Premiärtest. Nr 1. Om Humanisterna och tro på Gud

Hej! Jag heter Carl Gustaf Olofsson. Tanken är att jag ska videoblogga om existentiella livsfrågor, religion, teologi, kristendom, religionskritik, klimat och jordens överlevnad. Ett konkret uttryck för mitt mångåriga engagemang kring dessa frågor är webbplatsen Språk, tro och religion som funnits på Internet sedan våren 1998. Där finns också boken  Existentiell livssyn – kristen tro?. Dess grund är en existentiell, inomvärldslig, sekulär livssyn. Den har i en del avseenden tydliga beröringspunkter med kristen trostradition därav frågetecknet i bokrubriken. Många kommentarer kommer att ha någon sorts avstamp i denna större textmassa.

Det är en rejäl utmaning att pröva detta med ‘bloggprator’ på video. För att det ska vara en poäng ska de ha hyfsad teknisk kvalitet men framför allt ska innehållet ha intresse, skärpa och relevans och framföras på ett sätt som inte skymmer innehållet. Min tanke och förhoppning är att ålder och mognad gör att det nu är möjligt att med lätt hand och ett visst mått av humor och distans göra komprimerade omtagningar av olika delar i det omfångsrika textmaterial som finns på webbplatsen ”Språk, tro och religion”. Utgångspunkten kommer att vara aktuella händelser, texter, debatter.  Se vidare under menyfliken ”Om mig” under jordkällaren ovan!

Nr 1: Om Humanisterna och tro på Gud
1 november 2010

 

Denna första videoprata har sin utgångspunkt i tre videoinspelade debatter
där Christer Sturmark är med.

Den första är en debatt från den 27 oktober 2008 i regi av Uppsala universitet med rubriken ”Religionen idag – från en gud till flera eller ingen alls”. Utöver Sturmark deltar Tuulikki Koivunen Bylund, då domprost i Uppsala, från november 2009 biskop i Härnösand och Torbjörn Fagerlund, professor i teoretisk ekologi.

Samtal om livsåskådning mellan Christer Sturmark och stockholmsprästen Ted Harris.
Samtalet hölls i december 2008

Debatt mellan Christer Sturmark och teologen och etikprofessorn Elisabeth Gerle
Debatten gick av stapeln i ABF-huset i Stockholm den 14 september 2010

På Humanisternas webbplats finns ett utmärkt arkiv med videoinspelade debatter, seminarier och intervjuer

Annonser
Publicerat i Humanisterna och religion | 2 kommentarer

Nr 98. Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv. Publicerad i Humanisten nr 1/2018

 

Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv

 

Det har under en längre tid förts en diskussion om tro i Humanisten. Det började i Humanisten nr 4/2016 med artikeln ”Ateisten och den gudstroende sitter i samma båt” av Lars Graf. En fråga har gällt om ateism också är en form av tro. Oavsett position gäller den diskuterade trosproblematiken i stora drag vårt förhållande till vad som kan kallas naturalistiska sakfrågor.

Lars Graf avslutar sin artikel på ett intressant sätt med att vidga perspektivet bortom de naturalistiska sakfrågorna. Han gör det genom att tala om erfarenheter av ”Det Oerhörda”. Det gäller starka och ibland drabbande upplevelser av förundran och fascination inför livets och kosmos gåta och oöverskådliga rikedom. Han betonar där också att ateisten och den gudstroende tolkar grunden för dessa erfarenheter på olika sätt. Han menar att man med öppenhet och respekt borde kunna samtala om dessa erfarenheter över trosgränserna. Jag håller helt med! Det är en viktig och spännande problematik Lars Graf fäster ögonen på.

Jag ska här inte ge mig in i just denna diskussion mer än genom en tydlig personlig deklaration. Jag skriver och tänker utifrån ett ateistiskt paradigm, precis som Lars Graf. Det vill säga att jag inte tror på någon gud eller någon annan bortomvärldslig makt, jag tror inte på ett liv bortom döden eftersom jag tror att våra medvetanden och vår upplevelse av personlig identitet är beroende av en biologiskt fungerande hjärna. Detta är vad en filosof skulle kalla ett metafysiskt grundantagande. Det innebär att den paradigmatiska grunden varken kan bevisas eller motbevisas. Däremot kan man genom analys och argument ge ökad/minskad tyngd och trovärdighet åt den ena eller andra positionen.

 

Existentiell tro.

Utifrån denna paradigmatiska grund ska jag försöka ringa in ett avgränsat och speciellt område av föreställningar som är utanför den naturalistiska sakproblematiken. Det gäller huruvida vi tror att omsorg, förnuft och samarbete kan utvecklas mot allt större bärighet i våra liv och också tror att dessa kvaliteter i bästa fall kan bli överordnade våra rädslor, behov och beroenden.

Låt oss kalla detta existentiell tro. Den handlar om två aspekter: övertygelse och praktik. Övertygelsen – eller tron – gäller att dessa föreställningar är grundade i verkliga förhållanden, dvs på hur vi faktiskt är funtade som människor. Praktiken handlar om att, med mer eller mindre mått av tvivel och kluvenhet, i vardagen leva utifrån denna övertygelse. Och att bejaka utvecklingen av de mänskliga förmågor det handlar om – såväl i det egna livet som i andras.

Icke-tro i denna existentiella mening är att avvisa eller förneka att medkänsla, samarbete och förnuft är reella mänskliga möjligheter. Man menar att dessa sidor bara kommer till uttryck utifrån en förväntan på belöning eller för att undvika straff. Man avvisar föreställningen att dessa kvaliteter är autentiska mänskliga möjligheter.

 

Vad rymmer vi för möjligheter?

Ett annat sätt att närma sig denna existentiella trosproblematik är att säga att det handlar om vår människosyn. På det filosofiska finspråket handlar det om vilken personlig antropologi vi håller oss med. Denna tro kan vara medveten och genomtänkt! Den kan också vara oreflekterad. Men i båda fallen är den levd. Den existentiella tron kan inte vara avskuren från vårt konkreta vardagliga liv.

Vilka möjligheter rymmer vi? Att vi har en stor potential till egoism, hämndlystnad, girighet, hat, destruktivt våld, likgiltighet, manipulation, lögnaktighet är uppenbart. Vittnesmålen i nutid och genom historien är förfärande. Vi har också i varierande grad personliga erfarenheter av denna mörka potential.

I vilken utsträckning rymmer vi dessutom en potential till omsorg, medkänsla, förnuft, samarbete och att ta ansvar för det gemensamma? Och i vår tid, rymmer vi en potential att utveckla ett globalt samvete? Har det någon betydelse att jag bidrar med min skärva till jordens och mänsklighetens långsiktiga framtid vad gäller ekologisk balans och rimliga livsvillkor för alla? Det gäller klimat, rena hav och floder, rimlig fördelning. Det gäller också att förbättra möjligheterna för alla att ta del i såväl diskussionen om det lokala och globala samhällets angelägenheter som frågan meningen med livet och den stora gåtan att vara människa.

Har det någon betydelse hur vi ser på dessa dubbla möjligheter, de godartade och de mörka? Har det någon betydelse om vi fördjupar vår kunskap och medvetenhet om dessa dubbla möjligheter? Kan styrkeförhållandet mellan dessa båda sidor påverkas genom att på olika sätt aktivt odla den godartade sidan? Eller är det bara gener och uppväxtförhållande som bestämmer? Vilket personligt ansvar har jag för vilka kvaliteter som ska förstärkas? I mitt liv – och hos de människor som finns inom mitt påverkansområde?

 

Fyra teser om den existentiella tron.

Tes 1: Alla vuxna människor lever i ett spänningsförhållande mellan existentiell tro respektive existentiell otro. Det finns inget sätt att vara utanför detta. Det ingår i våra mänskliga existensvillkor oavsett i vilken grad vi är medvetna eller omedvetna om det.

Detta är en filosofisk tes. Den kan försvagas eller stärkas genom filosofisk analys och argumentation.

Tes 2: En nödvändig förutsättning för att en grundupplevelse av mening, självrespekt och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas är att den livshållning som har sin grund i den existentiella tron har övertaget i vår livsprocess.

Tes 3: Förutsättningen för det demokratiska samhällets överlevnad och fördjupning är att den existentiella tron har övertaget i den personliga livsprocessen hos det stora flertalet av samhällets medborgare. Inte minst bland de maktbärande eliterna av politiker, tjänstemän, företagare och mediafolk.

Tes 4: Förutsättningen för att uppleva tillit är att den enskilda människan intuitivt eller medvetet upplever att den existentiella tron har övertaget hos de människor hon möter såväl i privatlivet som hos representanterna för olika samhällsstrukturer.

Tes 2, 3 och 4 är empiribaserade. Det innebär att det är möjligt pröva dessa tesers bärighet genom empirisk forskning.

 

Oberoende av en övernaturlig verklighet.

Den existentiella tron är oberoende av föreställningar om en övernaturlig verklighet – t.ex. tron på en personlig Gud och ett liv efter döden. Vår bedömning av den existentiella trons relevans och giltighet för våra liv är också till största delen oberoende av den naturvetenskapliga kunskap som står oss till buds. Argumenten för och emot formas utifrån personliga erfarenheter, kunskap och forskning inom samhälls- och beteendevetenskap, filosofisk analys, kulturens olika berättelser i form av livsöden, litteratur, film, konst etc.

 

Den existentiella tron och den livshållning den är förbunden med kan formuleras och motiveras inom ramen för olika kulturella föreställningsvärldar – religiösa såväl som sekulära. Den kan också i stor utsträckning vara intuitiv och ordlös. Den kan alltså vara såväl sekulär, humanistisk, ateistisk som t.ex. kristen, buddhistisk, islamsk.

Här kan det vara läge att återknyta till den inledande diskussionen om metafysik och paradigmatiska grundantaganden.

Jag menar att denna analys av tro och tillit stärker det ateistiska paradigmet. Och därmed i samma mån försvagar det teistisk-metafysiska paradigmet när det gäller att förstå mer av de trosfrågor som enligt min mening är avgörande för våra liv.

 

Varför är denna trosproblematik frånvarande?

Detta enkla, viktiga antropologiska trosbegrepp är frånvarande inom akademiska discipliner som filosofi, psykologi, teologi och religionsvetenskap. Det är frånvarande inom statsvetenskap och den politiska diskussionen om demokratins långsiktiga överlevnad. Så även i den breda offentliga diskussionen kring livsåskådningsfrågor. Det är märkligt att denna existentiella, antropologiska trosproblematik inte finns explicit och tydligt närvarande inom det spännande området kring ”existentiell hälsa” som etablerats under senare år.

Beror frånvaron på att vi är så vardagligt och självklart invävda i denna trosproblematik att vi har svårt för att skapa det mått av distans som är nödvändigt för en medveten och systematisk reflektion utifrån filosofiska, psykologiska – eller teologiska utgångspunkter?

Hur som helst, frånvaron innebär att människors brottning med frågorna om tro, tvivel och otro kring den livsviktiga existentiella trosproblematik, som frågan om vår människosyn är, får hanteras i ensamhet och i ett kulturellt vakuum. Sak samma med alla de problematiseringar och nyanseringar som förstås finns. Utan dessa trosfrågors gestaltning i film, konst och litteratur skulle läget vara katastrofalt. Att denna trosproblematik är frånvarande inom såväl akademin och den religiösa världen som i den mera medvetet reflekterande offentliga livsåskådningsdiskussionen är enligt min mening oroväckande för det demokratiska samhällets framtid.

När unga människor tvingas att brottas med dessa tuffa frågor i ensamhet på tonårsrummet är det sorgligt och tragiskt – och ett underbetyg till den samtida kulturen. Och oroväckande för framtiden.

Carl Gustaf Olofsson
ateistisk frilansteolog,
styrelseledamot i Humanisterna Kalmar.

 

PS. Artikeln publicerades i Humanisten nr 1/2018. Den finns i sin helhet som pdf-fil som kan laddas ner. Artikeln finns på s.17 – 19. DS.

PS 2. Tidigare artiklar av mig i Humanisten.
Döden – en ateistisk betraktelse” (nr 1/2015)
Mystik och medvetenhet – om förundran inför vår plats i tillvaron” (nr 4/2015)
Den sekulära andligheten – några ateistiska reflektioner” (nr  1/2017)
Gudlöst om kyrkan, reformationen och mänsklighetens framtid” (nr 4/2017) DS.

PS 3. Jag har från och till skrivit om om tro från ett existentiellt perspektiv. Ett exempel är blogg Nr 80. Tro och tvivel – naturalistiskt visavi existentiellt. Kommentar till boken ”Katedralens hemlighet” av professsor Bengt Kristensson Uggla.  (mars 2016).
Ett bokkapitel i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro? (1999, 2014) ägnas denna existentiella trosproblematik. Där tar jag uttalat spjärn mot en traditionell kristet trosuppfattning där tron på en personlig gud och ett liv efter döden är central. DS.

 

 

 

Publicerat i andlighet, ateism, ateismfilosofi, existentiell tro, Humanisten, religionsfilosofi, Tro-otro-icke-tro | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 97. Om tro. Plus en tankelek om den tidiga kyrkan. Apropå en debattartikel i Kyrkans Tidning nr 11/2018

.

I senaste numret av Kyrkans Tidning (nr 11/2018) finns en debattartikel med rubriken “Kan man vara kristen bortom Gud”. Den är skriven av Tomas Walch, initiativtagaren till nätverket Kristen Bortom Gud, och kyrkoherde Åke Nordström som i samråd med sin församling upplåtit plats för detta nätverk inom ramen för Gustav Vasa församling i Stockholm.

Debattartikeln har väckt misstroende och kritik från kristet håll. Och en hel del oförstående och raljerande kommentarer från sekulärt, ateistiskt håll. Dessa typer av reaktioner är både förväntade och ingår i spelreglerna. Jag känner sympati och förståelse för båda typerna av reaktioner.

Jag har varit i farten och kommenterat såväl i Kyrkans Tidning som i ett par Facebooktrådar. Det har varit långa kommentarer. På grund av gränsen på 1200 tecken i Kyrkans Tidning blev det två kommentarer där. Jag polemiserar inte. Jag har ägnat mig åt att försöka synliggöra ett perspektiv som jag tror är viktigt. Här kommer en lätt bearbetad variant av de båda kommentarerna på  Kyrkans Tidnings webb. En längre variant är publicerad på Humanisternas debattforum.

PS 2. (29.3.2018) Se sist! Repliker i Kyrkans Tidning nr 13 (29 mars) och olika tolkningar av Dietrich Bonhoeffers fängelsebrev. DS, 

 

Två övertygelser.

Apropå tro. Jag har två starka övertygelser.

Övertygelse 1): Att vi bär på dubbla möjligheter som människor. Den ena handlar om omsorg, samarbete, medkänsla, förnuft och att ta ansvar för det gemensamma. Den andra handlar om hämndlystnad, att sko sig på andra när tillfälle ges, hat, hot, destruktivitet, likgiltighet etc.

Övertygelse 2): Förutsättningen för att en grundkänsla av mening, hopp, livsglädje och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas är att vi medvetet eller intuitivt bejakar utvecklingen av den godartade sidan och försöker hålla den mörka sidan i schack.

Detta gäller oavsett vilken livstolkning vi håller oss med. Det gäller i samma utsträckning för kristna, muslimer, judar, buddhister och sekulära ateister. Jag kan ha rätt eller fel i denna övertygelse. Men den är stark!

Jag hävdar också att vårt förhållningssätt till denna “existentiella” trosproblematik är avgörande för hur vår liv kommer att gestalta sig. Vilka livstolkningar och ”bekännelser” vi tyr oss till är utan betydelse. Oavsett vad vi kallar det lever vi alla mitt i denna viktiga trosproblematik. Det ingår i våra existensvillkor som människor.

Har denna “existentiella tro” något att göra med kristen tro???
Eller är det enbart en gudlös människas sekulära, humanistiska tro??

 

En tankelek om den tidiga kyrkan.

