Premiärtest. Nr 1. Om Humanisterna och tro på Gud

Hej! Jag heter Carl Gustaf Olofsson. Tanken är att jag ska videoblogga om existentiella livsfrågor, religion, teologi, kristendom, religionskritik, klimat och jordens överlevnad. Ett konkret uttryck för mitt mångåriga engagemang kring dessa frågor är webbplatsen Språk, tro och religion som funnits på Internet sedan våren 1998. Där finns också boken  Existentiell livssyn – kristen tro?. Dess grund är en existentiell, inomvärldslig, sekulär livssyn. Den har i en del avseenden tydliga beröringspunkter med kristen trostradition därav frågetecknet i bokrubriken. Många kommentarer kommer att ha någon sorts avstamp i denna större textmassa.

Det är en rejäl utmaning att pröva detta med ‘bloggprator’ på video. För att det ska vara en poäng ska de ha hyfsad teknisk kvalitet men framför allt ska innehållet ha intresse, skärpa och relevans och framföras på ett sätt som inte skymmer innehållet. Min tanke och förhoppning är att ålder och mognad gör att det nu är möjligt att med lätt hand och ett visst mått av humor och distans göra komprimerade omtagningar av olika delar i det omfångsrika textmaterial som finns på webbplatsen ”Språk, tro och religion”. Utgångspunkten kommer att vara aktuella händelser, texter, debatter.  Se vidare under menyfliken ”Om mig” under jordkällaren ovan!

Nr 1: Om Humanisterna och tro på Gud
1 november 2010

 

Denna första videoprata har sin utgångspunkt i tre videoinspelade debatter
där Christer Sturmark är med.

Den första är en debatt från den 27 oktober 2008 i regi av Uppsala universitet med rubriken ”Religionen idag – från en gud till flera eller ingen alls”. Utöver Sturmark deltar Tuulikki Koivunen Bylund, då domprost i Uppsala, från november 2009 biskop i Härnösand och Torbjörn Fagerlund, professor i teoretisk ekologi.

Samtal om livsåskådning mellan Christer Sturmark och stockholmsprästen Ted Harris.
Samtalet hölls i december 2008

Debatt mellan Christer Sturmark och teologen och etikprofessorn Elisabeth Gerle
Debatten gick av stapeln i ABF-huset i Stockholm den 14 september 2010

På Humanisternas webbplats finns ett utmärkt arkiv med videoinspelade debatter, seminarier och intervjuer

Annonser
Publicerat i Humanisterna och religion | 2 kommentarer

Nr 109. Behöver vi nya sätt att tänka? Ett samtal om jordens framtid. Kulturhuset i Stockholm den 9 oktober.

.

Om mindre än en vecka sitter jag med i en samtalspanel i Hörsalen på Kulturhuset i Stockholm. Förutom mig, den i särklass minst kände, så är det en mycket kompetent och spännande panel. Det är en uppföljning av ett lyckat och välbesökt arrangemang på Kalmar Stadsbibliotek (video) den 12 februari (2018), initierat av Humanisterna Kalmar, med Ulf Danielsson och Therese Uddenfeldt kring temat klimat, miljö och hållbara sätt att leva. Ett spännande och viktigt tillskott i Stockholm är Pella Larsdotter Thiel, ordförande i det svenska omställningsnätverket.

Tisdagen den 9 oktober kl 19.30 – 21.
Kulturhuset i Stockholm, Hörsalen plan 3.  

I samtalet och frågestunden i Kalmar vidrördes kort religion, existentiell ytlighet, andlighet, existentiell fördjupning och rädslan för döden som något av konsumtionssamhällets motor. Detta rör vid frågor som engagerat mig genom hela mitt vuxenliv och som jag skrivit en hel del om. Utifrån detta tog idén form om ett fortsatt samtal med avsikt att fokusera på dessa frågor. 

Humanisterna Stockholm nappade. Och när Forum Debatt fick frågan om samarbete och värdskap så svarade dom också “ja”. Anledningen till valet av Stockholm var att det var lättare att få med Ulf Danielsson som bor och jobbar i Uppsala. En resa till Kalmar handlar om nästan två dygns tidsinvestering, Stockholm mindre än en halv dag. Det är stor skillnad när man har en hårt pressad kalender. 

Idén tog form veckorna efter Kalmararrangemanget. Forum Debatt på Kulturhuset svarade definitivt “ja” den 14 maj. Datum och tid blev spikat den 4 juni. Så det var innan den gångna sommarens värme med ihållande torka och stora skogsbränder kom på allas läppar och blev en påminnelse om klimatfrågan. 

Intresset för arrangemanget är långt över alla förväntningar. Ansvariga på Kulturhuset tror att det blir fullt. Hörsalen är ‘brandad’ för 450 personer som producenten uttrycker det. Det är maxantalet utifrån brandsskyddsreglerna. Med tanke på det stora intresset har Kulturhuset bestämt att livesända via Facebook. Länken som finns på Facebook kommer att aktiveras när det drar igång. Länken kommer att finnas kvar ett tag. Det gör det möjligt att se samtalet i efterhand. Humanisterna Stockholm kommer också att videofilma arrangemanget. Den kommer då att hittas under fliken “Video” på  Humanisternas hemsida. Den kommer också att länkas här och på Humanusterna Kalmars blogg under fliken ”Video”. Eventuellt blir det även en separat podfil som man kan lyssna på i sin mobil.  

 

PS. (12.9.2018). Liten rapport! När det körde igång hade 430 personer bänkat  sig i Hörsalen på Kulturhuset.

Det blev ett bra samtal om laddade och jättesvåra frågor. Panelen var väldigt nöjd, Kulturhuset var nöjda. Jag och Ulf Gustafsson från Humanisterna var både stolta och nöjda. Det blev väldigt bra! De ansvariga på Kulturhuset var lättade att alla kom in och att man inte behövde aktivera reservplanen – att med hjälp av två vakter stänga av rulltrappan till Plan 3. Med över 4000 som klickat i ”Intresserad” utöver de 440 som klickat i ”Kommer” på Facebook så var man helt enkelt tvungna att tänka kring säkerheten och möjliga scenarier. Hade man bestämt sig för att ha biljetter så hade detta problem aldrig uppstått. Men nu valde man ”Fri entré” vilket var sympatiskt. Att den befarade publikanstormningen  uteblev berodde sannolikt på att Kulturhuset en vecka tidigare bestämde att man skulle sända live via Facebook på grund av det stora intresset. Att videon efter mindre än tre dygn har laddats ner över 2300 ggr antyder att så är fallet. Denna mycket enkla video som spelades in med en mobiltelefon på stativ sparades sedan på Internet. Den kan ses här!  DS.

 

Presentation av arrangemanget.

Här kommer den lite längre ursprungsvarianten av presentationen av arrangemanget. Kulturhuset har kortat och stramat till i presentationerna på Facebook och Kulturhuset/Forum Debatts webb.

Behöver vi nya sätt att se på livet och vår existens? Att det krävs politiskt mod, folkligt engagemang plus brillianta tekniska lösningar för att möta de globala ödesfrågorna är allt fler överens om. Det gäller klimat, miljö, rimlig fördelning, hushållning med ändliga resurser, biologisk mångfald, havs- och vattenmiljö, jorderosion.

Detta panelsamtal utgår ifrån att det även krävs djupgående förändringar av mentalitet och sättet att tänka hos såväl gemene man som de globala eliterna för att vi ska hitta långsiktigt hållbara sätt att leva.

Krävs en ny form av jordbunden andlighet med global räckvidd som är oberoende av föreställningar om övernaturliga makter och krafter? Sekulär andlighet? Mentalitetsrevolution? Förundran? Behövs en existentiell omställning? Existentiell fördjupning? Kan en pedagogisk hantering av den moderna vetenskapens rön öppna oss för fördjupad förundran visavi jorden och livets komplexitet? Behöver vi hitta nya sätt att odla vördnad och respekt för den vackra och sköra himlakropp som utgör förutsättningen för allas våra liv.

Vad behövs för en godartad global framtid på fem hundra års sikt?

Välkomna till ett prövande samtal om jordens framtid.

Samtalspanelen:

Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, prisbelönad populärvetenskaplig författare och debattör. Fick Harry Martinssonpriset 2016. Skrivit boken “Vårt klot så ömkligt litet”

Pella Larsdotter Thiel, ekolog, föreläsare och skribent. Hon är ordförande i det svenska Omställningsnätverket – en del av internationella Transition Movement. Arbetar aktivt med frågan om naturens rättigheter i End Ecocide Sweden.

Therese Uddenfeldt, författare, kulturjournalist, lärare och debattör. Skrivit boken “Gratislunchen – eller varför det är så svårt att förstå att allt har ett slut”

Carl Gustaf Olofsson, författare till boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”, bloggare (denna blogg!!), aktiv i Humanisterna Kalmar.

