Premiärtest. Nr 1. Om Humanisterna och tro på Gud

Hej! Jag heter Carl Gustaf Olofsson. Tanken är att jag ska videoblogga om existentiella livsfrågor, religion, teologi, kristendom, religionskritik, klimat och jordens överlevnad. Ett konkret uttryck för mitt mångåriga engagemang kring dessa frågor är webbplatsen Språk, tro och religion som funnits på Internet sedan våren 1998. Där finns också boken  Existentiell livssyn – kristen tro?. Dess grund är en existentiell, inomvärldslig, sekulär livssyn. Den har i en del avseenden tydliga beröringspunkter med kristen trostradition därav frågetecknet i bokrubriken. Många kommentarer kommer att ha någon sorts avstamp i denna större textmassa.

Det är en rejäl utmaning att pröva detta med ‘bloggprator’ på video. För att det ska vara en poäng ska de ha hyfsad teknisk kvalitet men framför allt ska innehållet ha intresse, skärpa och relevans och framföras på ett sätt som inte skymmer innehållet. Min tanke och förhoppning är att ålder och mognad gör att det nu är möjligt att med lätt hand och ett visst mått av humor och distans göra komprimerade omtagningar av olika delar i det omfångsrika textmaterial som finns på webbplatsen ”Språk, tro och religion”. Utgångspunkten kommer att vara aktuella händelser, texter, debatter.  Se vidare under menyfliken ”Om mig” under jordkällaren ovan!

Nr 1: Om Humanisterna och tro på Gud
1 november 2010

 

Denna första videoprata har sin utgångspunkt i tre videoinspelade debatter
där Christer Sturmark är med.

Den första är en debatt från den 27 oktober 2008 i regi av Uppsala universitet med rubriken ”Religionen idag – från en gud till flera eller ingen alls”. Utöver Sturmark deltar Tuulikki Koivunen Bylund, då domprost i Uppsala, från november 2009 biskop i Härnösand och Torbjörn Fagerlund, professor i teoretisk ekologi.

Samtal om livsåskådning mellan Christer Sturmark och stockholmsprästen Ted Harris.
Samtalet hölls i december 2008

Debatt mellan Christer Sturmark och teologen och etikprofessorn Elisabeth Gerle
Debatten gick av stapeln i ABF-huset i Stockholm den 14 september 2010

På Humanisternas webbplats finns ett utmärkt arkiv med videoinspelade debatter, seminarier och intervjuer

Publicerat i Humanisterna och religion | 2 kommentarer

Nr 134. Livmanifest med äppelceremoni.

 

Texten till “Jordiskt livsmanifest” är preliminär. Den fick premiär i form av gemensam högläsning i en liten grupp i mitten på juli. Den har varit under arbete lite från och till under nästan två år. Tanken är att det ska ha en form som ska fungerar att läsa högt tillsammans i en mindre eller större grupp. Men den kan även läsas som ett inslag i en personligt stund av reflektion kring livets djup, allvar och förunderlighet. Det är fritt att modifiera texten utifrån den “andemening” som är dess grund. Den här sortens texter kan ofta bli bättre och få större bärigheter utifrån andra ögon och kompetenser. Det gäller perspektiv, erfarenheter och språkförmåga! 

.

Jordiskt livsmanifest

Solen, vattnet och haven,
jorden, myllan och atmosfären
den ovillkorliga grunden för livets väv.

Vi tror att alla människor 
rymmer möjligheten till omsorg, förnuft och samarbete 
trots allt som tillfälligtvis kan tala emot.

Vi tror också att samarbetande människor
kan skapa en värld av fred, rimlig fördelning
och omsorg om livets väv. 

Jag vill efter bästa förmåga
bejaka denna möjlighet 
hos mig själv och alla andra. 

Jag vill också bidra med min skärva
till denna omdaning av världen,
även om resultatet ligger bortom min död.  

Må alla krafter och makter 
verka för en godartad framtid
för Jorden, livsväven och mänskligheten.

Må detta bli verklighet! 

.

Premiär. Högläsning med äppelceremoni.

Livsmanifestet fick sitt första test på en retreat i mitten på juli. Alla de femton deltagarna på “Samskapad retreat” anmodades att bidra med någon form av aktivitet. 

Mitt bidrag var Livsmanifestet med en avslutande äppelceremoni. Först högläsning tillsammans av Livsmanifestet, sedan musik och sedan en äppelceremoni. Alla deltagarna fick en äppelklyfta som skulle räcka till tre tuggor. Äpplets kolatomer var fokus!

     Den första tuggan för att begrunda de ingående kolatomernas vandring genom livsvävens historia. Alger, fiskar, dinosaurier, apor och människor genom årmiljonerna.  
     Den andra tuggan för att begruda kolatomerna som basala byggstenar i våra kroppar och dess vidare öde framåt under århundraden, årtusenden och årmiljoner för att upprätthålla livsväven. Och till detta en önskan om att de kolatomer som som “passerar min kropp” ska vara med och bygga en godartad framtid för livsväven och mänskligheten.
     Den tredje tuggan togs med en önskan om kraft och mod att bidra med sin skärva till en godartad framtid för livsväven och mänskligheten. 

Mellan högläsningen och äppelceremonin spelades improviserad pianomusik av en av reatreatens deltagare. Musiken strömmade ut genom ett öppet fönster i det intilliggande huset. Tack Sara!
   
Det blev en enkel och värdig ceremoni i skuggan av ett äppelträd med utsikt över en sjö en solig och mycket varm dag i mitten på juli.

.

Sjö med ett äppelträd. Genom detta öppna fönster strömmade
den improviserade pianomusiken en knapp timma senare.

. .

PS. Stort tack till Tomas och Annica, värdar och initiativtagare till den annorlunda retreaten. Enda kostnaden var maten! Det krävet både mod och kreativitet att bara skapa en struktur med tider för måltider och aktivetetspass – och sedan överlåta innehållet till deltagarna. För mig blev det värdefulla dagar med oväntade och stimulerande aktivitetspass och samlingar innan måltiderna. Ansvaret för dessa samlingar delades också. Även det var oförutsägbart och stimulerande. Berätta om en person, bok eller händelse som varit viktig i ditt liv var temat för de korta måltidsamlingarna. DS.

.

Publicerat i andlighet, sekulär andlighet | Märkt , | 2 kommentarer

Nr 133. Tema 8. Om Gud och gudsbilder. Textsamtal med fyra deltagare. Olov Sandegård, Staffan Sandin, Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson.

.

  Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” utifrån boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014, 2020) på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Fram till och med Tema 7 har textsamtalet förts mellan Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska kyrkan, och Carl Gustaf Olofsson, bokens författare. 

.

Från två till fyra textsamtalare.


Efter att Tema 7 hade avslutats den 24 oktober 2021 framförde Erik Stenberg-Roos en önskan om att pausa den mera omedelbara anknytningen till boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” och ta en samtalsomgång kring Gud och gudsbilder. Hur vi tänker, vad vi menar – såväl som gudstroende som icke-gudstroende. Och huruvida det är viktigt eller oviktigt att ha med Gud i sitt levande vardagsspråk mm. 

Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson, så här långt ensamma på samtalsscenen,  tyckte det skulle vara värdefullt med ytterligare ett par röster som hade ett engagerat förhållande till den grundproblematik som funnits med i hela textsamtalet så här långt. Vi bjöd in Olov Sandegård och Staffan Sandin. Båda tackade “ja”. Båda hade följt och textsamtalet från begynnelsen och ibland kommenterat. När det nu hunnit bli juni 2022 har ännu inga av textsamtalarna träffats “öga mot öga”. En kort presentation av samtliga fyra ”textsamtalare” hittas i slutet av bloggen.  

Under “Tema 8. Om Gud och gudsbilder” har det skrivits sammanlagt 16 inlägg. Fyra vardera. Så hela detta textsamtal är som en mindre bok. Tema 8 påbörjades tisdagen den 16 november av Erik Stenberg-Roos och avslutades av Carl Gustaf Olofsson med inlägg 16 tisdagen den 21 maj 2022. 

När textsamtalet nu pausas under sommaren 2022 efter att Tema 8 har avslutats, har det skrivit totalt 64 inlägg under åtta olika teman sedan starten. Varje avslutat tema i textsamtalet har redovisats i en blogg. Detta är den åttonde bloggen. Se sammanställningen i slutet! 

.

De 16 inläggen under ”Tema 8: Om Gud och gudsbilder” publicerades i Facebookgruppen mellan den 16 november 2021 och 21 maj 2022. Erik Stenberg-Roos är först ut. Sedan kommer i tur och ordning Olov Sandegård, Staffan Sandin och sist Carl Gustaf Olofsson. Samma turordning har gällt under hela textsamtalet. Den första omgången inlägg är primärt skrivna utifrån en personlig relation till temarubriken och vad man vill föra in på samtalscenen.

.

.

1.

Tema 8: Om Gud och Gudsbilder.
Inlägg 1 (av 16 under Tema 8).
av Erik Stenberg-Roos.

Publicerat tisdagen den 16 november 2021.
.

Det är fascinerande att leka med det som antagligen måste vara en av människans allra äldsta sysselsättningar, nämligen att fundera över begreppet ”Gud”. 

Inom teologin laborerar man ibland med frågan om hur man kan veta något om kristen tro eller ”Gud”. Förr eller senare kommer man till frågan om bibelns ställning, dvs ”har bibeln producerat kristen tro, eller har den kristna tron producerat en bibel?” 

Jag hör till dom som är väldigt starkt inne på uppfattningen att  den kristna tron är större än bibeln, dvs som fenomen producerar den kristna tron många saker, däribland en bibel. Jag tror dock att om man vill ha tydlighet ska man se till hur de kristna sakramenten fungerar. Men det är nog en annan fråga. 

När jag gör en snabb koll på de vanligaste gudsbilderna får jag upp att Gud beskrivs som följande: … en herde…en bakfull soldat (en av mina personliga favoriter faktiskt)… en kärleksfull far… en härskare…en svartsjuk… en höna…. en konstnär…. en barnmorska…som kärlek eller som varandet…existensen. 

När jag nu får hedersuppdraget att starta denna diskussion, väljer jag att fokusera på endast tre stycken gudsbilder. Jag tänkte reflektera en del om hur jag funderar kring dem: 

1) Skaparen
2) Kärlek
3) Existensen 

1) Föreställer man sej Gud som skaparen, dvs den som dragit igång alltihop, har man en hel del förklaringar faktiskt. Det kosmologiska Gudsbeviset tangerar resonemanget. Jag tycker också att just det gudsbeviset är det som har störst bäring idag. Kort kanske man sammanfatta det med tankar som ”inget har kommit till utan att något har skapat det”, vilket gör att även själva starten, t.ex. Big bang ed, har sina rötter i att någon har startat allt. Denna någon benämns då skaparen, alltså Gud. Jag känner att som troende kan jag vila i denna tanke. Jag får t.ex. en ganska klar orsak till att vårda skapelsen, dvs resultatet av den goda gudens agerande. 

PROBLEMET med denna Gudsbild är dock att skapelsen är allt annat än god. Det finns en slags självklar tanke om att rensa bort den eller det som inte passar in. Det finns inga som helst garantier om något alls i skapelsen. Vi kan se det t.ex. när en fågel trillar ur sitt bo.  Plötsligt börjar skocken utrota istället för att stötta just denna fågel. Vad gäller oss människor kan vi imorgon få ett cancerbesked, vara med om en bilolycka, mista någon vi älskar osv. Det spelar heller ingen roll om vi ätit rätt, tränat rätt, andats korrekt, mediterat riktigt och haft ett klockrent socialt liv. Döden kommer precis när som helst ändå. 

Kristen tro väljer då att arbeta MOT många av de ordningar som finns oss givna i skapelsen. Vi vill inte att den cancersjuka ska dö utan att vi s.a.s. kämpat emot med behandlingar osv.

Kan då Gud vara skaparen? 

2) I enlighet med uppfattning två kan man med ganska gott stöd föreställa sej att Gud är kärlek. Det markeras redan i början på den kristna trons historia, det finns med i bibeln (tydligast i Johannesbreven) och det är helt klart att denna gudsbild använts i hela trons historia. En av fördelarna med den är att man s.a.s. vänder på problemet med någon slags antropomorf gudsbild, alltså ett slags metafysiskt väsen, som man måste förhålla sej till. Gud ”uppstår” s.a.s. överallt där människor utför goda och kärleksfulla handlingar. Det innebär också att Gud inte kan dö, eftersom det alltid kommer att utföras goda handlingar.

PROBLEMET är t.ex att det finns mängder av människor som utför kärleksfulla handlingar eller säger kärleksfulla ord, men som absolut inte vill karaktäriseras som kristna.  Det finns heller inget som säger att det skulle vara mer kristet att vara kärleksfull än vad det är att vara hindu eller t.ex. jude, eftersom uppfattningen finns i så gott som alla religioner.

3) Den tredje uppfattningen, om själva existensen, är enkel att hitta fördelar med. Existensen delar vi alla, gudsbilden är uråldrig och något vi kristna ”ärvt” av judendomen. Det innebär också att det aldrig behöver bli en diskussion kring om Gud finns eller inte, eftersom vi alla vet om att vi existerar (om vi inte hänger oss åt ganska extrema filosofiska funderingar). Så vitt jag kan se innebär det också något fundamentalt fint för oss alla, nämligen att det tar sin utgångspunkt i något vi delar. Det ger oss också del av samma ansvar.

Men det finns problem med även denna gudsbild. Den är ofta helt konturlös. Det finns ett uttryck som säger ungefär, ”det som siktar på alla träffar ingen”. Jag tror att det är en av orsakerna som gör att iaf jag väldigt sällan hör denna gudsbild diskuteras. Allt är gratis, allt är självklart, det inkluderar alla och ingen är utanför.  Och visst är den väl en av orsakerna till det som religionskritikerna Lena Andersson i DN karaktäriserar som ”dunbolsterteologi”? Inget stöter sej med någon, allt är ok. Vackert men kanske lite fegt.

Trots detta känner jag mej hemma i dessa tre gudsbilder. Jag tycker det är svårt med att t.ex. likna Gud vid en bakfull soldat, det säger inte mycket? Det är tyvärr också näst intill förlegat med Gudsbilden som en god far, eftersom alldeles för många fäder är mycket frånvarande.

Hur jag än funderar tycker jag att dessa tre gudsbilder för mej är de viktigaste. Vad säger ni andra? 

.

.

2. 

Tema 8: Om Gud och gudsbilder.
Inlägg 2 (av 16 under Tema 8).
av Olov Sandegård.

Publicerat fredagen den 19 november 2021.

.

När jag av någon person får frågan ”Tror du på Gud?” brukar jag vanligtvis, innan jag försöker mig på att ge något slags svar till frågeställaren, ställa motfrågan: ”Vad menar du med begreppet ”Gud”?” Som jag ser det finns det i princip lika många bilder av ”Gud” som det finns människor. Precis som varje människa är unik, är varje gudsbild unik. Genom historien har det funnits myriader av gudsbilder alltsedan människorna blev medvetna om sin egen dödlighet och i samma ögonblick började ställa sig frågorna om ”Vadan?” och ”Varthän?”  Långt senare uppstod den monoteistiska världsuppfattningen, bland annat inom den tidiga judendomen, där det bara finns en enda allomfattande och allsmäktig ”Gud”, som på samma gång är världsalltets, eller åtminstone jordens och livets på jorden, igångsättare, upprätthållare och meningsgivare. 

Inte nog med detta. Den enskilda människans gudsbild är inte statisk. Den förändras över tid, både i kort och långt perspektiv, inte minst beroende på det momentana måendet. Luther skrev i något sammanhang att den enskilda människans ”Gud” är det som människan ifråga ”håller för Heligt”. Ungefär så tänker jag också. Vad håller du för heligt? Vad är du inte beredd att kompromissa bort? Det är den ”Gud” som du har som ”riktmärke” på din ”religiösa kompass”.

Som jag ser det är det nödvändigt att man skiljer på en människas allmänna världsåskådning och hennes faktiska handlande i en konkret livssituation, där många andra faktorer spelar in och påverkar agerandet. Paulus tar upp denna problematik, när han skriver att ”det goda jag vill göra, det gör jag inte, och det onda jag inte vill göra, det gör jag”. Den etiska livshållning som Jesus förespråkar i evangelietexterna omfattas som ideal av en betydligt större andel av vårt lands befolkning, än de som öppet kallar sig kristna. Samtidigt finns det människor, som i praktisk handling lever betydligt mer i överenstämmelse med Jesu undervisning, än flertalet ”bekännande kristna”.

För mig är kärnbetydelsen av ordet ”kristen” en människa som lever i enlighet med Jesu livshållning, i ”Kristi efterföljelse”, som det hette en gång i tiden. Detta klarar en människa bara delvis, eller punktvis, kanske inte ens den fysiska människan Jesus från Nasaret fullt ut levde så. Vad vet vi om hans liv innan han lät sig döpas av Johannes? Vad vet vi om hur han var som tonåring etc.? 

Genom historien har det funnits människor inom alla kulturer och inom alla trostraditioner, som varit mer ”Kristus-lika” än en genomsnittlig person i vilket ”kristet” land som helst. Med detta sätt att resonera är det fullt möjligt att vara exempelvis kristen ateist, kristen muslim, kristen buddist osv.

Hur universum uppstått och om det eventuellt funnits någon igångsättargud tycker jag är en fråga av begränsat intresse. Under mitt liv har jag under mina närmare 70 år av medveten existens tänkt ibland si och ibland så. Idag kan jag nog närmast beteckna mig som något slags allmänkristen agnostiker.

När bekännelsekristna hävdar, att för att få ingå i deras krets, måste man åtminstone tro på ”uppståndelseundret” (tolkat som att Jesus rent bokstavligt uppstod på tredje dagen och gick omkring och predikade bland lärjungarna under flera veckors tid) stegrar jag mig. Vem har rätt att döma över någon annan människas tro? Gick inte för övrigt en stor del av Jesu undervisning ut på att kritisera sin tids självutnämnda rättroende?

Något jag för närvarande inte klarar av att hålla för sannolikt är en eventuell fortsättning av det egna livet efter den fysiska döden. ”Som det var innan du föddes, så kommer det att bli efter att du är död.” Det är en del av min ”världsåskådning”, många skulle benämna det som ”ateism”, och det kanske det i grund och botten också är. Men i och med att jag hyser en förvissning om att det i tillvaron finns ett antal grundläggande värden, som kan betecknas ”goda”, ”sköna”, ”sanna”, ”rättvisa” osv., och att äkta Kärlek faktiskt finns, har jag svårt att rätt och slätt kalla mig materialist och ateist.

Jag tror att om vi skalar bort merparten av de olika religionstraditionernas tidsbundna, människoskapade ”måsten” kan vi som sökande människor nå fram till en frisk ”källåder”, som det kan vara meningsfullt att benämna som ”Gudskällan”, ”Gudsrösten” eller något liknande. Det finns enligt min uppfattning en ”Helighet” som inte är förbehållen någon viss gruppering med en viss världsåskådning. Denna Helighet handlar om värnandet av Livet som sådant och om Kärleken, stavad med stor bokstav.

Jag instämmer med Erik när han skriver att den kristna tron är större än Bibeln. För att spetsa till det lite skulle man kunna tillfoga att den sanna tron, den sanna Guds-bilden, ligger djupare och överskrider summan av alla gudsbilder som människorna hållit sig med alltsedan människan stigit fram ur naturen som subjekt och tänkande varelse på jorden. Och så kommer det att vara även i framtiden, oavsett alla nya grupperingar bland människorna som kan tänkas framträda och påstå sig ha funnit den yttersta, uttömmande och ”objektiva” sanningen om Livet, livsmeningen och ”Gud”.

.

.

3.

Tema 8: Om Gud och gudsbilder.
Inlägg 3 (av 16 under Tema 8)..
av Staffan Sandin.

Publicerat fredagen den 26 november 2021.  

.

Under min uppväxt på 1950/60-talen inom kyrkan möttes jag ofta av fysik och ´mekanik´ (orsak/verkan). Jesu födelse av jungfru Maria, hans lidande, död och uppståndelse var ren fysik som tron vilade på. Bejakade man inte detta fick man inte del av nåden och evigt liv utan sågs som evigt förtappad. ´Syndanöd´ och avståndstagande från ´världen´ men verka i den, var central teologi. Om inte allt var absolut sant i NT, var inget sant. Ny kunskap eller frågor kunde rasera tron, var vaksam! Bibelsyn och gudssyn var två sidor av samma mynt. 

Mina gudsbilder och förståelser kommer förstås från mina erfarenheter och kunskaper, särskilt om NT:s brokiga tillkomsthistoria: långt ifrån originaltexter, många tiotusentals ibland motstridiga manuskript, hundratusentals textvarianter och kopior, slarv och avsiktliga ändringar, förfalskningar samt strider om teologi, översättningar och författarna. Även nya läror utan bibelstöd skapades, bl a heliga krig med miljontals människor dödade. 

NT:s texter speglar också sin samtids mytologiska kända berättelser: jungfrufödslar, gudasöner, mirakel, död, uppståndelse, talmystik, uppstigande i kosmos, evigt liv mm. De tog också sin näring från och fortlevde i symbios med samtidens alla skiftande filosofier, religioner och politiska realiter, bl a från religionen Zoroastrism hämtades idéer om himmel/helvete och en domedag. En tydlig dualism framträdde: ´Gud kontra djävulen´. Berättelserna och dualismen blev senare i den kristna tron knutna till makt, dogmer, domstolar och våldsutövning. Kyrkans försvarare klädde sig i rustningar, lagar och teologier när de skapade och upprätthöll sina konstruerade inre och yttre gränser. 

Reformationens nyorienteringar blev halvhjärtade: fortfarande bevakades gränser, strider utkämpades, avvikare dödades. Likaså den Stora väckelsen: strider om ämbeten, dop, bibelbilder, ja, även om försoningen. Gränsdragningen mellan ´rättroende´ och övriga blev på sina håll allt skarpare. Gudsbilden hänger intimt samman med hur vi ser på andra. 

Guds ´rena och ofelbara´ ord i NT visade sig vara högst mänskliga konstruktioner. Även i vår samtid måste vår tro och våra gudsbilder ´(re)konstrueras´. I detta ingår att använda vår tids språk, utmaningar, kunskap och erfarenheter. Men även att nu ta ansvar för konsekvenserna av tidigare orimliga föreställningar. Idag (24/11) bad Svenska kyrkan samerna om ursäkt. Borde vi inte alla fundera över vilka möjliga offer som våra ´gudar´ och våra trosföreställningar har eller kan tänkas få? ”Den som är framme har en lång väg att gå.” (Tomas Tranströmer i dikten Ur en afrikansk dagbok

Mina erfarenheter och kunskaper leder mig alltmer i riktning mot det sätt som myterna med sina öppna horisonter förstås och tolkas: utan knytningar till makt men med hopp, nya insikter och mognad. Jag kan då också överskrida ordens begränsningar, bli mer öppen utan att beträda spekulationens tunna is, och försöka hålla fast vid våra skiftande reella livsvillkor. Jag motverkar då även dualismen, vilken föga hjälper mig att förstå och orientera mig i dagens komplexa värld och inte heller ger mig någon tröst, upprättelse eller livsmod. Spekulationer övergår lätt till en flykt från den verklighet vi lever i; det är just våra mänskliga livsvillkor som (guds)tron för mig har till syfte att göra oss beredda att modigt möta, förändra och leva i. Det som återstår för mig är att fokusera på bilderna och praktiken. 

Livet pågår ´från naivitet till naivitet´; från barnets självklarheter till tonårens osäkerhet, den vuxnes förstånd och till ålderdomens insikter: det allomfattande, det som binder samman min inre och yttre människa och mig med andra. Livets alla erfarenheter ´vecklas ut´ tillsammans med mig, måste vara flexibla, olåsta. Lager på lager formar de mina inre bilder, mitt liv. 

Många förnimmer en inre bild av ett slags ´Du´, någon vi kan vara öppna och avklädda inför, något djupt mänskligt, en väg till ökad mognad och tillit. ”Det är ett stort rivningsprojekt det handlar om.” För mig finns även bilden av en människa lidande i sitt livsträd, ropande till en frånvarande Gud: ”Varför har du övergivit mig?” Just där, i utsatthetens epicentrum, finns bilden av min upprättelse, genom exponeringen mot livets inneboende risker, mitt tvivel och min ensamhet. ”Från denna plats där alla förskansningar är borta, allt poserande ogiltigt och meningslöst, kan våra röster treva efter ord som förmår bära vår existens, våra förhoppningar, vår rädsla och vår längtan.” (citaten från Mikael Kurkialas bok ”När själen går i exil”, 2019)

Den monoteistiska gudens totala makt övertogs inom kyrkan av en ´ofelbar´ påve, en kung av ´guds nåde´ eller en präst med den ´rätta läran´. Om detta ´Du´ inom oss försvagas riskerar det att förvandlas till något vi måste underkasta oss, en ideologi eller en fruktad lära/Gud. Mitt ´jag´ kan då bli ett försvagat subjekt, utan någon inre stadga och internalisering. Gud som en relation eller en inre resa riskeras då att tappas bort. Blind lydnad ersätter frihet och mognad. Än värre, Gud kan bli en farlig ´perspektivtotalisering´, en ”omöjlig tvångströja som jag måste arbeta mig ut ur” (Eskil Francks bok ”Giv mig, min son, ditt hjärta”, 2013). Att på detta avklädda sätt våga exponera sig, bryta upp och gå vidare, kräver mod och integritet. Många kallar detta ´eviga Du´ för Gud.

Detta ´Du´, har för mig ingen egen plats, inga koordinater i verkligheten, varken i rymden, i ´alltet´, i någon struktur eller i en ospecifik dimension. Försoningen sker med mig och gentemot Dig. Vi bär och blir burna, älskar och blir älskade, ett tillitens möte med långa horisonter. Denna gudsbild tilltalar mig nog allra mest.  

Jag vet förstås att det finns mycken omsorg, kärlek och innerlighet inom traditionella kristna församlingar. Men detta finns också i profana sammanhang. Gränserna går ofta inte där kyrkorna dragit dem, utan tvärs igenom många gemenskaper på ungefär samma sätt. Framförallt försöker jag att inte ens fundera i termer om gränser utan om mognad, frihet, ömhet, nåd och kärlek, alltså något djupt mänskligt och inget specifikt kristet. Guds domäner är i så fall långt mycket vidare än kyrkornas. – Tanken att Gud måste vara ´större´ än Bibeln är jag alltså helt införstådd med. Guds ´självständiga´ existens kan förstås aldrig bevisas; jag tillskriver, som redan antytts, ett sådant ´existensantagande´ ingen egen roll i mitt liv. 

Vår inre utveckling samspelar ofta med samhällets yttre förvandlingar. Väckelsen från mitten av 1800-talet var medskapare av en ny tid av frihet, men byggde också sin existens på vad många andra utanför väckelsen ville skapa, förändra. Talar vi om Gud, måste vi också våga tala om denna helhet, detta medskapande med sina gemensamma nya horisonter. Jag instämmer gärna i tanken att Gud ´uppstår´ överallt där goda gärningar utförs.

Gud förknippas av många, såväl innanför som utanför kyrkor, med känslor av närvaro, mognad, lugn, helighet, ansvar, sammanhang och att ha ´kommit hem´. Så kan också jag tänka. Jag gillar också bilden av Gud som en slags ´källåder´ i våra liv. Eller som en ledstång: ”Som när ljuset slocknat i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret”. (Tomas Tranströmers dikt Schubertiana)

.

.

4. 

Tema 8. Om Gud och gudsbilder.
Inlägg 4 (av 16 under Tema 8).
av Carl Gustaf Olofsson.

Publicerat måndagen den 6 december 2021. 

.

Jag tycker det är svårt att skriva om Gud och gudsbilder. Även om jag har starka rottrådar – och många positiva – till kristendomen och mitt eget personliga kristna arv så har denna fråga tappat den form av levande aktualitet som den har för många. Och ändå tycker jag det är intressant. Men kanske på ett lite annorlunda sätt.

Med detta sagt tycker jag det är värdefullt att läsa och begrunda inläggen av Erik Stenberg-Roos, Olov Sandegård och Staffan Sandin. Staffans bibel- och kyrkohistoriska exposé är värdefull på ett lite speciellt sätt för mig. Det ger ett kunnigt, 2000-årigt perspektiv på mina egna mödor kring det som är avgörande viktigt för mitt liv och, som jag tror, allas våra liv. Och hur goda intentioner kan korrumperas och spåra ur.

Gud kontra existentiella livsfrågor. 

Jag tycker oftast att ordet “Gud” skymmer sikten mot de frågor som jag tycker är livsviktiga att fundera över och samtala om. T.ex. vad kan öka chanserna i våra liv för bärande upplevelser av mening, hemhörighet i tillvaron, stunder av livsglädje; vad kan stödja utvecklingen av vår förmåga till omsorg, förnuft, förundran, samarbete, att ta ansvar för det gemensamma? Vad stödjer utvecklingen av självrespekt, integritet, mod, mognad? Vad kan urholka dessa kvaliteter? Vad kan göra att vår mörka potential får övertaget i vår livsprocess och skapa ett rymligt samvete visavi att sko sig på andras bekostnad; som ökar fästytan för girighet, missunnsamhet, hat, hot, våld, hämndlystnad? Staffan rör vid detta i slutet av sitt inlägg (Inlägg 3) på ett vackert, nästan poetiskt sätt.

Här kommer en högst personliga gudsfråga: Hur kan jag vara så engagerad av dessa frågor trots att frågan om guds vara eller icke-vara försvunnit från mitt levda, praktiska liv? För sekulära ateister är det självklart att man kan vara djupt engagerad av dessa frågor och samtidigt helt ha lämnat Gud, “ordet Gud” och frågan om det finns meningsfulla sätt att “tala om Gud” .

Förutsättningen är dock att dessa sekulära ateister tror att vi som människor rymmer möjligheten till omsorg, förnuft, samarbete, ansvar. Och att man tror att dessa kvaliteter kan utvecklas över tid om de bejakas och får stöd. Tror man inte att människan rymmer denna positiva potential är de frågor som engagerar mig med sådan kraft nonsensfrågor. Och det finns förstås en hel del människor som förnekar detta. Såväl bland ateister som traditionellt religiösa av olika slag.

Till denna personliga sida finns också ett enkelt konstaterande: Jag har under hela mitt vuxenliv inte känt mig hemma i en gemenskap där ordet “Gud” har en central plats. Detta oavsett vilken gudsbild man menar sig bära upp. Jag har svårt att se vad som skulle ändra det.

Staffan skriver (inlägg 3) intressant och klokt om riskerna med att låta sig fogas in i de auktoritativt fastställda gudsbilderna inom olika kyrkor, samfund och religioner: “Mitt ´jag´ kan då bli ett försvagat subjekt, utan någon inre stadga och internalisering. Gud som en relation eller en inre resa riskeras då att tappas bort. Blind lydnad ersätter frihet och mognad.” Jag tror att detta är en viktig notering. Denna risk gäller även starka ideologiska gemenskaper som är helt sekulära.

Existentiell frågegemenskap och ledstången i mörkret.

Kan man tänka sig en existentiell trosgemenskap som konstitueras av att man bär upp den typ av existentiella livsfrågor jag antytt? Detta samtidigt som man avvisar “läror” och auktoritativa “sanningar”. Oavsett om det gäller Gud, Allah, Buddha, Jesus, Bibeln, Koranen eller något sekulär ideologi. En existentiell frågegemenskap!?

Staffan avslutar sitt inlägg (inlägg 3) med med poeten Tomas Tranströmers bild av den “blinde ledstången” som leder i mörkret. Jag har en stark personlig övertygelse om att för de som ärligt försöker leva med ett öppet och reflekterande förhållande till de viktiga existentiella frågor som antytts, är det god chanser “att hitta den blinda ledstången som leder i mörkret” när livet blir riktigt mörkt och svårt. Kan det vara så att dessa viktiga existentiella frågor kan fungera som ledstång även när livet blir riktig mörkt?

En älskad och älskande fantasigud.

Men med detta sagt är det ändå så att jag på olika sätt har lekt med gudsbilder genom åren. En av dessa sammanfattas i en diktstrof: “Jag tycker mig höra en röst som viskar: Var ståndaktig mitt barn! Din otro har funnit nåd inför mina ögon!” (från min dikt “Gudabenådat skratt” – google hittar). I detta “lekande” kommer jag inte förbi mitt behov av – eller förtjusning i – att laborera med bilder av en personlig gud.

Lite ungefärligt så här: Om det finns en personlig Gud så måste hen vara minst lika kärleksfull som den mest kärleksfulla människa jag känner till eller kan föreställa mig. Allt annat är grovt förtal av denna Gud! Då försvinner allt tal om en dömande och straffande gud som har eviga straff i beredskap för de som inte håller måttet. Denna Gud har bara makt över livet efter döden där hen bland allt annat spännande också har inrättat en högklassig himmelsk avdelning för rehabilitering som gör det möjligt för ALLA att till slut komma in genom himlaporten till den fulla gudsgemenskapen.

Min fantasigud kan inte bota cancer och få lama att börja gå. Han har ingen förmåga att ingripa i vår fysiska, materiella värld. Han kan inte hindra jordbävningar, orkaner eller pandemier. Han kan inte heller skapa sjukdomar och naturkatastrofer som straff eller prövningar för “utvalda”. Hen har också dåligt samvete för att hans fantastiska skapargärning också fått så mycket svåra och smärtsamma konsekvenser. Allt från människoliv som trasas sönder av hat, girighet, hämndlystnad till jordskred, cancer hos barn, smittsamma och dödliga sjukdomar. 

Det enda denna min “fantasigud” kan göra är att gå bredvid – eller bakom – och peppa oss att försöka vandra livets väg; hen försöker ge oss mod att lyssna på vårt samvete och hjärta. Och inte minst viktigt, han försöker också ge oss mod och kraft att bära smärtan i nederlagen och fegheten, när vi inte orkat eller vågat följa det som vi djupast inne velat göra. Han gör också sitt bästa för att famna de som fastnat i destruktiva livsspår. Med en hjälplös kärlek försöker han antyda att det finns andra livsspår som kan skapa värme, omsorg, bärande relationer, mening, livsglädje.

Denna antropomorfa tankelek kring en fantiserad, älskande Gud rymmer på något sätt Skaparen, Existensen och Kärleken som Erik skriver om i inlägg 1. Men kanske inte speciellt tillfredsställande från Eriks perspektiv. Vad säger du Erik?

Gudsbild kontra bilden av en fantasigud.

Olov skriver klokt om det närmast oändliga antalet gudsbilder som formats genom historien av olika människor och kulturer. Samtidigt kommer jag på mig själv med att känna ett motstånd mot att den “fantasigud” jag antytt bara är en av alla dessa. Kanske kommer den utanför denna “miljardräcka” genom att jag INTE TROR att denna Gud existerar. Samtidigt är det trösterikt och på något sätt berikande att ha denna fantaskigud nära mig.

Men jag tycker det skulle vara fantastiskt om denna mina fantasigud finns. Då skulle också den vackra bild av livet efter döden och den yttersta domen som springer ur denna gudsbild kunna finnas. Däremot känns det både tillfredsställande och poetiskt att tänka sig att denna “fantasigud” är sprungen ur “Gudskällan” som Olov tar upp i slutet på sitt inlägg (inlägg 2). Men ändå en fråga. Skulle det göra någon skillnad om man sa att den var sprungen ur Tillvaron? För mig ligger det närmre att säga att denna “fantasigud” är sprungen ur Tillvaron och en lång, lång kulturprocess.

Jag tror också, som Olov, att det basala och bärande tvärs igenom alla olika religioner och livsåskådningar handlar om vördnad och helighet visavi Livet och Kärleken. Detta gäller även för den sekulära ateisten som strävar efter djup och bärighet i sitt liv, även om man kanske hellre väljer andra ord.

Siste en fråga. Måste inte varje gudsbild vara knuten till en syn på bön? Vilka böner är meningsfulla utifrån den gudsbild “jag” omfattar? Och vilka böner är närmast att betrakta som “missbruk av guds namn” utifrån ”min” gudsbild?

.

.

5.     

Tema 8. Om Gud och gudsbilder.
Inlägg 5 (av 16 under Tema 8).

av Erik Stenberg Roos.
Publicerad måndagen den 14 januari.
.

Många intressanta tankar och funderingar i denna diskussion om Gud och Gudsbilder. Jag läser igenom vad vi skrivit och kommer på mej själv att inte ha så mycket att tillägga eller ifrågasätta. Jag tycker att det kommer fram ganska väl, och mycket respektfullt, hur vi ser och tänker ifrån temat Gud och Gudsbilder.

Jag väljer att ta upp ett par trådar jag sett och som gett mej en del tankar under helgerna.

Den antropomorfa Gudsbilden

På ett sätt fascineras jag av denna variant. Som troende skulle jag ganska ofta vilja ha den här Guden att vända mej till. Jag tycker att det vore väldigt enkelt och bra för mej själv och mina vänner. När jag tänker och hoppas på detta märker jag att det väldigt är ofta kopplat till att jag vill förändra världen.

För mej hade det varit oerhört bra om Gud varit den här snälla farbrorn på molnet, han som sitter och metar och har långt vackert skägg. Ofta vill jag då påverka den här farbrorn att utföra mina önskningar. Jag kan be (mer om det sedan), späka mej själv, ge bort pengar eller avstå från något, allt i en from förväntan att om jag genomför detta kommer Gud att bli glad och nöjd och så utföra de önskningar jag framställt.

Ett av väldigt många problem denna gudsbild för med sej, är att istället för att Gud skapar människan till sin avbild, har människan skapat Gud till sin avbild. Det är exakt så vi människor fungerar och våra belöningssystem är på något märkligt sätt inprogrammerade i hela vårt väsen. Men hur gärna jag än vill fungerar det inte så. Hur mycket jag än anstränger mej själv, kommer jag inte att kunna förändra världen genom att påverka Gud med olika försök. Och om Svensson ber om regn till grönsakerna på söndag och Karlsson om sol till familjeutflykten samma söndag, kommer en av dessa att bli besviken.

Hur vi hanterar det jag skulle vilja säga är ett faktum, även om det inte finns några faktum i Gudsdiskussioner, är upp till oss själva. Den antropomorfa Guden finns inte. Jag försöker välja begrepp man kanske kan resonera utifrån, men ”skaparen”, ”kärleken” eller ”existensen” är flummiga, en möjlig start på diskussionen, men inte mer än så.

Men för mej är det viktigt att när man diskuterar begreppet Gud måste människan få vara trevande eller kanske ”flummig”. Jag tror inte vi kommer närmare än en diskussion kring begreppen. Kristen tro blir s.a.s. aldrig tydlig i diskussioner om Gud (Möjligen kan den bli det när vi diskuterar andra artikeln om vad som är kristna handlingar). Gudsbegreppen måste vara tänjbara alt. rymma många tolkningar.

Synen på bön

Någon skriver något om hur man som troende kan förhålla sej till bön utifrån en Gudsbild. Som troende får jag ofta kritik, både från mina fromma vänner och mina ateistiska vänner. Själv får jag alltid mest kritik när vi ska diskutera bön. Jag hör till dom som inte tror att ”bön” är ett sätt att framställa mina önskningar för Gud. Inom konsten, oavsett om det är musik, film eller teater, framställs så gott som alltid ”bön” som en situation där en (ibland, men sällan, flera) person/personer sitter stilla i ett avskilt rum och lägger fram önskningar till Gud.

Själv känner jag mej inte speciellt hemma i detta sätt att be. Jag kan tycka det är bra när man är flera människor, t.ex. i en gudstjänstsituation, men det är inte primärt så jag vill ha mitt eget böneliv. För mej är ”bön” inte att önska något, t.ex. ”skulle du vilja ge mej ett glas vatten” eller ”kan du låna ut 500 kronor till på söndag”, jag anser att termen ”meditation” är betydligt bättre. I meditationen söker den religiösa människan alltid Guds vilja (oavsett religion), den egna viljan är i bakgrunden.

Rent definitionsmässigt skulle jag vilja säga att den religiösa människan söker kraften i tillvaron (som jag kallar för Gud) i syfte att bygga upp sej själv och s.a.s. ställa sej till Guds förfogande, medan magikern försöker utnyttja kraften i tillvaron för sina egna syften.

Det sätt jag trivs bäst med vad gäller bön är att jogga i avskildhet. Jag rör mej, jag s.a.s. blir mer harmonisk. Jag försöker vara så öppen och ”mottaglig” för Guds tilltal eller hur man nu ska uttrycka det som kan ske i bönen. Om det är bra eller dåligt, rätt eller fel? Jag vet inte, men det är vad jag trivs bäst med.

Hur tolkar och använder ni andra begreppet ”bön”?

.

.

6. 

Tema 8: Om Gud och Guds-bilder
Inlägg 6 (av 16 under Tema 8).
av Olov Sandegård
Publicerat tisdagen den 25 januari 2022

.

Av vad som framkommit hittills i diskussionen uppfattar jag det som att vi alla fyra förespråkar samma principiella hållning när det gäller den enskilda människans förhållande till samhället, medmänniskorna och den omgivande miljön-naturen. Vi har troligen lite olika uppfattningar om hur detta ”existentiella ideal” uppstått, vi har våra egna specifika värderingar på detaljnivå, men när det gäller synen på vad som kan anses vara en moraliskt god och rimlig livshållning som helhet, framstår det för mig som om vi tänker på ungefär samma sätt.

Man skulle kunna uttrycka det som att vi, trots att vi har olika ståndpunkter i teistiskt hänseende, håller oss med samma ”gudom”.  ”Det du håller för heligt, det är din Gud!” Så sade Luther, om jag inte misstar mig. Och så förhåller det sig, oavsett vad vi använder för ord för att beteckna den här aspekten av trosproblematiken.

Varje människa håller vissa specifika saker för ”heliga”, andra som mer eller mindre önskvärda, några som förbjudna. Detta har hos den enskilda människan vuxit fram successivt genom egna erfarenheter och i växelverkan med hennes sociala omgivning alltsedan tidig barndom. Detta är inte något konstigt och för att förstå processen behöver vi över huvud taget inte blanda in några metafysiska spekulationer.

Enligt min uppfattning har frågan om huruvida man tror på existensen av en metafysisk gudom inte någon som helst betydelse för hur man som människa ställer sig i moraliskt-etiskt hänseende och synen på vad som kan anses vara ett fullgott liv.

Det jag har börjat fundera alltmer över under senare tid är inte bara begreppet ”Gud”, utan även de olika begrepp vi använder oss av för att beskriva ”andligheten” hos en enskild människa.

