska resonemang? Jag tycker inte det. Jag lutar mer åt en situationsetisk hållning. 

Som exempel på vad som skulle rymmas i ‘klassisk kristen tro’ nämner du ‘en personligt handlande gud, Jesu kroppsliga uppståndelse och ett liv efter döden med dom, himmel och straff’.  Det är nog vad man skulle säga idag, men dom uppfattningarna är ganska nya? Att gud skulle vara personligt handlande är svårt. Naturligtvis tror jag som alla andra att bön/meditation ger mej frid alt. kraft att leva mitt liv och fatta klokare beslut, än om jag inte skulle bett/mediterat. Jag skulle nog vilja blanda in någon slags Guds röst i det hela. Men att jag, med mina böner e.d., skulle få en Gud att agera som jag tycker är lämpligt, är mej fjärran att tro. 

Jesu kroppsliga uppståndelse…? Ja, kanske det. Men frågorna blir många, även för den bokstavstrogne. Den sargade kroppen, svårt misshandlad, fick den plötsligt liv igen? Och var frisk och stark, i stånd till långa promenader? Såren fanns ju kvar, iaf enligt en berättartradition, men hur slutade dom blöda? Och hur stora var dom ursprungliga blodförlusterna? Jag måste landa i att jag inte vet. Ibland tror jag på den kroppsliga uppståndelsen, ibland tänker jag att att det är sätt att markera anti-gnosticism.

Livet efter döden är det som för mej är det svåraste. Jag har nog alla trendiga åsikter man kan ha. Jag tror att kvinnor ska få verka i ämbetet, jag tror att barn ska få döpas, jag tror att omgifta ska kunna få verka som präster, jag tror att homosexuella ska få gifta sej osv. Men jag har enormt svårt att tro på ett liv efter döden? Det kanske finns, men är det en viktig fråga? Skulle du eller jag leva våra liv på ett annat sätt om vi blev helt säkra i denna fråga? Jag tror att domen är varje dag och jag tror att Guds rike finns inom oss var och en, dvs precis som Jesus faktiskt säger (Luk 17)

Nu blev det långt här, jag avslutar med en kort reflektion kring ett uttryck du använder, ‘ateistiskt kristna’. Jag läste en del litteratur av dessa förespråkare. Jag tyckte det var mycket givande. Jag studerade en hel del för Henry Cöster, jag läste med förtjusning Ernst Bloch. 

Om jag uppfattade dem rätt, skulle nog båda mena att det liv vi lever här och nu, är det enda liv vi har/får. Vi måste helt enkelt göra något vackert av det.

Ser fram mot att höra dina reflektioner!

.

4.

Inlägg 4 (av 7 under tema 1). Svar till Erik Stenber-Roos
av Carl Gustaf Olofsson.
Onsdagen den 12 augusti! 

Tack Erik. Du berör flera viktiga och intressanta frågor. Du börjar med att fundera kring ‘funktionalitet’ och traditionell kristen tro. Du skriver att du ofta möter utsagor typ ‘ jag tror på detta och detta’ och att ‘det fungerar för mig’. När du sedan accepterande skriver att även om du har invändningar mot den sortens resonemang så måste du “faktiskt medge att för många håller det”.

Här är det något som skaver rejält för mig. “Det fungerar för mig”! Det kan sägas av en ganska konventionell aktiv i Svenska kyrkan. Men det kan också sägas av en person från Livets Ord, Pingströrelsen, Mormonerna eller Jehovas Vittne! Var går gränsen för att i respekt böja på huvudet och konstatera att det ‘håller för dom’? Vad är vidsynthet och tolerans och vad är eventuellt ett svek?

Du berör själv detta “skav”. Du skriver att du har svårt för en kristen hållning där man “inte tänker själva”. Man överlåter frågorna om rätt och fel till Bibeln eller kristna auktoriteter. Då blir, som du skriver, kristen tro “att sikta på en livsstil, inneha ett facit”.

Även om folk “mår bra” i denna hållning så kommer jag inte förbi att jag tycker att det är tragiskt. Det är att reducera livet och missa mycket av den rikedom och de utmaningar det innebär att vara människa. Om man sedan försöker få andra människor att underordna sig denna insnävning av tro, tankar, värderingar och känslor så blir denna hållning direkt destruktiv.

Detta väcker svåra frågor! Finns det en gräns där du – och jag – har ett moraliskt ansvar för att ta ett seriöst prövande samtal om trons innehåll. Stödjer personens “tro” och hennes “trosgemenskap” henne att utveckla ett allt mer lyhört förhållande till ‘samvetets, hjärtats och sanningens röster’. Eller fungerar det tvärtom? För mig är det stora problemet att de grundläggande “kristna trosformuleringarna” kan användas på två diamentralt olika och motsatta sätt. Ett sätt som stödjer personlig mognad och ett som tvärtom hindrar detta. Som jag ser det borde det vara en moralisk plikt för såväl teologi och kyrkliga ämbetsbärare, som för seriöst reflekterande sekulära människor, att försöka förstå när en “tro” och en “trosgemenskap” försvårar eller förhindrar personlig mognad.

Alla ideologier, religiösa eller sekulära, som fungerar på detta sätt för det personliga livet – är destruktiva! Mer eller mindre! Jag upptäckte podden “Exvangeliet” senhösten 2019. Det är två vakna intelligenta kvinnor som brutit upp från starka trosgemenskaper som driver den. Podden har genom sina fina intervjuer och samtal gett mig en fördjupad förståelse av denna problematik.

Så min fråga till dig Erik är hur du ser på ditt och mitt moraliska ansvar – och på teologins ansvar – att verkligen försöka förstå gränserna mellan “tro” som stödjer personlig växt och existentiell fördjupning och “tro” som förhindrar detta och till och med kan underminera och deformera den egna personen? Det innebär ju också att utifrån en grundkänsla av omsorg ta ganska svåra och smärtsamma konflikter ibland.

Intressant att läsa om din personliga syn – och dina bryderier – på frågan om “dom” och “ett liv efter döden” och om Jesu kroppsliga uppståndelse. Båda sakerna är onekligen knutna till frågan om innebörden i “traditionell kristen tro”. Men de frågor som väcks är så vittfamnande och intressanta att de borde behandlas under egna temarubriker i vårt textsamtal. Jag stannar här med att sammanfatta frågan i mitt inlägg.

Vilket ansvar har vi – du, jag, teologin, psykologin – att bli allt bättre på att känna igen tro på avvägar och att då också våga ta konflikter kring detta? Detta gäller förstås även om man ställer sig bakom de klassiska formuleringarna av “traditionell kristen tro”. Hur tänker du kring detta Erik?

.

5.

Inlägg 5 (av 7 under tema 1). Svar till Carl Gustaf Olofsson
av Erik Stenber-Roos.
Tisdagen den 18 augusti! 

Tack för detta mycket svåra inlägg CG! Det är onekligen en (?) viktig fråga du tar upp. Om jag skulle svarat för tjugo år sedan skulle jag definitivt sagt att man som teolog/psykolog/filosof, ja som medmänniska, har ett mycket stort ansvar för att inte bara svara när den situationen kommer, utan också aktivt agera i situationer man bedömer som vara på väg åt fel håll.

