Nr 139. Från arkivet. Existentiell andlighet. Om andlighet från ett existentiellt perspektiv.

Originaltext juli 2009. 

.

SVT har i dagarna sänt fjärde och sista avsnittet – 2 november – i dokumentärserien “Andarnas rike”. Den har gjorts av SVT:s duktiga livsåskådningsjournalist Anna Lindman. Hon har bland annat gjort den fina dokumentärserien ”Gud som haver barnen kär” som handlade om personer som med såriga själar brutit upp och lämnat olika religiösa sammanhang.

Andarnas rike är intressant. Den handlar om en ”New-age-värld” som jag med nyfikenhet och skepsis ”luktade på” under andra halvan av 1970-talet mer än tio år efter mitt uppbrott från den frikyrkovärld jag vuxit upp i. Men det fanns en hel del som skavde i dokumentären. Det har fått mig att damma av två texter som gäller “andlighet” och “andliga erfarenheter”. Förhoppningsvis kan dessa båda texter, skrivna utifrån ett “ateistiskt paradigm”, bidra till att bredda och fördjupa det offentliga samtalet kring ett viktigt område av mänskliga erfarnheter.

I den första texten introducerar jag begreppet “existentiell andlighet”. Den skrevs som ett debattinlägg till DN Kultur i juli 2009. Det gällde den intensiva debatt som hade väckts av Humanisternas manifest på DN Debatt (18 juni) och annonskampanjen “Gud finns nog inte”. Två inlägg på DN Kultur av Leif Zern, teaterkritiker, och Inger Edelfeldt, författare, bröt de mer förutsägbara positionerna och uppmuntrade till ett försök att blanda mig i debatten. DN refuserade. En vecka senare kom en smålandsanpassad version in i Östra Småland. 

Den andra texten är manuset till föreläsningen “Sekulär andlighet – finns den?” som jag höll i Stockholm i mars 2013. Det var ett arrangemang av Humanisterna Stockholm. 

Den första texten är kort. Den andra är manuset till ett 50 minuters föredrag och längden därefter. Den publiceras som blogg Nr 140. Det dröjer nåra dagar innan den är på plats.

.

.

Existentiell andlighet. 

Leif Zern ger i sin artikel ”Vi behöver det okända” (DN Kultur 20 juli 2009), på ett utmärkt sätt ord åt den dubbelhet jag själv känner visavi Humanisternas manifest. Som Zern håller jag med Humanisterna om det mesta. Men, som Leif Zern skriver, något viktigt saknas. Han lyfter fram det viktiga släktskapet mellan konstnärligt språk och religiöst för att synliggöra en problematisk aspekt av manifestet.

Inger Edelfeldt skriver i sitt inlägg en vecka tidigare (”Är det konstigt att man längtar?”, DN Kultur 12 juli 2009) att en öppen dialog kring religionsfrågorna bland flera andra saker också kräver ”en viss förståelse för människors behov av vad vi försiktigt kan kalla en ”andlig dimension”” med en kritisk udd riktad mot Humanisternas tendens till avfärdande.

Jag håller med Edelfeldt men vill gå ett steg längre och säga att vi lever med en ”existentiell andlig dimension” genom att vi är människor. Den blev en del av människans grundvillkor från den stund i historiens gryning när hon blev medvetna om sin dödlighet. 

Denna dimension har med ändlighet, död, skuld, ansvar, kärlek, mening, delaktighet, vår plats i världen, svek, längtan att göra. Den kan rymma benådade ögonblick av gränslös förundran, oresonlig livsglädje, hemhörighet i tillvaron som kan tyckas helt oberoende av de tillfälliga livsomständigheterna. Och förfärliga ögonblick av hopplöshet, mörker, att vara utestängd från livet. I drömmar och visioner kan det skapas storslagna iscensättningar av det existentiella drama vi lever i. Den kan utgöra grunden för såväl svåra kriser som djupgående insikter som ibland radikalt kan förändra en människas livsinriktning. 