Om vi inte längre tror på existensen av en självständig, metafysisk, andlig verklighet, utan ser det vi i dagligt tal kallar för ”andligt”, ”själsligt”, ”psykiskt”, ”religiöst” som företeelser oskiljaktigt kopplade till en fysiskt-materiell verklighet (kroppen och dess processer), hur förhåller det sig då med begrepp som ”jag”, ”själv”, ”själ”?

”Ego” brukar i psykoterapeutiska sammanhang betraktas som ett slags falskt jagmedvetande, ett ”destruktivt själv”, som på något sätt uppstått hos individen, men är inte det så kallade ”autentiska självet”, det ”sanna jaget” på motsvarande sätt också något som uppstått och upprätthålls genom neurologiska processer i hjärnan och kroppen hos personen ifråga?

Jag har alltmer kommit att luta åt ståndpunkten att det egentligen inte finns något fast ”jag”, varken autentiskt eller falskt. Det vi uppfattar som ”jag” är i själva verket en momentan kognitiv skapelse i vår egen hjärna. En förhållandevis fast jagupplevelse uppstår genom en ständigt pågående kreativ sammanställning av lagrade minnen i hjärnan och det aktuella ögonblickets inre och yttre sinnesavtryck.

Att det faktiskt förhåller sig på detta sätt upplever vi varje morgon i samband med uppvaknandet. Det tar alltid en liten stund innan vi lokaliserat oss i tid och rum, frigjort oss från nattens kaotiska drömsekvenser och aktivt förmått ”koppla upp” vardagsmedvetandet igen.

Andra tillfällen när jagstabiliteten svajar är när en person grips av starka affekter, exempelvis vrede, eller utsätter sig för påverkan av droger. Man brukar uttrycka det som att man blir ”utom sig”, ”inte är vid sina sinnens fulla bruk”, eller liknande, och det är ju exakt vad det handlar om; man agerar på en lägre kognitiv nivå och lyckas då inte hålla ihop sitt ”normala” jag. Andra tillfällen när den upplevda jagstabiliteten momentant rubbas kan handla om stark rädsla, förälskelse, masspsykos; medan det vid regelrätt sinnessjukdom eller demens handlar om en permanent skadad kognitiv förmåga. 

Om man resonerar som jag gör här, och inte förutsätter att det existerar någon parallell metafysisk verklighet, finns det inte mycket utrymme för de abrahamitiska religionernas själsbegrepp, annat än som ett slags övergripande beteckning på jaget i dess olika skepnader. När kroppen dör, upphör också den individuella ”själen” att existera. ”Där döden är, där är inte jag. Där jag är, där är inte döden.” I andligt-själsligt hänseende kan vi leva vidare i minnet hos våra efterlevande anhöriga, våra vänner och i andra personer där vi lämnat avtryck under vår levnad, men det medför ju inte att det därmed existerar en självständig icke-kroppslig ”själ”. 

På liknande sätt som jag beskrivit det här, när det gäller den enskilda människans psyke, själ och jagupplevelse, kan man resonera när det gäller begreppet ”Gud”.  I den Lutherska bemärkelsen har varje människa sin specifika unika gudom (sitt ”Heliga”), och det gäller även om vi avstår från att använda oss av ”g-ordet”. Varje individ har dessutom egna specifika kunskaper, uppfattningar och fördomar om verkligheten, något som för övrigt kan betecknas som ett slags ”färskvara” på motsvarande sätt som ”jaget” i varje ögonblick måste ”uppdateras”.

Går vi vidare i vårt resonemang till den kollektiva nivån, kan vi se hur det inom mänskligheten successivt vuxit fram olika världsåskådningar och gudsbilder, som i organisatorisk form gett upphov till de olika religionstraditionerna. Inom de abrahamitiska traditionerna har man som regel betraktat det man benämnt som ”Gud”, ”Allah” eller ”Jahve” som ett allsmäktigt, övernaturligt väsen, som inte bara satt igång hela universum, och skapat dess lagar, utan också hela tiden finns med, som ”Fader” och/eller ”Domare”, bakom eller bortom vår materiella vardagsverklighet, i en andlig, metafysisk verklighet, där vi alla ska hamna, på ett eller annat sätt, efter vår fysiska död.

Finns det en bortomvärldslig metafysisk verklighet eller dimension? Jag håller det för osannolikt, men inte helt uteslutet att det skulle finnas något sådant. Självfallet finns det mycket i universum som vi människor ännu inte har någon kunskap om och kanske heller aldrig kommer att få insikt i. 

Vad gäller världsåskådning får jag nog räkna mig som agnostiker.

På den den individuella nivån känner jag mig i det närmaste helt övertygad om att det inte finns någon av kroppen oberoende ”själ” på det sättet som de abrahamitiska religionerna av tradition stipulerar. Därmed tror jag inte heller på någon individuell fortsättning efter den fysiska döden. ”Som det var innan jag föddes, så kommer det att bli efter att kroppen dött.” Här kan jag nog, utan att känna nämnvärt tvivel, beteckna mig som ”ateist”. 

Betyder då allt detta sammantaget, att jag avvisar alla former av organiserat religionsutövande? Nej, det gör jag inte. Jag tror att det i många avseenden kan vara värdefullt, såväl för den enskilde individen, som för kollektiv av människor, att samlas regelbundet för någon form av ”gudstjänstfirande”. Genom att ingå i en församlings- och gudstjänstgemenskap kan individen känna sig naturligt delaktig av en större och bredare gemenskap, än den kärnfamiljen, vänkretsen eller arbetsplatsgemenskapen erbjuder. Men för att detta ska vara någonting positivt krävs det att verksamheterna bedrivs på ett icke-sekteristiskt sätt och att inga krav uppställs för den enskilde att rätta in sig i ledet under självutnämnda, mer eller mindre auktoritära ”trosexperter”. 

Och det vi kallar bön behöver ju inte vara något märkvärdigare än att man för en stund stannar upp, avskärmar sig lite mot omgivningens sinnesintryck, söker sig djupare in i medvetandet, och liksom ”kalibrerar” sitt ”jag”, så att man efteråt förmår leva vidare på ett förhoppningsvis mer ”autentiskt” sätt än före bönen.

.

.

7. 

Tema 8. Om Gud och gudsbilder. 
Inlägg 7 (av 16 under Tema 8).
av Staffan Sandin

Publicerat tisdagen den 1 februari 2021

Det är många intressanta frågor som berörs i Era inlägg: den antropomorfa gudsbilden, en fantasigud, bönen och, inte minst, Olles tankar om vad en människa innerst inne är. Jag vill nu kommentera dessa frågor men även precisera en del vad jag anser om vissa gudsbilder

Du Olle berör kanske det allra viktigaste: Vilka är vi människor? Har vi ens någon stabil inre kärna? Jag delar absolut Din allmänna syn på bland annat människan, den svårtydda själen och Din skepticism mot att det finns en extern metafysisk verklighet, liksom Dina tankar om att det kan finnas både positiva och negativa konsekvenser av att tillhöra en kyrka. Min syn på ´odödligheten´ är ”av jord är du kommen, jord skall du åter varda.”

För 25-30 år sedan började jag inse att personer utanför kyrkan (för mig en missionskyrka) upplevde den som mer sluten och exkluderande än vad jag hade förstått. Min kyrka var absolut ingen sekt men de utanför var ändå några som skulle omvändas, bli som oss andra. Jag kunde i praktiken inte se några avgörande skillnader på folk innanför resp. utanför kyrkan; uppdelningen var för mig konstruerad, fiktiv helt enkelt. Utifrån denna ´reality check´ var jag helt enkelt tvungen att fundera lite djupare på min tro. 

Jag ser Gud i ´sin egen rätt´, en egen icke-existerande och en icke-objektiv tidlös kategori. Människor existerar, Gud ´är´. Den Gud som menas existera är en för människan potentiellt farlig maktfullkomlig Gud. Många kristna har nog idag trots allt en mer komplex och öppen gudsbild än man ibland utanför kyrkorna kanske föreställer sig. Guds mening hos de flesta troende framträder nog främst genom bilder, böner, gemenskaper, riter och tillit. Samtidigt måste talet om Gud vara på allvar – det gäller våra sätt att vara människor på! – och inte någon gosig menlös snuttefilt. För mig innebär detta främst ett sätt att se den ´andre´ i mig själv. Detta förutsätter att jag förändras, växer i tillit som människa. Det är i denna process att mogna som människa som talet om Gud för mig blir relevant och möjligt. 

Gudstron blir då också förmågan att uppskatta och glädjas åt icke-empiriska realiteter i våra liv. ”Gud är för mig livet självt i dess allra innersta mening; den stora frihetens rike, ett rike utan distinkta gränser men med en tydlig ”kärna” som någon annan har sagt. Gud är för mig självfallet ingen trollkarl som upphäver naturlagarna eller något avgränsat övernaturligt ´väsen´. Den guden är människans avbild och ger mig varken nya perspektiv eller hopp.

Den dömande guden – som skiljer getter från fåren – blir lätt ”elefanten i rummet” som få idag vill eller vågar tala om. Men den guden finns kvar ´under ytan´ inom många kyrkor, inte minst, som jag redan antytt, i hur man ser på icke-medlemmar och icke öppet bekännande individer. Genom detta skapas och upprätthålls i Guds namn fiktiva och för mellanmänskliga relationer destruktiva gränser. Det är i mycket den guden och de attityder som detta skapar som håller mig borta från kyrkorna (men även att Bibeln ses som trons absoluta rättesnöre). 

Gudar och gudsbilder är väl på ett sätt alltid produkter av våra fantasier. Men också andra känslor kan vara inblandade (ångest, rädslor o.d.). Detta om fantasi gäller också för skönlitteratur, musik, teater, konst och delvis vetenskapen (humaniora, historia o.d.). Fantasin är en oerhört viktig och vital del av människovarandet, hur vi uppträder och behandlar varandra och vår omgivning. Den fantasi jag nu talar om är inte fria fantasier (i betydelsen påhitt eller ljug) utan snarare förmågan att tänka utanför boxen, vara kreativa.

Förre stockholmsbiskopen Krister Stendahl skrev fantasifullt om Gud: ”Mig synes det som att om Gud är Gud, behöver jag aldrig varken ordna för eller oroa mig för vad som kommer härefter. Jag firar rikets kommande med att sjunga psalmer och i ord ge uttryck åt min förtjusning över himlen med sina änglar och helgon och den messianska måltiden med sitt ljus, sin glädje och härlighet. Och jag vet att det är en bild jag målar, men jag älskar att måla och jag gör det i kärlek, hopp och i tro.

Nu till frågan om bön. Jag menar att många genom historien har krånglat till gudstron, t ex fylldes riterna med en massa (idag) obegripliga föreställningar och förväntningar. Jag vill här betona enkelhet och reflektionen över det liv vi faktiskt lever. ´Hur kan vi bli mer öppna och inkännande?´ är min viktigaste livsfråga. Dessutom låstes tron ofta fast i tankar som över tid blev irrelevanta eller direkt farliga. Med bön är det ofta tvärtom; de är ofta öppna och icke låsta, omedelbart tillgängliga för vårt inre. Vad Du Erik insiktsfullt skriver om bönen håller jag helt och hållet med om. Bön blir lätt en begäran eller förväntan om något extraordinärt ingripande som stärker vårt ego. Detta skorrar också rejält mot mina gudsbilder. För mig är förbönen för en annan människa kanske den viktigaste bönen, en relation.

Bönen ser jag som en genuint allmänmänsklig aktivitet. Även uttalade icke-gudstroende personer kan be i tider av utsatthet och övergivenhet. Långt ifrån alltid har bönen en tydlig adressat utan kan ses som ett rop till Gud eller till Livet självt. Bönen tar sig olika uttryck: ordrik, ordlös, färdigformulerade, i ensamhet, i en gemenskap, stapplande, klagande, till tröst och i tacksamhet. Meditation och kontemplation är andra sorters böner. Bönen kan också ses som ett slags öppnande eller ´avklädande´ inför det obegripligt ´stora´ i tillvaron, allas vår yttersta grund. Ytterst syftar bönen ofta till att vi ska kunna gå vidare, växa. Olles ord att man i bönen ”liksom ´kalibrerar´ sitt ´jag´, så att man efteråt förmår leva vidare på ett förhoppningsvis mer ´autentiskt sätt´ än före bönen” är för mig mycket insiktsfullt.

Tomas Tranströmers dikter beskriver ofta något konkret och till synes verkligt: torftigt, vardagligt eller storartat. Detta ´verkliga´ har i dikten till uppgift att gestalta människans inre utsatthet och blottlägga våra grundvillkor. ”Han är en ögonpoet. Genom observationer av den fysiska världens enskildheter kan de större sammanhangen skönjas och de befriande insikterna frambesvärjas.” (Niklas Schiöler, boken ”Ledstången i mörkret”, 2011). Jag ser många av Bibelns berättelser på ungefär samma sätt: gestaltningar, objektivt sanna eller inte, av det mänskliga livet med dess inneboende möjligheter, risker och sammanhang.

Kan man följa den blinda ledstången som hittar i mörkret ”när livet blir riktigt mörkt och svårt”, är Din fråga Gustaf. Vi söker ofta efter en ´stor´ förklaring i våra liv, ett skinande ljus. Men Tomas Tranströmer erbjuder oss ´bara´ att följa en ledstång som hittar ”i mörkret”. Vi måste nog inse att hur öppna och reflekterande vi än är så är livet ändå i grunden ett osäkert trevande, var och en gör det på sitt sätt. Kunskap, analyser och tänkande i alla ära men i slutändan tror jag mer på läkande mänskliga möten, tillit och förstås praktik. Att se varandra i ´ögonhöjd´ kanske är det enda riktigt sanna sättet att följa ”den blinda ledstången som hittar i mörkret”. Men också att lämna frågor, även de obesvarade, bakom sig; sträva efter att inte leva i gamla tankegångar utan låta sig ledas i en ´framåtrörelse´. Tranströmer beskriver det också i samma dikt som att ”lita på någonting annat”.

På Allahjärtansdag 1995 förrättade jag ett partnerskap mellan två samkönade mycket nervösa personer, något som då hade varit lagligt sedan en och en halv månad tillbaka. Dessa två unga vuxna blev på något sätt genom den formella ceremonin upprättade av det svenska samhället, ”free at last”. För mig som officiant, utsedd av den svenska Regeringen, var det en stark upplevelse, fem minuter av mitt liv, en kort stund av intensiv koncentration och tacksamhet. Att möta parets blickar och känslor var nästan som att se in i ´evigheten´, en stund av äkthet, eller helighet om man så vill. Detta hade jag aldrig tidigare mött så tydligt inom kyrkan. Och jag gick vidare med delvis ett nytt inre perspektiv. På dagen 25 år senare deltog jag och min hustru på deras jubileum som sammanvigda under ett kvartssekel.

Till sist, givetvis, en vers från Tomas Tranströmer (från dikten Guldstekeln):

“Vi är i tigandets kyrka, i den bokstavslösa fromheten. Som om de oförsonliga patriarkernas ansikten inte fanns och felstavningen i sten av Guds namn.”

.

.

8.  

Tema 8. Om Gud och gudsbilder.
Inlägg 8 (av 16 under Tema 8).
av Carl Gustaf Olofsson
Publicerat lördagen den 12 februari 2022.  

.

Det är många spännande frågor på bordet.  Det har efterhand blivit en alltmer komplex och mångfacetterad tankeväv. Det stimulerar och väcker mycket tankar.  Jag kommenterar här några saker. 

Den antropomorfa gudsbilden.
Fantasi kontra verklig existens. 

Jag börjar med en fråga till dig Erik. I början av ditt senaste inlägg (nr 5) skriver du att det skulle vara bra att ha den snälla fantasigud som jag målar upp. I nästa andetag avvisar du alla antropomorfa gudsbilder. Det tycks som att du blandar ihop en fantiserad Gud som man INTE tror existerar med föreställningen om en antropomorf gud man tror existerar (och vars existens man kanske tvivlar på ibland). Eventuellt är jag fullständigt ense med dig på en punkt. När man föreställer sig en antropomorf gud som verkligt existerande och handlande i vår materiella verklighet är jag avvisande. Som jag förstår Olov och Staffan så har dom samma uppfattning.  

Erik, tycker du det är fel och okristligt att hålla sig med en älskande fantasigud där man medvetet och öppet står för att “jag inte tror att hen existerar”? Kan man ingå i en kristen gemenskap om man bara omfamnar och bär upp denna fantasigud. Jag har målat lite mer kring denna älskande fantasigud som är helt maktlös i alla materiella och biologiska avseenden i en blogg om yttersta domen  jag skrev för några år sedan (Nr 113). Jag tycker det är en både nyttig och hedervärd sysselsättning att mejsla ut allt mer av konturer och nyanser hos denna älskande fantasigud. Det kanske kan jämföras med att måla ikoner. 

Erik, du skriver i början av ditt inläg (nr 5): “Ett av väldigt många problem denna gudsbild för med sej, är att istället för att Gud skapar människan till sin avbild, har människan skapat Gud till sin avbild.”. 

Jag tycker inte detta är ett problem. Tvärtom! Om vi erkänner att våra bilder och föreställningar om gud och det gudomliga som fantasier och tankekonstruktioner så är det enligt min mening både konstruktivt och bra. Men när vi projicerar ut dessa mänskliga fantasier som något självständigt existerande övernaturligt väsen så blir det farligt och lätt direkt destruktivt, precis som Staffan skriver i början av sitt senaste inlägg (nr 7, 4:e stycket).

Jag vet sedan länge att jag inte kan känna mig hemma eller trygg i en kristen gemenskap där “tron på Gud” är bärande. Detta oavsett vad man lägger in för betydelse i ordet Gud. Till detta kommer att jag sedan länge känner mig mer lojal och förbunden med alla de människor där ordet “Gud” blivit obrukbart som stöd för att hantera livets viktigaste angelägenheter. 

Det slår mig i detta nu att en fascinerande sida med den antropomorfa fantasigud jag lever med är att gränsen blir väldigt porös och “genomsläpplig” mellan å ena sidan att inte tro att denna Gud existerar, att den är en mänsklig “målning”, och å andra sidan att tro att denna Gud finns i verkligheten. Detta gäller just den älskande och materiellt fullständigt maktlösa fantasigud jag har antytt. 

I de allra flesta antropomorfa gudsbilder så är det tvärtom. Gränsen tenderar att bli hård och ogenomtränglig när man uppfattar “sin” gud som verklig. Som ett sidospår här väcks också frågan: Vad är tro? 

Nu frågar jag mig själv: skulle jag kunna känna mig trygg och hemma i en kristen gemenskap där man ägnar sig åt att “ikoniskt” måla denna älskande fantasigud med färg, ord, rit, musik, dans, lek. Och där man också uppmuntrar samtal om och samtal med denna fantasigud. 

Hm… en bit av mig tycker detta är ganska utflipprat. En annan bit känner en försiktig och blyg nyfikenhet på hur jag skulle reagera om jag i verkligheten öppnade dörren till en sådan gemenskap. Skulle jag reagera med öppen nyfikenhet och en sorts förvånad glädje över att något sådant faktiskt finns? Eller skulle jag bli bortstött och skrämd av de flytande och porösa gränserna mellan fantiserat och verkligt existerande?  

Ego, jag, själ och andlighet. 

Nu till något helt annat. Olov skriver intressant om ego, jaget, självet, autencitet, själ, andlighet. Begreppen har sina rötter antingen i de religiösa traditionerna eller i modern psykologi. Dom har på ett eller annat sätt anknytning till att beskriva och förstå personlig mognad (sekulärt språk) eller “andlig fördjupning (religiöst språk). 

Jag tycker det är genuint knepiga begrepp. Det blir därför stimulerande med Olovs genomgång där han också ger sin position i detta landskap. Uppskattas! 

Om man i begreppet “ego” lägger in en narcissistisk självupptagenhet, ett ständigt sökande efter bekräftelse, att bygga upp sin identitet utifrån prylar, förmögenhet, status, makt, så är det vällovligt med all strävan efter att befria sig från “egot”. 

När det gäller ordet “jag” eller “jaget” är det knepigare för min del. Olov skriver i sitt senaste inlägg (nr 6): “Jag har alltmer kommit att luta åt ståndpunkten att det egentligen inte finns något fast ”jag”, varken autentiskt eller falskt. Det vi uppfattar som ”jag” är i själva verket en momentan kognitiv skapelse i vår egen hjärna. En förhållandevis fast jagupplevelse uppstår genom en ständigt pågående kreativ sammanställning av lagrade minnen i hjärnan och det aktuella ögonblickets inre och yttre sinnesavtryck”. Jag kan i långa stycken hålla med, men detta med relationen mellan “jag” som personligt pronomen och “jaget” som substantiv, dvs en existerande entitet är knepig. 

Jag och Du. Jag har inget “jag”. Men “jag” relaterar till Er, mina textsamtalarvänner, och till alla människor och händelser som korsar min livsväg. “Jag” är, precis som Olov skriver, ett obeständigt momentant upplevelsecentrum som i detta fallet heter Gustaf. “Jag” utgörs av “min” kropp som hela tiden förflyttar sig i rummet och “tar med sig”  “mina” sinnen och “mina” minnen, “mitt” medvetande, “mina” värderingar om rättvisa, ont, gott, dåligt, bra, “min” förmåga att föreställa mig såväl det förflutna (historia) och framtiden, t.o.m långt bortom min egen död. 

Vad ska vi kalla denna märkliga förmåga att kunna rikta vår uppmärksamhet och fortlöpande skapa och omskapa en mer eller mindre sammanhängande och gedigen bild av min “person”, mitt liv, min historia. Eller ge oss en känsla av en sammanhållen identitet? Denna förmåga täcks varken av “jag” som personligt pronomen eller “jaget” som substantiv. 

Det här är både knepigt och spännande. Jag håller med dig Olov med en viss tveksam försiktighet när du skriver: “Jag har alltmer kommit att luta åt ståndpunkten att det egentligen inte finns något fast ”jag”, varken autentiskt eller falskt.” Det är svårt att riktigt veta vad som är språkets lurigheter. “Jag” håller med dig om att det inte finns något “fast jag”. Och finns det inte ett “fast jag” så blir det meningslöst att tala om det i termer av “autentiskt” respektive “icke-autentiskt”. 

Samtidigt är jag inte beredd att släppa orden “autentisk” och “icke-autentisk” som viktiga för att förstå en aspekt av vad det innebär att vara människa. Begreppen var viktiga för mig som hjälp att hitta mina egna fötter i mitt tidiga vuxenliv. Det handlade inte om en strävan efter ett “autentiskt jag” ellet ett “autentiskt själv”. Inte ens om en strävan efter att bli en autentisk människa. När jag tänker efter och försöker förstå ordens betydelse då så tänker jag att orden fångade upp spänningen mellan å ena sidan den värdebas jag upplevde som viktig för min person och mitt liv och å andra sidan mina konkreta val och handlingar. 

Kanske kan autencitet beskrivas som en förmåga att vara ärlig och lojal mot den värdekärna man har utvecklat och tycker är viktig. Då innebär autencitet också att ärligt se och bära sina nederlag och svek visavi denna värdekärna. I en strävan efter autenticitet ingår också i min föreställningsvärd en strävan att identifiera, erkänna och acceptera sina känslor i hela sitt komplicerade spektra på “ont och gott”. 

Olov, i dina avslutande ord om bönen använder du ordet autenticitet ungefär med denna innebörd – om jag förstår dig rätt. Så vi är nog överens om det mesta kring detta.  

Om man inte har utvecklat en värdekärna så blir begreppet autenticitet sannolikt tomt och meningslöst. 

För mig blev en strävan efter autenticitet i denna mening efterhand knuten till en övertygelse om att detta var en förutsättning för att bärande upplevelser av mening och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas i våra liv.  

Begreppen själ och andlighet blir viktiga och spännande från mitt sekulära perspektiv när man börjar försöka bryta loss dom från föreställningarna om en övernaturlig verklighet. Det skulle vara spännande att diskutera vidare om detta.    

Bönen. 

Nu har jag skrivit så mycket och långt att det inte finns något utrymme för att närmre gå in på era svar på min fråga om bön och gudsbild som avslutade mitt förra inlägg (nr 4). Jag tycker era svar är intressanta och värdefulla. Erik som helst vilar i en ordlös meditativ hållning som sin främsta bönepraktik. Och Olov som ser bönen som ett sätt att kalibrera sitt vardagsjag “så att man efteråt förmår leva vidare på ett förhoppningsvis mer ”autentiskt” sätt än före bönen.” 

Staffan skriver så insiktsfullt och intressant om bönen att till och med en ateist som jag lystrar till ordentligt. Om man inte har läst Staffans två stycken om bönen i sista halvan av hans senaste inlägg (nr 6)  så gör det. Det börjar med orden “Nu till frågan om bönen”. Jag skulle gärna prata och fundera vidare ut i “hörnen”. 

De tankar om bönen som formulerats av Erik, Olov och Staffan stödjer den försiktiga och trevande tanke som sakta vuxit fram de senaste tio åren: att bön kan vara ett sätt att förhålla sig till det stora, viktiga och svåra i våra liv. Och att detta, som Staffan skriver, är en “genuint allmänmänsklig aktivitet”. Och att bönen är oberoende av föreställningar om en övernaturlig verklighet.  

Jag avslutar med ett citat från Staffans inlägg (nr 6): “Hur kan vi bli mer öppna och inkännande är min viktigaste livsfråga.”

.

.

9. 

Tema 8. Om Gud och gudsbilder.
Inlägg 9 (av 16 under Tema 8).
av Erik Stenberg-Roos
Publicerat måndagen den 21 februari 2022.

,

Det är så många intressanta tankar och inspel i denna diskussion, att det är svårt att kommentera alla. Jag har lagt mej vinn om att inte skriva för långt, men det har väl inte gått så bra den här gången (heller).

Något om den antropomorfa gudsbilden

Jag har uttryckt mej lite slarvigt vad gäller den antropomorfa gudsbilden tror jag. När jag skriver att det vore skönt med den antropomorfa fantasiguden menar jag ur perspektivet att det är lätt att förstå denna bild av gud. Jag menar också att denna bild av gud är något de flesta barn skapat sej, vilket jag ofta tycker visar sej när man pratar om sådana här saker med barn.

Min uppfattning är dock att så fort man (jag) börjar fundera över om det finns någon substans i denna bild, visar det sej att den tillför ingenting till mitt tänkande. Jag brukar säga till mina konfirmander att man i stort sett kan få föreställa sej Gud som man vill utan att jag ska börja kritisera, men man får inte tro att Gud är den där snälla farbrorn på molnet. Orsaken till det är att jag tycker att denna antropomorfa bild av Gud blir omöjlig att både få något av och ge något till.

Fel och okristligt

Jag fick nu frågan ”Erik, tycker du det är fel och okristligt att hålla sig med en älskande fantasigud där man medvetet och öppet står för att “jag inte tror att hen existerar”?”

Väldigt svårt för mej att svara på den frågan. Jag har faktiskt inte träffat så många människor som medvetet skapar sej en felaktig bild av Gud, för att sedan använda sej av denna bild i en vardag. Självklart skulle jag aldrig säga att det är fel, och särskilt inte i en diskussion om begreppet Gud, men jag skulle ha svårt för att se att just detta grepp skulle tillföra något i en troende människas liv? Men jag har verkligen inte träffat alla troende människor, det kanske finns människor som tycker detta är meningsfullt.

 Vem är välkommen

När det gäller tanken som kommer fram i frågan om vilka eller vem som kan får ingå i en kristen gemenskap, är mitt svar alltid samma: ALLA ska få vara med. Jag har varit med i kyrkan och deltagit i olika församlingar sedan i alla fall i mitten av 70-talet (jag börjar bli gammal…), jag har träffat väldigt få människor som inte samtidigt som man karaktäriserar sej som troende, också markerar att man vill förändras, utvecklas, förnyas, fördjupas osv. Jag ställer aldrig några krav när det gäller vilka som ska få vara med.

 Guds avbild

Vidare vill jag nog säga att jag står fast vid min uppfattning att Gud skapar till sin avbild och inte tvärtom är viktig. För mej måste Gud vara ett väsen, bilderna jag skissat på tidigare är så långt jag kommer, dvs t.ex. ”existensen” eller ”kärlek”. För mej är det ett olösligt problem att veta allt om en gud som är skapad till människans avbild, jag måste få lämna över en stor del till mysteriet. Jag har också fortfarande väldigt svårt för en Gud som skulle se ut ungefär som mej själv, dvs någon variant av en antropomorf gudsbild.

 Något om begreppet ”Tro”

Bland frågeställningarna snuddar någon också vid frågan ”Vad är tro?”, dvs hur definierar man egentligen begreppet tro i en kristen miljö. Jag tror jag varit inne på det tidigare, men för mej handlar det om att knyta mitt eget liv och min egen berättelse till det vi inom Luthersk kristendom ibland kallar för ”den stora berättelsen”. Det skänker mej tröst och styrka i min vardag att t.ex. läsa om och diskutera berättelsen om den förlorade sonen eller myten om bygget av tornet som når ända till himlen. Jag knyter delar av mej själv och mitt liv till detta. För mej är det helt okey att alla inte tror som jag, eftersom jag då får nya perspektiv och infallsvinklar. Såvitt jag kan förstå blir det heller inget krav på att karaktärisera sej som troende innan man diskuterar, eftersom det faktiskt berikar mej att genomföra diskussionen. 

Jag-känsla och jag-svaghet

Jag tycker det är intressant med tankarna om jag-definitioner och bönen. Personligen tycker jag inte att jag har så mycket att tillägga förutom att stämma in i vad som redan sagts. Min syn på en människas ”jag” är nog inte så kontroversiell. Jag uppskattar diskussioner kring frågan som ibland formuleras som ”Vad är en människa?” Eller ”När blir det en människa” och ”vad skiljer en människa från andra djur”. Jag tycker också det är givande med att fundera kring teorier som funderar kring jaget, överjaget, självet, detet osv. Det hjälper oss ju faktiskt att förstå lite mer av oss själva. Och av någon orsak har jag en känsla av att när det gäller just oss präster, är väldigt många av oss mycket jag-svaga, samt väldigt intellektuella, särskilt inom områdena exegetik och kyrkohistoria. Varför det är så vet jag inte. Och varför religionen attraherar jag-svaga men intellektuella människorna har många funderat över 🙂

Ser fram mot att ta del av fler funderingar kring frågan om Gudsbilder.

,

.

10.  

Tema 8: Om Gud och Guds-bilder.
Inlägg 10 (av 16 under Tema 8).
av Olov Sandegård
Publicerat tisdagen den 8 mars 2022.

.

Sedan senaste diskussionsomgången har det hänt så fruktansvärda saker i vår värld, att flera seriösa och omdömesgilla politiska analytiker för första gången sedan Kuba-krisen i början av 60-talet på fullt allvar börjat varna för kärnvapenkrig och därmed hela den mänskliga civilisationens undergång. I det perspektivet kan abstrakta reflektioner och resonemang av det slag vi för här te sig som rätt umbärliga. Men att se det på det sättet tror jag är förhastat.

Var det inte Luther, som i något sammanhang lär ha uttryckt, att även om man tror att jorden ska gå under imorgon, ska man plantera sitt äppelträd idag? Det är väl ett sådant förhållningssätt som är just innebörden av ”tro”, eller ”Guds”-tro, om man så vill. Jag är nog av den uppfattningen att alla människor, som inte är djupt deprimerade och oförmögna att ta sig ur sängen på morgonen, eller blint styrda av stundens känsloimpulser (vilket ingen i praktiken är), är ”troende” varelser, troende ”djur”, om man så vill. Även den som räknar sig som ateist håller sig med en inre karta, som hjälper personen ifråga att så att säga ”hålla sig på banan”. Världsreligionernas stora metafysiska berättelser skänker mening och struktur i livet åt miljarder människor, men det gör även andra ”stora” berättelser.

Att ”vara kristen” betyder, som jag ser det, att efter bästa förmåga försöka leva enligt det ”livsrecept” som evangeliernas Jesus från Nasaret representerar; att ”dela hans gudsbild”, skulle man kunna uttrycka det.

Jag tror liksom du Carl Gustaf att det faktiskt kan vara konstruktivt att hålla sig med en egen ”fantasigud”, ett slags ”ikon” som man själv målar, samtidigt som man medvetet och öppet klargör att man inte tror att denna gudom faktiskt existerar. Ikonen ifråga bör, enligt min uppfattning, helst överensstämma någorlunda med den ”ikon” som kan ha väglett Jesus i hans liv och förkunnelse på jorden, bortsett från dess metafysiska och vidskepliga aspekter.

Helt klart är det så, att om vi bryter loss begreppen själ och andlighet från föreställningarna om en övernaturlig verklighet, kan de fungera som viktiga och spännande verktyg, i vår strävan efter att bli mer öppna, inkännande och ansvariga människor.

Att möta medmänniskan i ögonhöjd, som Staffan uttrycker det, är enligt min uppfattning det centrala i den religion, den tro och livshållning, som förespråkas av Bibelns Jesus, men inte bara av honom, utan även av många andra genialiska vishetslärare/profeter, eller vad man nu ska kalla dem, genom hela mänsklighetens historia. Martin Buber, Khalil Gibran, Desmond Tutu och den medeltida mystikern Rumi är för mig viktiga personligheter här, men också flera helt vanliga konkreta personer jag haft förmånen att möta i olika sammanhang.

Jag skulle önska att Svenska kyrkan vågade släppa taget om de olika tidsbundna trosdokument och dogmer, som sätter hinder i vägen för rationellt tänkande människor att helhjärtat delta i kyrkans riter och gudstjänstliv. Personer med vidskepliga föreställningar eller personer som inte klarar att frigöra sig från antikens dualistiska verklighetsuppfattning borde inte ha någon skyddad gräddfil i församlingslivet. Både rit och kult bör ha som mål att hjälpa den enskilda människan, oavsett världsåskådning, att hitta fram till den ”blinda ledstång” som hjälper hen att ”hitta i mörkret”. Gudstjänsterna borde vara ”läkande mänskliga möten” öppna för ”alla människor”, inte stereotypa tillställningar där några få utvalda personer getts i uppdrag att i ord formulera en till formen sofistikerad blandning av självklara sanningar och ren vidskepelse för en liten krympande minoritet.

Inte minst idag, när vi ser hur snett det kan gå, när bristen på frisk och sund andlighet i breda folklager återigen utnyttjas av skrupellösa diktatorer till att utså hat och våld i masskala, blir det tydligt hur viktigt, rentav nödvändigt, det är för oss människor att vi har tillgång till sammanhang, där vi tidigt i livet kan finna vår plats inom ramen för goda ”stora berättelser”, forma stabila ”jag” och växa till vuxna ”bokstavslösa fromma själar”.

Det finaste med Svenska kyrkan tycker jag är ambitionen att vara en kyrka för alla, en ”öppen demokratisk folkkyrka”, som det brukar formuleras. Detta historiska arv riskerar idag att steg för steg förskingras genom att delar av det så kallade ”vigningsfolket”, främst vissa präster och biskopar, och en del kyrkopolitiker, vill skärpa kraven för medlemskap, eller åtminstone kraven för att vara med och besluta om kyrkans angelägenheter, så att personer som inte uppfyller vissa tros- och aktivitetskrav exkluderas.

Lyckas de med detta, kommer Svenska kyrkan att förlora sin karaktär av folkkyrka och förvandlas till en helt vanlig frikyrka, attraktiv enbart för en minoritet av befolkningen. Det vore, menar jag, olyckligt och skulle troligtvis också gynna framväxten av diverse pseudoreligiösa fundamentalistiska organisationer och rörelser med helt andra gudsbilder än dem vi diskuterar här. 

.

.

11.  

Tema 8: Om Gud och gudsbilder.
Inlägg 11 (av 16 under Tema 8).
av Staffan Sandin
Publicerat söndagen 20 mars 2022.

.

När vi tycker olika blir samtalen oftast som mest intressanta. Men ibland är det oklart om skillnaden rör orden/begreppen eller utgör reella olikheter. Det där med ´väsen´ i motsats till ´något annat´ kan vara svårt att bena ut utan ett personligt samtal. Är ´väsen´ en gudsbild eller ett svar på frågan vad/vem Gud innerst inne är (den s.k. ontologiska frågan)?

Martin Luther var beredd att döda s.k. vederdöpare som hade en annan dopsyn än han själv och inte heller, till skillnad från Luther, trodde på en evig förtappelse. Enligt Luther skulle både vederdöparna och ´djävlarna´ drabbas av den eviga pinan. En sådan lära kan innebära att varje kritik av läran uppfattas som en hädelse mot Gud och därmed något som måste utrotas. Offren för denna lära blev bland andra dåtidens baptister (anabaptister).

Min mors morfar Erik Blomberg var från 1861 en mycket uppskattad lärare i Skallsjö socken, några mil öster om Göteborg. Svenska kyrkan försökte senare avskeda Erik eftersom han hade blivit baptist och härbärgerade ´andliga sammankomster´ i sitt hem. Upprörda män utanför kyrkan motsatte sig detta och hävdade att Erik i sitt hem hade rätt att göra vad han ville. Kyrkans försök att avskeda Erik stoppades. Erik stod för frihet och rätten att fatta sina egna beslut. Än idag talas det i bygden om Erik som ´en modig man´. Den teologiska länken mellan Martin Luther och kyrkans negativa inställning till baptisten Erik är förstås tydlig.

Den nutida katolska filosofen Gianni Vattimo laborerar med begreppet ”il pensiero debole”, det svaga tänkandet. Detta tänkande skapar ett mönster för tvivlet. I stället för att godta trons etablerade auktoritativa källor kommer det svaga tänkandet att se offren för dessa, inte minst de offer som lärans ´renhet´ har fört med sig. Vi måste av ren anständighet minnas dessa offer och underminera de grunder och principer som skapade dem. – Vattimo ”förnekar existensen av varje transcendental struktur av förnuft eller verklighet, som vore given en gång för alla. Detta betyder inte ett förnekande av sanning, utan ….. menar han att sanningen är öppnandet av horisonter. ” (svenska Wikipedia.org)

Du Olle nämner bl a den tysk-judiska filosofen Martin Buber som 1923 skrev den epokgörande boken ”Jag och Du”. För Buber gäller barmhärtighet och kärlek före logik och lära. Han betonar människors handlingar och relationer, inte fristående religiösa ´sanningar´. Gud uppenbaras endast i mänskliga relationer; endast i dessa kan vi ´veta´ vem Gud är. Vi människor kan då vara i en gudsrelation utan att vi ens förstår det. Buber menade vidare att vi befattar oss med Gud i stället för med världen och att denna ´bakåtriktade´ rörelse gör Gud till ett slags föremål som egentligen innebär ett bortvändande från Gud. Vändandet till Gud är ett vändande till sina medmänniskor i kärlek och i handlande. Att leva i Anden är, enligt Buber, att leva i en innerlig relation till ett ´Du´, en annan människa. Belöning och straff var honom helt främmande och direkt skadligt för individen och relationer.

Etiken kom inom luthersk tro att bli alltmer flexibel. Påverkan från sin samtids kunskaper och föreställningar blev allt tydligare. Den centrala bibliska principen om agape (kärlek) tolkar Bibeln på ett mer öppet och inkluderande sätt. Denna agapemodell bidrog bland annat till att för ca 15 år sedan förändra Svenska Kyrkans syn på sexuella minoriteter.

Även den religiösa lärans sanningsanspråk har, särskilt efter det första världskriget, stegvis luckrats upp. Varje religiöst sanningsanspråk vilar i den kontext i vilken det växt fram. Det finns alltid ett dolt mysterium eller något tron vilar på som inte går att bevisa. Inom luthersk tradition idag finns många olika åsikter, några tangerar den tro som Buber talar om. Den Svenska Kyrkans öppenhet, som du Erik talar om, ser jag som ett föredöme. Frikyrkornas ibland starka betoning av gränser mot förment icke-troende är för mig helt främmande. Gränserna dras då ofta via medlemsmatrikeln. Nyligen deltog jag i en begravningsgudstjänst där pastorn inom en frikyrka talade om Gud och tron som en relation. Under mitt liv kan jag se tydliga trosmässiga förskjutningar i riktning mot detta synsätt.

Ytterligare ett sätt att utveckla tron är att formulera nya gudsbilder. Gud är inte bara en Kung, Allsmäktig härskare eller Domare utan lika gärna, eller hellre, en vis kvinna (Sofia), en älskare, en krukmakare, en snickare eller en vind. Under väckelsen återkom bilden av Jesus som en kär vän. Nya bilder ger nya teologier, infallsvinklar eller prioriteringar. I en av sina dikter (Carillion) talar Tomas Tranströmer om Gud som ´den darrhänta doktorn´!

Nya förståelser av Gud vinner alltså alltmer insteg. Ett exempel utgör panenteism, att Gud är större än allt som finns, ett slags ´verkligheten plus´. Detta, som också var Bubers gudsförståelse, medför en ökad betoning på mer komplexa berättelser och tankar om Gud. Vi måste gå framåt och förstå vår egen tid och inte sörja över att något inom traditionen måste lämnas. Detta synsätt är också en del av traditionen. Vi människor kommer alltid att hitta gamla eller nya vägar och källor för att hantera livets brustenhet, oro och smärta.

Det genom historien ständiga öppnadet av nya horisonter inom trons domäner kommer att fortsätta. Lika säkert är att motståndet kommer att vara stort, särskilt i lärofrågor. Det är för mig ofta tvivlet som gör oss bildade, anständiga och modiga. Det svaga tänkandet förstärker vår vilja att undersöka, reflektera, snarare än att döma eller underkasta oss andra. Vilka nya horisonter kan vi öppna i våra egna liv? Hur ser vi offren för vår egen tro?

Orden i heliga skrifter ger mig personligen inga religiösa eller andra definitiva svar på vad som är sanning. Sanningen för mig är snarare att vi alla är människor som längtar efter gemenskap, öppenhet, kärlek och närhet till varandra. Min smärta är enskild men kan likväl bäras av oss tillsammans, i gemenskap och i förlåtelse. Eller som Mikael Kurkiala skriver: Förstår du inte min smärta eller min längtan, min kärlek och förhoppning, blir orden platta och sångerna skräniga. Men förstår du den erfarenhet de pekar mot vecklar de ut sig mot rymd efter rymd. Orden är fönster, inte bilder. Ser du inte igenom dem så ser du ingenting alls. Utan kanske avgudar och tafflig poesi. (boken När själen går i exil)

Genom det öppna fönstret kan jag även förnimma den svalkande vind som, mer än ord, väcker den längtan till närhet och tillit som existentiellt bär oss människor.

Älska varandra eller dö. Kärlek är den enda rationella handlingen i livet.” (Mitch Albom i boken Tisdagarna med Morrie)

”En annan värld är inte bara möjlig, hon är redan på väg. Under en lugn dag kan du, om du lyssnar noga, höra henne andas.” (Arundhati Roy, indisk författare och fredsaktivist.

.

.