Jag levde själv efter den tanken. Jag skrev insändare i tidningar och jag försökte resonera med människor jag bedömde vara på väg åt fel håll i sina liv. För mej blev det att vara aktiv motståndare mot rörelser som Jehovas Vittnen, Livets Ord och vad jag då bedömde som en tilltagande konservativ utveckling inom Svenska Kyrkan. Jag försökte sedan också på internet, på sajter som Playahead, Helgon och framförallt Lunarstorm, att diskutera och stå för något som skulle befria människor. (Under tolv år hade jag faktiskt titeln ’Internetpräst’).

I dag är jag mycket tveksam till välsignelsen av detta. Jag tror inte jag berörde och puffade en enda människa åt vad jag bedömde vara ’rätt’ håll med alla mina inlägg. Dogmadiskussioner slutade så gott som alltid i debatter. Självklart kan man säga att det beror på att mitt språk och mina egna uppfattningar är för dåliga och ogenomtänkta, men jag känner inte till speciellt många människor som ändrat uppfattning efter att ha läst debatter om tro på internet eller i tidningar. Jag tycker att man kan säga något i stil med ’jag står för något annat, så här får du tag i mej’, men sedan är debatter så gott som meningslösa. (Det är också därför jag tycker att diskussioner och resonemang av den här typen vi bedriver är viktiga).

Vad jag däremot tror enormt mycket på är att erbjuda gemenskaper. Så gott som alla människor jag känner till som både kommer till och lämnar olika former av tro, gör det för att dom har sett något dom bedömer som attraktivt/skrämmande i en gemenskap. Allt mellan Knutby och JV, Svenska kyrkans konfirmander och katolska kyrkan i Sverige, attraherar eller skrämmer bort just pga sina egna medlemmar. Jag skulle nog kunna argumentera mot dålig tro, och särskilt på internet, men jag tror mer på att man erbjuder en god gemenskap, där människor under stöd och med omsorg, får växa som dom vill. (Jag kan tänka mej att man t.ex. annonserar och säger som Svenska kyrkan iaf diskuterade att göra i en församling jag en gång verkade, man skriver ’Se upp för Jehovas Vittnen, ta kontakt med församlingens präster’. )

Så min hållning är att försöka resonera, inte debattera, skämta (särskilt med fanatikerna) och också markera närvaro samt att sunda människor finns. Jag tror också mycket på att maila, det blir ett ärligare möte. Men jag vacklar i denna min hållning, det gör jag. Du nämner något som kallas ’Exvangeliet’. Jag känner inte till det, men jag tycker att det är viktigt att människor ska få tro som dom vill och att man ska få uttrycka detta. Ur det perspektivet tycks mej ’Exvangeliet’ fylla en funktion. Jag har också ett minne av att Humanisterna hade något liknande, en sida där f.d. troende kunde utbyta erfarenheter. Hur ser du på detta?

.

6.

Inlägg 6 (av 7 under tema 1). Svar till Erik Stenber-Roos
av Carl Gustaf Olofsson.
Lördagen den 22 augusti! 

Tack Erik! Väldigt intressant och imponerande med dina mångåriga handfasta erfarenheter av att just försöka påverka där “tron” uppenbart hamnat på avvägar. Fascinerande att du hade en prästtjänst där det ingick att skriva och debattera kring tro och religion på olika plattformar på Internet. När du ser tillbaka på denna tid i ditt liv så skriver du: “I dag är jag mycket tveksam till välsignelsen av detta. Jag tror inte jag berörde och puffade en enda människa åt vad jag bedömde vara ’rätt’ håll med alla mina inlägg.”

Det är en både hård och intressant summering av dina 11 år som “internetpräst”. Dina tuffa självkritiska funderingar hedrar dig.

Seriösa samtal kan göra såväl en själv som ens samtalspartner rikare som människa. Debatter är annorlunda. Om man är en seriöst engagerad debattör, så tror jag att man måste ha ett “eskatologiskt” perspektiv. Detta säger jag som ateist. Om man går in seriöst i en debatt så kan man dela in lyssnare och läsare i tre kategorier. Det som delar en egen position, de som delar debattmotståndarens position. De som tydligt delar motståndarens position kommer med största sannolikhet inte att ändra position. Om vi har som mål och önskan att motståndarsidan ska ändra sig är de flesta debatter meningslösa, vilket uppenbarligen är slutsatsen du drar av dina erfarenheter.

Men det finns en tredje grupp. Det är de som är osäkra, de som söker ett tydligare fäste för det ena benet eller det andra. De är ofta tysta. När det gäller denna grupp kan en duktig och respektfull debattör med goda argument bidra med viktiga skärvor för att livshållning och föreställningsvärld ska väga över mot vad du och jag skulle uppfatta som att komma på “rätt spår” i sin brottning med livets glädje, smärta och utsatthet – och ansvaret för det gemenssamma.

Om man tänker på sin godartade påverkan i termer av “skärvor” så kommer man förbi sina förhoppning om tydliga bevis på att ens debattinsatser ska bidra till tydliga och påvisbara förändringar. Att bidra med skärvor i en vågskål är stort nog. Det kan mycket väl vara så att den som påverkas åt “rätt håll” aldrig någonsin kommer att identifiera just “den skärva” som du bidrog med. Varje droppe är lika betydelsefull för att uppnå den punkt där “bägaren flödar över”.

Det är samma situation som för den duktiga och engagerade läraren. En lärare kan ge livsformande impulser till en elev. Det kanske dröjer till eleven är pensionär och läraren är död när det i en livssummering blir tydligt vilken avgörande betydelse en viss lärare hade. Det kan till och med inskränka sig till någon enstaka lektion. Det kan också vara så att vi bara kan identifiera ett fåtal av de viktiga skärvor som format våra liv på ett sätt som bidragit till en grundupplevelse av mening och hemhörighet i tillvaron.

Den “goda läraren” är förbunden med framtiden bortom sin död och bortom beröm och bekräftelse. Detta gäller alla som på ett seriöst sätt är engagerade av såväl den enskilda människans väl och ve som samhället – och inte minst de stora globala ödesfrågorna som blivit en given del av våra liv.

Genom att bry oss och ta ansvar för “mina skärvor” så förbinds vi med framtiden oberoende av bekräftelse och synbara resultat. Detta eskatologiska perspektiv på våra engagemang kring saker som verkligen betyder något är en fortlöpande fostran i ödmjukhet. Och här är det värt att notera att jag varken tror på en personlig Gud som kan uppskatta och belöna eller på ett liv efter döden. Även en barnlös ateist, som jag själv, är i denna hållning förbunden med framtiden. Jag gissar att det gör det lättare att dö!

Erik, kontentan av denna lilla utläggning, rejält vid sidan om frågan om innebörden i traditionell kristen tro, är att jag tycker du kan vila i detta “eskatologiska perspektiv” vad gäller din “debattörsgärning”. Det lustiga är att jag, trots det du skriver, tycker mig ana att du har något av detta eskatologiska perspektiv på din gärning som internetpräst. Kanske är det något jag – fel eller rätt – läser in mellan raderna i det du skriver. Hur ser du på detta perspektiv på den seriösa debattens villkor – och betydelse?

Vi har kommit långt ifrån frågan om det finns något man kan kalla “traditionell kristen tro”. Du har i princip svarat “nej”. Och jag håller med i långa stycken. Men då kvarstår ändå frågan om hur man ska förhålla sig till de apostoliska och nicenska trosbekännelserna. Båda är centrala inslag i de flesta kyrkors gudstjänstliv.