Utifrån dessa båda starka övertygelser kan vi göra en tankelek.

Det behövs inte så mycket fantasi för att föreställa sig  att de tidiga kristna församlingarna med kristusberättelser, predikan, nattvard, dop – då vuxendop! – och riter för syndernas förlåtelse, fungerade som ett kraftfullt stöd för att bejaka den godartade sidan av våra dubbla möjligheter.Detta medförde i sin tur att upplevelserna av hopp, mening och hemhörighet i tillvaron fördjupades hos många, kanske de flesta, av den tidiga kyrkans medlemmar. Dessa erfarenheter, ibland omvälvande, ville man dela med sig av. Det ligger i dess natur. En given följd var att man såg för sig en framtid där denna positiva livsprocess hade fått övertaget hos alla människor och präglade världen. ”Gå ut och gör hela välden till mina lärjungar!” blev den självklara uppgiften.

Dåtidens tolkningsnycklar för dessa erfarenheter var en personligt handlande Gud, den uppståndne Kristus, Fadern, Sonen och Den helige Ande, den yttersta domen, Kristi återkomst.

Dessa tolkningsnycklar är sedan länge överspelade för denna existentiella trosproblematik.

Walch och Nordström öppnar i sin debattartikel en dörr på glänt mot denna problematik. Jag tycker att det är både viktigt och modigt.

.

PS. Om man vill få mer perspektiv på denna existentiella trosproblematik så finns två texter man kan kolla. En lång från 1999 och en kort från 2016.
Den korta (blogg): Nr 80. Tro och tvivel – naturalistiskt visavi existentiellt.
Den långa (bokkapitel): Existentiell tro (kapitel 6 i boken ”Existentiell livssyn kristen tro” (1999, 2014)) DS. 

PS 2. (29.3.2018). I Kyrkans Tidning nr 13 (29 mars) har det kommit två repliker till Tomas Walch och Åke Nordströms debattartikel. Replikanterna är inte nådiga.
En kampanjateistisk idé som fordar aktiv fördumning” av Åke Stenström.
Det går inte att vara kristen utan Gud” av Mats Skeppström Sundman.

Om man ställer Walch/Nordströms debattartikel brevid Åke Stenströms så är det uppenbart att de tolkar Dietrich Bonhoeffers fängelsebrev väldigt olika. Denna spännvidd i läsningen och tolkningen av Boenhoffers fängelsebrev  har funnits sedan publiceringen. En liten överblick över spännvidden i dessa väldigt olika tolkningar kan men få genom en lång fotnot till kapitel 1 i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”.  DS. 

 

Publicerat i andlighet, ateismfilosofi, ateistisk teologi, existensvillkor, Existentiell livssyn, existentiell teologi, existentiell tro, sekulär andlighet, Tro-otro-icke-tro | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 96. “Återställelsens glädje”. Några kommentarer till Teologiska rummet den 5 november 2017.

På hemresan från Åhus den 27 december lyssnade jag på Teologiska rummet från den 5 november: “Återställelsens glädje”. Jag lyssnade en gång när programmet var färskt. Jag tyckte det var intressant, men det väckte också mycket frågor, kritik och synpunkter från mitt existentiella, ‘sekulärandliga’ perspektiv. Tanken på att skriva en blogg fanns, men det fanns inte tid då.  

Om inte en vän i Humanisterna Kalmar hade påmint mig om programmet i slutet av november hade jag nog tappat bort det. Han tyckte det var ett ovanligt intressant Teologiska rummet och att det nog borde kunna intressera mig apropå temat andlighet. Jag hade då två veckor tidigare, inom ramen för Humanisterna Kalmar, varit huvudansvarig för arrangemanget “Sekulär andlighet – nonsens eller något viktigt” med den norska filosofen Cathrine Felix.

 

En liten programresumé.

Som vanligt var Peter Sandberg programledare. Med sig i studion hade han Ylva Eggehorn, författare och poet med starka kristna rottrådar, Owe Wikström, professor emeritus i religionspsykologi och präst i botten, och John Sjögren, ung författare, kulturskribent i bland annat Svenska Dagbladet och katolik med rötter i pingstkyrkan. John Sjögren har under året kommit ut med boken “Återställelsens glädje – en essä om att komma hem” (Artos, 2017). Programmet hade olika teman i boken som utgångspunkt.

Jag lyssnade igenom programmet tre gånger (!!!) under bilfärden! Ändå hade jag svårt att sätta ord på mina tankar. Det var ett ovanligt mångfacetterat program med flera olika var för sig intressanta teman. Peter Sandberg skötte växlingarna smidigt.

Ett handlade om hemkomst utifrån den bibliska berättelsen om den förlorade sonen. Ett annat handlade om begär och längtan med bland annat  Augustinus som utgångspunkt. Man rörde vid något viktigt, men det blev tunt och outvecklat. Avsnittet om andlighet och barnasinnet var intressant – och ändå utan riktigt djup. Temat om begäret respektive om barnasinnet och andlighet skulle var för sig kunna vara utgångspunkt för två bloggar.

Jag uppskattade att Ylva Eggehorn tydligt markerade att hon, vad gällde andlighet, hade svårt att skilja på sekulärt och religiöst på det nästa självklara sätt som de andra i programmet gjorde. Hon sa till och med att hon inte ville göra denna uppdelning, att hon var obekväm med den.

Slutet av programmet handlar om musik. Såväl intressant som problematiskt för en, som jag, som inte tror på någon övernaturlig verklighet. Och inte tror på existensen av en andlighet oberoende av en fungerande biologisk hjärna. Samtidigt är frågan om hur vi berörs och påverkas av olika sorter musik oerhört intressant!

Ett viktigt tema kring återställelse saknas i programmet! Utan min sambos vakenhet och påpekande två dagar efter att jag lyssnat hade jag nog missat detta uppenbara och självklara.  Återställelse av jorden! Det gäller klimat, återställelse av levande och mångsidiga skogsbiotoper, återställelsen av rena hav, sjöar och floder, läkning av såren efter rovdrift av naturresurser. Jag vet inte om detta tema finns med i ”Återställelsens glädje” av John Sjögren. Jag hoppas det!

Lyssna: ”Återställelsens glädje”. Teologiska rummet den 5 november 2017.

 

Vad gjorde Jesus på korset enligt
John Sjögren och Hans Urs von Balthasar?

Innan den avslutande musikdelen var ett kort avsnitt på ca tre minuter (börjar vid 37:16) om det kristna passionsdramat med Jesu död på korset. Från första gången jag lyssnade kände jag starka protester mot den tolkningen av Jesu plågsamma och förnedrande död som formuleras i detta avsnitt. Det är detta korta avsnitt om passionsdramat som är temat för denna blogg.

Direkt till aktuellt avsnitt – från 37:14.
https://sverigesradio.se/embed/episode/970455?start=2235

Avsnittet börjar med att Peter Sandberg utifrån ordet ‘hemlöshet’ kommer  in på passionsdramat och Jesu ord på korset “Min Gud, min Gud, varför har du övergivet mig?”  (Mark 15.34; Matt 27:46). Avsnittet börjar vid 37:16. Peter Sandberg säger “Jag tror vi måste prata lite teologi här”. Han tar upp en passage i “Återställelsen glädje”, John Sjögrens bok. Jag återger rakt av det som sägs under dessa knappt tre minuter.

Peter Sandberg (37:25):Det finns en väldigt stark bild i boken John. Jesus den inkarnerade guden, hans egen hemlöshet. Som sann människa var Jesus tvungen att bli syndare och därför kapa banden till fadern. Hemlös och övergiven, min Gud, min Gud, varför har du övergivet mig? Alltså Jesus delar också hemlösheten med människan. Det är intressant.” (37:44)

John Sjögren (37:45):Precis det! Jag följer en teolog som heter Hans Urs von Balthasar ganska nära. Han skriver om påskmysteriet och påskdagarna. Vad är det som egentligen händer de här dagarna, vad är det Jesus gör på korset? Jo, det som händer är att Fadern skickar Sonen hela vägen ner, ända in i den absoluta gudsövergivenheten, ända in i döden, dödens tystnad. Varför? Jo, för att han ska kunna ta hem alla dom som har sprungit ifrån fadern, flytt ifrån fadern, alla dessa förlorade söner. (38:25) Så att när människan springer ifrån fadern springer de i själva verket rakt in i armarna på sonen. Det är så att säga Guds geniala frälsningsplan. Och på korset identifierar sig Jesus helt och hållet med syndaren. Jesus blir synden i sig säger Hans Urs von Balthasar. Och blir då på samma gång .. när han hänger där på korset blir han domare och också den som blir dömd. Subjektet och objektet.”
(anm. Hans Urs von Balthasar är en tungviktig katolsk 1900-talsteolog. Han föddes 1905 och dog 1988)

Peter Sandberg:Det är en fantastisk bild. Även om vi springer så långt bort vi kan från fadern, ända in i gudsövergivenheten, så springer vi i själva verket rakt in i armarna på sonen.

Owe Wiksröm (39:06):Jag tycker det är så suveränt vad Jesus säger … det är paradoxen i kvadrat. Som varande själv Gud när han säger ‘min gud, min gud, varför har du övergivet mig’. Alltså, man har ju en solidaritet i den upplevelsen att man ibland känner sig fullständigt övergiven av gud, att även vår Herre var övergiven av sig själv. Då är vi tillbaks i paradoxen så att säga. Det är suveränt på något sätt; ett estetiskt, teologiskt och psykologiskt fenomen.

Anm. Owe Wikström reciterar här från de båda slutverserna av Psalm 144 ”O huvud blodigt, sårat” (1986 års Psalmbok)

När jag skall lämna världen,
o, lämna du ej mig,
och låt vid hädanfärden
min blick ej släppa dig.
……
……
Träd i min sista timma
själv för mitt öga fram.
Ack, låt mig då förnimma
din bild på korsets stam.

Sådan kan man ju sjunga, men jag tror det har en våldsam existentiell potential för att dränera ångest inför det absolut svåraste.

 

Protester!

Här tar avsnittet om passionsdramat slut. Jag har återgett det som sägs under knappa tre minuter. Storslaget, poetiskt, vackert – och kanske med en “våldsam existentiell potential” som Owe Wikström säger?? Jag kan ana det perspektivet.

Men jag reagerar helt annorlunda. Varje gång jag har lyssnat får jag rysningar och starka känslor av förfäran inför denna tolkning av passionsdramat. Och detta har inte mildrats vid omlyssningarna. Tvärtom!

Jag är först överraskad och förbryllad av min starkt negativa känsloreaktion. Jag har genom åren läst en hel del tolkningar av passionsdramat med ett snarlikt innehåll. Så rent innehållsmässigt är detta egentligen inte nytt för mig.

Det slår mig efter något dygn att jag aldrig har hört detta formuleras i ett allvarligt, engagerat samtal. Just detta är nytt för mig! Denna allvarliga, engagerade utläggning med varma levande röster gör orden mer drabbande. Jag reagerar men en djup och intensiv protest!

Noterbart är att Ylva Eggehorn inte säger något alls under detta avsnitt. Kanske var det så att hon inte kunde instämma med samma engagemang för John Sjögrens Balthasarinfluerade tolkning av passionsdramat som Peter Sandberg och Owe Wikström. Och då valde hon att hålla tyst. Jag vet förstås inte. Men det är frestande att leka med tanken.

 

Konsten att erkänna och samtidigt förneka!

Från mitt gudlösa, existentiella perspektiv är  John Sjögrens utläggning – och Hans Urs von Balthasars – en radikal förnekelse av Jesu lidande och totala utsatthet. Att tala om detta som “Guds geniala frälsningsplan” är från detta perspektiv ett hån mot Jesus och det brutala slut på hans liv och livsgärning som han inte kunde komma undan. Han var  fastspikad för att dö långsamt och plågsamt. Att tänka sig att det finns en fristående transcendent makt, gud, som med vett och vilja iscensätter detta är vämjelig. Om det finns en älskande Gud så kan jag bara uppfatta det som ett förtal av denna Gud. Allting i mig uppreser sig mot varje tanke på en bakomliggande högre vilja som iscensätter korsdramat som en frälsningsplan.

Man kan fråga sig om min reaktion beror på att jag är totalt andligt okänslig, tondöv analfabet vad gäller religiositet, att jag är radikalt oförmögen att förstå kristendomens djup, det stora mysteriet, paradoxen i kvadrat som Owe Wikström säger, att jag är vingklippt in i mina djupaste själsskikt av en sekulär, rationalistisk, ateistisk kultur?

 

En gudlös kristologi.

Eller är det bara så enkelt att jag är obrottsligt lojal mot människan Jesus vars engagerade och i många stycken banbrytande förkunnelse och gränsöverskridande sätt att möta människor fick ett så fruktansvärt och brutalt slut.

Det märkliga och enastående – det stora miraklet, det stora mysteriet – är utifrån den existensdynamiska teologin  att de banbrytande och gränsöverskridande delarna av Jesu förkunnelse och hans sätt att relatera till andra människor i kombination med det vidriga och förfärliga slutet på korset föder Kristusikonen: bilden av den fullt ut älskande, rättrådiga, modiga människan. Födelsen av Kristusikonen – eller Kristusmemen – kan ses som ett kulturellt och evolutionärt mirakel i nivå med livets tillblivelse i jordens historia. För Jesus var det ett brutalt och helt förfärligt slut! Och han fick aldrig veta vads som hände sedan!! Han fick aldrig veta att hans liv, förkunnelse och förfärliga död ledde till Kristusikonens födelse!

Jesu liv och död bar på ett paradoxalt och fullständigt oväntat sätt frukt som var helt bortanför Jesu egen horisont. Han dog en plågsam och förnedrande död – och har förblivit död sedan dess. Men utifrån den existensdynamiska teologin är det storslagna och ytterligt märkliga att Kristusikonen föddes, inkarnerade, tog form och fick kulturell kraft genom detta drama. Detta är synbart från vår horisont – förutsatt att vi lägger ner allt tal om Gud och frälsningsplaner och ser Jesus som enbart människa. Jag tycker allt tal om om en storslagen, genial gudomlig plan är direkt osmakligt när det sägs i vår tid!

När detta förfärliga drama utspelade sig för två tusen år sedan var det en självklart del av den mänskliga föreställningsvärlden att det fanns en personligt handlande Gud. Och då blev det också nödvändigt att på ett eller annat sätt få ihop det förfärliga dramat och dess mirakulösa konsekvenser med just en personligt handlande Gud. Det är både självklart och oundvikligt. Och så har det varit i stort sett fram till 1800-talet.

När man i vår tid håller fast detta med en personligt handlande gud som agerar utifrån en frälsningsplan så bidrar man på ett kraftfullt sätt att urholka, och närmast förstöra, Jesu liv och verk och miraklet med Kristusikonens födelse, inkarnering. Man krymper den universella sidan av passionsdramat och gör Kristusikonen alltmer partikulär.

Samtidigt är det ett banalt faktum att om man tror på en personligt handlande Gud så måste man, om man är en reflekterande kristen, ägna massor av möda åt att få ihop Jesu brutala död på korset med en allsmäktig, kärleksfull Gud. Så ser det ut från mitt krassa, gudlösa, ateistiska perspektiv.

Dessutom bidrar man med denna typ av mer eller mindre sofistikerade övernaturliga tolkning av passionsdramat till att osynliggöra vad som skulle kunna kallas den eskatologiska kraften i att våga följa samvetets och hjärtats röster i svåra och utsatta situationer. I detta ryms att dessa handlingar, även när de till synes bara resulterat i ensamhet, mobbing, mörker, kanske till fängelse, tortyr och död, kan bidra till att så viktiga frön för en godartad framtid. I det eskatologiska ingår att vi inte överblickar denna framtid, kanske bortom vår död. Ändå är vi på ett gåtfullt sätt förbundna med denna framtid när vi utifrån ett personligt engagemang för rättvisa, sanning och medmänsklighet vågar ta ställning och handla och göra det som situationen tycks kräva av oss.

