Premiärtest. Nr 1. Om Humanisterna och tro på Gud

Hej! Jag heter Carl Gustaf Olofsson. Tanken är att jag ska videoblogga om existentiella livsfrågor, religion, teologi, kristendom, religionskritik, klimat och jordens överlevnad. Ett konkret uttryck för mitt mångåriga engagemang kring dessa frågor är webbplatsen Språk, tro och religion som funnits på Internet sedan våren 1998. Där finns också boken  Existentiell livssyn – kristen tro?. Dess grund är en existentiell, inomvärldslig, sekulär livssyn. Den har i en del avseenden tydliga beröringspunkter med kristen trostradition därav frågetecknet i bokrubriken. Många kommentarer kommer att ha någon sorts avstamp i denna större textmassa.

Det är en rejäl utmaning att pröva detta med ‘bloggprator’ på video. För att det ska vara en poäng ska de ha hyfsad teknisk kvalitet men framför allt ska innehållet ha intresse, skärpa och relevans och framföras på ett sätt som inte skymmer innehållet. Min tanke och förhoppning är att ålder och mognad gör att det nu är möjligt att med lätt hand och ett visst mått av humor och distans göra komprimerade omtagningar av olika delar i det omfångsrika textmaterial som finns på webbplatsen ”Språk, tro och religion”. Utgångspunkten kommer att vara aktuella händelser, texter, debatter.  Se vidare under menyfliken ”Om mig” under jordkällaren ovan!

Nr 1: Om Humanisterna och tro på Gud
1 november 2010

 

Denna första videoprata har sin utgångspunkt i tre videoinspelade debatter
där Christer Sturmark är med.

Den första är en debatt från den 27 oktober 2008 i regi av Uppsala universitet med rubriken ”Religionen idag – från en gud till flera eller ingen alls”. Utöver Sturmark deltar Tuulikki Koivunen Bylund, då domprost i Uppsala, från november 2009 biskop i Härnösand och Torbjörn Fagerlund, professor i teoretisk ekologi.

Samtal om livsåskådning mellan Christer Sturmark och stockholmsprästen Ted Harris.
Samtalet hölls i december 2008

Debatt mellan Christer Sturmark och teologen och etikprofessorn Elisabeth Gerle
Debatten gick av stapeln i ABF-huset i Stockholm den 14 september 2010

På Humanisternas webbplats finns ett utmärkt arkiv med videoinspelade debatter, seminarier och intervjuer

Publicerat i Humanisterna och religion | 2 kommentarer

Nr 121. Sekulär tro visavi existentiell tro. Kommentarer till Del 1 av Martin Hägglunds ”Vårt enda liv”.

.

Detta har blivit en lång blogg. För överblickens skull finns det därför en sammanställning av bloggens underrubriker.

En liten varning är också motiverad. Bloggens grundtema är att sätta tankegodset i första delen av Martin Hägglunds bok ”Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet” (oktober 2020) i relation till tankegodset i ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (maj 2020, nätbok 1999). Rubriken på bokens första del är , ”Sekulär tro”. Bloggen innehåller framför allt rejält med problematiseringar visavi begrepp och analyser som Martin Hägglund gör i denna första del av ”Vårt enda liv”.

1. Preludium 1.
2. Preludium 2.
3. Sekulär tro visavi religiös tro.
4. Sekulär tro visavi existentiell tro.
5. Sekulär tro visavi existensvillkorstesen.
6. Religiös tro visavi religion och religiös.
7. Kastar jag sten i glashus? 
8. Vittnesbörd visavi filosofiska påståenden.
9. Vår uppgift är detta enda – att mogna!
10. Avslutning

 

.

Preludium 1.

Den 27 juli 2019 trädde Martin Hägglund in i mitt liv. Det var genom en kort uppskattande notis på DN Kultur av Rebecka Kärde. Den gällde hans bok “This Life. Secular Faith and Spiritual Freedom” som hade kommit ut i USA några månader tidigare. Min reaktion var: “Äntligen!”. Jag anade en genomarbetad sekulär, ateistisk och existentiell livsåskådning. Samma område som jag själv hade ägnat så mycket tanke- och skrivarmöda. Jag blev väldigt upprymd av denna korta notis. Inte minst för att det så tydligt framgick att boken fått stor och uppskattande internationell uppmärksamhet. Notisen väckte tanken om att tidsandan kanske hade förändrats så pass att det nu på allvar började bli läge för det breda offentligt samtal om den sekulära, existentiella livsåskådningsproblematik som jag hade sett för min inre blick i över 40 år. Att Martin Hägglund dessutom var svensk var spännande. Jag anade direkt att han var en person som var djupt engagerad i ett sekulärt, existentiellt livsåskådningsprojekt närbesläktat med mitt eget.   

Jag läste några uppskattande engelska recensioner och köpte boken. Det var uppenbart att Martin Hägglund rörde sig på samma sekulära, existentiella livsåskådningsområde som hade engagerat mig med sådan kraft under nästan hela mitt vuxenliv. När jag snabbkollade anade jag att det fanns en hel del “skav” och olikheter. Och då blev min dåliga engelska ett problem. För att gå in i en seriös dialog skulle jag behöva lusläsa med lexikon. Och det tog emot! Boken blev liggande oläst! Jag gissade att den tids nog skulle översättas till svenska. Jag blev väldigt glad när jag runt nyår förstod att en översättning till svenska var på gång. 

Jag följde med stor nyfikenhet det svenska mottagandet som kom med en rejäl eftersläpning visavi det internationella. Med början under den gångna hösten kom det först recensioner i tidskrifterna Humanisten och Axess. Som aktiv Humanist är jag lite stolt över att Humanisten var så tidigt ute. Sedan kom ett samtal, inspelat i NewYork, i Filosofiska rummet och en vecka senare en stort uppslagen intervju i Dagens Nyheter. Runt nyår kom det recensioner i först Svenska Dagbladet och några veckor senare i Dagens Nyheter. Detta var visavi den engelska utgåvan. Och det gäller vad som hamnade i mitt synfält. Det resulterade i mitten på januari i en blogg: Nr 115. Sekulär andlighet – finns den. Videofilmat föredrag från 2013 som fått aktualitet genom Martin Hägglund. 

Den 1 oktober kom den svensk översättningen med titeln: “Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet”. Då exploderade uppmärksamheten i Sverige. Recensioner, intervjuer, reportage, panelsamtal! 

Det dröjde till slutet på oktober innan jag hade läst första delen – “Sekulär tro”. Denna del gäller en tankedomän där jag har lagt ner mycket tanke- och skrivarmöda. Det har känts viktigt att, innan jag ger mig på Del 2, “Andlig frihet”, försöka skriva en blogg där jag reflekterar över relationen mellan Martin Hägglunds sätt att bena upp denna tankedomän kring “tro” visavi hur den benas upp i “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Trots engagerad läsning och fullklottrade marginaler har det varit svårt att komma igång att skriva. 

I den andra delen av “Vårt enda liv” som har rubriken “Andlig frihet” formulerar Martin Hägglund en socialistisk samhällsvision. Där ger han sig in på ett område där jag har väldigt lite på fötterna vad gäller de ekonomiska, marxistiska och statsvetenskapliga aspekterna. Däremot har jag funderat en hel del över relationen mellan å ena sidan människosyn och å andra sidan samhällsorganisation och samhällsvisioner. Dom “ögonen” är redo att ta sig an Del 2 när denna blogg är klar.  

.

Preludium 2. 

Innan jag går vidare vill jag säga att det har varit oupphörligt intressant med Martin Hägglunds närläsningar av Augustinus, CS Lewis, Knausgaard och Kierkegaard i bokens första del. Och han skriver väldigt bra. Jag uppskattar också hans självklara sätt att återbörda ord som “tro”, “andlig”, “själ” till en sekulär “härsidig” värld. För mig var det viktigt att han i sitt Sommar i P1 på ett tydligt sätt tog upp klimatkrisen. Både som en högst konkret “materiell” fråga för hela det globala samhället och som en central existentiell fråga. 

Martin Hägglunds läsning av Kierkegaard i kapitel 3, “Ansvar”, har varit värdefullt för mig på ett personligt sätt. Han får mig att ytterligare lite bättre förstå mitt knepiga och reserverade förhållande till Kierkegaard. I blogg “Nr 55. Kierkegaardhädelser” (januari 2014) så formulerar jag en del av mina livslånga frustrationer visavi Kierkegaard. Bloggen var till en del en sorts bekännelsetext kring något skämmigt. Med mitt djupa och livslånga engagemang i våra  existentiella livsfrågor så “borde” jag vara kunnig, påläst och uppskattande gentemot Kierkegaard. Så var det inte! Det kändes som en befrielse att publicera denna Kierkegaardblogg. 

Martin Hägglund fäster ögonen på “det religiösa” hos Kierkegaard. Det gäller Kierkegaards tro på en personligt handlande och ingripande gud och ett evighetsliv bortom den kroppsliga döden. Han utgår i första hand från “Fruktan och bävan” där Kierkegaard skriver om den bibliska berättelsen om Abraham som av Gud fått befallningen att offra sin son Isak. Martin Hägglund analyserar denna sida hos Kierkegaard på ett för mig övertygande sätt. 

Ett av mina problem när jag i min ungdom sökte hjälp hos Kierkegaard för att hantera mitt liv var att han inte gav mig tydliga verktyg för att skilja på det “religiösa” och det existentiellt allmängiltiga. Med ett tidigt uppbrott från min kristna barndomsvärld så blev detta förvirrande. Så även detta med pseudonymerna. Däremot fick jag värdefull hjälp av den tunna boken “Existentialism” (1965) skriven av den danske Kierkegaardexperten Johannes Sløk, filosof, idéhistoriker och professor i systematisk teologi. 

.

3. Sekulär tro visavi religiös tro. 

Detta var lite bakgrund. Nu börjar det svåra. 

I första delen av “Vårt enda liv utvecklar Martin Hägglund ett sekulärt trosbegrepp genom analyser i tre kapitel med rubrikerna “Tro”, “Kärlek” och “Ansvar”. Han ger det benämningen “sekulär tro”. Han formulerar detta i kontrast till vad han kallar “religiös tro”. “Sekulär tro” är att inse, acceptera och bejaka att våra personliga liv obevekligt tar slut med vår kroppsliga död. I nästa tankeled hävdar Martin Hägglund att denna sekulära tro är en förutsättning för omsorg, moraliska åtaganden visavi medmänniskor, att verkligen bry sig om “andra” och världen. 

“Religiös tro” är utifrån Martin Hägglunds definition olika sätt att släta över eller komma undan den utsatthet, smärta och lidande som är förbunden med att vara medveten om att vi är sköra, dödliga varelser som endast har detta enda liv. Denna religiösa flykt kan enligt Martin Hägglund ske genom föreställningar om det personliga livets fortsättning bortom döden (kristendom, islam) eller genom föreställningen att man genom meditation och andliga övningar kan överskrida och frigöra sig från det ändliga livets utsatthet och lidande (buddhismen). 

I boken “Existentiell livssyn – kristen tro? utvecklas också ett sekulärt, existentiellt trosbegrepp. Det har där benämningen “existentiell tro”. Det finns ett släktskap med Martin Hägglunds begrepp  “sekulär tro”. Men skillnaderna är stora. Motsatsen till “existentiell tro” är “existentiell otro” i den analys som görs. Grunden är huruvida vi tror att vi som människor på ett autentiskt sätt rymmer möjligheten att fördjupa kvaliteter som medkänsla, omsorg, samarbete, ansvar för det gemensamma. ”Existentiell tro”! Eller om vi tror att vi enbart är egoister som bara förmår se till sitt eget och sina närmaste bästa. ”Existentiell otro”! Det hävdas att spänningen mellan “existentiell tro” och “existentiell otro” är en existentiell realitet i våra liv oavsett om vår övergripande livstolkning är sekulär, gudlös, ateistisk eller religiös i en eller annan form. Jag återkommer till detta. 

I Martin Hägglunds trosanalys finns inte begreppet “sekulär otro”. Motpolen till “sekulär tro”, otron, blir den “religiösa tron”. Att det finns hänsynslöshet, manipulationer, hat, våld, dvs radikal brist på omsorg hos människor som är fullt övertygade om att detta liv är det enda vi har är en självklarhet i min värld. Det är det säkert för Martin Hägglund också. Men var hamnar dessa människors livshållning i Martin Hägglunds trosanalys?  

Martin Hägglund driver tesen att vårt erkännande av vår ändlighet, dvs  att det inte finns någon fortsättning på våra liv bortom döden, är en förutsättning för att vi ska känna omsorg om såväl våra närmaste som andra. Och för att vi ska bry oss om och ta ansvar för såväl samhället som livsbetingelserna för framtida generationer. Men det är också grunden för att leva medvetet och ta ansvar för hur man använder sin tid och tar tillvara sin stund på jorden. 

Det Martin Hägglund kallar “religiös tro” blir i hans trosanalys ett sätt att försöka befria sig från det ändliga livets utsatthet och smärta genom att tro på en personlig evighetsvärld bortom döden befriad från lidande (de abrahamitiska religionerna) eller föreställningen att det är möjligt att slita sig loss från det ändliga livets lidande, utsatthet och smärta genom disciplinerade andliga övningar (buddhismen). 

Jag är själv starkt övertygad om att allas våra personliga liv upphör med den fysiska döden. För min del är det också uppenbart att det inte skrämmer. Åtminstone inte ännu vid fyllda 72! Det ger i stället mitt korta lilla liv som en medveten reflekterande aspekt av kosmos en märklig poetisk lyster. Detta kan jag konstatera som ett faktum. Utifrån det kan jag med emfas hävda att det är möjligt att som gudlös ateist leva med en stark upplevelse av mening och hemhörighet i tillvaron. 

Det har hänt ett antal gånger i mitt liv att jag i ett spännande och djuplodande samtal med en traditionellt troende person har mötts av orden “Men för mig tror du på Gud”. Det har då oftast kommit i ett läge där det av ett eller annat skäl blivit viktigt för mig att vara tydlig med att jag inte tror på en personlig gud som kan handla och ingripa i våra liv. Är orden en uppskattning eller en kränkning? Är de ett uttryck för att personen “ser” eller för hen “blundar”? 

Jag funderar på om Martin Hägglund gör något liknande, fast tvärtom. Han närmast definierar “religiös tro” som just en flykt undan det livets allvar som insikten om det ändliga livet innebär – och som i hans trosanalys är grunden för omsorg, mening, att bry sig om samtiden och framtiden på jorden. Det är den “sekulära tron” som är grunden för personligt djup, omsorg etc. Hur ska man förhålla sig när det blir tydligt att en viss djupt “religiös” människa visar mer av djup, omsorg, bry sig om etc än som är rimligt utifrån den teoretiska trosanalysen? Man kan hävda att den “religiösa” människan i fråga är mer “sekulärt troende” och mindre “religiöst troende” än vad hon själv tänker sig. Här är det något som skaver! 

.

4. “Sekulär tro” visavi “existentiell tro”

Man kan jämföra “sekulär tro” med “existentiell tro” (“Existentiell livssyn – kristen tro?”, kapitel 6). De båda begreppe försöker ringa in delvis samma område, men gör det på olika sätt. Martin Hägglund använder två trosbegrepp: “sekulär tro” respektive “religiös tro”. 

I “Existentiell livssyn – kristen tro?” används också två trosbegrepp. Men båda har en form av “otro” som motpol. Det innebär att man får fyra trosbegrepp. Det gäller “existentiell tro” visavi “existentiell otro”. Och det gäller “teistisk-metafysisk tro” visavi “teistisk-metafysisk otro”. 

Ytterligare en komplikation är att en viktig del av det Martin Hägglund ringar in med begreppet “sekulär tro” ligger nära det som i kapitel 3 i “Existentiell livssyn – kristen tro?” ringas in med “existenvillkorstesen”.  Det handlar om betydelsen av att  ärligt sträva efter att allt bättre försöka förstå och acceptera den smärtsamma sidan av våra gemensamma existensvillkor. Kärnan i denna analys är att denna “existensutforskande” hållning har avgörande betydelse för att kvaliteter som omsorg, medkänsla och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas i våra liv. Att vara en sekulär ateist är en bra utgångspunkt. Men det är ingen som helst garanti för att fördjupa en “existensutforskande” hållning. Jag återkommer till “existensvillkorstesen”. 

Begreppet “existentiell tro lyfter fram vår personliga människosyn som själva knutpunkten i en livsavgörande trosproblematik. Tror jag att jag – vi alla – som människor rymmer möjligheten att bli allt mer medkännande, förnuftiga, samarbetande varelser med en potential att ta allt större ansvar för det gemensamma? Eller tror jag att människan enbart är en egoistisk varelse som bara kan bidra till det gemensamma inför hoppet om belöningar; tror jag att människan i grunden alltid är beredd att manipulera och sko sig på andras bekostnad; tror jag att det bara är hotet om upptäckt eller rädsla för straff, härsides eller hinsides, som kan hålla vår “naturgivna” egoism och hänsynslöshet i schack. 

I analysen argumenteras för att det är ett existentiellt grundvillkor för oss som människor att leva med spänningen mellan “existentiell tro” och “existentiell otro”. Det är två väsensskilda synsätt på mina – och människans – grundläggande möjligheter. Det gäller frågan om vad vi är för sorts varelser. Det argumenteras för att vi lever i spänningen mellan dessa båda synsätt på människan oavsett om vi är medvetna om det eller ej, oberoende om vi är kristna, judar, muslimer eller sekulära ateister. Om denna existentiella analys är riktig så finns det inget sätt att träda utanför detta spänningsförhållande. Det är utanför och oberoende av våra livstolkningar och psykologiska förklaringsmodeller. 

Utifrån denna trosanalys i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” drivs också tesen att en grundförutsättning för att kvaliteter som mening, tillit, hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas är att den existentiella tron har övertaget i vår livsprocess. 

När man utgår från trosanalysen i “Existentiell livssyn – kristen tro?” (primärt kapitel 6) så kan en människa vara troende i existentiell betydelse men icke-troende i teistiskt-metafysiskt avseende. Människor med en stark teistisk-metafysik tro kan vara djupt troende i existentiell mening. Men hon kan också vara otroende i existentiell mening. Man kan använda begreppen teistisk-metafysisk tro/otro respektive existentiell tro/otro som två axlar i en fyrfältstabell. Man fångar då in fyra olika viktiga livshållningar som kan hjälpa oss att se lite bättre. Martin Hägglunds begrepp “sekulär tro” och “religiös tro” har inte kraft att bidra med denna ‘siktförbättring’. 

Det är lite besvärande att Martin Hägglund och jag utifrån ett engagerat sekulärt grundperspektiv använder begreppet tro för att försöker ringa in delvis olika sidor av vår existentiella verklighet. Vad som är bättre eller sämre när det gäller att hitta ett pregnant och bärkraftigt sekulärt språk för våra djupaste livsangelägenheter är sedan en annan fråga. Men dock en viktig fråga! Hur vi ringar in och definierar viktiga begrepp är att formge tankeverktyg som kan vara bättre eller sämre hjälp för att fördjupa vår förståelse för det erfarenhetsområde det gäller. Utöver att vara tankeverktyg för att hjälpa oss att förstå kan de i bästa fall också bli “livsverktyg” som hjälper oss att ldeva och ”hålla oss på spåret”. Man kan inte tala om vertyg i termer av fel eller rätt; sant eller falskt! Verktyg kan vara mer eller mindre funktionella visavi sitt användningsområde. Utvecklingen av bra – och allt bättre –  “tankeverktyg” och “livsverktyg” – på detta område är livsviktigt. 

.

5. “Sekulär tro” visavi “existensvillkorstesen”. 

Jag har kort berört att Martin Hägglunds begrepp “sekulär tro” till en viktig del handlar om vad som i “Existentiell livssyn – kristen tro?” (kapitel 3.) fått benämningen “existensvillkorstesen”. 

Existensvillkorstesen är ett antagande om att en “existensutforskande” grundhållning är en förutsättning för att kvaliteter som omsorg, medkänsla, förnuft ska kunna fördjupas i våra personliga liv. En existensutforskande hållning innebär en ärlig strävan efter att allt bättre förstå och acceptera den utsatthet, smärta, ovisshet och existentiella ensamhet som är ovillkorligt förbundet med att vara människa. 

En viktig skillnad här visavi Martin Hägglunds begrepp “sekulär tro” är att det inte finns något givet motsatsförhållande visavi religiösa föreställningar om en evighetsvärld bortom den personliga döden. Många religiösa läror är även från mitt perspektiv, en flykt undan insikten om den smärtsamma sidan av våra existensvillkor. Men från de små utkikspunkter som finns i mitt liv är det också uppenbart att en personlig tro på en evighetsvärld och att tillhöra en gemenskap som bär detta ibland tycks fungera som stöd för att se och acceptera den svåra och smärtsamma sidan i att vara människa. 

Ytterligare en viktig notering. Att vi är fullt och fast förvissade om att detta liv är det enda vi har, att döden är det ovillkorliga slutet på våra personliga liv, är ingen som helst garanti för att kvaliteter som omsorg och ansvarstagande för det gemensamma ska utvecklas och fördjupas. Våra möjligheter att som helt sekulära människor blunda och fly från den smärtsamma sidan av våra existensvillkor är i det närmaste oändliga. 

Jag tycker att det är viktigt att försöka förstå allt mer av dessa flyktmekanismer. Religiösa såväl som sekulära! Och det är viktigt att förstå dessa flyktmekanismer på såväl ett personligt plan som på ett kulturellt. Det kan hjälpa oss att lite bättre förstå vår belägenhet som global civilisation. Att denna övergripande flyktproblematik är frånvarande i “Vårt enda liv” är märklig. Det gäller så här långt bokens första del: “Sekulär tro”. 

.

6. “Religiös tro” visavi religion och religiositet. 

Begreppen “religion” och “religiositet” är svåra och knepiga ord. Det gäller såväl hur de används i det folkliga vardagsspråket som i religionsvetenskapliga texter. Och nu gör Martin Hägglund det än mer komplicerat genom hur han definierar begreppet “religiös tro”. 

“Kristen tro” är ett väletablerat ord. Men vad gäller dess innehåll finns inte någon kristen enighet. Det finns inte ens en enighet mellan olika teologiska strömningar inom Svenska Kyrkan. Och då förstås än mindre visavi olika kyrkor och frikyrkor. Det framgår inte i vilken utsträckning begreppet “religiös tro” är filosofiskt och/eller religionsvetenskapligt förankrat. 

Jag har själv tumlat runt i denna väldigt osäkra och flytande begreppsvärld och försökt blanda mig i diskussionen. Dels i flera bloggar. Och dels i kapitel 1 i “Existentiell livssyn – kristen tro?”. I detta bokkapitel introduceras begreppet “existentiell religiositet”. Det är en “religiositet” som i sin “axiomatiska” utgångspunkt avvisar alla föreställningar om övernaturliga makter och krafter och ett liv bortom döden. Man kan säga att det utgår från den etymologiska grundbetydelsen “att binda samman”. För mig är det självklart att man kan odla en livshållning med en tydlig strävan att “binda samman”, att förstå bättre. Det gäller allt från blommor och bin till stjärnor, galaxer och svarta hål; från atomer och kvarkar till den inre världen av känslor och känsloförändringar, till erfarenheten av kärlek, hat, kränkningar och svek. Dvs ALLT! 

Om det finns en samhällelig struktur – organisation – som växt fram för att ge stöd i denna personliga hållning så är det en “religion” utifrån detta synsätt. Det är far-off så att det skriker om det. Men det är en spännande tanke! 

Men det slår mig just i skrivandets stund att när den engelske filosofen Alain de Botton skrev den uppmärksammade boken “Religion för ateister” (svenska 2013) så var det just det sekulära religionsbegrepp som jag antytt ovan som han använde. Det bokkapitel i “Existentiell livssyn – kristen tro?” där det sekulära och gudlösa begreppet “existentiell religiositet” presenterades kom på plats på Internet sommaren 1998. 

Utifrån mitt sekulära grundperspektiv ingår det då också för min del i denna strävan “att binda samman”, att försöka förstå, varför föreställningar om en övernaturlig verklighet har en så viktig plats i många människors liv. Denna strävan finns som ett viktigt stråk i “Existentiell livssyn – kristen tro?”

Under de 22 år som gått sedan detta bokkapitel först publicerades på Internet har jag flera gånger pendlat mellan uppfattningen att detta försök att prägla en sekulär, existentiell innebörd i ordet “religiös” var väldigt naivt och blåögt – till att tycka att det var djärvt och framsynt. I nuläget har det lite överraskande börjat väga över mot det senare. Men det går inte att harmoniera med Martin Hägglunds definition av “religiös tro”. I trosanalyserna i “Vårt enda liv” står “religiös tro” snarare för något som hindrar “att binda samman”.  

Martin Hägglund lyckas på ett snyggt sätt få in buddhismens föreställning att det är möjligt att genom disciplin och andliga övningar bryta banden till det ändliga livets utsatthet och lidande under beteckningen “religiös tro”. Han ger ord åt mitt eget närmast intuitiva “skav” visavi buddhismen. Men samtidigt gör denna kritiska analys av buddhismen den övergripande definitionen av “religiös tro” än mer problematisk. 

När buddhismen dras in som ett konkret exempel på “religiös tro” så blir begreppet inte längre begränsat till att omfatta en övernaturlig föreställningsvärld med en evig personlig fortvaro utan smärta och lidande. Kontentan blir närmast att “religiös tro” är att omfatta en föreställningsvärld som förnekar livets ändlighet och den ovisshet, utsatthet och smärta detta ändliga liv ovillkorligen är förbundet med. Eller kort och gott: “religiös tro” är flykt. Eller ett “opium för folket”. 

Enligt denna definition kan det förstås inte finnas någon “religiös tro” som kan ge människor stöd att allt bättre acceptera livets smärta, utsatthet och ändlighet. Det kan inte finnas en “religiös tro” som stödjer en personlig mognadsprocess. När Martin Hägglund ska förstå förekomsten av dessa positiva kvaliteter när de visar sig i religionens värld så är hans förklaring att det finns ett större inslag av “sekulär tro” än den “troende” är medvetna om eller vill erkänna. 