Här är det värt att notera att jag betraktar mig som gudlös ateist, ibland har jag kallat mig kristen ateist. Om man tar den apostoliska trosbekännelsen kan jag bara acceptera den som en text som förbinder dagens kyrka med historien och de som burit kristen tradition till vår tid. När den tolkas konkret – positivistiskt och materialistiskt – så uppreser sig hela min varelse i protest. Detta oavsett hur man faktiskt trodde när de skrevs under fornkyrkans lärostrider. Så länge dessa gamla trosbekännelser inte kompletteras med en modern, existentiell trosbekännelse som kort formulerar kyrkans tro och uppdrag utifrån dagens kunskaps- och medvetenhetshorisont så är min prognos att kyrkan kommer att bli allt mer irrelevant.

Erik, vad säger du om denna bistra prognos?

.

7.

Inlägg 7 (av 7 under tema 1). Svar till Carl Gustaf Olofsson
av Erik Stenber-Roos. Avslutning av Tema 1.
Tisdagen den 27 augusti! 

Tack Carl Gustaf för detta inlägg. Självklart skulle jag vilja säga att du har rätt. Jag kanske uttryckte mej lite mindre optimistiskt om debattens möjligheter. Men grunden för mej ligger i samtalet, resonemanget och framförallt mötet mellan människor. Inte i debatten. En debatt förs ofta mellan tvärsäkra människor som inte är intresserade av att vilja byta ståndpunkt eller ens lyssna på den andra sidan.

Däremot kan det nog vara så vad gäller dessa ’skärvor’ du nämner. Som präst, lärare eller vem det nu kan vara, så vill man ju faktiskt att det man säger och gör ska slå rot. Det är intressant att spegla begreppet ’traditionell kristen tro’ ur perspektivet trosbekännelser. Det blir väldigt löst, men det finns ju faktiskt dessa bekännelser. Dessutom läses dom påfallande ofta av alla kristna kyrkor i världen. Jag tycker inte att dom säger så mycket om tro faktiskt, även om Nicaea är lite mustigare kanske. Samtidigt ska man faktiskt säga att dom sätter någon slags ram, en riktning, som alla kristna människor håller med om. Men om man tar några formuleringar, vilka som helst, t.ex. ’jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse’ (Nicaea) eller ’vi tro ock på Jesus Kristus, hans enfödde son’, (Apostolicum) så tycker inte jag att det säger något om hur människor tror eller att det skulle vara ’traditionellt’? Samtliga kristna i världen tror nog på att vi ska döpa och att Jesus är Guds enfödde son.

Det är vad jag antar konstituerar kristen tro, men det är väl inte något som skulle säga att detta är ’traditionell’ kristen tro? Vad som är intressant är för mej att alla möjliga inriktningar tolkar dessa utsagor så olika. Tar man t.ex. utsagan om dopet finns det i flera baptistiska rörelser en övertygelse om att kyrkor i alla tider har fått ett dop att förvalta. Döper man människor med det dopet är den döpte sedan förlåten och kan börja vandra på den rätta vägen och så leva ett ’kristet liv’ (Ungefär). För mej är den tanken näst intill hädisk.

Vad texten måste handla om är tanken om ’Jesu dop’, dvs Jesu liv, död och uppståndelse. Såvitt jag uppfattar tillvaron är det också solklart vad uttrycket ’Jesu dop’ står för i Nya Testamentet. Men så långt kommer människor från varandra bara vad gäller ett uttryck. Jag håller med om att språket blir inaktuellt väldigt fort. Men det ger oss också många tolkningsmöjligheter som, trots att många av dessa går på tvärsen mot mina uppfattningar, måste betraktas som något positivt.

För mej ligger Kyrkans relevans i mötet med andra människor, inte i trossatser. Jag tror att det vi ser nu är att kyrkan, precis som resten av samhället, gör sej av med dom sista resterna från dom stora ideologiernas tid. Det gör att sådan som jag, som tycker teologi är viktigt, blir mindre relevanta, vilket kanske är bra eftersom jag snart går i pension. I kyrkan kommer vi att få se färre disputerade präster, färre organister, färre experter.

Är det bra eller dåligt att t.ex. kyrkans musiker spelar hyfsat på många instrument jämfört med att dom är experter på sin orgel? Jag vet inte. Vi får se. Men jag är så naiv att jag näst intill alltid tror att kyrkans framtid är ljus! Kanske ska vi lämna diskussionen om en ’traditionell kristen tro’ nu och ta oss an nästa tema? Det finns ju en hel del.

Slut på tema 1.

.

Fortsättning följer!

Tema 2 påbörjades måndagen den 7 september och avslutades efter 7 inlägg den 12 oktober. Rubriken, som bestämdes av Erik Stenberg-Roos är: ”Den existensreligiösa livshållningen”. Temat har sin utgångspunkt i kapitel 1, ”Livssyn, språk och religiositet” i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro”. Bokkapitlet finns på internet. Men köp gärna boken. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. nätbokhandlar – och på Dillbergs bokhandel i Kalmar. Inläggen under Tema 2 kommer på plats någon vecka in i november. Välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp” där textsamtalet fortsätter.

.

Presentation.

Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012.

Erik Stenberg-Roos.

Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han är för tillfället hemförlovad från sin tjänst i Thailand på grund av covidpandemin. Erik Stenberg-Roos började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999.

Erik var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst.

Carl Gustaf Olofsson

Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till de existentiella livsfrågorna. Ett huvudtema är spänningen mellan det gudlösa och det traditionellt kristna.

Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig ibland ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.

.

Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook mellan Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson:

Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro?? (denna blogg) (7 inlägg)
Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. (7 inlägg)
Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. (8 inlägg)
Nr 124. Tema 4. Om död och tillit. (7 inlägg)
Nr 125. Teologisk utveckling och monster? (5 inlägg)  

.

Publicerat i religionsfilosofi, Teologi | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 118. ”Existentiell livssyn – kristen tro?” har blivit en tryckt bok efter 21 år som nätbok på internet. En av livets överraskningar. 

Nätboken Existentiell livssyn – kristen tro? har i slutet av maj 2020 materialiserats som fysisk bok. Den kan inhandlas på t.ex. Bokus och Adlibris. Det är Tomas Walch och Alternaliv förlag som tagit detta helt oväntade initiativ. Med undantag av ett kort nyskrivet förord så är det samma text som i nätboken som funnits på internet sedan hösten 1998. I det nya förordet berörs de globala ödesfrågorna om klimat, ändliga resurser, biologisk utarmning mm.  Dessa frågor har fått en allt större plats i mitt liv. De finns bara i marginalen som en svag bakgrundston i boktexten från 1999. 

Nedan först kort om bokens långa tillkomsthistoria. Sedan en presentation av boken som funnits på Internet sedan början av 2000-talet. Den skrevs någon gång efter att nätboken gjorts definitiv höste 1999. (Anm. 1998 eller 1999 – båda årtalen är rätt!) 

 

Om bokens tillkomsthistoria.

Bokens tillkomsthistoria till en fysisk bok man kan hålla i handen sträcker sig över nästan 40 år om jag utgår från det första medvetna skrivpasset hösten 1981. Men då fanns det ett viktigt förspel under ett antal år som började 1972. Det gällde ett visionärt projekt i ett bostadsområde kring människosyn och sekulär livsåskådning.