Samtalet leds av Ulf Gustafsson, förbundssekreterare i Humanisterna.

Panelen presenterar mera utförligt på en egen sida!

 

Arrangörer.

Arrangemanget är ett initiativ av Humanisterna (Stockholm och Kalmar) och genomförs i samarbete med  Forum Debatt/Kulturhuset och Omställning Sverige.

Forum Debatt står för lokal, personal, teknik, marknadsföring.

Humanisterna Stockholm är ansvariga för resor, övernattningar, arvoden och videoinspelning. Humanisterna inbjuder alla som aktivt vill stödja arrangemanget ekonomiskt att bidra via plusgiro 66 36 59-1 eller genom att Swisha till 123 483 66 49‬. Skriv “Kulturhuset 9 okt” som meddelande.   

Arrangemanget finns på Facebook (dela gärna!) och Kulturhuset/Stadsteaterns webb: Panelen presenteras närmare på en egen sida. Det finns också en sida med länkar till artiklar som gäller samtalets grundproblematik skrivna av paneldeltagarna och andra.

Fri entré!
Välkomna

Sist ett foto som sammanfattar vad det handlar om!

 

 

Publicerat i andlighet, förundran, hållbar utveckling, klimat och miljö, sekulär andlighet | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 108. Bedragare, galning, Gud – eller människa. Del 3. Debatt Östra Småland/Nyheterna.

.

Här kommer tredje delen av debatten i Östra Småland/Nyheterna sensommaren 2018, inlägg 6 och 7, om betydelsen av att samtala kring våra existentiella livsfrågor.  Det är ett inlägg, nr 6, av de båda pingstpastorerna Fredric Crona, föreståndare för Lorensbergskyrkan i Kalmar, och Daniel Alm, föreståndare för pingströrelsens samorganisation. Och sedan ett svar av mig, nr 7.

En kort introduktion till begynnelsen av detta meningsutbyte, ovanligt för att vara i en dagstidning, finns i blogg Nr 106. Med inlägg 6 och 7 kan man säga att detta är en mycket ovanlig debatt för att vara i en dagstidning. Jag tycker det är spännande och stimulerande att den släpps fram. De flesta debattredaktörer skulle snabbt tagit fram strypkopplet och begränsat replikerna till typ 2500 tecken.   

Inlägg 1: Fredric Crona och Daniel Alm: Lyft in samtalet om meningen med livet. (6.7.2018).
Inlägg 2: Birger Einarsson: Vad är det egentligen som ger livet mening? (10.7.2018).
Inlägg 3: Carl Gustaf Olofsson: Viktigt att samtala om meningen med livet. (28.7.2018 – Blogg Nr 106).
Inlägg 4: Fredric Crona och Daniel Alm:  Viktigt att vi fortsätter att tala om livets mening (11.8.2018)
Inlägg 5: Carl Gustaf Olofsson: Om livets mening, himmel och helvetet (20.8.2018) (Blogg Nr 107)
Inlägg 6:  Fredric Crona och Daniel Alm: Lögnare, bedragare, galning – eller Gud? (1.9.2018).
Inlägg 7: Carl Gustaf Olofsson:  Bedragare, galning, Gud – eller människa (20.9.2018) (Denna blogg)  

Nytt! 
Inlägg 8: Birger Einarsson: Vetenskapen, tron och meningen med livet.
(28.9.2018) 

Med inlägg 6 och 7 gäller samtalet en central teologisk problematik – Vem är Jesus? När det hunnit bli den 22 september har sammanlagt 7 inlägg publicerats. Denna blogg är den 7:e inlägget i debatten och mitt tredje.   

 

Livsåskådningsdebatten mellan Carl Gustaf Olofsson, styrelseledamot i Humanisterna i Kalmar, och pingstförsamlingens Fredric Crona och Daniel Alm går vidare. Var Jesus en bedragare, en lögnare, Gud eller en människa? Här gestaltas han i alla fall av Max von Sydow i filmen ”Mannen från Nasaret” (1965).


Bedragare, galning, Gud – eller människa.


Jag får börja med
att säga tack till pingstpastorerna Fredric Crona och Daniel Alm för ett ärligt och vänligt svar på mina frågor.

Jag känner sympati för svaret att tron att Gud ”bär världen” kan avlasta den troende från att bära hela tyngden i ansvaret för världens ”väl och ve”. Jag är också medveten om det finns många kristna som gjort engagerade och viktiga samhällsinsatser. Som ateist och Humanist finns det ingen gudomlig back up. Det gör att livet, döden och vårt ansvar, till exempel för en dräglig framtid för jorden och mänskligheten, får mer skärpa.

Nu till synen på ”vem Jesus är”. Fredric Crona och Daniel Alm ger i sitt svar tre möjligheter:

  1. Bedragare och lögnare
  2. Galning
  3. Herre och Gud.

För de båda pingstpastorerna är alternativ 3 förstås givet. Och med detta alternativ menar man också att varje ord av Jesus som de återges i evangelierna måste läsas och tolkas bokstavligt. Därför kan man inte som kristen hoppa över Jesu förkunnelse om eviga straff för att det är på tvären mot vårt förnuft och våra önskningar. Jag undrar vad Peter Wänehag, kyrkoherde i Kalmar domkyrkoförsamling skulle säga om en sådan bibelsyn?

Jag vill lägga till ytterligare ett alternativ i synen på Jesus som inte nämns av Crona och Alm. Att Jesus var:

  1. Människa

Låt mig förklara. I min värld var Jesus en engagerad, visionär människa som tyckte sig ha förstått något avgörande viktigt om människan och hennes situation. Han kände en stark förpliktelse att dela med sig och ta ansvar för det han tyckte sig ha förstått. I slutändan kostade det honom livet. Utifrån detta perspektiv var Jesus också, som alla vi andra, en komplicerad och bitvis motsägelsefull person.

När man ser Jesus på detta sätt kan man med friska ögon se dubbelheten och det motsägelsefulla i hans handlingar och förkunnelse.

Den positiva sidan: Liknelserna om den barmhärtige samariten och den förlorade sonen! Ord som ”Låten barnen komma till mig för de hör himmelriket till”, ”Vad ni gör en av mina minsta gör ni också mot mig!”. Berättelserna om kvinnan vid brunnen, mötet med spetälska, dåtidens paria, umgänge med tvivelaktigt folk i dåtidens värld. Till exempel tulltjänstemän och kvinnor med dåligt rykte. Denna sida av Jesu ord och handlingar var banbrytande och gränsöverskridande i dåtidens judiska värld. Det är viktigt och förebildligt in i vår tid.

Den negativa sidan: När man ser Jesus som en ofullkomlig människa så blir också andra saker synliga i hans handlingar och förkunnelse. ”De som inte är med mig är emot mig”. Direkt obehagligt! Än mer när det förbinds med den ”eviga elden i Gehenna”.

Eller ta Jesu ord i Matt 10:Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka bort dess damm från era fötter. Sannerligen, det skall bli lindrigare på domens dag för Sodoms och Gomorras land än för en sådan stad”. Detta är ett hot om kollektiv bestraffning. Det representerar en rättssyn som är förfärlig och fullständigt främmande för såväl en Humanist som alla demokratiskt sinnade människor. Den är också helt på tvären mot den syn på mänskliga rättigheter som vuxit fram i en lång historisk process.

När jag långt upp i åren för första gången såg – läste – avslutningen av Jesu liknelse om konungen, tjänarna och de tio punden, vers 27 i Lukas 19, var det som en bomb. Det är en så plötslig och abrupt brutalitet så att jag av hänsyn till ömtåliga själar inte återger den här.

Jag undrar hur många kristet inspirerade progromer mot judar genom historien som fått näring och stöd i dessa två exempel på Jesusord? Hur hanterar Crona och Alm dessa textställen? På samma sätt som Jesu förkunnelse om eviga straff?

Det är en oändlig skillnad mellan å ena sidan att fantisera/känna för sig själv ”jag ska döda den djäveln” och å andra sidan att handgripligt mörda någon. Detta är en självklarhet för såväl Humanister som den moderna rättsstaten. Detta innebär att jag bestämt protester mot Jesus när han förkunnar ett synsätt där han i det närmaste sätter likhetstecken mellan fantasi och handling. ”Ni har hört att det är sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott. Jag säger er: Var och en som med begär ser på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.” (Matt 5:27-28). Tyngden i detta understryks och vidgas i de följande verserna.

Jag anser att kyrkor och samfund som tar ansvar för sitt kristna arv har en plikt att både avvisa och gå i dialog med det som framstår som stötande eller problematiskt i Jesu handlingar och förkunnelse. Det finns, som jag visat, sidor i detta som man som moraliskt ansvarig, reflekterande människa måste kritisera, problematisera och ibland protestera bestämt mot. Om denna typ av diskussion om Jesu ord och handlingar kunde föras öppet och frimodigt i kristna sammanhang så tror jag att nya och spännande saker skulle börja hända.