.

7. Kastar jag sten i glashus? 

Här måste jag fundera över om jag kastar sten i glashus. När det i “Existentiell livssyn – kristen tro?” görs en tydlig åtskillnad mellan “existentiell tro” respektive “teistisk-metafysisk tro” så är det inte direkt oskyldigt det heller. Det finns likheter. Men också viktiga skillnader. Grovt kan man säga att en stark “existentiell tro” kan ingå i en helt naturalistisk livsåskådning. Men en stark “existentiell tro” kan också ingå i en livstolkning med starka teistisk-metafysiska övertygelser. Men värt att notera, i denna tankemodell kan även en uttalad “existentiell otro” finnas tillsammans med starka teistisk-metafysiska övertygelser. 

I “Existentiell livssyn – kristen tro” drivs också den kontroversiella tesen att kristendomens födelse var knutet till att man utifrån de första kristnas erfarenheter och insikter lyckades skapa en konkret väv av riter, berättelser, själavård och predikan som fungerade som ett redskap för att fördjupa den existentiella tron. Och att detta ökade sannolikheten för bärande upplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron mitt i det utsatta och svåra att vara människa. Utifrån denna tes, “den existentiella kristendomstesen”, tolkade man dock det viktiga som hände i en teistisk-metafysik ram. Detta var den förståelseform som stod till buds när det gällde viktiga och omdanande personliga upplevelser.   

Jag kommer inte ifrån ett rejält skav när det gäller hur Martin Hägglund ger innehåll åt begreppet “religiös tro”. Och då är det värt att notera att jag själv är ateist och sedan länge lämnat alla föreställningar om en gud och en fortsatt existens bortom den personliga döden.

.

8. Vittnesbörd visavi filosofiska påståenden.

Martin Hägglund vill gärna slå fast hur det förhåller sig. Han närmast slår fast att ju starkare föreställningar en människa har om en personlig evighetsvärld bortom döden desto mindre är hon förmögen att bry sig och handla utifrån en förpliktigande omsorg om medmänniskor, samhälle och långsiktiga livsbetingelser. 

Jag tror denna tes är fel. Det gäller sannolikt ganska ofta. Men som generell tes – “nej!”. Detta tror jag trots att jag själv är en gudlös ateist som är fullt och fast övertygad om att jag bara har detta enda liv. 

Jag tycker mig ana att relationen mellan en “evighetstro” och förmågan till omsorg och att ta ansvar för det bräckliga och ändliga är rejält mer komplicerad än den bild som Martin Hägglund manar fram. Jag har till och med fått bilden av att evighetstron ibland, för vissa människor, underlättar att acceptera och försonas med det smärtsamma, bräckliga, sköra och ovissa i våra jordbundna kroppsliga liv. 

Jag är nyfiken på om det finns religionsvetenskaplig forskning som försökt belysa skillnaden mellan evighetstro som flykt respektive som stöd för acceptans, mognad och en starkare förankring i det “ändliga livet”. 

Det är stort nog att som personligt vittnesbörd kunna slå fast att det är fullt möjligt att som gudlös ateist uppleva mening, känna hemhörighet i tillvaron, att på djupet bry sig om andra människor, samhället, livsväven och en godartad framtid för mänskligheten. Om man en gång har varit invävd i en viss sorts religiös föreställningsvärld där detta inte var möjligt så är det nästan ett mirakel att kunna konstatera detta. Detta kan såväl jag som Martin Hägglund konstatera med emfas. Och många med oss! Och det är på ett fundamentalt plan viktigare än alla mer eller mindre sofistikerade och bristfälliga teorier kring detta. 

Det finns ytterligare en faktor som komplicerar bilden rejält. Att inte tro på någon personlig evighetsvärld är ingen som helst garanti för att förmågan till omsorg och ansvar ska fördjupas.  

.

9. Vår uppgift är detta enda – att mogna! 

Min far, Olof Persson, dog i december 2004. Ålfiskare, möbelsnickare och predikant. I kvarlevorna fanns en “börs”, en vältummad, fet gammal ålfiskarplånbok. Ingen av mina syskon ville ha den så jag tog hand om den. Utöver lite kvitto, sedlar och en hel del mynt fanns där en del små lappar med anteckningar. En diktstrof, ett citat eller några tänkvärda ord. Sådana noteringar gjorde han lite varstans. Han lärde sig nästan alltid dess noteringar utantill. Det kunde sedan bli en del av en hälsning på ett vykort. Eller stomme i en kort betraktelse. Till exempel för en förbipasserande sommargäst när han stod och sydde nät utanför ålaboden. När jag kollar igenom börsen hajar jag till rejält när jag får ögonen på ett citat av Hermann Hesse. Min reaktion gällde både namnet och innehållet i det korta citatet. Hermann Hesse fick nobelpriset i litteratur 1946. Han föddes 1877 och dog 1962. Jag hade själv läst flera böcker av honom. 

Innan jag fortsätter måste jag berätta en pinsamhet! Denna börs och detta fantastiska Hessecitat försvann. När jag skulle kolla efter ett par veckor så hittade jag inte. Och efter snart 16 år är börs och citat fortfarande försvunna. 

Jag kan alltså inte återge hela det nedtecknade Hessecitatet från papperslappen i fars börs.  Första delen av citatet är att ‘vår uppgift är inte “detta” och inte “detta” och inte “detta” och sedan som avslutning: “Vår enda uppgift är detta enda – att mogna”.  Det stod bara Hermann Hesse efter. Ingen uppgift om var citatet var hämtat. När jag läste citatet var jag 56 år. Far hade just fyllt 87 när han dog. Det var som att far över dödens tröskel delade med sig av en viktig insikt om det gåtfulla, svåra och storslagna i att vara människa. Jag bugade tyst! Och jag bugar i denna skrivandets stund! 

Citatet fäster ögonen på ett problem i Martin Hägglunds text. Jag uppskattar att han betonar allvaret i att ta ansvar för hur vi använder den begränsade tid vi har i “vårt ändliga liv”. I detta ingår också den ovisshet som är invävd i vår mänskliga liv. Vi vet inget säkert om slutpunkten för “mitt liv” eller mina viktigaste människor. Jag kan dö i en olycka i morgon. Jag kan få en elakartad cancer som bara behöver några månader för att göra slut på mitt liv. 

Utöver detta finns en ton hos Martin Hägglund av betydelsen av målmedvetenhet, vara trogen sina projekt mm. Jag kommer inte riktigt ifrån att det finns en stressad aura kring betydelsen av att inte slösa bort någon tid på ovidkommande saker. Jag säger hmm… och ja … och samtidigt är det en del av mig som protesterar. Först är det lite vagt och otydligt. Spela golf, segla, renovera en gammal segelbåt, kela med hunden? Jag som så länge varit invävd i ett stort livsprojekt som krävt massor av tid och engagemang borde hålla med. Men efterhand visar det sig att det gör jag inte. 

Jag skulle vilja säga ungefär såhär: Det är helt okej att bara leva på utan några stora drömmar och visioner, utan någon uttalad målmedvetenhet om att förverkliga det ena projektet eller det andra. Det som är viktigt är att leva på med en öppenhet och ärlighet visavi det som möter av glädje, sorg, svårigheter, förvecklingar, misslyckanden och nederlag. Det handlar om en strävan efter ärlighet och öppenhet inåt mot våra inre världar, om vad det innebär att vara människa, visavi livspartner, barn, närstående. Men också visavi samhället och framtiden. Då befinner man sig i den märkliga livsprocess som handlar om “att mogna”. Trots alla de svåra smärtpunkter som kan finnas är denna “mognandets livsprocess” poetisk, vacker, meningsskapande. Och i detta kan det råka hända saker eller födas idéer som ställer anspråk på ansvar och handling. Jag är också övertygad om att ju fler människor i världen som befinner sig i denna rörelse – “att mogna” – desto större är hoppet om en godartad framtid. 

Jag har formulerat detta som en sorts opposition gentemot en ganska tydlig underton i första delen av “Vårt enda liv”. Men samtidigt finns ytterligare ett skikt eller en ton som får mig att tro att Martin Hägglund skulle hålla med mig. 

.

10. Avslutning. 

När blogg Nr 115 skrevs i januari (2020), den första bloggen som inspirerades av Martin Hägglund, fanns det ännu inte på kartan att “Existentiell livssyn – kristen tro?” skulle finnas som tryckt bok i slutet på maj efter närmre 22 år som nätbok. Det var ett helt oväntat initiativ från det lilla förlaget Alternaliv. Det innebär att den yttre ramen för att ta upp en kritisk dialog visavi Martin Hägglunds ”Vårt enda liv” har blivit rejält annorlunda. 

Samtigt måste man konstatera att svenska är ett provinsiellt språk. Med en översättning till engelska skulle ”Existentiell livssyn – kristen tro?” i bästa fall kunna bidra till det internationella samtalet om våra mest angelägna existentiella livsfrågor från ett sekulärt, gudlöst perspektiv. Fel eller rätt, men jag är för min del djupt övertygad om att en breddning och fördjupning av detta existentiella samtal bortom olika former av traditionell religiositet blir allt mer angeläget för varje dag som går. Och då tänker jag globalt! Det är kul att tankeleka med detta högst osannolika framtidsscenario. Men å andra sidan – att ett litet okänt förlag skulle ta initiativet till en fysisk bok på svenska var totalt osannolikt i min föreställningsvärld för ett år sedan.

Jag måste erkänna att det var tufft att efterhand bli varse att första delen av ”Vårt enda liv” väckte så mycket frågor och kritik. Det har funnits ett tydligt motstånd mot att försöka bena upp och formulera mina problematiseringar och min kritik.

Men ett överraskande resultat av denna kritiska djupdykning är en växande känsla av att Martin Hägglund och jag sitter i samma båt. Det är en varm och famnande känsla! 

.

Slut!

.

.

Publicerat i andlighet, ateism, ateismfilosofi, existensvillkor, existentiell filosofi, existentiell tro, Filosofi, religionsfilosofi, sekularisering, sekulär andlighet, Tro-otro-icke-tro | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 120. Tema 2. Textsamtal med prästen Erik Stenberg-Roos utifrån boken Existentiell livssyn – kristen tro?.

Tema 2: Den existensreligiösa livssynen.

.

Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Textsamtalet utgår från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som genom ett oväntat initiativ förvandlades från nätbok till tryckt bok i slutet på maj 2020 (se fliken ”Bok2020”).

Detta textsamtal är mellan bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.

Varje avslutat tema i textsamtalet redovisas i en blogg. Blogg Nr 119 redovisar den första samtalsomgången under temat ”Traditionell kristen tro?”. Denna blogg innehåller de 7 inläggen under tema 2: ”Den existensreligiösa livssynen”. Samtalet utgår från Kapitel 1: Livssyn, språk och religiositet. Det första inlägget publicerades den 7 september och det sista den den 12 oktober. I detta nu, söndagen den 8 november, har det publicerats 4 inlägg under tema 3: ”Samvetets, hjärtats och sanningens röster” som utgår från Kapitel 2: ”Ansvar och flykt”. Man är förstås välkommen att följa detta direkt genom att gå med i Facebookgruppen ”Existemtiell livssyn . kristen tro? ….. diskussionsgrupp”.

Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat – och skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är ca 1 inlägg i veckan. Det innebär mellan 5 och 10 dagar mellan varje inlägg.

.

.

1.

Inlägg 1 (av 7 under tema 2). Erik Stenber-Roos.
Måndagen den 7 september 2020! 

Då börjar vi att diskutera det du skriver i boken.

Det första jag skulle vilja att du utvecklar är det du kallar för den ’Den existensreligiösa livssynen’. Du skriver bl.a. att ’Skillnaden i förhållande till den förhärskande kulturella bilden av religiositet är att en existensreligiös livssyn inte förutsätter existensen av en personlig Gud eller av andeväsen som kan gripa in i den personliga existensen’.

Om du utvecklar det en aning, så att även de i gruppen som till äventyrs inte läst boken hänger med, tycker jag det vore intressant.

Det jag skulle vilja höra om är hur du definierar begreppet ’religion’.

Jag som läst boken och som till och från karaktäriserat mej som ’kristen a-teist’, undrar också vad som egentligen skiljer dina uppfattningar från vad den kristna ateismen driver?

Jag undrar också varför du ’behöver’ kalla denna form av fundering kring tillvaron för ’existensreligiös’, varför kommer ordet ’religiös’ med överhuvudtaget?

Är det inte mycket enklare att bara kalla det du beskriver som ’existensreligiöst’  för fundering? Det finns många goda definitioner på ’religion’, allt mellan Pratt och Schleiermacher, men jag undrar varför du vill få med den typen av livsåskådning under det religiösa paraplyet, om du förstår vad jag menar. Är inte religion något annat?

.

2.

Inlägg 2 (av 7 under tema 2). Svar till Erik Stenber-Roos
av Carl Gustaf Olofsson.
Onsdagen den 9 september 2020! 

Tack Erik! Det känns både viktigt och spännande att du problematiserar mitt sätt att använda begreppet “religiös” i boken. Min vacklan kring användningen av detta begrepp är en historia för sig. Jag utgår från att du frågar utifrån det jag skriver i kapitel 1 “Livssyn, språk och religiositet. Om existentiell religiositet och de traditionella religiösa språkens växande oförmåga att ge ord åt de viktigaste sidorna av våra liv.”. Den som inte läst kan googla. Men köp ändå gärna boken.

De senaste tio åren har jag tvärsemot resonemangen i bokens första kapitel gett efter för det förhärskande språkbruket. Om man verkligen vill prata om våra djupaste livsfrågor så blir ordet “religiös” ett hinder i stället för en hjälp. Det innebär att jag lika länge – ca tio år – har ansett begreppet “religiös” som i det närmaste oanvändbart för att benämna den sekulära, existentiella livssyn jag försöker ringa in i boken. Men ….

Men jag är inte lika säker längre. Så din fråga kommer väldigt lägligt. Jag läser själv detta första bokkapitel som fick sitt bärande innehåll i början på 1990-talet med nya frågor. Om grundbetydelsen av “religiös” är att binda samman och en “religion” är en samhällelig struktur som på ett organiserat sätt stödjer oss som individer att försöka “binda samman” allt som finns i sinnevärlden, alla våra erfarenheter och allt som finns i våra tankar och känslor så blir vissa saker tydliga.

Såvitt jag kan förstå blir det då nödvändigt att skilja på “religiositet” där föreställningar om övernaturliga makter och krafter är en given del och en anna form av “religiositet” som är sekulär och “inomvärldslig”. Båda formerna av religiositet kan med större eller mindre djup hantera de existentiella livsfrågorna.

Utifrån detta perspektiv skulle man kunna säga att en religiös livshållning är en öppen fortlöpande strävan att binda samman sina personliga erfarenheter med alla kunskapsskärvor som korsat ens livsväg parat med en grundinställning av nyfikenhet och frågande. En religion är då en social struktur som på ett organiserat sätt stödjer utvecklingen och fördjupningen av en sådan livshållning.

Ja, detta är väldigt abstrakt och teoretiskt och kommer väldigt långt ifrån det förhärskande språkbruket. Erik, hur benämner du den kristna a-teism som du själv är befryntad med? Är den “religiös” i din språkvärld?

Skulle det offentliga samtalet om våra djupaste livsangelägenheter fördjupas om det var självklart att skilja på “övernaturlig religiositet” och “ateistisk religiositet”? Det är en spännande tillfällighet att podden G-ordets intervju med mig som publicerades den 26 augusti har fått rubriken “Ateistisk religiositet?”. G-ordet har satt rubriken. Men dom hade den goda smaken att sätta ett frågetecken efter.

Är det en given innebörd av “religiös” att det handlar om att binda samman sina erfarenheter och sin kunskap med en övernaturlig verklighet? Och då ofta också binda samman det med vad som formuleras i “heliga skrifter”? I så fall är det fel och missvisande att använda begreppet “religiositet” som jag gör i Kapitel 1. Att däremot lägga begreppet “religiös” på hyllan för att det försvårar samtalet och skapar förvirring är en annan sak. Jag gissar att din kritik främst handlar om att det av denna anledning nog är klokt att inte använda begreppet “religiös”. Mycket talar för att du har rätt. Men jag märker att jag hoppas du har fel. Så jag läser idag om kapitel 1 som en lite fräck utmaning av det gängsespråkbruket.

Är alla starka upplevelser av förundran, omsorg, vördnad och ödmjukhet inför livets väv och vår märkliga stund av personligt reflekterande medvetande “religiösa”? Om svaret är “ja” vad menar man då med “religiös”? Om svaret är “nej” vad menar man då med “religiös”?

Vad tycker du Erik? Och vad tycker ni som följer textsamtalet.

PS. Erik, du får gärna berätta hur Schleiermacher och Pratt ringar in eller använder orden ”religiös” och ”religion”. DS.

.

3.

nlägg 3 (av 7 under tema 2). Svar till Carl Gustaf Olofsson
av Erik Stenber-Roos.
Tisdagen den 15 september 2020! 

Tack Carl Gustaf för vad jag uppfattar som ärliga och för mej tydliga resonemang. Jag vill inte vara kritisk, men jag vill undersöka och testa! Faktiskt både mina egna ståndpunkter (jag har ju en tendens att ändra mej när menar att jag får bättre argument), men också dina åsikter.

I detta inlägg tänkte jag fundera och resonera kring dina frågor, men göra det utifrån ett par olika religionsdefinitioner.

Schleiermacher definierar religion ungefär som ’känslan av ett absolut beroende’. Jag skulle tro att det räknas in bland dom substantiella definitionerna. Den stora fördelen med den definitionen är för mej, att den faktiskt är helt a-intellektuell. Det passar bra för mej, inte för att jag tycker att religion måste vara a-intellektuell, utan för att jag hittills inte har hittat ett enda argument för någon slags sanningshalt när det gäller själva substansen i en tro/religion. Men ändå tror jag…? Jag är en del av det hela, jag kan bara uttrycka det med dom orden, jag känner mej helt beroende av, men jag kan inte intellektuellt argumentera för det. Jag deltar i riterna, jag njuter av mystiken, jag fascineras av liknelserna, jag läser om och om igen myterna  i Gamla Testamentet och tycker det ger mej enormt mycket. Jag är helt enkelt extremt ’religiös’.

Pratts definition är väl lite torrare, lite mer utifrån, men den lyder ’En allvarlig och social inställning (attityd) hos individer eller grupper gentemot den makt eller de makter som de anser ha den yttersta kontrollen över deras intressen och öden’. Han var ju sociolog, jag har aldrig känt igen mej speciellt väl i den. En makt som skulle ha yttersta kontrollen över mina intressen och öden känns ganska långt bort.

Den kristna ateismen skulle jag vilja karaktärisera som ’religiös’. Personligen känner jag mej väl hemma med vad jag får och ser i Jesusgestalten i Nya Testamentet. Däremot känner jag mej inte hemma med ett ev. Metafysiskt väsen, som t.ex. skulle ha både kropp och själ. Jag tror inte på det. För mej är gudsbegreppet mer av ett väsen, en kärlek. Om man nu ska resonera utifrån sociologiska termer känner jag mej fascinerad av Durkheims teorier om att när människor träffas blir summan större än de enskilda delarna. Det skulle på ett sätt kunna ge ett perspektiv på Gudsbegreppet. Men för mej är det nog såpass enkelt att det handlar om att Gud är kärlek, en tanke jag tycker har gott stöd i NT. Jesus pratar inte mycket om ’Gud’, han nämner ibland (ytterst sällan) min ’Fader i himlen’. Jag tycker oftare han pratar om riket, eller framför allt ’Guds rike’, vilket han rent geografiskt placerar inne i människor.

Så för mej bär jag på känslan av ett absolut beroende, men känslan ger mej också en trygghet.

Jag tror man ska skilja på olika sorters religiositet och olika religionsdefinitioner. OM nu ateistisk religiositet innebär det jag skissat på ovan, då är jag en mycket religiös ateist. Men jag har den här ’luckan’ att jag inte vet, samt att jag märkligt nog litar till den här kärleken, alt. Gudsriket, inne i t.o.m. mej.

Men hur står du själv när det gälle frågorna om ett eventuellt väsen som existerar utanför människorna? Tror du på det? Och den kanske bättre frågan, bedömer du att det är vad människor tror på som karakteriserar sej som religiösa?

Ser fram mot fortsatt samtal och reflexion!

.

4.

Inlägg 4 (av 7 under tema 2). Svar till Erik Stenber-Roos
av Carl Gustaf Olofsson.
Tisdagen den 22 september 2020! 

Tack Erik för ditt intressanta svar. Jag börjar med att rakt av svara på din avslutande fråga om jag också tror på någon form av “väsen som existerar utanför människorna”. Mitt enkla svar är nej!

Utifrån detta måste jag problematisera din enkla och vackra tanke om att Gud är kärlek. Du skriver att du inte tror på en makt som har den yttersta kontrollen över våra intressen och öden. Och där är vi överens. Den tanken är främmande även för mig.

Nu till det problematiska. Du skriver att för dig “är gudsbegreppet mer av ett väsen, en kärlek“. Några rader längre ner skriver du “Men för mej är det nog såpass enkelt att det handlar om att Gud är kärlek, en tanke jag tycker har gott stöd i NT”.

Vi är lika i att vi tror att kärlek och omsorg är substantiella kvaliteter som kan ta form i mänskligt liv. Men jag anar en stor skillnad i våra sätt att förklara och förstå detta.

Om jag förstår dig rätt så menar du att kärlek är en kvalitet som genomströmmar hela tillvaron. Och att denna kvalitet existerar utanför och oberoende av människan. Du kallar denna kvalitet “Gud”. Det finns teologer, t.ex. Anders Nygren (1890 – 1978), som utifrån denna syn menar att människan bara kan bli älskande genom att öppna sig för Gud och låta “Guds kärlek” genomströmma ens varelse. Människan är fallen och oförmögen att av egen kraft älska. Jag vill inte lägga denna syn på dig. Hur som helst så är denna tanke inte bara främmande för mig. Jag tycker genuint illa om den.

Hur ser du på denna tanke hos Anders Nygren?

Hur ser då jag på detta med möjligheten till kärlek, samarbete, omsorg i våra bristfälliga mänskliga liv?

Jag ser dessa kvaliteter som ‘frontlinjen’ i en lång evolutionär process. De börjar sakta att utvecklas när människan börjar bli medveten om sin dödlighet, om tiden med dåtid och framtid, medveten om sin utsatthet vad gäller naturens nycker, sjukdom, olyckshändelser, lidande och möjligheten att svikas och svika. Denna långsamma evolutionära process är till en liten del biologisk men kanske framför allt kulturell (kulturell evolution är ett modernt begrepp – se t.ex Patrik Lindenfors, 2019).

Denna process handlar om personlig mognad och existentiell fördjupning. I detta perspektiv finns det ingen  fristående och av människan oberoende kärlek som förutsättning. Från mitt perspektiv är det en helt och hållet inomvärldslig och män sklig process. Men dock ytterligt märklig och fantastisk!! Att denna process går för långsamt kan bli grunden för att den moderna civilisationen lyckas underminera våra livsbetingelser. (Anm. Dessa tankar utvecklas mera ordentligt i bokens kapitel 4: “Skrift, ande och kultur” – En evolutionär syn på förnuftets och kärlekens människotillblivelse och kulturens centrala betydelse i denna tillblivelseprocess. Kan googlas – men köp gärna boken!)

Här en fråga till dig Erik: Skulle de människor som bejakar denna process av mognad och existentiell fördjupning, som bejakar utvecklingen av medkänsla, samarbete, omsorg, ansvar för det gemensamma i någon rimlig mening kunna karakteriseras som “religiösa” från ditt perspektiv? Och då även om man, som jag, är “helaeist” som tar avstånd från allt tal om Gud och högre väsen och övernaturliga krafter.

Nu en liten vända till det bibliska. Först vill jag säga att jag känner sympati för ditt förhållande till den bibliska berättelsevärlden. Jag bär med mig skärvor från denna värld som varit viktiga för mig. Men jag har sett det som en helt mänsklig värld och jag har då helt sonika tänkt bort “Gud” som en talande och handlande kraft. Jag anar att du förhåller dig på ett liknande sätt. Rätta mig om jag har fel!

Nu till Nya Testamentet, Jesus och kärleken. Du skriver “…. Gud är kärlek, en tanke jag tycker har gott stöd i NT”. Jag säger hm ….! Hur ser du på Jesu förkunnelse om om Gehenna, dom och straff, gråt och tandagnisslan, att hugga av den gren som inte bär frukt och kasta den på elden, att de som inte är med mig är emot mig, kvarnsten om halsen, att för den stad som inte tar emot “budskapet” ska det bli värre på domens dag än för Sodom och Gomorra. Detta är enligt min mening helt på tvärs mot ett inkluderande kärleksbudskap. För mig är människan Jesus komplicerad och motsägelsefull – och jag måste protestera rejält mot delar av hans förkunnelse och handlingar. En hel del är rakt på tvären mot min livssyn och moral!

För mig är det märkliga och storslagna med Jesus, denna ofullkomliga människa, att de älskande och gränsöverskridande sidorna i hans handlingar och förkunnelse förmådde bidra till födelsen av Kristusikonen, föreställningen om den fullt ut älskande, rättrådiga, modiga människan. I den bibliska berättelsevärlden föddes denna ikon, denna föreställning, tredje dagen efter Jesu fruktansvärda död. Detta är för mig passionsdramat i ett nötskal. En ofullkomlig och rejält bristfällig människa bidrog verksamt till att Kristusikonen föddes och fick en märklig kulturell kraft.

Jag har sedan mer än tio år lagt ner alla anspråk på etiketten “kristen” för denna renodlade ateistiska tolkning av passionsdramat. Det är en förändring sedan jag skrev “Existentiell livssyn – kristen tro?”.

Vad säger du Erik? Kan denna syn placeras inom etiketten “kristen” respektive etiketten “religiös” i din tankevärld? Det är intressant med vad som är rimliga och möjliga etiketter. Men det är inte viktigt. Så du kommer inte att trampa på några ömma tår hur du än svarar. Men jag är genuint nyfiken på ditt svar!