Efter ett tvåfaldigt misslyckande 1979 och 1980 med att få ihop tillräckligt många för en studiecirkel i två olika bostadsområden beslöt jag hösten 1981 att försöka skriva en bok utifrån de tankar som var grunden i projektet. I förberedelserna för den tänkta studiecirkeln hade jag skrivit ganska mycket. Så det fanns ett, i mitt tycke, bra utgångsmaterial. Jag gick ner på halvtid på mitt postjobb för att få det tidsutrymme som kändes nödvändigt. Jag trodde att jag skulle greja det på ett år. Arbetsnamnet var ”Rädslan, döden och paradiset”. Det blev ett år till och ett år till. Efter åtta år, hösten 1989, kom detta första skrivprojekt till vägs ände. I efterhand kunde jag konstatera att det sannolikt stupade på att mitt förhållande till kristen trostradition så långt hade varit tabu. Och det är nästan en historia för sig. 

Ett udda skolprojekt våren 1990, ”Budord för en modern tid”, bidrog till att jag fick luft under vingarna. I mitten på augusti 1990 blev jag drabbad av passionsdramat. Detta trots att jag var lika mycket av gudlös ateist som innan! Mitt kristendomstabu bröts. Detta tabu sa att det var den yttersta hädelsen att som gudlös ateist göra anspråk på delaktighet i kristen tradition. Detta tabu inte bara bröts, det kändes dessutom som en plikt och skyldighet att försöka synliggöra den gudlösa infallsvinkel till kristen tro som tagit form med sådan kraft. Det kändes viktigt att förmedla hur den kristna traditionens berättelser, begrepp, talesätt, troserfarenheter etc så överraskande hade började leva med stor kraft. Sedan blev det ett antal år av intensivt arbete med att hitta orden. Det första synbara resultatet av mitt fleråriga skrivarbete var artikeln “Har kristen tro en framtid?” i tidskriften Vår Lösen hösten 1996. Då hade bokmanuset redan samlat ett antal refuseringar. Ett år senare var bokmanuset klart i den form som blev nätboken. Refusering nio och tio, från Natur och Kultur respektive Verbum, avgjorde saken.  

Mycket av de grundanalyser jag gjort i det strandade projektet under 1980-talet kom till användning. 

Hösten 1997 hade internettekniken mognat så pass att det var möjligt att göra en webbpublicering. Jag barskrapade mina tillgångar och köpte en då modern dator med Windows, modem och internetleverantör. Mycket jobb och snyggt hantverk vad gäller boken. Jag fick lära mig från scratch. Sedan många tusen nedladdningar av varje bokkapitel. 2014 blev det en ebok genom en främmande människas försorg. Och ett publicderingsbidrag från Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm. 

Och nu har det blivit en tryckt bok. Det har gått 39 år sedan jag gick till min arbetslägenhet för det första organiserade skrivpasset hösten 1981. Det var en blandning av förväntan, beslutsamhet och oro kring vad jag gett mig in på. 

PS. (2020.09.09). Poddintervju.  Om man är nyfiken på mer av bakgrund och drivkrafter för tillkomsten av boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” så kan intervjun i G-podden, avsnitt 6, rekomenderas. Det har rubriken ”Ateistisk religiositet?”. G-ordet har satt rubriken. Rubrikvalet är lätt utmanande för mig och sannolikt än mer för en del andra – och samtidigt kul. Rubriken gör mig varse hur jag har pendlat genom åren när det gäller att ge en rimlig och kulturellt gångbar definitition av begreppet ”religiös”, ”religiositet” och ”religion”. DS.

 

Presentation av boken.
(från början av 2000-talet)

Hur ska vi leva för att en grundupplevelse av mening och hemhörighet i tillvaron ska kunna fördjupas? Vad kan urholka dessa livsviktiga kvaliteter? 

inneh-del-1-500p

Innehållsförteckning: sidan 1 av 5.

Genom ingående analyser av den ansvariga hållningens betydelse, våra utsatta livsvillkor och av möjligheten att kärlek och förnuft kan utvecklas till allt starkare krafter i våra liv synliggörs den inre dynamiken i två motsatta livshållningar, i boken kallade delaktighetens respektive likgiltighetens livshållning. Analyserna visar att den existentiella tro-otro-problematik som utgör grunden för dessa båda livshållningar ingår i våra mänskliga existensvillkor. Mycket summariskt gäller denna trosproblematik huruvida vi tror att kärlek och förnuft kan utvecklas mot allt större bärighet i våra konkreta förgängliga liv och också tror att de i bästa fall kan bli styrande krafter överordnade våra rädslor, behov och beroenden. Tro i existentiell mening är att tro på denna möjlighet och att efter bästa förmåga bejaka den i sitt vardagliga liv. Otro är att avvisa eller förneka denna möjlighet. 

Bokens analyser gör det möjligt att med stor tyngd hävda att vårt förhållningssätt till denna existentiella trosproblematik är avgörande för hur våra liv kommer att gestalta sig. Då speciellt vad gäller utvecklingen av kvaliteter som mening, hopp och en grundupplevelse av hemhörighet i tillvaron. Det gäller en trosproblematik som vi alla lever med och måste förhålla oss till oberoende av om vi betraktar oss som religiösa eller ej, oberoende om vi är kristna eller ateister, judar eller muslimer etc. 

Efterhand får det existentiella perspektiv som utvecklas fungera som en tolkningsnyckel visavi olika sidor av kristendomen. Ett resultat är att centrala kristna begrepp, berättelser och talesätt allt som oftast börjar ‘tala’ på nya och ibland utmanande sätt. Synd, nåd och tron på den uppståndne Kristus är några begrepp som börjar leva från det existentiella, icke-teistiska perspektiv som är bokens grund. Det poetiska uttrycket ”Livets väg” är ett annat. Samtidigt synliggörs på ett teologiskt reflekterat sätt den mörka skuggsida som är en ofrånkomlig del av kristendomens historia.

Innehållsförteckning: sidan 2 av 5.

Kan man vara kristen utan att tro på en personligt handlande Gud och ett liv efter döden? Bokens välargumenterade ‘ja’ på denna fråga är på tvären mot den förhärskande uppfattningen i såväl den sekulära som den kristna kultursfären. Sammantaget utvecklas en distinkt och väl sammanhållen existentiell tolkning av kristen tro.

Samtidigt som viktiga frågor med omedelbar relevans på det personliga planet belyses, gör bokens analyser det möjligt att ifrågasätta många av de uppfattningar om kristen tro som dominerar i samtidskulturen, såväl i den kristna som i den sekulära. Utifrån en personlig läsning kan boken vara ett stöd att bättre få syn på viktiga sidor av den egna erfarenhetsvärlden.

 På det intellektuella planet problematiseras förhärskande föreställningar om religiositet, sekulariseringens innebörd och vad som utgör kärnan i kristen tro utifrån ett existentiellt, icke-teistiskt perspektiv. Centrala demokrati- och värdefrågor belyses. 

Bokens utmaning visavi organiserad kristenhet och samtidens teologi sammanfattas i sista kapitlet under beteckningen den existentiella kristendomstesen: att det bärande i kristen tro gäller vårt förhållande till den existentiella sida av verkligheten som boken försöker synliggöra och att kristendomens egenartade kraft i begynnelsen berodde på viktiga och nyskapande insikter om denna verklighet. I detta perspektiv kan det traditionella trosspråket med dess berättelser, begrepp, föreställningar, riter inte förstås som något en gång för alla givet av en transcendent makt, Gud, utan som ett mänskligt sätt att gestalta och tolka dessa insikter med hjälp av det språk och de föreställningar som stod tillbuds i samtiden.