12.  

Tema 8: Om Gud och gudsbilder.
Inlägg 12 (av 16 under Tema 8).
av Carl Gustaf Olofsson
Publicerat söndagen den 3 april 2022.
.

Först vill jag mest upprepa det Olov skriver i början på sitt senaste inlägg (nr 10). Rysslands invasion av Ukraina med död, förödelse och massflykt har på ett dramatiskt sätt ändrat samtidsläget. Till detta, det förut otänkbara, hot från Putin och Ryssland om att använda kärnvapen om Nato och EU inte håller sig i skinnet. Och i ljuset av detta kan man undra över det meningsfulla i att lägga tid på en så perifer och udda sak som vårt textsamtal. Olov avslutar sin mörka inledning med klassiska orden från Luther, ‘även om jag tror att världen går under i morgon så planterar jag mitt äppelträd idag’.

Jag har ägnar en stund varje dag under de senaste veckorna åt omsorg om späda tomatplantor tillsammans med min sambo. Omplantering, vatten och ljus! Och jag fortsätter att betrakta vårt textsamtal som spännande och meningsfullt! Jag har överraskande även känt att det tragiska världsläget understryker det viktiga i att ta de stora livsfrågorna på än större allvar!

Skapad till Guds avbild?

Erik och jag har haft lite tankeutbyte kring huruvida “människan är skapad till Guds avbild”, som Erik menar (senast i inlägg nr 9), eller om “Gud är skapad av människan”, som jag menar.

Nu två citat från 1 Mosebok. Kapitel 1:26-27: “Gud sade: “Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. ……………. Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne.”

Människan tog sig friheten att äta av Kunskapens träd som gav förmågan att skilja på gott och ont – och gav förstånd!. Syndafall? I slutet av kapitel 3 kan man läsa: “Herren Gud sade: “Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.« 23Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen.”

Genom att äta av frukterna från Kunskapens träd tillägnade människan sig kunskapen om gott och ont. Hon blev därmed mer lik Gud. Detta var så bekymmersamt för Gud att han drev ut människorna från Edens lustgård. Och det primära skälet var att de inte skulle kunna äta av Livets träd och bli än mer lika Gud. (Den nyfikne kan läsa en vidare utläggning av detta i not 12 till Kapitel 4 i min bok).

Ytterligare ett problem! Om man ser på helheten av de bibliska berättelserna om Gud och Guds handlande så blir bilden av “skapad till guds avbild” rejält komplicerad på ett annat sätt. Gud drar sig inte för barnamord (t.ex. inför israeliternas uttåg ur Egypten) och brutala krig. I ljuset av de bibliska berättelserna kan man lite grovt säga att såväl Gandhi och Martin Luther King som Vladimir Putin och Karl XII är skapade till “Guds avbild”.

Jag kommer inte förbi komplikationerna i den enkla formuleringen att “människan är skapad till Guds avbild”. Jag kan inte förstå annat än att vi i så fall ändå som bristfälliga människor måste välja vilken Gud som vi menar att vi som människor är en avbild av.

Jesus – Gud och människa.

Här kommer man osökt över till synen på Jesus. Det slog mig för några veckor sedan att vi inte alls har berört Jesus i vårt samtal om Gud och gudsbilder. Det framstod plötsligt som märkligt. Och väldigt påpassligt skriver Olov om Jesus i sitt senaste inlägg (nr 10). Men han skriver om Jesus som förebild, inte explicit som en bild av gud.

Inom det mesta av klassisk teologi betraktar man Jesus som inkarnationen av Gud. Gud blev människa genom att födas av en kvinna! I Jesu gestalt underkastade sig Gud människans villkor med hunger, törst, lidande och död. Det är från ett perspektiv vackert och poetiskt. En konsekvens av detta är att Jesus betraktas som en fullkomlig människa. Den icke-bibliska läran om treenigheten understryker detta. Allt Jesus har sagt och gjort är därmed Guds talande och handlande.

När denna klassiska inkarnationstolkning börjar luckras upp inom stora delar av den liberala och hermeneutiska teologin så har man för det mesta tagit med sig föreställningen av Jesus som en fullkomlig människa. Man fortsätter därmed traditionen av selektiv läsning av evangeliernas texter. Jag ska försöka förklara vad jag menar.

När man ser Jesus som en ofullkomlig människa framträder rejäla komplikationer. Från mitt sekulära tolkningsperpsektiv bar Jesus på en stark vision av en värld av rättvisa och omsorg om utsatta och marginaliserade. Guds rike! Han höll fast sin storslagna vision även när han blev fängslad och torterad. Det ledde till en förnedrande och plågsam död.

När man ser Jesus som en komplicerad visionär människa blir rejäla stötestenar synliga i Jesu handlingar och förkunnelse. “Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. (Joh. 15:5-6). Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna (Matteus 5:13).

Båda citaten är direkt obehagliga utifrån mitt perspektiv! Dessa ord kan få en manipulativ och destruktiv kraft i händerna på en charmig ungdomspastor/präst. Än mer när de förbinds med den ”eviga elden i Gehenna

Eller ta Jesu ord i Matt 10: ”Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka bort dess damm från era fötter. Sannerligen, det skall bli lindrigare på domens dag för Sodoms och Gomorras land än för en sådan stad”. Detta är ett hot om kollektiv bestraffning. Det representerar en rättssyn som är förfärlig och fullständigt främmande för alla demokratiska och människorättsorienterade människor.

När jag långt upp i åren för första gången såg – läste – avslutningen av Jesu liknelse om konungen, tjänarna och de tio punden i Lukas 19, vers 27 var det som en bomb. Det var en plötslig och abrupt brutalitet som skakade om mig på djupet. “Men mina fiender, de som inte ville ha mig till kung, för hit dem och hugg ner dem i min åsyn.’” (vill man kolla bibelcitat är www.bibeln.se en tillgång).

Jag undrar hur många progromer mot judar som fått näring och stöd i dessa exempel på Jesusord?

Vattimo och det svaga tänkandet.

I sitt senaste inlägg skriver Staffan om den italienske filosofen Gianni Vattimos (f. 1936) tanke om betydelsen av vad han kallar “det svaga tänkandet” (inlägg 11, 4:e stycket). Om man skriver, talar, analyserar utifrån “det svaga tänkandet” innebär det, om jag förstår saken rätt, att medvetet lyfta fram och synliggöra inslag i läror och auktoritativa texter som kan skapa offer när de tolkas på ett visst sätt – och som dessutom kan tjäna som redskap för manipulation och maktsträvanden.

Som jag förstår Vattimo genom Staffans korta introduktion (inlägg 11) menar han att det “svaga tänkandet” är nödvändigt för varje religiös, sekulär eller politisk lära eller ideologi som vill stödja reflektion och existentiell fördjupning. Det svaga tänkandet är närmast en skyldighet, som Staffan skriver, för alla de som tar sin tros- och livsgemenskap på allvar. Då kan ord och läror fungera som fönster mot världen utanför, som Staffan så vacker formulerar det. När ideologier och religiösa läror skapar rum utan fönster blir dom lätt destruktiva och farliga.

Det är en utomordentligt viktig problematik som Vattimo och Staffan fäster ögonen på. I kapitel 8; “Kristendomens mörka skuggor” i min bok (kan googlas) så berör jag denna problematik. Med Vattimos ord kanske man kan säga att analyserna där är en tillämpning av “det svaga tänkandet”. Mina komplikationer ovan visavi såväl inslag i Jesu förkunnelse som skapelseberättelsen kan, som jag förstått begreppet, läsas som en tillämpning av “det svaga tänkandet.

Hur många offer genom historien har ovanstående Jesuscitat skapat. Antisemitism, inkvisition, korståg, Bartolomeusnattens massaker 1572, häxbål. När man “gudifierar” Jesus gör man sig blind för de sidor i Jesu förkunnelse som kan användas manipulativt och destruktivt. Man kan fråga sig var gränsen går mellan Gud av avgud??

Hur mycket av kvinnoförtryck genom historien inom de adamitiska religionerna har sina rötter i skapelseberättelsen. Och till detta att teologer, präster, pastorer, imaner, rabbiner allt för ofta “hoppat över” att på djupet reflektera över slutet av kapitel 3 i 1 Moseboken.

“Halvläsning” stödjer en patriakal och nedvärderande kvinnosyn. Det var kvinnan som förstörde Guds goda skapelse genom att hon litade på ormens ord och åt en frukt från Kunskapens träd. Till detta lockade hon dessutom mannen att äta.

“Helläsning” stödjer en tydlig positiv kvinnosyn. Kvinnan är agenten för det stora och gåtfulla steget att börja kunna skilja på gott och ont.

Två radikalt olika synsätt på kvinnan är möjliga utifrån bibelns tre första kapitel.

TV-dokumentärenGud som haver barnen kär” handlar om barn och ungdomar som farit illa i olika religiösa sammanhang. För mig har programmen aktualiserat denna problematik. Jag menar att det är viktigt att teologiskt försöka förstå hur manipulativ och destruktiv förkunnelse kan ta form utifrån en genuint biblisk grund. Det känns jättebra att ha fått ett filosofiskt begrepp för denna typ av annorlunda och viktig teologi. Tack Staffan för Vattimo och det svaga tänkandet!

.

.

13.  

Tema 8: Om Gud och gudsbilder.
Inlägg 13 (av 16 under Tema 8)
av Erik Stenberg Roos

Publicerat måndagen den 18 april 2022.  

.

I mitt avslut i detta samtal om Gud och Gudsbilder, tänkte jag försöka beskriva ytterligare något jag tycker fördjupar mina Gudsbilder.

Bibeln

Jag hoppas att jag tidigare gjort klart att jag trivs mycket med att fundera kring berättelserna i Bibeln vad gäller min Gudsbild. Mest av allt fascineras och växer jag av liknelserna i Nya och myterna (legenderna) i Gamla testamentet. Jag har ju faktiskt valt det kristna monoteistiska spåret, jag märker på mej själv att jag känner mej ganska trygg i det valet. Jag relaterar detta val inte bara till Gudsbilder. Jag ser att många av de berättelser och händelser jag tar del av via mina sinnen passar i den typ av tro en monoteistisk och historisk religion ger mej, dvs knyter mej till den här världen vi lever i:

Jag tror att världen trots allt har en förmåga till godhet, jag tror att det är detta livet som är det viktiga, jag tror att livets mening är förlagd hitom döden, jag tror att Guds rike är något som växer och utvecklas inne i människan osv osv.

Som avslutning tänkte jag också beskriva något om de sätt jag som troende upplever, att de två Lutherska kristna sakramenten fördjupar min tro. 

Sakramenten

Jag tycker t.ex. att dom enda gånger människan är helt och hållet passiv, är när hon blir Döpt eller tar emot Nattvarden. För mej blir dessa situationer en rörelse som säger något om Guds väsen. I dessa situationer får prästen för en enda gångs skull symbolisera Gud, den betjänade människan får symbolisera hela människosläktet. Det krävs ingenting av barnet som blir döpt och det krävs ingenting av den som tar emot nattvarden. Jag funderar ibland på varför vi inte har fler än två sakrament i Luthersk kyrkofromhet jämfört med andra fromhetstraditioner. När jag ser på vilka sakrament man räknar med i andra situationer, uppfattar jag att för att få del av dem, krävs något, en aktiv handling. Men det gör det alltså inte i dopet och nattvarden. På något sätt är det för mej en grundläggande beskrivning av människans relation till Gud.

Så sluts då Gudsbilden för mej: det är hela existensen. Jag lever, rör mej och är till i detta. Jag ser förkunnelsen i framförallt sakramenten, jag läser, diskuterar och förnyar mej bl.a. genom att ständigt relatera till de liknelser och myter som på ett märkligt sätt pekar åt just det håll sakramenten gör. Jag uppfattar att denna sakramentala rörelse visar att människan har ett värde även när hon inte kan prestera något alls. I denna rörelse finns alla mina funderingar. Själv kommer jag inte längre än så i denna min avslutande fundering.

.

.

14.  

Tema 8: Om Gud och gudsbilder
Inlägg 14 (av 16 under Tema 8)
 
av Olov Sandegård
Publicerat lördagen den 30 april 2022. 

.

I det här avslutande inlägget ska jag försöka att så kortfattat som möjligt sammanfatta mina aktuella grundtankar vad gäller frågorna om Gud och gudstro respektive synen på vad som konstituerar en enskild människa.

Jag börjar med att anknyta till vad jag skrev i ett tidigare inlägg angående begrepp som medvetande, jag, själv, själ. Jag ser alla dessa företeelser som obönhörligen sammankopplade med en motsvarande konkret materiell grund. Det är på basis av vår varelses ”djuriska” bas och hamn, som det vi kallar ”andligt” hos den aktuella människan blir till liv och existens. Någon självständig ”själ” existerar inte, det finns heller inte inbyggt i den enskilda människan något ”autentiskt själv”, inte ens ett fast och stabilt ”jag”. Dessa andliga entiteter blir till, upprätthålls och förändras genom emotionella och kognitiva processer inom individens kropp i nära växelverkan med den yttre miljön.

Människan är i grunden ett djur, men ett djur utrustat med en osedvanligt avancerad kognitiv förmåga.  Hon är vidare en social varelse, som genom utvecklingens gång efterhand utvecklat språk, förmåga till empati, verbal självreflektion och kapacitet för kulturskapande.

Via språket kunde människorna över generationsgränserna förmedla kunskaper, berättelser och myter, bland annat skapelsemyter och föreställningar om gudar och gudsriken. Alltmer detaljerade regler för människolivet växte fram, på gott och ont, vi fick etik och moral, och genom att i det egna medvetandet, den egna specifika ”minnesbanken”, införliva aspekter av de olika ”stora berättelserna”, kunde den enskilda människan få hjälp med att hitta både mål och mening i sina liv.

Vi som lever och växt upp i den kristna kulturkretsen är mer formade av den kristna livsberättelsen, den kristna livsmyten, än vad vi själva alla gånger förstår. Ibland pratar kulturhistoriker om ”religionsrester”, att ett samhälle, även om det betraktar sig som sekulärt och rationellt, uppvisar drag, som kan härledas till deras tidigare öppet religiösa historia.

Specifikt för den kristna tanketraditionen är att man betraktar en specifik, enskild människa, Jesus från Nasaret, som en inkarnation av ”Gud”, den allsmäktige, fullkomlige ”Skaparen”, upprätthållaren, ”Herren”. Genom denna myt, som den uttrycks i bibeltexterna och tillämpas i de kristna sociala och kulturella sammanhangen, erhåller de kristna en gudsbild, som kan bli till ett slags kompass för den enskilda människans liv. Etik, moral och regler för hur man får och bör leva sitt liv har i vår kulturkrets genom seklerna formats i denna kristna kontext, vare sig vi är metafysiskt troende eller inte.

Den aspekt av vårt kristna arv, som jag personligen håller högst, är den människosyn, som tydligt kommer till uttryck i Jesu Bergspredikan och många andra av evangelietexterna. Den delas fortfarande av en betydande del av befolkningen i vårt ”postkristna” land. Jag tänker på uppfattningen om alla människors lika värde och Jesu uppmaningar till människorna att älska sina fiender och släppa taget om allt slags hämndtänkande.

Tyvärr är inte en sådan människosyn någon självklarhet. Men släpper vi taget om den glider vi snabbt över i primitivt vi-och-dom-tänkande med våld och allt slags elände i sin förlängning. Det visar all historisk erfarenhet och även utvecklingen i dagens samhälle och värld, tyvärr.

.

.

15.   

Tema 8: Gud och gudsbilder.
Inlägg 15 (av 16 under Tema 8.
av Staffan Sandin
Publicerat söndagen den 8 maj 2022

.

På 200-talet skrev rabbinen JochananVänligheten ska ersätta tempelritualen, medlidandet är den nya prästerliga uppgiften. Medlidandet är också nyckeln till skrifttolkningen.” Det hebreiska ordet som på svenska blev medlidande, står för den starka känsla som en mor har för sitt barn som hon föder fram genom sin livmoder (ibland på engelska motherly-compassion); ordet används i GT/NT även i några fall för relationen Gud – människa.

Jag ser inte Gud som ett från människan fristående ´väsen´ och vill då hellre tala om det gudomliga, något som ytterst berör vår inre människa och våra relationer. Det gudomligas identitet är för mig kärlek, nåd, gemenskap och medlidande. Denna identitet måste alltid göra uppror mot vår själviskhet och den destruktivitet som finns i samhället och i oss själva.

Vetenskap, filosofi, politik, internationellt samarbete, religion och kultur liksom vår obändiga vilja att gå vidare och lära oss något nytt har, i sina bästa stunder, bidragit till vår förmåga att se andra som människor som vi kan och vill känna medlidande med. Denna livets väg genom historien handlar i mycket om människans värde, växande och upprättelse.

Jag skrev tidigare om gudstrons bakgator med dess intolerans, heliga krig och förtryck. Kyrkliga gränssättande ´absoluta sanningar´ tog över människans tankar i stället för att se till livets egna resurser och stora möjligheter. Människan har under historien ständigt prövat sina vägval och därefter gått in i mer okänd terräng. För mig traderar många kyrkor än idag en föråldrad och för vår tid dåligt anpassad teologi. – Nya frågor måste i vår tid besvaras. Hur gör vi medlidandet till mer tydliga delar av våra liv? Hur undviker vi, även teologiskt, skadliga och fiktiva gränser mellan oss människor? Vilka nya livsvägar måste vi som individer och samhälle välja för att stödja solidariteten med hela mänskligheten? Hur hanterar vi klimatet för att ens överleva som art, vår tids kanske viktigaste existentiella fråga?

Jag har i inläggen velat beskriva en bärande tro med centrum i försoning, tillit och mognad, en medlidandets och ansvarets livsväg. Med vår samtids kunskaper, erfarenheter och insikter i bagaget måste vi fortsätta att staka ut vägen framåt med betoning på det goda och självklara budskapet om kärlek, nåd och hopp. Jag vill också, likt Mikael Kurkiala, ”treva efter ord som förmår bära vår existens, våra förhoppningar, vår rädsla och vår längtan.

Den allomfattande trons alla språk, tankar och förhoppningar utvecklades under historien parallellt och dialektiskt med varandra. Vi människor är alla förbundna med varandra över tid och rum. Genom att i mina inlägg påminna om denna förbundenhet vill jag visa på det djupast mänskliga och gemensamma inom och mellan oss. Jag hoppas och tror att medlidande i dess allra rikaste och vidaste mening kommer att beröra allt fler i framtiden. Vi behöver fler gränsöverskridare, öppnare horisonter och många mänskliga samtal och möten.

No man is an island
No man stands alone
Each man’s joy is a joy to me
Each man’s grief is my own.

(am. folksång som sjungits av bl a Joan Baez)

.

.

16.  

Tema 8: Om Gud och gudsbilder.
Inlägg 16 – tillika sista inlägget under Tema 8. 
av Carl Gustaf Olofsson.
Publicerat lördagen den 21 maj 2022.  


.

Den ikoniska blicken.

Vad gör en ikon till en ikon? Hur skiljer sig den “ikoniska blicken” från blicken i religiös kitch? Är kännetecknet för den ikoniska blicken att den med en försonande kärlek famna det svåra, svarta, brustna, destruktiva, onda i våra egna och andras liv – utifrån insikten att allt ytterst har sin grund i människans längtan efter gemenskap, tillhörighet, mening? Den “ikoniska blicken” rymmer aldrig fördömelse och hot om helvete och eviga straff. Det är emot den ikoniska blickens väsen!

Kommer den “ikoniska blicken” från ikonen eller från betraktaren? Hjälper ikonen och hela dess tradition till att mana fram den ikoniska blick vi alla bär på som en mer eller mindre djupt slumrande möjlighet?

Är den ikoniska blicken Gud? Men det är ju en människa som har målat den! Kan en komplex och bristfällig människa stundvis “se” med det “gudomliga ögats” försonande, medkännande och älskande blick? Att denna möjlighet ryms i det mänskliga är något av en grundsten i min existentiella – och ateistiska – livssyn.

Skapad till Guds avbild.

Är människan skapad av Gud till guds avbild? Eller är Gud och alla gudsbilder skapad av människans kreativa fantasi för att göra det utsatta och smärtsamma i livet mer uthärdligt? Erik och jag har bollat kring detta. Utifrån funderingarna kring ikonen kan frågeställningen få en lite annorlunda vinkel. Är det den “ikoniska blick” som bristfälliga människor manar fram med tusch, färg, ord, dans och musik som synliggör det gudomliga? Och i detta stödjer utvecklingen av de gudomliga kvaliteterna i våra enskilda liv. Medkänsla, kärlek, moraliskt ansvar! Är detta kvaliteter som har en lång historisk kulturell process som förutsättning för att de idag ska kunna ta form i våra personliga liv?

Hur ska vi förstå spektrat av gudsbilder? Det spänner mellan den ikoniska blickens gränslöst famnande kärlekens Gud över helvetesförkunnarens hjärtlösa och grymma Gud till den Gud som välsignar Rysslands krig mot Ukraina!

Kan man prata med en ikon?

Ikonernas motiv är viktiga gestalter i de religiösa traditionerna. Kristusikonen är den vanligaste inom kristendomen. De är målade av människor! Oftast är ikonmåleriet både en speciell teknisk process och en “andlig” meditativ process. Att helhjärtat försöka “ladda” den ikoniska blicken i ikonen gör något med ikonmålaren!

Kan man “prata” med en ikon? Kan man berätta för en ikon om sina bekymmer, svårigheter, skuld och sorg? Om kärleksbekymmer och förluster? Och om pinsamheter och glädje? Kan man “be” ikonen om råd och hjälp när man brottas med svåra och smärtsamma moraliska dilemman?

Kan man vara ateist och svara “ja” på dessa frågor? För några månader sedan är det osäkert hur jag hade svarat. Nu svarar jag ett tydligt “ja”! Något har blivit tydligare i mig genom vårt textsamtal som nu har pågått i 6 månader. Mitt bollande med Erik kring “min” fantasigud är en del i detta. En annan är den viktiga skillnaden mellan “Gud” och “det gudomliga” som tydligt betonats av Staffan. Men också av Olov genom hans bestämda uppfattning om att detta vi kallar andlighet och själ har det materiella som nödvändig grund.

Man kan, som jag, hävda att “det gudomliga” i form av medkänsla, kärlek, att ta ansvar för det gemensamma, är avgörande viktigt för våra liv även om man inte “tror på Gud”.

Tack!

Jag skriver i mitt första inlägg (Nr 4) om visionen av en “existentiell frågegemenskap”. Detta avslutande inlägg kan läsas som ett exempel på vad som kan råka ta form i en “existentiell frågegemenskap” där det finns både spännvidd och trygghet.

Tack Erik, Staffan och Olov för ett rikt och spännande tankeutbyte. Och tack till alla er som följt textsamtalet. Vårt textsamtal kommer att sammanställas i en blogg (denna blogg!!) precis som tidigare teman. Förhoppningsvis är den klar innan midsommar. Nu blir det paus i textsamtalet över sommaren. Huruvida det blir en fortsättning med ett nytt tema kommer att bestämmas i månadsskiftet augusti/september.

SLUT!

.

Textsamtalarna – en presentation:

Olov Sandegård (ny), pensionär, har tidigare arbetat som bland annat svetsare, journalist, folkhögskollärare samt programledare inom kriminalvården. Universitetsstudier i sociologi, psykologi, pedagogik och journalistik. Hans farfar, född 1880, växte upp i ett metodisthem, men utbildade sig till präst och var under många år socialdemokratisk riksdagsman och engagerad inom Sveriges Religiösa Reformförbund.

Staffan Sandin (ny) är jurist och pensionerad domare med rötter i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Missionsförbundet (bytte namn till Missionskyrkan 2003, ingår sedan 2011 i Equmeniakyrkan). Han har ett långt engagerat förhållande till våra existentiella livsfrågor och dess relation till det kristna arvet. Han är särskilt intresserad av religionsfilosofi, Nya testamentets tillkomsthistoria och stridigheterna inom den tidiga kyrkan. Han har också ett starkt förhållande till poeten Tomas Tranströmer. 

Erik Stenberg-Roos (med från begynnelsen) född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han har tjänstgjort i Thailand i mer än tio år. SKUT:s verksamhet i Thailand pausades 2021 och är under utredning. I maj 2022 tillträdde Erik Stenberg-Roos som föreståndare för Åhs Stifts- och konferensgård som ligger mellan Uddevalla och Lysekil. Det är fascinerande att en del av det ”textsamtal” som pågått sedan juli 2020 har försigått tvärs över nästan halva jordklotet. Erik Stenberg-Roos var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst. Han började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999. 

Carl Gustaf Olofsson (med från begynnelsen) är författare till boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver också webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010. Han är född 1948 och har ett livslångt engagerat förhållande till våra existentiella livsfrågor. Ett huvudtema är spänningen mellan å ena sidan det gudlöst och livsengagerade existentiella och å andra sidan det traditionellt kristna. Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld (fribaptistsamfundet) har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig gärna ”ateistisk frilansteolog”. 

PS. Att det är fyra äldre män som håller i “pennorna” är förhoppningsvis tillfälligheter. Att det finns många kvinnor som är lika engagerade av grundproblematiken som dess fyra män ser vi som självklart. DS.

.

Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook. 

Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro??  (7 inlägg)
Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. (7 inlägg)
Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. (8 inlägg)
Nr 124. Tema 4. Död och tillit. (7 inlägg)
Nr 125. Tema 5. Teologisk utveckling och monster? (5 inlägg)
Nr 127. Tema 6. Kristusseende och kallelse. (7 inlägg)
Nr 129. Tema 7. Existentiell tro. (7 inlägg)
Nr 133. Tema 8. Om Gud och gudsbilder.  (denna blogg) (16 inlägg) 

.

.

.

Publicerat i ateismfilosofi, Existentiell livssyn, existentiell teologi, existentiell tro, Gud, Jesus, religionsfilosofi, Teologi, Textsamtal, Tro-otro-icke-tro | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 132. Sex teser. Föredrag på Humanisterna Kalmars årsmöte 2022. Del 2.  

.

Söndagen den 20 mars 2022 höll jag den traditionella öppna föreläsning som alltid inleder Humanisterna Kalmars årsmöten. Återbud på grund av sjukdom från vidtalad föreläsa mindre än en vecka innan årsmötet gjorde att jag blev tillfrågad. Platsen var Kalmar konstmuseums vackra bibliotek. Föredraget är publicerat i två bloggar som kan läsas fristående från varandra. Detta är del 2. Del 1 har rubriken “Kunskapsfråga och vision”. Den är publicerad i blogg Nr 131

.

.
I denna andra del av föreläsningen ska jag ge mig ut på djupt vatten. Jag ska dela med mig av sex teser – eller hypoteser om man så vill. De är ett sätt att försöka gå i närkamp med den kunskapsfråga som har formulerats i i föreläsningens första del (blogg Nr 131). Hypoteser är inte sanningar, de är utgångspunkter i ett öppet kunskapssökande. De ska granskas, kritiseras och om möjligt falsifieras, dvs visas ohållbara eller felaktiga. Precis på samma sätt som i alla andra typer av kunskapsprocesser. Om hypoteserna har tillräckligt mått av bärighet kan de fortlöpande modifieras, utvecklas, fördjupas i en öppen kunskapsprocess . 

För att förenkla samtalet om dessa teser har var och en fått ett namn. 

.

Sex teser 

Tes 1 a: Kärlek, medkänsla och förnuft är sårbara kvaliteter som kan ta form och utvecklas mot allt större bärighet i vår kroppsliga, förgängliga existens som människor. I bästa fall kan de utvecklas till gränsöverskridande krafter.
Tes 1 b: Missunnsamhet, girighet, att ta för sig på andras bekostnad, hämndlystnad, hat, våld och hot om våld kan ta form och få allt större inflytande på våra liv. De kan utvecklas till en destruktiv kraft med allt större bärighet som förstör såväl det egna livet som de gemenskaper man tillhör. 
(Inkarnationstesen

Tes 2: Ett ansvarigt förhållande till ‘samvetets, hjärtats och sanningens röster’ är av avgörande betydelse för att en grundupplevelse av självrespekt, mening och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas i våra liv. I detta ingår att erkänna våra nederlag, vår feghet och vår skuld när vi har svikit dessa inre krav och inte fly från den smärta det innebär.
(Ansvarighetstesen)

Tes 3: En villighet att förhålla oss existensutforskande – dvs att ärligt försöka utforska, förstå och erkänna den smärta, tvetydighet och utsatthet som är förbunden med att vara människa – är nödvändig för att medkänsla och kärlek ska kunna ta form i våra liv och utvecklas mot allt större kraft och bärighet.
(Existensvillkorstesen)

Tes 4: Om vi i all vår bristfällighet efter bästa förmåga medvetet bejakar kärlekens, medkänslans och förnuftets tillblivelse och fördjupning i våra egna och andras liv och i världen förstärks en inre process av integration och mognad på ett avgörande sätt.
(Bejakelsetesen

Tes 5: Ju större mått av av giltig kunskap och bärande gestaltningar det finns i en kultur om möjligheterna och förutsättningarna för kärlekens, medkänslans och förnuftets utveckling hos oss som enskilda människor och i ju större utsträckning denna sida av kulturen är närvarande i människors vardagsliv desto bättre är förutsättningarna för denna inkarnationsprocess hos den enskilda människan i denna kultur.
(Kulturprocesstesen)

Tes 6: Förutsättningarna för att ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle ska ta form, överleva och fördjupas – lokalt och globalt – är bättre ju fler av dess medborgare som medvetet bejakar kärlekens, medkänslans och förnuftets tillblivelse och fördjupning i såväl det egna livet som i andras och i världen.
(Demokratitesen)

Om dessa teser har giltighet gäller de i samma mån för muslimer, judar, hinduer, buddhister, kristna av olika slag, sekulära humanister och ateister. Man kan också säga att deras giltighet är oberoende av vilken livsåskådning eller livstolkning man håller sig med. 

.

En språklig notering.

Innan jag går vidare till den kunskapsfilosofiska sidan av dessa teser är det motiverat med en språklig anmärkning: För att undvika missförstånd kan det vara klokt att säga några ord om benämningen på tes 1, inkarnationstesen. Man kan säga att jag sekulariserar ett viktigt traditionellt kristet begrepp. Hur klokt eller oklokt detta är kan diskuteras. 

Hur som helst, begreppet ”inkarnation” används här utifrån ett sekulärt och evolutionärt perspektiv. Något som inte finns, något som bara rymts som möjlighet, blir till, blir kött, får existens. 

När naturkonstanterna hade fixerats i Big Bang så rymdes möjligheten till stjärnor och planeter, till liv, till medvetande och tänkande, till språk, till text  – och till film, datorer, bilar, flygplan etc etc – och till de viktiga kvaliteter som här sammanfattas med orden ”kärlek, medkänsla och förnuft”. Att det sedan tagit årmiljarder för dessa kvaliteter att ta form, realiseras, inkarnera, tillhör den fascinerande och ytterligt märkvärdiga kunskap som vår kultur har  frambringat om vår existens de senaste hundrafemtio åren. 

.

Kunskapsfilosofi och verklighet.

Nu ytterligare en vända med kunskapsfilosofi. Jag menar att man kan argumentera för och emot dessa teser i termer av sant och falskt – eller mer eller mindre giltiga. 

Om man går med på att det är möjligt att föra meningsfulla diskussioner om dessa sex teser utifrån kategorierna “sant”, “falskt”, mer eller mindre “sanningslikhet” så har man utöver innehållet i själva teserna ett spännande filosofiskt problem att sätta tänderna i. 

Förutsättningen för att diskutera dessa teser utifrån kategorierna “sant” respektive “falskt” är att de har referens till någon aspekt av den verklighet vi lever i som människor.  Och då är frågan: vad gäller detta i så fall för aspekt av verkligheten? Hur konstitueras denna verklighet? Hur ger den sig till känna i våra våra erfarenheter i det vardagliga livet? 

Man kan alltid diskutera det mer eller mindre lyckade när man väljer ett ord för att ringa in något viktigt. Jag har kommit att benämna denna aspekt av verkligheten för vår “existentiella verklighet”. Grunden är är vårt mänskliga medvetande med dess förmåga att bli medveten om födelse och död, framtid och dåtid, möte med moraliska dilemman, Medvetenheten om att vi kan drabbas av olyckor, sjukdomar, svek; att vi behöver mat för dagen och en trygg plats att sova på etc etc.  

Här kan det vara viktigt att notera att jag ställer denna ontologiska fråga som naturalist och metodologisk ateist. Det innebär att jag tror att våra erfarenheter av denna “existentiella verklighet” förutsätter en biologiskt fungerande hjärna. Det innebär att jag hävdar att den “existentiella verkligheten” är oberoende av varje tänkbar form av övernaturliga – eller bortommänskliga – krafter och makter. 

Kan vi förhålla oss till denna existentiella verklighet på olika sätt? Och med olika konsekvenser? Destruktiva respektive konstruktiva? Gravitationskraften kan användas för att begå självmord genom att hoppa från tionde våningen i ett höghus. Den kan också bli en del i konsten att flyga. 

Jag avslutar med att överlämna denna ontologiska fråga till er att fundera vidare över. Vad är det för verklighetsaspekt som gör det meningsfullt att diskutera ovanstående sex teser utifrån kategorierna “sant”, “falskt”, större eller mindre mått av “sanningslikhet?? Här är det viktigt att skilja på om man menar att dessa ”teser” är meningslöst nonsens eller att dom är felaktiga, problematiska, falska. Det sista förutsätter att man godtar en verklighetsaspekt som gör det möjligt att hävda att teserna är felaktiga, problematiska etc.

Sist vill jag betona att om denna existentiella verklighet – eller vad man vill kalla den – gäller en högst substantiell aspekt av vår mänskliga verklighet, som jag menar, så är den också tillgänglig för forskning.  

SLUT

PS. Ovanstående sex teser behandlas mer eller mindre ingående i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2020). Tes 2 och 3 har fått ett helt kapitel vardera, Kapitel 2 och Kapitel 3. DS. 

Publicerat i ateism, existensfilosofi, Existentiell livssyn, Humanisterna, medvetandet, Sex teser | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 131. Kunskapsfråga och vision. Föredrag på Humanisterna Kalmars årsmöte. Del 1. 

Söndagen den 20 mars 2022 höll jag den traditionella öppna föreläsning som alltid inleder Humanisterna Kalmars årsmöten. Återbud på grund av sjukdom från vidtalad föreläsa mindre än en vecka innan årsmötet gjorde att jag blev tillfrågad. Platsen var Kalmar konstmuseums vackra bibliotek. Föredraget är publicerat i två bloggar som kan läsas fristående från varandra. Andra delen har rubriken “Sex teser”. 

.   

Först några ord om världsläget. Rysslands överfall på Ukraina har dramatiskt förändrat världsläget. Det är djupt tragiskt och sorgligt. Ukrainas folk lider och miljontals är på flykt. Framtiden har blivit osäker på ett sätt som vi inte kunde föreställa oss för en månad sedan.
Utifrån denna dramatiska scenförändring kan det tyckas trivialt och meningslöst att hålla denna föreläsning på Humanisterna Kalmars årsmöte. Å andra sidan kan man välja att se det som än viktigare att ta de stora livsfrågorna på ännu större allvar. Jag väljer denna hållning. Så nu till saken!

.

Introduktion.

Det finns en kunskapsfråga och en vision som har fungerar som drivkraft i mitt livslånga engagemang kring våra existentiella livsfrågor. Grunden är sekulär, existentiell – och ateistisk. Den finns som en botten i allt jag skrivit och gjort som gäller livssyn och livsåskådning. Det gäller artiklar, bloggar, boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”, det gäller webbplatsen “Språk, tro och religion” som startade våren 1998. Den finns också med som en motiverande grundton i mitt engagemang i klimatrörelsen.

Men sedan är det ändå så komplicerat att den kunskapsfråga och vision jag ska redogöra för här länge var närmast intuitiv och inte fullt ut artikulerad. Det var först i slutarbetet med boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” under andra halvan av 1990-talet som jag lyckades formulera den kort och koncist. Den text jag använder som utgångspunkt här skrevs 2011 och finns på min blogg som fristående text. När den formulerades helt fristående från boken var det som att dess betydelse för mitt liv och tänkande trädde fram med större skärpa.
Nu till kunskapsfrågan!   

.

En kunskapsfråga:

Vad befrämjar utvecklingen av kärlek, medkänsla och förnuft hos oss som enskilda människor? Vad gynnar utvecklingen och fördjupningen av grundupplevelser av hopp, mening, förundran och hemhörighet i tillvaron? Vad stödjer och utvecklar vår förmåga till samarbete? Vad kan ge dessa kvaliteter den styrka som behövs för att  kunna bära i livets olika skiftningar och påfrestningar – och inte minst, i mötet med döden? 

Och lika viktigt – vad hindrar utvecklingen av dessa livsviktiga kvaliteter? Vad kan bidra till att underminera och bryta ner dom? Vad kan bidra till att dess motsatser kan få fäste och börja prägla en människas liv? 

Vad är är förutsättningarna för att ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle ska växa fram, överleva och fördjupas? Vad kan få det att urholkas, deformeras och vittra sönder? Och med tanke på de globala klimat- och miljöhot vi lever med –  vad behövs för att vi ska kunna bygga ett globalt demokratiskt samhälle i ekologisk balans? 

.

Kunskapsfilosofi och språk. 

Innan vi går vidare till visionen så är det läge för två noteringar – en kunskapsfilosofisk och en språklig. Det sista gäller begreppet “förnuft”.

Kunskapsfilosofi: Om man hävdar att något är en kunskapsfråga menar man att det går att att argumentera för och emot olika svar och påståenden utifrån kategorierna ‘sant’ och ‘falskt’. Det innebär att hävda att det är möjligt att utveckla svar som har en allt större ”sanningslikhet”. Det senare är ett modernt kunskapsfilosofiskt begrepp.

Detta  innebär att jag bestämt hävdar att det är möjligt för vår kultur att röra sig mot en allt djupare kunskap och förståelse på detta område med hjälp av de empiriska, erfarenhetsbaserade och analytiska kunskapsmedel som står oss till buds. När det gäller aktuella positioner på den kunskapsfilosofiska scenen så innebär detta att den inte kan vara ‘postmodern’ och ‘relativistisk’.

Språk – begreppet förnuft: När det gäller användningen av ordet ”förnuft” finns i vardagsspråket en tydlig distinktion mellan å ena sidan “förnuft” – (klokhet, omdömesförmåga) – och å andra sidan “rationellt/logiskt/analytiskt tänkande”. 

Man skulle kunna säga att när vår rationella tankeförmåga underordnas en tydlig värdebas som handlar om omsorg – om människor och livsväv, ansvar för det gemensamma så förvandlas den rationella tankeförmågan  till förnuft. Tyvärr har det slarvats rejält med denna enligt mig viktiga distinktion såväl inom fackfilosofin som i det intellektuella offentliga samtalet. 

Några frågor: Hur närvarande är ovanstående kunskapsfråga i vår samtidskultur? På universiteten? I det offentliga samtalet? Inom vård och omsorg? I skolvärlden? I det vardagliga samtalet runt köksbordet och på puben? 

Min personliga bild är att denna kunskapsfråga finns som en inte fullt artikulerad grunton inom många olika områden – och hos många enskilda människor. Men min bild är också att det skulle vara ett kulturellt framsteg om denna kunskapsfråga artikulerades mycket mer distinkt och tydligt på olika håll i det offentliga rummet. 

I dagens läge är denna kunskapsfråga något av den outtalade och osynliga grundbulten inom de kulturyttringar  som berör oss på djupet. Litteratur, poesi, film, musik, konst. Inom teologi och i olika religionsyttringar där jag tycker den borde finnas som något av en nyckelfråga tycks den snarast vara en svagt flämtande underström. Inom vissa religionsyttringar är denna typ av öppna kunskapsfrågor tabu. Man är mer intresserade av att proklamera slutgiltiga sanningar. 

Hur pass närvarande denna kunskapsfråga är inom olika akademiska dicipliner vill jag inte spekulera om. 

Kommentar. Efter att jag redogjort för min vision ska jag ge mig ut på djupt vatten genom att lägga fram sex teser (blogg Nr 132) utifrån ovanstående kunskapsfråga. 

.

Kaka, manus, bok och Ukrainska flaggan. Biblioteket på Kalmar konstmuseum. Foto: Kjell Sundberg

.

Vision.

Jag har en vision av ett globalt demokratiskt samhälle i ekologisk balans där det finns psykiskt, socialt och materiellt utrymme för varje människa att medvetet ta sig an den stora gåtan att vara människa.

Förutsättningen för denna vision är ett resursmässigt hållbart globalt samhälle i ekologisk balans där alla människor har möjlighet att ta del i en fri och öppen diskussion om såväl samhällets angelägenheter som frågan om meningen med livet. 

Det finns mycket som kan försvåra eller hindra detta. Förtryck, förnedrande livsomständigheter, sociala restriktioner och förödmjukande särbehandling på grund av kön, klass, ålder, religion, sexuell läggning och etnisk tillhörighet. Svåra hinder är  också krig, extrem fattigdom och att vara utestängd från kunskap och möjligheten till en bred och levande kontakt med såväl det egna kulturarvet som det globala.

Här kommer en liten visionära utvikning. Tillsammans med ovanstående kunskapsfråga har denna enkla – och storslagna – vision haft en envis förmåga att skapa fantasieggande bilder. Det är fullt möjligt att föreställa sig denna kunskapsfråga väl synlig i kulturens mitt, att den blivit något av ett nav i skolan och på allvar blivit en del i en öppen kollektiv kunskapsprocess. Tanken på olika former av diskussioner där människor från skilda filosofiska, kulturella och religiösa traditioner möts för att föra ett ärligt, öppet, kritiskt samtal utifrån denna kunskapsfråga ter sig för min inre blick som en fullt realistisk och underbar framtidsmöjlighet. Det skulle skapa en ny poetisk rymd över vår utsatta, mångkulturella värld med alla sina spänningar och konflikter. Och där de globala ödesfrågorna kring klimat, resurser och ekologisk balans blir allt mer påträngande. 

Jag tror att detta skulle vara ett viktigt steg i vår utveckling till en global kultur. Det skulle sannolikt då också vara värdefullt om man kunde skapa några enkla rituella former där man tvärs över alla gränser av religiös, politisk, språklig, etnisk art kan uttrycka sitt gemensamma engagemang i detta storslagna frågekomplex. 

Slut på del 1 av föreläsningen!

.

Del 2. ”Sex teser”.

Publicerat i ateismfilosofi, Existentiell livssyn, Humanisterna, sekulär andlighet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 130. Tro och skärvor av en personlig livshistoria. Föreläsning på Kontempel i Stockholm. 

.

