Nr 143. Passionsdramat. En påskberättelse. 

.

Den kristna passionshistorien har engagerat teologer, troende och kristendomskritiker i två tusen år. Efter många års likgiltighet vaknade denna kristna nyckelberättelse till liv på ett drabbande sätt. Det hade då gått mer än tjugofem år sedan mitt uppbrott från min barndoms täta frikyrkovvärld. Jesus var lika obevekligt död som innan. I stället för att försöka förklara kommer här en berättelse. Obegriplig? Hädisk? Eller kan berättelsen röra vid kristendomens kärna?

.

.

En tvåtusenårig tidsutflykt

Nu ska vi ut på en tvåtusenårig tidsutflykt. Du är en ung människa, man eller kvinna. I denna berättelse spelar kön ingen roll. Du har ännu inte bildat familj, du är upplärd i föräldrayrket. Fiskare, snickare, sömmerska! Du är som många unga människor. Du drömmer om något annat och större, du drömmer om att komma bort från detta invanda, trygga, småskurna med alla dess självklara roller och förväntningar. Du drömmer om att uträtta något stort och viktigt! En ganska vanlig ung person då. Och en ganska vanlig ung person nu!

Det kommer en karismatisk man, något yngre än föräldra­genera­tionen. Han har en stark personlig utstrålning. Han pratar intensivt om Guds rike som är nära, som är viktigare än allt annat, att det är hög tid att vända om, att sanning och rättfärdighet åter ska komma i högsätet. Med en intensiv röst och fast blick säger han till dig att du behövs, att du är utvald för att hjälpa till att förverkliga detta! Han säger: ”Följ mig!”.

Och du gör det där överraskande som dessförinnan var näst intill otänkbart. Du bara lämnar fisket, du bara lämnar far och mor, du bara lämnar alla förväntningar från familj och släkt. Du lämnar byn och drar iväg med denna karismatiska botgöringspredikant som heter Jesus.

Jesus är märklig. Han vågar röra vid spetälska, han säger att barnen hör himmelriket till, han hjälper en dotter till en ockupationssoldat, han umgås med kvinnor som har tvivelaktigt rykte, han ingrep och hindrade steningen av en kvinna som varit otrogen mot sin man, han pratade med folk som man normalt inte pratade med som jude, han låter sig bjudas på middag av en illa sedd tulltjänsteman från den romerska administ­rationen. Och märkliga liknelser – som den om den barmhärtige samariten och om den förlorade sonen.

Men det fanns också en dov och mörk sida som var konstig och svår att förstå. Dom som inte är med mig är emot mig! Att det var viktigare att stanna hos honom än att resa hem och begrava sin döda far!” Att för de städer och byar som inte lyssnade till budskapet skulle det bli värre på domens dag än för Sodom och Gomorra. Och den obehagliga bilden av saltet som mist sin sälta – att det bara duger till att trampas ner. Eller den skrämmande bilden om grenarna som inte bär frukt, hugg av dom och släng dom på elden. Att den som förför en av mina minsta för honom vore det bättre att få en kvarnsten om halsen och sänkas i havets djup. Och så dessa återkommande hotbilder om gråt och tandagnisslan, Gehenna och evig fördömelse för de som inte låter omvända sig, de som gör orätt!

Men den posi­tiva sidan är så stark att det går att hjälpligt förneka eller åtmins­tone inom sig själv tona ner den mörka, obehagliga sidan. Dessutom kan det ju vara så att Jesus har rätt.

Tillsammans med de andra följer du Jesus på hans prediko­vandringar runt om i dåtidens Palestina. Det är blandade erfaren­heter. Ibland är det helt fantastiskt som när det samlades några tusen för att lyssna. Ibland är det trist vardag, inte minst är det jobbigt med den misstro de ofta möter från etablissemanget. Också denna dubbelhet hos Jesus. Ibland är han mästrande, självgod, nedlåtande. Ibland finns där en ömhet och värme som suddar bort det mesta.