Den existentiella kristendomstesen innebär att förståelsen av den kristna trons centrum förskjuts från vad som i boken kallas de teistisk-metafysiska trosfrågorna (tron på en personligt handlande Gud, ett liv efter döden, att Jesus var Guds son m.fl.) till den existentiella trosproblematik som är bokens fokus.

Denna tro och den livshållning den är förbunden med, här kallad delaktighetens livshållning, kan formuleras och motiveras inom ramen för olika kulturella föreställningsvärldar. Den kan också i stor utsträckning vara intuitiv och ordlös. Den är kristen när den finner näring och stöd i den kristna kyrkans liv och berättelserna om Jesu liv, död och uppståndelse. 

Kristendomens berättelser, begrepp, riter och föreställningar framstår i detta perspektiv som ett historiskt banbrytande sätt att gestalta och ge ord åt denna existentiella tro och de erfarenheter den är förbunden med. Som bärare och förmedlare av denna tro blev den kristna kyrkan ett stöd såväl för den existentiella trons fördjupning hos den enskilda människan som dess utbredning i världen. 

Utan den ram som bokens helhet utgör skulle den existentiella kristendomstesen bli hängande i luften och inte vara speciellt intressant. Genom den samlade tyngden i bokens analyser gör den anspråk på att bli tagen på allvar i en seriös diskussion om kristen tro och det kristna arvets betydelse för den västerländska kulturkretsen. Sammantaget formas en tolkning av kristen tro som ger en distinkt visionär bild av den kristna kyrkans kallelse och uppgift i vår tid. Via bokens omfattande notdel upprättas efterhand en kritisk dialog i det samtida – och historiska – teologiska landskapet.

Delaktighetens livshållning, existentiell tro och de två portarnas kyrka är några av de centrala begrepp som utvecklas och fungerar som nav för bokens analyser och diskussioner.

OBS. Denna presentation skrevs något år in på 2000-talet! Lite osäkert om det kan ha varit år 2000 eller 2001. Men den ger fortfarande en god bild av boken ”existentiell livssyn – kristen tro?”. Vill man läsa det nyskrivna förordet får man köpa boken eller låna den på biblioteket. 

 

PS. Se också under fliken “Bok 2020”.
Bidra gärna till att uppmärksamma andra på boken.
Den kan köpas på bland annat Bokus och Adlibris.
Om du är nyfiken och inte vill köpa den så fråga efter den på ditt bibliotek!
Ju fler bibliotek som har ”Existentiell livssyn – kristen tro? i sina hyllor desto bättre! DS.

PS 2. (6.6.2020). Rubriken har ändrats. Ingressen har bearbetats för bättre flyt. DS. 

PS 3. (6.6.2020). Det har skapats en Facebooksida för bokenDS. 

Publicerat i ateismfilosofi, ateistisk teologi, existentiell teologi, religionsfilosofi | Märkt , , , , , | 12 kommentarer

Nr 117. “Människan är inte unik”. Några kritiska synpunkter på “Världen själv” av Ulf Danielsson. 

 

Det har blivit en väldigt lång blogg. För överblickens skull kommer här underrubrikerna.

1. Introduktion.
2. Determinism och fri vilja.
3. Människan är inte unik.
4. Människan är unik!
5. Frågor till den fundamentala fysiken.
6. Civilisationskritik kontra vetenskap. 

Är människan unik? Är våra val och handlingar determinerade? Finns det olika sorters determinism? Vad händer med de neurologiska processerna i hjärnan när vi läser en bok? Kan text i livlös materia påverka den fundamentala fysik som är grunden för hjärnans och människokroppens livsprocesser? Ulf Danielsson nya bok “Världen själv” väcker många spännande filosofiska frågor.

PS. (6 maj). Det finns i nuläget åtta kommetarer varav två av Ulf Danielsson. DS.

 

1. Introduktion 

Världen själv” är titeln på Ulf Danielssons senaste populärvetenskapliga bok. Den har kommit ut under våren på Fri Tanke Förlag. Jag blev uppmärksammad på boken genom Filosofiska rummet den 22 mars: ”Kartan och terrängen”. Ulf Danielsson samtalar med författaren och poeten Helena Granström, tillika magister i teoretisk fysik,  tillsammans med programledaren Tithi Hahn. Med mitt gamla hjärteförhållande till Ulf Danielssons populärvetenskapliga författarskap så blev jag både undrande och nyfiken. Så boken blev omedelbart beställd.  

Bokens retoriska ledmotiv, “allt är fysik”, har gjort mig rejält konfunderad trots att jag betraktar mig som naturalist eller metodologisk ateist. De två avslutande kapitlen har väckt ett behov av att markera och protestera. Därför denna blogg. Det gäller främst synen på huruvida människan är unik eller inte bland de av oss kända livsformerna på jorden. Och då också huruvida det är intressant eller ointressant att försöka fördjupa förståelsen av denna eventuella unicitet. Men det gäller också hans diskussion kring den  klassiska frågan om determinism kontra fri vilja. De eventuella poängerna i hans uppgörelse med ett dualistiskt begreppspar försvinner i en för mig väldigt störande otydlighet.

Ulf Danielsson är född 1964 och är professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. “Världen själv” är hans femte bok i ett flitigt populärvetenskapligt författarskap. “Vårt klot så ömkligt litet” som kom ut 2016 är lysande! Den handlar om klimatfrågan och jordens kosmiska skörhet. Han har fått såväl Hedeniuspriset som Harry Martinssonpriset för sitt populärvetenskapliga författarskap. Han är medlem i Kungliga Vetenskapsakademin och ledamot i nobelkommittén för fysikpriset. Han har medverkat ett antal gånger i såväl “Tankar för dagen” som “Filosofiska rummet”. Han höll ett jättefint Sommar i P1 i juli 2010.  

Ulf Danielsson har en enastående förmåga att på ett enkelt och personligt sätt förmedla sin fascination och förundran för kosmos och den stora gåtan att vi finns och just kan förundras och ställa frågor om kosmos och allting. Detta i kombination med hans naturvetenskapliga professionalitet har gjort honom till en uppskattad föreläsare och deltagare i olika sorters studio- och panelsamtal. För min del är det värdefullt med Ulf Danielssons starka offentliga röst när det gäller såväl medvetandets existens som ett tydligt och välargumenterat motstånd mot föreställningen att AI, robotar och datorer någonsin kan bli medvetna. Detta har han uttryckt i olika sammanhang. Nu är det en del av den nya boken “Världen själv”. 

I “Världen själv” formuleras en tydlig kritik av föreställningen “att allt är matematik” som fått ett brett genomslag genom Max Tegmark och hans internationellt uppmärksammade bok ”Vårt matematiska universum” (2014). Detta är en del i Ulf Danielssons mera övergripande kritik mot den vanliga benägenheten att blanda ihop de vetenskapliga modellerna med “världen själv”. Jag tror detta är viktigt. 

Med detta sagt finns det också inslag i “Världen själv” som gör mig rejält brydd. Det gäller främst de båda avslutande kapitlen   “VII. Människan är inte unik” och “VIII. Det finns ingen fri vilja”. 

Om Ulf Danielsson hade målet att provocera med rubrikerna till de båda sista kapitlen så lyckades han med mig. Jag trodde först att det var just provokativ rubriksättning för att väcka intresse. Men det var fel. Rubrikerna sammanfattar hans inställning. 