Ursäkta längden på mitt svar!

.

5.

Inlägg 5 (av 7 under tema 2). Svar till Carl Gustaf Olofss
av Erik Stenber-Roos.
Tisdagen den 29 september 2020! 

Tack för gott svar. Jag börjar med att fundera lite grann kring dina tankar kring vad Anders Nygren får ge uttryck för i ditt svar.

Ja, jag tror att alla människor har möjlighet att lära sej älska. Däremot tror jag inte att alla människor föds med möjligheten att älska. Det finns många människor som börjar livet så störda vad gäller tillit och möjlighet till anknytning, att dom helt enkelt inte kan älska.

Lögstrup sa väl vid något tillfälle att människan kan liknas vid en skål. Man föds tom, så blir man -utan att man kan ta ansvar för det- fylld med vad omvärlden lägger i skålen. Men någonstans händer det något, då kan man förstå omvärlden och man kan välja själv vad man vill ha i sitt liv. Och då blir man också ansvarig för sina egna handlingar och sitt eget liv.

Men jag tror faktiskt att det går för alla. Sedan kan man kalla det där med kärlek för vad som helst, vi i kyrkan kallar det för Gud, men det betyder ju inte att alla måste gör det. Men jag menar faktiskt att en människa som enbart möts med hat får antagligen väldigt svårt att börja älska. Sen tror jag inte att det är vanligt med finare och mer älskande människor bland oss som kallar oss kristna eller religiösa. Till slut handlar det om vilket ansvar man vill ta för sitt liv. Alla kan lära sej älska. (Jag tror t.ex. att det är vad liknelsen om Talenterna vill lära oss)

När du kommer in på Nya Testamentet blir det mycket riktigt intressant. Det skulle egentligen krävas minst en C-uppsats på varje del, men jag gör en något snabb (men ändå) genomgång.

Om Jesu s.k. Domsförkunnelse är det flera saker att säga. Men uttrycket Gehenna, som faktiskt inte står med i den senaste översättningen, är väl en soptipp utanför Jerusalem?

När det gäller domen tror jag som Luther, Gud har dömt världen och förklarat människan för skyldig, därmed är hon (människan) rättfärdig.

Jag betraktar också straffen som inomvärdsliga, eftersom jag tror att det är enormt viktigt att se i vilket sammanhang berättelser eller förkunnelser är sagda.

Vad händer om man läser texter ungefär som t.ex. ’’med sorg i hjärtat sa Jesus, med svag röst: tyvärr kommer situationen där rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.” Alltså ett konstaterande. Det är inget Jesus vill, men han konstaterar att det helt enkelt kommer att bli så för vissa människor.

Ungefär som den berömda s.k. ’Matteuseffekten’, förr hette det ’Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.’ Det är fruktansvärt. Men det är livets grymma villkor. Ingen förkunnelse, ingen undervisning, men ett tragiskt konstaterande.

Jag jobbade med en briljant duktig förskolepedagog, som menade att hon redan när barn var i fyra-femårs åldern kunde hon se vilka  som riskerade att få ett hårt liv. Eller leva utan kärlek, samt att bli fråntagen det man redan har i form av tillit och möjlighet till anknytning.

Jag ser kort sagt på så gott som allt i Bibeln som har förkunnelsekaraktär, samt narrativen, dvs liknelser, myter, allegorier, alla dessa behandlar något som händer hitom döden. Jag skulle vilja gå så långt som att säga, att vad som händer efter döden, är så gott som ointressant. Jag kan inte göra något åt det, och jag skulle faktiskt inte ändra mitt liv speciellt mycket (tror jag) om jag fick veta vad som händer efter döden.

Avslutningsvis skulle jag vilja fundera litegrann på dina tankar om etiketter som kristen, religös osv.

Dom mest religiösa människor jag känner till är två kategorier: Det ena är dom som varenda dag ägnar sej åt att leva i, fascineras av, njuta av, fundera över religion och religiösa frågor. Den andra gruppen religiösa menar jag dom vara som inte gör stort annat än att ägna sina liv åt att försöka hitta fel och brister, hata enskilda företrädare eller konstant prata illa om någon/några personer inom religionen. Men religionen präglar ändå allt man säger och gör.

Religion berör väldigt mycket. För mej blir det så att den som vill kalla sej för kristen eller religiös, ska få göra det. Vem är jag att döma om vem som är kristen?

Mycket mer kan sägas om allting, särskilt om tolkningen av bibelns berättelser. Kanske skulle jag ha gått in lite djupare på var och en av dom, men då skulle denna min replik bli enormt mycket längre. Så vad säger du nu? Är vi i viss mån klara med just detta tema? Ska vi gå över till ’Flyktens hållning’?

.

6.

Inlägg 6 (av 7 under tema 2). Svar till Erik Stenber-Roos
av Carl Gustaf Olofsson.
Onsdagen den 7 oktober 2020! 

Erik, egentligen var det ju meningen att du skulle avsluta Tema 2 med ditt senaste inlägg, dvs inlägg 5. Men jag blev så ställd av din avslutande uppdelning av “religiösa av två slag” som gäller ‘de mest religiösa människor du känner till’. Dina båda kategorier går rejält vid sidan om det vi diskuterat. T.ex. om det är rimligt eller orimligt att tala om en ‘sekulär’ eller ‘existentiell religiositet’ som på ett tydligt sätt är helt oberoende av föreställningar om en övernaturlig eller transcendent verklighet utanför och oberoende av människan. Jag undrade först om det ‘felsökande, hatande slaget’ av religiösa var en nidbild av tuffa ateistiska religionskritiker. Jag har förstått att det var en grov feltolkning. Men du får gärna förtydliga vad du menar.

I “Illusionen om Gud” (s.39. svenska pocketutgåvan, 2010) skriver ateisten Richard Dawkins att i einsteinsk bemärkelse är även han religiös. Sedan skriver han att han ändå inte vill använda ordet “religiös” för den upplevelse av respekt, ödmjukhet och förundran visavi kosmos som Einstein kallar en religiös känsla. Detta eftersom “religiös” i det gängse språkbruket är så hårt knutet till att bära upp föreställningar om någon form av övernaturlig verklighet.

Om man nu ställer sig på Einsteins sida – hur placerar du hans “kosmiska religiositet” i dina två kategorier. I bokens kapitel 1 pläderar jag för det relevanta att tala om “existentiell religiositet” som kan karakteriseras som en utvidgad ‘einsteinsk religiositet’. Men som jag skrev i Inlägg 2 så är jag rejält kluven idag kring det kloka i att använda begreppet “religiös” på det sekulära sätt som jag gör i kapitel 1. Men vad ska man kalla den livstolkning och det förhållningssätt till livet som beskrivs där. Oavsett vad man kallar det gäller det något viktigt.

Och i vilken kategori placerar du Ulf Ekman, före detta Livets Ordprofet, numera katolik? Eller Kristi Brud, Åsa Waldau, i Knutbyförsamlingen?

Kanske är gränsdragningar mellan “religiös” och “icke-religiös” ointressant. Däremot är det från mitt perspektiv intressant – och viktigt – att försöka skärskåda olika livstolkningar och ideologier, såväl sekulära och ateistiska som vad vi konventionellt kallar “religiösa” utifrån frågan om i vilken mån de stödjer personlig mognad, stödjer utvecklingen av integritet, kritiskt tänkande, civilkurage och modet att stå på egna ben i svåra val- och krissituationer. Eventuellt har dina “två slag av religiösa människor” med detta att göra. Eller är fromhet och “religiösa frågor” utanför denna problematik från din horisont?

Erik, svara och kommentera det du finner motiverat. Viktigast för mig med detta inlägg var att dela med mig av den osäkerhet som uppstod av slutet av ditt inlägg. Och om vi båda är nöjda så avslutar du Tema 2 med ditt kommande svar som blir Inlägg 7.

.

7.

Inlägg 7 (av 7 under tema 2). Svar till Carl Gustaf Olofss
av Erik Stenber-Roos.
Måndagen den 12 oktober 2020! 

Jag uttryckte mej otydligt, minst sagt. Det jag försökte få sagt var följande, när jag resonerade kring temat att vara ’religiös’.

Jag skrev nog ’dom mest religiösa människor’, men det framgick nog för dåligt vad jag menade med det.

Jag tycker mej ha sett att det finns två sätt att låta religionen styra hela sitt liv. (Det finns många däremellan, med mindre fanatism, som jag nog uppskattar mer).

Ett positivt och ett negativt.

Det positiva sättet att vara hängiven religion på, tycker jag leder till att människor visar mera omsorg, mer uppmuntrande till att söka och fundera, mer diskussioner, mer upptäckarlusta osv. All vi som karaktäriserar oss som mycket religiösa anser nog att vi hör hemma där.

Det finns många ateister som jag menar vara mycket religiösa i meningen att dom ägnar en stor del av livet åt religion. Många ateister tycker om resonemang, diskussioner och ser med glädje att vända och vrida på frågor osv.

Men det är tyvärr inte det enda sättet. Det finns människor som låter religionen styra sitt liv, men där det bara leder till hat och förakt, eller i värsta fall ren och skär förnedring av sej själv och andra.

Jag vill egentligen inte försöka ge exempel på något av fallen, eftersom det är ganska känsligt, men jag försöker mej på det ändå. Jag menar att när religionen fungerar bra, är det väldigt bra: jag har sett hur människor blivit fullständigt förändrade av religion. Kristna människor har slutat och förblivit fria från alkohol och droger, muslimer har upplåtit sina moskéer till kristna för att fira gudstjänster i, sikher har låtit andra troende professorer predika i sina tempel för att försöka lära sej vad människor med andra infallsvinklar tycker osv. Men det är tyvärr inte alltid så. Jag har sett motsatsen också.

Knutbygemenskapen ville låta religionen styra livet för alla människor. Det gjorde den också, men där ledde det faktiskt till nedbrytning och i allra värsta fall faktiskt ett mord. Jag vet många som blivit fullständigt knäckta av Livets ord, jag har sett människor ’förvildas’ (’radikaliseras’) av feltolkad islam, jag har sett buddhistmunkar spela fattiga och lurat av enkla människor sina sista slantarna, för att sedan åka utomlands och bo flott på lyxhotell.

Som varande religiös skulle jag verkligen vilja säga att en människa hängiven åt religion, oavsett om och vad hon tror, blir mer kärleksfull, mer öppen, mer varm, mer innerlig, mer glad osv, men det är tyvärr inte alltid sant.

Religion kan leda till mycket kärlek och gemenskap. I min ungdom bodde jag i Latinamerika och fick se det fullständigt fantastiska arbete som de s.k. Befrielseteologerna i Latinamerikas djungler gjorde. Jag tror aldrig jag har mött så kärleksfulla människor. Hade inte omständigheterna varit som dom var, hade jag mycket väl kunnat flytta ut i djungeln, bli katolik och leva mitt liv i dom gemenskaper jag fick se.

Men det är inte alltid så. Hängivna religiösa har i alla tider även startat krig, fysiskt men också mentalt. Men det finns också menar jag, ateister som ägnar sej åt att hata, där faktiskt religionen styr hela deras liv, av någon orsak. Då menar jag absolut inte Dawkins eller t.ex. Sam Harris. Att ifrågasätta menar inte jag vara att hata.

Men om t.ex. googlar ’Svenska kyrkan’ får man upp ett erbjudande om att gå ur kyrkan för en billig peng. Någon lurar människor att man betalar skatt till Svenska kyrkan och sedan tar man betalt för att gå ur Svenska kyrkan (htps://kyrkoskatten.se/kontakt/) Jag har kompisar som har tagit kontakt med dom, kompisarna har sedan lagt ut svaren på fb, svar så fulla av hat att jag har svårt för att tro det. Men dom viger sitt liv åt religion, som bara leder till att dom hatar. Och jag skulle tro att dom karaktäriserar sej som ateister.

När det gäller etiketten ’att vara religiös’, menar jag att den passar bäst på människor som ger sej hän åt religion. Men som jag iaf försökt skissa på, betyder inte det att man blir en mer positiv och välvillig människa, oavsett vad man faktiskt tror.

Oavsett vad någon menar att religionen säger, måste jag själv välja och sedan stå för mina handlingar.

Hoppas det blev lite tydligare nu.


Slut på tema 2.

.

Fortsättning följer!

Tema 3 påbörjades lördagen den 17 oktober. När det hunnit bli den 9 november har 4 inlägg publicerats. Rubriken, bestämd av Erik Stenberg-Roos, är: ”Samvetets, hjärtats och sanningens röster”. Temat har sin utgångspunkt i kapitel 2, ”Ansvar och flykt” i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro”. Bokkapitlet finns på internet. Men köp gärna boken. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. nätbokhandlar. Den finns också på Dillbergs bokhandel i Kalmar till ett bra pris. Boken finns även på ett antal bibliotek. Om du frågar efter den på ditt lokala bibliotek finns det goda chanser att dom tar hem den. Vill du följa textsamtalet efterhand som inläggen publiceras så är du välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp”.

Bloggsammanställningar:
Nr 119. Tema 1: Traditionell kristen tro?

Presentation.

Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012.

Erik Stenberg-Roos.

Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han är för tillfället hemförlovad från sin tjänst i Thailand på grund av covidpandemin. Erik Stenberg-Roos började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999.

Erik var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst.

Carl Gustaf Olofsson

Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till de existentiella livsfrågorna. Ett huvudtema är spänningen mellan det gudlösa och det traditionellt kristna.

Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig ibland ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.

.

Publicerat i andlighet, religionsfilosofi, sekulär andlighet | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 119. Tema 1. Textsamtal med prästen Erik Stenberg-Roos. Utifrån boken Existentiell livssyn – kristen tro?.

.

Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Textsamtalet utgår från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som genom ett oväntat initiativ förvandlades från nätbok till tryckt bok i slutet på maj 2020 (se fliken ”Bok2020”). Detta första textsamtal är mellan bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.

Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat – och skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är ca 1 inlägg i veckan. Det innebär mellan 5 och 10 dagar mellan varje inlägg. När det hunnit bli den 21 oktober har totalt 15 inlägg skrivits. 7 stycken under tema 1: ”Traditionell kristen tro”, 7 inlägg under rubriken ”Den existensreligiösa livssynen” och i dagsläget är tema 3 just påbörjat. Rubrik: ”Samvetets, hjärtats och sanningens röster”.

Det har i samråd bestämts att testa att redovisa tankeutbytet under varje tema i en blogg. Denna blogg är den första. Den redovisar de 7 inläggen under Tema 1: ”Traditionell kristen tro??”. Inlägg 1 kom på plats den 26 juli och inlägg 7, som avslutade temat, publicerades den 27 augusti. Om båda känner sig nöjda med denna form av sammanställning så blir det en blogg för varje avslutat tema.

.

.

Tema 1: Traditionell kristen tro??
Textsamtal utifrån boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”

.

1.

Inlägg 1 (av 7 under tema 1). Erik Stenber-Roos.
Söndagen den 26 juli! 

Hej alla i gruppen. Carl Gustaf och jag har pratat om att försöka diskutera delar av boken på ett så respektfullt sätt som möjligt. Jag tycker det låter intressant.

Jag läste boken med stor behållning. Jag karaktäriserar mej själv som personligt kristen och jag tänkte att vi kan väl se var vi landar om vi börjar.

Jag är inte så intresserad av debatt, jag tror inte på det vad gäller religionsdiskussioner. Jag tycker det är intressant att höra andra människors uppfattningar.

Det första jag skulle vilja höra är vad ni andra tycker om begreppet ’traditionell kristen tro’. I min ungdom tyckte jag det kändes tryggt och bra. När jag sedan lämnade min tro i sena tonåren var det vad jag gjorde uppror mot. Jag gjorde någon slags comeback i tron runt 25 och tyckte då att en ’traditionell tro’ var vad jag kom tillbaka till. Men sedan började jag mer och mer göra uppror mot den. Till slut bestämde jag mej för att inte lita till den alls. Numera tror jag inte ens att den finns.

Hur ser du Carl Gustaf Olofsson på detta? Finns det någon traditionell kristen tro? Hur ser den ut i så fall?

.

2.

Inlägg 2 (av 7 under tema 1). Svar till Erik Stenber-Roos
av Carl Gustaf Olofsson.
Torsdagen den 30 juli! 

Erik, det är verkligen en viktig och svår fråga du ställer. Inte minst mot bakgrund av din egen tydliga markering av att du inte längre tror att det går eller är meningsfullt att försöka ringa in något specifikt som “traditionell kristen tro”. Med den markeringen så är vi redan bortom de möjliga schablonsvaren.

I den evangelikala världen – och i största delen av de övriga frikyrkorna – skulle man direkt sätta ner foten och bestämt hävda att en självklar grund för en “traditionell kristen tro” är tron på en personligt handlande gud, Jesu kroppsliga uppståndelse och ett liv efter döden med dom, himmel och straff. Största delen av katolska kyrkan och sannolikt den största delen av Svenska kyrkans präster skulle hålla med.Många skulle säga att de apostoliska och nicenska trosbekännelerna sammanfattar “traditionell kristen tro”.

Du är numera avvisande till att försöka definiera en “traditionell kristen tro”. Jag gissar att de konventionella föreställningar jag tagit upp är alltför schablonmässiga för dig. Det är dom även för mig! Avgörande för min del är att ovanstående inte förmår skilja mellan en “tro” som har kraft att öppna och fördjupar våra liv och en “tro” som begränsar, stänger inne och förstummar. De former av “tro” som krymper och stänger inne våra liv, som försvårar utvecklingen av ett öppet och levande förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster är från mitt existentiella perspektiv alltid en form av otro oavsett ramverket av fromma ord.
Vad får dig att avvisa försöken att definiera “traditionell kristen tro”? Är det något liknande?

Man kan gå ett steg vidare utifrån detta existentiella och “funktionella” perspektiv. Då kan vi pröva tanken att en “traditionell kristen tro” är kittet i en gemenskap som bär upp en väv av bibliska berättelser och riter som stödjer utvecklingen av personlig mognad, integritet, modet att stå på egna ben när det uppstår konflikter och vi hamnar i smärtsamma valsituationer; som stödjer en utvecklingen av vår förmåga att följa samvetets, hjärtats och sanningen röster, som hjälper oss att stå kvar i en tro på livets godartade möjligheter när vi drabbas av svåra händelser.

Man väljer utan minsta dåligt samvete bort inslag i de bibliska texterna som motverkar denna strävan. Här blir det uppenbart att många av de sammanhang som med emfas gör anspråk på att man står för en “traditionell kristen tro” inte gör det.

När kristendomstolkning och karismatiska ledare aktivt bidrar till att underminera “samvetets, hjärtats och sanningens röster” så är det i detta perspektiv destruktivt och en form av otro. Detta oavsett hur from klädedräkten än är. De samfund, präster och pastorer som medvetna sätter stödet för personlig växt, mognad och existentiell fördjupning FÖRE alla föreställningar om en personlig gud och ett liv bortom döden kommer då närmast en “traditionell kristen tro”. Detta även om de skulle vara ateistiskt kristna!

Det är en så spännande fråga du tar upp att jag har svårt för att sluta. Jag hänvisar den otåligt nyfikne till kapitel 6 i “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Jag gör där ett försök att bena upp begreppet tro och visa på ett existentiellt perspektiv, “existentiell tro”, som ger ett radikalt annorlunda perspektiv på innebörden i “traditionell kristen tro” visavi det jag summerade inledningsvis ovan.

Men nu avslutar jag med en fråga. Erik, hur tänker du kring kring innebörden i “traditionell kristen tro” utifrån det funktionella och existentiella perspektiv jag antytt? Gäller ditt uppror och avvisande även detta sätt att försöka ringa in “traditionell kristen tro”?

.

3.

Inlägg 3 (av 7 under tema 1). Svar till Carl Gustaf Olofsson
av Erik Stenber-Roos.
Onsdagen den 5 augusti! 

Tack CG för ett intressant och givande inlägg. Jag funderar mycket på just denna term, ‘traditionell kristen tro’, alt ‘klassisk kristen tro’, detta kan lätt bli ett väldigt lång inlägg. 

Om jag börjar resonera kring t.ex. ‘funktionalitet’ och ‘klassisk kristen tro’, tror jag att många människor anser sig leva i den typen av tro. Jag möter ofta utsagor av typen ‘jag tror på detta och detta, det fungerar för mej, jag är glad i min tro’. Jag tycker inte det är så svårt att hitta intellektuella invändningar mot sådana resonemang, men jag måste faktiskt medge att för många människor håller det. 

Vad gäller det existentiella perspektivet blir min tanke likadan där för människor som näst intill krampaktigt håller sej till sitt uttryck ‘klassisk kristen tro’, nämligen att det fungerar säkert för dom. Jag menar dock att man måste ha stora skygglappar för att klara av ett sådant uttryck och ett sådant liv, men jag upplever att många människor anser att det fungerar. 

Min invändning blir ungefär att när samvetet eller hjärtat (för att använda dina uttryck) ifrågasätter något, innebär det tyvärr för många människor som menar sej vara klassiskt kristna, att dom inte tänker själva. I stället frågar man en förebild, alternativt vänder sej till ett på förhand givet svar, för att klara av en ny situation. På något för mej märkligt sätt blir kristen tro att sikta på en livsstil, att inneha ett facit eller dylikt.  Jag kan inte se livet på det sättet. Det är helt enkelt för svårt att leva tycker jag. 

Ska man dra det vidare kan man resonera kring olika typer av etiska hållningssätt. Är det en kristen tanke att konsekvent använda sej av regeletiska resonemang? Jag tycker inte det. Jag lutar mer åt en situationsetisk hållning. 

Som exempel på vad som skulle rymmas i ‘klassisk kristen tro’ nämner du ‘en personligt handlande gud, Jesu kroppsliga uppståndelse och ett liv efter döden med dom, himmel och straff’.  Det är nog vad man skulle säga idag, men dom uppfattningarna är ganska nya? Att gud skulle vara personligt handlande är svårt. Naturligtvis tror jag som alla andra att bön/meditation ger mej frid alt. kraft att leva mitt liv och fatta klokare beslut, än om jag inte skulle bett/mediterat. Jag skulle nog vilja blanda in någon slags Guds röst i det hela. Men att jag, med mina böner e.d., skulle få en Gud att agera som jag tycker är lämpligt, är mej fjärran att tro. 

Jesu kroppsliga uppståndelse…? Ja, kanske det. Men frågorna blir många, även för den bokstavstrogne. Den sargade kroppen, svårt misshandlad, fick den plötsligt liv igen? Och var frisk och stark, i stånd till långa promenader? Såren fanns ju kvar, iaf enligt en berättartradition, men hur slutade dom blöda? Och hur stora var dom ursprungliga blodförlusterna? Jag måste landa i att jag inte vet. Ibland tror jag på den kroppsliga uppståndelsen, ibland tänker jag att att det är sätt att markera anti-gnosticism.

Livet efter döden är det som för mej är det svåraste. Jag har nog alla trendiga åsikter man kan ha. Jag tror att kvinnor ska få verka i ämbetet, jag tror att barn ska få döpas, jag tror att omgifta ska kunna få verka som präster, jag tror att homosexuella ska få gifta sej osv. Men jag har enormt svårt att tro på ett liv efter döden? Det kanske finns, men är det en viktig fråga? Skulle du eller jag leva våra liv på ett annat sätt om vi blev helt säkra i denna fråga? Jag tror att domen är varje dag och jag tror att Guds rike finns inom oss var och en, dvs precis som Jesus faktiskt säger (Luk 17)

Nu blev det långt här, jag avslutar med en kort reflektion kring ett uttryck du använder, ‘ateistiskt kristna’. Jag läste en del litteratur av dessa förespråkare. Jag tyckte det var mycket givande. Jag studerade en hel del för Henry Cöster, jag läste med förtjusning Ernst Bloch. 

Om jag uppfattade dem rätt, skulle nog båda mena att det liv vi lever här och nu, är det enda liv vi har/får. Vi måste helt enkelt göra något vackert av det.

Ser fram mot att höra dina reflektioner!

.

4.

Inlägg 4 (av 7 under tema 1). Svar till Erik Stenber-Roos
av Carl Gustaf Olofsson.
Onsdagen den 12 augusti! 

Tack Erik. Du berör flera viktiga och intressanta frågor. Du börjar med att fundera kring ‘funktionalitet’ och traditionell kristen tro. Du skriver att du ofta möter utsagor typ ‘ jag tror på detta och detta’ och att ‘det fungerar för mig’. När du sedan accepterande skriver att även om du har invändningar mot den sortens resonemang så måste du “faktiskt medge att för många håller det”.

Här är det något som skaver rejält för mig. “Det fungerar för mig”! Det kan sägas av en ganska konventionell aktiv i Svenska kyrkan. Men det kan också sägas av en person från Livets Ord, Pingströrelsen, Mormonerna eller Jehovas Vittne! Var går gränsen för att i respekt böja på huvudet och konstatera att det ‘håller för dom’? Vad är vidsynthet och tolerans och vad är eventuellt ett svek?

Du berör själv detta “skav”. Du skriver att du har svårt för en kristen hållning där man “inte tänker själva”. Man överlåter frågorna om rätt och fel till Bibeln eller kristna auktoriteter. Då blir, som du skriver, kristen tro “att sikta på en livsstil, inneha ett facit”.

Även om folk “mår bra” i denna hållning så kommer jag inte förbi att jag tycker att det är tragiskt. Det är att reducera livet och missa mycket av den rikedom och de utmaningar det innebär att vara människa. Om man sedan försöker få andra människor att underordna sig denna insnävning av tro, tankar, värderingar och känslor så blir denna hållning direkt destruktiv.

Detta väcker svåra frågor! Finns det en gräns där du – och jag – har ett moraliskt ansvar för att ta ett seriöst prövande samtal om trons innehåll. Stödjer personens “tro” och hennes “trosgemenskap” henne att utveckla ett allt mer lyhört förhållande till ‘samvetets, hjärtats och sanningens röster’. Eller fungerar det tvärtom? För mig är det stora problemet att de grundläggande “kristna trosformuleringarna” kan användas på två diamentralt olika och motsatta sätt. Ett sätt som stödjer personlig mognad och ett som tvärtom hindrar detta. Som jag ser det borde det vara en moralisk plikt för såväl teologi och kyrkliga ämbetsbärare, som för seriöst reflekterande sekulära människor, att försöka förstå när en “tro” och en “trosgemenskap” försvårar eller förhindrar personlig mognad.