Vad är en sekulärt, genomskådande profetisk blick? Vad är en gudlös och ateistisk blicks totala okänslighet för det storartade mysteriet i passionsdramat och Guds frälsningsplan? Den frågan överlämnar jag med varm hand till läsaren att grubbla över.

 


PS 1. Om man vill fördjupa sig i den gudlösa kristologi som antytts så finns det några texter man kan gå vidare med.
(1)Kristus är uppstånden!” (Svensk Kyrkotidning nr 16/1998)
(2) 
Kristusseende och kallelse” (Kapitel 5 i ”Existentiell livssyn – kristen tro”, 1999).
En existentiell och icke-teistisk tolkning av Jesu uppståndelse, korsets
mysterium, frälsande tro, kristen eskatologi och Jesu domsförkunnelse.
(3)Nr 64. En ateistisk tolkning av passionsdramat” (Blogg 2014, live 2011)

PS 2.  Apropå avsnittet om begär och längtan:  I Kapitel 2 i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” utvecklas en existentiell teori om begär och längtan och hur de förhåller sig till religiös längtan.  Detta görs i Kapitel 2.II “Persongrunden och religiös längtan” och då mest explicit i avsnittet “Religiös längtan och begär” (II.4).  Om man är nyfiken är det förstås ingen nackdel att läsa Kapitel 2 från början. DS. 

 

 

Publicerat i ateismfilosofi, ateistisk eskatologi, ateistisk teologi, existentiell teologi, Kristologi, Människosonen, sekulär andlighet | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 95. Teoremaupplevelsen. En livsformande upplevelse med komplikationer.

.
Sett i ett nästan femtioårigt perspektiv kan jag med eftertryck konstatera att en upplevelse jag hade hösten 1969 har haft en helt avgörande betydelse för mitt liv. Det gick många år innan jag hjälpligt kunde fånga in den i ordens värld för mig själv. Då fick den också ett namn: Teoremaupplevelsen. Det tog ytterligare ett antal år innan jag kunde berätta i mina närmsta relationer. Sedan dröjde det ytterligare nästan lika länge innan jag kunde berätta om denna nyckelupplevelse offentligt.

Efter denna inledning kan man förledas att tro att det är frågan om en väldigt märkvärdig och storslagen upplevelse. Så är det inte! Det märkliga är att den har en grundton av vardaglighet och självklarhet.  

Det finns två komplikationer i den bild som målas upp. Jag har ännu inte bestämt mig för om en av dom är pinsam. Jag återkommer till detta på slutet!

 .

Efterspel till en film.

Teoremaupplevelsen utspelar sig i Lund hösten 1969. Jag och några nära vänner hade varit och sett den italienske regissören Pasolinis film ”Teorema” på bio. Filmen handlar om en välbärgad medelklassfamilj som lever ytligt och trivialt. Det viktiga är prylar, utseende, pengar och status. En ung man kommer på besök. Han är ömsint, ödmjuk och lyssnande. Det är inga åthävor och stora ord. Genom sitt sätt att vara börjar något märkligt att hända.

Det ytliga och triviala börjar krackelera. Livets djup och allvar tar sakta  alltmer plats; meningen, människans plats i världen, möjligheten att leva ärligt utan att blunda för svårigheter och komplikationer. Med den unge mannen som centrum formas med små medel långsamt en bild av att vi som människor har möjlighet att växa i omsorg och medmänsklighet och att bli genuint älskande varelser. Och att det bara när vi bejakar denna möjlighet som vi kan uppleva en djupare mening och livsglädje. Den enda i familjen som under filmens förlopp inte låter sig påverkas är pappan. Men filmen slutar som ett stort frågetecken – något har trots allt hänt med pappan, men vad lämnar filmen inget svar på.

 

Genom en köksdörr!

När vi kom hem till våra små omoderna enrumslägenheter med utedass på gården, började vi ordna till en gemensam fika. Jag bryggde te i mitt två kvadratmeter stora kök. Kompisarna höll på att göra i ordning resten av fikat i de två andra lägenheter som ingick i vårt gemensamma. Våra lägenhetsdörrar som gick direkt in i våra små kök stod öppna mot den gemensamma hallen.

Plötsligt är det som att tiden står still. Filmens slutscen, pappan som springer naken ut i ett ökenlandskap med händerna uppsträckta mot en brännande sol utspelar sig framför mina ögon i hallen genom den öppna köks- och lägenhetsdörren. Det är som en sorts dubbelexponering. Samtidigt fylls jag, köket och hallen av en stark omtumlande vision av att vi alla bär på möjligheten att bli älskande varelser, att vi alla bär på ett kärleksfrö, ett Buddhafrö eller Kristusfrö och samtidigt den smärtsamma insikten och motbilden – att denna möjlighet vanligtvis blir inkapslad och ofta deformerad till oigenkännlighet på grund av att vi är så sårbara, sköra och rädda. Den nakna mannen som springer mot solen sammanfattar både den positiva visionen och den smärtsamma motbilden.

Det är som att mannen rör sig, springer, mot en gräns där han antingen går under, brinner upp, förgörs – eller att hela hans inkapsling rämnar så att den sårbara, älskande människan kommer fram och kan börja växa. Samtidigt är det som att det intensiva ljuset, solen, som mannen rör sig mot är fyllt av en försonande kärlek som omsluter mannen, pappan, hur det än går. Det är en kärlek som omfamnar det rädda och fega, sveken och nederlagen, hans längtan och spruckna drömmar. Det är som att detta ljus, denna kärlek, vet att allt det fega, rädda, destruktiva, mörka som så ofta underminerar och förstör våra liv är den smärtsamma frånsidan av Buddhafröets, Kristusfröets, längtan efter att gro och växa.

Denna människa är samtidigt på ett paradoxalt sätt jag. Den försonande kärlek som omsluter mannen omsluter samtidigt mig med mina rädslor, feghet, tillkortakommanden, svårigheter, skuld med en sorts mjuk och självklar kraft. Och samtidigt sträcker sig denna kärlek vidare ut mot alla människor som brottas med det svåra att vara människa. Levande och döda!

Jag reflekterade inte över denna upplevelse som speciell eller märklig. Den rymde snarare en känsla av självklarhet och alldaglighet. Erfarenheten var inte bortom det vanliga vardagliga livet utan snarare alldeles mitt i. Den tydliggjorde med skärpa en sanning om människan och livet som jag bara tappat bort. Och i detta var jag inte särskild och märkvärdig. Detta blev i nästa ögonblick en sanning som alla människor bar på, men vanligtvis mer eller mindre inkapslad och omedveten på grund av nederlag, rädslor, skuld, ensamhet och all den elakhet, habegär, maktlystnad och destruktivitet som man i mörka stunder kan tycka att världen är full av.

Att få se mig själv och mina medmänniskor med de älskande och försonande ’ögon’ som av outgrundliga skäl tog form med en kristallklar  skärpa har haft en helt avgörande betydelse för mitt liv. Först bara i det enkla att det från den stunden har funnits en grundton av mening och hemhörighet i tillvaron som burit fram till dags datum i mötet med livets problem och svårigheter. Och en stark grundkänsla av förbundenhet med alla människor som på olika sätt och med mer eller mindre lyckade resultat brottas med människolivets gåta.

 

Ett storslaget världsräddarprojekt!

Knappt två och ett halvt år senare blev Teoremaupplevelsen utgångspunkten för en konkret, visionär idé om ett projekt i ett bostadsområde. Visionens kraft var föreställningen att detta projekt skulle kunna öka sannolikheten hos deltagarna för att få se sig själv och sina medmänniskor med de älskande och försonande ögon som blivit så viktiga och drabbande för mig. Detta skulle i sin tur kunna sätta en boll i rullning som ….! Det var en storslagen, vacker vision av en möjlig godartad global framtid. Var den idé jag hade fått en nyckel till denna globala framtid??

Från den stund denna vision tog form upplevde jag det som min oavvisliga skyldighet att pröva dess bärighet. Att detta sedan satte igång både dramatiska och svårhanterliga inre processer att ta detta starka inre krav på allvar var jag inte beredd på.

Sedan dess har jag också levt med frågan om gränserna mellan å ena sidan grandios knäpphet och å den andra sidan kreativ delaktighet i världens väl och ve. Utan vare sig gud eller tillgång till god sekulär själavård så har den Monthy Phytonska skrattspegeln varit min bästa hjälp att gång på gång ta mig loss från återkommande skov av krampaktiga längtan efter ett definitivt svar: grandios galenskap eller en sund och ärlig delaktighet mänsklighetens öde?? Kanske både och! So what?!    

Detta har blivit en livsuppgift som lever och ställer anspråk på mig än i denna dag. Först detta konkreta projekt i ett bostadsområde, sedan med nya förtecken och ramar som har förändrats rejält ett par gånger. Grundstenen i denna livsuppgift var att efter bästa förmåga bidra med skärvor som blivit synliga på min livsväg – genom ideér och handlingar – som jag trodde i någon liten mån kunde bidra till att hos andra människor öka sannolikheten för att få se sig själv och sina medmänniskor med dessa älskande och försonande ögon. Och hela tiden med en starkt gnistrande vision i bakgrunden:

Tänk hur radikalt annorlunda världen skulle bli om alla människor, om så bara för en liten stund, fick se sig själva och sina medmänniskor genom dessa ögon.

.

En kunskapsfråga.  

Hur som helst, det har inneburit att jag blivit försvuren åt en stor, viktig och oerhört utmanande kunskapsfråga:

Vad kan stödja utveckling av vår förmåga till medkänsla, förnuft, samarbete? Vad kan fördjupa upplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron? Vad kan stödja en livsprocess som handlar om hjärtats öppnande? Vad kan öka sannolikheten för det ska kunna uppstå den sortens benådade stunder av förundran och livsglädje som får hela tillvaron att glimma och glittra i ett paradisiskt nu? Vad är förutsättningen för att ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle ska överleva och utvecklas.  

Och tvärtom, vilka handlingar, ideér, läror, ideologier – sekulära eller religiösa – kan underminera förmågan till omsorg och samarbete? Vad bidrar till att fördjupa upplevelser av meningslöshet och avskurenhet från livet? Vad stödjer utvecklingen av de mörka och destruktiva möjligheter vi också bär på? Vad kan få oss att fastna i avundsjuka, habegär, hat, hämndlystnad? Vad kan få det demokratiska samhället att urholkas och vittra sönder?

Engagemanget i dessa frågor och viljan att efter bästa förmåga försöka bidra till det som stödjer utvecklingen av vår förmåga till medkänsla, förnuft, ansvar för det gemensamma har på ett helt avgörande sätt format mitt liv sedan dess.

 

Teoremaupplevelsen visavi mitt kristna arv.

Vid tiden för Teoremaupplevelsen hade jag tagit oåterkalleligt avsked från min kristna barnatro. Jag är uppvuxen i en tät frikyrklig miljö. I min närmsta släktkrets fanns ett missionärspar och tre predikanter, varav min far, Olof Persson, var en. Jag döptes 1958 som tioåring. Barnatron krackelerade redan i början på 1960-talet.

Det dröjde ända till 1990 innan jag, från mitt gudlösa, ateistiska perspektiv, på allvar började fundera över relationen mellan å ena sidan Teoremaupplevelsen och den kallelse som sedan kommit att prägla mitt liv och å andra sidan det kristna arv av bibliska berättelser, begrepp, riter, livsöden och vittnesbörd som jag fått med mig från min fribaptistiska uppväxtmiljö. Innan dess var det tabu.

Det engagerade frågande och funderande visavi kristen tro som började hösten 1990 resulterade så småningom i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Det tog sex år att få den färdig. Efter ett antal refuseringar publicerades den på internet. Sista kapitlet kom på plats senhösten 1998. Dessförinnan hade det blivit tre artiklar som tillsammans gav en hyfsad sammanfattning av den existentiella och gudlösa tolkning av kristen tro som utvecklades genomarbetat i boken. Två av artiklarna publicerades i den kristna kulturtidskriften Vår Lösen och en i Svensk Kyrkotidning.

 

Första komplikationen – ytterligare en viktig upplevelse!

Den första komplikationen gäller en oerhört intressant problematik i periferin av Teoremaupplevelsen som jag inte har berört. Hösten 1969 utspelar sig ytterligare en livsavgörande nyckelhändelse. Det gäller ett ‘våga-våga-inte-drama’ visavi en tjej jag var förälskad i. Att jag till slut vågade sträcka mig ut hade också en betydelse för mitt liv som inte kan överskattas. Denna händelse kom mycket mer omedelbart in i ordens värld, dvs som något jag kunde prata om och reflektera kring. Den sammanfattas väl i dikten “En rämna i muren” som jag skrev i början på 1980-talet.

Detta inträffade alltså samma höst som Teoremaupplevelsen. Och jag vet inte vilken ordning dom inträffade!! Jag förde inga anteckningar. Jag har inga andra hållhakar vad gäller tiden och ordningen. Det är bara två intensivt laddade separata händelser. Teoremaupplevelsen var punktuell. Våga-våga-inte-dramat var utsträckt över mer än en vecka. Den enda förbindelselänken är platsen. Båda utspelade sig på Mariagatan i Lund.

Ibland tänker jag att Teoremaupplevelsen var en sorts efterbörd av att jag till slut hade vågat. Ibland tänker jag tvärtom, att Teoremaupplevelsen gav mig den kraft och det mod jag behövde för att inför mig själv till slut erkänna min belägenhet och ge mig in i detta våga-våga-inte-drama.  

Att jag inte säkert kan fastställa vilken ordning dessa viktiga upplevelser inträffade har periodvis känts irriterande och frustrerande. Ibland nästan pinsamt!  

 

Den andra komplikationen –
då och nu; språkets frånvaro och närvaro.

Jag måste avsluta med ytterligare en rejäl komplikation. När jag beskriver Teoremaupplevelsen finns det en enkel självklarhet i beskrivningen. Även om det jag berättar känns helt sant så finns det ändå något bedräglig i berättelsen! Man kan förledas att tro att jag hade dessa ord redan då, i köket hösten 1969. Så är det inte!

Sanningen är att jag vid detta tillfälle hösten 1969 bara hade skärvor från en film och ett intensivt laddat ögonblick i den öppna köksdörren – kanske bara en minut – med bilden av den nakne mannen som springer mot en brännande sol. Sedan är det som denna bild också innehåller en skiffertext som med en omedelbar verkan påverkar mig på djupet men som det sedan tar år och åter år att tolka och översätta till begriplig svenska. Vad som är efterkonstruktion och vad som var det faktiska innehållet i skiffertexten kan inte säkert avgöras!

Kan det vara så att skiffertexten bara kan framträda och bli allt mer ‘läsbar’ – och kommunicerbar – utifrån de successivt växande konkreta erfarenheterna av att vara människa? Vad rymdes i filmen? Var det kanske så att filmen hade tillräckligt mycket av djup för att för mig fungera som en kondensationspunkt för en svårfångad väv av influenser, erfarenheter, insikter? Om inte filmen Teorema kommit i min väg just då – hade något annat kunnat fungera som kondensationspunkt och gett upphov till samma viktiga erfarenhet? Vet inte!!    

 

PS.  Berättelsen om Teoremaupplevelsen var länge känslig att berätta. Våren 2010 blev en text där Teoremaupplevelsen berörs tillgänglig på Internet. Men rejält undanskymt. Efterhand som laddningen ytterligare har minskat har jag länkat till denna undanskymda text när det känts motiverat. Men den har inte de komplikationer som lyfts fram här. Jag tyckte att det var dags att lyfta in en lite fylligare berättelse om denna viktiga erfarenhet och dess följdverkningar på scenens mitt. Berättelsen ger en viktig pusselbit till kraften i mitt livslånga engagemang kring existentiella livsfrågor – och efterhand även mitt gudlösa och engagerade förhållande till kristen tro. DS. 

PS 2.  I ett antal bloggar finns det inflikat skärvor av min personliga livshistoria som på ett eller annat sätt har omedelbar anknytning till mitt livslånga engagemang kring existentiella livsfrågor. Dessa bloggar har kategoriserats med Personligt som en av oftast flera kategorier. Detta är inte helt konsekvent genomfört eftersom denna kategori kom till först för ett par år sedan. Jag taggade då även några äldre bloggar. DS. 