 

2. Determinism och fri vilja.

I bokens sista kapitlet, “VIII. Det finns ingen fri vilja”, försöker Ulf Danielsson visa att såväl determinism som fri vilja är i det närmaste oanvändbara som begrepp. Jag kan i långa stycken hålla med. Men när han inte med ett ord berör ansvar, skuld, etik och moraliska dilemman eller den moderna juridikens förhållande till ansvar, skuld och straff  så blir jag brydd. Han avgränsar inte heller frågan om “den fria viljan” från den vanliga superliberala och extremt individualistiska föreställningen av att vi bestämmer över “vårt öde” och “skapar vårt liv”. 

Det finns en i det närmaste oändlig mängd av slump och tillfälligheter som formar våra liv – gener, olyckshändelser, möten etc etc. Detta antyds och är ett tungt argument mot den stränga fundamentalfysiska determinismen. Men när det inte antyds att vi har vissa möjligheter att medvetet förhålla oss på det ena eller andra sättet till det som möter oss så förstärks frågetecknen! Jag blir alltmer undrande kring vad Ulf Danielsson egentligen menar. Och detta än mer när jag läser det korta och enda lästipset (s.199) till sista kapitlet: “R.Oerton, “The nonsense of free will” (2012) rekommenderas till alla som tror sig ha en fri vilja”.  

Ulf Danielsson slänger de absoluta begreppen determinism och fri vilja på sophögen. Och han ger intressanta skäl för detta. Men han ger ingen antydan om ett behov av ett begrepp som kan hantera det större eller mindre mått av icke determinerad öppenhet som jag bestämt menar finns i det människoburna systemet av medvetande, självreflektion, språk, handlingar, kunskap, möjligheten att rikta sin uppmärksamhet på det ena eller det andra, text, vetenskapliga teorier, verktyg, instrument, ansvar, moraliska överväganden. Detta gäller oavsett måttet av slump och tillfälligheter som korsar vår livsväg. 

Det är svårt att komma förbi att Ulf Danielsson verkligen sällar sig till den grupp av vetenskapsmän och filosofer som tar avstånd från föreställningen om att det finns en fri vilja. Och i dessa ställningstaganden är det inte frågan om olika procentsatser beroende på sociala, psykologiska, genetiska faktorer. Det är noll procent som gäller! Jag har bara så himla svårt att ta in möjligheten att Ulf Danielsson är en nollprocentare. Jag är öppen för att jag grovt har missförstått något.

Sedan kompliceras bilden av att det finns “hårda” och “mjuka” nollprocentare. De hårda hävdar en absolut determinism utifrån en fundamentalfysisk nivå. De mjuka menar att inslaget av slump och tillfälligheter från såväl biologisk nivå som livshändelser gör föreställningen om en fullständig fundamentalfysisk determinism orimlig. Men man menar att utifrån dessa komplikationer är våra val och handlingar helt bestämda av ett skeende av orsak och verkan. Vår upplevelse av att det ofta finns ett inslag av personlig avsikt och vilja som påverkar skeendet betraktas som en illusion – eller orsaksbestämt på samma sätt, dvs oberoende av medvetande och avsikter.  

Som jag tolkar “Världen själv tillhör Ulf Danielsson de mjuka nollprocentarna. Man blir nollprocentare när man inte antyder en strimma av öppenhet visavi tanken att vi har möjlighet att rikta vår uppmärksamhet på olika sätt visavi det vi möter. Olika sätt att rikta uppmärksamheten ger oss också olika handlingsmöjligheter. 

Hur som helst, oavsett vad Ulf Danielsson egentligen menar så fortsätter jag att betrakta mig själv som ansvarig för mina val och handlingar. Detta även om det finns en lång och komplicerad påverkanshistoria bakom. Jag menar att jag har vissa möjligheter att förhålla mig till händelser och omständigheter som korsar min livsväg. Och att jag därmed har ett ansvar för hur jag förhåller mig. Jag fortsätter att betrakta mig själv och mina medmänniskor som etiska varelser. I detta är jag medveten om de komplikationer som bestämmer ramarna för våra individuella liv och som kan ge oss en större eller mindre utrymme för ansvar och frihet. Ramarna bestäms av gener, psykisk och kulturell uppväxtmiljö, sociala och klassmässiga omständigheter, förtryck och nedsättande särbehandling på grund av kön, religion, etnisk tillhörighet, sexuella läggning mm. 

Mina tankar, fantasier, känslor, nattliga drömmar och sinnesintryck kommer och går. Det är inget jag väljer. Det är så den varelse som är “jag” avläser sitt förhållande till livet, andra människor, sin inre värld, den yttre världen och tillvaron. Det är inget som jag lägger ner energi på att ens försöka styra. Tveksam om det går eller är speciellt meningsfullt. Men jag kan förhålla mig till denna inre värld på olika sätt. Det kan vara nyttigt och spännande att ställa frågor: Varför dessa fantasier? Varför känner jag mig sårad trots att xx varit så vänlig och snäll? 

Är denna möjlighet att rikta sin uppmärksamhet och ställa frågor visavi våra inre världar en speciell aspekt av den potentiella frihet vi rymmer som människor? Vad bestämmer i vilken utsträckning vi tar denna frihetsmöjlighet i anspråk? Är det främst frågan om kulturella faktorer? Är det frågan om ett kvalitativt språng i utvecklingen av det självreflekterande medvetandet när vi upptäcker möjligheten att kunna ställa frågor visavi vår inre värld? 

 

3. Människan är inte unik.

Jag har ägnat mycket tanke- och skrivarmöda åt att försöka förstå vissa aspekter av  “människans unicitet”. När jag såg kapitelrubriken: “VII. Människan är inte unik” hajade jag till. Jag tänkte att Ulf Danielsson via en provocerande rubriksättning skulle komma in och reflektera kring människans unicitet på ett spännande sätt. Då inte minst om denna unicitet kunde väcka viktiga frågor visavi den fundamentala fysiken som är Ulf Danielssons profession. Det är inte en helt orimlig tanke att några viktiga skärvor av universums gåta finns förborgad i just människans unicitet.  

Men så var det inte! I kapitlets avslutande stycke skriver Ulf Danielsson: “Jag finner de inte särskilt intressant att försöka definiera vad som är exklusivt mänskligt och vad som gör oss unika jämfört med annat liv. Detta behov må vara begripligt men det är självcentrerat.”. 

Om han hade klämt in ordet “ofta” och skrivit “men det är ofta självcentrerat” så hade meningen kanske passerat utan några direkta reaktioner. Men när han slår fast “men det är självcentrerat”  så måste jag antingen protestera eller gå med på att jag själv är i det närmaste extremt självcentrerad (se boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”, 1999, 2014. Speciellt kapitel 2, 3 och 6). 

Som enskilda personer och som global civilisation är vi i skriande behov av att utveckla en mycket större ödmjukhet och respekt visavi livet, livsväven och Jordens skörhet. Även om Ulf Danielssons primära syfte är att bidra till denna ödmjukhet, är det ingen ursäkt att tappa bort människans unicitet.

Jag menar att de globala ödesfrågor som håller på att bli allt mer påträngande gör det allt viktigare att göra allt vi kan för att förstå mer av människans unicitet. Det gäller såväl vår destruktiva potential, oberoende av om den har sin grund i blindhet, nonchalans, girighet eller illvilja. En allt mer uppenbar aspekt av denna sida av vår unicitet är att vi kan förändra livsbetingelserna så drastiskt – klimat och livsväv – att det kan betyda undergången för den globala mänskliga civilisationen som vi känner den. Det gäller också att bättre förstå vår positiva potential till omsorg, samarbete, ansvar för det gemensamma, förmågan att utmanas av och ta sig an svåra problem. Ulf Danielsson lägger ner och lämnar “walk-over” på denna enligt min mening, ytterligt viktiga punkt. Från mitt perspektiv är det märkligt! 