Alla ideologier, religiösa eller sekulära, som fungerar på detta sätt för det personliga livet – är destruktiva! Mer eller mindre! Jag upptäckte podden “Exvangeliet” senhösten 2019. Det är två vakna intelligenta kvinnor som brutit upp från starka trosgemenskaper som driver den. Podden har genom sina fina intervjuer och samtal gett mig en fördjupad förståelse av denna problematik.

Så min fråga till dig Erik är hur du ser på ditt och mitt moraliska ansvar – och på teologins ansvar – att verkligen försöka förstå gränserna mellan “tro” som stödjer personlig växt och existentiell fördjupning och “tro” som förhindrar detta och till och med kan underminera och deformera den egna personen? Det innebär ju också att utifrån en grundkänsla av omsorg ta ganska svåra och smärtsamma konflikter ibland.

Intressant att läsa om din personliga syn – och dina bryderier – på frågan om “dom” och “ett liv efter döden” och om Jesu kroppsliga uppståndelse. Båda sakerna är onekligen knutna till frågan om innebörden i “traditionell kristen tro”. Men de frågor som väcks är så vittfamnande och intressanta att de borde behandlas under egna temarubriker i vårt textsamtal. Jag stannar här med att sammanfatta frågan i mitt inlägg.

Vilket ansvar har vi – du, jag, teologin, psykologin – att bli allt bättre på att känna igen tro på avvägar och att då också våga ta konflikter kring detta? Detta gäller förstås även om man ställer sig bakom de klassiska formuleringarna av “traditionell kristen tro”. Hur tänker du kring detta Erik?

.

5.

Inlägg 5 (av 7 under tema 1). Svar till Carl Gustaf Olofsson
av Erik Stenber-Roos.
Tisdagen den 18 augusti! 

Tack för detta mycket svåra inlägg CG! Det är onekligen en (?) viktig fråga du tar upp. Om jag skulle svarat för tjugo år sedan skulle jag definitivt sagt att man som teolog/psykolog/filosof, ja som medmänniska, har ett mycket stort ansvar för att inte bara svara när den situationen kommer, utan också aktivt agera i situationer man bedömer som vara på väg åt fel håll.

Jag levde själv efter den tanken. Jag skrev insändare i tidningar och jag försökte resonera med människor jag bedömde vara på väg åt fel håll i sina liv. För mej blev det att vara aktiv motståndare mot rörelser som Jehovas Vittnen, Livets Ord och vad jag då bedömde som en tilltagande konservativ utveckling inom Svenska Kyrkan. Jag försökte sedan också på internet, på sajter som Playahead, Helgon och framförallt Lunarstorm, att diskutera och stå för något som skulle befria människor. (Under tolv år hade jag faktiskt titeln ’Internetpräst’).

I dag är jag mycket tveksam till välsignelsen av detta. Jag tror inte jag berörde och puffade en enda människa åt vad jag bedömde vara ’rätt’ håll med alla mina inlägg. Dogmadiskussioner slutade så gott som alltid i debatter. Självklart kan man säga att det beror på att mitt språk och mina egna uppfattningar är för dåliga och ogenomtänkta, men jag känner inte till speciellt många människor som ändrat uppfattning efter att ha läst debatter om tro på internet eller i tidningar. Jag tycker att man kan säga något i stil med ’jag står för något annat, så här får du tag i mej’, men sedan är debatter så gott som meningslösa. (Det är också därför jag tycker att diskussioner och resonemang av den här typen vi bedriver är viktiga).

Vad jag däremot tror enormt mycket på är att erbjuda gemenskaper. Så gott som alla människor jag känner till som både kommer till och lämnar olika former av tro, gör det för att dom har sett något dom bedömer som attraktivt/skrämmande i en gemenskap. Allt mellan Knutby och JV, Svenska kyrkans konfirmander och katolska kyrkan i Sverige, attraherar eller skrämmer bort just pga sina egna medlemmar. Jag skulle nog kunna argumentera mot dålig tro, och särskilt på internet, men jag tror mer på att man erbjuder en god gemenskap, där människor under stöd och med omsorg, får växa som dom vill. (Jag kan tänka mej att man t.ex. annonserar och säger som Svenska kyrkan iaf diskuterade att göra i en församling jag en gång verkade, man skriver ’Se upp för Jehovas Vittnen, ta kontakt med församlingens präster’. )

Så min hållning är att försöka resonera, inte debattera, skämta (särskilt med fanatikerna) och också markera närvaro samt att sunda människor finns. Jag tror också mycket på att maila, det blir ett ärligare möte. Men jag vacklar i denna min hållning, det gör jag. Du nämner något som kallas ’Exvangeliet’. Jag känner inte till det, men jag tycker att det är viktigt att människor ska få tro som dom vill och att man ska få uttrycka detta. Ur det perspektivet tycks mej ’Exvangeliet’ fylla en funktion. Jag har också ett minne av att Humanisterna hade något liknande, en sida där f.d. troende kunde utbyta erfarenheter. Hur ser du på detta?

.

6.

Inlägg 6 (av 7 under tema 1). Svar till Erik Stenber-Roos
av Carl Gustaf Olofsson.
Lördagen den 22 augusti! 

Tack Erik! Väldigt intressant och imponerande med dina mångåriga handfasta erfarenheter av att just försöka påverka där “tron” uppenbart hamnat på avvägar. Fascinerande att du hade en prästtjänst där det ingick att skriva och debattera kring tro och religion på olika plattformar på Internet. När du ser tillbaka på denna tid i ditt liv så skriver du: “I dag är jag mycket tveksam till välsignelsen av detta. Jag tror inte jag berörde och puffade en enda människa åt vad jag bedömde vara ’rätt’ håll med alla mina inlägg.”

Det är en både hård och intressant summering av dina 11 år som “internetpräst”. Dina tuffa självkritiska funderingar hedrar dig.

Seriösa samtal kan göra såväl en själv som ens samtalspartner rikare som människa. Debatter är annorlunda. Om man är en seriöst engagerad debattör, så tror jag att man måste ha ett “eskatologiskt” perspektiv. Detta säger jag som ateist. Om man går in seriöst i en debatt så kan man dela in lyssnare och läsare i tre kategorier. Det som delar en egen position, de som delar debattmotståndarens position. De som tydligt delar motståndarens position kommer med största sannolikhet inte att ändra position. Om vi har som mål och önskan att motståndarsidan ska ändra sig är de flesta debatter meningslösa, vilket uppenbarligen är slutsatsen du drar av dina erfarenheter.

Men det finns en tredje grupp. Det är de som är osäkra, de som söker ett tydligare fäste för det ena benet eller det andra. De är ofta tysta. När det gäller denna grupp kan en duktig och respektfull debattör med goda argument bidra med viktiga skärvor för att livshållning och föreställningsvärld ska väga över mot vad du och jag skulle uppfatta som att komma på “rätt spår” i sin brottning med livets glädje, smärta och utsatthet – och ansvaret för det gemenssamma.

Om man tänker på sin godartade påverkan i termer av “skärvor” så kommer man förbi sina förhoppning om tydliga bevis på att ens debattinsatser ska bidra till tydliga och påvisbara förändringar. Att bidra med skärvor i en vågskål är stort nog. Det kan mycket väl vara så att den som påverkas åt “rätt håll” aldrig någonsin kommer att identifiera just “den skärva” som du bidrog med. Varje droppe är lika betydelsefull för att uppnå den punkt där “bägaren flödar över”.

Det är samma situation som för den duktiga och engagerade läraren. En lärare kan ge livsformande impulser till en elev. Det kanske dröjer till eleven är pensionär och läraren är död när det i en livssummering blir tydligt vilken avgörande betydelse en viss lärare hade. Det kan till och med inskränka sig till någon enstaka lektion. Det kan också vara så att vi bara kan identifiera ett fåtal av de viktiga skärvor som format våra liv på ett sätt som bidragit till en grundupplevelse av mening och hemhörighet i tillvaron.

Den “goda läraren” är förbunden med framtiden bortom sin död och bortom beröm och bekräftelse. Detta gäller alla som på ett seriöst sätt är engagerade av såväl den enskilda människans väl och ve som samhället – och inte minst de stora globala ödesfrågorna som blivit en given del av våra liv.

Genom att bry oss och ta ansvar för “mina skärvor” så förbinds vi med framtiden oberoende av bekräftelse och synbara resultat. Detta eskatologiska perspektiv på våra engagemang kring saker som verkligen betyder något är en fortlöpande fostran i ödmjukhet. Och här är det värt att notera att jag varken tror på en personlig Gud som kan uppskatta och belöna eller på ett liv efter döden. Även en barnlös ateist, som jag själv, är i denna hållning förbunden med framtiden. Jag gissar att det gör det lättare att dö!

Erik, kontentan av denna lilla utläggning, rejält vid sidan om frågan om innebörden i traditionell kristen tro, är att jag tycker du kan vila i detta “eskatologiska perspektiv” vad gäller din “debattörsgärning”. Det lustiga är att jag, trots det du skriver, tycker mig ana att du har något av detta eskatologiska perspektiv på din gärning som internetpräst. Kanske är det något jag – fel eller rätt – läser in mellan raderna i det du skriver. Hur ser du på detta perspektiv på den seriösa debattens villkor – och betydelse?

Vi har kommit långt ifrån frågan om det finns något man kan kalla “traditionell kristen tro”. Du har i princip svarat “nej”. Och jag håller med i långa stycken. Men då kvarstår ändå frågan om hur man ska förhålla sig till de apostoliska och nicenska trosbekännelserna. Båda är centrala inslag i de flesta kyrkors gudstjänstliv.

Här är det värt att notera att jag betraktar mig som gudlös ateist, ibland har jag kallat mig kristen ateist. Om man tar den apostoliska trosbekännelsen kan jag bara acceptera den som en text som förbinder dagens kyrka med historien och de som burit kristen tradition till vår tid. När den tolkas konkret – positivistiskt och materialistiskt – så uppreser sig hela min varelse i protest. Detta oavsett hur man faktiskt trodde när de skrevs under fornkyrkans lärostrider. Så länge dessa gamla trosbekännelser inte kompletteras med en modern, existentiell trosbekännelse som kort formulerar kyrkans tro och uppdrag utifrån dagens kunskaps- och medvetenhetshorisont så är min prognos att kyrkan kommer att bli allt mer irrelevant.

Erik, vad säger du om denna bistra prognos?

.

7.

Inlägg 7 (av 7 under tema 1). Svar till Carl Gustaf Olofsson
av Erik Stenber-Roos. Avslutning av Tema 1.
Tisdagen den 27 augusti! 

Tack Carl Gustaf för detta inlägg. Självklart skulle jag vilja säga att du har rätt. Jag kanske uttryckte mej lite mindre optimistiskt om debattens möjligheter. Men grunden för mej ligger i samtalet, resonemanget och framförallt mötet mellan människor. Inte i debatten. En debatt förs ofta mellan tvärsäkra människor som inte är intresserade av att vilja byta ståndpunkt eller ens lyssna på den andra sidan.

Däremot kan det nog vara så vad gäller dessa ’skärvor’ du nämner. Som präst, lärare eller vem det nu kan vara, så vill man ju faktiskt att det man säger och gör ska slå rot. Det är intressant att spegla begreppet ’traditionell kristen tro’ ur perspektivet trosbekännelser. Det blir väldigt löst, men det finns ju faktiskt dessa bekännelser. Dessutom läses dom påfallande ofta av alla kristna kyrkor i världen. Jag tycker inte att dom säger så mycket om tro faktiskt, även om Nicaea är lite mustigare kanske. Samtidigt ska man faktiskt säga att dom sätter någon slags ram, en riktning, som alla kristna människor håller med om. Men om man tar några formuleringar, vilka som helst, t.ex. ’jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse’ (Nicaea) eller ’vi tro ock på Jesus Kristus, hans enfödde son’, (Apostolicum) så tycker inte jag att det säger något om hur människor tror eller att det skulle vara ’traditionellt’? Samtliga kristna i världen tror nog på att vi ska döpa och att Jesus är Guds enfödde son.

Det är vad jag antar konstituerar kristen tro, men det är väl inte något som skulle säga att detta är ’traditionell’ kristen tro? Vad som är intressant är för mej att alla möjliga inriktningar tolkar dessa utsagor så olika. Tar man t.ex. utsagan om dopet finns det i flera baptistiska rörelser en övertygelse om att kyrkor i alla tider har fått ett dop att förvalta. Döper man människor med det dopet är den döpte sedan förlåten och kan börja vandra på den rätta vägen och så leva ett ’kristet liv’ (Ungefär). För mej är den tanken näst intill hädisk.

Vad texten måste handla om är tanken om ’Jesu dop’, dvs Jesu liv, död och uppståndelse. Såvitt jag uppfattar tillvaron är det också solklart vad uttrycket ’Jesu dop’ står för i Nya Testamentet. Men så långt kommer människor från varandra bara vad gäller ett uttryck. Jag håller med om att språket blir inaktuellt väldigt fort. Men det ger oss också många tolkningsmöjligheter som, trots att många av dessa går på tvärsen mot mina uppfattningar, måste betraktas som något positivt.

För mej ligger Kyrkans relevans i mötet med andra människor, inte i trossatser. Jag tror att det vi ser nu är att kyrkan, precis som resten av samhället, gör sej av med dom sista resterna från dom stora ideologiernas tid. Det gör att sådan som jag, som tycker teologi är viktigt, blir mindre relevanta, vilket kanske är bra eftersom jag snart går i pension. I kyrkan kommer vi att få se färre disputerade präster, färre organister, färre experter.

Är det bra eller dåligt att t.ex. kyrkans musiker spelar hyfsat på många instrument jämfört med att dom är experter på sin orgel? Jag vet inte. Vi får se. Men jag är så naiv att jag näst intill alltid tror att kyrkans framtid är ljus! Kanske ska vi lämna diskussionen om en ’traditionell kristen tro’ nu och ta oss an nästa tema? Det finns ju en hel del.

Slut på tema 1.

.

Fortsättning följer!

Tema 2 påbörjades måndagen den 7 september och avslutades efter 7 inlägg den 12 oktober. Rubriken, som bestämdes av Erik Stenberg-Roos är: ”Den existensreligiösa livshållningen”. Temat har sin utgångspunkt i kapitel 1, ”Livssyn, språk och religiositet” i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro”. Bokkapitlet finns på internet. Men köp gärna boken. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. nätbokhandlar – och på Dillbergs bokhandel i Kalmar. Inläggen under Tema 2 kommer på plats någon vecka in i november. Välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp” där textsamtalet fortsätter.

.

Presentation.

Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012.

Erik Stenberg-Roos.

Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han är för tillfället hemförlovad från sin tjänst i Thailand på grund av covidpandemin. Erik Stenberg-Roos började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999.

Erik var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst.

Carl Gustaf Olofsson

Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till de existentiella livsfrågorna. Ett huvudtema är spänningen mellan det gudlösa och det traditionellt kristna.

Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig ibland ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.

.

.

Publicerat i religionsfilosofi, Teologi | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 118. ”Existentiell livssyn – kristen tro?” har blivit en tryckt bok efter 21 år som nätbok på internet. En av livets överraskningar. 

Nätboken Existentiell livssyn – kristen tro? har i slutet av maj 2020 materialiserats som fysisk bok. Den kan inhandlas på t.ex. Bokus och Adlibris. Det är Tomas Walch och Alternaliv förlag som tagit detta helt oväntade initiativ. Med undantag av ett kort nyskrivet förord så är det samma text som i nätboken som funnits på internet sedan hösten 1998. I det nya förordet berörs de globala ödesfrågorna om klimat, ändliga resurser, biologisk utarmning mm.  Dessa frågor har fått en allt större plats i mitt liv. De finns bara i marginalen som en svag bakgrundston i boktexten från 1999. 

Nedan först kort om bokens långa tillkomsthistoria. Sedan en presentation av boken som funnits på Internet sedan början av 2000-talet. Den skrevs någon gång efter att nätboken gjorts definitiv höste 1999. (Anm. 1998 eller 1999 – båda årtalen är rätt!) 

 

Om bokens tillkomsthistoria.

Bokens tillkomsthistoria till en fysisk bok man kan hålla i handen sträcker sig över nästan 40 år om jag utgår från det första medvetna skrivpasset hösten 1981. Men då fanns det ett viktigt förspel under ett antal år som började 1972. Det gällde ett visionärt projekt i ett bostadsområde kring människosyn och sekulär livsåskådning.

Efter ett tvåfaldigt misslyckande 1979 och 1980 med att få ihop tillräckligt många för en studiecirkel i två olika bostadsområden beslöt jag hösten 1981 att försöka skriva en bok utifrån de tankar som var grunden i projektet. I förberedelserna för den tänkta studiecirkeln hade jag skrivit ganska mycket. Så det fanns ett, i mitt tycke, bra utgångsmaterial. Jag gick ner på halvtid på mitt postjobb för att få det tidsutrymme som kändes nödvändigt. Jag trodde att jag skulle greja det på ett år. Arbetsnamnet var ”Rädslan, döden och paradiset”. Det blev ett år till och ett år till. Efter åtta år, hösten 1989, kom detta första skrivprojekt till vägs ände. I efterhand kunde jag konstatera att det sannolikt stupade på att mitt förhållande till kristen trostradition så långt hade varit tabu. Och det är nästan en historia för sig. 

Ett udda skolprojekt våren 1990, ”Budord för en modern tid”, bidrog till att jag fick luft under vingarna. I mitten på augusti 1990 blev jag drabbad av passionsdramat. Detta trots att jag var lika mycket av gudlös ateist som innan! Mitt kristendomstabu bröts. Detta tabu sa att det var den yttersta hädelsen att som gudlös ateist göra anspråk på delaktighet i kristen tradition. Detta tabu inte bara bröts, det kändes dessutom som en plikt och skyldighet att försöka synliggöra den gudlösa infallsvinkel till kristen tro som tagit form med sådan kraft. Det kändes viktigt att förmedla hur den kristna traditionens berättelser, begrepp, talesätt, troserfarenheter etc så överraskande hade började leva med stor kraft. Sedan blev det ett antal år av intensivt arbete med att hitta orden. Det första synbara resultatet av mitt fleråriga skrivarbete var artikeln “Har kristen tro en framtid?” i tidskriften Vår Lösen hösten 1996. Då hade bokmanuset redan samlat ett antal refuseringar. Ett år senare var bokmanuset klart i den form som blev nätboken. Refusering nio och tio, från Natur och Kultur respektive Verbum, avgjorde saken.  

Mycket av de grundanalyser jag gjort i det strandade projektet under 1980-talet kom till användning. 

Hösten 1997 hade internettekniken mognat så pass att det var möjligt att göra en webbpublicering. Jag barskrapade mina tillgångar och köpte en då modern dator med Windows, modem och internetleverantör. Mycket jobb och snyggt hantverk vad gäller boken. Jag fick lära mig från scratch. Sedan många tusen nedladdningar av varje bokkapitel. 2014 blev det en ebok genom en främmande människas försorg. Och ett publicderingsbidrag från Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm. 

Och nu har det blivit en tryckt bok. Det har gått 39 år sedan jag gick till min arbetslägenhet för det första organiserade skrivpasset hösten 1981. Det var en blandning av förväntan, beslutsamhet och oro kring vad jag gett mig in på. 

PS. (2020.09.09). Poddintervju.  Om man är nyfiken på mer av bakgrund och drivkrafter för tillkomsten av boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” så kan intervjun i G-podden, avsnitt 6, rekomenderas. Det har rubriken ”Ateistisk religiositet?”. G-ordet har satt rubriken. Rubrikvalet är lätt utmanande för mig och sannolikt än mer för en del andra – och samtidigt kul. Rubriken gör mig varse hur jag har pendlat genom åren när det gäller att ge en rimlig och kulturellt gångbar definitition av begreppet ”religiös”, ”religiositet” och ”religion”. DS.

 

Presentation av boken.
(från början av 2000-talet)

Hur ska vi leva för att en grundupplevelse av mening och hemhörighet i tillvaron ska kunna fördjupas? Vad kan urholka dessa livsviktiga kvaliteter? 

inneh-del-1-500p

Innehållsförteckning: sidan 1 av 5.

Genom ingående analyser av den ansvariga hållningens betydelse, våra utsatta livsvillkor och av möjligheten att kärlek och förnuft kan utvecklas till allt starkare krafter i våra liv synliggörs den inre dynamiken i två motsatta livshållningar, i boken kallade delaktighetens respektive likgiltighetens livshållning. Analyserna visar att den existentiella tro-otro-problematik som utgör grunden för dessa båda livshållningar ingår i våra mänskliga existensvillkor. Mycket summariskt gäller denna trosproblematik huruvida vi tror att kärlek och förnuft kan utvecklas mot allt större bärighet i våra konkreta förgängliga liv och också tror att de i bästa fall kan bli styrande krafter överordnade våra rädslor, behov och beroenden. Tro i existentiell mening är att tro på denna möjlighet och att efter bästa förmåga bejaka den i sitt vardagliga liv. Otro är att avvisa eller förneka denna möjlighet. 

Bokens analyser gör det möjligt att med stor tyngd hävda att vårt förhållningssätt till denna existentiella trosproblematik är avgörande för hur våra liv kommer att gestalta sig. Då speciellt vad gäller utvecklingen av kvaliteter som mening, hopp och en grundupplevelse av hemhörighet i tillvaron. Det gäller en trosproblematik som vi alla lever med och måste förhålla oss till oberoende av om vi betraktar oss som religiösa eller ej, oberoende om vi är kristna eller ateister, judar eller muslimer etc. 

Efterhand får det existentiella perspektiv som utvecklas fungera som en tolkningsnyckel visavi olika sidor av kristendomen. Ett resultat är att centrala kristna begrepp, berättelser och talesätt allt som oftast börjar ‘tala’ på nya och ibland utmanande sätt. Synd, nåd och tron på den uppståndne Kristus är några begrepp som börjar leva från det existentiella, icke-teistiska perspektiv som är bokens grund. Det poetiska uttrycket ”Livets väg” är ett annat. Samtidigt synliggörs på ett teologiskt reflekterat sätt den mörka skuggsida som är en ofrånkomlig del av kristendomens historia.

Innehållsförteckning: sidan 2 av 5.

Kan man vara kristen utan att tro på en personligt handlande Gud och ett liv efter döden? Bokens välargumenterade ‘ja’ på denna fråga är på tvären mot den förhärskande uppfattningen i såväl den sekulära som den kristna kultursfären. Sammantaget utvecklas en distinkt och väl sammanhållen existentiell tolkning av kristen tro.

Samtidigt som viktiga frågor med omedelbar relevans på det personliga planet belyses, gör bokens analyser det möjligt att ifrågasätta många av de uppfattningar om kristen tro som dominerar i samtidskulturen, såväl i den kristna som i den sekulära. Utifrån en personlig läsning kan boken vara ett stöd att bättre få syn på viktiga sidor av den egna erfarenhetsvärlden.

 På det intellektuella planet problematiseras förhärskande föreställningar om religiositet, sekulariseringens innebörd och vad som utgör kärnan i kristen tro utifrån ett existentiellt, icke-teistiskt perspektiv. Centrala demokrati- och värdefrågor belyses. 

Bokens utmaning visavi organiserad kristenhet och samtidens teologi sammanfattas i sista kapitlet under beteckningen den existentiella kristendomstesen: att det bärande i kristen tro gäller vårt förhållande till den existentiella sida av verkligheten som boken försöker synliggöra och att kristendomens egenartade kraft i begynnelsen berodde på viktiga och nyskapande insikter om denna verklighet. I detta perspektiv kan det traditionella trosspråket med dess berättelser, begrepp, föreställningar, riter inte förstås som något en gång för alla givet av en transcendent makt, Gud, utan som ett mänskligt sätt att gestalta och tolka dessa insikter med hjälp av det språk och de föreställningar som stod tillbuds i samtiden.

Den existentiella kristendomstesen innebär att förståelsen av den kristna trons centrum förskjuts från vad som i boken kallas de teistisk-metafysiska trosfrågorna (tron på en personligt handlande Gud, ett liv efter döden, att Jesus var Guds son m.fl.) till den existentiella trosproblematik som är bokens fokus.

Denna tro och den livshållning den är förbunden med, här kallad delaktighetens livshållning, kan formuleras och motiveras inom ramen för olika kulturella föreställningsvärldar. Den kan också i stor utsträckning vara intuitiv och ordlös. Den är kristen när den finner näring och stöd i den kristna kyrkans liv och berättelserna om Jesu liv, död och uppståndelse. 

Kristendomens berättelser, begrepp, riter och föreställningar framstår i detta perspektiv som ett historiskt banbrytande sätt att gestalta och ge ord åt denna existentiella tro och de erfarenheter den är förbunden med. Som bärare och förmedlare av denna tro blev den kristna kyrkan ett stöd såväl för den existentiella trons fördjupning hos den enskilda människan som dess utbredning i världen. 

Utan den ram som bokens helhet utgör skulle den existentiella kristendomstesen bli hängande i luften och inte vara speciellt intressant. Genom den samlade tyngden i bokens analyser gör den anspråk på att bli tagen på allvar i en seriös diskussion om kristen tro och det kristna arvets betydelse för den västerländska kulturkretsen. Sammantaget formas en tolkning av kristen tro som ger en distinkt visionär bild av den kristna kyrkans kallelse och uppgift i vår tid. Via bokens omfattande notdel upprättas efterhand en kritisk dialog i det samtida – och historiska – teologiska landskapet.

Delaktighetens livshållning, existentiell tro och de två portarnas kyrka är några av de centrala begrepp som utvecklas och fungerar som nav för bokens analyser och diskussioner.