Carl Gustaf Olofsson
Styrelseledamot i Humanisterna Kalmar

 

Del 1. Till och med inlägg 3. Mitt första inlägg. Blogg Nr 106.
Del 2. Till och med inlägg 5. Mitt andra inlägg. Blogg Nr 107.
Del 3. Tull och med inlägg 7. Mitt tredje inlägg. Blogg Nr 108 (denna blogg!).

PS 1. Om man vill kolla bibelcitat se www.bibeln.se. DS.

PS 2. När teologer lägger ut texten om ‘vem Jesus är – var’ kallas det “kristologi” = läran om Kristus. Om man är nyfiken på mer av frilansteologiska utläggningar av en ateist om detta spännande ämne så kan blogg Nr 64. En ateistisk tolkning av passionsdramat. rekommenderas. DS.

PS 3. Jag upprepar tipset från blogg Nr 106. Blogg Nr 98 Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv har beröringspunkter med denna debatt i Östra Småland. Texten publicerades först i Humanisten nr 1/2018 – och sedan som blogg. Texten berör en livsviktig existentiell eller antropologisk  trosproblematik som är märkligt osynlig inom såväl akademiska ämnen som filosofi, teologi och statsvetenskap som i den breda offentliga livsåsådningsdiskussionen. Här kan tilläggas att denna viktiga trosproblematik inte har antytts med ett ord av Crona & Alm så här långt. I rättvisans namn kanske jag också ska påpeka att den inte heller har berörts av mig på ett tydligt sätt. Jag kan dock säga att den finns som en konkret och självklar underström i mitt engagemang i dessa frågor. DS.

 

.

Publicerat i ateistisk teologi, existentiell teologi, Helveteslära, Kristologi, Teologi | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 107. Om livets mening – himmel och helvete. Del 2. Debatt Östra Småland/Nyheterna.

Här kommer andra delen av debatten i Östra Småland/Nyheterna sensommaren 2018 (inlägg 4 och 5) om betydelsen av att samtala kring våra existentiella livsfrågor.  Det är ett inlägg (nr 4) av de båda pingstpastorerna Fredric Crona, föreståndare för Lorensbergskyrkan i Kalmar, och Daniel Alm, föreståndare för pingströrelsens samorganisation. Och sedan ett svar av mig (nr 5).

En kort introduktion till begynnelsen av detta meningsutbyte, ovanligt för att vara i en dagstidning, finns i blogg Nr 106

Inlägg 1: Fredric Crona och Daniel Alm: Lyft in samtalet om meningen med livet. Östra Småland, 6.7.2018.
Inlägg 2: Birger Einarsson: Vad är det egentligen som ger livet mening? Östra Småland, 10.7.2018.
Inlägg 3: Carl Gustaf Olofsson: Viktigt att samtala om meningen med livet. Östra Småland, 28.7.2018. (Blogg Nr 106)
Inlägg 4: Fredric Crona och Daniel Alm:  Viktigt att vi fortsätter att tala om livets mening (11.8.2018)
Inlägg 5: Carl Gustaf Olofsson: Om livets mening, himmel och helvetet (20.8.2018) (Denna blogg!)

Med inlägg 4 och 5 börjar samtalet/debatten att röra sig in mot ett teologiskt landskap. Och detta blir än mer uttalat i Del 3 med ytterligare två inlägg, ett av Crona & Alm och ett av mig. När det hunnit bli den 22 september har sammanlagt 7 inlägg publicerats. Denna blogg är den 5:e inlägget i debatten och mitt andra.   


Om livets mening – himmel och helvete.

Tack, Fredric Crona och Daniel Alm, för ett öppet och vänligt svar. Och tack för inbjudan till Lorensbergskyrkans café för möten och samtal öga mot öga.

Ändå blir jag inte riktigt nöjd! Kanske blir jag till och med lite misstänksam. Det är en sak att mötas i det personliga samtalet mellan fyra ögon. Det är en annan sak att mötas i ett offentligt samtal, som jag föreslog i mitt inlägg, där åhörarna kan få stöd och näring för sina funderingar kring de existentiella frågorna. De kan då också värdera såväl argument som existentiellt djup i våra olika positioner. De kan även se vår osäkerhet, se hur vi slirar och undviker vissa frågor. Och de kan i en öppen frågestund ställa frågor som vidgar och fördjupar.

Det är dock spännande att vi kan känna varandra lite på pulsen i detta debattformat.

Först en punkt i min sekulärhumanistiska position: Jag tror inte att det finns en högre mening med våra liv. Däremot är det en handfast erfarenhet hos många sekulära människor att det är möjligt att uppleva mening, livsglädje och hemhörighet i tillvaron – utan att tro på ett liv efter döden. Frågan om vad som stödjer fördjupningen av denna positiva livsupplevelse är svår och viktig! Trots detta ‘enda-livet-perspektiv’ kan man uppleva en stark förbundenhet med det globala samhällets framtid bortom sin personliga död. Till exempel genom barn, barnbarn, barnbarnsbarn. Och som kan sträcka sig bortom de personliga generna och växa till en önskan om en godartad framtid för alla människor på vår jord. Och som i sin tur gör att man aktivt kan bry sig om de stora ödesfrågorna kring klimat, miljö, ändliga resurser och rimlig fördelning som mänskligheten står inför.

En fråga till Fredric Crona och Daniel Alm: Hur ter sig dessa globala ödesfrågor när man, som pingströrelsen, tror på ett liv efter döden? I mitt enkla sekulära perspektiv tycks det ligga nära till hands att man som kristen lätt kan frestas att uppleva de mänskliga ödesfrågorna som sekundära – och närmast banala – i ljuset av de kristna evighetsfrågorna med en väntande paradisisk evighetsvärld bortom döden.

Birger Einarsson skrev i sitt debattsvar om den rädsla och ångest som föreställningarna om eviga straff innebar för honom i den pingstmiljö han växte upp i. Fredric Crona och Daniel Alm beklagar i sitt svar de erfarenheter som Birger Einarsson mötte som barn. Man skriver: “Det jag tolkar som ett psykiskt lidande som Birger Einarsson nämner att han fått gå igenom kan jag bara beklaga. Och det understryker hur viktigt det är med ”sund och meningsbärande andlighet”. Utan denna sundhet så kan den orsaka mycket smärta och alltför många misstag har dessvärre gjorts genom åren på detta område.

Apropå detta svar vill jag ställa ytterligare en fråga till Fredric Crona och Daniel Alm. Har pingströrelsen lämnat övertygelsen om eviga straff för de som inte erkänner och tar emot Jesus Kristus som sin frälsare? Om detta blivit en officiell ståndpunkt så är det både viktigt och intressant.

Några historiska noteringar: 1988 hamnade Stanley Sjöberg, en av pingströrelsens mest kända pastorer, i tystnadens ingenmansland när han i boken ”Ur svenska hjärtans djup” tog avstånd från läran om eviga straff. För några år sedan markerade Svenska Evangeliska Alliansen, en frikyrklig samarbetsorganisation där de flesta pingstförsamlingar är med, att det var viktigt att försvara den klassiska kristna läran om eviga straff. Evangeliska Frikyrkans före detta föreståndare, Stefan Swärd, argumenterade mycket bestämt i boken ”Efter detta. Om guds kärlek och rättvisa, om himmel och helvete” (2011) att Jesu förkunnelse om eviga straff var en viktig och bärande del i kristen tro.

Har pingströrelsen och Lorensbergskyrkan lämnat denna del av klassisk kristen tro? I så fall säger jag jättebra och grattis till alla barn och ungdomar som lever inom pingströrelsens påverkansområde! Och grattis till de pingstvänner som närmar sig döden och är osäkra på Guds dom.

Jag ser fram emot ett levande offentligt samtal kring dessa frågor och hela det spektra av existentiella frågor vi har att hantera som människor. Gärna med avstamp i Lorensbergskyrkan.

Carl Gustaf Olofsson
Styrelseledamot i Humanisterna Kalmar 

Del 1. Till och med inlägg 3. Mitt första inlägg. Blogg Nr 106 .
Del 2. Till och med inlägg 5. Mitt andra inlägg. Blogg Nr 107 (denna blogg!).
Del 3. Till och med inlägg 7. Mitt tredje inlägg. Blogg Nr 108.

PS. (26.9.2018) Apropå Stanley Sjöberg se också blogg Nr 35. Gudgubbar 2: Frikyrkopastor Stanley Sjöberg och brytningen med läran om helvete och eviga straff. Jag diskuterar där lite mer ingående om synen på eviga straff i den svenska kristenheten. DS

 

 

Publicerat i andlighet, ateism, Existentiell livssyn, existentiell teologi, Helveteslära, Humanisterna | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 106. Viktigt att samtala om meningen med livet. Del 1. Debatt Östra Småland/Nyheterna.