 

4. Människan är unik!

Genom några punkter ska jag ge lite konkretion till min syn på vår unicitet som människor visavi de övriga biologiska organismer och livsformer som vi känner till. Det är punkter utan utan inbördes rangordning. Listan är inte täckande. Det kan vara viktigt att påpeka att nedanstående punkter inte är en definition av människan. 

  1. Människan kan kommunicera genom språk.
  2. Människan kan gravera in tankar, iakttagelser, kunskap och livsvisdom i död materia – där den kan lagras i år och århundraden oberoende av den biologiska hjärnans obeständighet och oberoende av om “gravören” är död sedan länge. Boken och texten är prototypen för denna lagring i livlös materia. Partituret ska inte glömmas bort. I vår tid har det tillkommit film, hårddiskar, USB-minne, grammofonskivor, cd-skivor.
  3. Människan kan påverkas på djupet av de “medvetanebärande” krumelurer eller ljuden som bärs av den livlösa materia som boken, filmen, cd-skivan är.
  4. Människan är såvitt vi vet den enda biologiska varelsen som lever i en “existentiell verklighet”. Det innebär att våra tankar, val, förhållningssätt påverkas av vår medvetenhet om att vi själva och allt liv lever med en ram av födelse och död, av vetskapen om att såväl vi själva som våra närmaste kan drabbas av sjukdom, olyckshändelser, svek; att vi är medvetna om att vi behöver en varm och trygg plats för att sova och att vi behöver mat för att överleva, inte bara idag, utan i morgon och till vintern och nästa år.
  5. Människan kan ställa frågor om orsak och verkan, hon kan ställa frågor om framtiden och dåtiden.
  6. Människan kan ha humor och skratta så hon tappar andan. Det har att göra med en förmåga att med fantasins hjälp leka med ord, begrepp, händelser och mänskliga säregenheter. Språk och människans kontakt med den existentiella verkligheten är en förutsättning för humor.

Eftersom jag i långa stycken uppfattar Ulf Danielsson som en filosofisk och existentiell själsfrände så är jag brydd av att han så tydligt markerar sitt ointresse för människans unicitet. Och till och med kategoriserar ett sådant intresse som ‘självcentrerat’. 

På en individuell nivå så använder man ordet “självcentrerad” för att beskriva en sorts egocentrisk blindhet som är mer eller mindre okänslig för omvärlden. Hos en självcentrerad person begränsas möjligheten till en djupare förståelse av andra människor och av livet. Det är en form av psykisk dysfunktionalitet. 

Med sitt “självcentrerat” avser Ulf Danielsson sannolikt primärt en kulturell nivå. Jag menar att detta blir fel även om man betänker alla lik i lasten som den västerländska, kristna kulturen bär med sig. Det gäller synen på urfolk, slavhandel, djurfabriker, rovdriften på naturresurser, blindheten visavi den livsväv som är grunden för våra liv. Vi behöver mer än någonsin en fördjupad förståelse av människans unicitet. I detta ingår såväl vår positiva potential som vår destruktiva. Såvitt vi vet har inte ens de mest glupska och skrämmande dinosaurierna varit i närheten av vår potential att radikalt förändra livsbetingelserna på jorden genom kärnvapen, storskalig miljöförstöring och stora klimatförändringar. 

 

5. Frågor till den fundamentala fysiken.

I kapitel “VI. Allt går inte att beräkna skriver Ulf Danielsson intressant om när biologin gett impulser till den fundamentalfysiska forskningen. Darwin och evolutionsteorin förutsatte att jorden och livet var mycket äldre än den dåvarande naturvetenskapliga kosmologin hävdade. Detta gav impulser till ny forskning som på några årtionden ledde till en radikalt förändrad kunskap om åldern på universum och livet på jorden. 

I samma kapitel har Ulf Danielsson en lång redogörelse för biologen Robert Rosens (1934 – 1998) teorier. Enligt insidesexperterna har Rosen matematiskt bevisat att de biologiska processerna inte kan reduceras till fysikaliska processer. Ulf Danielsson tycks förstå den tydligen ytterligt svåra matematiken så pass att han ger Robert Rosen rätt. Det är ju intressant för den vetenskapliga diskussionen att detta eventuellt kan bevisas matematiskt. 

För mig som engagerad lekman är detta ändå något som jag på ett “bonnigt” och intuitivt sätt tagit för givet väldigt länge. Och det har också inneburit att jag genom åren skakat på huvudet eller ryckt på axlarna för olika trosvissa övertygelser om en absolut determinism utifrån en fundamentalfysisk grund och att våra val och handlingar därmed på ett absolut sätt är bestämda av en oändlig kedja av orsak och verkan. Det är som en modern variant av de gamla klassiska teologiska diskussionerna om den fria viljan och människans ansvar visavi Guds allmakt och allvetande – t.ex Calvin, Luther och Erasmus. Calvin var en stenhård gudsdeterminist, Luther halvhård och Erasmus var både och som en modern socialdemokrat. I föreställningen om Guds allvetande ingår också tanken att Gud vet allt som kommer att hända. Och då får man börja grubbla över om allt är förutbestämt från tidens begynnelse till tidens ände. 

Nu tillbaka till Darwin och evolutionsteorin som bidrog med nya frågor till den grundläggande fysiken som på ett djupgående sätt påverkade den kosmologiska kunskapsutvecklingen runt förra sekelskiftet. 

Ulf Danielsson tycks mena att den fundamentala fysiken behöver titta på företeelser utanför den fundamentala fysikens grundnivå, kosmologi och partikelfysik, för att få nya impulser och frågor som gör att man kommer vidare. Detta är en intressant och spännande tanke även för en lekman. 

Fråga 1. Medvetande, som vi delar med de flesta djur, emanerar ur en fysisk verklighet via biologin. Slutsats: medvetande kan emanera ur den fundamentalfysika verkligheten. Men hur? 

Fråga 2. Självreflekterande medvetande, som rymmer medvetande om tid, om födelse och död; frågor som “varför jag finns”, “varför någonting finns”;  förmågan att rikta uppmärksamheten på dåtid och framtid. Denna form av självmedvetande och de frågor som finns i dess sköte är så långt vi vet idag unikt för människan bland jordens livsformer. Slutsats: detta självreflekterande medvetande emanerar via biologin ur den fundamentalfysiska verkligheten. Men hur?  

Fråga 3. Boken, såväl den skönlitterära som den vetenskapliga avhandlingen, är död livlös materia. Denna livlösa materia bär text som kan påverka människans medvetande utan den typ av direkta fundamentalfysiska processer som näringsupptag och cellprocesser innebär. Eller för den delen fotoner och ljudvågor via ögon och öron. Denna “icke-materiella” påverkansprocess kan påverka människors liv på djupgående sätt. Den är ofta avgörande för den vetenskapliga kunskapsutvecklingen. Slutsats: bokens text emanerar via biologin och det självreflekterande medvetandet ur den fundamentalfysiska verkligheten. Men hur?  

När det gäller Fråga 3 måste det poängteras att påverkansprocessen går från texten, till medvetandet, till de neurologiska processerna i hjärnan som i sin tur är intimt förbundna med den fundamentala fysiken. Det är orimligt att hävda att de neurologiska och fundamentalfysiska processerna föregår medvetandets kontakt med den aktuella textens specifika innehåll. 