OBS. Denna presentation skrevs något år in på 2000-talet! Lite osäkert om det kan ha varit år 2000 eller 2001. Men den ger fortfarande en god bild av boken ”existentiell livssyn – kristen tro?”. Vill man läsa det nyskrivna förordet får man köpa boken eller låna den på biblioteket. 

 

PS. Se också under fliken “Bok 2020”.
Bidra gärna till att uppmärksamma andra på boken.
Den kan köpas på bland annat Bokus och Adlibris.
Om du är nyfiken och inte vill köpa den så fråga efter den på ditt bibliotek!
Ju fler bibliotek som har ”Existentiell livssyn – kristen tro? i sina hyllor desto bättre! DS.

PS 2. (6.6.2020). Rubriken har ändrats. Ingressen har bearbetats för bättre flyt. DS. 

PS 3. (6.6.2020). Det har skapats en Facebooksida för bokenDS. 

Publicerat i ateismfilosofi, ateistisk teologi, existentiell teologi, religionsfilosofi | Märkt , , , , , | 12 kommentarer

Nr 117. “Människan är inte unik”. Några kritiska synpunkter på “Världen själv” av Ulf Danielsson. 

 

Det har blivit en väldigt lång blogg. För överblickens skull kommer här underrubrikerna.

1. Introduktion.
2. Determinism och fri vilja.
3. Människan är inte unik.
4. Människan är unik!
5. Frågor till den fundamentala fysiken.
6. Civilisationskritik kontra vetenskap. 

Är människan unik? Är våra val och handlingar determinerade? Finns det olika sorters determinism? Vad händer med de neurologiska processerna i hjärnan när vi läser en bok? Kan text i livlös materia påverka den fundamentala fysik som är grunden för hjärnans och människokroppens livsprocesser? Ulf Danielsson nya bok “Världen själv” väcker många spännande filosofiska frågor.

PS. (6 maj). Det finns i nuläget åtta kommetarer varav två av Ulf Danielsson. DS.

 

1. Introduktion 

Världen själv” är titeln på Ulf Danielssons senaste populärvetenskapliga bok. Den har kommit ut under våren på Fri Tanke Förlag. Jag blev uppmärksammad på boken genom Filosofiska rummet den 22 mars: ”Kartan och terrängen”. Ulf Danielsson samtalar med författaren och poeten Helena Granström, tillika magister i teoretisk fysik,  tillsammans med programledaren Tithi Hahn. Med mitt gamla hjärteförhållande till Ulf Danielssons populärvetenskapliga författarskap så blev jag både undrande och nyfiken. Så boken blev omedelbart beställd.  

Bokens retoriska ledmotiv, “allt är fysik”, har gjort mig rejält konfunderad trots att jag betraktar mig som naturalist eller metodologisk ateist. De två avslutande kapitlen har väckt ett behov av att markera och protestera. Därför denna blogg. Det gäller främst synen på huruvida människan är unik eller inte bland de av oss kända livsformerna på jorden. Och då också huruvida det är intressant eller ointressant att försöka fördjupa förståelsen av denna eventuella unicitet. Men det gäller också hans diskussion kring den  klassiska frågan om determinism kontra fri vilja. De eventuella poängerna i hans uppgörelse med ett dualistiskt begreppspar försvinner i en för mig väldigt störande otydlighet.

Ulf Danielsson är född 1964 och är professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. “Världen själv” är hans femte bok i ett flitigt populärvetenskapligt författarskap. “Vårt klot så ömkligt litet” som kom ut 2016 är lysande! Den handlar om klimatfrågan och jordens kosmiska skörhet. Han har fått såväl Hedeniuspriset som Harry Martinssonpriset för sitt populärvetenskapliga författarskap. Han är medlem i Kungliga Vetenskapsakademin och ledamot i nobelkommittén för fysikpriset. Han har medverkat ett antal gånger i såväl “Tankar för dagen” som “Filosofiska rummet”. Han höll ett jättefint Sommar i P1 i juli 2010.  

Ulf Danielsson har en enastående förmåga att på ett enkelt och personligt sätt förmedla sin fascination och förundran för kosmos och den stora gåtan att vi finns och just kan förundras och ställa frågor om kosmos och allting. Detta i kombination med hans naturvetenskapliga professionalitet har gjort honom till en uppskattad föreläsare och deltagare i olika sorters studio- och panelsamtal. För min del är det värdefullt med Ulf Danielssons starka offentliga röst när det gäller såväl medvetandets existens som ett tydligt och välargumenterat motstånd mot föreställningen att AI, robotar och datorer någonsin kan bli medvetna. Detta har han uttryckt i olika sammanhang. Nu är det en del av den nya boken “Världen själv”. 

I “Världen själv” formuleras en tydlig kritik av föreställningen “att allt är matematik” som fått ett brett genomslag genom Max Tegmark och hans internationellt uppmärksammade bok ”Vårt matematiska universum” (2014). Detta är en del i Ulf Danielssons mera övergripande kritik mot den vanliga benägenheten att blanda ihop de vetenskapliga modellerna med “världen själv”. Jag tror detta är viktigt. 

Med detta sagt finns det också inslag i “Världen själv” som gör mig rejält brydd. Det gäller främst de båda avslutande kapitlen   “VII. Människan är inte unik” och “VIII. Det finns ingen fri vilja”. 

Om Ulf Danielsson hade målet att provocera med rubrikerna till de båda sista kapitlen så lyckades han med mig. Jag trodde först att det var just provokativ rubriksättning för att väcka intresse. Men det var fel. Rubrikerna sammanfattar hans inställning. 

 

2. Determinism och fri vilja.

I bokens sista kapitlet, “VIII. Det finns ingen fri vilja”, försöker Ulf Danielsson visa att såväl determinism som fri vilja är i det närmaste oanvändbara som begrepp. Jag kan i långa stycken hålla med. Men när han inte med ett ord berör ansvar, skuld, etik och moraliska dilemman eller den moderna juridikens förhållande till ansvar, skuld och straff  så blir jag brydd. Han avgränsar inte heller frågan om “den fria viljan” från den vanliga superliberala och extremt individualistiska föreställningen av att vi bestämmer över “vårt öde” och “skapar vårt liv”. 

Det finns en i det närmaste oändlig mängd av slump och tillfälligheter som formar våra liv – gener, olyckshändelser, möten etc etc. Detta antyds och är ett tungt argument mot den stränga fundamentalfysiska determinismen. Men när det inte antyds att vi har vissa möjligheter att medvetet förhålla oss på det ena eller andra sättet till det som möter oss så förstärks frågetecknen! Jag blir alltmer undrande kring vad Ulf Danielsson egentligen menar. Och detta än mer när jag läser det korta och enda lästipset (s.199) till sista kapitlet: “R.Oerton, “The nonsense of free will” (2012) rekommenderas till alla som tror sig ha en fri vilja”.  

Ulf Danielsson slänger de absoluta begreppen determinism och fri vilja på sophögen. Och han ger intressanta skäl för detta. Men han ger ingen antydan om ett behov av ett begrepp som kan hantera det större eller mindre mått av icke determinerad öppenhet som jag bestämt menar finns i det människoburna systemet av medvetande, självreflektion, språk, handlingar, kunskap, möjligheten att rikta sin uppmärksamhet på det ena eller det andra, text, vetenskapliga teorier, verktyg, instrument, ansvar, moraliska överväganden. Detta gäller oavsett måttet av slump och tillfälligheter som korsar vår livsväg. 

Det är svårt att komma förbi att Ulf Danielsson verkligen sällar sig till den grupp av vetenskapsmän och filosofer som tar avstånd från föreställningen om att det finns en fri vilja. Och i dessa ställningstaganden är det inte frågan om olika procentsatser beroende på sociala, psykologiska, genetiska faktorer. Det är noll procent som gäller! Jag har bara så himla svårt att ta in möjligheten att Ulf Danielsson är en nollprocentare. Jag är öppen för att jag grovt har missförstått något.

Sedan kompliceras bilden av att det finns “hårda” och “mjuka” nollprocentare. De hårda hävdar en absolut determinism utifrån en fundamentalfysisk nivå. De mjuka menar att inslaget av slump och tillfälligheter från såväl biologisk nivå som livshändelser gör föreställningen om en fullständig fundamentalfysisk determinism orimlig. Men man menar att utifrån dessa komplikationer är våra val och handlingar helt bestämda av ett skeende av orsak och verkan. Vår upplevelse av att det ofta finns ett inslag av personlig avsikt och vilja som påverkar skeendet betraktas som en illusion – eller orsaksbestämt på samma sätt, dvs oberoende av medvetande och avsikter.  

Som jag tolkar “Världen själv tillhör Ulf Danielsson de mjuka nollprocentarna. Man blir nollprocentare när man inte antyder en strimma av öppenhet visavi tanken att vi har möjlighet att rikta vår uppmärksamhet på olika sätt visavi det vi möter. Olika sätt att rikta uppmärksamheten ger oss också olika handlingsmöjligheter. 

Hur som helst, oavsett vad Ulf Danielsson egentligen menar så fortsätter jag att betrakta mig själv som ansvarig för mina val och handlingar. Detta även om det finns en lång och komplicerad påverkanshistoria bakom. Jag menar att jag har vissa möjligheter att förhålla mig till händelser och omständigheter som korsar min livsväg. Och att jag därmed har ett ansvar för hur jag förhåller mig. Jag fortsätter att betrakta mig själv och mina medmänniskor som etiska varelser. I detta är jag medveten om de komplikationer som bestämmer ramarna för våra individuella liv och som kan ge oss en större eller mindre utrymme för ansvar och frihet. Ramarna bestäms av gener, psykisk och kulturell uppväxtmiljö, sociala och klassmässiga omständigheter, förtryck och nedsättande särbehandling på grund av kön, religion, etnisk tillhörighet, sexuella läggning mm. 

Mina tankar, fantasier, känslor, nattliga drömmar och sinnesintryck kommer och går. Det är inget jag väljer. Det är så den varelse som är “jag” avläser sitt förhållande till livet, andra människor, sin inre värld, den yttre världen och tillvaron. Det är inget som jag lägger ner energi på att ens försöka styra. Tveksam om det går eller är speciellt meningsfullt. Men jag kan förhålla mig till denna inre värld på olika sätt. Det kan vara nyttigt och spännande att ställa frågor: Varför dessa fantasier? Varför känner jag mig sårad trots att xx varit så vänlig och snäll? 

Är denna möjlighet att rikta sin uppmärksamhet och ställa frågor visavi våra inre världar en speciell aspekt av den potentiella frihet vi rymmer som människor? Vad bestämmer i vilken utsträckning vi tar denna frihetsmöjlighet i anspråk? Är det främst frågan om kulturella faktorer? Är det frågan om ett kvalitativt språng i utvecklingen av det självreflekterande medvetandet när vi upptäcker möjligheten att kunna ställa frågor visavi vår inre värld? 

 

3. Människan är inte unik.

Jag har ägnat mycket tanke- och skrivarmöda åt att försöka förstå vissa aspekter av  “människans unicitet”. När jag såg kapitelrubriken: “VII. Människan är inte unik” hajade jag till. Jag tänkte att Ulf Danielsson via en provocerande rubriksättning skulle komma in och reflektera kring människans unicitet på ett spännande sätt. Då inte minst om denna unicitet kunde väcka viktiga frågor visavi den fundamentala fysiken som är Ulf Danielssons profession. Det är inte en helt orimlig tanke att några viktiga skärvor av universums gåta finns förborgad i just människans unicitet.  

Men så var det inte! I kapitlets avslutande stycke skriver Ulf Danielsson: “Jag finner de inte särskilt intressant att försöka definiera vad som är exklusivt mänskligt och vad som gör oss unika jämfört med annat liv. Detta behov må vara begripligt men det är självcentrerat.”. 

Om han hade klämt in ordet “ofta” och skrivit “men det är ofta självcentrerat” så hade meningen kanske passerat utan några direkta reaktioner. Men när han slår fast “men det är självcentrerat”  så måste jag antingen protestera eller gå med på att jag själv är i det närmaste extremt självcentrerad (se boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”, 1999, 2014. Speciellt kapitel 2, 3 och 6). 

Som enskilda personer och som global civilisation är vi i skriande behov av att utveckla en mycket större ödmjukhet och respekt visavi livet, livsväven och Jordens skörhet. Även om Ulf Danielssons primära syfte är att bidra till denna ödmjukhet, är det ingen ursäkt att tappa bort människans unicitet.

Jag menar att de globala ödesfrågor som håller på att bli allt mer påträngande gör det allt viktigare att göra allt vi kan för att förstå mer av människans unicitet. Det gäller såväl vår destruktiva potential, oberoende av om den har sin grund i blindhet, nonchalans, girighet eller illvilja. En allt mer uppenbar aspekt av denna sida av vår unicitet är att vi kan förändra livsbetingelserna så drastiskt – klimat och livsväv – att det kan betyda undergången för den globala mänskliga civilisationen som vi känner den. Det gäller också att bättre förstå vår positiva potential till omsorg, samarbete, ansvar för det gemensamma, förmågan att utmanas av och ta sig an svåra problem. Ulf Danielsson lägger ner och lämnar “walk-over” på denna enligt min mening, ytterligt viktiga punkt. Från mitt perspektiv är det märkligt! 

 

4. Människan är unik!

Genom några punkter ska jag ge lite konkretion till min syn på vår unicitet som människor visavi de övriga biologiska organismer och livsformer som vi känner till. Det är punkter utan utan inbördes rangordning. Listan är inte täckande. Det kan vara viktigt att påpeka att nedanstående punkter inte är en definition av människan. 

  1. Människan kan kommunicera genom språk.
  2. Människan kan gravera in tankar, iakttagelser, kunskap och livsvisdom i död materia – där den kan lagras i år och århundraden oberoende av den biologiska hjärnans obeständighet och oberoende av om “gravören” är död sedan länge. Boken och texten är prototypen för denna lagring i livlös materia. Partituret ska inte glömmas bort. I vår tid har det tillkommit film, hårddiskar, USB-minne, grammofonskivor, cd-skivor.
  3. Människan kan påverkas på djupet av de “medvetanebärande” krumelurer eller ljuden som bärs av den livlösa materia som boken, filmen, cd-skivan är.
  4. Människan är såvitt vi vet den enda biologiska varelsen som lever i en “existentiell verklighet”. Det innebär att våra tankar, val, förhållningssätt påverkas av vår medvetenhet om att vi själva och allt liv lever med en ram av födelse och död, av vetskapen om att såväl vi själva som våra närmaste kan drabbas av sjukdom, olyckshändelser, svek; att vi är medvetna om att vi behöver en varm och trygg plats för att sova och att vi behöver mat för att överleva, inte bara idag, utan i morgon och till vintern och nästa år.
  5. Människan kan ställa frågor om orsak och verkan, hon kan ställa frågor om framtiden och dåtiden.
  6. Människan kan ha humor och skratta så hon tappar andan. Det har att göra med en förmåga att med fantasins hjälp leka med ord, begrepp, händelser och mänskliga säregenheter. Språk och människans kontakt med den existentiella verkligheten är en förutsättning för humor.

Eftersom jag i långa stycken uppfattar Ulf Danielsson som en filosofisk och existentiell själsfrände så är jag brydd av att han så tydligt markerar sitt ointresse för människans unicitet. Och till och med kategoriserar ett sådant intresse som ‘självcentrerat’. 

På en individuell nivå så använder man ordet “självcentrerad” för att beskriva en sorts egocentrisk blindhet som är mer eller mindre okänslig för omvärlden. Hos en självcentrerad person begränsas möjligheten till en djupare förståelse av andra människor och av livet. Det är en form av psykisk dysfunktionalitet. 

Med sitt “självcentrerat” avser Ulf Danielsson sannolikt primärt en kulturell nivå. Jag menar att detta blir fel även om man betänker alla lik i lasten som den västerländska, kristna kulturen bär med sig. Det gäller synen på urfolk, slavhandel, djurfabriker, rovdriften på naturresurser, blindheten visavi den livsväv som är grunden för våra liv. Vi behöver mer än någonsin en fördjupad förståelse av människans unicitet. I detta ingår såväl vår positiva potential som vår destruktiva. Såvitt vi vet har inte ens de mest glupska och skrämmande dinosaurierna varit i närheten av vår potential att radikalt förändra livsbetingelserna på jorden genom kärnvapen, storskalig miljöförstöring och stora klimatförändringar. 

 

5. Frågor till den fundamentala fysiken.

I kapitel “VI. Allt går inte att beräkna skriver Ulf Danielsson intressant om när biologin gett impulser till den fundamentalfysiska forskningen. Darwin och evolutionsteorin förutsatte att jorden och livet var mycket äldre än den dåvarande naturvetenskapliga kosmologin hävdade. Detta gav impulser till ny forskning som på några årtionden ledde till en radikalt förändrad kunskap om åldern på universum och livet på jorden. 

I samma kapitel har Ulf Danielsson en lång redogörelse för biologen Robert Rosens (1934 – 1998) teorier. Enligt insidesexperterna har Rosen matematiskt bevisat att de biologiska processerna inte kan reduceras till fysikaliska processer. Ulf Danielsson tycks förstå den tydligen ytterligt svåra matematiken så pass att han ger Robert Rosen rätt. Det är ju intressant för den vetenskapliga diskussionen att detta eventuellt kan bevisas matematiskt. 

För mig som engagerad lekman är detta ändå något som jag på ett “bonnigt” och intuitivt sätt tagit för givet väldigt länge. Och det har också inneburit att jag genom åren skakat på huvudet eller ryckt på axlarna för olika trosvissa övertygelser om en absolut determinism utifrån en fundamentalfysisk grund och att våra val och handlingar därmed på ett absolut sätt är bestämda av en oändlig kedja av orsak och verkan. Det är som en modern variant av de gamla klassiska teologiska diskussionerna om den fria viljan och människans ansvar visavi Guds allmakt och allvetande – t.ex Calvin, Luther och Erasmus. Calvin var en stenhård gudsdeterminist, Luther halvhård och Erasmus var både och som en modern socialdemokrat. I föreställningen om Guds allvetande ingår också tanken att Gud vet allt som kommer att hända. Och då får man börja grubbla över om allt är förutbestämt från tidens begynnelse till tidens ände. 

Nu tillbaka till Darwin och evolutionsteorin som bidrog med nya frågor till den grundläggande fysiken som på ett djupgående sätt påverkade den kosmologiska kunskapsutvecklingen runt förra sekelskiftet. 

Ulf Danielsson tycks mena att den fundamentala fysiken behöver titta på företeelser utanför den fundamentala fysikens grundnivå, kosmologi och partikelfysik, för att få nya impulser och frågor som gör att man kommer vidare. Detta är en intressant och spännande tanke även för en lekman. 

Fråga 1. Medvetande, som vi delar med de flesta djur, emanerar ur en fysisk verklighet via biologin. Slutsats: medvetande kan emanera ur den fundamentalfysika verkligheten. Men hur? 

Fråga 2. Självreflekterande medvetande, som rymmer medvetande om tid, om födelse och död; frågor som “varför jag finns”, “varför någonting finns”;  förmågan att rikta uppmärksamheten på dåtid och framtid. Denna form av självmedvetande och de frågor som finns i dess sköte är så långt vi vet idag unikt för människan bland jordens livsformer. Slutsats: detta självreflekterande medvetande emanerar via biologin ur den fundamentalfysiska verkligheten. Men hur?  

Fråga 3. Boken, såväl den skönlitterära som den vetenskapliga avhandlingen, är död livlös materia. Denna livlösa materia bär text som kan påverka människans medvetande utan den typ av direkta fundamentalfysiska processer som näringsupptag och cellprocesser innebär. Eller för den delen fotoner och ljudvågor via ögon och öron. Denna “icke-materiella” påverkansprocess kan påverka människors liv på djupgående sätt. Den är ofta avgörande för den vetenskapliga kunskapsutvecklingen. Slutsats: bokens text emanerar via biologin och det självreflekterande medvetandet ur den fundamentalfysiska verkligheten. Men hur?  

När det gäller Fråga 3 måste det poängteras att påverkansprocessen går från texten, till medvetandet, till de neurologiska processerna i hjärnan som i sin tur är intimt förbundna med den fundamentala fysiken. Det är orimligt att hävda att de neurologiska och fundamentalfysiska processerna föregår medvetandets kontakt med den aktuella textens specifika innehåll. 

Här finns såvitt jag kan bedöma ett ovedersägligt bevis för att en icke-materiell verklighet, det som bärs av text (i boken, på hårddisken etc), via ett mänskligt medvetande beroende av biologiska livsprocesser påverkar fundamentalfysiska skeenden. För en naturalist som jag själv är detta fascinerande, märkligt och gåtfullt. Samtidigt som det är en vardaglig självklarhet. Det är möjligt att vi aldrig kommer att lyckas förstå detta ytterligt märkliga faktum att en text lagrad i livlös materia faktiskt kan påverka grundläggande fysiska skeenden

Det enda man säkert kan säga är att om man inte lägger märke till denna fascinerande aspekt av “världen själv” och ställer frågan om hur det är möjligt så kommer man aldrig heller att hitta några svar. Jag kan notera och ställa frågan. Men det är långt bortom min kompetens att söka efter svar. Detta sökande överlåter jag till de teoretiska fysikerna.    

 

6. Civilisationskritik kontra vetenskap. 

Många av Ulf Danielssons analyser i “Världen själv” påkallar en stor ödmjukhet. Människan som biologisk livsform skiljer sig inte så mycket från musslor, bläckfiskar och schimpanser. Hans analys blir en stark markering mot det självgoda, etnocentriska, antropocentriska perspektiv som har tagit sig makalösa och destruktiva friheter – och som i vår tid blivit ett akut hot mot jorden och den mänskliga civilisationens överlevnad. Att ta strid mot denna människocentrerade hybris är viktigt.  

Även om Ulf Danielsson inte gör stor sak av det, är kontentan att han vill få oss att förstå att vi inte är så unika som livsform som vi gärna vill tro. Och i detta finns en lågmäld civilisationskritisk underton. Detta är vällovligt. Och jag håller med, men med några viktiga reservationer. 

När Ulf Danielsson stannar i detta blir något fundamentalt viktigt fel från mitt perspektiv. Han avhänder sig då den vetenskapliga och filosofiska potentialen som finns i att ta frågan om människans unicitet på allvar. Jag kan inte komma förbi känslan av att han därmed gör sig blind på ett område där det för varje dag blir allt viktigare att verkligen se och ställa väsentliga frågor. 

Jag är av den bestämda uppfattningen att de punkter jag tagit upp är filosofiskt och vetenskapligt relevanta. Och då även för den fundamentala fysiken eftersom jag är naturalist. Det innebär att jag utgår från axiomet om att den unicitet jag tagit upp ytterst är beroende av fysik och en materiell verklighet. 

Jag avslutar med att citera hela det avslutande stycket i kapitel ”VII. Människan är inte unik”. 

Alla dessa modeller är ofullständiga och kan aldrig fullständigt fånga världen själv. Olika livsformer har olika fokus. Man kan föreställa sig utomjordingar med andra sätt att tänka, modellera och förutse framtiden långt bortom våra. Jag finner de inte särskilt intressant att försöka definiera vad som är exklusivt mänskligt och vad som gör oss unika jämfört med annat liv. Detta behov må vara begripligt men det är självcentrerat. Det finns mer att lära genom att ta fasta på det som vi har gemensamt med andra – om det så är en fladdermus. (s.179) 

Från mitt perspektiv blandar Ulf Danielsson ihop två radikalt olika sätt att närma sig frågan om människans unicitet. Den ena sidan är den civilisationskritiska. Den andra är den vetenskapliga och filosofiska. Genom sitt vällovliga civilisationskritiska patos blir han blind på ena ögat och ser inte den vetenskapliga, civilisationskritiska och existensfördjupande potentialen i frågorna kring människans unicitet.  

Jag ser med nyfikenhet och spänning fram emot nästa bok av Ulf Danielsson! 

 

PS 1. Svårt att kritisera. Jag har under skrivandet gång märkt att det är rejält grannlaga för mig att kritisera Ulf Danielsson. Huvudorsaken är att jag uppskattar honom väldigt mycket. Utöver de rent sakliga skälen som jag nämnt inledningsvis är jag glad och tacksam för att han har ställt upp på tre arrangemang, två i Kalmar och ett i Stockholm, där jag har varit med och hållit i trådarna.
       Tillställningarna har varit inom ramen för Humanisterna Kalmar och Stockholm. Panelsamtalet “Språk. medvetande och icke-materiell verklighet. Ateistiska perspektiv” (hösten 2015) med filosofiprofessorerna Åsa Wikforss och Ingvar Johansson; “Ett samtal om klimat och ett hållbart sätt att leva”, panelsamtal med författaren och kulturjournalisten Therese Uddenfeldt (våren 2018) och “Behöver vi nya sätt att tänka. Ett samtal om jordens framtid”, panelsamtal inför en fullsatt Hörsal på Kulturhuset i Stockholm (oktober 2018). Övriga i panelen var Pella Thiel från den svenska omställningsrörelsen, Therese Uddenfeldt och jag själv. Samtliga dessa arrangemang har varit spännande och hållit hög nivå och Ulf Danielsson har varit en viktig del. Jag var moderator för de båda arrangemangen i Kalmar. Vid det andra tillfället gjorde jag den intervju med Ulf Danielsson som Humanisterna Kalmar försöker göra med sina gäster. DS. 

PS 2. Ett seminarium 2012.  “Finns det en verklighet som inte är materiell?“ Detta var frågan för andra delen av ett tre timmar långt seminarie 2012 på Kungliga vetenskapsakademin med rubriken “Hedningarnas förgård”. (från 1:37). Ingemar Ernberg, professor i tumörbiologi, nämnde orden, texten, poesin, konsten som exempel på en icke-materiell verklighet. Ulf Danielsson tog upp fysikens matematiska formler som exempel på denna gåtfulla aspekt av verkligheten som låg utanför naturvetenskapen. Se vidare blogg Nr 23. Hedningarnas förgård. Några reaktioner på ett seminarieDS.