 

 

Publicerat i andlighet, Okategoriserat, Personligt, sekulär andlighet, transcendenserfarenheter | Märkt , , | Lämna en kommentar

Nr 94. Gudlöst om kyrkan och mänsklighetens framtid. Debattartikel i Östra Småland.

.

Texten publicerades i mitt lokala husorgan, Östra Småland, den 31 oktober, på 500-årsdagen av det som brukar betraktas som reformationens startpunkt. Den 31 oktober 1517 spikade Martin Luther enligt legenden upp sina 95 teser på slottskyrkan i Wittenberg.

Rubriken på den inskickade texten var ett långt ord längre: ”Gudlöst om kyrkan, reformationen och mänsklighetens framtid”. Rubriker är alltid ett knepigt problem. Jag har största respekt för de redaktionella övervägandena.  

Texten har en tillkomsthistoria på nästan ett och ett halvt år. Vänliga refuseringar och tystnader! Texten har förstås efterhand blivit bättre. Flera kloka personer har gett synpunkter och bidragit till en bättre text. Att den blev publicerad på den reformatoriska 500-årsdagen var en lycklig fullträff. Att debattredaktören sedan hittade en väldigt spännande illustration höjde helheten ett rejält snäpp. Det är ett foto av den kinesiske konstnären Ai Weiweis installation på utställningen “Luther und die Avangarde”. Utställningen har pågått i just Wittenberg från maj och t.o.m den 1 november.

Jag skickade in två texter till till Östra Småland. En kort på strax under 4000 tecken och en lång på nästan 5500 tecken. Även om det krävdes att tumma på gränserna för längd så föredrog debattredaktören den långa. Och tog den utan vidare nedkortning. Innan jag skickade in artikeln hade den långa, som en och en halv månad tidigare hade refuserats av DN Debatt, snabbt kortats ner med 1000 tecken. Denna lite längre artikel är publicerad på webbplatsen ”Språk, tro och religion”.

PS 5. (30.12.2017). Artikeln är även publicerad i årets sista nummer av Humanisten (nr 4/2017) som kom ut i början på december med den längre rubriken. Utöver papperstidningen finns Humanisten även som pdf-version som kan laddas hem! Artikeln finns på s. 25 – 27. DS.

 

Gåtfull brytpunkt

Det tycks ovedersägligt att den gåtfulla brytpunkt i makro- och mikrokosmos vi utgör som människor bär på möjligheten att bli alltmer förnuftiga, samarbetande och ansvarigt delaktiga i väldens väl och ve. Det går inte heller att förneka att denna medvetna, självreflekterande varelse, medveten om sin dödlighet och livets utsatthet, också har en fantastisk potential till kreativitet i form av lek, dans, musik, måla, dra historier, händernas arbete och att lösa svåra problem.

Motsatsen är lika viktig: som människor rymmer vi också möjligheten till hat, tyst feghet, brutal hänsynslöshet, hämndlystnad, girighet.

Vår gemensamma kunskapsresa de senaste århundradena är hisnande. Men också skrämmande genom att vårt handhavande av kunskap och industriell teknik lett fram till att det idag finns allvarliga hot mot livsbetingelserna på jorden.

Från det existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för ökar förutsättningarna för att uppleva mening och hemhörighet i tillvaron när vi aktivt bejakar vår positiva, konstruktiva potential och medvetet försöker hålla våra mörka möjligheter i schack. Detta oberoende av om vi tror på någon högre makt eller ej. När dessa erfarenheter stärks ökar i sin tur vår benägenhet att ta ansvar för det gemensamma och bidra med vår skärva till att skapa ett bättre samhälle och, i vår tid, till att engagera oss i de alltmer påträngande globala överlevnadsfrågorna.

Att dessa kvaliteter kan bli så starka att de ibland kan få människor att våga utmana mera näraliggande behov av tillhörighet och materiell trygghet – och ibland till och med riskera livet, är märkligt och gåtfullt.

Att bli behandlad med förakt och nedlåtenhet – i arbete såväl som i nära relationer – kan nagla fast oss vid en mörk känslovärld. Om denna sida tar över kan den förgifta såväl det egna livet som närståendes. Det medför ofta en ökad beredvillighet att underblåsa hat, misstro, våld etc i såväl det personliga livet som på samhällsscenen.

För exakt 500 år sedan, den 31 oktober 1517 spikade Martin Luther upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg, något som kommit att betraktas som starten för den protestantiska reformationen. Den 1 november stänger utställningen ”Luther och avantgardet”, som visats sedan i maj det gamla fängelset i Wittenberg. Installationen, som utställningsbesökaren på bilden betraktar är gjord av den kinesiske konstnären Ai Weiwei, som låtit gjuta ett avtryck sin egen kropp i ett stort betongblock som sedan delats på mitten och ställts in i en trång fängelsecell. (Östra Smålands bildval och text) (Se också anmärkning nedan!)

 

Tankelek om den tidiga kristendomen

Med detta perspektiv på människans dubbelhet kan vi leka med tanken att de tidiga kristna församlingarna med kristusberättelser, predikan, nattvard, dop – då vuxendop – och riter för syndernas förlåtelse, fungerade som ett kraftfullt stöd för att aktivt bejaka den godartade sidan av våra dubbla möjligheter. Till detta kom föreställningen om moralisk likhet. Oavsett börd, etnicitet och kön var alla lika inför den ende guden. Några har kallat denna radikala jämlikhetstanke för en moralisk jordbävning.

Att medvetet bejaka de godartade sidorna medförde i sin tur att upplevelserna av hopp, mening och livsglädje fördjupades hos många, kanske de flesta, av den tidiga kyrkans medlemmar. Dessa erfarenheter, ibland omvälvande, ville man dela med sig av. Det ligger i dess natur. En given följd var att man såg för sig en framtid där denna positiva livsprocess hade fått övertaget hos alla människor och präglade världen. ”Gå ut och gör hela välden till mina lärjungar!” blev den självklara uppgiften.

Dåtidens tolkningsnycklar för dessa erfarenheter var en personligt handlande Gud, den uppståndne Kristus, Fadern, Sonen och Den helige Ande, den yttersta domen, Kristi återkomst.

Idag vet vi att dessa tolkningsnycklar inte behövs för denna existentiella sida av kristen tro.

 

Reformationen – en förnyad existentiell impuls?

Den 31 oktober 1517 spikade Martin Luther upp sina 95 teser i Wittenberg och utmanade påvens och den katolska kyrkans makt. Genom den då nya tryckkonsten spreds de som en löpeld genom Europa. Det är 500-årsjubileum i dagarna.

Den existentiella sida i kristendomen som antytts fick enligt denna tankelek en förnyad impuls genom reformationen och dess två huvudgrenar – lutheraner och kalvinister. Detta förstärkte den historiska och personliga mentalitetsprocess som handlade om utvecklingen av en myndig, ansvarig individ som efterhand blir grunden för demokratins framväxt. Denna existentiella sida förstärktes sedan genom pietismen på 1700-talet och genom frikyrkorörelsen på 1800-talet. Detta skedde dock fortfarande inom den traditionella ram där man var övertygade om att tron på Gud, Guds människoblivande i Kristus, Jesu uppståndelse var grunden för de positiva erfarenheter man var så starkt berörda av.

Den sekulära förlängningen av denna existentiella impuls, påverkad av det via den muslimska världen återupptäckta grekiska antika tänkandet, ser vi sedan i upplysningen, utvecklingen av den vetenskapliga metoden och det tänkande som blir grunden för såväl den amerikanska självständighetsförklaringen som den franska revolutionen. Demokratirörelsen, arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, filosofin, humaniora, samhällsvetenskaperna och olika former av organiserat ansvarstagande för det gemensamma plus den moderna kulturens film, litteratur, konst – inte minst barnkulturen – etc har i vår tid hållit liv i och vidareutvecklat denna existentiella sida i dess grundläggande sekulära form.

 

Behövs något radikalt nytt?

Den diskuterade problematiken är inte specifikt kristen. Den väcker däremot en övergripande fråga! 

Skulle det göra skillnad i den samtida globala kulturen med väl synliga sociala strukturer vars enda uppgift är att stödja människor att medvetet bejaka sina positiva, godartade möjligheter och hålla den mörka sidan i schack? Och detta utan att falla tillbaka på några övernaturliga föreställningar.

Skulle de kunna bidra till att stödja utvecklingen av det mod och den kreativitet hos många människor som behövs för att möta de jättelika globala utmaningar vi står inför om mänskligheten ska ha en framtid?

 

Carl Gustaf Olofsson

Ateistisk frilansteolog med rötter i den svenska baptiströrelsen, ansvarig för webbplatsen ”Språk, tro och religion”, medlem i Svenska kyrkan, aktiv i Humanisterna Kalmar.

 

Anmärkning:
Så här presenterar Ai Weiwei sin installation och sin medverkan på utställningen Luther und die Avangarde: ”Martin Luther gör ett starkt intryck på mig, särskilt hans bidrag till språket. Varje individs fria uttryck är extremt viktig för den mänskliga utvecklingen. Jag vill delta in den här utställningen för att reflektera över honom. (…) Såvida idéer och språk redan föreligger, så kan den egna existensen vidgas med hjälp av konst.

PS 1. Detta med ”rötter i den svenska baptiströrelsen” berörs i det inledande personliga avsnittet av första delen av föreläsningen ”Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga”. Se Blogg Nr 92.

PS 2. En tredje del av den reformatoriska omvälvningen, utöver lutheraner och kalvinister, var vederdöparna. Vederdöparna var ett samlingsnamn på ett antal radikala kristna rörelser som avvisade barndopet och menade att det enda bibliskt försvarbara var vuxendop. Denna rörelse var föregångare till den moderna baptismen. Martin Luther och de furstar som anslutit sig till den lutherska reformationen slog brutalt ner de radikala döparrörelserna. DS. 

PS 3.  Den mörkaste sidan av Martin Luther är den brutalt antisemitiska skrift som han skrev i slutet av sitt liv. Den har kastat sina mörkaste skuggor in i vår tid. Den blev ett viktigt stöd för den nazistiska antisemitismen och förintelsemaskineriet. DS. 

PS 4. (10.11.2017).  Måndagen den 30 oktober så hade DN Kultur en lång artikel av ärkebiskop Antje Jackelén om reformationsjubileet. Rubrik: ”Martin Luthers frihet skänkte bildning även för hjärtat”.  I en starkt lutherkritisk artikel torsdagen den 9 november svarade författaren Gunilla Thorgren på ärkebiskopens artikel. Rubrik: ”Luther fick sexism att framstå som gudomligt påbud”.  DS.

PS 5. (30.12.2017). Artikeln är publicerad i årets sista nummer av Humanisten (nr 4/2017) som kom ut i början på december med den längre rubriken. Utöver papperstidningen finns Humanisten även som pdf-version som kan laddas hem! Artikeln finns på s. 25 – 27. DS.

 

Publicerat i ateismfilosofi, Existentiell livssyn, existentiell teologi, religionsfilosofi | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 93. Bortom det övernaturliga. Del 3. Andra delen av föreläsningen Ansvar och flykt.

.

Detta är andra delen av föreläsningen Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga. Föreläsningen hölls på den teologiska konferensen ”Bortom det övernaturliga” på Teologiska Högskolan i Stockholm den 16 oktober. 

Såväl den vision som den kunskapsfrågan som jag redogjorde för i föreläsningens första del (blogg Nr 92) har följt mig genom hela mitt vuxenliv. Tankarna om människans dubbelhet som jag tog upp i det tredje Introt har periodvis haft en närmast plågsam skärpa. Tillsammans har dessa tre tankefigurer fungerat som nav och drivkraft sedan börja på 1970-talet. Först närmast ordlöst och intuitivt. Efterhand allt tydligare formulerade i ordens värld. Tillsammans utgör de ett grundaccord när jag nu tar mig an föreläsnings huvudämne. 

Jag påminner om  den lilla pappersbibba konferensdeltagarna fick. Där finns föreläsningens disposition, ett antal frågor och sist titlar på några texter som omnämns. Där finns också några vidare lästips för den nyfikne. 

Vill man hellre lyssna så finns det en ljudinspelning av föreläsningen i form av en podfil. Man kan lyssna direkt på mobil eller dator – eller ladda ner och lyssna när man vill. Vill man hoppa direkt till Del II så får man dra fram reglaget till 27:50!  Öppna podfil! Om ett par veckor kommer föreläsningen även att finnas tillgänglig på video. Introduktion, samtliga föreläsningar och efterföljande samtal finns som podfiler att lyssna på.  

.

Del II.
Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga.

 

För att komma på något sånär rätt bog från början vill jag säga såhär. Jag menar att de kristna begreppen synd och nåd rymmer viktiga existentiella erfarenheter och insikter. Men när dessa erfarenheter och insikter i vår tid lindas in i ett traditionellt trosspråk och binds till föreställningen om en personligt handlande gud så bidrar man enligt min mening till att dölja en handfast existentiella verklighet som det är livsviktigt att synliggöra i samtidskulturen. Bland annat för att vi oberoende av livsåskådning ofta behöver stöd och hjälp för att hantera denna ganska så knepiga sida av verkligheten.  

Genom en analys av vad jag här kallar “samvetets, hjärtats och sanningens röster” ska jag försöka visa på en viktig existentiell problematik som vi alla lever med oberoende av vilken livstolkning vi håller oss med. Dessa existentiella realiteter gäller i samma utsträckning för traditionellt kristna, superliberalt kristna, neobarthianer, sunnimuslimer, shiamuslimer, buddhister, newageare – och ateister. Om jag genom detta exempel lyckas antyda grundproblematiken så pass att det uppfattas som ett problem värt att tänka över så är jag nöjd.

 

1. Ansvarighetstesen

Jag ska börja med vad jag kallar  ansvarighetstesen. Den har två sidor, en positiv och en negativ. Jag kommer i anslutning till varje del i analysen ställa en teologisk fråga. Dom finns med i pappersbibban ni fått. De som är kursiverade i finns inte med i föreläsningen.

Den positiva sidan kan sammanfattas i följande påstående: Ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster är av grundläggande betydelse för våra möjligheter att växa och mogna som människor, för att utveckla och fördjupa våra viktiga relationer, för att en grundupplevelse av mening, förundran och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas. Och inte minst, det är avgörande för att underhålla en inre process av integration och mognad.

Dessa positiva konsekvenser är oberoende av vilken religiös eller sekulär livstolkning vi håller oss med.

Vad jag kallar ansvarighets hållning innebär att ta dessa inre krav på allvar. Det innebär att i livets konkreta omständigheter försöka handla utifrån dessa inre krav – och att stå emot starka impulser att skada. Men vi kommer av olika skäl ofta att svika och låta bli att handla – och ibland handla utifrån destruktiva impulser. Då innebär ansvarighetens hållning att stå kvar i upplevelsen “av vad jag borde ha gjort”, “vad jag borde ha sagt” – och vad “vad jag inte borde ha gjort” när de starka känslorna tog över scenen. Det medför alltid att möta smärtsamma känslor av feghet, att ha svikit, nederlag – och ofta en krackelerande självbild. Detta kan vara tufft! Ibland väldigt tufft! Därför finns det alltid en frestelse att förneka och lägga locket på. Om vi lyckas fly från dessa smärtsamma känslor så får det obevekligt negativa konsekvenser för vår inre värld. Jag återkommer till det.  

Den negativa sidan av ansvarighetstesen kan sammanfattas i följande påstående: Om vi lever i vad jag kallar flyktens hållning, dvs att vi i vår konkreta livshållning förnekar att det har någon betydelse för våra liv – och vår omvärld – hur vi förhåller oss till samvetets, hjärtats och sanningens röster så kommer dessa röster att bli allt tystare – och kanske tystna helt. Våra möjligheter att växa och mogna som människor kommer att blockeras. Viktiga relationer kommer att urholkas. Dova känsloskikt av meningslöshet och avskurenhet från livet kommer att att växa sig allt starkare. Vi tvingas att använda allt mer energi för att döva dessa obehagliga känslor. I sämsta fall försöker vi döva dessa med droger, våld och destruktiva handlingar. Och – inte minst viktigt – flyktens hållning ger näring åt en process av deformering av vår inre värld.