Söndagen den 14 november 2021 höll jag en föreläsning  på Kontempel i Stockholm. Kontempel är en stiftelse startad av Olle Carlsson, pensionerad kyrkoherde från Katarina församling. Under sin tid som komminister på 1990-talet i samma församling, utvecklade han Allahelgonamässan. När han blev kyrkoherde tog han initiativet till Katarinamässan. Bådadera är välbesökta och uppskatttade.

Strax över 40 personer hade hittat till Kontempels lokal på Skeppsholmen. Min förläggare Tomas Walch hade fixat arrangemanget. Föreläsningen sändes även live via Facebook. Videon redigerades i efterhand och fick ett bättre ljud. Länk finns i slutet av bloggen.  Bloggen är i stora drag manuset till föreläsningen.  
.

Utsikt från Kontempels entrétrapp. Kaj och båtar med Stransvägen och Djurgården på andra sidan Nybroviken.

Denna föreläsning kommer främst att handla om två saker: tro och de erfarenheter som så småningom resulterade boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Välgjord nätbok 1998, ebok 2014 och tryckt bok 2020.

Kan en livsbärande tro hoppa över frågorna om Gud och ett liv efter döden?? För min del är svaret ett oreserverat “ja”. Om jag kan få några av er att på allvar överväga svarets rimlighet är jag nöjd. 

Fokus i föreläsningen är de erfarenheter och frågor som successivt tog form efter att jag som 15-åring bröt upp från den täta frikyrkovärld jag hade vuxit upp i. Det är snart sextio år sedan. Slutsatserna som efterhand tog form finns med i boken  “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Men de erfarenheter och den personliga livshistoria som ligger bakom bokens tillkomst finns inte med. Viktiga bitar i denna livsberättelse är i fokus här idag. 

.

Tro

En liten varning kan vara motiverad. Min infallsvinkel till begreppet tro är sekulär och  existentiell – och om man så vill: ateistisk. Jag hoppas kunna synliggöra en livsviktig trosproblematik som jag menar är avgörande för huruvida kvaliteter som menin, självrespekt, hemhörighet i tillvaron, förmåga till samarbete ska kunna fördjupas eller om de ska urholkas. Denna existentiella trosproblematik skär igenom varje människas vardagsliv oberoende av om vi reflekterar över det eller inte. Och oberoende av om vi är kristna av ett eller annat slag, buddhister, muslimer, judar eller sekulära ateister. Notera anspråket! Det är samma anspråk på att tala om något livsviktigt som när olika teologer, präster, och imaner talar om tro. Det innebär att de trosfrågor jag ska försöka synliggöra skiljer sig rejält från de flesta teologiska och traditionellt religiösa sätt att tala om tro, otro och icke-tro.

Detta gäller något så enkelt och banalt som vår människosyn! Kan kvaliteter som omsorg, självredpekt, förnuft, samarbete, förmåga och vilja att ta ansvar för det gemensamma utvecklas och fördjupas i våra mänskliga liv? Mitt svar är “ja”! 

Kan kvaliteter som missunnsamhet, girighet, avundsjuka, hämndlystnad, hat, våld, förmågan att manipulera med smicker och hot etc utvecklas och fördjupas i våra mänskliga liv?? Mitt svar är “ja”! 

Dessa frågor gäller inte vad vi “är”! Det ger bara vår uppfattning av de möjligheter vi bära på. Om vi tror att vi rymmer en tydlig positiv potential  väcks frågan: Vad ökar chanserna för att utvecklingen av de positiva möjligheterna ska få övertaget i vårt liv – och i andras liv. Och tvärtom: Vad kan sätta käppar i hjulet och göra att de negativa möjligheterna får övertaget i vår livsprocess?

Gör det skillnad för våra liv om vi medvetet och aktivt bejakar de positiva möjligheterna i oss själva och andra? Gör det skillnad om vi utan moralism medvetet försöker se till att känslor av hat, hämndlystnad etc inte övergår till handling, varken fysikt eller med ord?

Dessa trosfrågor ligger bortom religiöst och sekulärt. Jag menar att vårt förhållningssätt till dessa frågor om vår människosyn – är avgörande för hur våra liv kommer att gestalta sig. Det gäller upplevelser av mening, hemhörighet i tillvaron, att öka sannolikheten för stunder av livsglädje, viljan och förmågan att ta ansvar för det gemensamma. 

För min del har frågorna om Gud och ett liv efter döden sedan länge tonat bort som oviktiga för mitt liv. De “existentiella” – eller antropologiska – trosfrågorna kring vår människosyn har efterhand fått en skärpa som jag inte kan komma förbi. Så jag sticker ut näsan rejält. Men jag tror att det kan bli utgångspunkt för en spännande samtalsstund efter föreläsningen. 

Om man ska prata om tro förväntar sig de flesta en analys av olika trosbegrepp där man försöker visa på svagheter, styrka, djup, ytlighet i olika sätt att förstå ordet tro. Nu ska jag göra lite tvärtom. Jag ska berätta om några viktiga hållpunkter i min personliga livshistoria som efterhand gav upphov till en stark drivkraft att skriva det som blev boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Efter tio refuseringar blev det en välredigerad nätbok på Internet. Sista kapitlet kom på plats i november 1998. I slutet på maj 2020 blev det denna fysiska bok genom ett helt oväntat initiativ av det lilla förlaget Alternaliv. Det enda nya är ett tresidigt förord. 

På slutet återkommer jag till begreppet tro med framför allt ett antal frågor. Men låt gärna dessa inledande ord om tro i termer av människosyn klinga i bakgrunden till de nedslag i min personliga historia som det nu är dags för.  

.

Frikyrklig uppväxt

Först några ord om min bakgrund. Jag är uppvuxen i en tät fribaptistisk miljö. Fribaptistsamfundet är okänt för de flesta. Därför är en liten orientering på frikyrkokartan motiverad. Helge Åkesson som var förgrundsgestalt uteslöts ur Svenska Baptistsamfundet 1872. Åkesson och de församlingar som delade hans syn trodde inte på eviga straff, man avvisade den traditionella försoningsläran, att Gud offrade sin son på korset för att försona människans synder. Fribaptisterna menade att Jesus gav sitt liv på korset för att visa sin kärlek och mana till efterföljelse. Man avvisade också läran om treenigheten som obiblisk. I början på 1890-talet bildades fribaptistsamfundet utifrån denna lärosyn. 

 I min närmsta släktkrets fanns ett missionärspar och tre predikanter, varav min far, Olof Persson, var en. Han var också möbelsnickare och ålfiskare. Fribaptisterna hade inte fast anställda pastorer. Predikanterna hade största delen av sin försörjning i ett civilt yrke. Mor var organist och ungdomsledare. Jag döptes i havet hösten 1958 när jag var tio år tillsammans med åtta andra ungdomar. Barnatron började att krackelera redan innan jag fyllt tolv. När jag var 15 trodde jag inte längre på gud och ett liv efter döden. När man bryter upp från ett tätt frikyrkosammanhang är det inte bara en föreställningsvärld man lämnar. Man lämnar en hel livsvärld. 

.

En ny värld och två livsviktiga erfarenheter

Jag tog studenten 1967 och gjorde sedan lumpen. Hösten 1968 kom jag till Lund för att studera. Jag hade turen att hamna i en krets människor som ganska snabbt blev en matlagningsgemenskap. Jag är ett stort tack skyldig till denna vänkrets för att mitt liv så sakta började vända.

Två personliga erfarenheter hösten 1969 förändrade mitt liv och gav mig fast mark under fötterna. Den ena fick långt senare benämningen Teoremaupplevelsen. Den nyfikne kan googla! Upplevelsen tog form som ett efterspel till den italienska regissören Paolo Pasolinis film “Teorema”. Därav benämningen. Upplevelsen utspelade sig under någon minut – eller kortare – medan jag och “filmgänget” höll på att fixa med fika direkt efter att vi sett filmen. Det tog många, många år innan jag hjälpligt kunde fånga in denna upplevelse i ordens värld och berätta om den. 

Mycket summariskt var Teoremaupplevelsen en stark vision av att varje människa rymmer möjligheten att bli en älskande, förnuftig, kreativ varelse med vilja och förmåga att bry sig om och ta ansvar för det gemensamma. Visionen “sa” också att det är när denna sida får näring och utrymme att växa som bärande upplevelser av mening och hemhörighet i tillvaron kan fördjupas. 

I denna “vision” fanns det också en mörk, bister frånsida: att olika erfarenheter och olyckliga val kan göra att denna möjlighet aldrig får chansen att utvecklas. Vi kan ha en skörhet som gör att rädslan att bli sårade och hamna utanför får övertaget i våra liv. Och då formas lätt en livsväg med tilltagande upplevelser av mörker, meningslöshet, uppgivenhet och utanförskap. Vilket i sin tur ökar fästytan för destruktiva livsprocesser.  

Det fanns ytterligare en mycket viktig komponent i Teoremaupplevelsen. Det var en “blick” fylld av ömhet+ och medkänsla som famnade inte bara de som kommit på rätt spår, utan än mer de vars liv höll på att gå om intet på grund av rädsla, feghet, nederlag. För mig som balanserade på kanten mot uppgivenhet och en känsla av oförmåga att våga leva och sträcka mig ut så var detta omtumlande. Jag idenfierade mig primärt med nederlagsmänniskan!! 

Hur mycket den varma och intensivt diskuterande gemenskapen jag hade turen att hamna i när jag kom till Lund banade väg för Teoremaupplevelsen vet jag inte. Men det känns självklart att detta var ett viktigt inslag i den väv av erfarenheter och kulturimpulser i bred mening som utgjorde förutsättningen för Teoremaupplevelsen! Tack till er alla! 

Jag hade ytterligare en viktig livsformande erfarenhet samma höst. Man kan kalla det ett intensivt våga-våga-inte-drama. Det blev ett nederlag! Men jag hade till slut vågat sträcka mig ut – och något viktigt förändrades i min inre värld. Jag tror att det sammanfattas bäst i dikten “En rämna i muren” 

Fruktansvärt rädd
för det som skulle kunna hända.
För ett nej.
För allt.
Men
Jag vågade.
Ofattbara under,
JAG VÅGADE!!!

Det blev ett nej.
Men vad betyder ett nej
mot en skymt av möjligt liv,
mot att åter känna livets puls
alltför länge oroväckande svag.

Vad betyder ett nej
mot en spricka i den mur av rädsla
som hindrar livet i mig,
från att växa och levas.

Ballonger och såpbubblor!!
glädje och sång börjar sippra ut ur
Murens rämnor,
Vågandets sprickor.

Efter dessa båda viktiga händelser hösten 1969 började de stora livsfrågorna att leva på allvar från ett helt nytt perspektiv. Jag reflekterade inte över det som hänt i några som helst kristna eller traditionellt religiösa termer. Jag trodde fortfarande inte på någon högre makt som kunde ingripa i våra liv och inte på ett liv efter döden. Skillnaden mot innan var att jag nu fått fast mark under fötterna. 

.

Idé till ett storslaget projekt

Två och ett halvt år senare, vintern 1972, fick jag idén till ett projekt i ett bostadsområde. Jag bodde då i vårt kollektiv i Kävlinge tillsammans med min sambo och ytterligare fyra personer. Idén  var storslagen, vacker och grandios. Det var frågan om ett litet begränsat projekt som rätt genomfört skulle kunna växa och sätta en boll i rullning. En stark känsla av förpliktelse att testa denna idé växte fram. Visionen i Teoremaupplevelsen om människans dubbelhet och storartade positiva möjligheter var motorn i idéen. En viktig tanke var att projektet skulle kunna öka chanserna hos deltagarna att få kontakt med den “ömhetens och medkänslans blick” som avslutningsvis omslutit mig i Teoremaupplevelsen. Tänk om alla människor för några sekunder eller minuter fick erfara att omslutas av denna blick – så radikalt annorlunda världen skulle bli. 

Det fanns en märklig detalj som jag hade svårt att förstå och hantera. Det var som att jag greps av tunghäfta. Jag var oförmögen att berätta om den fantastiska idé som tagit tag i mig med sådan kraft. Efter några månader gjorde jag ett valhänt försök att berätta för en person i kollektivet. Och det var inte min sambo! Orden blev på något märkligt sätt stela och livlösa. Orden föll ner som stenar mellan oss. Det var en både skrämmande och smärtsamt att så handfast uppleva avståndet till de bärande orden.  

Projektets tänkta upplägg. Ett modernt bostadsområde. Mellan 200 och 300 hushåll. Först ett flygblad i brevlådorna. Sedan dörrknackning med en utförlig presentation av projektet. Målet var att skapa en studiecirkel med minst 7 deltagare. Det var också viktigt att alla i området skulle känna till studiecirkeln. 

.

Pinsamt nedelag med överraskande konsekvens

Vintern 1973 flyttade jag till Stockholm efter att jag och min sambo hade separerat. Samma sommar började jag jobba med projektet. Jag tjänade mitt levebröd på postterminalen Stockholm Ban. Efterhand som jag skrev på utkasten till flygblad och presentation så steg ångesten. Jag tappade helt aptiten – för första och hitintills enda gången i mitt liv. Jag var rädd! Kanske ska man säga att jag längst inne var vettskrämd! Det fanns en upplevelse av skörhet och nakenhet som jag var helt oförberedd på. Det kom en punkt där jag ligger på sängen och drabbas av insikten att jag är för rädd och feg för att försöka sätta denna boll i rullning. Det var fruktansvärt drabbande att jag inte vågade när det kom till kritan. Och det var inte frågan om att riskera jobbet, eller riskera livet! 

En ytterligt märklig konsekvens av detta pinsamma och smärtsamma nederlag var att tunnelbanan började befolkas av visionära medmänniskor. Trötta ansikten på morgonen. På väg till en ny arbetsdag eller på väg hem efter nattjobb. Jag visste inte bakom vilket eller vilka ansikten det doldes en visionär som inte hade vågat. Som levde med sorgen av att inte ha vågat när det gällde! En sådan som jag själv! 

.

Förlösande beslut

Det tog knappt fem år innan detta visionär projekt på nytt knackade på dörren. Strax före midsommar 1978 kom det till en punkt där jag överraskande var förmögen att fatta ett orubbligt beslut. Detta skulle genomföras! Kosta vad det kosta vill! 

All vånda och ångest som föregick beslutet försvann som genom ett trollslag. Under några magiska timmar vandrar jag omkring i Tantolunden i Stockholm. Träden, ljuset, ljuden, blommorna, människorna jag möter – allt var varmt, levande, skimrande. 

Denna gång var jag inte känslomässig oskuld. 1973 blev jag överrumplad av den komplicerade känslovärld som väcktes upp. Nu var jag mer bekant med min inre värld och jag visste att det skulle väcka tuffa och svårhanterliga känslor. Och det gjorde det också. Det kändes som att jag gett mig ut på en resa som kunde betyda min undergång. Väldigt melodramatiskt. Men så kändes det i vissa skeden. Men jag klarade av att möta och hantera de tuffa känslorna av sårbarhet och rädsla. Jag tog tjänstledigt 10 månader för att få utrymme. Stöde från min dåvarande sambo var ovärderligt. Fjorton månader efter beslutet delade jag ut flygblad i 200 hushåll. En vecka senare började dörrknackningen. Om man inte var hemma skrev jag upp och gjorde ett nytt försök. Det blev ganska många tunnelbaneresor. Att dela ut flygblad går snabbt. Att knacka dörr tar tid. Fråga Jehovas vittnen! 

.

Misslyckande eller seger?

Hur gick det? Det blev ingen studiecirkel. Tre personer anmälde sig! Det var för lite! Jag gjorde ett nytt försök i ett annat område ett år senare. Flygblad i 600 hushåll, men ingen dörrknackning. En person var intresserad. Projektet blev ett stort misslyckande vad gäller utfallet. Men som person hade jag blivit rikare. Något som har med integritet och självrespekt att göra hade fördjupats rejält. Och jag kände mig också befriad från känslan av att bära världens öde på mina axlar. Jag hade till slut vågat pröva den skimrande och vackra idé som tagit form med sådan kraft vintern 1972. Det hade tagit åtta år av vånda och kreativitet att uppnå detta icke-resultat. Mitt uppdrag var slutfört – TRODDE JAG. 

.

Första skrivprojektet

Det gick ett och ett halvt år av lugn. Hösten 1981 började det pocka på att jag skulle försöka ge ord åt den existentiella livssyn som var den bärande grunden i bostadsprojektet. Det kom till ett läge där jag behövde fatta ett tydligt beslut. Det kom! Jag har en tydlig bild av stunden eller ögonblicket då beslutet fattades i sovrummet på Katarina Bangata på Södermalm i Stockholm. 

Jag ansökte om deltid på mitt postjobb för att få tid och mentalt utrymme att skriva. Jag hade skrivit ganska mycket i förberedelserna av den tilltänkta studiecirkeln. Jag trodde att jag skulle klara det jag såg för mig på ett år. Det blev ett år till och ytterligare ett år. Efter åtta år av deltid och dagliga skivarmödor kom detta skrivprojekt till vägs ände. Det blev några månader av sorg, smärta och bitvis kaos där även andra saker i mitt liv spelade in. 

Våren 1990 fick jag åter lite luft under vingarna genom ett egensinnigt skolprojekt med rubriken “Budord för en modern tid”. Den nyfikne kan googla. 

.

Mellanspel med frågor

Jag trodde inte på Gud eller några andra övernaturliga makter. Jag trodde inte på ett liv efter döden. Jag trodde inte att Jesus uppstått från döden. Fram till slutet på 1980-talet hade jag inte ägnat mycket tankemöda kring begreppet ”tro”. Jag var i princip helt ”innesluten” i det konventionella sättet att uppfatta tro. Eftersom jag inte trodde på gud och ett liv efter döden var jag icke-troende och icke-kristen ! Detta enligt såväl Ingemanr Hedenius som den frikyrovärld jag kom ifrån. Under andra halva av 1980-talet började det uppstå sprickor i denna självklara bild! Och det var förstås mina mångbottnade personliga erfarenheter som var grunden till noteringar och frågor som började ifrågasätta det självklara.

Varför denna märkliga känsla av släktskap med “trons folk”? Under 1980-talet började jag fläckvis notera denna konstiga anomali. Jag var ju så uppenbart icke-kristen och icke-troende? Och varför denna obegripliga känsla av att i någon mening vara djupt troende trots min så uppenbara gudlösa okristlighet? Hur kunde jag uppleva en så stark känsla av en förpliktigande uppgift? Varför fanns det en så stark upplevelse av att vara förbunden med mänskloghetens öde bortom mitt personliga liv? Detta trots att jag inte trodde på någon övernaturlig makt som ”kallade” och delade ut förpliktigande uppgifter? Hur skulle jag förstå dessa märkliga känsloskärvor av släktskap och igenkänning? Visavi de judiska profeterna, visavi Jesus och apostlarna? Visavi en hel del kristna begrepp och talesätt?

Och varför var det tabu att på allvar börja försöka bena i detta och försöka förstå? Att det under lång tid funnits ett starkt tabu förstod jag först i efterhand när detta tabu hade släppt sitt grepp.

.

Passionsdramat och nytt skrivprojekt 

Sensommaren 1990 började passionsdramat leva på ett helt överraskande sätt. Jesus var lika obevekligt död som tidigare. Men något nytt och för mig omvälvande trädde fram med stor skärpa. Samtidigt lyckades jag för första gången få ordning på innebörden i begreppet “tro” på ett sätt som rymde mina livserfarenheter. Mitt tabu visavi att försöka förstå och ge ord åt min gudlösa och ateistiska anknytning till det kristna arvet släppte. Jag påbörjade det skrivprojekt som åtta år senare, efter tio refuseringar, visade sig som nätboken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. En stor del av analyserna från det havererade bokprojektet kom till användning. De mångåriga arbetsmödorna på 1980-talet hade inte varit bortkastad tid. 

Min existentiella tolkning av passionsdramat blev en artikel i Svensk Kyrkotidning våren 1998 innan boken kommit på plats på internet. Rubrik: ”Kristus är uppstånden!”. Min frilansteologiska debut gjordes hösten 1996 med artikeln ”Har kristen tro en framtid?” i den kristna kulturtidskriften Vår Lösen. Båda artiklarna kan googlas av den som är nyfiken.

Det har varit en lång resa att få ordning på mina erfarenheter och hitta ord för min upplevelse av att ha en stark tro trots att jag inte tror på gud, ett liv efter döden, inte tror på några övernaturliga verkligheter eller andevärldar etc. Detta innebär inte att jag “vet” att dessa verkligheter inte finns. Det betyder bara att detta traditionella trosperspektiv efterhand har tonat bort som sekundära . och oviktiga för mitt liv samtidigt som ett annat trosperspektiv fått skärpa och djup. Och som rymmer mina livserfarenheter. 

När jag 1990, efter fyllda 42, för första gången började kunna sätta ord på detta på ett sätt som stämde med mina erfarenheter var det som ett uppenbarelse! Det kändes helt banbrytande för mitt personliga liv. Min medvetna och reflekterade livsförståelse vidgades rejält. Och lika viktigt, det började bli möjligt att kommunicera kring något som förut bara varit levt men befunnit sig i en ordlös värld.  

Begreppet “existentiell tro” som utvecklas i boken blev mitt sätt att sätta ord på detta. Och där föddes också en stark upplevelse av förpliktelse att försöka dela med mig av detta. 

Återigen denna upplevelse av en förpliktigande uppgift! Detta är ett sätt att beskriva drivkraften att skriva boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. 

Avslutande frågor. 

Begrepp blir lätt komplicerade och svåra. Det kan ibland bli mer begripligt genom synliggöra de frågor som ligger bakom begreppens tillkomst. Så här kommer ett antal frågor som ligger bakom såväl begreppet “existentiell tro” som tillkomsten av boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. 

Vad kan öka chanserna för upplevelser av mening, livsglädje, självrespekt, hemhörighet i tillvaron? Vad kan bidra till att utveckla och fördjupa vår förmåga till omsorg, förnuft, samarbete, att ta ansvar för det gemensamma? Vad kan stödja utvecklingen av ett “planetärt” samvete? Vad kan urholka dessa kvaliteter i våra liv?? Vad kan göra oss alltmer egocentriskt hemmablinda? 

Här är det viktigt att notera att förutsättningen för att ställa dessa frågor och tycka dom är viktiga – för egen del och för alla människor – är att man har en tro! Ja, ni hörde rätt! Förutsättningen för att uppleva dessa frågor som viktiga och djupt meningsfulla är att man har en stark tro på att vi som människor rymmer möjligheten att bli allt mer älskande, förnuftiga och ansvarigt delaktiga i världens väl och ve. Detta innebär inte att förneka att vi också bär på möjligheten till hat, hämndlystnad, girighet, manipulationer, maktlystnad, förfärande destruktivitet!  

Om vi tror att vi människor i grunden bara är egoister som bara kan låta bli att sko sig på andras bekostnad inför rädslan för straff och vanära så är de frågor som brunnit i mig i femtio år meningslösa nonsensfrågor. 

Hur viktigt är vår tro respektive icke-tro i den existentiella – eller antropologiska – mening jag har antytt? För våra personliga liv? För demokratins överlevnad och fördjupning? För att öka chanserna för en godartad framtid för vår planet och det globala samhället? Varför är denna, enligi mig, livsviktiga existentiella trosproblematik frånvarande i det offentliga samtalet? Varför har frågan om Gud och ett liv efter döden blivit så perifer och oviktig för mig? Är det för att denna fråga är oviktig? Eller är det för att jag hukar och blundar inför livets mest fundamentala fråga? Kan en människas liv vara präglat av “existentiell otro” trots att hen tror på Gud och ett liv efter döden? 

En vanlig kristen tanke är att människan i sig själv är en egoistisk, förtappad syndare som bara kan bli en älskande varelse genom Guds aktiva kärleksgärning. Är denna tanke uttryck för otro i den existentiella betydelse jag har försökt antyda? 

SLUT!

.

PS 1. Föreläsningen sändes Live på Facebook. Det redigerades i efterhand och fick bättre ljud. Föreläsningen är präglad av en viss valhänthet på grund av kombinationen av manus och försämrad syn.

.

PS 2. Om man vill bekanta sig mer med begreppet ”existentiell tro” så kommer här några lästips. ”Existentiell tro – en kort introduktion till ett nyckelbegrepp”, ”Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv” och ”Kapitel 6: Existentiell tro” från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?DS.

PS 3. Det skulle vara intressant att få det existentiella och antropologiska trosbegrepp som antytts här granskat och kritiserat av teologiska proffs som fd. ärkebiskop KG Hammar, teologiprofessorerna Mattias Martinsson, Bengt Kristensson Uggla och Anders Jeffner. Och inte minst av religionsfilosofen Ulf Jonsson, professor och docent med begreppet tro som något av en specialitet. Vad är likheter och skillnader visavi den existentiella trosproblematik som antytts här och olika tolkningar av innebörden i ”kristen tro”- historiskt och på samtidsscenen? DS.

.

.

Publicerat i ateismfilosofi, ateistisk teologi, Existentiell livssyn, existentiell teologi, existentiell tro, Personligt, religionsfilosofi, Teologi, Tro-otro-icke-tro | Märkt , , , , | 2 kommentarer

Nr 129. Tema 7. Existentiell tro. Textsamtal med prästen Erik Stenberg-Roos.

Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” utifrån boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014, 2020) på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. På skrivarkurser betyder ”textsamtal” att samtala kring olika språkliga möjligheter att gestalta sin berättelse. Här betyder ”textsamtal” ett samtal i textform. Det är något annat. Genom ett helt oväntat initiativ förvandlades den mer än 20 år gamla nätboken till tryckt bok i slutet på maj 2020. Boken finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. och på Dillbergs i Kalmar (se fliken ”Bok2020”). Den finns också på ett flertal bibliotek. Fråga gärna efter den på ditt bibliotek. Boken finns även kvar som nätbok! Men där utan det nyskrivan förordet.

Skribenterna i textsamtalet är bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.

Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat. Han skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är en vecka till 10 dagar mellan inläggen. När det nu hunnit komma till slutet på december 2021 fortsätter textsamtalet, nu under Tema 8: Gud och gudsbilder. Det har tillkommit två nya ”textsamtalare”. Så under Tema 8 är det fyra personer som skriver. Nya är Olov Sandegård och Staffan Sandin som presenteras i ett Info innan Tema 8 körde igång. Efter fyra inlägg, ett av vardera ”textsamtalare”, så har samtalet pausats över helgerna. Runt den 15 januari rullar det igång igen efter helgpausen. Totalt har det i nuläget skrivits 52 inlägg sedan textsamtalet startade. den 26 juli 2020.

Tema 7. ”Existentiell tro” påbörjades den 25 augusti 2021 av Erik Stenberg-Roos och avslutades den 24 oktober efter 7 inlägg. Varje avslutat tema i textsamtalet redovisas i en blogg. Detta är den sjunde bloggen. Se sammanställningen i slutet!

Man är förstås välkommen att följa textsamtalet direkt genom att gå med i Facebookgruppen ”Existemtiell livssyn . kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Gruppen är offfentlig så man kan kolla utan att gå med i Facebookgruppen. Men man får då inga aviseringar om nya inlägg.

.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 07-textsamtal-07.png

.

1.  

Inlägg 1 (av 7 under tema 7).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.

Onsdagen den 25 augusti 2021!

.

Det här är nog det kapitel jag känner mej mest främmande inför när det gäller läsningen av ”Existentiell livssyn kristen tro”. Kanske skulle man väja för att diskutera saker som vi uppenbarligen har ganska olika uppfattningar om, men jag väljer att inte göra det.

Det är alltid intressant att diskutera begreppet tro. Det verkar väldigt ofta enkelt och klart vad deltagarna menar med ”tro”, men ju mer man diskuterar begreppet tycks det mej som att väldigt många människor har olika definitioner och tankar kring vad detta egentligen handlar om.

En sak jag noterat är att den vanligaste definitionen numera verkar vara ungefär ”försanthållande av satser” eller liknande. När detta används i kristen miljö måste människor, för att karaktäriseras som troende, klara av att ställa upp på vissa saker, dvs någon slags punktform av acceptans.    

Dessa punkter skulle kunna vara saker som ”jag tror på den kroppsliga uppståndelsen”, ”jag tror på ett liv efter döden”, ”jag tror på att Jesus är Guds son”, ”jag tror på att Jesus gick på vattnet” osv. Hur detta trosbegrepp kunnat få sådan genomslag är svårt förstå, men jag tror det beror på vår tid och vår kultur. Och på vårt pietistiska arv.

Jag är personligen mycket tveksam till denna variant av begreppet. 

För mej tycks det som att denna variant av ”tro” ständigt förflyttar tyngdpunkten i begreppet från Guds nåd till människans prestationer, vilket för mej är helt otänkbart. Som exempel skulle jag vilja ta dom satser jag nämnde ovan.

Vem klarar av att under hela sitt liv tro på dessa saker? Och vad händer när jag på något sätt inte, under en period eller hela livet, klarar av att tro på t.ex. att Jesus faktiskt gick på vattnet? Är jag inte kristen då? Eller är det så illa att jag inte ens får räkna mej till kristen? Risken är att det skapas en osund elitism, där vissa räknas och andra inte. Jag tycker tyvärr att det är ganska vanligt med denna elitism, iaf här på västkusten. Jag tycker att den varianten är vanligast inom konservativa kristna kretsar.

När man använder detta trosbegrepp anser jag som sagt att det läggs för stor vikt vid människans prestationer. Dom som klarar av att tro, att försanthålla satserna, dom är starka och duktiga och räknas. Men detta blir också allt för dom. När någon sorts tvivel kommer, har jag märkt att man ofta stänger in tvivlet i sej själv, vilket gör att man måste förtränga stora delar av det egna tankemönstret. Det innebär ofta att moral måste komma i andra hand, eftersom fasaden av att personen är en korrekt troende, måste hållas uppe.

Det finns också en risk att vid användandet av ovan karaktäriserade trosbegrepp försöker teologin leka filosofi. Jag menar att det är omöjligt. Filosofin bygger på logik och min uppfattning om filosofi är att det ofta handlar om att försöka leda saker i bevis.

Teologin, å sin sida, bygger på nåd. Jag menar att man inte växer i sin tro genom att bli bevisad om något, utan att man erhåller mer livserfarenheter, som man på något sätt införlivar i sin tro.

Jag tycker att en bättre definition på begreppet ”tro” skulle vara ”att knyta mitt livs berättelse till den kristna berättelsen” eller liknande. 

Att ”tro” skulle då kunna vara att aktivt och på något sätt leva i, och med, dom berättelserna vi har i bibel och tradition. Det är ju något som alla människor kan göra, eftersom dom berättelserna är ganska kända i ett kristet land, men då ingår också att utvecklas i dom berättelserna. Som kristen menar jag då att man växer som människa.

Man kan naturligtvis säga att det då blir ”för lätt” att karaktärisera sej som troende, vilket är en ganska vanlig kritik från konservativt håll. Men min erfarenhet är att så fort man öppnar kyrkor och vidgar begrepp, dvs låter många vara med, är det några få som tycker det är fel. Hos dessa uppstår då någon sorts variant av ”kognitiv dissonans” (dvs fler kommer till kyrkan, det är bra, men konservativa tycker inte om vad dom ansvariga för att flertalet hittat till kyrkorna sagt och gjort), bland konservativa kristna, vilket skulle kunna förklara varför dessa konservativa ständigt tycks vilja se sej som offer.

Men en stor fördel är att om man lever i dessa berättelser, måste man för eller senare fundera över vad som är specifikt kristet. Dom kristna berättelserna visar på skillnader mellan just kristendomen och andra religioner.

Vad detta handlar om är också vilken sorts teologi man känner sej bekväm med. Själv passar jag inte in i den typ av teologi som alltför länge härskat i Sverige, där ”tro” alldeles för enkelt knyts till människans förmåga eller prestation, något som t.ex. Luther var helt negativ till.  

Avslutningsvis skulle jag också vilja säga att jag inte heller nu känner mej bekväm med uttrycken ”traditionell kristen tro” eller ”klassisk kristen tro”. Jag menar att det helt enkelt inte finns. Men det är ju en sak vi diskuterat förut.

Missförstå mej nu inte. Jag tycker att kapitlet är intressant och jag läste det med stor behållning. Däremot delar jag alltså inte uppfattningen om hur begreppet ”tro” skall tolkas.

.

.

2.  

Inlägg 2 (av 7 under tema 7).
av Carl Gustaf Olofsson.
Fråga till Erik Stenberg-Roos.
Torsdagen 2 september 2021!

.

Tack Erik! Spännande att vi är igång igen efter sommaren. Om jag har räknat rätt är detta inlägg nr 43 sedan vi startade i slutet på juli 2020. Det har varit lärorikt, utmanande – och nyttigt för mig. Nu till saken. 

Ditt inledande inlägg kring begreppet tro både förbryllar och utmanar. Jag måste också rannsaka mig själv vad gäller oklarheter i den trosanalys som görs i Kapitel 6 “Existentiell tro”. Kapitlets grundfråga är: “Vad är centrum i den tro-otro-problematik som varit kristendomens livsnerv i två tusen år”(överst på s.202).

.

Prestationstro och otro. 

Du markerar tydligt, såväl i första stycket som i sista, att du är kritisk till hur jag tolkar begreppet “tro”. Men du berör inte med ett ord begreppet “existentiell tro” som är kapitlets nyckelbegrepp. Du gör däremot en utläggning kring en innebörd i begreppet tro som du avvisar. Jag håller helt med dig om att den form av “trosprestationer” du räknar upp inte beskriver och fångar in en “levande” kristen tro. Snarare är det en perverterad form av tro. Vi tycks vara ense på den punkten. Luther skulle sannolikt kalla det “otro”. Enligt Luther kan man ha en förvrängd och “felaktig” tro även om man tror på Gud, Jesu uppståndelse och ett liv efter döden. Han kallar den förvrängda “prestationstron” för otro! 

Du för sedan fram den intressanta tanken att för dig är “kristen tro” att leva i relation till de bibliska berättelserna. Du skriver: “Att ”tro” skulle då kunna vara att aktivt och på något sätt leva i, och med, dom berättelserna vi har i bibel och tradition.” Jag återkommer till detta att leva i och med de bibliska berättelserna. 

.

Existentiellt och teistiskt-metafysiskt.

Det förbryllar mig att du inte med ett ord berör nyckelbegreppet i Kapitel 6: “existentiella tro”. Man kan kort säga att kapitlets centrala tanke är att kristen tro i sin konkreta framtoning sedan begynnelsen har bestått av två komponenter som varit intimt och till synes oupplösligt sammanflätade. En  ”existentiell” sida: tror jag att vi som människor kan bli allt mer älskande, förnuftiga och ansvarigt delaktiga i världens välgång? Och en “teistisk-metafysisk” sida: tror jag att det finns en personlig Gud som handlar i historien, har inkarnerar och uppenbarar sig som Jesus?. I sin hardcorevariant ingår den räcka av “trosprestationer” du räknar upp. Gå på vattnet, jungfrufödsel, uppväcka döda, förvandla vatten till vin. 

I mitt försök till trosanalys sätter jag dessa båda trosbegrepp i relation till varandra. Jag ger ord åt det som efterhand blivit min personliga övertygelse – att när kristen tro och delaktigheten i kyrkans liv har gett näring för fördjupade upplevelser av mening, livsglädje, hemhörighet i tillvaron, engagerad delaktighet i världen väl och ve – så har den existentiella sidan i tron haft övertaget och varit riktningsgivande

OBS. OBS! att jag ibland har starka personliga övertygelser innebär inte att hävda att jag har rätt!!! Men det innebär att jag tycker att jag har så goda argument för mina analyser och ståndpunkter att det känns viktigt att få dom kritiskt granskade och insatta i ett offentligt samtal.  

.

Två kontroversiella antaganden. 

Det finns två teologiskt kontroversiella tankar i kapitlets trosanalys. Den första är att det hävdas att den teistisk-metafysiska sidan av kristen tro är ett sätt att försöka förklara och förstå de omvälvande och livsformande erfarenheter som tenderar att ta form när den existentiella tron har övertaget i den personliga livsprocessen. 

Utifrån denna tankefigur är dessa båda sidor av kristen tro – den “existentiella” och den “teistisk-metafysiska” – intimt och oupplösligt sammanflätade fram till skolastiken på 1300-talet. Då började olika föreställningar granskas och dissekeras med logiska verktyg från den återupptäckta grekiska filosofin. Då påbörjas en process där den existentiella sidan av tron började separeras från den teistisk-metafysiska. Denna seperationsprocess förstärktes med upplysningen och i moderna tid av filosofisk analys, litteratur, konst, den demokratiska rörelsen, arbetarrörelsen. Den existentiella sidan bryts successivt loss från den teistisk-metafysiska sidan. Det har successivt blivit uppenbart för allt fler människor att den livsfördjupande “existentiella tron” är oberoende av alla former av övernaturliga förklaringar.  

Problemet i dag är att det ännu inte finns några tydliga sociala strukturer som ser som sin uppgift att stödja utvecklingen och fördjupningen av människors existentiella tro. Det är min sorg att jag inte haft förmåga och mod att ta mer konkreta och handfasta initiativ för att sätta denna boll i rullning. I bästa fall är dock mitt skrivande och mina analyser ett litet, litet bidrag till en sådan kulturprocess. 

.

Nu den andra kontroversiella punkten. Med dessa två olikartade komponenter i “kristen tro” så har det genom historien också självklart uppstått spänningar och konflikter i såväl den enskilda människans trosliv som inom teologin, dvs tolkningarna och utläggningarna av innebörden i kristen tro. Den andra kontroversiella tanken i min trosanalys är min övertygelse om att när den kristna trons “teistisk-metafysiska” sida får övertaget över den “existentiella” sidan så kan kristen tro bli brutal och livsfarlig: korståg, inkvisition, kättarbål, häxprocesser, religionskrig och i nutid av inte alltför ovanlig manipulativ och deformerande “sektkristendom”. I “sektkristendomen” betraktas alltid den teistisk-metafysiska sidan som överordnad den existentiella varje gång det uppstår konflikt. Denna starka betoning av bibelordets och det övernaturligas primat (gå på vatten, jungfrufödsel, uppväcka döda etc) över den existentiella sidan i tron är enligt min mening destruktiv. 

Erik, jag är jättenyfiken på vad du så bestämt avvisar i min trosanalys. Är det att jag driver tanken att kristen tro genom historien har bestått av två intimt sammanflätade komponenter? Eller är det kanske svårsmälta tanken att jag menar att den bärande och livsfördjupande troskomponenten, den existentiella, successivt har visat sig oberoende av alla former av övernaturliga förklaringar?   

.
Att leva i och med de bibliska berättelserna.  

Nu till din syn på kristen tro visavi de bibliska berättelserna. Du skriver: Jag tycker att en bättre definition på begreppet ”tro” skulle vara ”att knyta mitt livs berättelse till den kristna berättelsen” eller liknande. Att ”tro” skulle då kunna vara att aktivt och på något sätt leva i, och med, dom berättelserna vi har i bibel och tradition.”

Det är en vacker och sympatisk beskrivning av en form av levande kristen tro. Jag känner igen det med värme från min uppväxt. Sara Lidmans två första böcker, “Tjärdalen” och “Hjortronland”, rymmer fantastiska gestaltningar av en levande, vardaglig relation till den komplexa och mångdimensionella väven av bibliska berättelser. Och Gamla Testamentets berättelser var minst lika viktiga som Nya Testamentets för de enkla människor som skildras. 

.

Behovet av kompass.

Men detta sagt så måste jag också vara bister tråkmåns. Vad var det för bibelord och bibliska berättelser som möjliggjorde korståg, kättarbål, inkvisition, antisemitism?? Vad var det för bibliska berättelser som möjliggjorde för Martin Luther att skriva sin förfärliga antijudiska skrift “Om judarna och deras lögner” (1543) som i vår tid blev ett “kristet stöd” för nazismens antisemitism och som 1941 övergick till systematisk förintelse. Vad var det för bibliska berättelser som gjorde att Luther betraktade den baptistiska döparörelsen, anabaptismen, som ett så allvarligt hot mot kyrkan, staten och samhället att han förordade dödsstraff för denna “trosavvikelse”. 

Jag förväntar mig inte att du ska svara på dessa frågor. Jag tar upp dom för att visa att väven av berättelser och bibelord inte är okomplicerad och oskyldig. Vi måste välja och ta ansvar för vilka bibliska berättelser vi tar till oss. Utan en stark och tydlig kompass som ligger “utanför” de bibliska berättelserna så kan de resultera i såväl en Franciskus som Martin Luthers antijudiskhet som en Jim Jones, ledare för den kristna rörelse som begick kollektiv självmord i Guyana 1978. 

Begreppet “existentiell tro” är enligt min mening ett litet teologiskt bidrag till att skapa just en sådan kompass. Så även analyserna av “samvetets, hjärtats och sanningens röster” i kapitel 2. 

Erik, vad har du för kompass? Vad ger du som präst och själavårdare för kompassråd till dina konfidenter. Om det skulle vara att i dessa val välja och sovra bland bibelberättelserna utifrån “sitt hjärta” så kommer du nog nära huvuddragen i den kompass jag med stora ordmängder försöker skapa i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. 

.

.

3.

Inlägg 3 (av 7 under tema 7).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.
Söndagen 12 september 2021!

.

Ja, det är roligt och intressant att vara igång igen. Tack för ett mycket tankeväckande inlägg. Jag får ut mycket av att läsa boken och att föra diskussion med dej. I många frågor är vi nog inte så oense, men jag tycker som du, det är viktigt att våga tänka och diskutera.

.

Något om tro och trosanalys.

För att säga något om vår diskussion om begreppet tro vill jag nog fortsätta säga att jag känner mej mer hemma i den beskrivning av begreppet ”tro” jag försökte skissa på i mitt första inlägg. I ditt intro till kapitlet  skriver du ”en analys av begreppet tro”. I ditt svar till mej skriver du att kapitlets grundfråga är ”Vad är centrum i den tro-otro-problematik som varit kristendomens livsnerv i två tusen år”.

Kanske är det så att vi diskuterar lite olika saker? Du vill i kapitlet diskutera de två begreppen, de två rubrikerna? Å ena sidan det du kallar för ”den teistiskt metafysiska tron” och å andra sidan det du kallar för ”den existentiella tron”? Medan jag diskuterade själva begreppet ”tro”?

Jag hittar faktiskt inte (vilket absolut kan bero på mitt dåliga letande) en analys av just begreppet ”tro”? Det förekommer alltid (?) tillsammans med ett annat uttryck. Jag skulle vilja veta vad som döljer sej bakom begreppet tro i din väld. Är en bra definition ”försanthållande av satser”? Eller är det något annat?.

Det är inte meningen att försöka styra diskussionen till något annat håll än vad du skissar på i kapitel sex, men jag funderar på om vi kanske siktar lite olika?

.