PS 3. Interaktionism och värld 3.  Filosofen Karl Popper har myntat begreppet ”värld 3” för det som människan skapat. Det gäller allt från hus, böcker, kunskap, verktyg, instrument, konst till musik och myter. ”Värld 1” är den fysiska och biologiska världen. Det är den naturvetenskapen studerar. ”Värld 2” är mentala processer. Det finns en kort introduktion på Wikipedia. Karl Popper har också ägnat sig åt frågan om relationen mellan ”mind” and ”materia”. Boken ”The Self and Its Mind. An Argument for Interactionism” (1977) som han skrev tillsammans med hjärnforskaren John Eccles. När jag under mitten på 1980-talet mötte Karl Poppers tänkande om ”värld 3” och detta med interaktion mellan ”mind and matter” så var det utomordentligt viktigt. Hans närmast anarkistiska förhållande till att ”formulera hypoteser”, antaganden om verkligheten, var också värdefullt. Så även hans syn på metafysik och betydelsen av den välargumenterade diskussionen om metafysiska grundantaganden.  DS. 

PS 4 (4.7.2020). Två recensioner av ”Världen själv.
DN Kultur 6 juni 2020. Lars Linder: ”Världen är större än Google Maps”.
Svenska Dagbladet Kultur 14 april 2020. Helena Granström: ”Den odödliga själen i en ny och subtil tappning”  DS. 

Publicerat i medvetandet, recension | Märkt , , , , , , , , | 11 kommentarer

Nr 116. Existentiell fördjupning ett svar på vår tids kriser. Tankar kring en viktig krönika i DN av Björn Wiman

Föregående blogg om sekulär andlighet och Martin Hägglund internationellt uppmärksammade bok “This Life. Secular Faith and Spiritul Freedom” har oväntat fått ytterligare aktualitet genom Björn Wimans söndagskrönika den 19 januari som tar avstamp i Martin Hägglunds bok. Rubrik: “Ny religiös mognad ett svar på vår tids kriser”. Det är en jätteviktig problematik som berörs i krönikan. Men Björn Wiman missar målet genom att använda  begreppen “religiös” och ”sekulär” på ett sätt som snävar in den livsviktiga problematik jag tror han är ute efter. Det finns saker som skaver rejält. 

Det har blivit en lång blogg. Kärnan är att problematisera Björn Wimans underförstådda definitioner av ”religiös” respektive “sekulär”. Det görs via Björn Wimans reaktioner på Martin Hägglunds “This Life”, ett nedslag i arkivet om begreppet “existentiell religiositet”, en fantastisk berättelse om att vara omsluten av kärlek, en åtskillnad mellan “religion A” och “religion B”, vetenskap och religion utifrån de båda olika definitionerna av religion och en berättelse om ett Humanistiskt arrangemang som borde vara en anomali utifrån Björn Wimans sätt att använda orden “religiös” och ”sekulär”. Bloggen avslutas med några frågor till Björn Wiman.

PS (25.1.2020). Filosofiska Rummet den 26 januari med rubriken ”Barnets rätt” berör frågor som diskuteras i denna och föregående blogg. Se sist!! DS. 

 

Religiös mognad visavi existentiell fördjupning.

Björn Wiman är kulturchef på Dagens Nyheter med en stark och numera väletablerad röst i offentligheten. Han har under flera år återkommande skrivit om klimatfrågan. Han har gjort det bra. Påläst och engagerat. Han har också bidragit till att tungviktiga artiklar om klimatfrågan har publicerats i DN Kultur med jämna mellanrum. Till detta kommer hans och DN Kulturs roll för att släppa fram ett antal metoo-manifest hösten 2018 och den omvälvande genomlysningen av Svenska Akademins mörka sexistiska baksida genom Matilda Gustavssons numera klassiska reportage. 

I krönikan Ny religiös mognad är ett svar på vår tids kriser” finns det tyvärr saker som skaver rejält för en livsengagerad Humanist och ateist med en genomtänkt existentiell livssyn. Jag tycker att Björn Wiman plottrar bort en jätteviktig problematik. Jag ska försöka ge ord åt mina invändningar. 

Björn Wiman tar upp en jätteviktig problematik. Man skulle lite välvilligt kunna säga att den handlar om behovet av en existentiell fördjupning i hela samtidskulturen för att indirekt stödja utvecklingen av den kreativitet och det mod som behövs för att möta och ta sig an de globala ödesfrågor som blir alltmer påträngande. Om begreppet “existentiell fördjupning” hade varit Björn Wimans nyckelord så kunde det blivit riktigt bra. Men han använder i stället “religiös mognad”. Och då blir krönikan snarast ett sätt att stänga dörren för det livsviktiga offentliga samtal som blir allt viktigare för varje dag som går. 

En av utgångdpunkterna för Björn Wimans krönika är Martin Hägglund och hans bok “This Life. Secular Faith and Spiritual Freedom” (se blogg Nr 115). Han uppskattar de dörrar som öppnas genom den genomarbetade sekulära, ateistiska, existentiella livsåskådning som Hägglund formulerar.  Men, men…. 

 

Björn Wiman och Martin Hägglund.

Björn Wiman skriver uppskattande om att Martin Hägglunds religionskritik också är öppen för att det finns en resurs i de religiösa traditionerna som även sekulära människor kan ha glädje av. Sedan skriver Björn Wiman: 

Därtill är hans bok så fylld av besjälade skildringar av vår omsorg om varandra och den värld vi gemensamt är beroende av, att den i åtminstone mina ögon gränsar till en religiös förundran inför tillvaron. Om man ville använda Hägglunds dekonstruktivistiska ansats mot honom själv kan man definitivt ifrågasätta om han är lika sekulär som han själv påstår. 

Björn Wiman har uppenbarligen en stark föreställning om vad som är utmärkande för en sekulär människa.  

Det tycks som att Björn Wiman menar att en sekulär, icke-religiös, ateistisk person inte kan känna en djup förundran inför livet och tillvaron. Och om det nu råkar visa sig att det finnas sådana personer vill Björn Wiman benämna denna person som religiös. Och då gäller detta även om personen i fråga själv bestämt hävdar att hen inte är religiös. Det handlar då om, från Björn Wimans perspektiv, att hen inte förstår det – eller inte vill erkänna det. Varför detta starka behov att använda epitetet ”religiös” för något han uppenbarligen gillar i långa stycken. Är det för att skydda den kyrkliga och teologiska mainstreamkulturen eller för att värja sig mot en plågsam anomali i den egna världsbilden? 

Björn Wiman menar säkert detta som en uppskattning. Men jag menar att han ägnar sig åt en nivellering av språk och begrepp. Nivellering betyder ungefär att man utplånar skillnader. Allt som är präglat av förundran och omsorg och har existentiellt djup blir i Björn Wimans värld “religiöst”. Allt som är ytligt, utan engagemang och utan existentiellt djup blir “sekulärt”. Så bidrar man till att stänga dörrar. Vad skulle hänt om han i stället tagit in, begrundat  och förundrats över att en så uttalat sekulär, icke-religiös, existentiell, ateistisk livstolkning som Martin Hägglund ger uttryck för har ett sådant djup att det verkligen berör honom. Med den utgångspunkten hade han i stället öppnat dörren mot en livsviktig diskussion om andlighet och existentiell fördjupning. 

Björn Wiman använder begreppet “religiös” på ett slarvigt och ogenomtänkt sätt. Det är tråkigt att behöva säga det. I det folkliga medvetandet är “religiös” fortfarande hårt knutet till att på något sätt tro på övernaturliga krafter och makter och den gudomliga auktoriteten i heliga skrifter. 

Björn Wiman använder i artikeln ordet “religiös” på det konventionella kyrkliga, kristna och teologiska sättet. Om en människa känner förundran och ödmjukhet inför tillvaron och livets gåta, för livsväven och fågelsången, har ett engagerat förhållande allas våra existentiella livsfrågor och tar livet med dess svårigheter och utmaningar på allvar – då är man “religiös” enligt detta synsätt. Jag återkommer till detta genom begreppen ”religion A” och ”religion B”

Protester från ateister och andra “icke-religiösa” som har denna hållning – mer eller mindre artikulerad – avfärdas med att dom egentligen är “religiösa”. Dom är bara så okunniga om religion och religiositet att dom inte förstår det. Det är inte speciellt respektfullt. Man kan till gå så långt som att säga att det är kränkande. Jag tror inte att det är Björn Wimans avsikt att vara nedlåtande och kränkande. Men för en känslig icke-religiös, sekulär människa ligger det nära till hands att känna så. 

  

Existentiell religiositet – nu i det historiska arkivet.

Jag hade en gång en stark önskan om att vidga begreppet “religiös” utifrån dess grundbetydelse “att binda samman”. Utifrån begreppet “existentiell religiositet” gjorde jag för lite mer än 20 år sedan ett försök till denna vidgning. Jag uppfattade det som helt nödvändigt att att sätta något före ordet “religiös” för att försöka synliggöra något för mig avgörande viktigt och markera att denna form av religiositet var oberoende av trosföreställningar om Gud, övernaturliga makter, heliga skrifter och ett liv efter döden. Jag satte “existentiell” framför ordet “religiös” för att försöka skapa den differentiering i språket som jag såg som helt nödvändig för en fördjupad diskussion. Detta gjordes i Kapitel 1 i boken “Existentientiell livssyn – kristen tro” (1999, 2014). Rubrik: “Livssyn, språk och religiositet” med underrubriken: “Om existentiell religiositet och de traditionella religiösa språkens växande oförmåga att ge ord åt de viktigaste sidorna av våra liv.” 

Om jag varit kaxig och respektlös kunde jag fått för mig att hävda att det som utgör grunden i en “existentiell religiositet” också är det som definiera vad som är den enda riktiga “religiositeten” så skulle Knutbysekten, IS-krigarna, stora delar av av frikyrkorörelsen och Svenska kyrkan hamna under beteckningen “icke-religiösa”.  

Men en sådan bortdefiniering av stora delar av etablerad religion och religiositet skulle vara lika dumt som att innefatta allt av förundran, ansvar och existentiellt djup under beteckningen “religiöst”. 

Efter sådär 15 år började jag inse och acceptera det närmast omöjliga att använda begreppet “existentiell religiositet” för att ringa in den viktiga sekulära, gudlösa, existentiella livshållning jag var ute efter. Jag rekommenderar Björn Wiman att läsa det kapitlet och sedan skriva en ny krönika på samma grundtema och då utifrån begreppet “existentiell fördjupning” eller ”sekulär andlighet”. 

Om ovan nämnda text ”Livssyn, språk och religiositet” inte ingår i referenslitteraturen till  Mikael Kurkialas ”När själen går i exil” (2019) så är det en uppenbar brist. Jag noterade Kurkialas bok när den var nyutkommen med en blandning av skav och nyfikenhet. Men den tappades bort. Björn Wiman refererar till boken med stor uppskattning. Björn Wiman skriver: ”Kurkiala menar att tron är närvarande i vårt samhälle som en frånvaro, ungefär som en stulen tavla på ett museum”. Det är så uppenbart att det gäller tron på Gud och en övernaturlig verklighet. Om man utgår från ett existententiellt trosbegrepp så är Svergei det land i världen med flest troende. Men dom – vi –  saknar språk och gemenskapssammanhang som bär upp detta och kan ge stöd när man hamnar i kris kring den ibland smärtsamma tro-tvivel-problematik som det gäller. Jag har skrivit en del om detta. Bland annat artikeln ”Tro och tillit”. 

 

En berättelse om att vara omsluten av kärlek.

Jag ska nu problematisera Björn Wimans sätt att använda begreppet “religiös” från ett helt annat perspektiv. Jag gör det med en fascinerande och underbar berättelse av Jenny Maria Nilsson. Det är från Filosofiska Rummet med rubriken är “Kärlekens väsen och mening”. Det sändes den 9 december 2018. Gäster är Bengt Brülde, professor i filosofi och Jenny Maria Nilsson, kulturjournalist. Lars Mogensen är programledare. Jag hade blivit nyfiken på Jenny Maria Nilsson efter att ha läst hennes recension i Svenska Dagbladet av Martin Hägglunds “This Life. Secular faith and Spiritual Freedom”. Jag hittade recensionen när jag arbetade med blogg Nr 115. Recensionen hade djup, bredd och en tydlig personlig röst. För min del var det förstås jätteintressant att se att begreppet “sekulär andlighet” ingick i rubriken. Vid googling hittade jag detta Filosofiska Rummet.  Från 24 min och framåt berättar Jenny Maria Nilsson följande: 

Lars Mogensen (23.57): “Är den romantiska kärleken nödvändig för ett bra och meningsfullt liv?”*
Jenny Maria Nilsson: “Då måste jag – jag har väntat hela livet på att få berätta min syn på kärlek i radion. Jag har alltid haft en – och jag har till och med läst – att det beror på förstorade frontallober eller något sådant. Jag hade redan som barn en stark känsla av kärlek i världen – av den här agapekärleken, människokärleken. Jag kommer ihåg att jag kunde vara ut i naturen och jag kunde uppleva från himlen och träden och växter och djur att jag var i kontakt med detta och jag var älskad, det var inte någon religiös, utan det var en helt sekulär upplevelse. Jag var en del av de där livsflödet som fanns i världen. Så att det är ett slags panteistisk kärlekssyn som jag hade sedan jag var barn. …….. att det fanns en sorts jättestor kärlek och att när jag älskade en människa – om det var mitt barn eller om det var en man som det ofta var i mitt fall – så var det som om något frigjorde sig från den här jättelika kärleken som jag hade känt väldigt tidigt och riktade sig mot en person. Och där tänker jag ofta på att det där har jag haft i mitt liv och det har burit mig genom svåra tider – den här känslan av att leva i kärlek och känna kärlek och känna att man får kärlek på många olika sätt – och det har jag svårt att se att jag skulle klara mig utan. Livet skulle bli väldigt tomt för mig om jag inte kunde känna det – att jag fick någon sorts svar.
Bengt Brülde (25.54). Vilken fin historia! Tack!
Jenny Maria Nilsson: Jag har tänkt på det .. eftersom jag inte ens då förknippade det med något religiöst … utan det var mer som en del av den här livsrörelsen och jag kunde kommunicera med den.
Lars Mogensen (26:12): Det är ett mycket vidare och djupare kärleksbegrepp..
Jenny Maria Nilsson: Jag tror faktiskt det här är evolutionärt. Från början trodde jag att alla kände såhär. Men så förstod jag att det inte var så….
Bengt Brülde: Det är ganska ovanligt ….
Jenny Maria Nilsson: Men sedan har jag ändå förstått att det är en hel del människor som känner igen den här upplevelsen. Och vissa har skrivit om den också.
Lars Mogensen: Vad säger du då om den mera fyrkantiga frågan. Är den romantiska kärleken nödvändig?
Jenny Maria Nilsson: Nej, den är inte alls nödvändig då även om den är underbar, att den förstärker hela det här kärleks… Och det kan jag också tänka då att människor som jag, vi då är tillfredsställda på ett sätt i livet … den här … känner att någon sorts kärlek bär oss … att vi är i en sorts intimitet med världen skulle man väl kunna kalla det. Den romantiska kärleken då blir mindre viktig … men då bara spekulerar jag. Men att man då överlever utan den.
Bengt Brülde: Jag tror du har helt rätt i det. om man kan uppleva en så omfattande agape som du verkar ha gjort (27:16) – och inte bara upplevt det vid enstaka tillfälle utan ha haft med dig det som 

Hur hanterar Björn Wiman denna berättelse och Jenny Maria Nilssons tydliga markering av att den inte är religiös? Skulle han, som han gör visavi Martin Hägglund, lite ungefärligt hävda att för hans del berättar Jenny Maria Nilsson om en “religiös upplevelse” och kanske beklaga att hon inte förstår det? 

 

Religion A och religion B.
Två definitioner av religion och religiös. 

För att få ytterligare perspektiv på Björn Wimans krönika och Jenny Maria Nilssons berättelse ska jag lite kort ta upp två definitioner av “religion” och “religiositet”. Jag kalla dom “religion A” och “religion B”. 

Religion B. Denna definition utgår från antologin ”Inspiration till religionspsykologin: kultur, hälsa och mening” (Natur & kultur, 2011). Antologin är tillägnad Owe Wikström, den svenska religionspsykologins nestor, känd långt utanför den akademiska världen. I en presentation av boken kan man läsa följande definition: 

”Med religion menar författarna människors strävan efter att ge tillvaron mening genom att skapa ett samband mellan personer, handlingar och händelser.”

Detta som jag kallar religion B är en mycket bred definition som lite grovt innefattar allt och alla som tar livet på allvar. 17 religionsvetare, främst religionspsykologer, har bidragit till antologin. Det ger den citerade definitionen av “religion” rejäl religionsvetenskaplig tyngd. Utifrån denna definition är såväl jag, Jenny Maria Nilsson, Christer Sturmark; Lena Andersson och Richard Dawkins religiösa. Det är bara det att dom – och jag – inte har förstått det och är obekanta med den religionsvetenskapliga forskningens frontlinjer. 

Religion A: Nu blir det lite akademiskt språk.
En religion är en samhällelig struktur som på ett organiserat sätt bär upp tre föreställningar. 1) Att det finns en gud eller högre makt som kan höra bön och ingripa i världen och våra personliga livsöden. 2) Att det finns ett nytt personligt liv bortom döden och 3) Att den egna traditionens texter är heliga därför att de är givna av den gud man tror på genom inspiration eller direkt diktamen. Det senare gäller t.ex. Mormons bok, Toran, Koranen och många kristnas syn på Bibeln. Man är religiös om man personligen bejakar dessa föreställningar genom trosföreställningar, att delta i religionens riter och ceremonier och bejakar dess regler.

Även en gudlös ateist kan tycka att det är bra att dessa “samhälleliga strukturer finns”. Det kan man ju tycka även om man inte själv är religiös. I det breda folkliga medvetandet är “religion” och “religiös” knutet till denna definition av “religion” och “religiös”. Buddhismen är svårhanterlig utifrån denna definition.  

Enligt nutida svensk religionsvetenskap är man “religiös”, religion B, om man tar frågorna om mening på allvar och lever i en strävan att förstå och utveckla sina relationer till medmänniskor, samhället, kosmos, tillvaron, historien, musiken, konsten, litteraturen, kunskapen etc. Vad blir över för en sekulär, ateistisk person som definierar sig som “icke-religiös” och kanske dessutom – ve och fasa – är religionskritisk. I stort sett, och lite grovt uttryckt: ytlighet och okunnighet! 

Personligen är jag övertygad om att den helt övervägande majoriteten av såväl folket på gatan, som företrädarna för Svenska kyrkan, frikyrkosverige och alla religiösa sekter med “religion” och “religiös” menar Religion A. Samma sak för religionskritiska ateister och Humanister. Att uppfatta religion som det jag lägger i ”religion A” är inte, som Björn Wiman skriver, ”… att likställa begreppet religion med dess mest fanatiska uttrycksformer”. Men däremot så ingår även religionernas mest fanatiska uttrycksformer i religion A. 

Björn Wiman använder uppenbarligen ordet “religiös” och “religion” utifrån definitionen av vad jag här kallar “Religion B”. Det är inte konstruktivt om man har ambitionen att öppna för seriösa offentliga samtalet om behovet av en existentiell fördjupning som stöd för att möta vår tids globala ödesfrågor. 

 

Vetenskap och religion.

När det gäller “religion B” så finns det ingen motsättning mellan religion och vetenskap. Det är snarare så att grundvetenskaperna stödjer en existentiell fördjupning. Det kommer ständigt nya pusselbitar om det mirakulösa och förunderliga kring hur kosmos, livet och livsväven fungerar. Från teleskopens makronivå till elektronmikroskopens och atomfysiken mikronivå. Många av dessa kunskapsskärvor kan man även ta del av som lekman genom populärvetenskapliga artiklar och böcker.   

När det gäller “religion A” så finns det ofta motsättningar visavi vetenskapen. Ibland stora! Men kraften i dessa motsättningar varierar stort beroende på olika samfund och trosläror. Ett konfliktområde är huruvida det finns en personklig gud som kan ingripa i våra liv. Ett annat gäller synen på den moderna evolutionsläran. Inom den evangelikala frikyrkligheten, i Sverige och USA, är man motståndare till evolutionsläran och bekämpar den aktivt i sin undervisning. Islam är i lära och undervisning oftast stark motståndare till evolutionsläran. 

Vad menar Björn Wiman när han skriver: “Här handlar det i stället om att få ihop en världsbild som en modern människa kan leva med, där religion och vetenskap får samexistera”. De mest vältaliga evolutionsmotståndarna inom Genesis och den evangelikala frikyrkligheten håller med största sannolikhet med Björn Wiman. De hävdar mycket bestämt att deras kritik av evolutionsläran är vetenskaplig. 

När man som Björn Wiman blundar hårt med ena ögat visavi det intressanta och viktiga problemet om relationen mellan religion och vetenskap, så blir det tyvärr inget bidrag till mer öppenhet och ödmjukhet i denna diskussion. Humanisterna får fortsätta att ensamma vara “de råa busarna” när man aktivt ifrågasätter och tar debatter med denna evolutionsförnekande del av kristenheten. 

 

Åter till Jenny Maria Nilsson berättelse. 

Åter till Filosofiska rummet och Jenny Maria Nilssons berättelse. Hon formulerar tydligt att hon inte ser sina märkliga och underbara upplevelser som “religiösa”. Hon gör det som en tydlig markering för att placera in dom i samtidens språkvärld. För min del är det både spännande och viktigt med denna tydliga markering. Man kan tillägga att hon i sitt “inte religiösa” självklart anknyter till vad jag kallar “Religion A”. 

Jenny Maris Nilsson bidrar, genom sin berättelse och sin tydliga anknytning till den helt förhärskande innebörden i “religiös”, till att just öppna dörrar för en viktig och oerhört spännande diskussion. 

David Thurfjell använde i sin på många sätt utmärkta bok “Det gudlösa folket” (2015) benämningen “en fullt sekulariserad människa” utan att definiera vad han menar. Mellan raderna och utifrån boken som helhet så tycks han mena att en “fullt sekulariserad människa” är just okunnig, ytlig, utan personligt djup. Björn Wiman tycks gå i David Thurfjells fotspår i denna fråga. Det är olyckligt. 

 

Ett “religiöst” arrangemang
av en “religiös” organisation?? 

Den 9 oktober 2018 genomfördes ett panelsamtal på Forum Debatt på kulturhuset i Stockholm inför 450 personer i en fullsatt Hörsal. Såhär presenterades arrangemanget: 

Behöver vi nya sätt att se på livet och vår existens? Att det krävs politiskt mod, folkligt engagemang plus briljanta tekniska lösningar för att möta de globala ödesfrågorna är allt fler överens om. Det gäller saker som klimat, miljö, hushållning med ändliga resurser, rimlig fördelning, biologisk mångfald, havs- och vattenmiljö och jorderosion. 

Kanske krävs även en ny form av jordbunden andlighet med global räckvidd som är oberoende av föreställningar om övernaturliga makter och krafter. En existentiell omställning. Sekulär andlighet. Existentiell fördjupning. Kan den moderna vetenskapens rön hjälpa oss hitta nya sätt att odla vördnad och respekt för vår planet? 

Välkomna till ett prövande samtal om jordens framtid.  

Denna presentation fanns såväl på Forum Debatt som Kulturhusets Facebook. En fylligare presentation av arrangemanget och en presentation av panelen hittas på annat ställe på Internet. Rubriken var: “Behöver vi nya sätt att tänka. Ett samtal om jordens framtid.” 

Enligt religionsvetenskapens och Björn Wimans syn på religion och religiositet – religion B ovan – så måste detta ha varit ett religiöst arrangemang av en religiös organisation. 

Arrangemanget skapades och genomfördes i samarbete med Forum Debatt av en organsation som självklart använder definitionen under religion A ovan. Utifrån den har man tydligt markerar sig som en sekulär och icke-religiös livsåskådningsorganisation: Humanisterna!! Detta måste vara en total anomali i Björn Wimans tankevärld. Eller så måste han på samma sätt som han skriver om Martin Hägglund säga att för honom var detta ett religiöst arrangemang. Och beklaga att Humanisterna inte förstår det. Här finns ämne för en duktig stå-up-komiker.  

 

Några avslutande frågor till Björn Wiman. 

Lutar du dig mot “religion A” eller “religion B” när du skriver att en “ny religiös mognad är ett svar på tidens kriser”?

Vad lägger du för innebörd i “sekulär” när du om Martin Hägglund skriver “.. definitivt ifrågasätta om han är lika sekulär som han själv påstår”. Hur vill du beskriva en “sekulär” person. 

Kan du godkänna och acceptera att Jenny Maria Nilssons karakteriserar sin berättelse som “inte religiös”? Eller måste du beteckna den som “religiös”? Och i så fall varför? 

Menar du att arrangemanget “Behöver vi nya sätt att tänka. Ett samtal om jordens framtid” måste betraktas som ett religiöst arrangemang kring en religiös problematik? 

 

Richard Dawkins ”Illusionen om Gud” (s 39 i den svenska pocketutgåvan, 2010)

PS (25.1.2020). Såväl denna blogg som föregående om ”sekulär andlighet” har fått ytterligare aktualitet genom det rykande färska Filosofiska Rummet med rubriken ”Barnets rätt” (26 januari 2020). Medverkande: ärkebiskop Antje Jackelén, Christer Sturmark, fd ordförande i Humanisterna och förläggare för Fri Tanke och Boel Westin, professor emeritus i litteraturvetenskap och ordförande i Almakommittén som delar ut de årliga Almaprist till Astrid Lindgrens minne. Programledare Titti Hahn. En hel del handlar om barnets rätt till ‘andlig utveckling’. Det blir en intressant diskussion om språket och vad man menar med andlighet och stöd för andlig utveckling visavi stöd för att reflektera över de existentiella livsfrågorna och att ge stöd för existentiell mognad. Och frågan om existentiell mognad visavi andlig mognad. Är det samma sak? Christer Sturmark svarar tydligt ”ja”. Så även Boel Westin. Antje Jackelén svävar på målet.  Via Einstein kom man också in på innebörden i ordet ”religiös”.  Apropå Einsteins användning av ordet religiös skriver Richard Dawkins i första kapitlet i ”Illusionen om Gud” att  ”I den bemärkelsen är också jag religiös”.  Just detta citat kom inte upp i samtalet. Men Christer Sturmark försvarade ändå väl den djupa förundran som en sekulär, ateistisk, gudlös människa kan känna inför kosmos, livets komplexa väv och det mänskliga medvetandet. Det skulle varit intressant att höra hur Antje Jackelén skulle hanterat detta citat av Richard Dawkins. Intressant och viktigt med denna diskussion. DS.