Dessa negativa konsekvenser är oberoende av vilken sekulär eller religiös livstolkning vi håller oss med.

Fråga 7 – levande relation till gud. Har ansvarighetens hållning och dess positiva konsekvenser för våra liv – och vår omvärld – något att göra med vad man i ett traditionellt trosspråk talar om som (a) att ha en levande relation till Gud; (b) leva i tro? 

Fråga 8 – avskuren från Gud: Har flyktens hållning något beröringspunkt med vad man i traditionellt kristet trosspråk talar om som (a) konsekvenser av att leva avskuren från Gud och (b) att leva i synd?

När jag talar teologiska kallar jag flyktens hållning för synd i hård mening. Den måste skiljas från synd i mjuk mening! (Se fråga 11)

 

2. En ontologisk markering.

Här är det viktigt med en markering. På det filosofiska finspråket är det en ontologisk markering. Samvetets, hjärtats och sanningens röster har utifrån det existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för inte någon absolut karaktär. Det är en inre uppfordran att bidra till det gemensamma med min uppfattning om rätt, sanning och rimliga problemlösningar. Man kan säga att förutsättningen för att utveckla såväl våra personliga relationer som att tillsammans bygga ett alltmer rättvist och ekologiskt hållbart demokratiskt samhälle – är att vi ärligt och ödmjukt bidrar till den kollektiva dialogen med våra uppfattningar om vad som är kloka och rimliga lösningar på de problem som kommit i vår väg.

När man i traditionell kristen trostolkning talar om dessa inre röster som guds röst inom människan så tenderar man att göra det som tagit form i sin inre värld till absoluta sanningar. Guds röst kan man inte kompromissa med! Detta är både fel och farligt. Mitt bidrag kan då inte sättas in i en kritisk, kollektiv dialog.

När denna absolutistiska syn används av karismatiska ledare med en stark upplevelse av “guds röst” kan det användas för att underminera förmåga att lyssna till och följa dessa inre röster hos de som ser upp till denna ledare. Detta är direkt destruktivt!  

Om man nödvändigtvis vill blanda in gud i detta så menar jag att det i så fall är den röst som säger att det är viktigt att jag bidrar till det gemensamma med min röst. På ett filosofiskt finspråk kan man kalla detta en metaröst.

Denna metaröst viskar att mitt bidrag är viktigt, att det kan möjliggöra bättre problemlösningar än som skulle varit möjligt utan min röst. Detta oavsett om jag kanske i långa stycken har fel. Denna metaröst säger också att om jag vågar ge mitt bidrag så kommer jag oavsett resultatet att bli rakare i ryggen.

Vi vill gärna ha facit! Heliga skrifter, ideologiska och politiska urkunder – och guds röst! Det svåra, smärtsamma och storslagna är att det inte finns några förhandsfacit. Vi kan bara i efterhand se att detta blev bra, mindre bra – eller ledde till katastrof!

Om 100 år kan våra efterlevande förhoppningsvis konstatera att vår generation till slut lyckades ta sig samman och stoppa de överhängande globala hoten vad gäller klimat, resursförbrukning, rimlig fördelning, brukbara jordar.

 

3. Precisering

Jag är medveten om att uttrycket “samvetets, hjärtats och sanningens röster” är oprecist. Men jag har inget bättre. Det är motiverat att säga något om de tre komponenterna i denna tredelning.

Samvetets röst” är mycket summariskt ett inre krav att säga “nej” och agera mot det man upplever som fel och orätt.

Hjärtats röst” gäller ideer som om de omsätts i handling kan bidra till positiva förändringar – i privatlivet eller på samhällsscenen. Det kan gälla att förbättra en kärleksrelation, mer rättvisa på det lokala eller globala planet – och i det riktigt stora – bidrag till att rädda världen.

“Sanningens röst” är ett inre krav att sträcka sig efter sanningen även när det innebär att ifrågasätta invanda föreställningar och övertygelser. Det kan också beskrivas som ett inre krav på intellektuell redbarhet.  

Jag menar att denna tredelning är viktig. Det är t.ex. inte helt ovanligt att vi med hänvisning till samvetets röst sviker hjärtats röst. Vi är komplicerade! Det är inte självklart enkelt att hantera de spänningar som kan uppstå mellan dessa tre “röster” i vår inre värld. Vi behöver bolla och prata med andra människor om de moraliska dilemman vi hamnar i.  

Vi lever alla med dessa inre röster. De kan vara mer eller mindre tydliga. Ibland är det tyst. Då är det viktigt med stödet från tydliga regler och lagar om rätt och fel för att vi inte onödigtvis ska ställa till det för oss själva och andra.

Att förhålla sig till de inre krav de formar är ibland lätt och närmast självklart. Sedan händer saker som gör livet dramatiskt och ibland plågsamt. Plötsligt befinner vi oss vid vägskäl där ett aktivt handlande utifrån de inre krav som tagit form innebär risker! Vi behöver i sådana lägen kloka människor och sammanhang där vi kan bolla och få stöd.  

I utsatta livsomständigheter kan det handla om att riskera livet. Under såväl nazismens som stalinismens herravälde innebar det en omedelbar risk för liv och lem att stå upp för rätt och sanning. Och så är det tyvärr på alltför många håll i dagens värld.

Det finns ingen garanti om en godartad utgång!

När vi dras in i detta drama kan vi göra erfarenheter som ger oss ett hudnära förhållande till ord som mod, feghet, rättrådighet, svek, trohet, självrespekt, nederlag och skuld.  

 

4. Fem grunderfarenheter

Jag ska nu försöka ringa in några viktiga erfarenheter. Det är inte på något sätt heltäckande. Det gäller “avvisandets smärta”, “icke-vågandets smärta”, “genombrottserfarenheter” och “den existentiella sorgeparadoxen” och sist “brottets smärta”.  

.

1. Avvisandets smärta

Avvisandets smärta handlar om de känslor som väcks av att engagerat ha handlat utifrån samvetets röst – eller hjärtats röst – och inte alls uppnå det man hade hoppats. Det är än smärtsammare om konsekvensen är att man blivit missförstådd, övergiven, illa sedd. Än smärtsammare blir det om det medfört att man har mist vänner, blivit omplacerad på jobbet, blivit utfrusen och mobbad.

I destruktiva ideologiska sammanhang kan det till och med handla om att bli stämplad som djävulens hantlangare eller förrädare!  

När en människa brottas med att våga eller inte våga följa de inre krav som tagit form är det oftast just rädslan för dessa smärtsamma konsekvenser som utgör hindret från att handla.

Det är vanligt, men inte givet, att en grundupplevelse av självrespekt och värdighet förstärks, oavsett det yttre resultatet, när vi klarat av följa de krav som formats av dessa inre röster.

Fråga 10 – trons handlingar. Har detta någon beröring med vad man i kristet trosspråk talar om som konsekvenser av “trons handlingar”?  

.

2. Icke-vågandets smärta.

Icke-vågandets smärta handlar om upplevelser av feghet, svek, nederlag, skuld för att man inte har klarat av att följa de inre krav som tagit form på grund av rädsla för de möjliga konsekvenserna. Bundenheten till sin materiella välfärd, sin sociala ställning, att vara omtyckt och välsedd har vunnit. När det blivit skarpt läge har man inte förmått utmana dessa beroenden. Smärtan handlar om att tvingas erkänna sin oförmåga och feghet – och att se de obehagliga sprickorna i självbilden som detta ger upphov till. Jag har tidigare nämnt att denna smärta alltid innebär en risk att på ett eller annat sätt förneka det som har hänt – eller snarare ‘det som inte har hänt’.

Fråga 11 – synd (i mjuk mening). Är detta “icke-vågande” månde det syndabegrepp som främst avses i kyrkans rituella syndabekännelse?  

Jag kallar detta för synd i mjuk mening. Till skillnad från synd i hård mening, flyktens hållning, som jag berört innan.   

Såväl avvisandets smärta som icke-vågandets smärta är lätta att förstå. De tillhör närmast vårt dagliga liv.  

Nu ska jag ta upp två lite mer svårfångade erfarenheter som kan uppstå i detta vågandets och icke-vågandets landskap. Jag kallar dom  genombrottserfarenheter respektive den existentiella sorgeparadoxen  

.

3. Genombrottserfarenheter.  

Först genombrottserfarenheter. En människa kan ibland hamna i en intensiv inre brottning kring att våga eller inte våga följa de inre krav som tagit form. Hon befinner sig i en situation där de möjliga negativa konsekvenserna av ‘trohet’ i handling väcker djup ångest och rädsla. Trots att det finns en uppriktig vilja att vara trogen mot det inre krav som trätt fram kan det vid den mest dramatiska punkten i en sådan kris te sig omöjligt.

Om en människa förmår att stå kvar i denna plågsamma inre konfliktsituation utan att fly kan hon överraskande komma till en punkt där hon lyckas bryta igenom den förut till synes ogenomträngliga muren av ångest och maktlöshet.

Plötsligt är det möjligt för henne att fatta ett klart och orubbligt beslut att handla utifrån de inre krav som tagit form. I det ögonblick beslutet är fattat – kosta vad det kosta vill – när hon har bestämt sig för att handla, fullt beredd att möta de negativa konsekvenser som hon uppfattar som reella möjligheter, sker det en djupgående förändring av det inre landskapet.

Plötsligt är den dramatiska konfliktsituationen med dess plågsamma känslor borta. I stället finns det ett märkligt lugn trots att det finns en utsatt handlingssituation som väntar. Det kan uppstå en stark grundstämning där sinnesintrycken förstärks, av intensiv närvaro, av en svårförklarlig och paradoxal känsla av tillit och visshet om att allt kommer att gå väl trots att de negativa konsekvenserna fortfarande finns kvar som högst reella möjligheter.

I det ögonblick hon lyckas fatta ett tydligt och orubbligt beslut släpper hennes beroenden och rädslor sitt styrande grepp över hennes liv och handlande. Mitt i den dramatiska situation som det ändå fortfarande är kan det uppstå starka känslor av obundenhet och frihet, av att vara djupt och oupplösligt förbunden med livet och tillvaron.

Fråga 12 – vara buren av gud. Har det som beskrivits i termer av genombrottserfarenheter någon beröringspunkt med vad man i kristet trosspråk talar om i termer av att bli ledd och buren av gud genom det svåra och utsatta? 

 .

4. Den existentiella sorgeparadoxen

Nu till en märklig och gåtfull erfarenhet som på djupet kan förändra en människas liv. Den har fått namnet den existentiella sorgeparadoxen.   

Den existentiella sorgeparadoxen kan ta form i mötet med icke-vågandets smärta. Som jag tidigare berört kan detta vara mycket plågsamt. Det finns därför alltid en frestelse att fly ifrån smärtan genom att på olika sätt försöka förneka sitt ansvar för det som har hänt.

I den upplevelse av mörker och skuld som tar form när en människa inser att det inte finns några fungerande bortförklaringar till att hon har svikit det hon uppfattat som rätt – genom sin tystnad eller genom att hon ställt till med allvarlig skada genom destruktivt handlande – kan det överrumplande öppnas en helt ny port till vårt människovarande. Plötsligt kan den nederlagstyngda människan börja se på den rädsla, och i vissa fall de destruktiva impulser, som har lett fram till sveket med en försonande och sorgsen kärlek som, samtidigt som den djupnar, också sträcker sig ut mot andra människors nederlag och svagheter.

Detta dubbla perspektiv är ett signum; in mot det egna sveket och nederlaget och samtidigt ut mot alla andra människors rädsla, svek och destruktiva handlingar.

Det upprättas en sorgfärgad känsla av förbundenhet med alla de fega medmänniskor som är alltför beroende av sin sociala och materiella trygghet. Beroende på vad man har med sig i bagaget kan detta även sträcka sig ut mot den lättkränkta, hämndlystna och våldsamma medmänniskan. Det kan för stunden träda fram en genomgripande upplevelse av att tillsammans med alla andra fega och ofullkomliga människor vara kärleksfullt innesluten i tillvaron med dess glädje, smärta och utsatthet. Detta på ett sätt som är oberoende av den egna personlighetens tillgångar och tillkortakommanden.

Och inte minst viktigt – den förbundenhet med medmänniskan som tagit form gäller också! i förhållande till dem som fastnar i ett tilltagande inre mörker därför att de inte orkar och förmår möta icke-vågandets smärta. En dömande och moraliserande inställning gentemot andras svagheter, rädsla, feghet, nederlag blir närmast omöjlig från detta perspektiv.

Genom att orka stå kvar i icke-vågandets smärta kan livet på ett paradoxalt sätt bli rikare. Och vi kan mogna ett rejält snäpp! Våra ögon blir varmare och mer medkännande visavi andras rädslor och tillkortakommanden.

Men det finns inga garantier! Det enda jag bestämt hävdar är att förutsättningen är att vi orkar stå kvar i svekets och nederlagets smärta för att detta ska kunna hända. Chanserna för denna godartade utgång är bättre om vi får hjälp. Det kan vara guld värt med god själavård från vänner eller proffs!

Fråga 13 – botfärdig syndare och nåd: Har detta någon beröringspunkt med det kristna trosspråkets tal om guds gränslösa nåd visavi den botfärdige syndaren?

.

5. Brottets smärta.

Jag har inte berört de aktiva brotten mot samvete och hjärta. När man har skadat och förnedrat utifrån hämndbegär eller hatiska impulser därför att man blivit kränkt, illa behandlad etc så är det en annan belägenhet än att ha varit tyst och ha underlåtit att handla.

Utifrån den inre dynamiken i ansvarighetens hållning finns det även här en möjlig väg tillbaka. Om man hämtar hem och erkänner för sig själv det orätta eller oförlåtliga man har gjort och så långt som möjligt ber om förlåtelse och försöker ställa tillrätta så kan det även här öppnas för den märkliga inre förvandling som jag kallar den existentiella sorgeparadoxen.

Många sådana handlingar går aldrig att reparera. Man kan oåterkalleligt ha saboterat en relation eller sin tillhörighet i en gemenskap. Har man mördat någon så är den människan obevekligt död. Om den mördade var viktig i andra människors liv så är även dessa människors liv skadade på ett sätt som inte kan ställas tillrätta.

Även om en människa med tunga brott på sitt samvete får uppleva den inre upprättelse som är en del av den existentiella sorgeparadoxen så kan det bli väldigt ensamt att bära denna mörka del av sitt personliga öde. God själavård, sekulär eller religiös, kan vara till viktig hjälp att komma igen och hitta en ny bog i livet.   

Om man har begått den sortens handlingar och brott med kallt blod – av girighet, egenrättfärdigt hämndbegär och där man tycker sig ha rätten att tillfoga andra skada – så finns det bara en väg tillbaka till mening och möjligheten till genuin livsglädje. Det ovillkorliga grundkravet utifrån ansvarighetens inre dynamik är ånger och försök att ställa tillrätta så långt som möjligt. Dessutom krävs ett medvetet och aktivt löfte att göra allt för att bejaka sin potential till medkänsla, omsorg och ansvar för det gemensamma – och samtidigt bestämma sig för att låsa in de destruktiva sidorna i garderoben. I detta svåra kan det vara ovärderligt med ett inkännande stöd som samtidigt är kompromisslöst vad gäller dessa krav. Jag tror att det kan vara mycket värdefullt med en rit i andra människors närvaro för att markera detta viktiga och svåra löfte.

.

Problematiseringar och avslutning.

Den genomförda analysen av den existentiella dynamiken i ansvarighetens hållning ska förstås granskas utifrån kategorierna sant, falskt och sanningslikhet som jag har berört tidigare.