De två rubrikerna ”Den teistiskt metafysiska tron”
och ”Den existentiella tron”.

Jag tror jag förstår hur du tänker. Och jag vill verkligen säga att jag håller med dej om det allra mesta av det du skriver. Dessa två tankar menar jag att man kan skissa på även med andra ord. Det rotar sej väl i den oändliga diskussionen om lag och evangelium? Eller som exegeterna säger, ”De två bergens teologi”, dvs på från berget Sion kommer evangeliet, vilket rotas i tankarna från GT, medans från berget Sinai kommer lagen.

Jag håller också med dej i det du skriver om hardcorevarianter och avarter av kristen tro. Självklart har mycket elände skrivits i den teistisk-metafysiska tron, och självklart måste dessa saker bekämpas. Jag tycker också det är riktigt att sätta dessa två begrepp i relation till varandra, även om jag inte tycker att dom är så väsensskilda som jag uppfattar att du gör.

Även om jag känner mej mer hemma i det du kallar för ”den existentiella tron”, menar jag att båda behövs, alltså även en teistiskt-metafysisk tro. Särskilt om man, som jag, trivs med att fira gudstjänst, fundera kring kulten, kristna myter och riter osv.

Separationen mellan de två trosbegrepp delar jag till viss del, men inte helt fullt ut. Jag är övertygad om att det alltid funnits människor som, även om man karaktäriserar dom som inne i ”den teistiskt metafysiska skolan”, gjort sitt allra bästa för att försöka arbeta för en bättre värld. Luther gav oss många begrepp att fundera över. En sak han också sa var faktiskt att det ibland bara är att lyfta på hatten och fortsätta, även om man inte får svar på de frågor man önskar.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att en tro eller en religion inte är något i sej själv. Den blir alltid vad tolkarna gör den till. Vill vi framställa kristen tro som något man försöker kalla för ”den rätta läran” finns det mängder av bibelställen och exempel ur historien som styrker detta, som tolkarna menar svarar på frågan ”Vad är rätt?”.

Vill man däremot anamma den av dej mycket sympatiskt framställda ”Den existentiella tron” går det lika bra. Det är bara att hitta rätt bibelord och rätt historiska skeenden. Det är lite av detta jag har försökt säga när jag diskuterat om det skulle finnas något som kan kallas för den ”klassiska kristna tron”.

Jag menar att också att människan har en tendens att tro att just i sin tid är de aktuella och just nu diskuterade frågorna de allra viktigaste och mest livsavgörande. I vår tid är det trendigaste debatterna antagligen frågan om huruvida homosexuella människor ska få gifta sej eller inte, samt om hur mycket vi ska närma oss varandra i olika frågor om religionsmöten. Det är dock sällsynt att det blir lika hårda diskussioner och tydliga hot som när man öppnade nattvarden för kvinnor eller om prästers sakramentala handlingar var giltiga även under den s.k. Donatistiska striden. Diskussionerna var hårdare och råare förr, konsekvenserna också.

.

Övernaturlig

Du använder också ett uttryck som du kallar för ”övernaturliga förklaringar”. Jag är både positiv och negativ till det egentligen. Den kristna tron är till sin natur väldigt för en naturlig livshållning och mot övernaturliga förklaringar. Den kristna tron knyter oss till den här världen vi fått av Gud att leva i och förvalta. Självklart är det så. Men kristen tro är också övernaturlig, i den betydelsen att vi ska arbeta mot naturens lagar. Vi accepterar t.ex. inte att den svage rensas ut eller att man måste dö om man får cancer. Vi vill jobba emot det och fortsätta ge människor ett gott liv.

.

Kompass och själavård

Allt detta leder fram till den fråga du ställer och det jag själv funderar mycket över. Vad är min kompass, och som du uttrycker mycket väl när du tar exemplet från en själavårdssituation.

Mitt svar är nog lika tråkigt som du karaktäriserar ditt: jag menar att den bästa kompassen jag kan ha är en församling, ett sammanhang. Det är svårt att säga något om vilket sammanhang som är tillräckligt bra, men jag rekommenderar faktiskt ganska ofta Svenska kyrkans församlingar. Jag är dock mycket väl medveten om att vi har stora brister på många områden. Men det är sällan i alla fall jag hör talas om någon Knutbyliknande församling inom Svenska kyrkan. (Jag har just läst ”Kristi bruds slav”, om människor som gett bort över 20 år av sina liv till en sjuk lära).

De skulle ju vara frestande att säga till någon/några, ”gå hem och läs bibeln så får du svar”, men så enkelt är det inte. Exegetikprofessor Birger Olsson inledde en gång ett föredrag med att karaktärisera Bibeln som ”en mycket farlig bok”. Bibeln kan nämligen, som du gett exempel på, användas till att legitimera vilka vidrigheter som helst. Tar man förhållandet till Judar är det ett bra exempel tycker jag. Idag är konservativa kristna ofta mycket positiva till det judiska folket och den judiska tron. Jag tror att det är första gången i historien det är så. Annars är det vanliga att man är rädd för det judiska folket och menar att det var dom som dödade Kristus, vilket det finns solklart stöd för i Nya testamentet. Det är ett exempel. Vill man ha fler kan man läsa t.ex. ”Bibeltolkningens bakgator”, av Jesper Svartvik, det är som att gå omkring i en skräckkabinett, som någon sa.

Så mitt svar, som avslutning på detta inlägg, är att min kompass är mitt sammanhang, är min församling. Men för mej som troende är det alltså en församling där bibeln läses, diskuteras och grubblas över. 

.

.

4.  

Inlägg 4 (av 7 under tema 7).
av Carl Gustaf Olofsson.
Fråga till Erik Stenberg-Roos.
Tisdagen 21 september 2021!

.

Tack Erik! Jag känner att du med dina tankar och frågor gör detta med “tro” svårare och mer utmanande än jag hade väntat mig. Det är bra! Jag tvingas tänka ordentligt ut i “hörnen”. När jag läste ditt senaste inlägg första gången (inlägg 3) blev jag rejält störd av att du så tydligt läste in ett “försanthållande av sakförhållanden” i mitt försök till “trosanalys”. Men jag har efterhand som dagarna gått upplevt det som värdefullt med dina frågor till mig kring detta. Problematiken förtydligas ytterligare genom din tydliga markering av att tro som “försanthållande av sakförhållande” missar det väsentliga i “kristen tro”. Det är lite illa att det inte framgår tydligt att jag i långa stycken håller med dig. Det är en anledning till det viktiga med ett samtal som vårt: att se det oklara i vissa formuleringar och tankar och försöka dyka ner och klargöra “för mig själv”, för dig och för läsarna.

Vad är det jag försöker fånga in och ge ord åt?? Och vad har varit min starka drivkraft??

.

Kristen tro visavi livsbärande tro.

Man skulle lite funktionellt kunna definiera “livsbärande tro” som en konkret livshållning – handlingar, sätt att leva och föreställningar – som tenderar att fördjupa upplevelserna av mening, självrespekt, hemhörighet i tillvaron; som tenderar att fördjupa kvaliteter som omsorg, medkänsla, ödmjukhet, förnuft, förmåga till samarbete; som stödjer utvecklingen av vår förmåga och vilja att ta bidra till det gemensamma – med tid, kompetens och kreativa ideer.

Man kan säga att den livsbärande tron stödjer en personlig livsprocess i den riktning som antytts. “Den livsbärande tron” ger oss också stöd för att hålla vår mörka potential i schack. Det gäller hämndlystnad, hot, hat, destruktivt utagerande, girighet mm som kan bryta ner och förstöra såväl våra egna liv som andras.

Denna “livsbärande tro” tar primärt gestalt i människors liv som “levd tro” där det ofta inte känns speciellt viktigt att fundera över vad det är som konstituerar den praktiska livshållningen. Man bryr sig oftast inte om den kognitiva sidan av den “livsbärande tron” eller hur den lämpligen ska benämnas.

Sedan dyker det upp sådana konstiga typer som jag som upplever det som jätteviktigt att försöka förstå vad som konstituerar och kännetecknar denna “livsbärande tro”. Den ingår väldigt tydligt i min erfarenhetsvärld. Och min ingång är då den “gudlösa ateistens” livserfarenheter. Och i denna strävan att ge ord och kommunicera blir orden och det kognitiva förstås jätteviktigt. Det är däremot oviktigt för den konkreta, praktiska levda “livsbärande tron”.

För min del är det ett faktum att en sådan “livsbärande tro” kan ta form och fördjupas utifrån en helt sekulär, gudlös, ateistisk grundsyn. Slutsatsen har efterhand blivit att “den livsbärande tron” är en universell möjlighet. Den är oberoende av hur vi söker stöd för att hålla fast och fördjupa denna livshållning. Den är också oberoende av vilken religiös eller sekulär livstolkning vi håller oss med för övrigt.

Utifrån detta är en levande “kristen tro” ett sätt som den “livsbärande tron” kan gestaltas på på den samhälleliga scenen. Tyvärr kan kristna praktiker även ta form ´som en “livsförstörande otro”. Utifrån det existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för kan den “livsbärande tron”, utöver kristna och sekulära förtecken, även ta gestalt utifrån buddhistiska, muslimska, judiska, hinduiska tolkningsramar. Så även “den livsförstörande otron”.

Anm. att använda begreppet “livsbärande tro” är för mig helt nytt. Detta är första gången. Det är min förläggare Tomas Walch som har fört in begreppet “livsbärande tro” i min värld. Efter ett visst inre motstånd har jag alltmer börjat tycka att det är ett pregnant och nästan poetisk begrepp som bär mer “i sig själv” än begreppet “existentiell tro”. Man skulle eventuellt kunna säga att i “livsbärande tro” tenderar tyngdpunkten att hamna på det konkreta levda praktiska livet. När man använder begreppet “existentiell tro” hamnar tyngdpunkten mer på det kognitiva, tänkta, intellektuella. Slut anm!

.

Mer än tjugo års skav

Det var enormt förlösande för mig när jag 1990 började kunna sätta ord på det ordlösa “skav” jag levt med visavi det kristna arv och sammanhang jag lämnat. Jag var orubblig och tveklös i mitt “nej” till alla tankar på någon sorts personlig Gud, till att det skulle kunna finnas ett liv efter döden mm. Det handlade inte om att jag “tvivlade” – eller att jag var agnostiker. Det var rakt av att jag “inte trodde”! Det var så givet och enkelt att det överhuvudtaget inte bekymrade mig.

Skavet då?? Jo, det fanns en annan ordlös och märklig sida. I min sekulära, “gudlösa” livskamp upplevde jag mellan varven tydliga stråk av nära förbundenhet och släktskap med delar av det bibliska arvet av berättelser. Och även en hel del begrepp och talesätt levde. Plus att jag hade starka erfarenheter av djupt sympatiska trosmänniskor från min barndomsvärld som med engagemang, klokhet och värme tog del i livet och samhället. Erik, detta är en bekräftelse av din notering att det faktiskt finns personer med en väldigt uttalad traditionell teistisk-metafysisk tro som gör väldigt bra saker.

Hur kunde jag känna släktskap och förbundenhet med ett kristet trossammanhang som var så radikalt lämnat?? Det här området var så konstigt och tabu att det tog åratal innan jag hjälpligt började kunna formulera denna fråga. Vad hade denna känsla av släktskap för grund?? Var det knäpp nostalgi och sorg över något oåterkalleligt förlorat? Eller fanns det i detta skav kanske en nyckel till en djupare förståelse av mig själv och mina erfarenheter? Fanns det dessutom något universellt viktigt förborgat i detta “skav”?

Här kan det vara viktigt att påpeka att så avancerade frågor kunde jag inte formulera när jag levde mitt i skavet. Det var först först i efterhand när det mesta av den “kognitiva förståelsen” kommit hjälpligt på plats i ordens värld. Svaret var då: ja, det fanns verkligen något universellt viktigt i arbetet med att försöka förstå detta skav.

.

Ytterligare ett skav – Paulus.

Om man läser Romarbrevets 1:a kapitel får man en bild av hur Paulus ser på konsekvenserna av att “leva i otro”. Det är en komprimerad uppräkning av dåliga egenskaper och karaktärsdrag som då allt mer kommer att prägla en människas liv.

När Paulus ord i Romarbrevet återkom från glömskan långt upp i vuxen ålder blev jag upprörd i mitt innersta! Vad gäller mig själv och i stort sett alla de gudlösa, icke-kristna jag känner så har Paulus fel så det SKRIKER!

Det tog lång tid innan en helt överrumplande fråga tog form: kunde det vara så att Paulus var något viktigt på spåren vad gäller konsekvenserna av en “livsförstörande otro”? Eller att leva i “existentiell otro” som är det begrepp som används i kapitel 6?? Det ligger i så fall nära till hands att tänka att Paulus kraftfulla beskrivningar är hämtade från hans egna erfarenheter av att ha varit fast i denna “livsförstörande otro”. Och den omvälvande befrielse det var för honom att handfast och dramatiskt upptäcka den “livsbärande tron”. Hans liv förändrades på djupet! Men när han tycks binda denna erfarenhet till en externt handlande övernaturlig makt menar jag att Paulus har fel! Vad är det Paulus försöker säga?

Erik, hur ser du på Paulus beskrivning i Romarbrevets 1:a kapitel av otrons konsekvenser på en människas karaktärsdrag?

.

Begreppet “existentiell tro”

Det var som en uppenbarelse när jag 1990 för första gången vågade och lyckades sätta ord på den universella “livsbärande tron”. Nyckelordet blev begreppet “existentiell tro”. Det fanns tre tydliga influenser som hjälpte mig “över tröskeln”. Det var den engelske teologen John Macquarries bok “An Existentialist Theology”. Jag snubblade över den i en bokhandel. Det var rubriken som fångade mig! Svår engelska och jag begrep nästan ingenting. Den handlade om teologen Rudolf Bultmann och filosofen Martin Heidegger. Jag begrep dock så mycket att det började växa en känsla av att jag inte var totalt ensam i världen med mitt konstiga förhållande till mitt kristna arv.

Något år senare fick jag en viktig puff genom essän “Till frågan om Guds hand” av författaren Bengt Nerman (1922 – 2016). Den ingick i antologin “Postsekulariserat interregnum” (1990). Bengt Nerman skriver på ett ställe: “Ibland säger jag att jag vet vad det är att vila i Guds hand, och jag menar det. Och jag lägger till, vilket också är sant: men jag tror inte på Gud. Stor upprördhet, bland både ateister och kristna: jag är oärlig. Man kan inte, ja man får inte säga ”Gud” om man inte tror på Gud”.

Jag tror inte jag kan överskatta betydelsen av denna essä! Bengt Nermans pregnanta formulering fångade distinkt och enkelt min egen erfarenhet. Precis så! Ytterligare en viktig puff fick jag av prästen och professorn i religionsfilosofi, Hans Hof. Jag har tagit begreppet “existentiell tro” från honom.

.

Försanthållande och otro.

Jag hoppas att det blivit klart att jag menar att den konkreta, levda, livshållningen är primär när det gäller den “existentiella tron” (eller den “livsbärande tron”). Hur vi motiverar och förklarar denna konkreta livshållning i ordens värld är sekundärt. Det är också sekundärt på vilket sätt vi söker stöd för att hålla fast och fördjupa denna ´den existentiella trons livshållning’. Det viktiga är att livshållningen tenderar att stärka och fördjupa grundupplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron. Den stärker integritet och självrespekt, den ökar vår vilja att ta ansvar för det gemensamma. Den tenderar att göra oss mera ödmjuka, göra våra ögon varmare och mindre dömande, Etc!! Jag har dock en övertygelse om att vi är bättre rustade att hålla fast denna livshållning när vi utsätts för svåra påfrestningar om vi har gett ord åt dess kärna när det varit något sånär lugnt i våra liv.

Jag menar att när man talar om innebörden i “tro” måste man också på något sätt ge ord åt vad man menar med “otro”. Annars blir något avgörande viktigt hängande i luften.

Erik, du vill definiera tro som att leva i ett löpande aktivt förhållande till bibelns berätteler och att delta i gudstjänstliv och församlingsaktiviteter. Menar du att man lever i otro om man som sekulär person lever utanför denna kristna livssfär??

.

Vad är tro??

Som avslutning kan det vara läge att återvända till kärnfrågan. Jag formulerar några tankar från ett “universellt perspektiv”.

Kan man beskriva “tro” som en praktisk livshållning som bygger upp och fördjupar våra liv?? Och “otro” som en konkret livshållning som deformerar och förytligar våra liv?? Är “trons” signum att det är en väg för “hjärtats öppnande”?? Är “otrons” signum att det är en väg för “hjärtats förhärdelse”?? 

Är tro en livshållning som tenderar att fördjupa våra relationer – till livspartner, vänner, våra föräldrar, våra barn, till livsväven, till kunskap, till samhället, till planeten Jorden etc – och där denna “relationsfördjupning” pågår tills vi dör (eller blivit grovt dementa). Är allt fördjupande av relationer kopplat till en förstärkt upplevelse av mening? År “otro” en praktisk livshållning som får relationer att urholkas och efterhand vittra sönder?? Och som tenderar att ge näring åt upplevelser av meningslöshet och som ökar chanserna för att de svarta känslor som korsar vår livsväg ska få fäste och börja styra våra liv.

Det är spännande frågor! Och det känns viktigt att via dina tankar och problematiseringar stimuleras att tänka vidare och formulera mig på nya och lite annorlunda sätt.

Sist upprepar jag min tidigare fråga till dig Erik. Vad lägger du från ditt perspektiv in i begreppet “otro”?? Jag är nyfiken!!

.

.

5.

Inlägg 5 (av 7 under tema 7).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.
Lördagen 2 oktober 2021!

.

Tack för ett långt och mycket tankeväckande inlägg. Som student fick jag ibland uppgiften att diskutera fenomenet ”hitta evangelium” i texter. Jag slås ibland av den där tanken att jag undrar vem av oss som passar bäst till att karaktärisera sej som kristen förkunnare och vem som passar bäst till ateist… Ibland tycker jag att det du skriver i boken och i våra replikskiften här, är betydligt viktigare och mer livgivande än det jag själv kan formulera och ge till andra människor. Jag tycker att du ofta ”hittar evangeliet”. Jag ska försöka diskutera ditt långa, intressanta och välskrivna svar.

.

Tro och otro ur ett Paulinskt perspektiv, Romarbrevet 1

När det gäller tro och otro skulle jag vilja börja med att säga, att jag menar att det genom tiderna funnits många självgoda och destruktiva människor som varit övertygade om att dom levt rätt och riktigt. (Jag faller dessutom själv för detta i många situationer och perioder).

.

Livsbärande tro

Jag är beredd att i väldigt stor utsträckning ge dej rätt. Jag anser, precis som jag uppfattar att du gör, att det finns människor som både är en del av, men också lever i, det du kallar för en livsbärande tro. Hela mitt system ger uttryck för en önskan att leva konstruktivt och i samklang med andra människor och hämta stöd från min livsbärande tro.

När någon ska försöka förklara hur man tänker och funderar kring frågorna om vad en livsbärande tro är, menar jag att man är obönhörligen fångad i sin aktuella språkliga kontext. För visst sitter mycket av både våra problem och möjligheter i språket?

Hur uttryckte man i en miljö för 2000 år sedan, där poesin, myten och berättelsen hade helt andra ställningar och betydelser än i vårt samhälle, att man förstått något livsavgörande och vill leva sitt liv på ett sätt? Och att detta sätt kanske är helt nytt för den individen/gruppen? Jag menar att man naturligtvis använde sej av det tillgängliga materialet: Man skapade och tolkade berättelser. Man ville ge människor en livsbärande tro. Däremot tror jag inte att man behövde använda ordet Gud. Det du beskriver och känner igen dej i, t.ex. texten från Nerman du refererar till, påminner väldigt mycket om det jag vill leva i. Men för dej är det viktigt att ”slippa ordet Gud”, för mej är det viktigt att använda ordet Gud?

.

”Gud”

Jag tror att om hela min omgivning använder ett språk där t.ex. begreppet ”Gud” är någon slags självklarhet vad gäller t.ex. andlighet, då kommer jag också att göra det. Men sedan kommer ju nya generationer och nya kulturer och då måste ju det självklara definieras igen?

Jag har varit inne på tanken förut, men jag vill ge uttryck för den igen; av alla Gudsbilder som finns representerade i bibeln, känner jag mej påfallande ofta mest hemma i det som sägs i en del av Apostlagärningarna, ”ty i honom är det vi lever, rör oss och är till”. Inget krav på att bekänna ett visst namn, bara en markering av att ”Gud” är vår existens. För mej är det en nyckel till tanken om det du kallar för en ”livsbärande tro”, ett uttryck som jag f.ö. tycker är mycket väl valt.

.

Språket och händelsen

Jag skulle vilja fokusera på språket och hur vi tolkar texter. Vad händer om man t.ex. betraktar en händelse där en människa faller och tuggar fradga och sedan är dödstrött?? I den tiden kallade man det för ”demoner”, i vår tid lika väl för ett epileptiskt anfall. Vad kallas det för om 2000 år? Antagligen något som då kommer att vara aktuellt.

.

Språket som förkunnelse vs konstaterande

När Jesus ibland citeras om hur han uttryckt sej om människor, kan man tolka det som att Jesus, med mycket sorg i hjärtat konstaterar något om den stackarn, hur hennes/hans liv är hitom döden.

Men en annan tolkning av samma utsaga, kan vara att Jesus framställs som en vettlös galning, eftersom vi ofta förutsätter att Jesus pratar om en existens efter döden.

Som exempel på detta skulle jag vilja ta ett kapitel ur Matteus. I 23 finns de berömda ”Ve-ropen”. Man kan naturligtvis tolka det som att Jesus är arg och skriker, gapar och hotar de människor han talar om. Detta har gjorts i min Schartauanska bakgrund. Men man kan lika väl tolka det som att Jesus med sorg i hjärtat konstaterar att dessa dömande människor, har ett riktigt dåligt liv. Dömande människor mår nämligen inte bra, psykiskt sett.

.

Språk och motsatser

Och mer apropå språket, jag tror att t.ex. en sådan sak som ”sekulär andlighet” kanske är självklar idag när vi låtit filosofin och kravet på logik flytta in i teologins korridorer, men jag tror inte det var så tidigare. Där lät man nog andlighet i stor utsträckning vara en del av livet inom Gud, inom existensen, iaf med det Gudsbegrepp jag skissade på ovan utifrån Apostlagärningarnas text. Precis som sekularism och tvivel. Det var självklara delar av en vardagstro.

.

Den livsbärande tron

Ett sätt att för mej att tänka mej den livsbärande tron, är att helt enkelt försöka vara välvilligt inställd och tro att vissa instanser vill mej väl och berikar mitt liv. Jag kallar mej t.ex. kristen och lever en stor del av min tankevärld utifrån ett judisk/kristet berättelseperspektiv. Jag uppfattar att det är min livsbärande tro. Jag önskar att den tron ska göra mej till en bättre människa, en fungerande människa, som klarar sitt eget liv iaf någorlunda, samt också stöttar och hjälper andra. Om jag gör det rakt motsatta, dvs lever mitt liv destruktivt och förnedrar och dömer andra människor, då kommer jag att leva i otro och mitt liv kan mycket väl karaktäriseras som Paulus beskriver i Rom 1, dvs ett liv i ”otro”.

.

Livets mening i en historisk religion

Jag tror också att man i dessa religionsmötestider måste våga prata om vad som är skillnaderna mellan religionerna. Jag tror t.ex. att en livsbärande tro inom de historiska religionerna, på något sätt markerar att livets mening finns hitom döden och att den skapelse vi lever i och av är god, given oss av Gud (som också är god). Jag tycker det är en tolkningsnyckel till de texter vi läser hos t.ex. Paulus.

.

Otro

Men så kommer då detta med ”otro”.

När jag var ung och naiv trodde jag att det per automatik innebar goda och trevliga miljöer om man var kristen, en sund och fin lära, samt välvilliga människor osv. Det var naturligtvis en villfarelser. När individer eller grupper proklamerar saker som ”jag jobbar i Jesu namn”, ”här håller vi oss till bibeln”, ”i kyrkan är alla välkomna och älskade” osv osv, innebär det inte att den livsbärande tron finns där. Så enkelt är det inte.

Jag har fått träffa människor som efter åratal av kamp och försök att vara en del av en kyrka eller en tro lämnat försöken – och då börjat må mycket bättre. Min uppfattning är att det finns mängder av kyrkor och sammanhang som absolut inte ägnar sej åt den livsbärande tron, som du (och i viss mån jag) försöker skissa på. Där ägnar medan sej åt exakt det som Paulus genomskådar, nämligen uppräkningen mot slutet av Rom 1, med systematisering i Rom 1:30. Vi i kyrkan kan också skapa otro.

Du skriver: ”Menar du att man lever i otro om man som sekulär person lever utanför denna kristna livssfär?? ” Nej, det menar jag inte, inte med dom definitioner jag skissat på ovan.

Jag skulle också vilja säga att dessa mina funderingar kring tro och otro innebär att faktiskt svara ”ja” på alla de frågor du ställde mot slutet av ditt inlägg.

.

Den smala vägen och den livsbärande tron

Avslutningsvis skulle jag vilja säga en sak jag funderade mycket på under perioder av mitt liv. Jesus talar vid ett tillfälle om något han kallar ”den smala vägen”. I Matt 7 säger han ”Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den”, för att så fortsätta att prata om falska profeter. I Schartauansk förkunnelse, som jag är uppvuxen i, innebar alltsom oftast ”den smala vägen” att undvika att göra en massa saker. Jag uppfattade, att en praktiskt utlevd kristendom innebar att inte röka, inte dricka alkohol, inte ha sex före äktenskapet, inte svära, inte ljuga, inte mörda osv osv, hela katalogen. En stor samling regler att följa med andra ord. Idag tänker jag tvärtom. Det jag skissade på måste ju vara den breda vägen? Alltså det enkla livet?

Det är inte speciellt svårt att leva sitt liv, helt förkrympt och så följa en massa regler som gör mej till en halv människa, en bråkdel av vad jag skulle kunna vara? Så är det många som lever sitt liv, t.ex. under parollen ”väl äger jag ingenting här, men en herregård ovan där”. Man siktar alltså på någon slags existens efter den fysiska döden, som en belöning för ett liv här på jorden. Jag tycker att det är en variant av ”otro”, en livsförnekande tro.

Den smala vägen däremot, är att vandra i det vi kallar för ”den livsbärande tron”? Att t.ex. acceptera att jag kan ha fel, jag måste fråga andra människor, jag måste interagera med andra människor, jag måste inse att det finns flera vägar till ett gott liv, att livets mening är förlagd hitom döden, att helt enkelt acceptera att nåden är viktigare än lagen. Det är få som finner den vägen, men den leder till livet. Denna den smala vägen kanske producerar en livsbärande tro, som håller att leva på, inte bara för personen själv, utan även andra som kommer i kontakt med den person som lever i sin livsbärande tro?

När poeterna ska försöka beskriva dessa tankar om tro, som Bengt Nerman är inne på, kommer det uttryck som

I hear the ancient footsteps like the motion of the sea
Sometimes I turn, there’s someone there, at times it’s only me
I’m hanging in the balance of a perfect finished plan
Like every sparrow falling, like every grain of sand
(från nobelpristagare Zimmerman)

Eller den mer ångestladdade Pär Lagerkvist:

”Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro?
Som uppfyller hela världen med din frånvaro? …

Andra får ro hos dig.
Andra brinner i din eld, vilar i dina lågande armar.
Men vad är deras lycka
mot min tomhet,
deras glödande förening med dig
mot min ensamhet…”

Ja, vad svarar man? Jag kommer sällan längre än att stämma in i tanken ”Om Gud finns, så finns han inte”. Inte så aktuellt språk nu längre när allt ska vara könsneutralt och så även Gudsbegrepp, men jag tror du förstår vad jag menar.

Sammanfattningsvis menar jag att vi är fångade i det mest befriande, nämligen ett väl fungerande språk. En livsbärande tro leder till ett gott liv i samklang med existensen/Gud och andra människor. Det håller att leva på och vila i, vilket man t.ex. kan uttrycka med att jag lever i guds hand. Motsatsen, en livsförnekande och begränsande tro, leder till inskränkthet och ett förkrympt liv.

Alltså: Är det så, att du och jag försöker beskriva samma sak när vi diskuterar en livsbärande tro, samma tillstånd, men vi använder olika ord?

.

.

6.  

Inlägg 6 (av 7 under tema 7).
av Carl Gustaf Olofsson.
Fråga till Erik Stenberg-Roos.
Torsdagen 14 oktober 2021!

.

Tack Erik för ditt intressanta och tankeväckande inlägg. Spännande att du för in den bibliska metaforen “den smala vägen” och relaterar det till “livsbärande tro”. Jag har länge haft en stark och positiv anknytning till metaforen “livets väg”. Och innan jag fortsätter måste jag kolla i bokens sakregister om “livets väg” finns med.

Livets väg finns med i registret! Jag har inte pejl på alla detaljer i boken. Så jag känner både lättnad och en viss stolt tillfredsställelse. Uttrycket “den smala vägen” finns däremot inte med i registret. Jag har inte tänkt på det förrän nu. Du antyder att du tycker att uttrycket “den smala vägen” har en problematisk sida. Om jag förstår dig rätt menar du att det är alltför lätt att tolka det i termer av regler kring vad man får och inte får göra. Och att dessa regler tenderar att snäva in och snörpa livet. Jag anar att det är samma anledning till att uttrycket “den smala vägen” aldrig fått fäste i min tankevärld. Jag håller med dig i din problematisering av “den smala vägen”.

.

Livets väg

“Livet väg” är i min språkvärld ett öppet och poetiskt uttryck. Om man lever så att upplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron fördjupas; så att vår förmåga till omsorg, medkänsla och samarbete växer; så att våra relationer till familj, vänner, samhälle, livsväv, kunskap vidgas, så befinner man sig på “livets väg” enligt mig och “den existensdynamiska teologin”. Och detta helt oberoende av vilken livstolkning man håller sig med. Det är alltså oberoende om man tror på några högre makter utifrån den ena eller andra religionen eller är ateist.

Det är viktigt att betona att förstärkningen av de kvaliteter jag tar upp gäller över tid. I det korta perspektivet finns det berg och djupa dalar. Det är frågan om en grundriktning som mellan varven rymmer konflikter, svårigheter, nederlag, feghet, svek, skuld, tillkortakommanden. Men på “livets väg” finns alltid ett återupprättande av självrespekt, värdighet och livsglädje inom räckhåll. Detta gäller även om man är gudlös ateist! Ibland är det lätt och självklart! Ibland är det svårt “att hålla sig på vägen”. Man måste hålla i ratten oavsett om det är en rak och bred motorväg eller en smal och krokig väg på bystan. Om man orienterar måste man med hjälp av kompassen hålla grundriktningen även om man ibland tvingas till omvägar på grund av täta snår eller alltför svår terräng.

.

Evangeliet

Vi tycks överens i det mesta. Och det värmer på ett speciellt sätt med dina generösa ord i början och när du i slutet på första stycket skriver att du tycker att jag i min sekulära, existentiella livstolkning “ofta hittar evangeliet”. Det får mig att tänka på en gammal idé. Att någon skulle göra en “Evangelieantologi”. Bjuda in typ 20 eller 30 personer att skriva max 5000 tecken om vad man ser som den bärande kärnan i “evangeliet”, det glada budskapet! Teologer, präster, lekmän. Religionsvetare, författare, poeter. Aktivt kristna, livsengagerade ateister som jag själv, författare med ett engagerat förhållande till det kristna arvet, personer med andra kulturella-religiösa rötter utöver det kristna. Muslimskt, buddhistiskt, judiskt, hinduiskt! Man skulle inte få läsa de andras bidrag förrän i den färdiga boken. Idén har förstås byggt på att jag själv skulle få skriva ett bidrag!

Men jag vill ändå problematisera – eller nyansera ditt sätt att kontrastera “livsbärande tro” och “otro”. Jag återkommer till det.

.

Livets väg kontra livsbärande tro.

Vad är hönan, vad är ägget? Hur förhåller sig “livets väg” till den “livsbärande tron”? Ett sätt att närma sig problemet är att tänka väldigt konkret och pragmatiskt: man har en livsbärande tro om man ärligt försöker vandra livets väg (inräknat snubbel och snedsprång). Detta oavsett vad man själv tänker om saken. Det vill säga att om de kvaliteter jag har berört ovan är de långsiktiga konsekvenserna av ens personliga livshållning så befinner man sig utifrån mitt sekulära, existentiella perspektiv på livets väg oavsett vad diverse pastorer, teologer och präster kan tycka om saken. Man kan utifrån detta perspektiv säga att det är fullt möjligt att vandra “livets väg” även om man för sin personliga del vägrar att använda såväl metaforen “livets väg” som det för många laddade begreppet tro.

Men om vi håller oss till de ord och det språk vi använder här, du och jag, så kan man ställa ett par frågor. Är det den livsbärande tron som ger näring och kraft att vandra livets väg? Eller är det just detta att man vandrar livets väg som utvecklar och fördjupar den livsbärande tron?? Eller finns det någon sorts dynamisk relation mellan dessa båda delar? Kan det i vissa situationer och perioder vara så att det praktiska, konkreta, levda – livets väg – är det som bär och fördjupar den livsbärande tron? Kan det i andra situationer vara den livsbärande tron som ger en stöd för att hålla sig på spåret??

.

Språket

Du skriver klokt om språket. Både historiskt och i den pågående samtiden. Javisst, vi är, som du skriver “obönhörligen fångad i vår aktuella språkliga kontext. För visst sitter mycket av både våra problem och möjligheter i språket?”. Orden och språket kan öppna nya dörrar och hjälpa oss att se bättre. Men det kan också osynliggöra och förblinda. Och vi har inget entydigt facit att för vad som är det ena eller det andra.

När man försöker göra religiösa eller ideologiska urkunder till ett sådant facit så bidrar man till att krympa människor. Men vi är inte helt fångade i det existerande samtida språket. Det samtida språket sätter ett ramverk och är en förutsättning även för nya ord, begrepp och tankar. Utan ett litet mått av spelrum i det förhärskande samtida språket skulle jag förstås inte kunnat skriva boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Jag inbillar mig att en del av bokens analyser och nyskapade begrepp kan hjälpa till att synliggöra en del viktiga saker för en och annan läsare. Fel eller rätt så har detta varit den primära drivkraften för bokens tillkomst.

När det gäller kristendomens och bibelns tillkomsthistoria håller jag med dig. Inom ett, då för 2000 år sedan, givet ramverk av föreställningar skapade man nya riter, berättelser och gemenskapsformer som innebar något nytt, som hjälpte människor att “få syn på” att det fanns en livsväg, ett förhållningssätt till livet, som fördjupade upplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron.

.

Jesu verop!

Intressant med din minimalistiska utläggning av Jesu ve-rop. Jag har inte mött denna tanke förut. En beklagande sorg som underton i stället för hårda domsord. Är det din egen tolkning? I vilket fall så är detta perspektiv spännande och intressant för mig. jag som mellan varven ägnar mig åt en rejält kritisk dialog med Jesus kring delar av hans handlingar och förkunnelse.

.

Självrespekt, integritet, värdighet

Du skriver att du önskar att den livsbärande tron ska gör dig “till en bättre människa, en fungerande människa, som klarar sitt eget liv iaf någorlunda, samt också stöttar och hjälper andra. Om jag gör det rakt motsatta, dvs lever mitt liv destruktivt och förnedrar och dömer andra människor, då kommer jag att leva i otro och mitt liv kan mycket väl karaktäriseras som Paulus beskriver i Rom 1, dvs ett liv i ”otro””.

Det är intressant hur vi uttrycker oss. Du uttrycker att en viktig del i din tro är en förhoppning om att den ska hjälpa dig att bli en “bättre människa”. Jag noterar att jag aldrig använt formuleringar som en önskan att bli en bättre människa eller en godare människa. Mina grundformuleringar är att försöka leva så att en grundton av självrespekt och värdighet bibehålls och kanske fördjupas. Och att leva så att jag kan se mig själv i ögonen när döden står för dörren, Och detta innebär i sin tur att leva med frågan om vad som krävs av mig och mitt förhållningssätt till livet för att kvaliteter som självrespekt, integritet och värdighet ska utvecklas och fördjupas.

Ett svar som växt fram utifrån mina livserfarenheter är att det är nödvändigt att försöka odla och fördjupa “delaktighetens livshållning”. Det presenteras sammanfattande i bokens introduktion. Försöken till svar är inte oviktiga. Men det viktigaste är att fortsätta att hålla grundfrågan levande: vad krävs av oss för att dessa kvaliteter ska utvecklas och fördjupas?

Våra svar är alltid något av provisorier. I bästa fall provisorier på väg mot allt större sanningslikhet. De kan utvecklas och få mera bredd och djup genom den prövande kritiska dialogen. Som vårt “textsamtal” här!!

Du skriver i citatet ovan som om det finns en tydligt val mellan “livsbärande tro” och “otro”. Jag tror det är en förrädisk bild. Den otro som Paulus beskriver är från mitt perspektiv resultatet av en lång och vanligtvis mångårig livsprocess. Om vi banaliserar de inre kraven från “samvetets, hjärtats och sanningens röster” från det ena eller andra perspektivet. Religiöst, ideologiskt, vetenskapligt – så kommer den inre kompassen successivt att sättas ur spel. Relationer av olika slag urholkas. Förutsättningarna för viktiga grundkänslor av mening, stunder av livsglädje, hemhörighet i tillvaron undermineras. Konsekvensen är att fästytan ökar för girighet, hämndlystnad, hänsynslöshet, att ta för sig när man kan etc etc. Från mitt perspektiv handlar detta om en livsprocess som kan sträcka sig över år och årtionden innan man har utvecklat den livshållning Paulus beskriver som konsekvenserna av “otro” i Romarbrevets första kapitel.

Denna “likgiltighetens” eller “den existentielle otrons” livshållning, som är de begrepp som används i boken, kan däremot brytas från den ena dagen till den andra. Jag har försökt mig på en beskrivning av denna “omvändelse” i avsnittet “Från flykt till ansvarighet” i Kapitel 2. Denna deformerande livsprocess kan enligt bokens analyser ibland utvecklas så långt att resultera blir ondska.

Jag tror inte att vi är direkt oense. Men det känns viktigt att ta upp. Jag skulle nog lite krasst vilja säga att du inte längre kan välja “otrons” livshållning. Snedsteg och mer eller mindre destruktiva impulshandlingar ingår i konceptet. Men det är något radikalt annorlunda än att fastna allt djupare i otrons eller “likgiltighetens livshållning”.

.

Många vägar?

Du skriver med en insiktsfull ödmjukhet att om man har en livsbärande tro måste man inse att det finns många vägar till ett gott liv.

Något skaver ändå! Finns det många vägar till ett gott liv?? På ett språkligt plan håller jag med dig. Det finns många språkvärldar – religiösa och sekulära – som kan fungera som stöd för att leva ett gott liv, som stödjer mognad, som stödjer en fördjupning av integritet och självrespekt.

Men på ett grundläggande existentiellt plan så håller jag inte med dig! Jag hävdar grovt och kort att förutsättningen för ett “gott liv” är att vi all vår bristfällighet försöker förhålla oss ansvarigt och existensutforskande. Det är det jag försöker visa genom analyserna i kapitel 2 och kapitel 3 i boken.

Hur vi sedan ger ord åt detta är förstås utan betydelse. Man kan helt spola den språk- och begreppsvärld jag skapar i boken. Men utan det konkreta, vardaglig förhållningssätt som detta innebär så kan vi enligt min mening inte vara på en väg som kan ge ett gott liv i den mening du och jag vill ge detta. Att jag sedan förstås kan ha fel är en annan sak. Men som läget är i detta nu är detta en stark personlig övertygelse. Erik, du får gärna försöka rubba denna övertygelse.

Erik, hur ser du på denna problematisering av att det finns många vägar till ett gott liv?

.

Några avslutande ord om Gud och icke-Gud

Du markerar tydligt att användningen av ordet Gud är en grundsten i din livsbärande tro. Och det är helt okej för mig. Det är min fasta övertygelse att man kan befinna sig på “livets väg” även om man tror på Gud. I din form – “det är i honom vi lever och är till” – eller mera handfast termer av en högre makt som kan ingripa och handla i våra liv. Så länge våra språk- och berättelsevärldar, religiösa eller sekulära, hjälper oss att vandra “livets väg” så ingår vi i samma universella livsgemenskap! Jag tror det skulle vara väldigt värdefullt med strukturer – lokalt, nationellt och globalt – där människor som genom sitt konkreta förhållningssätt till livet ingår i denna ”universella livsgemenskap” kan hitta varandra och få stöd av varandra!

Erik, vad säger du om den universalistiska utläggning av metaforen “livets väg” som varit något av grundtemat i detta inlägg.

.

7.

Inlägg 7 (av 7 under tema 7).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.
Söndagen 24 oktober 2021!

.

Det är alltid roligt att försöka skriva ett bidrag. Jag tycker vi resonerar på någorlunda liknande sätt, vi har ungefär samma mål i vår vardag och med våra liv? I alla fall på det som antagligen skulle kunna karaktäriseras röra sej på ett metateoretiskt plan. Det senaste har jag dock börjat fundera på om det är en styrka eller en svaghet? Kanske skulle du ha försökt få tag i en kristen människa med en annan gudserfarenhet än jag? Hade det blivit mer spänst i diskussion, när utbytet blir mer debatt och mindre just resonemang?

Nåväl, jag tycker detta är meningsfullt och jag lär mej mycket av våra diskussioner.

Denna gång tänkte jag försöka hålla mej något kortare. Jag tänkte avsluta detta tema med ett par kommentarer till ditt senaste inlägg, för att sedan föreslå det stickspår vi tidigare talat om, nämligen att bjuda in till en större begreppsmässig diskussion, vad gäller begreppet ”Gud”. Denna inbjudan skulle gälla även de som kommenterat våra samtal.

Först vill jag säga att jag på väldigt många sätt delar de uppfattningar du gav i ditt senaste inlägg.

.

Livets väg och den livsbärande tron

Du skriver vackert om det livet vi lever här. Jag tycker att det är ett växelspel mellan de två storheterna. Att vandra livets väg kan naturligtvis medföra en en livsbärande tro. Man blir stärkt i vad man nu tror på, eftersom man får näring till denna tro hela tiden. Och självklart kan det även vara tvärtom.

Men det blir ett problem, hur man än resonerar tycker jag. Och det är just det här begreppet ”tro”.

Jag har väl förhoppningsvis lyckats kommunicera ut en del av hur jag tänker mej min ”tro” eller vad ”tron” skulle kunna vara för andra människor.