.

Den 6 juli publicerades ett intressant, påläst och välskrivet inlägg om betydelsen av att samtala kring våra existentiella livsfrågor. Den var skriven av två pingstpastorer.  Fredric Crona, föreståndare för Lorensbergskyrkan i Kalmar, och Daniel Alm, föreståndare för pingströrelsens samorganisation. I artikeln refererade man till Cecilia Melder som forskat – och forskar – kring existentiell hälsa, klassikern Viktor Frankl som just betonat betydelsen av att uppleva mening för att klara kriser och svåra påfrestningar. Även Aaron Antonovky nämndes i inlägget. Antonovsky har präglat begreppet KASAM – Känslan Av SAMmanhan som har blivit allt mer viktigt i existentiell/psykologisk forskning om psykisk hälsa/ohälsa.

Men det fanns saker i artikeln som skavde ganska rejält i en gudlös Humanistsjäl. Jag hade inte tid att skriva omedelbart i anslutning till att artikeln publicerades. Mitt skrivarsamvete lättades genom ett svar en vecka senare av Birger Einarsson, okänd för mig till dess. Utifrån sin uppväxt i Pingströrelsen problematiserade han några viktiga saker. Det dröjde till slutet på juli innan jag hade utrymme att sätta mig ner. 

En vecka innan Crona & Alms första artikel hade jag blivit tipsad av en god vän om en krönika i Dagen om just betydelsen av det existentiella samtalet. Den publicerades den 28 juni och var skriven av Ulf Sundkvist. Rubrik: Var tog det existentiella samtalet vägen. När jag läste Fredric Cronas och Daniel Alms debattinlägg i Östra Småland den 6 juli så kände jag direkt igen ansatsen. Vissa avsnitt överensstämde dessutom nästan helt. Och det är helt okej för min del. När man skriver om saker som man upplever som viktiga och vill nå ut så ska man förstås samarbeta och återanvända bra text. Samtidigt visar detta vilken dignitet bärande krafter i frikykosverige – eller den svenska pingströrelsen – tillmäter detta område. Ulf Sundkvist är pastor i Pingstkyrkan i Umeå. 

Inlägg 1: Fredric Crona och Daniel Alm: Lyft in samtalet om meningen med livet. Östra Småland, 7.7.2018.
Inlägg 2:  Birger Einarsson: Vad är det egentligen som ger livet mening? Östra Småland, 10.7.2018.
Inlägg 3:  Carl Gustaf Olofsson: Viktigt att samtala om meningen med livet. Östra Småland, 28.7.2018.

I denna blogg återpubliceras min premiärartikel, inlägg 3, i denna debatt. Debatten fortsätter. Det kommer åtminstone två bloggar ytterligare. Antalet artiklar är i nuläget sammanlagt 7 stycken.


Viktigt att samtala om meningen med livet

Fredrik Crona, församlingsföreståndare i Lorensbergskyrkan i Kalmar, och Daniel Alm, föreståndare för pingströrelsen, utmanar såväl politikerna, samtidens konstnärer, författare och filmare som Humanisterna i en intressant och välskriven debattartikel i Östra Småland/Nyheterna den 6 juli.

Hur är samhällsklimatet egentligen när det gäller de stora existentiella frågorna om mening, livsglädje, skuld, hopp, delaktighet, ansvar för den lokala och globala värld vi lever i? Crona och Alm målar upp en bild av ett sekulärt samhälle som aktivt tränger undan dessa frågor och dessutom försöker marginalisera de religiösa organisationerna som de menar är dessa viktiga frågors främsta företrädare. För att kunna hävda detta måste man blunda för att det finns en rik och mångfacetterad flora av litteratur, film, konst och musik som på olika sätt bearbetar de stora existentiella frågor vi lever med. Det gäller även barnkulturen! Det finns också aktivistiska alternativorganisationer som jobbar för långsiktigt hållbara sätt att leva där dessa frågor är centrala. Om man bara menar att det saknas scener och sammanhang för det levande samtalet öga mot öga kring dessa frågor så håller jag med.

I ett svar den 10 juli på Cronas och Alms artikel fäster Birger Einarsson på ett föredömligt sätt ögonen på en viktig fördold sida i det båda pingstföreträdarnas artikel. De skriver inte ett ord om den del i den ‘stora berättelse’ man företräder som handlar om den dubbla utgången, Jesu återkomst och eviga straff. Birger Einarsson, som har levt med detta in på skinnet som barn, lyfter fram detta. Det är viktigt! För de flesta sekulära humanister och ateister framstår detta tankegods rakt av som mentalt barnplågeri. Jag tycker att alla barn bör slippa att möta dessa föreställningar innan de uppnått alkoholmyndig ålder. Föreställningarna om eviga straff för de otrogna och orättfärdiga är starka även inom islam.

Låt oss pröva tanken att vi lever med en ”existentiell andlig dimension” genom att vi är människor. Den blev en del av våra mänskliga grundvillkor från den stund i historiens gryning när människan blev medveten om sin dödlighet.

Denna existentiella dimension gäller vår medvetenhet om födelse och död; svek, skuld och ansvar; sjukdomar och naturens nyckfullhet; mening, mod och rädsla; längtan och delaktighet. Den gäller också frågorna om varifrån och varthän och orsakerna till det som händer i stort och smått. I vår tid gäller det också en växande medvetenhet om såväl jordens som det demokratiska samhällets skörhet. Det blir allt svårare att blunda för de stora existentiella ödesfrågorna vad gäller klimat, miljö, ändliga resurser och rimlig fördelning.

Konfrontationen med denna dimension kan ge upphov till benådade ögonblick av gränslös förundran, oresonlig livsglädje, hemhörighet i tillvaron som kan tyckas helt oberoende av de tillfälliga livsomständigheterna. Men den kan också vara grunden för förfärliga ögonblick av hopplöshet, mörker, att vara utestängd från livet.

I drömmar och visioner kan det skapas storslagna iscensättningar av dessa teman. De kan utgöra grunden för såväl svåra kriser som djupgående insikter som ibland radikalt kan förändra engagemang och livsinriktning.

Denna existentiella dimension finns som en realitet i våra liv oavsett hur vi tolkar dess grund. Vi kan skärma av eller förneka den med meningsförlust och förytligande av våra liv som följd. Den är lika substantiell oberoende av om vi är krassa, jordbundna ateister eller om vi tror på den ena eller andra formen av övernaturliga makter och ett liv efter döden. Själv tillhör jag de som ’inte tror’ i detta speciella avseende.

Fram till modern tid är det framför allt de religiösa traditionerna som har tolkat och gett uttryck åt denna sida av livet för den breda massan. I vår tid är det vanligare att denna existentiella dimension får djup och skärpa i den sekulära kulturens litteratur, musik, konst och film än inom de etablerade religiösa traditionerna. Inom dessa är det alltför vanligt att man inte kan se och erkänna denna dimension när den formuleras utanför och oberoende av föreställningar om övernaturliga makter och ett liv efter döden. Alms och Cronas debattartikel bekräftar denna religiösa blindhet. Man bidrar då tyvärr till att osynliggöra de människor som lever och brottas med livets djup och allvar utifrån detta jordbundna perspektiv.

Trots denna bistra kritik så tycker jag att Fredrik Crona och Daniel Alm lyfter fram en viktig problematik i sin debattartikel. Jag ser fram emot ett levande samtal kring dessa frågor. Gärna med avstamp i Lorensbergskyrkan.

Carl Gustaf Olofsson
styrelseledamot i Humanisterna Kalmar

 

Del 1. Till och med inlägg 3. Mitt första inlägg. Blogg Nr 106 (denna blogg!).
Del 2. Till och med inlägg 5. Mitt andra inlägg. Blogg Nr 107.
Del 3. Tull och med inlägg 7. Mitt tredje inlägg. Blogg Nr 108.

 

PS. Blogg Nr 98 Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv har beröringspunkter med denna debatt i Östra Småland. Texten publicerades först i Humanisten nr 1/2018. Texten berör en livsviktig existentiell eller antropologisk  trosproblematik som är märkligt osynlig inom såväl akademiska ämnen som filosofi, teologi och statsvetenskap som i den breda offentliga livsåsådningsdiskussionen. DS.

 

Publicerat i Existentiell livssyn, Helveteslära, Humanisterna och religion | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 105. Moderniteten från en sjöbod utan el. En prosalyrisk betraktelse.

.

Sjöboden, där detta skrevs i mitten på augusti, ligger på en ö med två bofasta familjer en mil norr om Loftahammar i Tjusts skärgård. Man fick gå 200 meter över berget till såväl utedass som kyl, frys och laddning av mobil och dator. Stor havsdramatik i närtid! Detta och utsikten man fick sig till livs vid varje promenad över berget gav tillsammans med kluckandet under golvet i sjöboden och vyerna från köksbordet oväntade perspektiv på tillvaron.