Om analysen är riktig – dvs har ett hyfsat mått av sanningslikhet – så är möjligheten att uppleva såväl genombrottserfarenheter som den existentiella sorgeparadoxen helt oberoende av våra livsåskådningar och föreställningsvärldar. Sak samma gäller den långsamma förödelsen av våra liv som är konsekvensen när flyktens hållning fått övertaget. Det är från det existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för frågan om universella erfarenhetskategorier. De konstitueras av att människan är en medveten, självreflekterande varelse underkastad vissa grundläggande existensvillkor som gäller lika för alla. De är bortom både det materiella och det övernaturliga.

Även om den genomförda analysen i stora drag är riktig så finns det många frågor. Det är uppenbart att innehållet i dessa inre röster varierar stort mellan såväl olika individer som olika kulturer. Det börjar också finnas vad som skulle kunna kallas mentalitetshistorisk  forskning som visar att utvecklingen av dessa inre röster är en långsam historisk kulturell process. Det skulle vara väldigt intressant att förstå mer om detta.

En hel del talar för att utvecklingen av dessa inre röster har gått från ansvar och omsorg om familjen och sedan vidgats till släkt och klan. Sedan utvecklats vidare till att omfatta, först det lokala samhället och sedan vidare till nationen. Med demokratins genombrott så sker det ett spännande och viktigt nytt steg. Det inre kraven börjar alltmer att gälla demokratins värdebas, likhet inför lagen, mänskliga rättigheter och oväld i myndigheterna förhållande till medborgaren. Detta är ett viktigt steg mot universalisering.

I vår nu pågående samtid kan vi börja skönja ytterligare ett nytt livsviktigt steg i denna utveckling. Det gäller omsorgen om jorden och den sköra livsväv som är förutsättningen för våra liv.

Här kan det vara motiverat notera att de första viktiga stegen mot universalisering av dessa inre röster sker inom de stora religionerna för 2000 – till 2500 år sedan. Filosofen Karl Jaspers har kallat detta axialtiden. Ett exempel: någon har kallat den radikala jämlikhetstanken i den tidiga kristna kyrkan för en moralisk jordbävning. Oavsett börd, etnicitet och kön var alla lika inför den ende guden.

Innan jag avslutar med ett förslag till ytterligare en statlig utredning vill jag göra en liten markering.

Jag är inte lojal mot varken kristen tradition eller någon annan religiös eller sekulär ideologi. Jag är solidarisk med de som tar livets utmaningar och utsatthet på allvar, de som ärligt försöker hålla fast vid jag här har kallat ansvarighetens hållning – men också med de som misslyckats och lidit nederlag i detta. Jag känner en speciell förbundenhet med alla de som i nuet brottas med den kunskapsfråga som formulerats här (se blogg Nr 92 – Intro 2). Och med de som gjort det tidigare genom historien.

I detta känner jag dessutom att min primära solidaritet finns hos de som brottas med dessa saker utan att tro på någon gud eller ett liv efter döden. Precis som jag själv.

Att jag sedan har ett engagerat och speciellt hjärteförhållande till kristen tradition är en annan sak. Det är det arv jag fått med mig från min fribaptistiska uppväxt och som gett mig berättelser, erfarenheter och ord som blivit viktiga byggstenar i mitt eget liv.   

 

Statlig utredning 2.

Nu ska jag ska avsluta med ytterligare ett förslag till en gammeldags gedigen statlig utredning. Förutsättningen är att en riksdagsmajoritet, precis som jag, menar att ansvarighetens hållning är en av grundstenarna för ett levande demokratiskt, människorättsorienterat samhälle och ett stöd för att odla och frigöra de kreativa resurser som behövs för lösa de stora globala problem vi står inför.

Utredningen uppdrag  är att skapa en bild av vad det finns för organisationer i Sverige som aktivt stödjer utvecklingen av ansvarighetens hållning. Uppgiften är även att skilja på de organisationer som har det som sin huvuduppgift och de som har det som en av sina uppgifter. Och då även särskilt notera de organisationer som aktivt stödjer utvecklingen av vad jag här vill kalla ett planetariskt samvete, dvs ett ansvarstagande visavi den sköra planet och livsväv som är grunden för våra liv.

Utredningens uppdrag är även att utarbeta förslag om generöst statligt stöd till dessa organisationer oavsett om de är sekulära eller religiösa. Det är tänkt att detta stöd ska komplettera eller ersätta dagens stöd till trossamfund.

Sist, ett stort tack till nätverket “Kristen Bortom Gud” som bjudit in mig att föreläsa. Och ett stort tack till THS som modigt ställt upp som värd för denna i mångas ögon kontroversiella teologiska konferens.

Med detta sätter jag punkt och tackar för ordet.

 

Slut!

Publicerat i andlighet, ateism, ateismfilosofi, ateistisk teologi, Existentiell livssyn, existentiell teologi, sekulär andlighet | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 92. Bortom det övernaturliga. Del 2. Första delen av föreläsningen “Ansvar och flykt”.   

Måndagen den 16 oktober medverkade jag på den teologiska konferensen “Bortom det övernaturliga” på Teologiska Högskolan i Stockholm. Jag höll den fjärde och sista föreläsningen. Nätverket “Kristen bortom Gud” hade tagit initiativet till konferensen och den genomfördes i samarbete med THS.

Som ovan föreläsare hade jag ett rejält manus i handen. En fördel är att det är ganska lite jobb att sedan publicera.

Föreläsningen publiceras här i två delar. Det finns åtminstone två skäl till uppdelningen. Föreläsningen är lång. Det är mycket text. Dessutom är det så att det går utmärkt att läsa andra delen fristående. Jag vill inte ta risken att man tröttnar innan man kommer fram till andra delen som är den mera tungviktiga delen av föreläsningen.

Genom det lite speciella upplägget finns det en ganska naturlig uppdelning i del I och del II. Jag börjar med en ganska rejäl presentation av mig själv för att antyda något av det engagemang som är bakgrunden till att jag fått denna inbjudan att föreläsa. Sedan blir det ett tredelat intro innan jag kommer till Del II och föreläsningens huvudämne “Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga”. De tre introna gäller en vision, en kunskapsfråga och sist om mening och människans dubbelhet.

Vill man hellre lyssna så finns det en ljudinspelning av föreläsningen i form av en podfil. Man kan lyssna direkt på mobil eller dator – eller ladda ner och lyssna när man vill. Vill man hoppa direkt till Del II så får man dra fram reglaget till 27:50!  Öppna podfilOm ett par veckor kommer föreläsningen även att finnas tillgänglig på video. Introduktion, samtliga föreläsningar och efterföljande samtal finns som podfiler att lyssna på.  

PS. (12.1.2018). Samtliga föreläsningar är sedan i början på januari tillgängliga via webbplatsen för nätverket ”Kristen Bortom Gud” under fliken ”THS-konferens”.  Nedan är en direktlänk till min föreläsning.

 

 

Del I. Personligt och tre intro.  

Jag börjar med att säga ett stort tack till nätverket “Kristen bortom Gud” för inbjudan att föreläsa här idag. Med min frikyrkobakgrund värmer det lite speciellt att denna teologiska konferens äger rum här på THS, en teologisk högskola med ett frikyrkligt huvudmannaskap.

Som ni sett finns det en liten pappersbibba att tillgå. Där finns föreläsningens disposition, ett antal frågor och sist titlar på några texter som omnämns. Där finns också några vidare lästips för den nyfikne.  

Genom att THS ger rum åt denna lite annorlunda teologiska konferens kan jag också ana något av den positiva sida av de frikyrkliga rottrådar som på avgörande sätt har format mig och mitt liv. Bland annat så har jag fått min grundläggande intellektuella skolning i den varma, diskuterande fribaptistmiljö jag kommer ifrån. I min närmsta släktkrets fanns ett missionärspar och tre predikanter, varav min far, Olof Persson, var en.

Jag känner en stor ödmjukhet inför såväl förtroendet att föreläsa här som den utmaning det innebär. Att rubriken “Bortom det övernaturliga” och upplägget sticker i ögonen på en del och har väckt rejält kritiska reaktioner får nog sägas ingå i spelreglerna. Jag tror att uppmärksamheten är av godo!

Jag heter alltså Carl Gustaf Olofsson. Jag har skrivit boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” som fått en hedersam plats på denna konferens. Jag driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan våren 1998. Webbplatsen kom till för att göra boken tillgänglig på Internet efter ett antal refuseringar. Sedan senhösten 2010 har jag även denna blogg: ”Gustafs videoblogg”. Det blev ganska snabbt en traditionell textblogg. Men då var namnet inarbetat, så jag lät det vara kvar. I dagsläget finns där runt nittio bloggar.  

Jag döptes som tioåring 1958 i havet utanför Åhus. “Vuxendöpt” inom citationstecken. Jag är medlem i Svenska Kyrkan sedan 2004 och i Humanisterna sedan 2010. Sedan våren 2011 sitter jag med i styrelsen för Humanisterna Kalmar.

Fribaptistsamfundet som präglade min uppväxt är okänt för de flesta. En liten presentation är därför motiverad.

1872 uteslöts Helge Åkesson och de församlingar som sympatiserade med honom ur Svenska baptistsamfundet. 1890 bildade dessa församlingar Fribaptistsamfundet.

Man trodde inte på eviga straff och man avvisade den traditionella försoningsläran om att Gud offrade sin son på korset för att frälsa människorna. Man menade att Jesus dog för att visa sin kärlek till människorna och därmed mana till efterföljelse. På teologiska kallas detta den subjektiva försoningsläran. Som mest hade samfundet runt 6000 medlemmar. Det som 2002 fick namnet Evangeliska Frikyrkan var resultatet av en flerårig sammanslagningsprocess som började 1994 med att Helgelseförbundet och just Fribaptisterna gick ihop. När denna process började 1994 hade Fribaptistsamfundet strax över tusen 1000 medlemmar.

För att visa det bibliska stödet för sin syn översatte Helge Åkesson hela bibeln. I exegetkretsar är denna översättning välkänd för sin trohet mot de grekiska och hebreeiska grundtexterna. Detta arv har tyvärr fallit bort ur det offentliga teologiska minnet i Evangeliska Frikyrkan.

Webbplatsen “Språk tro och religion” fick under ett antal år i början av 2000-talet driftsbidrag från Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm. Jag betraktar det som en kvalitetsstämpel. Det gjorde det möjligt att skaffa domänadress och flytta webbplatsen till ett webbhotell.

Jag är stolt över att webbplatsen “Språk, tro och religion”  2004 utnämndes till augusti månads teologiska hemsida av en dansk teologisk webbtjänst. Slutomdömet var ”Sidan existentiell-tro.net är ute i ett bestämt teologisk projekt som man kan vara enig eller oenig med, men den rymmer en räcka intressanta artiklar och teman.” 

Nu till de mera allvarliga sakerna.
Om någon frågar mig om jag tror på Gud så är mitt svar ett kort och enkelt ”Nej”. Jag tror inte på någon högre makt som ser oss och kan ingripa i historien och i våra liv med hjälp eller prövningar. Jag tror inte att våra personliga liv har en fortsättning bortom döden. Jag tror inte att Jesus uppstod från den fysiska döden. Så har det varit sedan min barnatro krackelerade redan i de tidiga tonåren i början på 1960-talet.

Från såväl ett Hedeniuskt som ett traditionellt kristet perspektiv var jag därmed klockrent “icke-kristen”. Och så uppfattade jag själv saken i närmare 30 år. Men detta har aldrig inneburit att jag har tyckt att rit, bön, berättelser om mirakel och bortomvärldsliga världar är meningslöst nonsens. Det kan vara förföriskt och farligt. Det finns exempel på kristna predikningar som aktivt bidrog till att mobilisera mördandet i Rwanda 1994. Men det kan också vara i högsta grad konstruktivt och ge värdefullt stöd för att möta livets smärta och utmaningar trots att man inte tror på någon övernaturlig verklighet. Tänk på “Bröderna Lejonhjärta”, en av Astrid Lindgrens mest älskade böcker.

Sensommaren 1990 fick passionsdramat överraskande liv och djup från just detta gudlösa, ateistiska perspektiv. Det var omtumlande! Efter detta blev frågan om gränsen mellan kristet och icke-kristet rejält mer komplicerad. Det Hedeniuska “nejet” var lika starkt som tidigare – men det blev uppenbart att det bara gällde en del av kristen tro. Frågan om att tro på gud eller inte framstod i detta nya perspektiv som liten och närmast oviktig. Lite brutalt uttryckt framstod denna fråga mest som något som skymde sikten mot det som var av avgörande betydelse för vår liv. Jag är medveten om att detta är hädiskt så det förslår utifrån ett traditionellt kristet perspektiv.

Till saken hörde också att ett stort, ambitiöst existentiellt livhållningsprojekt då hade kommit till vägs ände. Det hade två delar. Först ett praktiskt projekt i ett bostadsområde som misslyckades och sedan en tilltänkt bok som jag aldrig fick ihop. Jag hade lagt ner massor av tid på detta under mer än tio år.

I samma vända bröts ett strängt tabu i min inre värld visavi mitt förhållande till kristen tro och mitt frikyrkliga arv. Tabuet sa att det var förbjudet att göra anspråk på delaktighet i kristen tradition om man inte trodde på Gud och ett liv efter döden. Man kan säga att detta tabu hölls på plats av min rädsla för den totala förkastelsen av den kristna livsvärld jag kom ifrån. Det enda påtagliga som kom ut ur detta tioåriga arbete var  skolprojektet “Budord för en modern tid”. Det tycker jag fortfarande är riktigt bra i sina huvudkonturer. Materialet kan hittas på Internet.

Från den punkten tog det lite mer än sex år att få ihop boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Det mångåriga bokarbetet på 1980-talet kom till användning på ett lite oväntat sätt. Trots att detta första bokprojekt aldrig blev klart hade det inte varit bortkastad tid. Efter alla refuseringar blev Internet det självklara valet. Tekniken hade just nått den mognadsgrad att det var möjligt att göra detta på ett bra sätt. Bokens sista kapitel kom på plats senhösten 1998.

Påskveckan 1998, innan boken var klar, publicerades min artikel “Kristus är uppstånden!” i Svensk Kyrkotidning. Jag lyckades där  hjälpligt ge ord åt den tolkning av passionsdramat som tog form med sådan skärpa 1990.  

Idag är jag glad att det blev Internet i stället för en tryckt bok. Den hittas och lever fortfarande efter 19 år i cyberrymden. Sedan slutet på januari 2014 finns “Existentiell livssyn – kristen tro?” även som ebok och kan köpas hos alla nätbokhandlare och lånas på bibliotek.

Tillkomsten av e-boken är Tomas Walch förtjänst. Ett publiceringsbidrag från Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm bidrog. När Tomas Walch tog detta initiativ hade vi aldrig träffats och kände inte varandra. Genom e-bokspubliceringen kommer boken nu att finnas kvar även sedan jag vänt näsan i vädret och inte längre betalar fakturorna till det webbhotell som härbärgerar webbplatsen ”Språk, tro och religion”.

Såväl den vision som den kunskapsfrågan det nu är dags för, har har följt mig genom hela mitt vuxenliv. De har tillsammans fungerat som nav och drivkraft. Först närmast ordlöst och intuitivt. Efterhand allt tydligare formulerade i ordens värld. Tillsammans utgör de ett grundaccord när jag tar mig an föreläsnings huvudämne: “Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga”.

 

Intro 1. En vision.

Jag har en stark vision av ett framtida globalt samhälle i ekologisk balans där det finns psykiskt, socialt och materiellt utrymme för varje människa att ta sig an den stora gåtan att vara människa.

Förutsättningen för att förverkliga denna vision är ett resursmässigt hållbart globalt samhälle i ekologisk balans och att alla människor har möjlighet att ta del i en fri och öppen diskussion om såväl samhällets angelägenheter som frågan om meningen med livet. Förtryck, förnedrande livsomständigheter, våld och hot, sociala restriktioner är hinder. Förödmjukande särbehandling på grund av kön, klass, ålder, religion, sexuell läggning och etnisk tillhörighet försvårar. Sak samma med krig, extrem fattigdom, förstörd närmiljö på grund av exploatering av naturresurser. En viktig förutsättning är att alla har tillgång till kunskap och möjligheten till en bred och levande kontakt med såväl det egna kulturarvet som det globala.