Men tron kan se ut på så många sätt, det finns väl näst intill lika många sätt att tro på, som det finns troende? Hos den ena är tron ett sätt att orka med cancern i kroppen, hos någon annan är tron ett sätt att få ett bättre ekonomiskt liv, hos ytterligare en är tron om att Gud ska skicka en livskamrat det avgörande osv osv.

Vem har sagt att just jag har rätt? Jag har mött många människor som har en extremt naiv och näst intill korkad ”tro” enligt mitt sätt att se på saken, men uppenbarligen håller den att leva på. Dom orkar med vilka svårigheter som helst. För mej ofattbart, men för dom den viktigaste delen i en plågad vardag.

.

Om nyanser i talspråk och avsaknaden av dom i skriftspråk. 

Ja, det är min egen tanke, men för mej är den självklar. Det finns ännu tydligare exempel. Man kan t.ex. ta det som ibland omnämns ”Matteuseffekten”, dvs ”den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har”. Sägs det som ett sorgset konstaterande om hur livet har utrustat oss människor är det fullt begripligt vad Jesus menar, sägs det som ett hot eller som ”så här vill jag ha det”, blir uttrycket outhärdligt att ta till sej.

Men vi får inte veta vad, eftersom skriftspråket inte får med nyanserna i talet. Vi har bara bevarat just de textraderna i våra biblar. 

.

Många vägar? 

Jag tycker nog att det finns flera vägar till ett gott liv. Men som strikt lutheran, om man nu tar in en religiös tanke i resonemanget, menar jag att det inte finns någon väg alls till det goda livet (Om man med det goda livet, den goda existensen, menar ”Gud”, vilket jag påfallande ofta gör). Då finns endast Guds väg till människan.

Men annars menar jag också att ”det goda livet” s.a.s. kan drabba en människa. En förtvivlad människa med ett riktigt bedrövligt liv kan bli av med sin cancer, vinna på lotto och betala sin skulder, en människa som ställt till det för sej rejält, kan träffa någon som utgör en förebild osv. Men självklart är det mycket lättare och vanligare om människan är ansvarig och existensutforskande.

.

Livets väg 

Avslutningsvis skulle jag vilja kommentera begreppet ”livets väg”. För mej är ”Det eviga livet” det liv som framlevs här på jorden. Det är ett liv vi inte kan välja om vi vill höra till eller inte. En gåva, att göra något av, men också en möjlighet att kasta bort eller förstöra.

Livets väg ser nog trots allt olika ut för olika människor. Jag tror att man själv ska få avgöra om man lever ett gott liv, dvs om man går på livets väg. Sedan måste vi andra få ha åsikter om det också. Jag skulle tro, vilket jag varit inne lite på förut, att historiska massmördare menade att dom levde ett gott liv, dvs dom gick på livets väg. Dom tog ansvar, menade dom, och världen blev bättre i samband med t.ex. Saddam Husseins eller Hitler/Stalins massmord. Jag hoppas ingen annan menar så. Men att komma överens om vad det innebär att gå på livets väg och leva ett gott liv, för det behövs många samstämda parametrar? Jag tror t.ex. att du och jag resonerar ganska lika om ett gott liv och livets väg, men det krävs en slags kulturell överenskommelse för det.

Ser fram mot även nästa tema, då vi vi gör ett litet stickspår.

Slut på tema7!

.

Fortsättning följer!

Den 16 november påbörjades Tema 8: Gud och gudsbilder, av Erik Stenberg-Roos. Den mera omedelbara anknytningen till boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” släpps tillfälligtvis och två nya textsamtalare har tillkommit, Olov Sandegård och Staffan Sandin. Dom presenteras på Facebook i ett info inför starten av Tema 8. Innan Tema 8 gjorde paus inför helgerna så hade det skrivits 4 inlägg, ett vardera av de fyra ”textsamtalarna”. Runt den 15 januari rullar det igång igen.

Vill du följa textsamtalet efterhand som inläggen publiceras så är du välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp”.

Santalarna. En presentation.

Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats när det hunnit bli slutet av december 2021. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012. Coronapandemnin har varit avgörande för idéen om ett textsamtal. Den första tanken var ett eller två “scensamtal” inför publik. 

Erik Stenberg-Roos.

Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han har tjänstgjort i Thailand i mer än tio år. SKUT:s verksamhet i Thailand pausades 2021 och är under utredning. I maj 2022 tillträder Erik Stenberg-Roos som föreståndare för Åhs Stifts- och konferensgård som ligger mellan Uddevalla och Lysekil. Det är fascinerande att en del av detta ”textsamtal” har försigått tvärs över nästan halva jordklotet.

Erik Stenberg-Roos var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst. Han började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999. 

Carl Gustaf Olofsson

Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till våra existentiella livsfrågor. Ett huvudtema är spänningen mellan å ena sidan det gudlöst engagerade existentiella och å andra sidan det traditionellt kristna.

Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld (fribaptistsamfundet) har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig gärna ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.

PS. Författarsamtal våren 2022!

Tisdagen den 29 mars 2022 kl 18 samtalar Carl Gustaf Olofsson kring sin bok ”Existentiell livssyn – kristen tro?” på Kalmar Stadsbibliotek. Samtalspartner är Peter Wänehag, kyrkoherde i Kalmar domkyrkoförsamling. Videoinspelning planeras! Den kommer att hittas på Humanisterna Kalmars Youtubekanal. Alla är välkomna! Inget inträde! DS.

.

Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook mellan Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson:

Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro??  (7 inlägg)
Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. (7 inlägg)
Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. (8 inlägg)
Nr 124. Tema 4. Död och tillit. (7 inlägg)
Nr 125. Tema 5. Teologisk utveckling och monster? (5 inlägg)
Nr 127. Tema 6. Kristusseende och kallelse. (7 inlägg)
Nr 129. Tema 7. Existentiell tro. (denna blogg) (7 inlägg)

Publicerat i ateistisk teologi, Existentiell livssyn, existentiell teologi, existentiell tro, Teologi, Textsamtal, Tro-otro-icke-tro | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 128. Existensvillkor, demokrati och teologi.

.

Tre teser.

Den syn på människolivets existensvillkor och möjligheter som är grunden för analyserna i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014 och 2020) kan sammanfattas i tre påståenden:

        (1) Ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster är avgörande för att en grundupplevelse av självrespekt och värdighet ska kunna utvecklas och fördjupas. I detta ingår att erkänna sina nederlag och sin skuld när man har svikit eller kommit tillkorta gentemot dessa inre krav.

        (2) Utvecklingen av vår förmåga till medkänsla är förbunden med en strävan att förstå och acceptera den utsatta och smärtsamma sidan av att vara människa.

        (3) Omsorg, medkänsla och förnuft är sårbara kvaliteter som kan utvecklas mot allt större bärighet i vår kroppsliga, förgängliga existens som människor. I bästa fall kan de utvecklas till gränsöverskridande krafter. Det är en utveckling som vi aktivt kan bejaka, såväl i våra personliga liv som i världen.

Dessa tre påståenden är nära sammanlänkade med varandra. 

.

Två motstridiga livshållningar.

Om vi i livets konkreta angelägenheter lever utifrån tron att vårt bejakande av detta synsätt är viktigt för såväl vårt eget liv som för det samhälle vi tillhör skapas en livshållning, delaktighetens livshållning, vars inre dynamik efterhand förbättrar förutsättningarna för upplevelser av mening och hemhörighet i tillvaron. Den förstärker banden till våra medmänniskor och ‘vår värld’. Den underhåller en inre process av integration och läkande. Den skapar en speciell kunskapsrelation till livet som gäller frågan om vad som stödjer utvecklingen av vår förmåga till medkänsla, förnuft, omsorg om varandra och livets väv. Den utvecklar vårt ‘moraliska universum’.

Om vi lever och handlar utifrån att detta synsätt inte är giltigt formas en livshållning, likgiltighetens livshållning, vars inre dynamik är helt annorlunda. Den fördjupar en grundupplevelse av meningslöshet och avskurenhet från livet. Den tunnar ut relationerna till våra medmänniskor, till det samhälle och den värld vi tillhör och till livet i stort. Den förstummar och urholkar vår inre värld. Den krymper vårt ‘moraliska universum’.

Dessa båda motstridiga livshållningar kan också kallas den existentiella trons respektive den existentiella otrons livshållning. Om man vill betona den dynamiska och delvis motsägelsefulla utveckling eller ‘rörelse’ i en viss huvudriktning som det är frågan om, kan de även kallas ‘öppnandets’ kontra ‘avskärmandets’ livshållning.

En central tes i boken är att det har avgörande konsekvenser för våra liv vilken av dessa båda livshållningar som får övertaget i vår livsprocess och därmed bestämmer huvudriktningen för våra val, handlingar och förhållningssätt i livets vardagliga angelägenheter och prövningar. 

En central uppgift för bokens analyser och diskussioner är att försöka visa att detta inte bara är frågan om en övertygelse som man kan ha eller inte ha, utan gäller centrala insikter om människolivets ofrånkomliga existentiella realiteter. 

Slutsatsen av bokens analyser kan sammanfattas som följer. Det finns inget sätt att ställa sig utanför den existentiella tro-otro-problematik som utgör grunden för dessa båda motstridiga livshållningar. Att leva i spänningsförhållandet mellan dessa båda poler är en ofrånkomlig del av att vara människa. Vilken sida som blir riktningsgivande är avgörande för hur våra liv kommer att gestalta sig. 

Det är viktigt att påpeka att delaktighetens livshållning inte handlar om att tillägna sig en lära eller att följa vissa givna bud och regler. Dess kärna är att möta livets angelägenheter utifrån en viss bestämd grundsyn på människolivets villkor och möjligheter och att försöka hålla fast denna syn trots nederlag, svårhanterliga konflikter och allt som under utsatta omständigheter kan tala emot dess giltighet. 

.

Tre grundteman i boken!

I vilken mån fångar antagandet om dessa båda motsatta livshållningar och deras inre dynamiska konsekvenser något grundläggande och ofrånkomligt om människans situation och möjligheter?

Vilken betydelse har det för det demokratiska samhällets överlevnad och utveckling att delaktighetens livshållning har övertaget hos de flesta av dess medborgare? Vilken betydelse har det att insikterna om denna livshållningsproblematik finns tydligt närvarande i det kulturella landskapet? Hur är läget vad gäller detta i dagens värld?

I vilken utsträckning är denna existentiella livshållningsproblematik förbunden med centrala teman och trosfrågor i kristen tradition? 

Detta är i korthet tre bärande teman i “Existentiell livssyn – kristen tro?”. 

.

Innehållsförteckning.

.

.

Info om boken!

Existentiell livssyn – kristen tro? av Carl Gustaf Olofsson kom ut som tryckt bok i slutet på maj 2020 genom ett oväntat initiativ av förlaget Alternaliv. Den publicerades som välgjord nätbok 1998 – 1999 efter tio refuseringar. 2014 gjordes en ebok av Alternaliv med stöd av ett publiceringsbidrag från Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm.

Boken har åldrats med värdighet. Den har samma aktualitet nu som när den skrevs. Till bokens visionära sida kommer att bokens analyser av “ansvar och flykt” (kapitel 2), av den smärtsamma sidan av våra existensvillkor (kapitel 3) och den existentiella analysen av tro-otro-tvivel (kapitel 6) står sig väl efter mer än 20 år. Det finns inget motsvarande inom teologin, filosofin eller psykologin. För den filosofiskt intresserade formuleras i kapitel 9 en ‘ontologisk’ problematik mot bakgrund av bokens analyser, som ännu inte fått en gedigen bearbetning inom fackfilosofin. Se vidare fliken “Bok2020”.

Totalt antal sidor: 476
Löptext inkl innehållsförteckning: 308 sidor.
Noter (många som miniessäer): 138 sidor.
Litteratur och register: 27 sidor.

Omslagstext och ett tresidigt förord är nyskrivet för den tryckta boken. I övrigt är det exakt samma text som i nätboken. I november 1999 sattes det definitivt punkt för vidare ändringar. Men ändringara från november 1998 då sista kapitlet kom på plats var marginella. Så det är en gammal bok som blivit som ny.

De flesta kapitlen kan läsas fristående som enskilda texter. Dock inte kapitel 7 och 9.

Boken finns kvar på Internet. Det var ett villkor för att ge grönt för en tryckt bok. De enskilda kapitlen har laddats hem mellan 5000 och 15 000 gånger sedan hösten 1998. Uppgifterna är mycket ungfärliga, sannolikt i underkant, på grund av bristfällig statistik. Mitt webbhotell la ner den löpande statistiken 2013 efter stora problem under mer än ett år.

Köp boken eller låna den på ditt bibliotekt. Har dom inte boken är det stor chans att dom tar hem den. Den finns redan på ett antal såväl universitetsbibliotek som kommunala bibliotek. Om du har boken och tycker den borde finnas på ditt bibliotek så ta med den och visa och föreslå att dom köper in den. Den fysiska boken kostar under 300 kronor, eboken strax över 100 kronor. Utöver Adlibris, Bokus med flera internetbokhandlar, så finns den tryckta boken att köpa till ett bra pris i Dillbergs bokhandel i Kalmar.

Avtalet med förlaget Alternaliv är att förlaget får alla inlkomster av boken tills alla omkostnader är täckta. När det hunnit bli cecember 2021, 18 månader efter att boken kom ut, är det ännu långt dit. Sedan delar förlag och författare lika. Så det är långt till att det kan bli ett tillskott till en dålig pension. Men pengarna är sekundära, min främsta angelägenhet är att bokens tankegods hittar ut i ett bredare offentligt samtal om våra grundläggande existentiella livsfrågor. Stöd gärna ett litet modigt förlag och en udda författargärning genom att köpa boken – och tipsa andra!

.

Håll tummarna!

”Stimulerande och provocerande” var det kärnfulla övergripande omdömet om boken av min samtalspartner, pastor och pensionerad universitetsadjunkt vid Göteborgs univetsietet, vid mitt livs första författarsamtal på ett bibliotek. Strax över 30 personer hade hittat till Mönsteräs bibliotek i mitten på oktober. Det blev ett öppet och levande samtal om livets stora frågor trots rejäla olikheter. De publikomdömen vi fick i efterhand var att det hade varit stimulerande och intressant. Flera uttryckte en uppskattning av att det varit ett samtal, inte en debatt. Det gav mersmak!

I nuläget (mitten på december 2021) är ett nytt författarsamtal kring boken spikat. Denna gång på Kalmar Stadsbibliotek den 29 mars kl 18. Samtalspartner är Peter Wänehag, kyrkoherde i Kalmar domkyrkoförsamling.

Från Svensk Teologisk Kvartalskrift, STK, nr 2, 2021.

Mitt förlag har skickat in ett recensionexemplar till recensionsavdelningen på Svensk Teologisk Kvartalskrift. Första nålsögat är att boken tas upp under ”Till tidskriften insänd litteratur”. Om någon skulle nappa tar det enligt en insatt källa ett till två år innan det blir en recension. Chanserna för ett recension betraktar jag som ganska små. Men det skulle vara intressant och stimulerande med en kunnig recension. Men det är också möjligt att det blir en sågning om det skulle komma in något. Håll tummarna!

.

.

.

Publicerat i ateistisk teologi, existensfilosofi, existensvillkor, Existentiell livssyn, existentiell teologi, existentiell tro, Teologi, Tro-otro-icke-tro | Märkt , | Lämna en kommentar

Nr 127. Tema 6. Kristusseende och kallelse. Textsamtal med SKUT-prästen Erik Stenberg-Roos.

.

Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Här betyder ”textsamtal” ett samtal i textform. På skrivarkurser betyder det att samtala kring olika språkliga möjligheter att gestalta sin berättelse. Det är något helt annat. Samtalet utgår från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Genom ett helt oväntat initiativ förvandlades den mer än 20 år gamla nätboken till tryckt bok i slutet på maj 2020. Boken finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. och på Dillbergs i Kalmar (se fliken ”Bok2020”). Den finns också på ett flertal bibliotek. Fråga gärna efter den på ditt bibliotek. Boken finns även kvar som nätbok! Men där utan det nyskrivan förordet.

Skribenterna i textsamtalet är bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.

Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat. Han skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är en vecka till 10 dagar mellan inläggen. När det nu hunnit komma till mitten av oktober 2021 fortsätter textsamtalet, nu under Tema 7: Exostentiell tro, där 6 inlägg har publicxerats fram tills nu, mitten på oktober. Totalt har det i nuläget skrivits 47 inlägg sedan textsamtalet startade. den 26 juli 2020.

Varje avslutat tema i textsamtalet redovisas i en blogg. Detta är den sjätte bloggen. Se sammanställningen sist i bloggen!

Tema 6. ”Kristusseende och kallelse.” påbörjades den 9 maj 2021 av Erik Stenberg-Roos och avslutades den 11 juli efter 7 inlägg. Man är förstås välkommen att följa textsamtalet direkt genom att gå med i Facebookgruppen ”Existemtiell livssyn . kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Gruppen är offfentlig så man kan kolla utan att gå med i Facebookgruppen. Men man får då inga aviseringar om ny inlägg.

.

.

Tema 6. Kristusseende och kallelse.

Totalt 7 inlägg publicerade mellan den 9 maj och 11 juli 2021.

.

1.  

Inlägg 1 (av 7 under tema 6).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.

Söndagen den 9 maj 2021!

Jag går nu in på nästa stora område, kanske bokens allra största. Du kallar det för ”Kristusseende och kallelse” i kapitel fem. Jag tycker det är en mycket bra titel. Det är mycket vi kan diskutera kring den delen av boken, jag tänker börja från början, d.v.s. i de första delarna. Jag vill starta i vad det innebär att vara människa. Eftersom du kallat hela boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” skulle jag vilja beröra existentialismens grundtankar en del också.

I inledning använder du uttrycket ’evangeliernas motsägelsefulla berättelser’. Det är vackert på något sätt. Många teologer, och faktiskt även filosofer, brukar säga att just att evangelierna inte stämmer överens är en orsak att tro att berättelserna som står där har verklighetsanknytning. Det finns helt enkelt ingen redaktör, som stryker det som inte passar eller som lägger till lite här och där.

Hade evangelierna stämt överens och varit på pricken, hade det antagligen varit ganska platt och klart? Nu gör dom inte det, vilket enligt många också är en rikedom.

Man skulle kanske kunna sammanfatta hela passionsberättelsen som en hyllning till vad det är att vara människa? Allt finns där: Existensens nerv blir tydlig, tron, tvivlet, sveket, en mamma som mister sitt barn, vänner som mist sin centralpunkt, att livet faktiskt kan fortsätta även efter ’döden’ mm mm. Precis samma sak som händer när Jesus låter fadern i berättelsen om den förlorade sonen, karaktärisera sin son som ’död, men har fått liv igen’.

När jag senast jobbade med ungdomar användes ibland uttrycket ’emotional hardcore’, ibland förkortat EMO. Hela denna rörelse gick ut på att man skulle känna så mycket som möjligt. Det kunde tyvärr ta sej uttryck i att man skar sej eller att man badade i iskallt vatten, att man stanna uppe och lät bli att sova tills man svimmade eller att man enbart drack vatten och byggde ’rökgropar’ som indianerna. Jag tycker att evangelierna talar till dom som har dessa drag. Jag tror att det oftast är ungdomar? I den perioden av livet är så mycket på liv och död, mycket är så nära kanten om man får uttrycka sej så. Frågan är ungefär ’Hur mycket av själva livet kan, orkar och vågar jag känna’?

Och även om detta sätt att tänka och framförallt känna försvinner med åren hos oss människor, så finns det något kvar i oss människor som vill känna. Bl.a. där kan passionsdramat vara en stor hjälp.

Du skriver att ”Bilden är förbunden med djup, nästan outhärdlig smärta och samtidigt med en känsla av intensiv ömhet i en paradoxal förening” och ”Det är som att det finns en utsatthet, ovisshet och en speciell sorts ensamhet i detta att vara människa som är så svår att acceptera att det närmast obevekligt tenderar att ge upphov till överspända och orealistiska drömmar och förhoppningar” och så diskuterar du vidare hur du tänker kring det.

Jag är helt och hållet med i detta. Att vara människa är näst intill omöjligt, att vara kristen är också näst intill omöjligt. Jag tror att det här människolivet är så, att vi helt enkelt måste leva med dessa tvära kast och mellan dessa avgrunder. Om vi inte orkar det utan lämnar dessa funderingar och försöker strunta i dom, tror jag vi blir som Pink i Pink Floyds fantastiska rockopera om Existentialismens grund, han blir ’Comfortably numb’, dvs känslomässigt avtrubbad. Pinks liv går ut på att bygga en mur omkring sej för att slippa människor och känslor. Det fungerar ändra fram till dess att han inser att han faktiskt måste känna, annars går livet honom förbi. En inre rättegång tar vid, och domaren kommer fram till att Pink döms till lagens hårdaste straff… Frihet. Så slutar hela rockoperan som evangelierna, ’Turn out the wall!’, riv muren, du är människa, du kommer aldrig att bli något annat, du måste ta ditt ansvar i den här världen och leva ditt liv fullt ut. För det är bara du som kan leva ditt eget liv.

Och vad händer när muren rivs och människan tar sitt ansvar? Du skriver det själv, du skriver ”Med en i det närmaste oemotståndlig kraft tycks erfarenheten säga att det finns en villkorslös och allt försonande kärlek som på ett gåtfullt sätt genomströmmar hela tillvaron och omsluter våra utsatta, bristfälliga och förgängliga människoliv”. Så tror jag.

Jag tror att det är så Jesus sett på de människor han mött. Så otroligt mycket kompetens och kraft som finns i varje människa. På något sätt tror jag att Jesus, som vi benämner den sanna människan, både förskräcks och gläds åt vad vi gör med våra liv. Jag tror mycket att livets mening, iaf för oss präster, går ut på att försöka befria människor att leva sina liv, att sträcka på sej och att njuta av det som är våra enda liv. Då kommer vi också att försöka jobba för varandra.

En avslutande parallell, på samma tema men som kanske inte kommer fram så tydligt i passionsberättelsen, är den om kärleken till en annan människa. ’If i never loved I never should have cried’ sjunger Paul Simon. Kanske inte. Och jag vet inte hur många människor jag träffat som lovat dyrt och heligt att ALDRIG någonsin försöka ge sej in i kärleken igen efter senaste missen, men ändå varken vill eller kan dom låta bli. Livet är omöjligt och så motsägelsefullt, men det är så vackert. För jag tror det fungerar så, om jag inte försöker förstå, tänka, känna, vågar eller allt annat som ryms i begreppet kärlek, så dör jag som människa. Jag tror inte det är roligt eller enkelt alltid, men med tanke på alternativen…

Så blir också avslutningen av passionsberättelsen (så kanske man inte får säga) när Jesus träffar sina lärjungar igen, en del av livet självt: vi slår följe med den sanna människan en bit på vägen, dvs vi vandrar tillsammans med någon eller några som faktiskt kan förändra oss och som vi faktiskt kan få förändra. Och det är underbart. Jag tror att det är del av livets mening.

.

2.  

Inlägg 2 (av 7 under tema 6).
av Carl Gustaf Olofsson.
Fråga till Erik Stenberg-Roos.
Onsdagen den 19 maj 2021!

Tack Erik! Du sätter många tankar i rörelse. Bibelsyn och betydelsen av starka berättelser som kan famna och ge en ram åt allt från starka känslor till superstarka känslor. Inte minst för unga människor. Och att passionsdramat är en sådan berättelse. Jag håller med dig om att det är spännande på ett speciellt sätt att det finns fyra evangelier och att de skiljer sig åt i olika detaljer. Och tack för avsnittet om Pink Floyds rockopera. Jätteintressant – och helt obekant för mig. Du skildrar grundtemat så bra att jag direkt tycker mig förstå. Och jag håller med – om det utsatta, svåra, ofta smärtsamma, ibland nästan outhärdligt smärtsamma –  i att våga leva, älska, bry sig om, känna, sträcka sig ut. Och att efter bästa förmåga försöka bejaka detta är kärnan i livets svåra konst.

,

Men jag ska börja i en annan ända. Det är personligt! Det gäller de starka känslor som väcktes när passionsdramat började leva på ett för mig helt nytt och totalt överraskande sätt sensommaren 1990. När jag sedan började skriva om detta så utelämnade jag de dramatiska känslor som hade väckts. Jag försökte synliggöra de insikter som tagit form med en sådan kraft och skärpa. Detta skildras ganska väl i avsnitt 2 och 3 i Kapitel 5: Kristusseende och kallelse.

De starka, nästan överväldigande positiva känslorna som tog form i mig  kan anas mellan raderna i dessa två avsnitt. Men det fanns också stora sjok av mörka känslor visavi all den kristendom jag mött i mitt liv. Dessa finns inte antydda i texten.

Men nu när det gått mer än 30 år sedan denna speciella brytpunkt så känns det motiverat att säga något om dessa mörka känslor. De tog form som en kontrapunkt till de starka, överväldigande positiva insikterna och känslorna. Det var stora, starka sjok av vrede och djup upprördhet från det innersta av min varelse. Man kan ju inte se sig själv, men det kändes som att jag var kolsvart i ögonen! Vreden var riktad mot all den kristna förkunnelse och teologi som korsat min väg. Jag generaliserade grovt i stundens känslohetta. Det gällde “kristendomen”!! Grundkänslan var att “dom” – prästerna, teologerna, biskoparna, påvarna, pastorerna, predikanterna – kraftfullt och medvetet gjorde allt för att dölja just det som med sådan kraft hade tagit form för mig. Man ägnade sig åt att spika upp Jesus på korset igen och igen och igen!! Man dolde konsekvent passionsdramats kraft och svek den döende, lidande Jesus. Igen och igen!! Man hade berövat mig det storslagna mysteriet i passionsdramat. Och man berövade den helt övervägande delen av samtidens människor på samma sätt.  

Här är det viktigt att påpeka att FÖRUTSÄTTNINGEN för det som tagit form med sådan kraft för mig var att jag inte trodde på någon form av personlig gud som kunde ha avsikter och ingripa i våra personliga livsöden eller i historien. Och att jag inte trodde på det personliga livets fortsättning bortom döden. Varken för mig själv, Jesus eller någon annan.

Som resultat av detta föddes den nästa självklara visionen av att en kristen kyrka som tar sitt uppdrag på allvar måste ha en “port” där det är möjligt att frimodigt bära upp denna existentiella, gudlösa tolkning av passionsdramat och dess omvälvande kraft. Och detta förstås utan att behöva be om ursäkt för sin existens. 

Vad säger du Erik, tror du att en sådan tydlig existentiell och gudlös port någonsin kommer att kunna ta form och få en erkänd plats i Svenska kyrkan??  Skulle du personligen bejaka tillkomsten av en en sådan “gudlös” port? Själv har jag efterhand blivit allt mer övertygad om att det inte är möjligt! Och att det kanske inte ens är önskvärt! Och att det jag ser för min inre blick måste ta form helt utanför och oberoende av kyrkan och kristendomen.

.

Man kan säga att insikterna och de starka känslorna som tog form då sensommaren 1990 “födde” boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” Drivkraften att skriva var en stark känsla av förpliktelse att försöka dela med mig av det jag tyckte mig ha förstått. Att det var viktigt!! Att det sedan visade sig väldigt svårt att hitta hjälpligt bärande ord är en annan historia. Det tog några år!

Sedan boken skrevs på 1990-talet har det tillkommit ytterligare en viktig “teologisk” pusselbit. Det gäller en tydlig åtskillnad mellan den ofullkomliga och komplicerade människan Jesus och ikonen Kristus, föreställningen om den full ut älskande och rättrådiga människan. I mitt existentiella tolkningsperspektiv kan man säga att ikonen Kristus föds, inkarnerar, blir en verksam kulturell kraft från tredje dagen efter Jesu död. När man sätter likhetstecken mellan människan Jesus och ikonen Kristus så blir det fel. Man blir blind för de mörka och komplicerade sidorna hos Jesus och gör honom till “inkarnerad gud” och därmed fullkomlig i allt. Man har då, enligt mina bistra ögon, förvandlat Jesus till en avgud. (Denna åtskillnad mellan människan Jesus och ikonen Kristus formuleras i inledningen till ett samtal om Jesu uppståndelse senhösten 2011. Inledningen blev en blogg några år senare – Nr 64)

Erik, hur tänker du kring denna tydliga åtskillnad mellan människan Jesus  och ikonen Kristus? Har du mött denna syn förut? Är den begriplig? Känns den meningsfull eller mest obegriplig och stötande?Jag slutar här och bryter därmed min vana att skriva väldigt långt. Bara långt!   

.

3.

Inlägg 3 (av 7 under tema 6).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.

Söndagen den 30 maj 2021!

Tack för ett innehållsrikt och mustigt svar. Jag har funderat mycket på det du skriver. Jag svarar så gott jag kan, men jag inser ju att en del av mina tankar inte är riktigt logiska. Men så är det ofta med tron, den håller att leva på, men den är inte logisk.

På ett sätt kan jag förstå den vrede du känner över att du blivit berövad denna kraft i evangeliet. Jag har själv gått igenom en liknande fas i mitt liv. Jag blev nog inte arg på dom som jag upplevde tog bort kraften, jag fascinerades nog mer över hur man kan undvika att prata om den enorma mustighet som finns i dessa texter och framförallt i passionsdramat. Jag har ju en gammalkyrklig bakgrund, jag tycker inte att man tog det på allvar där. Jag upplevde mer att man ägnade sej åt en slags ”maskinell” tolkning av texterna. Att gå i närkamp med texterna blev för farligt. För då kommer ju hela min människa fram, mina brister och kanske även jesusgestaltens ev. brister, riskerar att komma i ljuset. Det är lätt att säga ”att Jesus blev hårt prövad, men han klarade det, nu kan vi njuta av överflödets kraft”. Eller som en ung människa en gång lärde mej efter att hon varit på studie-resa till Sydafrika, ”jag har sjungit två sorters sånger under denna period, den ena riktningen utgår ifrån temat du är på tronen Gud, du är på tronen, den andra utgår från temat O Gud ge mej kraften, att motstå hatet, O Gud ge mej kraften, att ej bli bitter”. På ett sätt tycker jag att båda dessa riktningar har sin plats i kyrkan, men för mej är onekligen variant två som följt mej genom livet. 

Jag är nog inte speciellt genomarbetad tror jag, men när man börjar gå i närkamp med smärtan i livet, kalla det för passionsdramat om vi vill, då blir våra livs brister tydliga: vi har blivit svikna, vi har blivit lurade, vänner har inte ställt upp, vi hade kunnat få ett annat liv, andra har det bättre osv osv. Att få syn på den smärtan gör ont. Och sedan måste vi vända blicken mot oss själva. Hur många har jag själv svikit, undgått att stötta, har jag lurat, varit oärlig eller omoralisk?

Jag skulle vilja säga att den ”Gudlösa tolkningen” får plats. Men jag tycker att det först måste till en diskussion om Gudsbegreppet. Och jag förstår inte riktigt varför det skulle behövas en Gudlös tolkning? Utveckla gärna vad du menar med en ”Gudlös tolkning”. En av passionsdramats allra starkaste akter är ju faktiskt när Jesus säger ”min Gud min Gud, varför har du övergivit mej”. I svekets stund säger han också¨, ”Gånge denna kalk ifrån mej” hette det förr, ett mustigt uttryck. Jesus frågar inte om Gud finns, för Jesus tycks den frågan ointressant, för Jesus är det självklart, Gud finns, men Jesus konstaterar att Gud övergett honom. Varför? Varför? För all denna kris i troslivet är också en självklar del i passionsdramat, åtminstone som jag kan förstå det. Så mitt svar är att det får absolut finnas, men jag kan inte se hur man skulle ta kunna ta bort denna ”brottning” i ångesten som Jesus gör med Gud.

Du frågar om jag kan bejaka den porten. Jag kan bejaka och acceptera den, men jag vill som alltid, ha en större diskussion kring den. Jag tycker att det finns mycket klok teologi hos dom som kallar sej för ”kristna ateister” eller ”lutherska ateister”, men dom har hela tiden ett kontinuerligt bearbetande av Gudsföreställningar. Jag uppfattar t.ex. inte att Ernst Bloch (som väl får anse vara den rörelsens mest kända namn) är negativ till en Gudoms existens, men han vill alltid föra ett resonemang om Gud. Även om jag själv tror på Gud, vill jag ju få definiera Gud som jag själv kan förstå. Att bara acceptera utan att bearbeta fungerar inte för mej. Jag tycker att barnens Gudsbild som ofta utgår från tanken att en äldre man som sitter på ett moln, röker pipa och är snäll, måste bearbetas när man når t.ex. Konfirmandåldern.

Jag tycker du är inne på en smärtsam men livsviktig del av tron när du problematiserar skillnaden mellan den historiske Jesus och ikonen Kristus. Jag tror att först fick Jesus vara människa, sedan, kanske långt efter hans död, började folk tro att han var den utlovade messias, dvs. han blev en ikon för en helt ny rörelse, en religion.

Passionsberättelsen blir inte verklig och nära, om man inte tillskriver människan Jesus alla dom mänskliga egenskaper en vi har. Jag tror ju att han var sann människa, jag tror att människor i alla tider kommer att kunna spegla sej i hans liv och hans undervisning, och däri hitta tröst och utveckling. Och den eviga frågan blir då, antar jag, kunde Jesus ha misslyckats? Kunde Jesus ha kallat en legion änglar som plockat ned honom från korset, ta bort smärtan, som en sann religionsstiftare? Eller var han lika förtvivlat förnedrad och döende framför sin egen mamma som alla andra dömda brottslingar runt omkring honom? Jag vet inte, det ”fromma svaret”, är ju att göra skillnad på Jesus och Kristus, skillnad mellan snickarsonen och ikonen. Ibland har jag tyckt att det varit att försöka komma undan det svåra, nu måste jag medge att jag inte har någon bättre lösning på problemet.

.

4.  

Inlägg 4 (av 7 under tema 6).
av Carl Gustaf Olofsson.
Fråga till Erik Stenberg-Roos.
Måndagen den 7 juni 2021!

Tack Erik för ditt intressanta svar. En sak skaver. Det gäller den viktiga skillnaden mellan “kände” och “kännner”. Skillnad i tempus, skillnad mellan “dåtid” och “nutid”. En otydlighet i min berättelse kan eventuellt ha spelat in för ditt missförstånd. Sedan är det utmanande och intressant att jag i min tydliga åtskillnad mellan människan Jesus och ikonen Kristus indirekt hamnar bland de “fromma” i din notering på slutet. Ditt svar på min fråga om de “två portarnas kyrka” är otydligt. Jag försöker avslutningsvis att förtydliga min fråga. Men först den viktiga skillnaden mellan “kände” och “känner”.

Om man berättar om viktiga och starka känslor är det stor skillnad på “jag känner” och “jag kände”. Även tidsperspektivet är av betydelse. I ett återgivande är det skillnad på ”kände igår” och ”kände för trettio år sedan”.

Jag berättar i mitt inlägg om den dramatiska punkt sensommaren 1990 när passionsdramat började leva med en helt överrumplande kraft från mitt gudlösa, ateistiska perspektiv. De starka känslorna av vrede var något jag kände då, just där i den stunden. Väldigt intensivt under kanske bara några minuter. Jag går inte med denna känsla som något permanent närvarande i nuet, vilket är den bild som manas fram av ditt svar. Men jag kan ta fram minnesbilden av de starka känslorna då!

Där och då föddes begreppet “kristusseende” som en kristen variant av vad jag på annat håll tidigare för mig själv kallat “ömhetens och medkänslans blick”. Denna allmänmänskliga och universella “blick” som under vissa omständigheter kan ta form i en människas liv hade med stor kraft “drabbat” mig mer än 20 år tidigare. Trots mitt kristna arv så fanns det inte en tanke på att denna viktiga erfarenhet (Teoremaupplevelsen – kan googlas) kunde ha någon beröringspunkt med en kristen erfarenhetsvärld! Än mindre att den kanske hade någon form av anknytning till kristendomens födelse. Det var den sammanlänkningen som plötslig och överraskande tog form sensommaren 1990.

Efter teoremaupplevelsen hösten 1969 blev det efterhand mitt livs stora utmaning att försöka förstå vad som eventuellt var förutsättningarna för denna viktiga och livsförändrande erfarenhet. Och som en konkretisering av erfarenhetens grundelement: Vad är förutsättningarna för att öka chanserna till bärande upplevelser av mening, självrespekt, hopp, hemhörighet i tillvaron? Man kan läsa “Existentiell livssyn – kristen tro?” som ett bristfälligt försök att ge ett möjligt svar på detta storslagna frågekomplex från ett sekulärt, existentiellt perspektiv.

Denna “resa”, dvs att försöka förstå och sedan det starkt uppfordrande att försöka förmedla det jag tyckt mig förstå var väldigt ensamt. Och det fanns punkter på 1970- och 1980-talet där jag och allt ihop kunde ballat ur på grund av detta. Det fanns lägen när jag skulle behövt sekulär själavård.

Det var när jag sensommaren 1990 för första gången kopplade ihop grundelementen i Teoremaupplevelsen från 1969 och analysen från andra halvan av 1980-talet om förutsättningen för födelsen och fördjupningen av “ömhetens och medkänslans blick” (kapitel 3 i “Existentiell livssyn – kristen tro?”) som en ny och annorlunda “kristendomsberättelse” väldigt överraskande tog form.

Att jag blev rejält störd av din förändring av tempus har haft det goda med sig att jag även funderat över hur jag uttryckte mig. Vad var det jag momentant blev så arg på? Varifrån kom vreden? Jag tror att det handlar om den stora och speciella ensamhet jag hamnade i under 1970- och 1980-talet. Det viktiga jag upplevt och som i förlängningen ledde till en upplevelse av en förpliktigande livsuppgift och som på helt avgörande sätt har format mitt liv borde på ett självklart sätt funnits närvarande som en viktig del i det kristna landskapet! Det var så tankarna formades sensommaren 1990. Men så var det inte! Jag och “alla sådana som jag” var radikalt övergivna av kyrka och kristenhet oavsett samfundsbeteckningar. Övergivna av just den tradition som borde bära detta nära sitt bröst! Och inte bara övergivna utan i någon mening också osynliggjorda.

Jag hade genom åren innan brytpunkten sensommaren 1990 haft ett viktigt stöd av delar av den bibliska berättelsevärlden. De profetiska berättelserna, Jesus inräknad, om en förpliktigande livsuppgift hade varit ett viktigt stöd. Utifrån mina erfarenheter var det inte bara lätt att läsa dom med helt gudlösa ögon. Det var självklart!! Detta gudlösa sätt att söka stöd var för mig självklart okristligt. Och därmed utanför den kyrkliga och kristna gemenskapsvärlden.

Detta självklara utanför förvandlades dramatiskt när passionsdramat överrumplande började leva med sådan kraft. Det blev en stark upplevelse av att detta självklart borde vara innanför. Då tog vreden form! Blixtrande och intensivt!! Man svek Jesus, man svek sitt grundläggande uppdrag som kyrka, man svek alla som inte trodde på en personlig gud och ett liv efter döden men som med allvar och engagemang brottades med livets gåta, djup, dilemman och svårigheter. Och sist och inte minst, man hade radikalt svikit mig. Min livsväg hade blivit betydligt ensammare och tuffare genom att min erfarenhetsvärld inte fanns på kartan inom kristenheten.

Mot slutet av ditt inlägg (nr 3) reflekterar du kring min fråga om hur du ställer dig till min tydliga åtskillnad mellan personen och människan Jesus och ikonen Kristus, bilden av den fullt ut älskande, rättrådiga människan. Jag blev väldigt förbryllad när du som en del av dina prövande funderingar skriver: “Jag vet inte, det ”fromma svaret”, är ju att göra skillnad på Jesus och Kristus, skillnad mellan snickarsonen och ikonen. Ibland har jag tyckt att det varit att försöka komma undan det svåra, nu måste jag medge att jag inte har någon bättre lösning på problemet.

Det fromma svaret är ju att göra skillnad på Jesus och Kristus. är ju att göra skillnad på Jesus och Kristus.”. Läste jag rätt? Hade du skrivit vad du menade? Jag blev så osäker att jag var tvungen att stämma av med dig på Messenger. Det var korrekt, och just så du menade.

Jag är ateist, men jag är inte bekväm med beteckningen “kristen ateist”. Däremot är jag både nyfiken på och sympatiskt inställd till de som definierar sig som kristna ateister. Men utifrån dina formuleringar öppnar sig nu plötsligt möjligheten att kalla mig en “from ateist”. Lite starkt och lite mycket i någon mening. Men den Monthy Phytonska sidan av mig känner sig både road och tillfredställd med denna nya ordkonstellation! From ateist! Kanske borde man skapa Samfundet Fromma Ateister.

I kapitelet om passionsdramat i boken ägnas en sida åt att skilja på två huvudkategorier av tolkningar av Jesu uppståndelse (kap 5. 4 – s. 176-177). “Konstitutiva” respektive “restitutiva” tolkningar av uppståndelsen. Det som fick passionsdramat att börja lev i mig var föreställningen att något kvalitativt nytt och helt livsavgörande hände, tog form, några dagar efter Jesu fruktansvärda död. Jag har försökt att ringa in och beskriva detta i termer av “kristusseendets öppnande”. Något helt nytt “konstitueras”. Samtidigt finns där en väldigt tydlig förbindelse till vandringsåren med Jesus och till hans liv och förkunnelse.

De liberala och existentiella tolkningar av Jesu uppståndelse som jag har stött på är vad jag kallar “restitutiva”. Efter några dagars förlamande mörker “uppstår” den gamla Jesustron. Nu är Jesus både Gud och den historiska personen – och verksam genom kyrkan. Inom denna restitutiva ram kan man såväl vara ateist som att hålla sig med någon form av tro på gud och ett liv efter döden.

För min del är alla restitutiva tolkningar – frikyrkliga, liberalteologiska, högkyrjkiga, existentiella eller uttalat ateistiska på ett märkligt sätt stumma och livlösa. Att jag upplever det så har inte med “sanning” att göra. Det är bara ett vittnesbörd, ett konstaterande att så ser det ut för mig. Jag har på något ställe i Kapitel 5 kallat denna konstitutiva tolkning av passionsdramat för en “existentiell korsteologi”.

Erik, som du uttrycker dig kring passionsdramat så är det för mig en tydlig “restitutiv” syn som är grunden för dig. Det är möjligt att du känner dig främmande för, eller tycker illa om min distinkta uppdelning mellan “restitutiva” respektive “konstitutiva” tolkningar.

Erik, hur vill du beskriva din position i detta “teologiteoretiska” landskap? När jag ställer denna fråga är det viktigt att betona att här finns inte “rätt” eller “fel”, inte sant eller falskt. Här finns bara vittnesbördets krav “vad som lever för mig”! Det är däremot viktigt att notera att för att ett vittnesbörd ska få riktig skärpa och bärkraft måste man vara fullt ärlig in mot sin innersta varelse. Frestelserna är alltid stora för “anpassningsteologi”. Rädslan för konflikt och att hamna utanför är vanligtvis drivkraften.