 

Publicerat i andlighet, ateism, ateismfilosofi, förundran, Filosofi, Humanisterna, Humanisterna och religion, religionsfilosofi, sekulär andlighet | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Nr 115. Sekulär andlighet – finns den. Videofilmat föredrag från 2013 som fått aktualitet genom Martin Hägglund. 

PS (24.1.2019). Denna blogg har oväntat fått ytterligare aktualitet genom Björn Wimans söndagskrönik den 19 januari i DN Kultur. Rubrik: ”Ny religiös mognad är ett svar på vår tids kriser”. Det fanns så mycket problem i den på många sätt viktiga krönikan att det blivit en egen blogg.

Begreppet ”sekulär andlighet” har kommit upp på den offentliga scenen genom den internationellt uppmärksammade boken ”This Life. Secular Faith and Spiritual Freedom” (Pantheon Books, 2019) av Martin Hägglund. Han är svensk och professor i jämförande litteraturvetenskap vid Yale University. Detta har aktualiserat ett föredrag från våren 2013 och en blogg från oktober 2012. Båda handlar om “sekulär andlighet”.  Senhöstens uppmärksamhet kring Martin Hägglund fick mig att se om hela det videoinspelade föredraget. Och blev glatt överraskad av den höga kvaliteten.  Egocentrisk blindhet eller en saklig bedömning? Hur som helst, detta är bakgrunden till denna blogg.  

Först kommer lite bakgrund till det videoinspelade föredragets tillkomst, sedan videon. Därefter mer om Martin Hägglunds bok, den eventuella spänningen mellan ”sekulär tro” och ”existentiell tro”, klimatfrågan  och sist det svenska mottagandet med intervjuer och recensioner. Och uppgifter om en svensk översättning som är på gång.

 

Bakgrund till föredraget ”Sekulär andlighet – finns den?”

Senhösten 2012 blev jag tillfrågad av Humanisterna Stockholm om jag kunde tänka mig att hålla ett föredrag under våren utifrån den lite egna och speciella infallsvinkel till kristendom och religiositet som några i Humanisterna Stockholm kände till. Jag var då ny som styrelseledamot i Humanisterna Kalmar och hade vid två tillfällen varit Humanisterna Kalmars röst i debatt med en frikyrkopastor. Jag fick friheten att föreslå en rubrik. 

Jag hade då under hösten 2012 funderat en hel del kring begreppet “andlighet” och “spirituality”. Med min frireligiösa bakgrund var det mycket som skavde kring begreppet “andlighet”. Samtidigt hade jag länge mera intuitivt och utan att riktigt kunna ge ord åt det känt att ordet “andlighet” betecknade något allmänmänskligt. Under hösten 2012 skrev jag en blogg kring “sekulär andlighet” (Nr 29. “Vad kan man tro på?” Del 6: Behovet av sekulärandliga språk.). Om jag kommer ihåg rätt var det första gången jag i text  vågade använde den udda ordkonstellationen ”sekulär andlighet”. Bloggen var en kritisk reaktion på en temavecka hösten 2012 med samlingsrubriken “Vad kan man tro på” på Sveriges Radio P1 (OBS Kulturkvarten, Filosofiska rummet och Människor och tro).

När jag blev tillfrågad om att hålla ett föredrag i Stockholm fanns detta med i bakgrunden. Det lockade att utnyttja tillfället för att försöka dyka ner i begreppet “andlighet” på ett mera systematiskt sätt. Något med “sekulär andlighet” i rubriken var det som kom upp. Det kändes rejält  utmanande för mig själv – och sannolikt utmanande även för en publik av främst Humanister. Mitt förslag accepterades. 

En avgörande puff för att i föreläsningens form våga ta mig an begreppet “sekulär andlighet” i detta kvalificerade sammanhang var en understreckare i Svenska Dagbladet med rubriken “Camus sökte en sekulär andlighet”. Den var skriven av litteraturprofessorn Thure Stenström och publicerades den 1 november 2012. Jag hittade den när jag googlade “sekulär andlighet”. Jag var uppenbarligen inte helt ute i det blå. Med Albert Camus – och Thure Stenström – var jag dessutom i gott sällskap. Stenströms understreckare publicerades lite mer än en vecka efter min blogg om behovet av sekulärandliga språk

 

Sekulär andlighet – finns den? Video.

Nu till det videoinspelade föredraget.
Några hållpunkter:

Introduktion
1. Metodologisk ateism
2. Skriftspråket
3. Existentiell andlighet
4. Extraordinära upplevelser
5. Mystik och transformerande djupupplevelser
6. Behovet av sekulär-andliga rum
Avslutning

Efter föredraget är det först ett samtal med introduktören och moderatorn Sören Holst innan publiken släpps in.

 

Mottagandet i Sverige av Martin Hägglunds ”This Life”

Åter till Martin Hägglund och hans bok “This Life. Secular Faith and Spiritual Freedom”. I mitten på november den gångna hösten ägnades ett helt Filosofiska Rummet åt en intervju med Martin Hägglund inspelad i New York. En vecka senare var det en stort uppslagen intervju i Dagens Nyheter Kultur. Hägglunds bok recenserades positivt i Humanisten nr 3/2019 (september) av Ulf Gustafsson, förbundssekreterare i Humanisterna (numret finns i pdf-format via www.humanisterna.se/medlemstidningen/). Boken har under hösten recenserats i tidskriften Axess och Svenska Dagbladet. Den 11 januari 2020 recenserades den i Dagens Nyheter. (Länkar se nedan!) Innan den lite senkomna uppmärksamheten i Sverige hade boken fått ett antal positiva recensioner i internationell press. 

Med detta som bakgrund fick jag för mig att kolla igenom videoinspelningen av mitt föredrag från mars 2013 med rubriken  ”Sekulär andlighet – finns den?”. Jag blev överraskad av att jag tyckte det var riktigt bra. Det är inte illa när man reagerar så efter snart sju år. Om det är egocentrisk blindhet eller om min bedömning faktiskt har fog för sig överlåter jag härmed åt andra att bedöma. På ett ställe finns en liten felsägning – apropå den berömda giftbägaren i Sokrates försvarstal så var det förstås Sokrates som tömde den.

Jag tycker det är väldigt spännande och viktigt att ett genomarbetat ateistiskt perspektiv på våra grundläggande existentiella livsåskådningsfrågor har väckt så pass stor internationell uppmärksamhet. Det känns hoppfullt. Jag har länge varit av uppfattningen att det närmast är livsviktigt för hela den globala samtidskulturen att våra existentiella livsfrågor kommer in på scenen med tydlighet och skärpa, utanför och obereonde av de religiösa traditionerna. Det gäller också frågor som jag lagt ner mycket tid och skrivarmöda på sedan många år.

Det är också väldigt intressant att Martin Hägglund ger sig på en kritik av kapitalismen. Och då som jag förstår det med en tonvikt på den kapitalistiska formen för arbete ‘skäl vår tid’ som fria varelser. Recensionerna pekar åt olika håll från att han pläderar för en demokratisk socialism av ett svenskt 1960-talssnitt  (Jenny Maria Nilsson i SvD) till kommunism (Viola Bao i DN). Hur som helst så är det viktigt att börja ifrågasätta grunderna för vårt globala samhälles ekonomiska organisation. Inte minst i ljuset av de globala ödesfrågor som börjar bli ett akut hot mot de planetära livsbetingelserna. 

Utifrån det jag så här långt har uppfattat av Martin Hägglund perspektiv – jag har ännu inte läst boken – så är andlighet och sekulär tro centrala begrepp. Betydelsen av att acceptera döden och vår ändlighet lyfts fram i såväl intervjuer som recensioner som en avgörande nyckel för meningskapande och omsorg i Martin Hägglunds sekulära livstolkning. Anledningen till att jag kollade igenom mitt gamla föredrag var just för att försöka få grepp om kvaliteten i min mest genomarbetade “text” om sekulär andlighet.

 

”Secular faith” visavi ”existentiell tro”

Jag har även lagt ner mycket möda på området “sekulär tro”. Men då utifrån begreppet “existentiell tro”. Det jag benämner ”existentiell tro” gäller en trosproblematik på skalan ”tro”, “tvivel” och ”otro” som vi alla är indragna i oberoende av vilken sekulär eller religiös livsåskådning vi håller oss med. 

Mycket grovt gäller denna trosproblemstik  vilken människosyn vi har och hur den kommer till uttryck i våra konkreta liv. Rymmer vi möjligheten att bli allt mer medkännande, förnuftiga, samarbetande varelser med en potentiell förmåga att ta ansvar för det gemensamma, lokalt och globalt? Eller är vi renodlat egoistiska varelser som gärna skor sig på andras bekostnad när tillfälle ges?  Som utan att tveka manipulerar och intrigerar för att vinna personliga fördelar när omständigheterna gör det möjligt? Som gärna använder våld och hot om våld för att vinna fördelar? Som bara avhåller sig från våld och brottsliga handlingar inför rädslan för upptäckt och straff – härsides eller därsides? 

Denna trosproblematik lever vi invävda i oberoende av hur vi tolkar och ger ord åt den. Den är gudlös i sin grund och samtidigt bortom såväl det materiella som det övernaturliga.

Jag är väldigt intresserad av att försöka förstå likheter och skillnader  mellan den innebörd Martin Hägglund ger begreppet “secular faith” visavi vad jag lägger in i begreppet “existentiell tro”. Det finns flera texter här på bloggen som berör begreppet “existentiell tro” (man kan kolla ämnet “existentiell tro”). Två korta bloggar kan rekommenderas som introduktion för den som är nyfiken.   
Blogg Nr 31. Temavecka – ”Vad kan man tro på”. Del 8. Eftertankar. Tro? (november 2012.)
Blogg Nr 98. Tro och tillit. Ett atesitiskt perspektiv (april 2018).
Humanistbloggen 20 september 2012 under rubriken “Hedningarnas förgård” återges en text av mig som berör existentiell tro. Bloggen var en kritisk reaktion på stort upplagt seminarie i två delar om 3 timmar vardera som sändes på TV. Det hade initierats av katolska kyrkan.

Den som eventuellt har läst “This Life” kan med dessa båda texter om existentiell tro som utgångspunkt då börja fundera över detta med likheter och skillnader visavi hur Martin Hägglund ringar in sitt begrepp “secular faith” – och kanske hjälpa mig att förstå mer.

 

Klimatfrågan.

Det ingår i min fredagsvardag sedan mer än ett år att vara med på Fridaysforfuture i Kalmar. Jag skriver ibland om klimatet (senast blogg Nr 114, Nr 112, Nr 111 och Nr 109), och det hot mot livsväven och den globla civilisationen som den snabbt ökande halten av koldioxid i atmosfären innebär. Jag har även varit med och hållit i trådarna för flera arrangemang i Humanisterna Kalmars regi kring klimatfrågan. Användningen av fossil energi har ökat sedan Parisavtalet 2015. Detta trots en snabbt växande produktion av förnyelsebar energi. Den brutala verkligheten är att den globala ekonomiska tillväxten inte bara har ätit upp tillskottet av förnybar energi utan även medfört en ökad användning av fossil energi. Klimatet, ändliga resurser, hoten mot hav och vattenmiljöer, jorderosion genom storskaligt industijordebruk – allt håller på att bli akuta hot mot livsbetingelserna för såväl livsväven som framtida generationer.  Att vi långsamt kan – och håller på – att underminera livsbetingelserna har idag blivit en existentiell problematik av högsta dignitet. Jag är väldigt nyfiken på hur Martin Hägglund förhåller sig till dessa globala ödesfrågor och för vår generation nya existentiella problematik i ”This Life”.

 

Översättning på gång.

Jag är väldigt glad att en översättning till svenska är på gång. Utgivningen är planerad till september 2020. Lagom till Bokmässan i Göteborg. Den ges ut av förlaget Volante  med titeln: Vårt enda liv: Sekulär tro och andlig frihet.  I anknytning till presentationen avboken på Volante finns en hel del länkar till de internationella reaktionerna på Martin Hägglunds ”This Life”. Det engelska originalet är inköpt. Med tanke på min bristfälliga engelska ser jag fram emot den svenska översättningen. Den kommer att inköpas när den kommer i spetember 2020.

Martin Hägglund har en välmatad webbsida.  Det är sympatiskt att han har en svensk domänadress. Där kan den nyfikne botanisera. Där hittar man bland annat länkar till internatrionella reaktioner på ”This Life”.

 

Intervjuer, recensioner, samtal:

Humanisten nr 3/2019 (sidan 8): Ulf Gustafsson: “Sekulär tro och andlig frihet”.
Axess nr 7/2019: Johan Halldorf: “Jag vill tacka livet”.
Filosofiska rummet (2019-11-10): Utblick: Martin Hägglund och det ändliga livet.
Intervju av Martin Gelin i Dagens Nyheter (2019-11-22): ”Allt handlar om vad vi gör med vår ändliga tid tillsammans
Svenska Dagbladet (2019-12-18): Jenny Maria Nilsson: “Filosofiskt evangelium för en sekulär andlighet
Dagens Nyheter: Viola Bao:, “Martin Hägglund visar att våra korta liv förtjänar något bättre än kapitalism”.
Aftonbladets pod “Stormens utveckling”. Avsnitt 30. Rubrik: “Frihet” med Nina Björk som gäst.
Anm: Flera av ovanstående länkar ligger tyvärr bakom betalväggar. Det innebär att man bara får upp rubrik och början av artiklarna. 

 

PS. Om man vill ha en kort introduktion till mitt sätt att försöka ringa in begreppet “sekulär andlighet” kan man läsa blogg Nr 89. Den sekulära andligheten – några ateistiska reflektioner. Publicerad i Humanisten nr 1/2017 (31.3.2017). DS. 

PS 2. Döden. Genom intervjuer och recensioner så framgår det med stor skärpa att döden och vår ändlighet är ett ett central tema hos Martin Hägglund. Jag är själv övertygad om att det är viktigt att  acceptera och försonas med att såväl vi själva som alla vi älskar kommer att dö utan några garantier om någon fortsättning. Accepterandet av detta bistra existenvillkor, som för mig är knutet till en övertygelse om att döden är slutgiltig och oåterkalleliog, skapar för min del en märklig poetisk rymd åt livet. Det är inte bundet till någon rädsla. Det är snarare knutet till en paradoxal känsla av ödmjukhet och förundran. Och en allt större respekt för de som påbörjat livets höstvandring. Denna grundkänsla har förstärkts med ökande ålder. Född 1948 tillhör jag själv numera höstvandrarna. Jag berör detta i betraktelsen ”Döden. En ateistisk betraktelse” som publicerades i Humanisten nr 1/2015. Som lite reklam kan jag nämna att där finns ett litet avsnitt om ”atesitisk eskatologi”. DS.

PS 3. Forum Debatt i Stockholm. Den 9 oktober 2018 genomfördes ett panelsamtal med rubriken ”Behöver vi nya sätt att tänka. Ett samtal om jordens framtid” inför en fullsatt Hörsal. Jag var djupt involverad i arrangemangets tillkomst och satt med i samtalspanelen.  Apropå temat för denna blogg så kan det nämnas att den första arbetsrubriken var ”Behöver vi en sekulär andlighet”. Några tyckte i sista ögonblicket att den rubriken kunde stöta bort. Kanske rätt! Det får vi aldrig veta. Hur som helst, det var fantastiskt att alla 450 platserna fylldes med den försiktigare rubriken. DS. 

PS 4. Det videoinspelade föredraget finns att tillgå i manusform på Internet. DS.

PS 5 (23.2.2020).  I avsnittet ”Secular faith” visavi ”existentiell tro” har det lagts in en mycket summarisk beskrivning av de grundfrågor om människans grundläggande natur som jag försöker ringa in med begreppet ”existentiell tro”. Jag tyckte plötsligt att det behövdes en antydan utöver att hänvisa till andra texter. DS. 

 

 

Publicerat i andlighet, ateism, ateismfilosofi, döden, existentiell filosofi, Existentiell livssyn, existentiell tro, Filosofi, Humanisterna, recension, religionsfilosofi, sekulär andlighet, Tro-otro-icke-tro | Märkt , , | 8 kommentarer

Nr 114. Vilket ansvar har vi för de framtida globala livsbetingelserna (Humanisten nr 3/2019) 

För ovanlighetens skull är det två undertecknare av denna blogg. Texten  publicerades i Humanisten nr 3/2019. Den är skriven tillsammans med Fredrik Ahlgren, fd. ordförande i Humanisterna Kalmar. Vi var under ett antal år styrelsekolleger. Fredrik har avgått som ordförande och styrelseledamot på grund av familj och det intensiva arbetet som lärare och föreläsare som nydoktorerad på Sjöfartshögskolan i Kalmar med ämnet sjöfart och miljöteknik. Jag sitter fortfarande kvar i styrelsen.

 

Humanisten-3-2019-s.12

Frågorna kring klimat, miljö, ändliga resurser och ett långsiktigt hållbart sätt att leva blir allt svårare att fjärma sig ifrån. Vi lever idag i en global kultur som drivs av fossilt lagrad solenergi som bildats under miljontals år i jordens geologiska urtid, långt före människans inträde på scenen. Det gäller kol, olja och naturgas.

Vår förbrukning av denna fossila solenergi är motorn i de utsläpp av växthusgaser som långsamt gör jorden varmare, smälter glaciärer samt höjer och försurar havet. Det innebär efterhand stora förändringar av betingelserna för odling och matförsörjning. Trots att den fossila energin i högsta grad är en ändlig resurs kommer vi inte att kunna använda mer än en tredjedel av dagens kända reserver om Parisavtalets klimatmål om en temperaturökning på max 2 grader ska hållas. Vi är idag globalt sett helt beroende av fossil energi. Cirka 87 % (2017) av vårt globala energibehov produceras av kol, olja och naturgas. Endast en mindre del är kärnkraft eller förnyelsebara energi.

Även om den förnyelsebara energin, i form av sol- och vind och raffinerad bioenergi (typ etanol, biogas, biodiesel), procentuellt sett har ökat dramatiskt de senaste fem åren har uttaget av fossil energin räknad i terawattimmar (Twh) ökat ca 5 ggr så mycket under samma tid. Uttaget av icke-raffinerad bioenergi i form av ved, flis, pellets och kolning (mycket vanligt i Afrika) kan i ett globalt perspektiv bara öka marginellt. Och den ger förstås upphov till koldioxid vid förbränning vilket ofta glöms bort. Potentialen för utbyggnad av vattenkraften är sannolikt mycket begränsad även om man tänker en osannolik fördubbling från 2,6% och ca 4000 Twh år 2017. Kärnkraften är starkt ifrågasatt. Dessutom är ledtiderna för planering och byggande väldigt långa. Vi har ännu inte ersatt en endaste kwh med förnyelsebar energi. Den förnyelsebara energin har hittills bara fungerat som ett extra energitillskott. Uttaget av fossil energi ökade även 2018!

Om vi använder den fossilt lagrade solenergin “to the bitter end” pekar i stort sett samstämmig forskning inom klimat- och jordsystemvetenskaperna mot att vi, utöver höjda havsnivåer, kommer att tvingas hantera alltmer oförutsägbara och svårhanterliga väderhändelser. Detta kommer i sin tur sannolikt att leda till stora folkomflyttningar och svåra konflikter i sökandet efter mat och uppehälle.

Om vi samtidigt ställs inför snabbt ökande energipriser och akut energibrist är risken stor att vår extremt transportberoende och högteknologiska globala industrikultur, som vi känner den, kommer att kollapsa. Om våra sämsta sidor som människor då går i dagen hos en tillräckligt stor minoritet – det räcker gissningsvis med 5% – i den hårdnande konkurrensen om mat och livsutrymme så kan det finnas ett antal mycket mörka globala århundraden runt hörnet.

Är det möjligt att ersätta den fossilt lagrade solenergin med annan energi? Hur mycket solpaneler, vindkraftverk och biobränsle behövs? Vi kommer att sannolikt att hitta nya typer av energikällor som kan ge nya tillskott. Men det är väldigt mycket fossil energi som ska ersättas. Detta gäller även om vi bara tänker oss dagens energikonsumtion. Om den fortsätter att öka som hitintills så blir det förstås än tuffare.

Sedan industrialiseringens början för lite mer än 150 år sedan har ökad tillväxt och ökad energikonsumtion gått hand i hand. Att det finns en gräns för ökningen av energikonsumtionen är uppenbart.

Och vad gäller för den ekonomiska tillväxten? Är tron på evig ekonomisk tillväxt en tankefigur med samma oantastlig dignitet i vår samtid som tron på Gud var för 500 år sedan?

Det blir allt tydligare att vi på djupet behöver ompröva vårt sätt att tänka, leva, konsumera och organisera vårt samhälle, lokalt och globalt, om alla människor på jorden ska ha något sånär anständiga och rimliga livsvillkor om 100 år, 500 år, 1000 år. Frågan är hur?

En sak är säker, vi kommer att behöva gå i närkamp med frågan om vad vi behöver för att leva ett gott liv. Kommer förnöjsamhet och anspråkslöshet att vara basala överlevnadsdygder om 100 år?

Att vi till detta människoskapade scenario också lever med en kosmisk utsatthet kan vara bra att hålla i minnet. Det stämmer till stor ödmjukhet inför det ömtåliga lilla klot vi lever på. Jorden har genom sin historia drabbats av ett antal kosmiska katastrofer, några gigantiska. Även om vårt kosmiska närområde blivit lugnare finns det inga garantier inför framtiden. Det kan gå åt pipan även om vi lyckas skärpa oss. Men det skulle vara tragiskt om vi utan kosmiska katastrofer, genom vår kortsiktighet och blindhet underminerar förutsättningarna för den form av medvetande, förundran och självreflektion som mänskligt liv och den mänskliga civilisationen utgör.

Det finns en sekulär, humanistisk moralisk devis som säger att alla handlingar är okej så länge de inte skadar andra. Det blir allt tydligare att den behöver kompletteras med devisen: alla sätt att leva är okej så länge det inte överbelastar det globala livsutrymme vi har att dela på.

Om vi tar denna devis på allvar innebär det att vi alla har en skyldighet att läsa på och försöka förstå hur stor ‘min’ belastning är på det gemensamma globala livsutrymmet.

Vi har inga svar. Däremot så vill vi bidra till hålla dessa viktiga framtidsfrågor i luften – inom Humanisterna och i det offentliga samtalet.

Carl Gustaf Olofsson
Fredrik Ahlgren
Humanisterna Kalmar

 

PS 1. Humanisten nr 3/2019 kan laddas ner som pdf-fil. Artikeln finns på s.12-13. DS.

PS 2. Kolla gärna Humanisterna Kalmars videoinspelningar: ”Ett samtal om klimat och ett hållbart sätt att leva” (Ulf Danielsson, Therese Uddenfeldt – februari 2018), ”Att vara människa i antropocen” (Martin Gren – januari 2019) och ”Klimat och ändliga resurser – en moralisk fråga?!” (Nina Wormbs, Billy Larsson, Pella Larsdotter Thiel – mars 2019). Kan googlas! Det finns även fylliga presentationer av arrangemangen på Humanisterna Kalmars blogg. Samtliga videoinspelningar hittas under fliken ”Video” på bloggen. Undertecknad var inledare och moderator på de båda panelsamtalen. DS.

PS 3. Apropå Martin Grens föreläsning (se ovan) så resulterade den i blogg Nr 111. Att vara människa i antropocen. Några tankar efter en föreläsning av docent Martin Gren

PS 4. Blogg Nr 112 har också nära anknytning till frågan om klimat och resurser. Den har rubriken “Antropocen och energiförbrukning i ett globalt perspektiv.”  

 

Publicerat i hållbar utveckling, Humanisten, klimat och miljö | Märkt , , | 1 kommentar

Nr 113. Om Gud finns. Ateistiska funderingar om Yttersta domen! 

Yttersta-domen-Michelangelo_-_Cristo_Juiz

Michalangelo: Del av av fresken Yttersta Domen från Sixtinska kapellet i Rom

Jag är uppvuxen i en kristen värld av berättelser, texter, livsöden, föreställningar, begrepp – och ofta livliga diskussioner om moral, politik och religiösa trosfrågor. Även om jag redan som 15-16-åring inte längre var troende i kristen mening har detta arv fortsatt att leva utifrån ett sekulärt och ateistiskt perspektiv. Leken med en gudsbild i denna blogg är ett uttryck för denna fortsatta närvaro av mitt kristna arv, mer än femtio år efter att jag bröt upp. 

Utgångstexten till denna blogg skrevs våren 2010. Den kom till i ett efterspel till ett framträdande i Norrtälje baptistkyrka. Jag hade bjudits in att prata utifrån rubriken “Kan man vara kristen utan att tro på Gud?”. En aktiv i församlingen hade hittat min bok ”Existentiell livssyn – kristen tro?” på Internet och blivit fascinerad och berörd. I boken formuleras en existentiell livstolkning som efterhand sätts i relation till kristen tro. 

Texten kom till som en del i ett långt svar på ett mail från en person som upprört protesterade mot att Norrtälje baptistkyrka släppte fram en irrlärare som mig. Mailet var ställt till mig, Norrtälje baptistförsamling och dåvarande Svenska baptistsamfundet. Jag har under mer än ett år funderat på att lyfta fram denna text i en egen blogg. 

Bloggen avslutas med den teodicéproblematik som ovillkorligen väcks av denna lek kring ett eventuellt och högst överraskande möte med Gud vid Yttersta Domen. Detta fanns inte med i den ursprungstext som bearbetats här. 

PS 5. (juli 2020). Se slutet av bloggen! Funderingar kring helvetesförkunnarnas möte med Gud vid den Yttersta Domen. DS. 