Och nu denna påsk! På väg till Jerusalem för att fira! Och så överraskande alla dessa människor som hyllar Jesus. Plötsligt känns det som att allt du har trott och hoppats på är nära en fullbordan! Jesus är den förlösare och frälsare som profeterna siat om. Du känner jublet och triumfen inombords! Det är som en gnistrande bekräftelse på att du satsade rätt när du bröt upp och lämnade föräldrar och alla förväntningar. Du är mitt i ett mäktigt storslaget skeende. Du är en del av det, Du är mitt i dess centrum.

.

Perspektivskifte – Petrus.

Nu är det dags att göra ett perspektivskifte och föreställa oss lärjungen Petrus som centrum i berättelsen.

Under loppet av två dygn hade scenen förändrats dramatiskt och brutalt. Jesus var död! Han hade blivit avrättad som en brottsling på det mest fruktansvärda och förnedrande sätt som överhuvudtaget kunde tänkas. Det som hade hänt framstod som en enda stor, obegriplig, förlamande katastrof. Det var ett dråpslag mot allt han hade trott och hoppats på. Med ens tycktes allt som blåögda önskedrömmar. Åren med Jesus framstod som bortkastad tid!

Mitt i den mörka, kaotiska känslostormen händer något oväntat. Från ingenstans formas plötsligt en stark, överraskande känsla av ömhet och medkänsla som riktas mot honom, Petrus, med alla hans rädslor, längtan, tillkortakommanden och svek. Och kanske viktigast, den innefattar den rädsla som fått honom att först förneka att han kände Jesus och sedan fly från Jerusalem för att inte själv råka illa ut.

All den längtan och alla de storslagna förhoppningar som han hade knutit till Jesus blir plötsligt som en illustration av något djupt personligt och samtidigt universellt mänskligt. Det är som att det finns en utsatthet, ovisshet och en speciell sorts ensamhet i detta att vara människa som är så svår att acceptera att det närmast obevekligt ger upphov till överspända drömmar och förhoppningar. Det formades en känsla av en varm, smärtfylld och försonande ömhet riktad gentemot honom, Petrus, och hans personliga livsöde. Känslan fördjupas snabbt som i en expanderande spiral. Samtidigt börjar den att riktas ut mot alla människor som med olika mått av framgång och misslyckanden försöker möta och förhålla sig till detta utsatta och svårbegripliga att vara människa.

Att se sig själv och alla andra människor ur detta perspektiv är omtumlande. Livets svårigheter och tragik får på ett paradoxalt sätt ett starkt gudomligt skimmer över sig. Ett helt nytt ljus har plötsligt börjat lysa upp tillvaron. Det är något radikalt nytt. Det är som ett mirakel! 

Var det inte just detta nya och omvälvande sätt att se på sig själva, sina medmänniskor och tillvaron, som Jesus hela tiden hade försökt peka på och göra dem delaktiga i? Eller – kunde det till och med vara så att Jesus inte själv riktigt hade förstått detta? Vad som däremot framstår som givet och självklart är att just Jesu fruktans­värda och förnedrande död har varit helt avgörande för att öppna hans ögon. 

Detta är en förfärlig tanke som ger upphov till en intensiv blandning av skuld och tacksamhet gentemot Jesus. Plötsligt är det som att Jesus finns där och ser på honom med just denna älskande, försonande blick.

I detta ögonblick föds en bild av den fullt ut empa­tiska och älskande människan. Med ett teologiskt språk kan man säga att det skapas en ikon. Ikonen Kristus! Med Richard Dawkins språk är det en mem som tar form, blir kött, inkarnerar, får liv.

Denna mem, denna ikon, är den märkliga och storartade föreställningen att människan bär på en inneboende möjlighet att bli en fullt ut medkännande, förnuftig, älskande varelse. Den säger inte vad människan är. Däremot säger den något nytt och märkvärdigt om människans potentiella möjligheter.

.

Hjärtan i brand

Nu kan vi lämna Petrus och tänka oss en mera kollektiv process bland lärjungarna. I den kedja av upplevelser och tankar som tar form framstår det som en närmast självklar sanning, att varje människa bär på möjligheten att se sig själv, sina med­män­niskor och tillvaron från det perspektiv som just har blivit så tydligt och verkligt. Med stor skärpa tycks det vara just tillgången till detta perspektiv, detta seende, denna blick som möjliggör en djupgående försoning med såväl människolivets utsatthet och förgänglighet, som med det egna livets tillkortakommanden, svek och brustna drömmar.