.

Dåtid, nutid och framtid

En prosalyrisk valbetraktelse.

Veckohyrd sjöbod utan el,
från köksbordet
öppen havshorisont
mellan öar och skär.
Skymning, gryning,
solens vandring, molnskuggor,
Blank vattenspegel, kulingbyar.
Några häftiga regnskurar,
balsam efter månader av torka.
Hav, horisont,
ljusets och vädrets skiftningar,
vattnets kluckande under golvet,
timmar och dagar.

För två veckor sedan
stod moderniteten på grund
och läckte olja i synfältet.

 

 

 

 

 

 

 

Faran är över!
Det som kunde blivit katastrof
för en lång kuststräcka
blev en förtretlighet
som kunde hanteras
utan allvarliga sprickor
i modernitetens fasad.
Flatvarp fick ta den
svarta skiten.

Mulet, lugnt, bara lätta rörelser
i vattenspegeln.
En liten landhöjning,
annars samma öar och skär,
i tusen år, två tusen år!
Nya träd och buskar.

Länkar framåt och bakåt
som ilande molnskuggor.
Segel och rodd,
oxe, häst och vagn,
tjärstickor och oljelampor,
eld för värme och mat
Mannakraft och kvinnokraft,
armar och ben!
Mindre än två hundra år sedan.

Från sjöbodens fönster
samma vy då som nu.
Nu stora områden
med död botten.
Modernitetens osynliga spår,
stör inte synfältet,

Ovarsamhet? Blindhet? Girighet?
Eller mest bara det mänskligt banala
att det är näst intill omöjligt
att fatta att det lilla
plus det lilla
plus det obetydliga
och därtill år efter år efter år
kan förstöra och döda.

De små, små till synes
obetydliga skärvorna,
också det som på ett oväntat
och mirakulöst sätt
kan möjliggöra den
godartade framtid
de flesta av oss
önskar framtidens barn.

Blåstången har börjat
återvända till skärgården.
Kan det invagga oss
i falsk säkerhet
om att läget är under kontroll.

 

 

 

 

 

 

Ögon och själ vilar mot
den öppna horisonten.
Döda bottnar syns inte,
det grundstötta fartyget är borta.
Inget stör, horisonten är fri.

Stråk av oro,
varmare, isen på Arktis
smälter oroväckande snabbt.
Havets nivå?
Hur ser det ut om
två hundra år?
Om tusen år?

Kommer några båtar
att röra sig över fjärden
och längs horisonten?
Kan moderniteten ta kål
på mänskligheten?
Frågan är kanske felställd.
Kan moderniteten plus blindhet
plus kravet på avkastning på
pensionsfonder och
investerat kapital,
föröda jorden och
avbryta mänsklighetens
storslagna, hisnande resa?

Hur kan blinda få synen åter?
Vad är min skärva?

Utöver att vara en betraktelse om den globala civilisationens belägenhet är texten mera omedelbart ett inlägg i valdebatten.

Jag uppmanar alla att rösta på ett parti som tar de globala ödesfrågorna på största allvar. Det gäller klimat, miljö, rimlig fördelning nationellt och globalt, hushållning med ändliga resurser, havs- och vattenmiljö, jorderosion. Till detta ett tydligt värnande av det demokratiska samhällets grundvärderingar om mänskliga rättigheter och människors lika värde. Det finns många mörka moln. Din röst på valdagen och din skärva i vardagen spelar roll.

PS. Den 23 juli gick containerfartyget Makassar Highway på grund mellan tre och fyra km rakt ut från sjöboden. Det uppmärksammades stort i media. Vi kom till sjöboden tio dagar efter att fartyget hade dragits loss från grundet och bogserats till varv i Oskarshamn. DS.

PS 2. Texten är rejält bearbetad och uppdaterad den 1 september. DS.

PS 3. Den 5 september publicerades bloggen i Östra Småland/Nyheterna (4 september på Östrans webb) med rubriken ”Moderniteten betraktad från en sjöbod utan el”.  DS. 

Publicerat i klimat och miljö, prosalyrik | Märkt , | Lämna en kommentar

Nr 104. Finns Gud? Inledning till en debatt i Adventkyrkan i Kalmar hösten 2011.

.

I slutet på augusti 2011 representerade jag Humanisterna Kalmar i en debatt i Adventkyrkan i Kalmar. Dess pastor, Vesa Annala, hade inbjudit Humanisterna till en debatt om guds existens. Jag var ny i Humanisterna Kalmars styrelse. Ingen av de övriga i styrelsen hade möjlighet. Och det var mycket låg prioritet. Med mitt gamla frikyrkoarv tyckte jag det kunde vara en intressant utmaning och erbjöd mig att ställa upp. Och så blev det. Hela arrangemanget har funnits tillgängligt på Youtube sedan hösten 2011. Trots att det hela tiden funnits ett genomarbetat manus har inledningen aldrig publicerats som text. Eftersom mitt grepp skiljer sig en del från de förhärskande ateistiska sätten att diskutera så tycker jag att texten har ett bredare intresse. Den är lätt bearbetad. Nu tillbaka till den 27 augusti 2011.

 

Finns Gud?

I den inbjudan till dagens debatt som finns på Adventskyrkans hemsida så skrivs inledningsvis: ”Frågan om Guds existens är den absolut mest centrala frågan människan kan ställas inför. Om gud inte finns, då kan inte heller livet ha någon bestående mening eller värde. Om Gud finns måste han vara grunden för allt annat.”

Citatet ger en tydlig antydan om hur Vesa Annala ser på rubrikfrågans betydelse. Om det inte finns någon gud (eller annan högre makt) då kan ”inte heller livet han någon bestående mening eller värde”.

Denna förskjutning av innebörden i frågan ”Finns Gud?” från något av en naturvetenskaplig sakfråga till en existentiell meningsfråga passar mig. Jag skulle kunna formulera om frågan såhär: Är det möjligt att uppleva mening, livsglädje, hopp, förundran och benådade stunder av hemhörighet i tillvaron utan att tro på gud eller ett liv efter döden?

 

Mening, hopp, livsglädje!

Mitt svar är ett starkt, rungande, otvetydigt ”Ja!” Trots att jag sedan tonåren inte tror på någon gud eller några andra övernaturliga makter eller ett liv efter döden har detta varit så starka grundupplevelser i mitt liv sedan tjugoårsåldern att det på detta personliga plan framstår som en helt otve­tydig sanning.

Slutsats: Möjligheterna att uppleva mening, livsglädje, delaktighet i livet och världen, hopp, förundran är helt oberoende av huruvida vi tror på gud och ett liv efter döden eller inte. I detta är jag inte på något sätt unik, det är också grundsyn inom Humanisterna och viktigast – det är en grunderfarenhet för många sekulära människor i vår tid.

Kring detta finns för min del några viktiga påträngande insikter.
Jag har inte haft kontroll över de processer, kriser, skeenden – framför allt inte i de sena tonåren – som gjorde att kvaliteter som mening, hopp, livsglädje till slut fick övertaget. Jag är oerhört tydligt medveten om att mitt liv skulle kunna tagit en annan vändning. Jag är plågsamt medveten om att långtifrån alla är lika lyckligt lottade som jag i detta.

Detta har lett till en dubbelhet. Den ena sidan är en stor tacksamhet för att mitt liv har fått denna grundton av mening och livsglädje. Den andra är en smärtsam medvetenhet om att vårt enda liv kan fastna i en process av tilltagande inre mörker, främlingskap, meningsupplösning och som i värsta fall kan utvecklas till destruktivitet med starka impulser att underminera och förstöra det goda i andra människors liv för att göra det egna livet mera uthärdligt.

 

En kunskapsfråga.

Dessa erfarenheter har gjort att jag blivit försvuren åt en stor fråga – man kan kanske säga ett frågekomplex.

Vad befrämjar utvecklingen av kärlek, medkänsla och förnuft hos oss som enskilda människor? Vad gynnar utvecklingen och fördjupningen av en grundupplevelse av hopp, mening, förundran och hemhörighet i tillvaron som kan bära i livets olika skiftningar och påfrestningar – och i mötet med döden? Och inte minst viktigt – vad hindrar utvecklingen av dessa kvaliteter? Vad kan bidra till att underminera och bryta ner dessa kvaliteter? Vad kan bidra till att dess motsatser kan få fäste och börja prägla en människas liv?

Vad är är förutsättningarna för att ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle ska växa fram, överleva och fördjupas? Vad kan få det att urholkas, deformeras och vittra sönder? Och med tanke på de klimat- och miljöhot vi lever med – vad behövs för att vi ska kunna bygga ett globalt samhälle i ekologisk balans.