Jag har vaga aningar om att det finns teologer och kristna samfund som inom en mer traditionell ram står för en “konstitutiv” tolkning av Jesu uppståndelse. Man poängterar att något avgörande kvalitativt nytt hände genom uppståndelsen. Om jag kommer ihåg rätt så har detta ofta benämnts som just “korsteologi”. Vet du något om detta inslag i det teologiska landskapet? Jag tror jag någon gång stött på benämningen “luthersk korsteologi”. Vet du något om detta? Jag har lite vaga aningar om att Karl Barth (1900-talets mest välkända och diskuterade teolog) står för någon form av “korsteologi”, dvs att något avgörande kvalitativt nytt händer i passionsdramat.

.

Det här håller på att bli riktigt långt! Men eftersom ditt svar på min fråga om “de två portarnas kyrka” var både bejakande och svävande så måste jag beöra detta också som avslutning. Du skriver: “Jag kan bejaka och acceptera den, men jag vill som alltid, ha en större diskussion kring den.” Du betonar att det för dig är viktigt att diskuter vad man menar med gud. Och jag svarar lite brutalt att just denna fråga vill man slippa under den “existentiella trons port”. Att lägga kraft och energi på denna fråga överlåtes med varm hand till “den traditionella trostolkningens port”.

Den centrala frågan under den “existentiella trons port” är vad för handlingar, förhållningssätt, riter, förståelseformer etc som kan stödja utvecklingen av de livsavgörande kvaliteter som mening, hopp, ansvarstagende för det gemensamma, för livsväven, hemhörighet i tillvaron. Detta är en öppen kunskapsfråga utan några definitiva slutpunkter. De som tycker att Gud på ett eller annat sätt måste ingå i “svaren” har den taditionella trostotlknings port som tillgång. När det gäller mitt personliga förhållande till Gud så avslutar jag med en dikt. Den har en mer än tioårig tillkomsthistoria och blev “klar” 2004 och publicerades på internet 2006.

.

Gudabenådat skratt

Jag får allt svårare
att engagera mig i frågan
om Guds vara eller icke-vara.
Om Han finns verkar Han förkasta
alla mina försök
till bilder och konstruktioner.
Hur ska jag annars förstå
att Han – eller Hon – börjat bära mig först sedan
jag blivit ståndaktig i min otro.

Varför måste vissa bli gudsförnekare
för att Han ska öppna sin famn?
Eller är min otro
kanske bara trohet mot lagens påbud
att inte göra några beläten,
att inte skapa några bilder
av den stora namnlösa gåtan,
att inte tillbe några avgudar
vare sig de är gjorda av sten, guld
eller den mänskliga tankens stoff.

Vad är gudsförnekelse och otro?
Vad är tro och bärande relation?
Är den frälsande tron kanske bara detta enda:
Tron att jag – vi, alla – rymmer kärlekens möjlighet? Och Livets Väg –
att i all vår bristfällighet bejaka denna möjlighet?
Under alla hemlösa år sedan tonårens ’nej’
har han där på korset hjälpt mig
att hålla fast detta enda.

Den givna otrons förvandling
till allvarlig fråga överraskar
som en komisk poäng.
Jag tycker mig höra en röst
som viskar:
Var ståndaktig mitt barn!
Din otro har funnit nåd inför mina ögon!
Jag måste skratta!

Om Gud finns måste det vara
hans hand som bär.
Om ej, finns ändå detta gåtfulla
som bär min sköra existens,
detta ogripbara
som för några svindlande sekunder
gör hela tillvaron till ett hem.

.

Jag kan gärna diskutera vidare vad du respektive jag, biskop emeritus Martin Lönnebo och Ulf Ekman menar med gud och att tro på gud. Men det är inte en fråga som brinner i mig.

Men jag tycker däremot bestämt att en sådan diskussion inte ska krävas av de “fromma ateisterna” under den tilltänkta “existentiella trons port”. Du tycks sätta en sådan diskussion som villkor för att kunna bejaka och acceptera “den existentiella trostolkningens port”. Erik, har jag förstått dig rätt??

.

5.

Inlägg 5 (av 7 under tema 6).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.

Lördagen den 19 juni 2021!

Tack för ditt långa och intressanta inlägg. Jag håller med om att jag nog är lite svävande och ibland ganska vag när jag uttrycker mej i denna diskussion. Men jag har uppfattat det som att detta är en diskussion där vi för resonemang om begrepp och din bok, inte en plats där jag torgför mina (ev.) starka åsikter. Det är dessutom så att när man diskuterar vissa saker inom tro och framförallt vad gäller begreppet ”Gud” i olika tidsperioder och för olika människor, så blir det en aning otydligt i kanterna. Men det tycker jag är bra. Gud går inte att förstå fullt ut såvitt jag kan förstå, det är också en för mej ganska grundläggande tanke.

Jag har heller inga som helst tankar att försöka komma undan vissa frågeställningar, men eftersom inte bara jag, utan även du, tycker om att fundera kring dessa frågor kan våra inlägg bli en aning omfångsrika, därav kanske jag missar något. 

.

Människan och ikonen

Jag tänkte börja med att fundera kring om det finns en skillnad mellan människan Jesus och ikonen Kristus. Jag menar inte att du är en del av ”dom fromma”. Jag har hittills uppfattat att de allra flesta människor som vill vara både troende och intellektuellt hederliga, omfattas av den åsikten. Jag uppfattar dessutom dessa människor som oerhört fromma. 

Som jag uppfattar denna tankegång menar man i dessa kretsar att betona Jesu mänsklighet så länge han var människa, men att betona Jesu gudomlighet efter hans död och uppståndelse. Jag tycker att det är en ganska rimlig hållning. Jag tror inte lärjungarna var så säkra på sina åsikter alltid heller. Det finns ju en ganska tydlig berättelse om dom s.k. ”Emmausvandrarna”, som faktiskt ligger till grund för Svenska kyrkans tankar om både diakoni och själavård, nämligen berättelsen om där Jesus ”slår följe en bit på vägen” med människorna. Jag tycker den är oerhört stark. Människorna som vandrar med Jesus känner inte igen honom förrän han delar brödet och läser tackbönen. 

Jag tycker att det är svårt att förhålla sej till alla berättelserna om människors upplevelser av Jesus. Vissa är helt övertygade om vissa saker och betonar dessa, medan andra fokuserar på helt andra saker. Det är dessutom så, att varje ärlig bibelläsare måste  acceptera det faktum, att det finns ett avstånd mellan texten vi läser och ”sanningen”. Självklart tror jag att det gick till ungefär som det står beskrivet, men distansen ger oss enorma möjligheter till funderingar. 

Men jag tycker nog det är en acceptabel och rimlig uppfattning att skilja på människan och ikonen. När Jesus levde var han sann människa, efter döden och uppståndelsen blev han den ikon som delar av mänskligheten ber till alt. karaktäriserar som ”frälsare”. 

.

Kristussende och “ömhetens och medkänslans blick”

En annan intressant fråga är vad du skriver om “ömhetens och medkänslans blick” i ditt svar. Kan det vara så enkelt att det är språket som gör skillnaden i hur man ser på dessa saker? Du vill leva ditt liv genom att bära “ömhetens och medkänslans blick”, jag säger att jag vill försöka vara en av Jesu lärjungar. Iaf uttrycker jag mej så ibland. Men resultatet av våra tankar och vårt språk, kanske är detsamma? Jag vill våga försöka se människor och vara en god medmänniska. Jag vill försöka ha blicken. Låt mej ta ett exempel:

Då jag bor i Dalsland och flera av mina närmaste släktingar bor runt Uddevalla reser jag mycket. Om en bil står still på vägen och föraren försöker vifta in mej, stannar jag då? Jag vill gärna tro det. Ett stopp för att fråga om dom behöver hjälp. Men frågan är om jag skulle predika om det? Och frågan är om det är en specifikt kristen handling? Det tycker jag inte. Det finns ingenting som säger att kristna människor skulle vara bättre på att hjälpa till än vad Muslimer eller Buddhister är. Jag tror heller inte att vi är bättre på vänskap, miljökamp eller att skänka pengar till olika goda organisationer än vad andra är. 

Kort sagt tror jag att en ateist som stannar gör det för att hen bär på “ömhetens och medkänslans blick”, det vill jag också göra. Men jag tror att min förebild på många sätt är Jesus, det är orsaken till att jag kontinuerligt vill utvecklas i min blick?

.

Teoremaupplevelsen och kyrkans svek

Du skriver om ”Teoremaupplevelsen” och om förutsättningarna att till bärande upplevelser av mening. Du beskriver också din upplevelse av kyrkans svek. Jag har haft många upplevelser i mitt liv där jag känt igen mej i det du beskriver där. Men jag tror att den stora skillnaden är att jag inte fick uppleva att kyrkan svek. För mej blev det tvärtom. Jag var nog ganska tydlig med att jag inte var troende och att jag inte ville försöka utvecklas mer inom min fd tro när jag återvände till Sverige efter flera år på luffen. Men jag träffade på en präst som inte var rädd för mina frågor, mina upplevelser eller att mötas och diskutera. Jag fick utvecklas i mina tankar och växa så sakteliga i min egen takt. Jag markerar ibland att jag inte var mogen att börja läsa teologi förrän jag var 30. Jag hade helt enkelt för många grubblerier. Men min längtan efter att vara en god människa, att utvecklas i mitt tänkande, att hitta hemhörighet i tillvaron fick faktiskt plats i kyrkan. Det har präglat mitt sätt att se på livet för alltid. Det går, men det krävs av oss som är anställda av kyrkan att vi faktiskt anstränger oss en del för att våga möta människor. 

Men frågan jag måste ställa till mej själv är hur jag skulle reagerat om jag träffat på fel sorters människor (om man nu får uttrycka sej så) under de perioder i mitt liv då jag tvivlat som mest eller när jag varit som allra mest utsatt. Det är nämligen så, att dom mest genomruttna människor jag träffat i mitt liv har jag träffat i kyrkan. Dom har dessutom haft ledande positioner i kyrkan, allt mellan chefsställningar och i kyrkoråd. 

För vad hade hänt om du fått träffa på människor som kunde härbärgera dina frågor, ge dej stöd under de perioder du var nära att ”balla ur”?  Och vad hade hänt med mej om jag träffat på de svekfulla och motbjudande människor när jag börjat gå lite på trons väg igen? Hade vi haft dom motsatta positionerna då? Dvs jag varit ateist och du troende? Det får vi aldrig veta. Men jag tror att vi människor behöver en annan människa. En människa i kris som träffar på någon som stöttar, ställer upp och vill väl, blir automatiskt nyfiken och frågar ”varför hjälper du mej”, eller ”varifrån kommer din styrka/glädje” osv. Vi är i behov av förebilder. 

Gudlösa ögon

Du skriver:De profetiska berättelserna, Jesus inräknad, om en förpliktigande livsuppgift hade varit ett viktigt stöd. Utifrån mina erfarenheter var det inte bara lätt att läsa dom med helt gudlösa ögon. Det var självklart!! Detta gudlösa sätt att söka stöd var för mig självklart okristligt. Och därmed utanför den kyrkliga och kristna gemenskapsvärlden.” 

Jag förstår nog inte exakt vad det är du menar? Det är ju så jag läser. Jag söker stöd i olika genrer i bibeln för olika livssituationer?

Att läsa med gudlösa ögon innebär antagligen det jag gör när jag försöker läsa andra religioners texter, eftersom jag trots allt karaktäriserar mej som kristen, och att jag faktiskt vill fortsätta göra det. Jag tycker inte det är fel att göra det? Men när jag hävdar att passionsberättelsen för mej blir svår att läsa utan att brottas med gudsbegreppet, menar jag att just eftersom begreppet ”Gud” är så frekvent i denna berättelse, detta drama, är det ofrånkomligt att bearbeta begreppet, i alla fall för mej. Jag lever i någon slags ständig dialektik med framförallt mej själv och det som påverkar mej. Mina frågor är kontinuerliga frågor som ”Var Jesus Gud”? Och vad betyder det när Jesus i princip säger att ”när ni hälsar på människor som sitter i fängelse är det mej ni hälsar på”, eller vad handlar det om i frågan om att ”ta emot ett barn”? För mej är det stora och vikta frågor, som kontinuerligt stämmer till eftertanke vad gäller min Gudsföreställlning. Ibland måste jag faktiskt ändra mej, och kontinuerligt måste jag reflektera. 

Två portar 

Jag känner mej inte helt bekväm med den tydliga gräns du drar mellan existentiell och tro ”traditionell” tro. Detta dels för att jag faktiskt har valt en annan grundläggande hållning till hur jag ser på Guds agerande, men också för att jag faktiskt inte tror på någon ”traditionell” kristen tro: När jag försöker fundera över hur Gud ser på tillvaron tror inte jag att det finns någon slags ”väg till Gud”. Hade det funnits en port och sedan en väg fram till Gud eller en fungerande tro, hade denna möjlighet varit upptäckt för länge sedan. 

Däremot tror jag att det finns Guds vägar till människan. Jag menar att Gud kan använda både det som ryms i vad du kallar för en existentiell port och en traditionell port. I olika perioder av mitt liv har jag funnit styrka och kraft att gå vidare genom olika saker. Jag är from så till vida att jag tror att Gud når mej och stöttar mej genom olika saker, på olika sätt. Vår diskussion här och nu menar jag berikar mitt liv och utvecklar mitt förhållningssätt till Gud. Många ateister har bidragit till vad jag skulle vilja kalla en utveckling av min tro. Dessa har gjort mej rikare. Men det har även människor som är fromma på annat sätt gjort. Jag utvecklas av att höra människor diskutera och näst intill bråka om olika teologiska frågor, för att sedan gå och fira nattvard tillsammans. Jag utvecklas också av att fira nattvard i tystnad med människor jag aldrig träffat eller som jag inte pratar med. Detta måste rymmas i kyrkan. 

Förhållningssätt

Avslutningsvis skulle jag vilja säga något om förhållningssätt till livet. Den Israeliske professorn Amoz Os skriver i sin fantastiska bok ”Hur man botar en fanatiker” om humor och självdistans. Den boken och de recepten i tillvaron har betytt mycket för mej. Men det har Monty Python också gjort. Det kanske är svårt att säga att Monty Python betytt mycket för min tro, men deras sätt att göra humor av så gott som allt har varit viktigt för mej. Jag tyckte om den dikt du skriver, särskilt faktiskt ”Din otro har funnit nåd inför mina ögon! Jag måste skratta!”. Jag tror faktiskt att det är så.  Vändningen och humorn i tillvaron finner nåd. Och dom är oss helt oumbärliga. 

Lars Collmar skriver om en del av passionsberättelsen i en andaktsbok jag hade. Han skriver först om dialogen mellan Jesus och ”den fromme rövaren” (om man får säga så), dvs den klassiska repliken ”Redan idag ska du vara med mej i paradiset”. 

Men sedan vänder sej Jesus till den andre rövaren och säger ”Redan idag ska jag vara med dej i helvetet”. Jag tycker det är starkt, men också självklart. Min tro rymmer inte Gud som överger. Våra mänskliga brister till trots. För mej är det faktiskt så, att hela tillvaron strävar mot någon slags återförening, någon ”recapitulatio”, som Wingren skriver. Däremot tror jag inte att termen ”Homeostas” ska beskriva det kristna livet vilket jag får höra ibland. För mej är just det kristna livet en ständig vandring mellan förklaringsberget och korset. Ibland outhärdligt och stundom underbart. Jag kommer inte närmare än så.

.

6.  

Inlägg 6 (av 7 under tema 6).
av Carl Gustaf Olofsson.
Fråga till Erik Stenberg-Roos.
Tisdagen den 29 juni 2021!

Tack Erik! Det är många spännande trådar i luften. Mitt svar handlar mest om “Gud”, “Tillvaron” och “Livets väg” – och avslutningsvis lite om svek.

Men först om detta med att “torgföra” starka åsikter som du inleder med. Jag håller helt med dig om att vårt samtal inte är en arena för att “torgföra” starka personliga åsikter. Men det kan lätt missförstås. I ordet “torgföra” ligger underförstått att det primärt handlar om envägskommunikation. Inte att samtidigt lyssna in vad en annan människa tycker och tänker. Att lägga fram starka personliga åsikter och övertygelser med en tydlig inbjudan till samtalspartnern att granska och problematisera är något väldigt annorlunda. Men både “torgförandet” och det “levande personliga samtalet” kräver att man vågar föra fram sina djupaste och starkaste övertygelser. Annars blir det lätt intellektuellt tomgångsprat.

Jag har starka personliga övertygelser. Jag försöker formulera dom så gott jag kan. I boken, i artiklar och bloggar – och här i vårt spännande textsamtal. Och jag vill ha mina uppfattningar och övertygelser granskade och problematiserade. Det är enda sättet jag och de som följer samtalet kan råka bli lite klokare. Men detta vill jag verkligen också peppa dig att formulera dina starkaste åsikter och övertygelser. Jag har mestadels uppfattat detta som din hållning. Och det önskar jag att du fortsätter med!

Mina tankar och reflektioner utifrån ditt senaste inlägg (nr 5) kan sammanfattas med orden Gud, Tillvaron, Livets väg och svek. Jag börjar med Tillvaron och Gud.

.

Gud och Tillvaron I.

Utifrån vad du skriver i första stycket i ditt inlägg (nr 5) och sedan vidare under rubriken “De två portarna” så känner jag ett behov av att ta ett nytt varv kring ordet “Gud”. Jag börjar med “tillvaron”.

Jag använder ofta uttrycket “att känna hemhörighet i tillvaron”! Tillvaron?? I min tankevärld är formuleringen “mitt (eller människans) förhållande till tillvaron” nästan en grundbult. Under resans gång har frågan kommit vad är “tillvaron”?? Vad ryms i ordet? Vad menar jag?? Ordet “tillvaron” smög sig in i min värld för många år sedan utan att jag reflekterade speciellt kring det. Ordet kom först och så småningom en del tankar!

Några ofullkomliga spånor har efterhand tagit form. I tillvaron innesluts allt! Kosmos, vår planet, livsväven, jag själv, mina vänner, alla människor jag känner, mänskligheten, alla böcker och filmer och musikstycken! Kunskap, atomer och äppelträden i vår trädgård. Och all matematik! Endast mikroskopiska skärvor av detta blir synliga i våra enskilda medvetanden! I tillvaron ingår också spåren av hantverksskicklighet och kreativ tankemöda i ett gammalt vagnshjul av trä på ett bygdemuseum; datorer och mobiler och det oändliga antal arbetstimmar av många, många kreativa människor som ligger bakom utveckling och produktion, sak samma med bilar, tåg, cyklar, fartyg och flyg som så radikalt har förändrat resande och varutransporter. Tillvaron! I tillvaron ingår ingår också hela den globala samhälleliga och kulturella väven med hela sin historia. Så även den mer eller mindre tydliga väven av berättelser från släkt och lokalsamhälle. I tillvaron ingår också allt jag och andra människor kan föreställa sig om framtiden.

Jag och mitt liv är en skärva i tillvaron. Jag är samtidigt helt invävd i och formad av tillvaron. Man kan inte befinna sig utanför Tillvaron.

Frågan om tillvaron finns eller inte finns är en nonsensfråga. Om någon skulle säga ”jag tror på tillvaron” så skulle jag – och sannolikt även du – undra vad personen i fråga menar och tänka att några skruvar har lossnat. Det är som att säga ”jag tror på solen” eller ”jag tror inte på solen”.

Tillvaron omfattar nutid, dåtid och framtid. Den omsluter lagar, moraliska värderingar och ställningstaganden genom historien.

Om man, som Martin Hägglund i ”Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet” (2020), använder begreppet ”andlig” i en helt sekulär betydelse kan man säga att tillvaron är en andlig verklighet. Om det inte finns självreflekterande medvetanden så finns inte heller någon tillvaro.

.

Gud och Tillvaron II.

Jag har ibland funderat över relationen mellan ordet “Gud” och ordet “Tillvaron”. Jag har varje gång kommit fram till att ordet “Gud” är stumt och dött och att ordet “Tillvaron” fångar något fundamentalt viktigt av mina erfarenheter och vad det innebär att vara människa. Tillvaron har inga avsikter, den kan inte handla, den kan inte upplysa mig om den “rätta vägen”.

Jag kan för min del inte slita loss ordet “Gud” från en STOR storhet som kan handla, ha avsikter, som kan kommunicera på något sätt med oss människor och även höra böner och handla eller låta bli att handla utifrån dessa.

Som jag förstår dig Erik verkar du inte heller kunna släppa denna gudsbild! Detta även om du emellanåt uttrycker en stark frändskap med “kristen ateism”. Under rubriken “Två portar” skriver du: “Däremot tror jag att det finns Guds vägar till människan. Jag menar att Gud kan använda både det som ryms i vad du kallar för en existentiell port och en traditionell port.

För min del är det helt okej att du tänker, känner och uttrycker dig så. Men jag är inte där!! Om jag gick över till ditt språkbruk så skulle det bli en sorts svek. Både mot mig själv och de livsengagerade människor där ordet Gud inte kan slitas loss från bilden av någon form av aktivt handlande övernaturlig makt. Jag lämnar Gud och håller mig till tillvaron och livets väg (det sist för att ändå vara lite biblisk!)

.

Livets väg.

Livets väg är en högst levande och användbar biblisk metafor för något fundamentalt avgörande och viktigt i min tankevärld. Att vandra på livets väg har i min sekulära och ateistiska förståelse av livet inget att göra med Gud och bara ytterst perifer beröringspunkt med Jesus. Om man vandrar på Livets väg ökar sannolikheten för viktiga och bärande upplevelser av mening och hemhörighet i tillvaron. Förmågan till omsorg, samarbete. ansvarstagande för det gemensamma tenderar att växa. Sannolikheten för benådade ögonblick av förundran och rentutav lycka ökar.

I min “ateistteologiska” tanke- och begreppsvärld är själva grunden för att hålla sig på Livets väg att delaktighetens livshållning har övertaget i vår livsprocess. Eller snarare: när delaktighetens livshållning har övertaget i vår livsprocess så befinner vi oss på Livet väg! Detta helt oavsett om vi tror på Gud eller ej, oavsett om man betraktar Jesus som sin förebild eller sin frälsare eller som Lena Andersson (i sitt Sommar i P1 2005) tycker att Jesus hade starka drag av manipulativ maktmänniska, oavsett om vi tror på någon form av övernaturlig verklighet eller ej, oberoende av om vi tror på ett nytt personligt liv bortom vår fysiska död.

.

Livsviktiga frågor.

Vad gör att delaktighetens livshållning får övertaget i en människas liv? Vad är det som gör att likgiltighetens livshållning får övertaget hos en annan? Vad kan göra att en människas liv allt mer tas över av hat, hämndlystnad, manipulationer, ett allt rymligare samvete när det gäller att sko sig på andras bekostnad etc, etc?? Vad kan hjälp och stödja en människa att stå kvar i delaktighetens livshållning i mötet med svåra och smärtsamma påfrestningar och frestelser? Hur kan vi stödja varandra i detta? Kan gemenskaper, samtal och enkla riter vara till hjälp??

Under den “existentiella trons port” skulle detta vara den kärnfråga man skulle vända och vrida på. Frågan om huruvida detta kan tolkas som Guds väg till människan överlåtes med varm hand till den teologiska eliten och till företrädarna för den traditionella trons port. Man tror att människan i all sin motsägelsefulla bräcklighet och storhet utöver sin mörka och destruktiva potential också rymmer möjligheten att utvecklas till en allt mer älskande och medkännande varelse.

Erik, skulle du tycka det var en störande börda om det i “din församling” fanns en tydligt uttalad sekulär gemenskap, med ett respektfullt förhållande till det kristna arvet, som såg som sin huvuduppgift att stödja varandra att vandra Livets väg? Och som odlar en ständigt kunskapssökande, frågande, dialog och samtal kring vad Livets väg är och hur vi kan förstärka den i våra liv. Och hur vi eventuellt kan ge hjälp åt de som fastnat i likgiltighetens livshållning att “byta fot” och hitta fäste på Livets väg.

.

Sveket.

Sist några ord om “kyrkans svek”. Jag kanske har uttryckt mig oklart. Men detta gäller primärt inte min person. Det gäller den periodvis starka upplevelsen av kyrkan sviker de livsengagerade människor som på olika sätt kämpar med spänningen mellan “delaktighetens” och “likgiltighetens livshållning” och där alla föreställningar om övernaturliga makter och krafter som “har en avsikt”, som “söker oss” etc är stendöda. Man sviker också genom att man därmed inte heller kan ta till vara den kompetens och mognad som finns på många håll i den “sekulära”, “gudlösa” världen. Jag har länge förstått kyrkans kallelse som att just synliggöra “livet väg”. Fram till modern tid har föreställningar om Gud och ett liv efter döden varit en given del av förståelsen av livets väg. Idag vet vi att denna “övernaturliga” överbyggnad är helt onödig. Dessutom menar jag att denna överbyggnad idag döljer mer än den synliggör.

I viss mån föregriper denna diskussion kapitel 7 som just har rubriken “De två portarnas kyrka”. Men det finns mer att säga om detta. Så vi får se vad som kommer upp när vi kommit dit. Dessförinnan hoppas jag på en ny vända kring begreppet “tro” utifrån Kapitel 6: “Existentiell tro”. Ännu har ingen på allvar gett sig på och försökt smula sönder kapitlets trosanalys. Om det beror på att den är undermålig eller briljant vet jag inte. Jag ser fram emot mer klarhet på detta spännande område.

Om du i ditt nästa inlägg känner för att också avsluta Tema 6: “Kristusseende och kallelse” så är det okej för mig. Det är också okej att fortsätta om du så vill. Jag tycker att vårt tankeutbyte fortsatt är spännande och utmanande.

.

7.

Inlägg 7 (av 7 under tema 6).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.

Söndagen den 11 juli 2021!

.

Tack Carl Gustaf! Det ger som vanligt många frågor att fundera över. Då avslutar jag diskussionen angående tema sex. Även jag väljer några rubriker, ganska lika dina.

.

Starka personliga övertygelser

Jag tycker du för ett ganska intressant resonemang om starka personliga övertygelser. Men då måste jag faktiskt fundera om vi uppfattar vikten av dessa på samma sätt. Jag har faktiskt inte så mycket starka övertygelser. Vissa har jag, förhoppningsvis blir dessa tydliga här, men jag är helt enkelt mer av en resonerande människa, en ”grubbler som någon uttryckte det.

Jag hade faktiskt en samtalsrelation för länge sedan med en människa som konstaterade att hon trivdes mycket med att samtala med mej. Hon menade att jag var en god lyssnare.

Jag tyckte att hon skulle må bra av att vidga sina perspektiv, och att hon därmed skulle komma till flera aktiviteter i församlingen: en samtalsgruppp, någon gudstjänst, en kör ed. Det ville hon inte. Hon hörde mej såldes aldrig predika eller deltog i några diskussionsgrupper. Men hon ville inte, hon bedömde mej som en person hon fick ut mycket av att resonera med, men sedan ville hon inte mer. Jag uppfattade inte hennes tankar om mej som negativ kritik, men jag förstod faktist vad hon menade. Samt även hur hon fått sina uppfattningar. (Kvinnan och berättelsen är maskerad). Jag har valt den stilen, jag påverkas ganska mycket av det du och jag skriver. Kanske förändras jag också en del och det är så jag vill ha det.

.

Tillvaron och vägar

Jag tycker mycket om det du skriver om ”tillvaron”. Jag delar dina uppfattningar. Jag tror jag har berört det tidigare, det är faktiskt en av de gudsbilder som jag uppfattat är ganska vanliga i Judisk kontext. Men jag får mycket av det. ”Gudsbegreppet” blir kanske luddigt, men jag tycker det måste få vara det. I min värld är Gud såpass stor att vi faktist inte kan omfatta honom/henne/hen. I kristen tro finns just denna Gudsbild representerad i Apostlagärningarna, där det uttrycks som ”i honom är det som vi lever rör oss och är till”.

Den svenske teologen Anders Nygren driver i mastodontverket ”Eros och Agape” bl.a. frågan om människans väg till Gud. Han menar där att det inte finns någon sådan. Om det fanns skulle någon människa ha hittat den, varpå man skulle kunna visa andra på denna väg, och så skulle livet vara oerhört enkelt och förutsägbart. Ett slags ”gör du så här, blir det så här” resonemang. Jag tror han har rätt, det finns inte någon människans väg till Gud. Däremot finns det Guds väg till människan. Förlåtelsen, resonemanget om Nåden, bibeln, sakramenten, Gudstjänsgemenskaper, kristusbilden osv osv. Allt detta är tänkt att vara Guds vägar till människan. Jag tycker det är ett bra resonemang. För mej blir det då mer begripligt att vi faktiskt behöver dessa saker, eftersom dom då är tänkta att hjälpa oss att bli väl fungerande människor, som s.a.s. vandrar och fungerar bättre på livets väg. Kyrkan har vi fått för våra synders skull som det heter.

.

Något om Gudsbild

Däremot diskuterar du en Gudsbild, eller kanske en del av en gudsbild, som jag inte delar. Du skriver ”Jag kan för min del inte slita loss ordet “Gud” från en STOR storhet som kan handla, ha avsikter, som kan kommunicera på något sätt med oss människor och även höra böner och handla eller låta bli att handla utifrån dessa”.

När de gäller just bön delar jag inte denna uppfattning. För mej skulle det vara omöjligt om bönens avsikt var att s.a.s. manipulera med Gud: Om någon Olsson ber om regn nästa vecka för grönsakernas skull, så kommer naturligtvis någon Nilsson att be om sol eftersom hennes familj då ska ha semester. Osv. För mej är bönen till för att Gud ska tala om något för människan. Ett bättre uttryck för den aktivitet vi ägnar oss åt när vi ber, är ”meditation” tycker jag, i alla fall med vårt språkbruk i dag. Jag menar att även aktiviteten ”bön” är till för människan, att vi bättre ska kunna fungera på ”livets väg. Bön är inte primärt till för att få som jag vill, utan mer för att lyssna.

.

Livets väg

Det var länge sedan jag lyssnade på Lena Anderssons sommarprogram som handlade om de frågor du skriver. Jag delar naturligtvis inte hennes uppfattningar om Jesus som manipulativ maktmänniska, då hade jag knappast karaktäriserat mej som kristen.

Jag får ju ut enormt mycket av kanske främst Jesu undervisning i liknelser, jag tycker att detta sätt att få människor att växa är mycket viktigt. Jag tycker också att de saker jag räknade upp ovan hjälper mej att hålla mej på livet väg. Även jag vill ju vandra och leva mitt liv i samklang med människor. Det kanske kostar, men jag vill ha det så.

.

Livsviktiga frågor och kyrkans svek

Du skriver om frågan att ha en grupp i min församling och karaktäriserar den sedan. Mitt svar är självklart ja. Det är ju faktiskt så jag vill att alla grupper ska fungera och vara. Det handlar om att hjälpa varandra. Hur man kan kalla det för sekulär förstår jag dock inte?

Det måste väl kanske bero på ledarskapet? Om ledaren för gruppen tydligt markerade att hon/han/hen inte var kristen och att det varnades för kristen tro i gruppen, skulle det kanske bli svårt, annars förstår jag det inte. Å andra sidan har jag i ganska många grupper varnat för olika varianter av kristen tro, så det är inte främmande för mej att göra så.

Jag förstår nog kanske bättre vad du menar med kyrkans svek nu. All den kunskap och kompetens som finns bland människor som kallar sej för Gudlösa är viktig, det håller jag med om. Men skulle dessa människor vilja att kyrkan ”använde” sej av dom? Jag är faktiskt inte så säker på det. Trots allt är kulten en ganska viktig del av kyrkans liv. Skulle människor som karaktäriserar sej som ateister vilja vara med och s.a.s. hjälpa den organisation? Alltså att bidra till kultens kontinuerliga utveckling?

Jag tror dock att det gäller diakoni på ett särskilt sätt. Många människor vill vara med och hjälpa till. Däremot får dom inte ihop den rent pastorala delen av kyrkan. Men dom gör alldeles utmärkta insatser på allt mellan hembesök och basarer. Naturligtvis får dom vara med.

.

Slut på tema 6!

.

Fortsättning följer!

Den 25 augusti påbörjades Tema 7 av Erik Stenberg-Roos. Rubrik: “Existentiell tro”. Temat utgår från kapitel 6 i boken som har samma rubrik. Den 15 oktober har det skrivits 6 inlägg under detta tema.

Kapitlet finns på internet (googla). Men köp gärna boken. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. nätbokhandlar. Den finns också på Dillbergs bokhandel i Kalmar till ett bra pris. Boken finns även på ett antal bibliotek. Om du frågar efter den på ditt lokala bibliotek finns det goda chanser att dom tar hem den. Vill du följa textsamtalet efterhand som inläggen publiceras så är du välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp”.

Santalarna. Enresentation.

Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats när det hunnit bli oktober 2021. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012. Coronapandemnin har varit avgörande för idéen om ett textsamtal. Den första tanken var ett eller två “scensamtal” inför publik. 

Erik Stenberg-Roos.

Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han hemförlovades från sin tjänst i Thailand i mars 2020 på grund av covidpandemin. Han återvände till Thailand tillsammans med sin hustru i mitten på november 2020. I juni 2021 gick kontraktet för tjänste ut och han återvände då till Sverige. SKUT:s verksamhet i Thailand är pausad och under utredning. Det är fascinerande att en del av detta ”textsamtal” har försigått tvärs över nästan halva jordklotet.

Erik Stenberg-Roos var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst. Han började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999. 

Carl Gustaf Olofsson

Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till de existentiella livsfrågorna. Ett huvudtema är spänningen mellan det gudlösa och det traditionellt kristna.

Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld (fribaptistsamfundet) har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig ibland ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.

PS. Tisdagen den 26 oktober kl 18 har Carl Gustaf Olofsson ett samtal kring boken på Mönsterås bibiliotek. Samtalspartner är Lennart Thörn, pensionerad universitetsadjunkt, Göteborgs universitet, och pastor i Evangeliska Frikyrkan. Alla är välkomna! Inget inträder! DS.

.

Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook mellan Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson:

Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro??  (7 inlägg)
Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. (7 inlägg)
Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. (8 inlägg)
Nr 124. Tema 4. Död och tillit. (7 inlägg)
Nr 125. Tema 5. Teologisk utveckling och monster? (5 inlägg)
Nr 127. Tema 6. Existentiell tro. (denna blogg) (7 inlägg)

.

.

.

Publicerat i andlighet, ateistisk teologi, Existentiell livssyn, existentiell religiositet, existentiell teologi, existentiell tro, Okategoriserat, sekulär andlighet, Teologi, Tro-otro-icke-tro | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 126. Helvetestron och döden. Publicerad i Humanisten nr 2/2021

Texten är publicerad i Humanisten nr 2/2021 som kom ut strax före midsommar. Numret är ett utmärkt temanummer om döden som rekommenderas varmt. Hela numret kan laddas hem som en pdf-fil. Artikeln finns på s.17-18.  Humanisten kommer ut med 4 nummer om året.  

.

.

Helvetestron och döden. 

.
Paradoxalt och inkonsekvent! Eller kanske inte? Jag tror inte på gud eller några andra övernaturliga makter, jag tror inte på ett liv efter döden. Jag är gudlös ateist och sekulär Humanist. Jag tycker om att leva och för en stund vara en medveten, reflekterande skärva av kosmos. Och jag önskar en godartad framtid för mänskligheten och livsväven som är förutsättningen för våra liv. Huruvida folk tror på gud eller inte engagerar mig inte speciellt. Men att tron på ett evigt helvete fortfarande är stark inom vissa religiösa sammanhang stör mig å det grövsta. 

Att som barn och tonåríng växa upp med starka föreställningar om Jesu snara återkomst och eviga straff i helvetet för de ofrälsta och de som inte bekänner Jesus som sin frälsare är enligt min mening en form av grov mental barnmisshandel. Det är föreställningar som man borde vara skyddad ifrån tills man uppnått alkoholmyndig ålder! 

Inom kristendomen och islam har tron på eviga straff i helvetet för de i bred mening “icke-troende” och “orättfärdiga” historiskt varit en central föreställning. Inom kristendomen har föreställningen mjukats upp inom en del kyrkor och samfund. Katolska kyrkan uppfann skärselden. Adventkyrkan tog bort helvetet och ersatte det med en evig död för de icke-bekännande. Inom en del samfund, t.ex. Svenska kyrkan, har läran om alltings återställelse växt sig stark de senaste 50 åren. Men det är viktigt att notera att det inte har skapats några nya bekännelsedokument som stadfäster detta som Svenska kyrkans lära. Bekännelsemässigt gäller formellt fortfarande Augsburgska bekännelsen. Läran om eviga straff formuleras i artikel 17.  

Det lilla frikyrkosamfund jag växte upp i, fribatistsamfundet, blev uteslutna ur Svenska Baptisktsamfunder 1872 för att man omfattade denna syn. Det innebär kort att i slutändan kommer allt och alla att inneslutas i Guds förlåtande famn. Helvetet fungerar här ungefär som skärselden, det är en tuff, tidsbegränsad korrektionsanstalt. Definitivt inte kul det heller! Och det visade sig att det även här fanns inslag som var djupt upprörande för en ung människas rättskänsla. 

Men i den evangelikala delen av svensk kristenhet har läran om eviga straff i helvetet fortfarande en stark ställning. På svensk botten gäller det samfund och församlingar anslutna till SEA, Svenska Evangeliska Alliansen. Där ingår pingströrelsen, “trosrörelsen”, Livets ord, Frälsningsarmen och Evangeliska frikyrkan. Portalgestalter som Evangeliska frikyrkans Stefan Swärd och pingströrelsens ledare Daniel Alm omfattar helvetestron. Man menar att det är en tydlig del av Jesu förkunnelse i evangelierna. Och eftersom Jesus är Gud kan vi inte ändra på detta hur gärna vi än skulle vilja. 

Hur läget är inom olika delar av islam när det gäller uppmjukningar i tron att de “otrogna” och orättfärdiga kommer att hamna i ett evigt helvete vet jag inte. Men det skulle vara intressant att få en kunnig bild av nuläget!  

Jag har sista året mött ett antal berättelser från personer som brutit upp från pingströrelsen, trosrörelsen, Livets ord och mormonkyrkan. En  återkommande smärtpunkt har varit det förfärliga i att ha varit insnärjd i föreställningarna om Jesu snara återkomst, helvetet och eviga straff. 

Till detta kommer en kvarvarande smärtpunkt hos många efter att man själv lämnat dessa förfärliga föreställningar. Det gäller relationen till vänner och familj som fortsätter att omfatta den helvetestro de själva lämnat. Dessa tror att de kommer att hamna i helvetet eftersom de inte längre tror på Gud och Jesus som sin frälsare. 

Hur kan man vara nära viktiga personer som så grovt misskrediterar den livsväg man med mod och vånda har valt genom sitt uppbrott? Hur kan man fortsätta att ha nära relationer till personer som ser det som sin främsta kärleksgärning att försöka få dom att återvända till “tron” och församlingen och därmed “rädda dom” från helvetet?? 

Det är svåra och smärtsamma frågor. Och det finns inga enkla svar. 

Att utsatta, maktlösa människor genom historien som har kränkts, misshandlats och utnyttjats, som fått nära och kära våldtagna och mördade, som berövats maten till familjen – livligt har fantiserat om “eviga straff” för dessa förövare är en annan sak. Dessa svarta känslor är djupt mänskliga. Och de kan till och med ha bidragit till att förhindra våldsspiraler av hämnd och därmed varit ett bidrag till en långsam historisk civilisationsprocess. 

Men idag kan jag för min del bara se såväl personliga som teologiskt uppburna läror om eviga straff i helvetet inom olika kyrkor och samfund, kristna eller islamska, som barbariska! Och ofta uttryck för intellektuell lättja och andlig slapphet. 

Jag har i mitt liv från och till lekt med en en enkel, närmast banal tankefigur där det eviga helvetet med en sorts obeveklighet går upp i rök. Så här: Om det finns en Gud måste han vara minst lika kärleksfull som den mest kärleksfulla människa jag känner till eller kan föreställa mig.  Allting annat är förtal av denna Gud. Att denna kärleksfulla Gud skulle ha inrättat ett straffsystem brutalare än det som Hitler och Stalin skapade är fullständigt orimligt! 

En eventuell korrektionsinrättning bortom döden måste vara inriktad på kärleksfull rehabilitering för att klienterna senare ska kunna välkomnas in i den “riktiga himlen”. Och förstås minst lika human som det bästa inom svensk kriminalvård. 

Det enda kriteriet för att slippa en vända i denna korrektionsinrättning är att vi inte medvetet har utnyttjat och skadat andra människor och den livsväv vi alla är beroende av. Vad vi har “trott” eller “inte trott” är totalt ointressant för denna Gud. Så jag är fullständigt trygg inför det osannolika mötet med Gud vid en högst osannolik Yttersta Dom.  

Carl Gustaf Olofsson
ateistisk frilansteolog
styrelseledamot i Humanisterna Kalmar 

.

PS 1. Jag har tidigare skrivit om helvetestron i åtminstone två bloggar. En var tankar utifrån en intervju med pingstpastorn Stanley Sjöberg (född 1936) i podden Gudgubbar 2013. Det var väldigt anmärkningsvärt när Stanley Sjöberg i sin roll som en av de mest uppburna pingstpastorerna tog avstånd från helvetesläran i mitten på 1980-talet. Trots två mycket kompetenta intervjuare – eller samtalare – så fanns det uppenbara brister i intervjun.
Nr 35. Gudgubbar 2: Frikyrkopastor Stanley Sjöberg och brytningen med läran om helvete och eviga straff. (15.1.2013)
Blogg Nr 113   är en ateistisk tankelek kring Yttersta Domen utifrån ett oväntat möte mellan Gud och ateisten Olofsson. 

PS 2. I kapitel 5 i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” från 1998 försöker jag genom en existentiell analys göra troligt att Jesu förkunnelse om dom och eviga straff berodde på att Jesus – eller evangeliernas berättare – allvarligt misstolkat vissa viktiga existentiella realiteter. Och att detta missförstånd är fatalt. Denna analys görs i avsnitt “5.12 Jesu domsförkunnelse och ‘frälsande tro’”. Denna analys kan med behållning läsas som en enskild text. Boken finns på internet sedan hösten 1998. Den blev genom ett oväntat initiativ av förlaget Alternaliv en fysisk bok i maj 2020. Köp den gärna. Eller låna den på ditt bibliotek. 

PS 3. Även inom mormonkyrkan är läran om eviga straff i helvetet stark.

.

.