Tänk om varje människa fick se sig själv, sina medmänniskor och tillvaron ur detta perspektiv, om så bara för en liten stund i sitt liv. Hur radikalt annorlunda skulle inte världen bli!

Men det formas också en intensiv, smärtsam medvetenhet, grundad i djupet av de egna erfarenheterna, om hur oändligt avlägset detta perspektiv på livet och tillvaron kan tyckas vara, trots att det är så nära. Det blir så blixtrande tydligt att rädsla, misstro, motstånd mot att ta människovarandets utsatthet på allvar, mörka och svårhan­terliga livserfarenheter, bundenhet till materiella och sociala omständigheter, tenderar att göra oss oförmögna att av egen kraft uppfatta detta livsomdanande perspektiv. Denna medvetenhet väcker en djup och oresonlig känsla av ömhet och villkorslös förbundenhet med denna sårbara, rädda, längtande, blinda ‘gudamänniska’, som så ofta misslyckas och kommer på fel spår i livet.

Visionen av människans inneboende gudomliga möjlighet tar form med en sådan påträngande kraft att den framstår som oavvisligt sann. Den utsatta medmänniskan kommer så nära att hon nästan upplevs som en del av den egna personen.

Lärjungarnas hjärtan har satts i brand!
Gå ut och gör hela världen till mina lärjungar!

Carl Gustaf Olofsson
Författare till boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”
Ansvarig för webbplatsen Språk, tro och religion.
Medlem i Svenska kyrkan och Humanisterna.

.

PS 1. Jag gjorde ett försök att få berättelsen publicerad i en av våra större dagstdningar. Det blev inte hlt ocäntat ”nej”. Men känns bra att ha gjort ett seriöst försök. Därför låter jag den presentation som avslutade den inskickade texten stå kvar här.

.PS 2. En betydligt längre variant av denna påskberättelse publicerades i Svensk Kyrkotidning påskveckan 1998 med rubriken ”Kristus är uppstånden!” (kan googlas). I boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (kan googlas) utgör denna berättelse grunden för kapitel 5 ”Kristusseende och kallelse”. Kapitlets innehåll presenteras såhär: ”En existentiell och icke-teistisk tolkning av Jesu uppståndelse, korsets mysterium, frälsande tro, kristen eskatologi och Jesu domsförkunnelse”. Boken finns på nätet sedan hösten 1998. Genom ett helt oväntade initiativ av det lilla förlaget Alternaliv så blev den en tryckt bok i maj 2020. Den finns hos alla Internetbokhandlar. Den finns också på en hel del bibliotek. Om inte, så fråga efter den. Det är god chans att ditt bibliotek tar hem den. Stöd gärna detta modiga publiceringsprojekt genom att köpa boken. Alternaliv har ännu inte fått igen omkostnaderna. DS.

.

.

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Detta inlägg publicerades i andlighet, ateistisk teologi, existentiell andlighet, Existentiell livssyn, existentiell teologi, Jesus, Kristologi, Livsåskådningsvetenskap, passionsdramat, Teologi, transcendenserfarenheter och märktes , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Nr 143. Passionsdramat. En påskberättelse. 

  1. Maria skriver:

    Bäste pastor Olofsson!

    Funderar…detta behöver nästan diskuteras LIVE! Denna impuls till fördjupad medkänsla….kommer utifrån? Från ingenstans? Känslan fördjupas blir en spiral som sprider sig till alla människor…..?

    Varifrån är ingenstans? Utifrån VAR då? Ett högre kosmiskt medvetande, kollektivt? Eller inifrån? Måste vi ”dö” ( symboliskt )och komma åter, med på djupet förvandlad erfarenhet, för att nå den inre gudomliga gnistan som vi alla bär. Bli i vår fulla potential. Därur ur vårt hjärta sprids denna kärlekskraft…….som vi i bästa fall ibland utger och som kan mottagas om det andra hjärtat är öppet.

    ”Du måste sätta foten på hjärtats mark, annars blir det bara öken där du går (Rumi)

                    Fridens Liljor från pastor Munck

    • Bäste pastor (predikant) Munck!