Jag hävdar bestämt att detta är kunskapsfrågor. Det innebär att man kan diskutera och argumentera för och emot olika svar utifrån kategorierna ‘sant’ och ‘falskt’ utifrån de analytiska, vetenskapliga och personliga kunskapsmedel som står oss till buds. Det innebär att vi kan röra oss mot allt större ”sanningslikhet”.

Som Humanist och metodologisk ateist anser jag att det är ett svek och förräderi mot denna oerhört viktiga kunskapsfråga att hävda att alla svaren finns i en helig bok som är dikterad av en högre makt. För mig spelar det ingen roll om man lyfter fram Bibeln, Koranen eller Mormons bok som det gudomliga svaret.

Jag trodde under ett antal år att denna kunskapsfråga var kristen­domens osynliga hjärterot och la ner en väldig möda för att försöka synliggöra detta i ordens värld. Det är grunden för boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som finns på Internet i sin helhet. Det har krävts ett visst mått av naiv blindhet men det har sannolikt varit nödvändigt att ta denna omväg innan jag till slut kunnat släppa alla förhoppningar om att Svenska kyrkan eller andra delar av kristenheten skulle vara beredda att lyfta fram denna kunskapsfråga som själva navet i sin verksamhet.

Denna kunskapsfråga lever i det sekulära samhället. Den är bärande i det främsta av litteratur och konst. Den finns inom delar av psykologi, sociologi, psykodynamisk och existentiell psykoterapi. Frågan är central inom de delar av statskunskap och politisk teori som sysslar med det demokratiska samhället. Inom teologi och religions­vetenskap där den borde vara central och välartikulerad är den i princip frånvarande.

Jag menar att denna kunskapsfråga är bärande inom den interna­tionella Humanistiska rörelsen, men att den är ännu otillräckligt artikulerad.

Efter att ha läst igenom Tro & Lära för svenska Adventkyrkan så kan jag bara konstatera att den är frånvarande där också. Jag kan inte påstå att jag är förvånad, men det finns ett stråk av sorg. Att vi hittar allt bättre svar på denna kunskapsfråga som kan omsättas i praktik ser jag som något av mänsklighetens ödesfråga. Det behövs starka ideella krafter av folkrörelse­karaktär som bär upp och skapar scener för denna kunskapsfråga utifrån en uttalat sekulär grund. Humanisterna är på god väg att utvecklas till en sådan kraft.

 

Lite personlig bakgrund.

Nu kan det vara läge säga lite mer om mig och min bakgrund. Jag är uppvuxen i en tät och varm frikyrkomiljö med tre predikanter, far var en, och ett missionärspar i den närmsta släktkretsen. Jag döptes i höstsvalt hav när jag var tio. Det tog inte mer än ett par år innan min självklara och trygga barnatro började krackelera. Jag har en viktig nyckelupplevelse när jag är tolv; jag avviker från ett förbönsmöte för två unga människor som bestämt sig för att överlämna sig till gud.

Som frälst och döpt förväntades jag självklart att delta. Det hedrar ungdomspastorn som stod vid dörren och tog emot mitt ‘nej’ att han inte insisterade eller hotade eller började fråga en massa. I min strävan efter att höra till och vara en god ung kristen hade jag börjat göra saker som inte riktigt var jag. Resultatet var ett diffust själv­förakt och dovt inre mörker som sakta började växa. Denna handling bröt detta. En grundton av självrespekt och mening kunde börja ta form.

Fotboll och golf blev två världar som hjälpte mig att ställa mig på egna ben. När jag var sexton hade det redan kommit till en tydlig punkt: jag trodde inte på gud, jag trodde inte på ett liv efter döden, jag trodde inte att Jesus har uppstått från döden. Och så har det förblivit. Däremot har de grund­läggande livsåskådningsfrågorna engagerat mig med stor kraft under hela mitt vuxna liv.

När det gäller min bakgrund kan det också sägas att jag i min ungdom läste in en fil.kand i Lund. Trots att jag hoppade av den tilltänkta yrkesbanan som psykolog så var dessa studieår värdefulla. Inte minst för att jag fick lite av grunderna i forsk­ningsmetodik, kunskapsteori och vetenskapsfilosofi.

 

Gud: Frågor och svar.

När man utifrån kristna förtecken ställer frågan ”Finns Gud?” så finns det ett antal underfrågor som närmast är givna. Nu kommer jag att vara lite tråkig. Jag tar dessa frågor lite snabbt och ger i anslutning till varje fråga min egen position.

(1) Finns det en Gud som har en plan och ett syfte med våra personliga liv?
Min övertygelse: ”Nej!”

(2) Finns det en Gud, någon övernaturlig makt, som kan ingripa och handla i världen och i våra personliga livsöden?
Min övertygelse: ”Nej!”

(3) Finns det en Gud som hör bön och ser till mig som liten är?
Min övertygelse: ”Nej!” (Kanske en utvikning senare.)

(4) Finns det en Gud som kan ingripa med mirakulöst helande – få lama att gå, spetälska att bli friska, ge blinda synen åter – som i de bibliska berättelserna?
Min övertygelse: ”Nej!”

(5) Finns det en Gud som har skapat människan, livet, jorden, uni­versum.
Mitt svar: ”Nej”

I ett kristet sammanhang finns finns ytterligare några frågor med en mycket intim förbindelse med fråga ”Finns Gud?”

(6) Har Jesus uppstått från döden?
Min övertygelse: ”Nej!”

Jag har däremot ett engagerat förhållande till passionsdramat som resulterat i en del text. Bland annat en artikel i Svensk Kyrkotidning 1998.

(7) Finns det ett liv efter döden med dom, himmel och helvete (eller evig död) för de ogudaktiga och icke-troende?
Min övertygelse: ”Nej!”

 

En utvikning om Gud och straff.

Här måste jag göra en liten utvikning. Tanken att farbror Nisse, granne, för­tids­pensionerad ofrälst murare och folkbibliotekarie, engagerad social­demo­krat och med ett varmt och gott öga till oss barn skulle bli straffad och hamna i helvetet var orimlig! Samma sak med Carl-Erik Nordgren golftränare, greenkeeper och banbyggare som svor, snusade och kunde ta sig både ett och två glas. Han var varm, generös och en fantastisk historieberättare. Han lånade ut klubbor, gav gratis minilektioner och uppmuntrade tjuvspel! Han såg oss ungar! Tanken att Carl-Erik Nordgren inte skulle komma till himlen var orimlig.

Så småningom ledde det till tanken: Om gud finns måste han vara minst lika kärleksfull som den mest kärleksfulla människa jag känner till! Allt annat är fjuttigt förtal av Gud. I min värld så räckte det att tänka på moster Lina – min mormors syster – för att det skulle bli kristallklart att helvete, eviga straff eller evig död för de icke-troende, de orättfärdiga och även för de värsta förbrytare var en orimlighet. Även med min ganska bristfällige predikantfar som måttstock så var det en orimlig tanke.

Slutsats: Om Gud finns så kan det inte finnas något helvete, varken ett evigt eller tidsbegränsat. Och förstås inte heller en evig död för de orättfärdiga som är Adventkyrkans syn. Den himmelska världen måste vara minst lika human och inriktad på rehabilitering som det svenska välfärdssamhället. Och då räknar jag förstås med att Gud är lite smartare så att rehabiliteringen kommer att gå snabbare och inga återfall.

Att först övertygande avskaffa helvetet var ett viktigt steg för att sedan frågan om guds existens skulle tona bort som allt mindre viktig för mitt liv.

 

Konsten att trivialisera bibeltexter.

Åter till frågorna:

(8) Har Gud gett sig tillkänna genom att diktera/inspirera speciella texter. Bibeln, Koranen, Mormons bok, Course of Miracles, Samtal med Gud?
Min övertygelse är ett bestämt ”Nej!”

Här vill jag göra en viktig markering apropå Bibeln. Jag tillhör den västerländska kulturkretsen som vuxit fram utifrån judiska, grekiska och kristna influenser. Jag är uppvuxen i en kristen kultur, jag har dessutom insupit den bibliska världen av berättelser i min frikyrkliga uppväxtmiljö. Det innebär att Bibeln också är min bok, den ingår i mitt arv. Ett exempel: de tre första kapitlen i Bibeln. För mig är detta en vacker existentiell, poetisk berättelse om den gåtfulla punkt i historiens gryning när människan ‘äter av kunskapens träd‘ och då blir medveten om sin ändlighet, att hon har fötts och att hon kommer att dö och därmed också blir medveten om gott och ont. Det är en mytisk berättelse om den punkt där den fantastiska historien om människan börjar.

Att använda denna berättelse för att tala om uppror mot Gud, synd, olydnad, syndens inträde i världen, arvssynd är för mig att å det grövsta trivialisera denna märkliga och fasci­ne­rande berättelse. Det blir för mig en sorts kulturmord. Även en sådan liberal, modern och uppburen teolog som Gustaf Wingren nedlåter sig till detta.