Denna existentiella andliga dimension finns som en realitet i våra liv oavsett hur vi tolkar dess grund. Vi kan skärma av eller förneka den med meningsförlust och förytligande av våra liv som följd. Den är lika substantiell oberoende av om vi tror på någon Gud och högre makter som kan gripa in i våra liv eller ej. Själv tillhör jag de som ’inte tror’ i detta speciella avseende.  

Fram till modern tid är det de religiösa traditionerna som har tolkat och gett uttryck åt denna sida av livet. I mycket av de religiösa traditionernas texter, bilder, myter, musik finns denna existentiella sida som ett grundvibrato. I vår tid är det vanligare att denna existentiella andliga dimension får djup och skärpa i litteratur, musik, konst och film i den ’sekulära’ kulturen än i nyproduktion inom de etablerade religiösa traditionerna. 

Detta innebär att en stor del av de religiösa texterna från förmodern tid är en helt oundgänglig del av vårt kulturella arv. I den mån en nutida religiös debattör eller förkunnare inte kan se och erkänna denna existentiella andlig dimension när den formuleras  av en sekulär nutidsmänniska utanför och oberoende av ’tro på Gud’, ’ett liv efter döden’ etc blir det platt och endimensionellt. Och indirekt också en kränkning av de människor som lever och brottas med denna existentiella andliga dimension oberoende av föreställningar om bortomvärldsliga krafter och makter. 

På ett paradoxalt sätt blir det även en förnekelse av djupet i de traditioner man anser sig förvalta. PC Jersilds skildring av ett av de sista samtalen med sin ’gammelkristne’ far (DN Kultur, lördagen den 18 juli 2009) är en sorglig illustration till denna form av kristet icke-seende. 

Genom att skilja ut den existentiella andliga dimensionen från föreställningar om en övernaturlig verklighet får man hjälp att förstå lite mer av det släktskap mellan religiöst språk och konstnärligt som Leif Zern lyfter fram – och som många intuitivt känner.

Jag tror att åtminstone en del av förklaringen till den förbryllande plattheten i Humanisternas manifest finns just här. Man har som organisation ingen medveten och genomarbetad syn på den existentiella andliga dimensionen. Där är man i samma läge som t.ex. Svenska kyrkan. I det senare fallet är det dock mer beklämmande. Där finns tillgång till teologisk och religions­filosofisk kompetens och ekonomiska resurser. 

Det finns också många enskilda präster, teologer och religionsvetare som är väl medvetna om problematiken. Om det beror på rädsla och bekväm­lighet hos de framåtriktade krafterna eller de konservativa traditionalisternas styrka att man inte lyckats producera något dokument med lärostatus kring detta kan jag inte uttala mig om.

I Humanisternas religionskritik kan man inte se att religonernas språk, berättelser, riter, musik, myter, fram till modern tid har varit själva arenan för människans brottning med den existentiella andliga dimension vi alla lever med. I sin kritik av föreställningar om övernaturliga makter och existensformer, auktoritära anspråk på den enda och eviga sanningen etc – en viktig kritik!! – tenderar dessa föreställningar och hållningar att bli själva definitionen på religion och religiositet. Man kan inte skilja ut och erkänna den existentiella andliga dimensionens närvaro bakom ytan av övernaturliga trosföreställningar. Indirekt kan det bli ett generellt förnekande av denna existentiella andliga dimension vi alla lever med. Jag tror inte att detta är medvetet eller önskat av Humanisterna.

Carl Gustaf Olofsson
Ansvarig för webbplatsen ”Språk, tro och religion”
www.existentiell-tro.net

PS. Denna text skrevs sommaren 2009. Lite mer än ett år senare, hösten 2010, gick jag med i Humanisterna. Samtidigt startade jag denna blogg. Våren 2011 blev jag invald i styrelsen för Humanisterna Kalmar där jag fortfarande sitter kvar. DS.

.

.

.