Här finns såvitt jag kan bedöma ett ovedersägligt bevis för att en icke-materiell verklighet, det som bärs av text (i boken, på hårddisken etc), via ett mänskligt medvetande beroende av biologiska livsprocesser påverkar fundamentalfysiska skeenden. För en naturalist som jag själv är detta fascinerande, märkligt och gåtfullt. Samtidigt som det är en vardaglig självklarhet. Det är möjligt att vi aldrig kommer att lyckas förstå detta ytterligt märkliga faktum att en text lagrad i livlös materia faktiskt kan påverka grundläggande fysiska skeenden

Det enda man säkert kan säga är att om man inte lägger märke till denna fascinerande aspekt av “världen själv” och ställer frågan om hur det är möjligt så kommer man aldrig heller att hitta några svar. Jag kan notera och ställa frågan. Men det är långt bortom min kompetens att söka efter svar. Detta sökande överlåter jag till de teoretiska fysikerna.    

 

6. Civilisationskritik kontra vetenskap. 

Många av Ulf Danielssons analyser i “Världen själv” påkallar en stor ödmjukhet. Människan som biologisk livsform skiljer sig inte så mycket från musslor, bläckfiskar och schimpanser. Hans analys blir en stark markering mot det självgoda, etnocentriska, antropocentriska perspektiv som har tagit sig makalösa och destruktiva friheter – och som i vår tid blivit ett akut hot mot jorden och den mänskliga civilisationens överlevnad. Att ta strid mot denna människocentrerade hybris är viktigt.  

Även om Ulf Danielsson inte gör stor sak av det, är kontentan att han vill få oss att förstå att vi inte är så unika som livsform som vi gärna vill tro. Och i detta finns en lågmäld civilisationskritisk underton. Detta är vällovligt. Och jag håller med, men med några viktiga reservationer. 

När Ulf Danielsson stannar i detta blir något fundamentalt viktigt fel från mitt perspektiv. Han avhänder sig då den vetenskapliga och filosofiska potentialen som finns i att ta frågan om människans unicitet på allvar. Jag kan inte komma förbi känslan av att han därmed gör sig blind på ett område där det för varje dag blir allt viktigare att verkligen se och ställa väsentliga frågor. 

Jag är av den bestämda uppfattningen att de punkter jag tagit upp är filosofiskt och vetenskapligt relevanta. Och då även för den fundamentala fysiken eftersom jag är naturalist. Det innebär att jag utgår från axiomet om att den unicitet jag tagit upp ytterst är beroende av fysik och en materiell verklighet. 

Jag avslutar med att citera hela det avslutande stycket i kapitel ”VII. Människan är inte unik”. 

Alla dessa modeller är ofullständiga och kan aldrig fullständigt fånga världen själv. Olika livsformer har olika fokus. Man kan föreställa sig utomjordingar med andra sätt att tänka, modellera och förutse framtiden långt bortom våra. Jag finner de inte särskilt intressant att försöka definiera vad som är exklusivt mänskligt och vad som gör oss unika jämfört med annat liv. Detta behov må vara begripligt men det är självcentrerat. Det finns mer att lära genom att ta fasta på det som vi har gemensamt med andra – om det så är en fladdermus. (s.179) 

Från mitt perspektiv blandar Ulf Danielsson ihop två radikalt olika sätt att närma sig frågan om människans unicitet. Den ena sidan är den civilisationskritiska. Den andra är den vetenskapliga och filosofiska. Genom sitt vällovliga civilisationskritiska patos blir han blind på ena ögat och ser inte den vetenskapliga, civilisationskritiska och existensfördjupande potentialen i frågorna kring människans unicitet.  

Jag ser med nyfikenhet och spänning fram emot nästa bok av Ulf Danielsson! 

 

PS 1. Svårt att kritisera. Jag har under skrivandet gång märkt att det är rejält grannlaga för mig att kritisera Ulf Danielsson. Huvudorsaken är att jag uppskattar honom väldigt mycket. Utöver de rent sakliga skälen som jag nämnt inledningsvis är jag glad och tacksam för att han har ställt upp på tre arrangemang, två i Kalmar och ett i Stockholm, där jag har varit med och hållit i trådarna.
       Tillställningarna har varit inom ramen för Humanisterna Kalmar och Stockholm. Panelsamtalet “Språk. medvetande och icke-materiell verklighet. Ateistiska perspektiv” (hösten 2015) med filosofiprofessorerna Åsa Wikforss och Ingvar Johansson; “Ett samtal om klimat och ett hållbart sätt att leva”, panelsamtal med författaren och kulturjournalisten Therese Uddenfeldt (våren 2018) och “Behöver vi nya sätt att tänka. Ett samtal om jordens framtid”, panelsamtal inför en fullsatt Hörsal på Kulturhuset i Stockholm (oktober 2018). Övriga i panelen var Pella Thiel från den svenska omställningsrörelsen, Therese Uddenfeldt och jag själv. Samtliga dessa arrangemang har varit spännande och hållit hög nivå och Ulf Danielsson har varit en viktig del. Jag var moderator för de båda arrangemangen i Kalmar. Vid det andra tillfället gjorde jag den intervju med Ulf Danielsson som Humanisterna Kalmar försöker göra med sina gäster. DS. 

PS 2. Ett seminarium 2012.  “Finns det en verklighet som inte är materiell?“ Detta var frågan för andra delen av ett tre timmar långt seminarie 2012 på Kungliga vetenskapsakademin med rubriken “Hedningarnas förgård”. (från 1:37). Ingemar Ernberg, professor i tumörbiologi, nämnde orden, texten, poesin, konsten som exempel på en icke-materiell verklighet. Ulf Danielsson tog upp fysikens matematiska formler som exempel på denna gåtfulla aspekt av verkligheten som låg utanför naturvetenskapen. Se vidare blogg Nr 23. Hedningarnas förgård. Några reaktioner på ett seminarieDS.

PS 3. Interaktionism och värld 3.  Filosofen Karl Popper har myntat begreppet ”värld 3” för det som människan skapat. Det gäller allt från hus, böcker, kunskap, verktyg, instrument, konst till musik och myter. ”Värld 1” är den fysiska och biologiska världen. Det är den naturvetenskapen studerar. ”Värld 2” är mentala processer. Det finns en kort introduktion på Wikipedia. Karl Popper har också ägnat sig åt frågan om relationen mellan ”mind” and ”materia”. Boken ”The Self and Its Mind. An Argument for Interactionism” (1977) som han skrev tillsammans med hjärnforskaren John Eccles. När jag under mitten på 1980-talet mötte Karl Poppers tänkande om ”värld 3” och detta med interaktion mellan ”mind and matter” så var det utomordentligt viktigt. Hans närmast anarkistiska förhållande till att ”formulera hypoteser”, antaganden om verkligheten, var också värdefullt. Så även hans syn på metafysik och betydelsen av den välargumenterade diskussionen om metafysiska grundantaganden.  DS. 

PS 4 (4.7.2020). Två recensioner av ”Världen själv.
DN Kultur 6 juni 2020. Lars Linder: ”Världen är större än Google Maps”.
Svenska Dagbladet Kultur 14 april 2020. Helena Granström: ”Den odödliga själen i en ny och subtil tappning”  DS. 

Publicerat i medvetandet, recension | Märkt , , , , , , , , | 11 kommentarer