När man i vissa bokstavstroende kretsar dessutom använder dessa tre kapitel som stöd för att vända ryggen åt stora delar av modern vetenskap – astrofysik, palentologi, geologi, evolutionsteori så vänder man ryggen åt den märkliga och gåtfulla kunskapsresa som mänskligheten är indragen i. Lasse Bergs bok ”Gryning över Kalahari” blir i det perspektivet ytterligare ett uttryck för den ateistiska indoktrinering och propaganda som dominerar kulturen, skolan och de vetenskapliga institutionerna utifrån den syn Vesa Annala ger uttryck för i sin bok ”Ateism – Förnuftet på villovägar” (2011) . För mig var ”Gryning över Kalahari” en underbar bok som gjorde mig varm om hjärtat, där jag blev en del av den oerhörda och märkliga historien om människans och den mänskliga kulturens födelse.

‘Vaffor gor di pa ditta viset??’ Jag kan inte komma förbi en känsla av något sorgligt och tragiskt.
Alltså: Även om jag inte tror på gud eller längre kallar mig kristen så är Bibeln min bok.

 

Slutord.

Jag tror alltså inte att det finns någon gud eller några andra övernaturliga krafter eller makter. Jag tror inte heller att det finns något nytt eller fortsatt personligt liv bortom den fysiska döden. Jag tror inte att Jesus har uppstått från döden. Det innebär att jag varken tror att det finns någon himmel eller något helvete – varken evigt eller tidsbegränsat.

Vesa Annala är av motsatt uppfattning: han tror att det finns en Gud, en Gud som har skapat världen och människan, som kan handla och ingripa i världens gång eller våra personliga liv; som har en plan och avsikt med våra liv, han tror också att människan – åtminstone de rättfärdiga – ska uppstå från döden. Huruvida han tror att det finns ett helvete eller bara evig död för de orättfärdiga vet jag inte.

.

.

Publicerat i ateism, ateismfilosofi, Debatt, Existentiell livssyn, Gud, Helveteslära, Humanisterna, Personligt, sekulär andlighet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5 av 5. Humanisterna Väst – Konstepidemin i Göteborg.

.

Betraktelserna hölls i ett arrangemang av Humanisterna Väst söndagen den 10 juni 2018. Musik för cello och piano varvades med betraktelser i en lokal på Konstepidemin i Göteborg. Det var ett experiment med lyckat utfall.  Lite mer info om arrangemanget finns som inledning till första betraktelsen – Nr 99. Livets väv. Några avslutande kommentarer finns i slutet av denna sista betraktelse

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5 (denna blogg).

 

Hopp, livsglädje och kärlek.

Det är en speciell sorts rikedom att finnas i sammanhang där vi upplever att vår omsorg, kompetens och kärlek gör skillnad. Samtidigt är detta inte alla förunnat. Mycket talar för att en upplevelse av hopp, mening och hemhörighet i tillvaron är basala för att det ska kunna uppstå benådade stunder av livsglädje, rent utav lycka. De flesta av oss är smärtsamt medvetna om att vi inte rår över dessa grundkvaliteter med viljan.  

Men vi kan fundera över om det finns omständigheter i form av val och livshållning som kan öka eller minskar förutsättningarna för kvaliteter som hopp och mening ska få allt större fäste i vår liv.

Jag prövar några tankar kring detta.  Jag har berört detta innan. Jag tror att det har betydelse om vi, i medvetenhet om vår dubbelhet, aktivt bejakar utvecklingen av vår potential till samarbete, omsorg, förnuft. Och samtidigt aktivt arbetar för att hålla vår mörka potential i schack. Och detta utan moralistiska övertoner.

Jag tror också att kvaliteter som hopp, mening, livsglädje får större chans att växa fram om vi aktivt arbetar för mer rättvisa och omsorg i de sociala sammanhang vi ingår i. Idag kommer vi inte undan att vi alla, utöver de mindre och större sociala sammanhangen, också ingår i en global värld. Sak samma om vi aktivt arbetar för en fördjupad förståelse och respekt för den komplicerade och fantastiska livsväv som är grunden för allt liv.

Utan ett engagemang som gäller delaktighet och ansvar för det gemensamma så tenderar alla framgångar vad gäller karriär, skapande, ägodelar, häftiga upplevelser att efterhand tömmas på glädje och mening. Från det sekulärhumanistiska, existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för är alla våra försök till en självcentrerad insnävning av våra liv dömt att efterhand få en frånsida av tomhet, ångest och meningslöshet.

Jag skulle vilja säga såhär. Vi är relationella varelser. Vi lever i relationer till familj, vänner, livspartner. Vi lever i relation till våra kroppar. Vi lever i relationer till älskade husdjur – hundar, katter, hästar. Vi lever i relation till det samhälle vi tillhör – lokalt och globalt. Vi lever i relation till en mängd kunskapsfrågor eftersom vi är frågande och kunskapssökande varelser. Vi lever i relation till allt det som är förutsättningen för våra liv – livsväven, jorden, vattnet, solen – och kosmos! Sist och inte minst, vi lever i relation till ett mångfascetterat kulturellt arv: berättelser, böcker, teknik, konst, musik, föremål, maskiner, kunskap.

Pröva tanken att förutsättningen för att uppleva hopp, mening och livsglädje är att de flesta av dessa  relationer fortsätter att utvecklas och fördjupas. Detta är något som aldrig blir färdigt. När relationer av ett eller annat skäl börjar vittra eller brister mår vi inte bra. Det kan bli djup kris.  Det kan bli så tufft att det känns som att hela ens existens är hotad. Då kan det vara livsviktigt med stödet från människor i ens närhet. Det skulle i sådana situationer också kunna vara värdefullt med sekulära, humanistiska ‘själavårdare’. Men det finns ännu inte. Jag hoppas att Humanisterna på några års sikt kan bidra till att bygga upp en struktur med professionell kompetens på detta område med nationell räckvidd.

Jag ska avsluta med en tankefigur som, för min del, under många år har gett  näring åt en grundupplevelse av hopp och mening.

Jag har en stark vision av ett möjligt framtida globalt samhälle i ekologisk balans där det finns psykiskt, socialt och materiellt utrymme för varje människa att medvetet ta sig an den stora gåtan att vara människa.  

Det är en vision av en framtida värld där alla människor har möjlighet att ta del i en fri och öppen diskussion om såväl samhällets angelägenheter som frågan om meningen med livet. Förtryck, förnedrande livsom­ständigheter, sociala restriktioner är hinder. Förödmjukande särbehandling på grund av kön, klass, ålder, religion, sexuell läggning och etnisk tillhörighet hindrar detta. Det gör också krig och extrem fattigdom. Att vara utestängd från kunskap och möjligheten till en bred och levande kontakt med såväl det egna kulturarvet som det globala, är hinder för detta.

Att efter bästa förmåga bidra med mina små skärvor för att öka sannolikheten för att denna framtidsvision ska bli verklighet någon gång i en obestämd framtid ger mitt liv mening och lyster! Jag tror inte att jag är unik i detta. Jag tror att en liknande upplevelse gäller för många människor.

Jag vill avslutningsvis poängtera att denna visions förmåga att generera en upplevelse av hopp och mening är oberoende av hur vi uppfattar sannolikheten för att den kommer att förverkligas. Det avgörande är att jag lever och handlar som om den är möjlig. Det innebär att, oavsett oddsen, fortsätta att bidra med mina små mikroskopiska skärvor.  Men jag vet också att skärva på skärva på skärva – de flesta till synes obetydliga – tillsammans kan skapa den kvalitativa brytpunkt som gör det till synes fullständigt omöjliga möjligt. Berlinmurens fall 1989 är en stark illustration av detta. Så även meto-rörelsen.

 

Några avslutande ord.

Det var spännande att vara en del av detta annorlunda Humanistarrangemang. Musiken skapade ett ordlöst rum för eftertanke. Min personliga känsla var att musiken gjorde att betraktelserna fick större tyngd. I bästa fall kan denna experimentella tillställning öppna dörren för ett flöde av kreativa idéer när det gäller en ny typ av arrangemang inom ramen för den sekulära humanismen som livsåskådning.
Jag tror att det behövs! Jag tror att det är viktigt!

När jag och Jonas Nordström (styrelseledamot i Humanisterna Väst)  började bolla kring upplägget fanns Tage Danielssons “Postilla” från 1965 med på ett hörn. Hans lekfulla och respektlösa lek med språk och religiösa former inspirerar fortfarande efter mer än 60 år. Han var en mästare på att blanda burlesk humor och allvar. Här blev det gravallvarligt och humorlöst. Men jag tror faktiskt att Tage Danielsson skulle gillat denna tillställning.