      Det är en viktig och jättespännande fråga du tar upp. Jag har en tydlig bild av den livs- och mognadsprocess som är den nödvändiga grunden för att den typ kvalitativa brytpunkt ska kunna inträffa som jag försöker skildra utifrån Petrus. Det är utifrån min horisont inget som “bara” händer utan sammanhang och en en ganska lång mognadsprocess. Men jag kan förstås ha fel. 

      Men lite kort ungefär så här. En grundläggande förutsättning för att den typ av dramatiskt fördjupade insiktsprcess jag förlägger till Petrus ska kunna inträffa är att under ganska lång tid, sannolikt minst ett antal år,  aktivt bejakat en strävan att allt bättre förstå och acceptera den utsatta och smärtsamma sidan av våra mänskliga existensvillkor. Att jag och mina närmaste kan drabbas av svår sjukdom, olyckor och död. När som helst! Att jag kan drabbas av svek av människor som står mig nära! Att jag på grund av rädsla och press kan svika såväl människor jag älskar som basala värden. Insikten att våra övertygelser och tillvarotolkningar är mer eller mindre sköra mänskliga skapelser  som kan krackelera i mötet med nya erfarenheter, bra argument och ny kunskap. Att vi inte kan kommunicera våra djupaste känslor och viktigaste upplevelser på ett entydigt förståeligt sätt ens till de människor som står oss närmast. När vi kommit så långt att vi börjar ana att dessa existensvillkor delar “jag” med ALLA människor oberoende av språk. kön, religion, ålder, sexuell läggning, etnicitet så befinner vi oss i ett “existentiellt landskap” där små saker eller dramatiska, kan förvandla dessa vaga aningar till fundamentala sanningar som förändrar våra liv. 

      För egen del tycker jag fortfarande att denna existenspsykologiska förklaring av min fantiserade Petrusberättelse har mer tyngd och trovärdighet visavi en tolkning som menar att det är en uppenbarelse från en högre övernaturlig makt. Gud eller den kroppsligt uppståndne Jesus. Eller art det är en av människan oberoende transcendent verklighet som bryter igenom. Om det finns andra och trovärdigare förslag är jag nyfiken.

      Sist vill jag bara berätta att i den kristna sammanhang som formade mig som ung inte hade några heltidsanställda pastorer. Man hade predikanter.  Dom var lekmän som fått en “kallelse”. Deras grundförsörjning var ett civilt yrke. Och då vanligtvis en införstådd och generös arbetsgivare.  Predikoresorna byggde på att några församlingar bjöd in en predikant för en mötersserie några veckor. När den var slut åkte hen hem till familjen och sitt civila jobb. Far, Olof Persson, var predikant. Och tillika möbelsnickare och ålfiskare. När han övertog ålfisket 1958 efter sin far så upphörde de mera långväga predikoresorna. Sedan blev det bara predikningar inom en tiomilsradie som klarades med bil för dagen. Hans predikantsjäl var fullt levande tills han dog 87 år gammal. 

      Med denna bakgrund ber jag vördsamt om att slippa titeln “pastor”. Predkant känns mycket bättre. Kallelsen är stark! Jag är outbildad lekman. Jag har försörjt mig som postis. Men jag har ännu inte vid fyllda 75 blivit kallad till någon mötesserie. Huruvida jag har vansläktats eller på ett kreativt sätt  förvaltar ett arv kan man ha olika åsikter om. 

      Ditt avsutande citat av Rumi är vackert och tänkvärt ””Du måste sätta foten på hjärtats mark, annars blir det bara öken där du går”. Men jag märker att det efterhand finns ett litet skav. Jag skulle hellre säga ””Du måste sätta ner foten på marken med hjärta för att den ska grönska och blomma”.

      Anm: I kapitel 3: “Utsatthet och transcendens” i min bok “Existentiell livssyn – krist een tro?” – (kan googlas) försöker jag bena ut den här problematiken på på ett väldigt mer omständligt sätt. Kapitlets analys kan betraktas som ett diskussionsinlägg kring en oerhört spännande område av mänskliga erfarenheter.

      Goda påskhälsningar från predikant Olofsson!

Lämna en kommentar