Publicerat i ateistisk teologi, existentiell teologi, Gud, Helveteslära, Humanisten, Okategoriserat | Märkt , , | 3 kommentarer

Nr 125. Tema 5. Teologisk utveckling och monster? Textsamtal med SKUT-prästen Erik Stenberg-Roos.

Totalt 5 inlägg under Tema 5.
Publicerade mellan den 21 mars och den 21 april 2021. 

.

Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Här betyder textsamtal helt enklet ett samtal i textform. På skrivarkurser betyder det att samtala kring bättre eller sämre sätt att uttrycka sig vilkjet är något helt annat än det som försigår här. Samtalet utgår från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som genom ett oväntat initiativ förvandlades till tryckt bok i slutet på maj 2020 efter mer än 20 år som välredigerad bok på internet. Boken finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. och på Dillbergs i Kalmar (se fliken ”Bok2020”). Den finns också på ett flertal bibliotek. Fråga gärna efter den på ditt bibliotek. Boken finns även kvar som nätbok!

Skribenterna i textsamtalet är bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.

Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat – och skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är ca 1 inlägg i veckan. Det innebär mellan 5 och 10 dagar mellan varje inlägg. När det nu hunnit komma till slutet av maj 2021 har totalt 36 inlägg publicerats sedan den 26 juli 2020.

Varje avslutat tema i textsamtalet redovisas i en blogg. Blogg Nr 119 redovisar den första samtalsomgången under temat ”Traditionell kristen tro?”. Blogg Nr 120 innehåller inläggen under tema 2: ”Den existensreligiösa livssynen”. I blogg Nr 123 redovisas tema 3: ”Samvetets, hjärtats och sanningens röster” och blogg Nr 124 innehåller Tema 4 ”Om död och tillit”.

Tema 5. ”Teologisk utveckling och monster?” påbörjades den 21 mars av Erik Stenberg-Roos och avslutades den 21 april efter totalt 5 inlägg. Man är förstås välkommen att följa textsamtalet direkt genom att gå med i Facebookgruppen ”Existemtiell livssyn . kristen tro? ….. diskussionsgrupp”.

.

.

Tema 5: Teologisk utveckling och monster?
Textsamtal utifrån boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”

.

1.  

Inlägg 1 (av 5 under tema 5). Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.

Söndagen den 21 mars 2021!

Jag tänkte denna gång att jag skulle börja denna nya tråd med att applicera några delar ur kapitel tre i boken på kristendomsförekomster. 

Du skriver om olika existentiella livsvillkor, om olika vetenskapliga discipliner, kanske man kan kalla det. Självklart utvecklas disciplinerna ju mer människan lär sej. Men det gäller också det som skulle kunna kallas ”min” disciplin, teologin.

Många människor lever i situationen, att man upplevt en variant av kristendomen som man antingen är mycket välvilligt inställda till, alternativt rent fientlig. Vill man fortsätta på den kristna banan, kan man hitta något nytt när man t.ex. flyttar. Detta nya kan då upplevas som katastrofalt alternativt helt underbart. Jag tror det är särskilt vanligt när man bor i en liten ort och kommer till en större ort för att studera.

Om man då t.ex. tycker att den typen av kristendom man lämnat, alternativt genomskådat, är skön att lägga av, kan man hitta en för den aktuella personen (alltså oftast studenten) helt ny variant. Det som förundrar mej är varför man ibland fortsätter, när man lämnat något dåligt. Och kanske varför jag själv fortsatte när jag var så säker på att jag gjort upp med en osund och dålig livsåskådning som jag menade att mina kristna tonårstro var. 

Som mänskligheten utvecklas måste teologin också göra. Detta gäller t.ex. Tolkningarna av texter, men också det som kallas dom hermeneutiska ansatserna. Om man t.ex. tar berättelsen om syndafallet förekommer det en talande orm. Detta var något jag bokstavligt var övertygad om hade funnits, d.v.s. en variant av ett djur som kunde kommunicera med människan på människans villkor. Till min ungdomsgrupp bjöds det in människor som berättade för oss att det var en ’utdöd art’. Dessa människor var ofta högutbildade i det svenska utbildningsväsendet. Kanske inte inom teologi, men jag minns en läkare som pratade om denna typ av saker. Jag tolkade berättelsen så, att det funnits ett sätt att, ett språk, att kommunicera med djur. Idag menar jag att de allra flesta av oss människor lärt oss så pass mycket, att vi bedömer det som mer eller mindre uteslutet att det funnits en orm som kunnat tala. Kan man då gå vidare i sin tro? Få ut något av berättelsen? Jag menar det.

Att tolka berättelsen som två personer i en trädgård för länge sedan är enligt dom allra flesta helt meningslöst. Jag tror att en i alla fall för mej bättre tolkning är att se berättelsen som en beskrivning av livet självt. Varje dag bedrar livet människan, varje dag talar ondskan om för oss att bryta regeln, det gör inget, varje dag drivs vi ut ur paradiset, dvs. en tillvaro vi trivts med, men som vi upplever krossats. 

Är det bra eller dåligt? Ett straff? Jag vet inte. Fastmer en beskrivning. 

Men så fungerar även ”den religiösa människan”: En större världserfarenhet, ett vidgat perspektiv, ger också en möjlighet till ”nya” tolkningar. Och jag tror att någon varit där före mej, att jag även i mitt nya liv, kan växa genom dessa gamla texter, när jag ser dem i ett annat ljus. 

Därmed kommer vi in på en sak till jag skulle vilja ta upp. Du skriver om gulag och koncentrationslägren. Båda dessa obeskrivliga grymheter har kommit ur den stora Goda visionen. Jag tror du har helt rätt. Inom teologin eller kyrkan, kallas det för ”Den rena församlingen”, dvs. där den lära råder som ett ledarskap (ofta också deltagarna) menar är helt riktig. Jag menar att det var ett av dom stora problemen när t.ex. Livets ord växte fram. Vi har sett det så många gånger i världshistorien, i det stora och det lilla. Den rena församlingen som ser hur någon är på väg att genomföra ett större eller mindre paradigmskifte i sitt eget liv, alternativt lämna paradiset, har två sätt att hantera personen som försöker utvecklas.

1) Antingen omvänder man personen tillbaka till gruppens rätta lära.

2) Eller så stöter man ut personen (mycket vanligt bland Jehovas vittnen).

Detta är en av religionens stora risker, alternativt baksidor. Personen mister då allt. Vänner, släktingar, jobb, grannar… Ju tätare det varit, desto större blir förlusten. Därför kan inte en strävan vara att bygga den rena församlingen, strävan måste vara att bygga den öppna församlingen, där människor är välkomna och där flera olika åsikter är välkomna. Och där ledarskapet är så pass moget att man faktiskt vågar släppa på kontroller. Annars riskerar det att bli som du skriver, Den Goda visionen föder fram…ett monster. 

Men kan människan då som utstött varelse, uppleva något stöd i texter? Jag menar det. När man tvingats ut ur paradiset, in i en öken eller hur man nu beskriver det, kan det faktiskt vara en tröst att veta att någon varit där före mej. Och kanske t.o.m. finns kvar där. En närvaro kan ge mej ett hopp. Det finns en fantastisk berättelse där Lars Collmar skriver om Jesu kommunikation med rövarna på korset. Till den ene säger Jesus i Collmars berättelse, att ”redan idag ska du vara med mej i paradiset”. Till den andre rövaren säger han ”redan idag ska jag vara med dej i helvetet”.

Jag tror också att man kan lära sej något av att se hur fortsättningen blivit, dvs vad som har hänt efter berättelsen. Om jag upplever att jag lever mitt liv i en öken, hur kommer jag ut? Eller hur härdar jag ut? Kanske kan det vara genom att se frestelserna om makt (”visa din makt på något meningslöst, trolla fram bröd”) avgudadyrkan (”tillbe något”) eller vansinnig skrifttolkning (”det står ju skrivet!!”) iaf inte alltid måste få sista ordet.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga något om kallelse. Jag tycker att det är bra att diskutera kallelse ur Lutherskt perspektiv. Luther drev tanken att det är ytterst få av oss människor som fått vara med om en övernaturlig händelse som gett oss uppdraget att utbilda oss till präster eller något likande. Istället har detta oftast växt fram genom att andra människor pekat åt något håll. Jag tycker det är sunt. Jag tycker också det är sunt att markera att alla yrken kommer ur ett kall, så länge yrket tjänar en annan människa. Lärarens, skomakarens eller bagarens yrke är lika viktigt som prästens eller munkens. Men alla yrken måste tjäna en annan människa.

.

2.  

Inlägg 2 (av 5 under tema 5).
av Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos
Måndagen den 29 mars 2021!

Tack Erik! Du har gett mig en hel del att fundera över. Bibeltolkning och teologisk utveckling, monsterteologi, innebörden i begreppet “existensvillkor”, kallelse enligt Luther. Kul att du tar upp den bibliska “syndafallsberättelsen”. Jag har med åren nästan fått ett kärleksförhållande till denna bibliska urberättelse.

Jag börjar med att klargöra att jag gör en tydlig skillnad mellan existensvillkor och livsvillkor. Med hunden, hästen och gäddan delar jag livsvillkoren att behöva mat för att överleva – och att vi kommer att dö. När “jag” blir medveten om att “jag behöver mat för att överleva”, att “jag” blir medveten om att “jag kommer att dö någon gång i framtiden” så har dessa livsvillkor utvidgats till existensvillkor. Skillnaden är “medveten om”. Man skulle också kunna säga att när vi får ett medvetet och reflekterat förhållande till våra livsvillkor så vidgas de till att även bli existensvillkor. Såvitt vi vet i dagsläget så förvandlas inte hundens och hästens livsvillkor till att även bli existensvillkor.

Detta lilla klargörande är föranlett av en mening i ditt första stycke. Du skriver: “Du skriver om olika existentiella livsvillkor, om olika vetenskapliga discipliner, kanske man kan kalla det.” Jag hade känt mig lugn om du skrivit att jag skriver om “olika existensvillkor”. Här är det också lite komplicerat vad vetenskapen kan bidra med. Olika vetenskapliga discipliner kan bidra med fördjupad kunskap om olika aspekter av den verklighet vi lever i. Denna kunskap kan hos en reflekterande människa förvandlas till en fördjupad insikt om våra mänskliga existensvillkor. T.ex att solen har en begränsad livslängd. Kontentan är att existenvillkor och vetenskapliga dicipliner måste hållas isär ordentligt. Att jag menar att de senaste 150 årens vetenskapliga kunskapsutveckling på djupgående sätt har vidgat och fördjupat vår förståelse av våra mänskliga existensvillkor kan eventuellt förvirra.

En central tanke i utredningen i kapitel 3 om den smärtsamma sidan av våra existensvillkor är att försöka visa att det är viktigt för oss att försöka förstå och acceptera denna smärtsamma och utsatta sida av att vara människa. Vi har ofta en sida i oss som helst vill förneka och blunda för detta. Det finns mycket av ideologier och läror, religiösa såväl som sekulära, som förnekar större eller mindre delar av våra existenvillkor. I boken drivs tesen att en strävan efter acceptans och en fördjupad förståelse av denna utsatta och smärtsamma sida av våra liv är en förutsättning för personlig växt och mognad. Och vice versa. Flykt och förnekande förytligar våra liv. Jag kallar detta “existenvillkorstesen”. Den kan vara sann eller falsk!

Hur tänker du Erik kring detta? Tycker du att existensvillkorstesen är rimlig? Eller till största delen felaktig?

Jag tar i kapitel 3 upp hur ”Goda Visioner” kan föda fram ett monster i sitt sköte. Men här är det viktigt att notera att jag gillar “goda visioner”. Men när de “goda visionerna” stödjer oss att förneka och fly från insikten om de ensamma och utsatta sidorna av våra existensvillkor så blir de goda visionerna bokstavligt talat ‘livsfarliga’ och kan ställa till med väldigt elände. Då kan de goda visionerna födda fram förfärliga monster i sitt sköte som det är väldigt svårt att sätta stopp för. Jag tar upp detta kort i kapitel 3 under rubriken “3. Flykten undan den existentiella särskildheten”.

Du kompletterar bokens exempel – gulag och de nazistiska förintelselägren – med strävan efter att skapa “den rena församlingen”. Jag tror att en av mekanismerna bakom detta “fenomen” just är att systematiskt förneka viktiga aspekter av våra existenvillkor. Hävdandet av “den rätta läran” är ett sådant förnekelskoncept. Som du beskriver “den rena församlingen” och konsekvenserna när man börjar ifrågasätta – och kanske lämna – är en bra beskrivning av vad vi vanligtvis kallar en sekt.

Jag blir nyfiken! Du skriver som om det finns en etablerad teologi som tar upp det problematiska med “den rena församlingen”. Jag undrar då också hur mycket dessa teologiska analyser knyter detta fenomen till en flykt undan den smärtsamma sidan av våra existensvillkor? I övrigt sympatiserar jag med din bild av “den öppna församlingen”.

Du skriver om den bibliska syndafallsmyten och den talande ormen. Facinerande och märkligt med din berättelse om kristna lärare i din ungdom som menade på att det funnits en art av ormar som kunde prata. Jag kan bara med häpnad hålla med dig om att denna sorts “kristendomsundervisning” är skrämmande.

När du sedan formulerar ditt sätt att idag använda denna bibliska berättelse så anar jag ändå en traditionalistisk tolkning som jag tycker är djupt problematisk. Med traditionalistisk menar jag t.ex. Stora boken om kristen tro” (1993) och Gustaf Wingrens skapelseteologi. (anm. Gustaf Wingren (1910 – 2000) är Sveriges kanske mest ansedda och uppskattade 1900-talsteolog.) Väldigt kort – att synden och ondskan kom in i världen genom människans olydnad mot Gud. “Syndafallsberättelsen” är då den arketypiska urberättelsen om denna olydnad mot Gud.

För mig är den bibliska berättelsen om skapelsen och syndafallet en poetisk urberättelse om vad som händer när människan blir medveten om sig själv som en ändlig varelse, att vara underkastad detta med födelse och död. Innan dess kunde hon som alla andra djur “älska och döda med samma glada själ”. Efter att hon ätit de förbjudna frukterna från Kunskapens träd och därmed lärt sig “skilja på ont och gott” och därmed också blivit mer lika Gud så blir människan en en moralisk varelse där hon tvingas att reflektera över sina handlingar i termer av ont och gott. Gud fördriver Adam och Eva från Paradiset för att förhindra att dom skulle bli än mer lika Gud genom att även äta av frukterna från Livets Träd.

Och Herren Gud sade: ”Se mannen har blivit såsom en av oss, så att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva evinnerligen. Och Herren Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han skulle bruka jorden, varav han var tagen. Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka vägen till livets träd.” (1 Mos 3:22-24)

Man kan fråga sig vad orden i 2:a kapitlet om att Gud skapade människan till sin avbild egentligen betyder i ljuset av ovanstående tre verser. Hur tänker du kring detta? Är människan skapad till Guds avbild? Eller blev människan fördriven ur Paradiset för att hon inte skulle få chansen att bli mer lik Gud?

Att det primärt är mannen som fördrivs från Edens lustgård kan man ju också fundera över. Jag tycker att Eva, kvinnan, inte får den ära som hon är värd i berättelsen. Det var hon som var så lockad av att lära sig skilja på ont och gott att hon sträckte sig efter det berömda äpplet. Och sedan erbjöd hon Adam att smaka. I not 12 till kapitel 4 i ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (s.345ff i boken eller kolla i nätversionen på internet) görs en rejäl utläggning kring denna urberättelse som misshandlats grovt i mycket av teologi och predikningar genom århundradena.

Intressant att bli påmind om Luthers lära om kallelsen. Få är kallade att bli präster! Men alla kristna är kallade att med ärlighet och samvetsgrannhet bidra till det gemensamma med sina speciella gåvor och kompetenser i sitt vardagliga liv. Bagaren, skomakaren, bonden, läraren, kassörskan på ICA, lastbilschauffören, politikern, tjänstemannen, ingenjören etc. Det är en fin och viktig tanke!

I boken skiljs på två kallelser: den universella kallelsen och den personliga kallelsen. Bådadera är existentiella och utan behov av någon kallande gud. Väldigt summariskt innebär den universella kallelsen att alla människor är kallade att bejaka “delaktighetens livshållning”. Att vara människa innebär att leva i spänningen mellan delaktighetens respektive likgiltighetens livshållning. Detta oavsett vad vi tycker om det och oavsett vilken sekulär eller religiös livstolkning vi håller oss med. Förutsättningen för att bygga en global värd av fred, omsorg, gemenskap och rimlig fördelning är enligt den existensdynamiska teologin att delaktighetens livshållning har övertaget hos den helt övervägande majoriteten av världens människor. I detta perspektiv är Luthers lära om den allmänna kallelsen (vad säger man på teologiska?) en specifik kristen utläggning av den “universella kallelsen”.

Den “personliga kallelsen” har sin grund i att man som enskild person har fått erfarenheter och insikter som gett nya och fördjupade perspektiv på något område som – mycket enkelt uttryckt – gäller förbättringar för det gemensamma. När detta skapar en upplevelse av förpliktigande uppgift att gå vidare med detta så har en “personlig kallelse” tagit form. Denna upplevelse av en förpliktigande uppgift, en personliga kallelse, är sekulär och existentiell i sin grund. Att en del kan tolka det som ett uppdrag från en högre makt är en helt annan sak.

Erik, kan du som präst och lutherskt kristen, på ett bra sätt få ihop den Lutherska kallelseläran med den kallelselära om den universella och personliga kallelsen som utvecklas i boken?? Nyfiken på ditt svar!

.

3. 

Inlägg 3 (av 5 under tema 5).
av Erik Stenberg-Roos
Svar till Carl Gustaf Olofsson.
Tisdagen den 6 april 2021!  

Många intressanta kommentarer om mitt senaste inlägg. Jag skulle varit mera tydlig när det gäller skillnaden mellan existensvillkor och livsvillkor (eller, vilket kanske är mera troligt, jag begrep inte bättre). Nåväl, jag accepterar även på denna punkt dina uppfattningar och dina begreppsdefinitioner. Jag tycker också att den fråga du ställer, om jag tycker att tesen är riktig, vill jag besvara med ett ”ja”. 

Jag skulle vilja ta ditt resonemang ovan om medvetenhet lite till: jag diskuterade med en lärare vid några tillfällen om skillnaden mellan det vi i dagligt tal kallar för en ”människa” å ena sidan, och å andra sidan ett ”djur”. Dom vanliga skillnaderna är kanske inte så intressanta (den upprätta gången? förmågan att hantera elden? tillverka redskap? förmågan till samarbete mm) När vi kom till begreppet ”medvetande” menade läraren att just där var det en ganska stor skillnad, nämligen att människan och djuren visserligen delar det vi kallar för medvetande, men människan är s.a.s. Medveten om sitt medvetande. Vi kan föra och ibland t.o.m. förstå ett s.k. Metateoretiskt resonemang. 

Du skriver och frågar om uttrycket ”den rena församlingen”, vilket jag tycker är intressant. Jag är, som du förhoppningsvis förstått, helt negativ till detta resonemang. Jag menar att varje gång människan försökt skapa ”den rena församlingen”, har det slutat som när människan försökt skapa ett paradis, nämligen i det rakt motsatta, ett helvete (slarvigt uttryckt, men ändå).

När domaren s.a.s. blir ”den rätta läran” är det kört. Oavsett om det är Kommunism, Nazism eller Gudsstaten och den rena församlingen. Domaren måste i varje fungerande grupp av människor, vara ”Nåden”, och en stor diskussion kring begreppet Nåd. Jag hör till dom som mycket uppskattar dialektiken, för mej är det omöjligt att acceptera en ”rätt lära”. Men när begreppet ”Nåd” inte diskuteras eller finns med, då blir det absurda galenskaper som t.ex. Att vissa människor är lite bättre än andra, vissa människor är ”närmare Gud” och att vissa har en särställning inför Gud osv. Det är bara att kolla in den senaste dokumentären om Knutby som ligger på HBO just nu, så ser man vad konsekvenserna blir när man tror att man kan skapa ett paradis. 

Jag tycker att det är mycket intressant att tolka berättelsen om syndafallet. Däremot hänger jag inte alls med när du lyckats få det till att jag ägnar mej åt en ”traditionalistisk tolkning”, samt att även Gustaf Wingren skulle göra det? Men med tanke på att du funderar mycket på berättelsen skulle jag gärna höra vad som enligt dej är en ”traditionalistisk tolkning”. Jag hör ju till dom inte tror att begreppet sanning finns i singular. Begreppet sanning finns i plural. Att tolka de olika myterna ur de första Moseböckerna tycker jag är spännande, jag menar också att det finns fler sätt att tolka dom på. Samt att flera sätt faktiskt kan vara ”sanna”. 

Jag tror som jag försökte uttrycka senast, att myterna ur första mosebokens inledande kapitel, har ett sanningsanspråk som är mycket stort. Jag tror att dom försöker säga att dom är ”arketypberättelser” om hur människan fungerar. Däremot tror jag inte att dom beskriver hur ondskan en gång kom in i världen, det är att förminska en myt. Mytens sanningsanspråk är som arketypens, d.v.s. Det är evigt. Och jag tycker att dom judisk/kristna myterna står sej ganska bra faktiskt?

När det gäller det mer specifika i skapelseberättelserna, tror jag att människan är skapad till Guds avbild, iaf på något sätt. Inte som att Gud ser ut som vi (då skapar man ju faktiskt en Gud till vår avbild), däremot kanske att vi liksom Gud har chansen och förmågan att göra vad som kan karaktäriseras som ”gott”. 

Orsaken till att mannen drivs ut ur paradiset kan jag (liksom alla andra) bara spekulera i. Men däremot är jag inte helt säker på att det kan karaktäriseras som ett ”straff”? Står det någonstans? Jag tror mer att det är en beskrivning, en myt, med ett tidlöst sanningsanspråk. 

Varje period av våra liv, kanske t.o.m. varje dag måste vi lämna och ta steget. Gud vill inte tillbakagång, Gud vill framåt. Att leva i en symbios med sin mamma, vilket skulle kunna vara en tolkning av skapelseberättelserna, är alltså inte något tillstånd Gud vill ska råda för alltid. Gud vill ut i det otrygga, ut och sök ett eget liv. Det är så viktigt för Gud att Gud t.o.m. ordnar en bevakning även till det som kallades paradiset, för det får och kan man bara uppleva en gång. 

Du frågar om jag på ett bra sätt kan ”få ihop” en del olika kallelseläror? Inte på ett bra sätt kanske, men jag kan få ihop dom. Eller iaf redogöra för hur jag tänker kring det. 

Som jag uppfattar Luther pratar han om både allmänna och specifika saker. Jag tror inte han tycker någon specifik sak skulle vara ”bättre” än någon ”allmän”, jag tror att han tycker att det allmänna är det viktigaste. Jag tror att han tänker så vad gäller kall också. 

Alla människor har ett kall, en uppgift, att tjäna det allmännas bästa. Alla människor har även en speciell kallelse. Denna kallelse kan vara att arbeta med t.ex. saker som skomakare, bagare, munk eller präst, uppgifter som tjänar människor, alla är vi lika viktiga. Och alla yrken är lika viktiga. Kravet är att det ska tjäna en (eller flera) andra människor. 

Den fråga jag tror man ska fundera över är dock HUR vi människor får reda på vårt specifika kall, dvs dom uppgifter som är bara våra egna. Om jag minns rätt av Wingrens ”Luthers lära om kallelsen”, menar han där, att Gud verkar genom andra människor. Det är alltså ganska få (läs inga) människor som får uppdrag av Gud, där Gud skickar en budbärare för att på ett övernaturligt sätt informera om kallet. Inga duvor flyger och sätter sej på någons axel och viskar vad man ska jobba med, inga röster informerar om att man ska utbilda sej till det ena eller andra. Däremot verkar Gud alltså genom andra människor. ”När människor du har förtroende för pekar åt samma håll, ska du fundera över om det inte är en väg du bör utforska”. Ungefär så. Vad tror du?

.

4.

Inlägg 4 (av 5 under tema 5).
av Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos
Torsdagen den 15 april 2021!

Det är många trådar på gång! Existensvillkortesen, djurets och människans medvetande, den rena församlingen, den bibliska berättelsen om Edens lustgård och Kunskapens träd, “domen” eller “nåden” som grund för gemenskaper – kristna eller sekulära och detta med kallelse. Känns spännande och bra.

I början av inlägg 2 ställde jag en rak fråga till dig om din syn på det som i kapitel 3 i boken kallas “existensvillkorstesen”. Jag var ganska säker på vad ditt svar skulle bli. Men det känns ändå jättebra med ditt tydliga “ja” till att det är en rimlig tes. Det innebär att du som jag på allvar även kan överväga om den är sann. För min del är jag närmast helt övertygad om att den är sann. Men här som i andra sammanhang innebär en stark personlig övertygelse inte att det därför också är sant. Så en viss filosofisk kallsinnighet som ger utrymme för att problematisera och lyssna på andra röster är alltid värdefullt. Jag inbillar mig att jag trots min starka personliga övertygelse samtidigt har ett hyfsat mått av denna filosofiska kallsinnighet.

Du refererar till ett samtal med en lärare om skillnaden mellan djurets och människans medvetande. Jag är helt ense med dig och läraren! Som människor kan vi reflektera över vårt medvetande. Vi är “medvetna om vårt medvetande”, vilket såvitt vi vet inte djuren är. Inte ens våra mest älskade hundar eller katter. Självmedvetande! Jag tänker att det är samma medvetandeaspekt som gör att vi kan famna dåtid, nutid och framtid. Och som gör oss medvetna om att vi en gång fötts och en gång kommer att dö. Man skulle kunna säga att detta “självmedvetna” medvetande är själva förutsättningen för att de existensvillkor som tas upp i början av kapitel 3 ska konstitueras och bli en ofrånkomlig del av den verklighet vi lever i. Och som vi kan försöka förstå allt bättre – eller försöka blunda för!

.

Jag har fullt ut förstått att du är väldigt negativ till alla strävanden efter “den rena församlingen”. Och jag är helt ense med dig. Samma problem gäller försöken att förverkliga starka utopier.

Men min fråga till dig gällde om det fanns några teologer som på ett reflekterat sätt skrivit om och analyserat de “trosmekanismer” som ligger bakom de kristna rörelser som strävar efter “den rena församlingen”. Så jag upprepar den frågan.

Det kan ju också vara så att begreppet “den rena församlingen” är en kreativ skapelse av dig. Eller ingår i det vardagliga pratet inom vissa inomkyrkliga kretsar. Men att begreppet inte har fått en teologisk genomlysning.

.

Du skriver bra och med stor skärpa om två olika sorters “domare”; den rätta läran eller nåden; “När domaren s.a.s. blir ”den rätta läran” är det kört. Oavsett om det är Kommunism, Nazism eller Gudsstaten och den rena församlingen. Domaren måste i varje fungerande grupp av människor, vara ”Nåden”, och en stor diskussion kring begreppet Nåd.”.

Det är ett för mig ovant sätt att använda språket. Men jag tror att jag förstår – och håller i så fall med dig. Det öppnar också för den spännande frågan om “nåden” och vad vi lägger in i detta intressanta och viktiga begrepp. Och då inte minst i den intressanta spänningen mellan mitt gudlösa och ateistiska perspektiv och ditt öppna kristna där ordet Gud är en grundsten. Jag har rört vid begreppet “nåd” i analysen av den “existentiella sorgeparadoxen” i kapitel 2. Det rör en aspekt av begreppet “nåd”. Det finns förstås mycket mer.

.

I ingressen ovan skriver jag om ett tema såhär: “den bibliska berättelsen om Edens lustgård och Kunskapens träd,” Jag var på väg att kort och kärnfullt skriva “syndafallsberättelsen”. Men plötsligt blev jag varse att jag tycker hjärtligt illa om denna beteckning. Från mitt existentiella perspektiv finns där inget syndafall. Bara att människans blir förmögen att skilja på ont och gott genom att äta av frukten från Kunskapens träd. Det är för mig en poetisk berättelse om när det självreflekterande medvetandet föds med allt vad det innebär på “gott och ont”.

Jag tycker att första delen av kapitel 3 i 1 Moseboken har en sådan skönhet och lyster att jag återger den rakt av. Men först en vers från kapitel 2. Den berättar om träden:

“Herren Gud gav detta bud: »Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö”…..

……”Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: »Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?« Kvinnan svarade: »Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.« Ormen sade: »Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.« Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.”

Frukten som “skänkte vishet” som innebar förmågan att skilja på ont och gott var oemotståndligt lockande! Tack Eva säger jag!

Hade Eva ätit frukten även om hon förstått att i denna “vishet” ingick att den oreflekterade och oskuldsfulla livet därmed också tog slut! Jag hoppas att hon ätit ändå.

Frågan om hur man ska se på de tidigare bibelorden om att människan skapats till Guds avbild kvarstår. Ingår eller ingår inte förmågan att skilja på gott och ont i detta?? Eller är det en kreativ biblisk paradox som kan göra oss klokare om vi ser och erkänner den?? “Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” (1 Mos 1:27) Vad säger du Erik?

Gustaf Wingren är kanske Sveriges mest ansedda och uppskattade 1900-talsteolog. Och det finns mycket i hans teologi som jag uppskattar. T.ex. hans lära om kallelsen. Men hans tolkning av berättelsen om människans ätande av Kunskapens träd får mig att protestera vilt. Ett exempel är detta lilla citat från “Människa och kristen” (Verbum, 1985): ”Däremot är Adam icke mänsklig. Han ville bli gudomlig, det var detta omänskliga maktbegär som blev hans död.” (s.39). Protesten har fått ytterligare en dimension som jag blir fullt medveten om först nu i skrivandets stund. I Wingrens skrivning är mannen, Adam, den aktiva. I citatet ovan framgår det ytterligt tydligt att det är kvinnan, Eva, som är den aktiva. Det var hon som kände en stark längtan efter att bli vis! “Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt.

Som predikant och förkunnare kan man använda denna urberättelse på många sätt. Och då förstås också på ditt sätt som tar den som utgångspunkt för den allmänmänskliga erfarenheten av att “drivas ut ur Paradiset” av den ena eller andra anledningen. Men utifrån denna allmänmänsliga tolkning så är det också så att många av oss, kristna eller gudlösa, ibland får nåden att göra kortare eller längre besök i Paradiset. Då viker keruberna undan med sina brinnande svärd och bugar sig!

Utifrån detta blir jag förbryllad när du skriver: “…. är så viktigt för Gud att Gud t.o.m. ordnar en bevakning även till det som kallades paradiset, för det får och kan man bara uppleva en gång”. Utifrån den tolkning du gett ord åt tidigare tycker jag det är inkonsekvent. Men å andra sidan kan jag tycka att det är både sympatiskt och högst mänskligt att vara inkonsekvent.

Jag håller med dig om att det inte finns någon tolkning som kan göra anspråk på att vara den “rätta” och “sanna”. Men jag måste förbehålla mig rätten att bli väldigt störd av vissa tolkningar, som den av Gustaf Wingren som antyds i citatet ovan. Eller den som formulerats av Augustinus. Det är en anledning till att jag tycker det kan vara viktigt med gudlösa och ateistiska bibeltolkningar som har en grundläggande respekt för människan och hennes erfarenheter och berättelser genom historien. Här måste jag göra reklam för “Brottsliga bibelbetraktelser” i två delar av Jonas Lundström, kristen ateist. Och även för blogg “Nr 122. Jobs bok. Ateistteologisk bibeltolkning”. Bloggen kan googlas av den intresserade.

.

Jag blev både brydd och fascinerad när du så tydligt skriver om vad Gud vill. “Gud vill inte tillbakagång, Gud vill framåt. Att leva i en symbios med sin mamma, vilket skulle kunna vara en tolkning av skapelseberättelserna, är alltså inte något tillstånd Gud vill ska råda för alltid. Gud vill ut i det otrygga, ut och sök ett eget liv.”

Vad är skillnaden när du skriver “Gud vill….” och när en karismatisk pastor i trosrörelsen skriver eller säger “Gud vill….”??? Vem ska “jag” lyssna på när utläggningarna om “vad Gud vill” kolliderar! Okej, jag lyssnar mycket hellre på dig än på Ulf Ekman. Men det är för att jag på ett övergripande plan har en väldigt mycket större tilltro till din person och din övergripande livs- och människosyn.

.

Din avslutande fråga om kallelsen och din fråga till mig om min syn på hur man får “veta” vad som “är min uppgift” i livet är stor, svår och väldigt intressant. Men jag lämnar den. Detta svar är redan alltför långt! Det kanske blir läge att återkomma till denna intressanta fråga.

.Erik, om du tycker det börjar bli läge att avsluta Tema 5 så är det okej för mig. I så fall blir ditt nästa inlägg – nr 5 – det sista. Och om du inte tröttnat blir det sedan din uppgift att hitta på en rubrik för Tema 6 och skriva första inlägget. Jag fortsätter att tycka att vårt ”textsamtal” är stimulerande och värdefullt för mig. Det är något med att tvingas tänka ett steg vidare och då också försöka hitta ord och formuleringar. Jag hoppas att de flesta som följer det också tycker det är värdefullt att följa trots mina långa inlägg.

.

5.

Inlägg 5 (av 5 under tema 5).
av Erik Stenberg-Roos
Svar till Carl Gustaf Olofsson.
Onsdagen den 21 april 2021!

Ja, det är många teman och manga funderingar som kommer i dagen när vi samtalar. Jag lär mej mycket av detta. Jag hoppas jag inte missar för många frågor när jag nu skriver detta mitt avslutande (?) inlägg på detta tema.

Den rena församlingen

Jag uppfattar uttrycket ’den rena församlingen’ som något som tillkommit i en församlingsgemenskap. Där har iaf jag stött på det. Det har använts av mycket konservativa teologer, främst i pingströrelsen och Svenska kyrkan, men säkert på andra ställen också. Jag känner inte till att det skrivits något om det inom akademiska kretsar. Orsaken till just det sista kan man ju alltid fundera över. Förklaringen till det är tror jag, att det är ganska stort avstånd mellan församling och akademi i Sverige. Det finns någon slags akademisk snobbighet, där vissa saker som vi ägnar oss åt i församlingarna helt enkelt inte bedöms som tillräckligt viktiga för att tas upp inom akademin. Jag tror att detta uttryck skulle kunna vara en sådan sak. Akademin tycker nog i det här fallet som jag, nämligen att det är ett mycket dumt uttryck, men man skriver inte om det, eftersom det helt enkelt är just för dumt.

Skapelseberättelsen och myter

Jag tycker att du skriver mycket intressant om första skapelseberättelsen i Bibeln. Jag tycker dock att du till viss del tenderar till att behandla den som vore den någon slags informativ sanning om historiska skeenden. Att diskutera ”myter”, ”mytbildning” eller hur ”myter” uppstått, är ett enormt och såvitt jag kan förstå näst intill oöverskådligt ämne. Jag tror att det är omöjligt att se något annat än vissa brottstycken. För mej blir t.ex. frågan du ställer, ”Hade Eva ätit frukten även om hon förstått att i denna “vishet” ingick att den oreflekterade och oskuldsfulla livet därmed också tog slut!” omöjlig att svara på (intressant nog inleder du satsen som en fråga, men det avslutas utan något frågetecken 🙂 )

”Myten” om paradiset tror jag fungerar så, att människor vill undervisa andra människor om något. För att undervisningen ska vara tidlös, konstruerar man en berättelse. Denna berättelse måste andra människor sedan klassificera, varpå det närmaste antagligen blir att kalla den för en ”myt”. Men begreppet ”myt” har människan också konstruerat. För att fullt ut kallas för ”myt” och inte t.ex. ”allegori”, ”saga” eller ”liknelse”, krävs då vissa saker. Idag används begreppet ”myt” nästan uteslutande på samma sätt som uttrycket ”lögn”.

Det enda sätt vi kan hantera denna undervisning om hur livet fungerar, från människor som levde för så länge sedan, är då att försöka förstå vad dom ville få sagt. Men vi får inget svar på den typen av frågor du ställer. Däremot kanske vi kan få veta något om relationer mellan människor. Jag har inte läst mycket, men en del, om myterna i Bibeln. Jag skulle vilja säga att mytens sanningsanspråk är evigt, men man måste veta vad myten yttrar sej om, och sedan bedöma om huruvida detta kan vara en sanning eller inte. Eller kanske ännu hellre, om detta kan vara något som befruktar och vidareutvecklar ett samtal eller ett tänkande.

En ganska intressant och för mej lättbegriplig tolkning av myter som fenomen är Joseph Campbells ” The Hero With a Thousand Faces”, ”Hjälten med tusen ansikten” på svenska. Jag tror t.ex. inte att man kan läsa myten om paradiset som en beskrivning av hur det gick till när världen skapades. Däremot tror jag den kan ha ganska mycket att lära oss om hur det mänskliga livet fungerar. Men då gäller det att placera in texten i sitt rätta sammanhang. Och vilket/vilka det är, tar nog många och långa inlägg att fundera över.

Att tolka och diskutera myter och liknelser tycker jag är bland det svåraste men också bland det mest intressanta man kan göra.

Guds avbild

När det gäller uttrycket att vara skapad till guds avbild är det något vi bara kan diskutera vad det betyder (naturligtvis). En sak, som är stor och svår, är naturligtvis att kunna skilja på gott och ont. Problemet är, som vi pratat om tidigare, att alla definierar gott och ont på olika sätt.

Inkonsekvens och logik

Att vara inkonsekvent när det gäller tolkningar av texter är en del av teologin för mej. Logiken finns inte inom religionens värld i någon större utsträckning. Däremot gör filosofin anspråk på att vara logisk eller att komma med ”sanningar”. Du skriver att du blir förbryllad när jag skriver stycket som slutar med att säga att man bara får uppleva paradiset en gång. Jag står dock fast vid det. Däremot ser paradiset olika ut för olika människor och olika tider. Livet kan helt enkelt inte upprepa sej, eftersom allt är förändring. Om jag ser tillbaka på ett tillstånd eller en period i mitt iv, när jag mått väldigt väldigt bra, är ett sätt att uttrycka det med att jag under denna period levde i ett paradis.

Jag trivdes t.ex. fantastiskt bra i min lilla förortsförsamling i Göteborg. Men jag kommer aldrig att få uppleva det igen i den församlingen. Självklart kan jag söka ’”min” gamla tjänst igen (om den nu skulle vara ledig) men jag har förändrats, församlingen har förändrats, förutsättningarna har förändrats. Det blir helt enkelt omöjligt att uppleva det jag upplevde som någon slags paradis under dom ca 15 år jag verkade där. Hur uttrycker man det för mej, så att jag begriper det? Kanske genom att säga att Gud har satt upp vakter, så att jag ska inse att det inte blir samma paradis igen. Det är ett (kanske) föråldrat sätt, men det är onekligen tydligt. Om jag skulle börja arbeta där igen, blir det på ett annat sätt. Kanske ett nytt paradis, men det blir aldrig det paradis jag lämnade.

Kristen ateism

Du skriver om Jonas Lundström och hans kristna ateism. Jag känner inte till honom, men jag tycker att människor som karaktäriserar sej som kristna ateister ofta är väldigt intressanta. Däremot tycker jag att när han skriver i en betraktelse om den ”bibliska traditionen” blir jag tveksam… I singular?? Det finns väl hur många som helst?

Guds vilja

Avslutningsvis skulle jag nog ha uttryckt mej som att ”Jag tror att Gud vill…”, eller ”utifrån vad vi kan se i tillvaron, menar jag att man kan säga att Gud vill…” och inte med det tvärsäkra ”Gud vill att…”. Men orsaken till att du ska lyssna mer på mej än en karismatisk pastor i trosrörelsen är naturligtvis att jag menar att jag har rätt och denne fel 🙂 ). Dvs precis som han/hon skulle säga om mej. Allt handlar om att bygga tillit.

Sanning och tolkning

Mycket av detta inlägg har handlar om tolkning och sanning. Jag får ibland frågan ”hur vet du att bibeln är sann”? av människor som vill ifrågasätta min tro. Ett för mej ganska bra exempel, men med mindre gott innehåll kanske, är hur man svarar en dåre (Nu menar jag självklart inte att dom som ifrågasätter mej skulle kunna karaktäriseras som dårar, att du eller jag skulle vara dårar osv, det är själva motsägelsen jag vill åt): I Ordspråksboken 26:4-5 får man rådet att ”Svara inte dåren på hans eget dumma sätt, då kan du själv bli likadan”, medan direkt efteråt ges rådet att ”Svara dåren på hans eget dumma sätt, annars kan han tro att han är klok”. Lite platt översatt kanske, men ganska tydligt. Så hur ska man svara en dåre? (Och vad är en dåre?)

Det handlar om vilken situation man är i. Ibland är en viss sak sann, ibland är en annan sak sann. Otroligt frustrerande, men jag tror att all religion fungerar så. Detta skulle jag tro att Lena Andersson skulle kategorisera som en del av ”dunbolsterteologin”. Men jag tror inte vi kommer närmare än så. Jag gör det iaf inte.

Slut på tema 5!

.

Fortsättning följer!

Den 9 maj påbörjades Tema 6 av Erik Stenberg-Roos. Han har valt rubriken “Kristusseende och kallelse”. Temat utgår från kapitel 5 i boken som har samma rubrik.

Kapitlet finns på internet (googla). Men köp gärna boken. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. nätbokhandlar. Den finns också på Dillbergs bokhandel i Kalmar till ett bra pris. Boken finns även på ett antal bibliotek. Om du frågar efter den på ditt lokala bibliotek finns det goda chanser att dom tar hem den. Vill du följa textsamtalet efterhand som inläggen publiceras så är du välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp”.

Presentation.

Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats när det hunnit bli maj 2021. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012. Coronapandemnin har varit avgörande för idéen om ett textsamtal. Den första tanken var ett eller två “scensamtal” inför publik. 

Erik Stenberg-Roos.

Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han hemförlovades från sin tjänst i Thailand i mars 2020 på grund av covidpandemin. Han återvände till Thailand tillsammans med sin hustru i mitten på november 2020. Så nu pågår detta textsamtal tvärsöver halva jordklotet. Det är 9 timmars tidsskillnad. 

Erik Stenberg-Roos var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst. Han började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999. 

Carl Gustaf Olofsson

Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till de existentiella livsfrågorna. Ett huvudtema är spänningen mellan det gudlösa och det traditionellt kristna.

Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig ibland ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.

.

Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook mellan Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson:

Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro??  (7 inlägg)
Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. (7 inlägg)
Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. (8 inlägg)
Nr 124. Tema 4. Död och tillit. (7 inlägg)
Nr 125. Teologisk utveckling och monster? (denna blogg) (5 inlägg)

.

.

Publicerat i andlighet, ateism, ateistteologisk bibeltolkning, Teologi | Märkt , , , , | Lämna en kommentar