Med i bollandet fanns även SR P1:s ”Tankar för dagen” som just är allmänmänskliga betraktelser kring livet på mellan 4 och 5 minuter. Även detta med ”predikan” fanns med på ett hörn. Men då utifrån ett tydligt sekulärhumanistiskt perspektiv. Predikan är en fascinerande och speciell form av ordkonst som jag skrivit en blogg om – Nr 45. Predikan – för några år sedan.     

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5 (denna blogg).

Publicerat i andlighet, ateism, betraktelse, Existentiell livssyn, Humanisterna, sekulär andlighet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4 av 5. Humanisterna Väst – Konstepidemin i Göteborg.

.

Betraktelserna hölls i ett arrangemang av Humanisterna Väst söndagen den 10 juni 2018. Musik för cello och piano varvades med betraktelser i en lokal på Konstepidemin i Göteborg. Det var ett experiment med lyckat utfall.  Lite mer info om arrangemanget finns som inledning till första betraktelsen – Nr 99. Livets väv. Några avslutande kommentarer finns i slutet av sista betraktelsen – Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek.  

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4 (denna blogg).
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Vår dubbelhet som människor.

Som människor bär vi på möjligheten att bli alltmer förnuftiga, samarbetande och ansvarigt delaktiga i väldens väl och ve. Denna medvetna, självreflekterande varelse har också en fantastisk potential till kreativitet i form av lek, dans, musik, måla, dra historier, händernas arbete och att lösa svåra problem.

Vår gemensamma kunskapsresa de senaste århundradena är hisnande. Men också skrämmande genom att vårt handhavande av kunskap och industriell teknik lett fram till att det idag finns allvarliga hot mot livsbetingelserna på jorden.

Men – vi har inte bara en positiv potential. Motsatsen är lika viktig: som människor rymmer vi också möjligheten till hat, tyst feghet, likgiltighet, brutal hänsynslöshet, hämndlystnad, girighet.

Positiva kvaliteter som medkänsla, ansvar och delaktighet kan bli så starka att de ibland kan få människor att våga utmana mera näraliggande behov av tillhörighet och materiell trygghet – och ibland till och med riskera livet. Detta är märkligt och gåtfullt.

Att bli behandlad med förakt och nedlåtenhet – i arbete såväl som i nära relationer – kan nagla fast oss vid en mörk känslovärld. Om denhär sidan tar över kan den förgifta såväl det egna livet som närståendes. Det medför ofta en ökad beredvillighet att underblåsa hat, misstro, våld etc i såväl det personliga livet som på samhällsscenen.

En fråga:
Skulle det göra skillnad i den globala kulturen med väl synliga sociala strukturer vars enda uppgift är att stödja människor att medvetet bejaka sina positiva, godartade möjligheter och hålla den mörka sidan i schack? Och detta utan moralism och utan att falla tillbaka på några övernaturliga föreställningar. Skulle sådana strukturer kunna bidra till att stödja utvecklingen av det mod och den kreativitet hos många människor som behövs för att möta de jättelika globala utmaningar vi står inför om mänskligheten ska ha en framtid?

Är det en uppgift för den internationella Humanistiska rörelsen att bidra till detta?

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4 (denna blogg).
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Publicerat i andlighet, ateism, betraktelse, Existentiell livssyn, Humanisterna, sekulär andlighet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3 av 5. Humanisterna Väst – Konstepidemin i Göteborg.

.

Betraktelserna hölls i ett arrangemang av Humanisterna Väst söndagen den 10 juni 2018. Musik för cello och piano varvades med betraktelser i en lokal på Konstepidemin i Göteborg. Det var ett experiment med lyckat utfall.  Lite mer info om arrangemanget finns som inledning till första betraktelsen – Nr 99. Livets väv. Några avslutande kommentarer finns i slutet av sista betraktelsen – Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek.  

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1 av 5.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3 (denna blogg).
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Partitur för cello.

.

Döden och sorgen. 

Som sekulär humanist och ateist tror jag inte på någon personlig fortsättning bortom döden. Födelse och död! Att vi i ett kosmiskt ögonblick blossar till som medvetet reflekterande liv är märkvärdigt och storslaget. För en liten stund i det kosmiska tidsflödet kan vi skratta, leka, dansa, älska, ställa frågor, förundras, dra historier och vidga kunskapsvyerna. Vi kan också förstöra och ställa till det genom obetänksamhet, kränkningar, våld – såväl för våra närmsta som för samhället – det lokala och det globala.

Det kanske svåraste med döden är inte den egna döden utan när viktiga, närstående människor dör eller ligger för döden. Än mer om dom är mitt i livet. Och värst om det är våra barn. I ett ateistisk perspektiv finns det inte något försonande, inte någon mening, det är att drabbas av en stor, smärtsam förlust. Det gäller oavsett om orsaken är sjukdom, olyckor, våld eller krig. Det är att drabbas av ett svart hål. En närstående och älskad människas självmord är kanske det värsta. Vad vi behöver i sådana situa­tioner är inte människor som gör rätt och säger rätt saker. Jag tror att vi behöver människor som inte blir rädda för oss, som inte drar sig undan, som orkar och kan erkänna sorgen, smärtan, svärtan, det fruktansvärda utan att släta över. Att våga vara nära när människor vi känner som har drabbats är viktigt – och svårt. Vi kan på olika sätt stödja och hjälpa varandra att orka och våga detta.  

Den moderna kosmologin har gett ytterligare en dimension när det gäller vår ändlighet och dödlighet. Oavsett hur lysande eller bedrövligt mänskligheten sköter sig så har det jordiska livet ett slut. Solens ljus och värme är förutsättningen för livet på jorden. Alla stjärnor har en begränsad livslängt, så även solen. I slutet av sin stjärncykel kommer solen att att expandera och sluka jorden. På ett plan är detta förstås obeskrivligt fasansfullt. Det märkvärdiga och storslagna är att vi är den första generationen som genom vetenskapens landvinningar blivit medvetna om detta bistra existensvillkor.

Om man inte tror på någon personlig fortsättning bortom döden är stunden mellan födelse och död det enda vi har. Hur vi förvaltar den stunden blir viktigt. En del av oss lyckas hitta livsspår med starka inslag av mening, förundran, kärlek, livsglädje. Men det är inte givet! Belastningar i form av tufft socialt och psykologiskt arv, kulturella omständigheter och ogynnsamma gener  – kan allvarligt försvåra våra möjligheter. Tillhör man de lyckligt lottade och har ett reflekterat förhållande till detta, så tenderar det att föda stor ödmjukhet visavi de mindre lyckligt lottade.

Om det jordiska livet är det enda som finns blir det angeläget att framtida generationer över hela jorden såväl som mina barn, barnbarn, barnbarnsbarn etc ska få möjlighet att leva ett gott och drägligt liv i framtiden när jag är död. Det föder ett ansvar för framtiden.

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3 (denna blogg).
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Publicerat i andlighet, ateism, betraktelse, döden, Existentiell livssyn, Humanisterna, sekulär andlighet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2 av 5. Humanisterna Väst – Konstepidemin i Göteborg.

.
Betraktelserna hölls i ett arrangemang av Humanisterna Väst söndagen den 10 juni 2018. Musik för cello och piano varvades med betraktelser i en lokal på Konstepidemin i Göteborg. Det var ett experiment med lyckat utfall.  Lite mer info om arrangemanget finns som inledning till första betraktelsen – Nr 99. Livets väv. Några avslutande kommentarer finns i slutet av sista betraktelsen – Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek.  

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2 (denna blogg).
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Cello: Pia Enblom
Piano: August Holmgren

.

Delaktighet och mening.

Har det någon betydelse för våra liv om vi medvetet försöker odla en livshållning som handlar om delaktighet och ansvar för det gemensamma? Det gemensamma gäller det lilla livet i familj och närsamhälle – men också att efter bästa förmåga bidra med sin skärva till en godartad framtid för det globala samhälle vi lever i. På detta globala plan gäller det klimat, rimlig fördelning, ansvar för ändliga resurser och för att vårda den komplexa och sköra livsväv som är grunden för våra liv.

Låt oss för ett ögonblick leka med tanken att viktiga kvaliteter som mening, hopp, hemhörighet i tillvaron primärt är knutna till att vi efter bästa förmåga försöker bidra till det gemensamma. Det självcentrerade fixandet med det egna livet för att må bra är i detta perspektiv ett felspår. Låt oss också leka med tanken att framgång i termer av karriär, kändisskap, häftiga upplevelser kan bli som tomma skal om inte grunden i våra liv är en vilja att bidra till det gemensamma.

Finns det något fog för dessa tankar om ett tydligt samband mellan en livshållning präglad av delaktighet visavi upplevelser av mening och hemhörighet i tillvaron. Avslutningsvis vill jag säga att det här sambandet är möjligt att belysa och utforska genom kreativ vetenskaplig forskning.

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2 (denna blogg).
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Publicerat i andlighet, ateismfilosofi, betraktelse, Existentiell livssyn, Humanisterna | Märkt , , , , | Lämna en kommentar