 

Fars vision av Yttersta domen! Ett fribaptistiskt arv!

Den fribaptistiska miljö jag kommer från (se PS 1 nedan) pratade mycket om en älskande och kärleksfull Gud. En egenhet i svensk kristenhet var också att man inte trodde på eviga straff och att i den yttersta tiden skulle allt och alla inneslutas i Guds famn. Det var en av de läroavvikelser som gjorde att man uteslöts ur Svenska Baptistsamfundet 1872. Det är en vacker bild! Ett av min tidiga ungdoms starkaste och vackraste minne är när far, Olof Persson – ålfiskare, möbelsnickare och predikant – en gång med intensiv glöd förmedlar sin vision av den stora återlösningen. 

Far hade en förmåga att i olika sammanhang skapa en miniscen där han kunde deklamera någon dikt från sin breda repertoar och/eller bjuda på en kort betraktelse där predikantsjälen ofta tog plats. Denna händelse utspelas på en släktträff. Far hade varit försvunnen några minuter. Plötsligt står han i dörren till ‘finrummet’ och intar scenen med sin myndiga förkunnarröst. Allas blickar riktas mot far. Med strålande ögon berättade han att han ser för sig den yttersta dagen och hur djävulen träder fram inför Gud. Djävulen erkänner sig besegrad och säger till Gud att han hade rätt och ber om förlåtelse för allt han ställt till med. Och Gud blir oerhört glad och sluter honom i sin stora famn och säger ”Välkommen hem mitt barn”. Far sträcker ut sina armar i en stor välkomnande gest. Han lever sig in i rollen som förlåtande Gud med intensitet, värme och strålande ansikte.  

Jag kan inte se denna scen för min inre blick utan att se det som att far är omstrålad av ljus. Sannolikt har detta minne bidragit till modet att ställa mig utanför och följa det som har framträtt som ”mitt hjärtas väg”. Viktigt i detta sammanhang är att denna väg innebar ett tydligt uppbrott från kristen tro. Utan tro på gud och ett liv efter döden. Och inte heller på några andra övernaturliga makter och krafter.   

Detta minne har sannolikt också bidragit till att skapa en lite speciell gudsbild i mig som varit viktig: Om Gud finns måste han vara minst lika kärleksfull som den mest kärleksfulla människa jag känner till. Allt annat är grovt mänskligt förtal av Gud. Det räckte med att tänka på Astrid Lindgren eller min på många sätt ofullkomliga predikantfar som Gud och domare, för att varje tanke på ett plågsamt helvete och än mindre eviga straff skulle falla platt till marken och framstå som fullständigt orimlig.

 

Domens dag! Öga mot öga.

Denna gudsbild har gett upphov till en stark och levande bild av den Yttersta Domen. Om det är så att Gud finns och domen väntar kommer jag att med frimodighet och oräddhet att stå inför Guds ansikte när den stunden kommer. Denna Guds stora och enda angelägenhet är kärlekens, omsorgens, tillitens, medkänslans tillblivelse och växt i världen. Hur mycket eller lite vi har trott på hans existens – eller ett liv efter döden är fullständigt ointressant för honom. 

Hans dom bygger enbart på om vi efter bästa förmåga, utifrån det som varit oss givet av möjligheter, bördor och svårigheter, har gjort vårt bästa för att bejaka kärlekens, omsorgens, förnuftets, tillitens växt i oss själva och i våra medmänniskor – och i världen. Detta gäller också omsorgen om livsväven och framtida generationers livsbetingelser. Från denna Guds perspektiv är det just detta som bidrar till att bygga Guds rike. Hur märkvärdigt eller litet vårt bidrag är bryr han sig inte om. Det avgörande är ’efter bästa förmåga utifrån det som varit oss givet’.

Jag är fullständigt trygg i att om denna stund kommer så kommer Gud att se att jag. trots brister, svek och nederlag, gjort så gott jag kunnat för att bidra till kärlekens växt i mig och andra utifrån det som varit mig givet. Och hans famn kommer att vara öppen med ett varmt ”Välkommen hem mitt barn”. 

 

Domens dag för de som grävt ner sitt pund.

Men domsscenen slutar inte med att jag välkomnas in i himlen. När de som inte klarat av att förvalta sitt pund, de som av rädsla och feghet satt sitt ljus under skäppan står inför Gud och tronen så kommer han att sorgset och medkännande skaka på sitt huvud och säga: ”Kanske fick du en alltför svår uppgift. Jag vet att det är tungt och smärtsamt att leva med att man inte har vågat, att man varit för rädd och feg för att bidra med sin speciella skärva till Guds rike.” Och så öppnar han sin famn och säger ”Välkommen hem mitt barn”.

 

Domens dag för värstingarna.

Det märkligaste är den sista delen i denna bild av Yttersta Domen. Inför Gud och tronen och stundande dom står de som bidragit till att underminera förutsättningarna för kärlek, medkänsla, tillit; de som underblåst avundsjuka och girighet; de som bidragit till att sätta igång destruktiva och förfärliga skeenden genom att elda på rädsla, hat och hämndlystnad; de som utnyttjat och spelat på människors drömmar och längtan för att skaffa sig makt och pengar; de som med olika mått av hänsynslöshet gjort makt och rikedom till sitt stora livsmål; de som utan samvetsbetänkligheter trampat på de som varit svagare än en själv för att uppnå personliga vinningar; de som använt sin gudagivna begåvning för destruktiva syften; de som med listigt och förföriskt tal bidragit till underminera samvetets och hjärtats röster hos de människor som funnits inom deras räckvidd när dessa inte stämt överens med med de läror och ideologier som man själv förfäktat.

Gud möter ögonen hos var och en med en blick fylld av bekymmran och smärta och säger. ”Ni har missat vad livet handlade om! Ni har på olika sätt förstört möjligheten att uppleva den djupa förundran och djupa livsglädje som livet rymde. Ni har inte bara undanhållit denna möjlighet för er själva, ni har även bidragit till att försvåra – eller förstöra – denna möjlighet för andra. Ni har låtit era liv sugas in i den tragiska livsprocess det innebär när hjärtat förhärdas allt mer och som ovillkorligen innebär förlust av mening, livsglädje, närhet, kärlek, tillit och som undergräver och förstör relationer och gemenskaper.

Sedan säger Gud:Mina barn, ni kan inte komma in i himlen nu. Men jag har inrättat en speciell avdelning där mina klokaste änglar och mina mest insiktsfulla medarbetare från jordelivet kommer att arbeta i skift. Dom vilar upp sig och hämtar kraft i himlen mellan arbetspassen. Målet är att ni efterhand fullt ut ska inse och förstå hur ni levt, ställt till det för andra och missat livets möjligheter och rikedom. När ni fullt ut förstår och med uppriktigt hjärta beklagar att ni inte förstått att livet och tillvaron bara kan framträda i sin gnistrande rikedom om man bejakar kärlekens tillblivelse i sig själv och andra, att man av bästa förmåga bejakar en livsprocess som handlar om hjärtats öppnande är ni på rätt spår. Då börjar ni närma er himlaporten. Det kommer att ta olika lång tid för er. Men mina medarbetare är duktiga och vi har evigheten på oss.” 

Vad Gud vet, men inte säger, är att det kommer att komma en punkt för var och en när insikterna blir så starka och smärtsamma att de kommer att börja böna och be om att få göra en kort visit i himlen för att be de människor vars jordeliv de skadat – eller förstört – om förlåtelse. Han vet också att det kommer en punkt där de kommer att fromulera en stark önskan om att få leva om sina jordeliv. För att hjälpa andra och på så sätt gottgöra och samtidigt få del av den rikedom de missade. Då är himmelens portar öppna för dessa hans förut förlorade barn.

 

Lek med bibliska bilder. 

Vi kan använda de bibliska bilderna på olika sätt. Det kan man göra såväl som kristen, icke-troende och ateist. Denna lek med en gudsbild är ett sätt att konkretisera och ta ett steg vidare utifrån den syn på de yttersta frågorna om dom och straff som jag är uppvuxen med i fribaptistsamfundet. Jag tycker det skulle vara underbart om det är såhär. Då finns det en andra chans. Jag kan bara av hela mitt hjärta hoppas att det är så, att Gud och domen väntar på andra sidan döden. 

Men jag tror inte det! Och då blir det plötsligt mycket allvarligare!!

Det är oerhört tragiskt med varje människoliv som fastnar i den livsprocess där hjärtats förhärdelse fått övertaget. Det är att tappa bort och gå miste om det enda liv som är oss givet. Oftast är en viktig grundorsak kränkningar, svek, oseddhet, brist på omsorg och kärlek i barndomen. Att det sköra och längtande i oss har utnyttjats och manipulerats. Denna tidiga del av våra liv väljer vi inte, rår vi inte över. 

Med den bakgrunden är det större chans att vi som unga vuxna lockas av förföriska och destruktiva ideologier, idéströmningar, gäng, gemenskaper – ibland sekulära, ibland religiösa – som hakar i det rädda och sköra, som hakar i vår längtan att höra till, utnyttjar vår längtan efter en bättre värld, hakar i det skikt av hat, av att vilja såra och ge igen som alltid föds av svek och kränkningar i barndomen. Ett inslag på denna tragiska livsväg är att vi i vår rädsla och osäkerhet och längtan att höra till – ytan kan var självsäker, stark, cool, cynisk och ibland väldigt from – börjar trycka undan och förneka det som ‘samvetetets, hjärtats och sanningens röster’ inom oss försöker säga. Och där vi efterhand också kommer att försöka påverka andra att förneka betydelsen av ett öppet och levande förhållande till dessa inre röster.

Utifrån den syn på människans möjligheter och svårigheter som med sådan kraft tagit form i mig och mitt liv så är inte ett endaste människoliv värt att gå om intet. Här ska man inte glömma de människor som får sina enda liv förstörda eller allvarligt försvårade av dessa destruktiva personer. Med tanke på de stora och svåra globala ödesfrågor vi har att hantera om den mänskliga civilisationen ska ha en framtid blir det än viktigare att allt färre människor glider in i den destruktiva livsprocess som antytts. Förutsättningen för det engagemang och den modiga kreativitet som behövs hos många, många, är att en grundton av mening, hopp, hemhörighet i tillvaron har övertaget i vår livsprocess.    

 

Den älskande och maktlösa Guden.
Ett avslutande teodicéproblem. 

När man leker med denna bild av den Yttersta Domen och en älskande Gud så får det indirekt påträngande konsekvenser för synen på den klassiska kristna bilden av Gud som allsmäktig. Den gudsbild jag leker med bygger med en inre nödvändighet på föreställningen om en Gud som är helt maktlös över alla fysiska och biologiska aspekter av vår jordiska verklighet. Han kan inte bota sjuka, han kan inte hindra destruktiva människor att ställa till skada, han kan inte hindra jordbävningar, cykloner och tsunamis, han kan inte fixa klimatet, han kan inte få det att börja växa i öknar, han kan inte plocka bort plasten ur havet etc. Han är fullständigt maktlös! Han satte igång den kosmiska process som på ett antal miljarder år frambringat vatten, liv och en medveten, självreflekterande varelse, medveten om sin dödlighet, som kan förundras, ställa frågor, älska, lida och njuta av livets goda – och som kan ställa till med mycket elände. 

Det hör till bilden att denna Gud också är plågad av sin maktlöshet när han ser människor och andra levande varelser lida. Han beklagar för sig själv och sina änglar att detta var en oförutsedd konsekvens av att sätta igång det kosmiska miraklet. Det enda han kan göra när vi har det svårt, plågas, lider, håller på att tappa fästet och livsmodet är att erbjuda sin hand och säga “Du är älskad! Här är min hand.” och samtidigt med smärta i rösten beklaga att han inte kan göra någonting. Denna fiktiva Gud har bara makt över livet efter döden. Trots dessa oförutsedda, negativa konsekvenser så ångrar han sig inte. Det är så mycket som blev mycket mer spännande och fantastiskt än han hade räknat med som möjligt. Och i det kritiska skede i historien som livsväven, mänskligheten och den globala civilisationen befinner sig i just nu så håller han tummarn för att vi ska hitta lösningar som möjliggör ett gott liv för framtida generationer om femhundra år, om tusen år! 

Men, men …. jag tror inte att denna älskande och maktlösa Gud finns och väntar på oss efter döden med sin öppna, välkomnande famn. Och jag önskar det inte heller. Min ateistiska övertygelse om människolivets ändlighet – födelse, död och sedan slut – har ett alldeles speciell, nästan magisk, skimmer. Det ger en poetisk lyster med en tragisk ton åt min livsvandring som ger en rymd åt livet. Det blir ovillkorligt viktigt att försöka förvalta sin stund på jorden. Det blir också ovillkorligt viktigt att alla människor på jorden får de grundläggande livsbetingelser som gör det möjligt att ta sig an den stora gåtan att vara människa. 

Trots min starka sekulära övertygelse är det på ett paradoxalt sätt tröstande att leka med denna bild av den maktlösa, älskande guden. Som ateist och Humanist kommer jag aldrig att lägga ner möda på att argumentera emot de som tror på denna Gud. 

Argumentationsläget blir däremot radikalt annorlunda visavi de som tror på en allsmäktig gud som inte skyddar alla barn från misshandel och cancer, som tror på en gud som kommer att döma ett stort antal människor till eviga straff. Detta oavsett om man är kristen eller muslim – eller något annat. Jag kan bara uppfatta detta som ett grovt mänskligt förtal av en eventuellt existerande älskande gud. Eller som ett hyllande av en ond gud som godtyckligt hjälper eller plågar.     

 

Tips på några texter och bloggar med teologisk anknytning. 
Existentiell tro. Ett bokkapitel.
Nr 98. Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv. Kort text om existentiell tro
Sekulär andlighet – finns den? Föredrag i Stockholm 2013
Nr 89. Den sekulära andlighetet – några ateistiska reflektioner. Kort artikel.
Nr 104. Finns Gud?  Inledning till ett panelsamtal 2011.
Nr 93. Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga. Föreläsning på Teologiska Högskolan i Stockholm 2017.
Nr 94. Gudlöst om kyrkan, reformationen och mänsklighetens framtid. Publicerad i Östra Småland på 500-årsdagen av den lutherska reformationens startpunkt. Även publicerad i Humanisten nr 4/2017.

 

PS 1. Om fribaptistsamfundet.
1872 uteslöts Helge Åkesson ur Svenska baptistsamfundet. De församlingar som sympatiserade med honom och hans bibeltolkning bildade ett löst nätverk. 1894 bildade dessa församlingar Fribaptistsamfundet.
         Fribaptisterna trodde inte på eviga straff och man avvisade den traditionella försoningsläran om att Gud offrade sin son på korset för att frälsa människorna. Man menade att Jesus dog för att visa sin kärlek till människorna och därmed mana till efterföljelse. På teologiska kallas detta den subjektiva försoningsläran. Man avvisade även den katolska och lutherska läran om den ‘treenige Guden’. Som mest hade samfundet runt 6000 medlemmar. Det som 2002 fick namnet Evangeliska Frikyrkan var resultatet av en flerårig sammanslagningsprocess som började 1994 med att Helgelseförbundet och just Fribaptisterna gick ihop. När denna process började 1994 hade Fribaptistsamfundet strax över tusen medlemmar. Se vidare på Wikipedia!
       För att visa det bibliska stödet för sin syn översatte Helge Åkesson hela bibeln. I exegetkretsar är denna översättning välkänd för sin trohet mot de grekiska och hebreiska grundtexterna. Detta teologiska arv har tyvärr fallit bort ur det offentliga teologiska minnet i Evangeliska Frikyrkan. F.d samfundsföreståndaren Stefan Swärds bok “Efter detta: om Guds kärlek och rättvisa, himmel och helvete” (XP Media, 2011) är ett strålande exempel på denna offentliga teologiska glömska. DS. 

PS 2. Jag har vid några tillfällen lite skämtsamt benämnt mig som ”ateistisk fribaptistteolog”. Nästan mitt i prick vad gäller denna blogg. Annars brukar jag ofta, men även då med glimten i ögat, kalla mig “ateisk frilansteolog”. DS 

PS 3. Som ordmänniska var far ofta minimalist – om det inte gällde predikningar. Han vred och vände på formuleringar, ofta muntligt i sin ensamhet när han sydde nät. Framför allt när det var monotona moment som kunde vara utsträckta i timmar och dagar. Som att sy på rep på armastycken (näten till ledarmen) till ålahommor där man inte behövde räkna och hålla koll. Minnesbilden jag har återgett var väldigt kort. Någon eller några minuter. Jag har kanske vansläktats. Denna blogg är snarast maximalistisk. Men jag inbillar mig att far skulle gillat den.  DS. 

PS 4. (29.12.2019). Liten uppdatering. I ingressen har lagts till en notering om att bloggen avslutas med en diskussion av den teodicéproblematik som är oupplösligt kopplad till bloggens lek med bilden av en älskande gud. En läsare som ramlar in på sidan ska från början veta att detta tas upp seriöst i slutet på bloggen. I slutavsnittet har även lagts till ”han kan inte hindra jordbävningar, cykloner och tsunamis,”.  DS. 

PS 5. (juli 2020). Ett viktigt tilläg är motiverat. Det är nästan pinsamt att jag missat. Ett stort tack till poden Exvangeliet som påmint mig om den förfärliga och destruktiva förkunnelsen om eviga straff. Detta tema har berörts i flera podavsnitt.

Förkunnelsen om en älskande Gud som dömer icke-troende eller otrogna till eviga straff  är lika fel, hädisk och ogudaktig – från mitt ateistiska perspektiv – oavsett om den förkunnas av kristna, muslimer, mormoner eller andra. Tillägget gäller då frågan om hur Gud kommer att bemöta alla de präster, pastorer, imaner och lekmän inom olika religiösa rörelser som bestämt har hävdat att Gud har ett helvete i beredskap för  alla ofrälsta, icke-troende, ateister, destruktiva suputer och knullglada! En sak är säker vad gäller min vision av den Yttersta Domen. Dom kommer inte att bli insläppta i himlen på direkten. Såvida de inte gjort avbön innan dom vände näsan i vädret. Det är tydligt att Gud är väldigt illa berörd. Han har väldigt svårt att förstå hur dessa förkunnare utan att blinka har kunnat tillskriva honom den fullständigt hjärtlösa grymhet som domar till eviga straff innebär. Antingen hamnar dessa helvetesförkunnare tillsammans med värstingarna eller blir det en egen specialavdelning. Men tids nog kommer även dom till himlen! Tips mottages! Kan skrivas i kommentarsfältet för den hugade.  DS.

 

 

Publicerat i andlighet, ateism, ateistisk teologi, Existentiell livssyn, existentiell teologi, Gud, Helveteslära, Personligt, religionsfilosofi, sekulär andlighet, Teologi | Märkt , , , , , , , , | 6 kommentarer

112. Antropocen och energiförbrukning i ett globalt perspektiv

.

För ett par veckor sedan fick jag syn på en snygg grafisk redovisning av den globala energiförbrukningen från år 1800 till och med 2017.  Den har funnits i huvudet sedan jag först fick syn på den. I bakgrunden eller som ett koppel påträngande frågetecken och utropstecken.

Det var nästan en chock när jag efter två eller tre dagar upptäckte att det stora lila fältet var naturgas och inte kärnkraft (nuclear) som jag lite slarvigt hade uppfattat det som. Efterhand som dagarna gått har begreppet “fossilfritt” utifrån grafen vackra färgfält alltmer börjar lysa med någon sorts inre eldskrift. Ett par gånger har jag vaknat mitt i natten med frågan om vad den vackra grafen egentligen betyder mera handfast. För ‘jordsystemen’? (för att använda ett av docent Martin Grens ord i hans föreläsning om människan i antropocen)? För den heliga tillväxten? För rimlig fördelning? För framtiden för det globala samhället på 100 års och 1000 års sikt?  Och sist och inte minst: säger grafen något viktigt om mitt konkreta vardagliga liv här och nu?? Säger den något om mitt liv om 10 år?

Grafen är indelad i snygga färgfält beroende på energislag. I botten finns bioenergi. Det är det brunröda fältet längst ned som inte förändrats mer än marginellt sedan 1800-talets början. Sedan kommer de fossila energislagen kol, råolja och naturgas. Därefter har vi vattenkraft, kärnkraft, vindkraft och solenergi och – överst – övriga förnybara energislag.

 

Om man klickardenna länk så öppnas grafen på internet. Då kan man röra muspekaren och få fram siffror för de olika energislagen under olika årtal. Från 1965 och framåt finns uppgifter för varje år. Från 1960 och bakåt är det 10-årsintervall ända tillbaka till år 1800!

Kurvorna för ekonomisk tillväxt och ökad energiförbrukning har följt varandra väldigt nära sedan industrialismens början. Det är viktigt att ha i bakhuvudet.

.

2017 – hur många procent är fossil energi?

Total energikonsumtion år 2017: 153 595 TWh

Fossil energi: 133 852 TWh  = 87,1%
Förnybar energi: 19 740 TWh  = 12,9%
Kärnkraft: 2 636 TWh      = 1,7%

Vad är förnybar energi?

Jag har efterhand som jag mediterat över denna graf blivit medveten om att det är ganska missvisande att klumpa ihop all förnyelsebar energi när man ska försöka förstå hur vi ska ersätta den fossila energin för att reducera utsläppen av växthusgaser. Uttaget av bioenergi ligger sannolikt nära max. Det är det nedersta bruna fältet i grafen. Dessutom blir det förstås koldioxid när man förbränner biomassa. Träden gör mest klimatnytta när de får stå kvar och växa eller används för att bygga hus och tillverka möbler.

Vattenkraften kan sannolikt inte byggas ut mer än marginellt. Och när man bygger ut är det såväl stora naturvärden som markrättigheter (ofta för ursprungsbefolkningar – samer, indianer etc) som står på spel.

Det är ganska rimligt att leka med tanken att uttaget av bioenergi och vattenkraft bara kan öka ganska marginellt. Och i det stora fossilhavet är även en högst osannolik fördubbling av bioenergi och vattenkraft att betrakta som marginell. Sedan har vi även det osäkra kortet med kärnkraft.

Med ovanstående resonemang i bakhuvudet så kan man titta på den icke-fossila energiproduktionen år 2017.

Total energikonsumtion 2017 – 153 596 Twh
Vattenenergi 2,6 % (4060 Twh)
Sol, vind och övrig förnyelsebar energi: 1,4 % (2153 Twh)
Bioenergi: 7,1 % (10 895 Twh)
Kärnkraft: 1,7 % (2636 Twh).
Olja, kol, naturgas: 87,1 %. (133 782 Twh) Skall ersättas!

 

Produktionen av förnybara energi växer snabbt!

Det sägs ofta att den förnyelsebara energin ökar snabbt. Det är sant! Från 2012 t.o.m 2017 har sol, vind och övrig förnyelesebar ökat från 1053 TwH till 2153 Twh. En fördubbling på fem år! I siffror har den förnyelsebara energin med tillväxtpotential ökat med 1100 Twh på fem år. Under samma fem år har olja, gas och kol ökat från 127 466 Twh till 133 853 Twh. Den fossila energikonsumtionen har alltså under dessa fem år ökat med 6 387 Twh. Dvs att under denna femårsperiod med en exceptionellt snabb ökning av den förnyelsebara energi har vår förbrukning av fossil energi ändå ökat 6 ggr så mycket.

Vattenkraft och bioenergi har inte räknats in eftersom potentialen för ökning är högst begränsad. Den bistra sanningen är att vår förbrukning av fossil energi fortsätter att öka. Tillskottet av förnyelsebar energi har ännu inte fått den fossila energiförbrukningen att börja minska på den globala arenan. Jag säger det en gång till: DEN SNABBA ÖKNINGEN AV FÖRNYELSEBAR ENERGI HAR ÄNNU INTE FÅTT VÅR FÖRBRUKNING AV FOSSIL ENERGI ATT BÖRJA MINSKA!!

Den förnyelsebara energin har än så länge inte ersatt en endaste Twh fossil energi. Den har bara plusat på vår totala globala energiförbrukning. Man kan säga att den förnyelsebara energin har bidragit till att upprätthålla en fortsatt global tillväxt och en fortsatt ökad global energikonsumtion.

.

PS. Jag kan inte låta bli laborera med tanken på en personlig energibudget utifrån någon form av rimlig fördelning i ett globalt rättviseperspektiv och med utfasad fossil energi. Och då förstås med hänsyn till mycket större behov av energi för att värma bostäder, institutioner och fabriker på de nordliga delarna av jordklotet. Jag kanske återkommer med lite tankelekar kring det. Men det är ju en fråga man kan fundera över själv utifrån den vackra grafen – om man vågar.  DS.

PS 2. Klimat och ändliga resurser – en moralisk fråga?!”. Jag passar på att göra reklam för ett panelsamtal på Kalmar Stadsbibliotek – mitt i biblioteket, måndagen den 4 mars 2019 kl 18. Inget inträde. Jag är moderator. Man kan läsa mer om arrangemanget och panelen på Humanisterna Kalmars blogg. Det finns också ett evenemang på FacebookDS.

PS 3. Det finns röster som på ett kunnigt sätt ifrågasätter ekonomisk tillväxt som samhällelig grundnorm. I ett förarbete till ekonomidelen i FN:s hållbarhetsrapport ”Global Sustainable Development Rapport 2019” så har BIOS Research Institute (Finland) tagit fram rapporten: ”Governance of economic transsition.” Det publicerades i  augusti 2018. Det är också motiverat att påminna om den brittiske ekonomen Tim Jacksons ”Prosperity without growth – economics for a finite planet” (2009) och på svenska 2011 med titeln: ”Välfärd utan tillväxt – så skapar vi ett hållbart samhälle”. Boken väckte mycket uppmärksamhet när den kom ut på svenska och recenserades i många tidningar – bl.a. i DN och Göteborgsposten. Boken var resultatet av en utredning som beställts av brittiska labour. Antologin: ”Att svära i kyrkan – tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet” publicerades 2013. Den finns tillgänglig på internetDS. 

 

Publicerat i antropocen, etik, klimat och miljö, Okategoriserat | Märkt , | 2 kommentarer