Alltså. Jag har en stark vision av ett globalt samhälle i ekologisk balans där det finns utrymme för varje människa att ta sig an den stora gåtan att vara människa.

Fråga 1 – kyrkans kallelse: Har denna vision någon beröringspunkt med den kristna kyrkans kallelse?

 

Intro 2. En kunskapsfråga.

Nu till den kunskapsfråga som följt mig genom nästan hela mitt vuxenliv.

Vad befrämjar utvecklingen av medkänsla, förnuft och förmågan till samarbete hos oss som enskilda människor? Vad gynnar utvecklingen och fördjupningen av en grundupplevelse av mening, förundran och hemhörighet i tillvaron som kan bära i livets olika skiftningar och påfrestningar – och i mötet med döden?

Och inte minst viktigt – vad hindrar utvecklingen av dessa kvaliteter? Vad kan bidra till att underminera och bryta ner dom? Vad kan bidra till att dess motsatser kan få fäste och börja prägla en människas liv?

Vad är är förutsättningarna för att ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle ska växa fram, överleva och fördjupas? Vad kan få det att urholkas, deformeras och vittra sönder? Och med tanke på de klimat- och miljöhot vi lever med – vad behövs för att vi tillsammans ska kunna bygga ett globalt demokratiskt samhälle i ekologisk balans.

Om man hävdar att något är en kunskapsfråga menar man att det går att att argumentera för och emot olika svar och påståenden utifrån kategorierna ‘sant’ och ‘falskt’. Jag menar alltså att vi utifrån en medveten strävan kan röra oss mot en alltmer tillförlitlig kunskap på detta område med hjälp av de empiriska, erfarenhetsbaserade och analytiska kunskapsmedel som står oss till buds. Det innebär att det är möjligt att röra sig mot en allt större “sanningslikhet”, för att använda ett modernt kunskapsfilosofiskt begrepp. När det gäller aktuella positioner på den kunskapsfilosofiska scenen innebär detta att svaren inte kan vara ‘postmoderna’ eller ‘relativistiska’.

Fråga 2 – akademi: Skulle det ha betydelse för kunskapens växt på detta område om det fanns akademiska institutioner – eller hela universitet med en mängd olika dicipliner – som hade denna kunskapsfråga i fokus?

Fråga 3 – teologi: Har denna kunskapsfråga något att göra med kristen tro och den kristna kyrkans kallelse? Kan den ha något med teologins uppgift att göra?

Fråga 4 – ekonomiska anslag: Vad skulle hända om denna kunskapsfråga  prioriterades upp i forskningsanslagen från offentliga och privata forskningsstiftelser? Vad skulle hända på tio års sikt med kunskapsutvecklingen på detta område om den fick så lite – eller så mycket – som 1 % av dagens samlade forskningsanslagen till medicin, naturvetenskap, filosofi, humaniora, samhällsvetenskap och religionsvetenskap?

Om man tror att en snabbt växande kunskap på detta område kan vara av betydelse för möjligheterna av en godartad global framtid så är 10% ingen orimlighet. Vad skulle en sådan handfast ekonomisk uppriotering innebära för att locka till sig olika sorters kreativ forskningskompetens?

Statlig utredning 1.

Jag avslutar denna del med ett förslag till en gammeldags gedigen statlig utredning förankrad över de politiska blockgränserna:  

Utredninges uppdrag är att skapa en bild av det aktuella kunskapsläget för ovanstående kunskapsfråga. Den skulle ha kvalificerad kompetens från sociologi, psykologi, pedagogik, statsvetenskap, filosofi, idéhistoria, litteratur- och konstvetenskap, religionsvetenskap och teologi. Den skulle också föreslå angelägna forskningsområden. Dels för att stimulera forskningen på universiteten och locka potentiella doktorander. Sist, och inte minst viktigt, för att stimulera det offentliga samtalet på detta område. Den skulle få rejält med tid och resurser – som de statliga utredningarna var upplagda förr.    

 

Intro 3. Om mening och människans dubbelhet.

Innan jag tar mig an huvudämnet blir det ytterligare ett Intro. Det handlar om mening och människans dubbelhet.

Från det existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för ökar  förutsättningarna för att uppleva mening och hemhörighet i tillvaron när vi aktivt bejakar de godartade möjligheter vi bär på och medvetet försöker hålla vår mörka potential i schack. De godartade möjligheterna gäller förnuft, medkänsla, omsorg, samarbete. Den mörka potentialen handlar om hat, hämndlystnad, destruktivt utagerande, att sko sig på andras bekostnad, hänsynslöshet, våld och hot om våld.   

Beroende på socialt och genetiskt arv, kulturella och sociala omständigheter är styrkeförhållandet mellan dessa båda sidor väldigt olika hos oss som enskilda människor. Styrkeförhållandet påverkas också av de ideologier och föreställningsvärldar som omger oss, religiösa såväl som sekulära. Allt detta är oberoende av om vi tror på någon högre makt eller ej.

Ideologier och organisationer, sekulära eller religiösa, som stödjer vår potential till hat, hämnd, våld och hot om våld är direkt destruktiva för såväl det egna livet som för den sköra väv av tillit och samarbete som är grunden för det demokratiska samhället.

Ideologier och organisationer, sekulära eller religiösa, som medvetet stödjer utvecklingen och odlingen av vår godartade sida är livsviktiga för det demokratiska samhällets överlevnad och utveckling.

När upplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron stärks ökar i sin tur vår benägenhet att ta ansvar för det gemensamma och bidra med vår skärva till att skapa ett bättre, rättvisare samhälle och, i vår tid, till att engagera oss i de alltmer påträngande globala överlevnadsfrågorna.

Att dessa kvaliteter ibland kan bli så starka att de kan få människor att utmana mera näraliggande behov av tillhörighet och materiell trygghet – och ibland till och med riskera livet, är märkligt och gåtfullt.

Att bli behandlad med förakt och nedlåtenhet – i arbete såväl som i nära relationer – kan nagla fast oss vid en mörk känslovärld. Om denna sida tar över kan den förgifta såväl det egna livet som närståendes. Det medför ofta en ökad beredvillighet att underblåsa hat, misstro, våld etc i såväl det personliga livet som på samhällsscenen.

Med detta perspektiv på människans dubbelhet kan vi ställa en fråga;

Fråga 5 – sociala stödstrukturer: Är det rimligt att tänka sig att en central uppgift för alla större, väletablerade livsåskådningsorganisationer, religiösa såväl som sekulära, är – eller borde vara –  att medvete och aktivt stödja utvecklingen och fördjupningen av våra godartade möjligheter? Och stödja oss att hålla vår mörka sida i schack?

I så fall sak samma för kristna, muslimer, hinduer, buddhister, newagare och sekulära humanister!

Fråga 6 – teologi: Vad skulle hända om detta blev ett bärande inslag i såväl all religionsdialog, som i dialoger mellan religösa och sekulära humanister? 

 

Del II. Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga. Blogg Nr 93!

 

Publicerat i existentiell teologi, Personligt | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 91. Bortom det övernaturliga. Del 1. Teologisk konferens på THS.

 

Måndagen den 16 oktober deltog jag i en teologisk heldagskonferens på Teologiska Högskolan i Stockholm. Jag höll en av de fyra föreläsningar som ingick. Rubriken på konferensen var ”Bortom det övernaturliga”. Presentation av såväl konferensen som ingående föreläsningar finns på THS webb.

Att THS upplåter sina dörrar för en sådan konferens har väckt hård kritik från såväl evangelikalt håll som mera traditionalistiskt kyrkligt håll. Se Dagen och Världen Idag. Men varken Stefan Swärd eller Stefan Gustavsson, de två mest namnkunniga evangelikala kritikerna, var på plats för att få koll på ”villfarelserna”.

Teologisk ateism på THS?” var rubriken på ett av sex inlägg i Equmeniakyrkans veckotidning Sändaren den 10 oktober som gäller denna teologiska konferens. Ytterligare två av inläggen var kritiska. Men där var bra försvar av konferensen av såväl THS rektor, Owe Kennerberg, som av Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap på THS och som höll en av konferensens fyra föreläsningar.

Min föreläsning hade rubriken ”Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga”. Den låg sist innan det avslutande panel- och publiksamtalet.

PS. 30.10.2017. Min föreläsning finns nu tillgänglig uppdelad i två delar i blogg Nr 92 och Nr 93. Introduktion, samtliga föreläsningar plus avslutande panelsamtal finns som ljudfiler i podformat. De är sammanställda på en egen webbsida.  Tillgången till videoinspelningarna av såväl min som övriga föreläsningar lär dröja till mitten på november. Det är nätverket ”Kristen bortom Gud” som håller i trådarna. DS.
PS. 1 februari 2018. 
Introduktion och samtliga föreläsningar finns nu tillgängliga på Kristen Bortom Guds webbplatsDS.

Konferensen var stimulerande och intressant på flera olika sätt.

Konferensen började kl 11 och höll på till strax efter kl 17. Efter de fyra föreläsningarna – med avbrott för en timmas lunch – avslutades arrangemanget med ett panelsamtal och frågor från publiken.

Petra Carlsson, lektor i systematisk teologi på THS som hållit i de administrativa trådarna på THS introducerade och hälsade välkomna.

Den första föreläsningen var en teologihistorisk genomgång av Tomas Walch som var initiativtagare till konferensen och tillika är samordnare för nätverket ”Kristen bortom Gud” som tillsammans med THS var värd för arrangemanget.
Rubrik: Teologin bakom nätverket ”Kristen bortom Gud”.

Tomas Walch tog upp det som brukar kallas existentiell teologi som efter en storhetstid på 1950- och 1960-talet nästan försvunnet från den teologiska scenen. Där finns namn som Rudolf Bultmann, Dietrich Bonhoeffer, Paul Tillich, John AT Robinson mfl.

Här blir det inga analyser och referat. Bara en liten bildkavalkad. Min egen föreläsning blir, som jag nämnt ovan, tillgänglig inom någon vecka. Hur det blir med övriga bidrag är ännu oklart.

 

 

 

 

Petra Carlsson, teol.dr. och lektor i systematisk teologi på THS, hälsar välkomna!

 

 

Tomas Walch, initiativtagare till konferensen, håller en teologihistorisk genomgång.

 

Tomas Walch berörde en av mina gamla favoriter, den engelske biskopen John A.T. Robinson. Den svenska översättningen ”Gud är annorlunda” trycktes i över 30 000 ex. I England trycktes ”Honest to God” i 19 upplagor och en sammanlagd utgivning på runt 1 miljon exemplar. Boken ansågs kontroversiell och väckte en storm av kritik från traditionalistiskt håll. Men i den intensiva debatten i England var det också många framträdande kulturpersonligheter som försvarade Robinson.

Den svenska översättningen fick titeln ”Gud är annorlunda” (Gummesson, 1964) och såldes i över 30 000 ex. Boken sågades av Gustaf Wingren och hela det övriga teologiska etablissemanget i Sverige. Dock med ett lysande undantag. John A.T. Robinson inbjöds till Sverige av Margit Sahlin och  Katharinastiftelsen. Det väckte hård kritik från etablerat kyrkligt håll.

Jag läste ”Gud är annorlunda i början av 1990-talet, nästan 30 år efter att den kom ut. Den gjorde stark intryck på mig och var viktig i min gudlösa återknytning till mitt kristna arv som började sensommaren 1990. (Jag berör denna vändpunkt i första personliga delen av Del I i min föreläsning – blogg Nr 92).

 

Koncentrerade deltagare i konferensen.

 

Sabina Koij, präst i Storkyrkan i Stockholm, håller här sin föreläsning om tradition och resiliens. Hon utgår från den doktorsavhandling hon arbetar med.

 

Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap på THS och pastor i Equmeniakyrkan, föreläser om funktionell teism utifrån ett kognitionsvetenskapligt perspektiv.

 

Kängan till Sturmark och Humanisterna som finns i Power Pointen var onödig. Fascination och förundran, ett viktigt område, är inte främmande för sekulära humanister. Detta berördes i ett avsnitt i Teologiska rummet med Christer Sturmark och Åsa Wikfors för två år sedan. Jag har själv skrivit om det i Humanisten nr 4/2015. Rubrik: ”Mystik och medvetenhet – om förundran inför vår plats i tillvaron”.

 

Det fanns mycket som var intressant i Thomas Kazens föreläsning. Speciellt intressant var avsnittet om det svåröversatta ”awe” – fascination, förundran, hänförelse.

 

Sista föreläsningen:Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga” . Jag är nöjd med föreläsningen. Men jag saknade en tuff och handfast kritisk diskussion kring de ganska kontroversiella tankar jag formulerade i föreläsningens andra del. Jag kan i efterhand konstatera att upplägget inte inbjöd till den sortens kritisk grillning. Jag har övertygelsen om att det bara är genom den ärliga kritiska dialogen som kunskapen kan utvecklas och man på det individuella planet kan råka bli lite klokare. Detta gäller än mer när det handlar om en så pass svårfångad problematik som jag försöker ge ord åt i min föreläsning.

 

PS. Bloggen är bearbetad och kompletterad den 30.10.2017. DS

PS. 30.10.2017. Introduktion, samtliga föreläsningar plus avslutande panelsamtal finns som ljudfiler i podformat. De är sammanställda på en egen webbsida.  Tillgången till videoinspelningarna av såväl min som övriga föreläsningar lär dröja till mitten på november. Det är nätverket ”Kristen bortom Gud” som håller i trådarna. DS.

Ytterligare två bloggar som gäller konferensen ”Bortom det övernaturliga”
Nr 92. Publicering av första delen av min föreläsning plus länk till podfil.
Nr 93. Publicering av andra delen av min föreläsning plus länk till podfil.
Bilaga i pdf-format som deltagarna fick innan föreläsningen.

PS 2. (31.10.2017). Debattartikel av webbredaktören i Östra Småland på 500-årsdagen av Martin Luthers uppspikande av de 95 teser som blev startpunkten för reformationen. Rubrik: ”Gudlöst om kyrkan och mänsklighetens framtid”. DS.  

Publicerat i ateistisk teologi, existentiell teologi, förundran, Okategoriserat, religionsfilosofi, sekulär andlighet, Teologi | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 90. Ulf Ekman, Livets Ord och Sommar i P1. Några kritiska reflektioner.

Som sällskap i ett pågående renoveringsprojekt i vårt gamla hus lyssnade jag häromdagen på Sommar i P1 med Ulf Ekman. Grundare av Livets Ord och dess ledare fram till 2014 då han och hans fru Birgitta överraskade omvärlden genom att konvertera till katolicismen och lämna Livets Ord. Programmet sändes måndagen den 3 juli. Jag lyssnade för några dagar sedan via mobil och det fantastiska poddkonceptet som gör att man kan lyssna när man vill. Jag var nyfiken på om sommarpratet skulle innehålla någon form av avbön och kritik gentemot den teologi och förkunnelse som han och Livets Ord bar upp. 

 

Ingen avbön!

Jag kan direkt säga att det inte fanns en antydan till avbön eller självkritik. Det gör att jag är mycket undrande inför bevekelsegrunderna i redaktionen för Sommar i P1. Det enda som enligt min mening kan motivera att ge denna gamle Livets-Ord-Profet 90 minuter i radion på bästa sändningstid är om Ulf Ekman hade förmedlat någon sorts kvalificerad ursäkt och avbön för den starkt manipulativa förkunnelse som var något av kärnan i Livets Ord och Ulf Ekmans gärning.

Om man systematiskt misstänkliggör ‘samvetets, hjärtats och sanningens röster’ hos den enskilde församlingsmedlemmen när dessa på ett eller annat sätt ifrågasätter ledaren, inslag i förkunnelsen eller den bärande teologin (ideologin) så är det manipulativt och destruktivt. Det gäller i samma utsträckning för religiösa rörelser som politiska. Det gäller också oavsett hur mycket bibelcitat – eller Lenincitat – man använder som motivation! Inte ett ord om detta från Ulf Ekman!!!

Jag väntade mig någon form av avbön eller åtminstone kritisk reflektion kring framgångsteologin som som var den teologiska grundstenen för Livets Ord. Att vara rik, frisk, lyckad ses i denna teologi som det yttre tecknet på att man är älskad av Jesus Kristus och är en god rättfärdig kristen. Inte ett ord om detta. Framgångsteologin importerades från den karismatiska högerkristna rörelsen i USA. Men inte ett ord från Ulf Ekman.

 

Stiftelsestruktur och ekonomisk kontroll.

Ulf Ekman nämnde inte heller med ett ord den stiftelsestruktur som gjorde att familjen Ekman både kunde berika sig och ha full koll och makt över ekonomin i Livets Ord. Hur mycket har han och familjen tagit ut i lön och ersättningar? Hur mycket får han och hans hustru Birgitta i pension från stiftelsen? Hur mycket privat förmögenhet har dom samlat på sig via stiftelsen. Att dom även efter avhoppet från Livets Ord och konverteringen till katolicismen är välbeställda råder det såvitt jag vet ingen tvekan om.

Såvitt jag vet är denna form av ekonomisk struktur fullständigt främmande för de gamla etablerade frikykorna i Sverige. I dessa finns så vitt jag förstår en demokratisk struktur av folkrörelsekaraktär med den insyn i ekonomin som detta innebär. Sannolikt tycker Ulf Ekman fortfarande att denna stiftelsestruktur var smart, sund och rättfärdig inför både Gud och djävulen.

 

Hyvens kille!

I programmet är det i stället en hyvens kille som bland annat sommarjobbat i hamnen i slutet på 1960-talet i Göteborg som gymnasist och under samma tid blivit introducerad till den klassiska musiken av en klasskompis. Och som under denna tiden också fick en stark frälsningsupplevelse som sedan gjorde att han blev präst. Utifrån sina erfarenheter som studentpräst i slutet på 1970-talet startade han den bibelskola som blev startskottet för Livets Ord. En hjälte- och framgångssaga, hyvens kille!

Att han lämnade ledarskapet för Livets Ord och tillsammans med sin hustru Birgitta konverterade till katolicismen 2014 visste jag. Och det är förstås väldigt intressant – och det uppmärksammades i media när det hände. Denna mycket överraskande scenförändring var avgörande för min nyfikenhet på vad han hade att säga. Jag trodde att det skulle kunna fungera som avstamp för självkritik. Men inte!! Det enda han sa var att han varit okunnig om katolicismen. När han börjat förstå att det var en rik och mångfacetterad trostradition och till detta hade börjat förstå betydelsen av den eniga kyrkan och den obrutna traditionen över 2000 år – så hade det känts rätt att konvertera. Det blev en lång predikan i ‘sommarpratets’ form om Jesus Kristus som genom sin försoningsdöd tagit våra synder på sig – och som uppstått från döden och lever och verkar. Väldigt mycket genom Ulf Ekman!!

 

Vissa predikningar är okej – andra inte!

Visst, det var en häftig historia om det stora framträdandet i Albanien med Carola något år efter att Berlinmurens fall. Så också historien om besöket i Vilnius när det stod och vägde mellan frihetslängtan och Sovjetisk pansar runt parlamentet. Berättelsen om det gamla Komosoltågsättet Livets Ord hyrde i gamla Sovjet efter murens fall och som de sedan drog runt med och missionerade var fascinerande och lätt otrolig. 900 mil och väckelsemöte på varenda liten – eller större – station de passerade.

Ett återkommande inslag i Sommar i P1 är den kreativa och djärva entreprenören som med hårt arbete och envishet har lyckats mot alla odds. Och som blivit känd, eller vars varumärke blivit känt och intagit den internationella scenen. Vad det gäller är mindre intressant! Och där tar Sveriges Radio inget tydligt ansvar. Ulf Ekman hamnar i denna entreprenörs­kategori!

90 minuters förkunnelse i Sommar i P1 om Jesus Kristus som lever och verkar och som försonade våra synder genom sin död på korset kan jag till nöds acceptera. Men när det görs av Ulf Ekman som i sin förkunnargärning demoniserat människors personliga brottning med samvetets, hjärtats och sanningen röster när de på ett eller annat sätt börjat ifrågasätta ett eller annat inslag i Livets Ord – är minst sagt magstarkt. Det är en manipulativ och destruktiv form av kristendom. Om Ulf Ekman hade hämtat hem och kritiskt reflekterat kring detta kunde det varit både viktigt och intressant att släppa fram honom till Sommarmikrofonen. Nu tycker jag bara att det var bedrövligt – och ansvarslöst av redaktionen för Sommar i P1.

 

PS. Om man vill försöka förstå mer om olika sätt att försöka sätta enskilda människors personliga samvete ur spel och vad det gör med denna människas livsvärld så rekommenderar jag texten ”Ansvar och flykt” (ingår som kapitel 2 i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014)). Och där speciellt andra halvan av avsnitt III.1 ”Guds röst” och ”frestarens”. Men det är förstås bäst att läsa texten i sin helhet.

PS 2. (14.7.2017) Ytterligare ett tips är att läsa boken ”Livets Ord. Kontroll och manipulation i Jesu namn” ( Leopard förlag, 2010). Per Kornhall var medlem i Livets Ord i 17 år, från 1983 till 2000. Blogg ”Nr 6. Livets Ord” från 2011 tar sin utgångspunkt i Per Kornhalls välskrivna och viktiga bok. Det är en renodlad videoprata på nästan 14 minuter.

 

 

 

Publicerat i Teologi | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer

Nr 89. Den sekulära andligheten – några ateistiska reflektioner. Publicerad i Humanisten nr 1/2017

 

Den sekulära andligheten
– några ateistiska reflektioner

Finns det något som kan kallas ‘sekulär andlighet’? Betecknar ordet ‘andlighet’ något viktigt? Gäller det ett område av universella erfarenheter helt oberoende av föreställningar om högre makter och övernaturliga krafter? Behöver den sekulära kulturen återta ordet ‘andlig’ från den traditionellt religiösa världen? 

 

I den offentliga diskussionen är föreställningarna kring andlighet, existentiellt djup, att ta livet på allvar, fortfarande i stor utsträckning bundna till olika former av övernaturlighet. Det mesta av religionsvetenskap, teologi och kristen förkunnelse, men även det mesta av livsåskådningsjournalistik, bidrar till att upprätthålla denna syn. Det gäller såväl de liberala som de evangelikala delarna av kristenheten. Det gäller också de största delarna av islam och judendom.

Denna syn döljer centrala aspekter av de existentiella livsfrågor vi lever i oavsett om vi är ateister, agnostiker eller tror på övernaturliga makter och krafter. Frågorna om mening, hopp, skuld, död, främlingskap och mitt ansvar visavi mina medmänniskor och jordens framtid får dessutom mer skärpa när man inte tror på ett liv efter döden eller någon övernaturlig makt. Detta sekulära perspektiv har på olika sätt utforskats inom litteratur, film, konst och poesi under de senaste 150 åren.

I detta sekulära perspektiv är det en given grundbult att människan har möjlighet att uppleva mening och leva meningsfullt. Det är en självklarhet att vi som människor kan utveckla en allt djupare omsorg visavi såväl medmänniskan som jorden, den lilla sköra plats i universum som är vårt hem. Det innebär att det ibland kan växa fram en upplevelse av personligt ansvar som är förpliktigande.

Med dessa inledande ord har jag också antytt konturerna av en sekulär andlighet. Den ryms inom ramen för en sekulärhumanistisk livssyn.

 

Transformerande erfarenheter

Denna sekulära livssyn är öppen för att människor kan göra erfarenheter, som under loppet av timmar och dagar dramatiskt förändrar livsstämning, tillvarotolkning och livsinriktning från något som är präglat av mörker och uppgivenhet till hopp och livsbejakelse. Denna typ av transformerande erfarenheter, som en del betecknar som religiösa, kan förstås inom ramen för existentiella, psykologiska och neurologiska förklaringsmodeller. Det finns ett inre krav på ett medvetet och moraliskt ansvarigt förhållningssätt – till det egna livet, medmänniskan och det lokala och globala samhälle man också är en del av.

Det är en självklarhet att man inom ramen för denna sekulära livssyn kan råka ut för intensiva upplevelser av förundran inför livets oerhörda komplexitet och sinnrikhet; andlöshet inför det ofattbara att finnas till som en medvetet kännande och reflekterande aspekt av kosmos; upplevelser av ”hemhörighet i tillvaron”; känslor av djup och oresonlig kärlek till livet på gott och ont – inte för att det är gott, rättvist och harmoniskt utan trots dess brister, trots att det drabbar människor med gåvor och olyckor utan någon bakomliggande gudomlig eller karmisk rättvisa, en kärlek till livet för att det är.

Det är möjligt att medvetet odla den sekulära andlighet som antytts. Det handlar inte om att sträva efter specifika upplevelser. Grunden är att medvetet bejaka fördjupningen av våra godartade sidor parat med en strävan efter att hålla de mörka och destruktiva sidorna i schack. Det handlar också om att ta frågorna om mening, ansvar och skuld på allvar. Det är både en intellektuell och en emotionell hållning.

 

Inga garantier om kosmisk rättvisa

Det egenartade med den sekulära andligheten är att den bejakar denna grundhållning utan moralism och utan några garantier om kosmisk rättvisa eller livets fortsättning efter döden. Den rymmer en strävan efter att förstå och acceptera människovarandets villkor med dess utsatthet och förgänglighet. I brottningen med denna grundhållning kan det ibland formas starka och speciella upplevelser. Är de positiva och stärker grundhållningen är det bonus. Är de negativa är det tufft!

Den sekulära andlighet jag ser för mig handlar också om ett sökande efter kunskap och uttrycksformer, som kan fördjupa relationerna till ens eget inre, till andra människor och till livet i hela dess skörhet och rikedom. Och i detta också efter bästa förmåga bidra till såväl vårt lokala samhälle som till att med sin skärva hitta lösningar på de stora globala utmaningarna kring klimat, miljö, ändliga resurser och en rimlig fördelning, vilket i vår tid har blivit en ofrånkomlig del av våra liv.

Denna sekulära andlighet utgår från att det inte finns några övernaturliga krafter, att vårt medvetande förutsätter en levande hjärna och att det inte finns någon personlig existensform bortom den kroppsliga döden. Den avvisar därmed också tanken att det finns en perfekt och rättvis kosmisk ordning, vilket är innebörden av vissa tolkningar av begreppet karma inom hinduism och buddhism.

Med rätt eller orätt har jag kommit att tro att detta som här kallas sekulär andlighet har ingått som en viktig och ofta bärande sida i en traditionell kristendom. Jag menar också att de övernaturliga föreställningarna har varit ett historisk närmast givet sätt att tolka det stora och ibland dramatiska spektret av erfarenheter, konflikter, kriser, frestelser och möjligheter det innebär att vara människa. Precis på samma sätt som det varit givet att tolka jordbävningar, översvämningar, olyckor och sjukdom utifrån en övernaturlig makts handlande.

Utifrån det existentiella, sekulära perspektiv jag gör mig till tolk för bidrar man till att dölja denna viktiga existentiella grundproblematik när man håller fast vid dessa övernaturliga tolkningar som en omistlig grund. Bisak har blivit huvudsak.

 

Religiositetens två sidor

Från mitt perspektiv är det ett uttryck för den moderna teologins och religionsvetenskapens grova tillkortakommande att man inte förmått eller vågat bryta isär den traditionella religiositetens två sidor: å ena sidan dess övernaturliga tolkningar och föreställningar och å andra sidan dess förmåga att existentiellt och psykologiskt ta vår mänskliga komplexitet och motsägelsefullhet på allvar.

Denna andra sida kan kallas existentiell. Det är i dag uppenbart att denna sida av vår existens och våra erfarenheter är oberoende av och fristående från olika sorters övernaturliga tolkningar.

Det är fascinerande och på något sätt ironiskt att det är klockrena ateister som börjar ta sig an denna uppgift. Alain de Bottons ”Religion för ateister” (2012), Ronald Dworkins ”Religion utan gud” (2014), Sam Harris ”Upplyst meditation” (2014, svenska 2016), Phil Zuckerman ”Living the Secular Life” (2014) och Philip Kitchers ”Life after Faith” (2014) är exempel.

Genom sin hårda kritik av alla övernaturliga religionsföreställningar har Richard Dawkins och Christopher Hitchens gjort ett viktigt och nödvändigt förarbete. Från en svensk horisont ska vi inte glömma bort Ingemar Hedenius historiska insats och i vår tid Christer Sturmark och Lena Andersson. De är samtliga vältaliga och skoningslösa kritiker av alla religiösa och nyandliga föreställningar som utgår från existensen av övernaturliga makter och krafter. Men de är också hårda kritiker av alla dem som genom sin lojalitet och okritiska tystnad bidrar till att upprätthålla en bild av djup och angelägenhet hos denna form av övernaturlig andlighet. Med en monty pythonsk blick kan man se ett släktskap med de gammaltestamentliga profeterna.

 

Behov av stöd och engagemang

Böckerna som nämnts är en spännande början. Det finns säkert mer utanför min radar. Det är ett jungfruligt landskap med spännande och viktiga utmaningar.

Kan man tänka sig konkreta fora för att gestalta och stödja denna form av sekulär andlighet? Är det önskvärt? Skulle det fylla någon funktion?

Hur som helst, förutsättningarna för att skapa denna form av platser, som lite lekfullt skulle kunna kallas sekulärandliga experimentverkstäder, skulle öka radikalt om de fick ekonomiskt stöd av generösa privatpersoner och av staten på samma sätt som Humanisterna i Norge. Att som vanlig människa lägga motsvarande en årlig kyrkoavgift skulle vara ett viktigt stöd – och samtidigt en personlig markering.
Men framför allt behövs ideellt engagerade enskilda människor.

Carl Gustaf Olofsson
styrelseledamot i Humanisterna Kalmar.

Artikeln publicerades i Humanisten nr 1/2017

PS 1. Se också föredraget ”Sekulär andlighet – finns den?”. Det hölls på ABF Sveavägen i Humanisterna Stockholms regi i mars 2013. DS.

PS 2. I Norge har det i Human-Etisk Forbunds båda tidningar Humanist och Fri Tanke publicerats flera artiklar om sekulär andlighet. Därav två av filosofen Morten Fastvold som är knuten till Human-Etisk Forbund.
Morten Fastvold: ”En ateistisk åndelighet. Et bokessay om åndelighet uten guder”. Publicerad i Humanist nr 3/2012.
Morten Fastvold: ”På sporet av en humanistisk åndelighet”. Publicerad i Fri Tanke nr 2/2010. Morten Fastvolds presentation av denna artikel fångar i några enkla ord den viktiga problematiken kring ‘sekulär andlighet’.

Den menneskelige ånd er altfor viktig til å overlates til prester, mullaer og spiritister, sier den franske filosofen André Comte-Sponville. Derfor er det på tide å sirkle inn en sekulær, humanistisk åndelighet, skriver jeg i denne artikkelen til Human-Etisk Forbunds medlemsblad Fri Tanke nr. 2, 2010, der jeg kommer med noen innledende betraktninger om hva en humanistisk åndelighet kan gå ut på.

DS. 

PS 3. Se också artikeln ”Mystik och medvetenhet – om förundran inför vår plats i tillvaron.”  (Artikel i Humanisten nr 4/2015, blogg 2017). DS.

PS 4 (21.5.2017).Hjärtling – en form av improvisationssång”. DS. 

Publicerat i andlighet, ateism, ateismfilosofi, existentiell filosofi, Existentiell livssyn, Humanisterna och religion, sekulär andlighet, transcendenserfarenheter | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar