Nr 30. Temavecka – ”Vad kan man tro på”. Del 7. Etertankar. Om förnuft och rationalitet.

När jag satte mig ner med tanken att skriva lite sammanfattande tankar kring temaveckan ”Vad kan man tro på?” hade jag mina specialområden i huvudet. Innebörden i begrepp som ”religion” (som blev riktigt intressant i det avslutande Filosofiska rummet), ”tro” som är något av mitt specialämne, känslan av tacksamhet (intervjun med Hubert Dreyfus) som är ett kärt litet biämne och den oerhört viktiga frågan om förutsättningarna för att bibehålla och fördjupa de värden som utgör det demokratiska samhällets grund. Och sist men inte minst den spännande frågan om behovet av sekulära platser och sammanhang för det levande samtalet om livets viktigaste angelägenheter som under temaveckan artikulerats av cancerläkaren Pia Dellson.

Men mina irriterade reaktioner på likställandet av de båda orden ”förnuft” och ”rationalitet” i temaveckans avslutande Filosofiska rummet har kommit upp igen och igen i mitt huvud. Mina reaktioner på detta vill liksom inte lämna fritt utrymme åt det som egentligen är mina frågor. Och därför har det blivit en helt annan blogg.

Eftertankar. Om förnuft och rationalitet.

Jag reagerade med stark irritation på Ulla Gudmundsons sammanblandning av förnuft och rationellt tänkande i det avslutande Filosofiska rummet. Och så även när jag lyssnade om. Hon gled nästan omärkligt från Habermas kritik av det ”rationella tänkandet” till Hitlers effektivt organiserade förintelse av judar och romer som ett exempel som på hur galet ”förnufts­tänkandet” kan bli. Att programledaren Lars Mogensen snarare accepterade denna samman­blandning än gick in och bad om klargörande var märkligt och frustrerande. Religionshistorikern Olav Hammer kom med en protest och sa att för honom var förintelseprojektet ett exempel på oförnuft. Men det följdes inte upp.

När det gäller betydelserna av orden förnuft visavi rationalitet är jag i högsta grad amatör och lekman. Mycket kort vill jag börja med att säga att i min språkvärld är förnuft knutet till värden, tex omsorg och ansvar för det gemensamma. Förnuft handlar också om den sorts besinning som gör att jag inte låter svarta känslor av svartsjuka och hämndlystnad övergå till handling. Rationellt tänkande är helt neutralt och frikopplat från värden. Det kan användas för att skapa atombomber såväl som att organisera en bra åldringsvård. Det kan användas för att hitta på ett smart sätt att döda en människa jag av någon anledningar hatar. Rationalitet frikopplad från förnuftet är potentiellt farligt.

Det är kanske fel att gå på Ulla Gudmundson och Lars Mogensen. Efter en del besinning och eftertanke lutar jag alltmer åt att denna språkanvändning – och språknivillering – tyvärr snarast är förhärskande i samtidskulturen än ett olyckligt felsteg av två personer i Filosofiska rummet. Men inte desto mindre blir jag rejält upprörd och frustrerad i stunden.

Utvecklingen av kunskap och analytiska verktyg handlar i stor utstäckning om att utveckla språket. T.ex. genom att skapa nya begrepp eller ord för att synliggöra nya nyanser och komplikationer som vi blivit medvetna om. Detta kan ske genom ny kunskap, genom fördjupad analys av gamla problem, fördjupad förståelse av allmänmänskliga erfarenheter.

Ett exempel: ovan använder jag ordet frustrerad. Det ingick inte i det språk jag växte upp med på landet på 1950-talet. När det korsade min väg som ett fackord inom psykologin i slutet på 1960-talet blev det i stort sett omedelbart införlivat i mitt vardagsspråk. Det tog mindre än ett år innan det var en självklar del av mitt personliga vardagsspråk. Det gav ord åt en vanlig och ofta återkommande vardaglig erfarenhet eller kanske snarare känsla. Plötsligt var det möjligt att ge ord åt denna erfarenhet och prata med andra om den. Under de 40 år som gått sedan dess så har detta psykologiska fackord ord blivit närmast var mans egendom.

Ibland handlar utvecklingen och fördjupningen av språket om att i wittgensteinsk anda vårda och utnyttja den kunskap och de nyanser som ofta finns invävda i vardagsspråket. Att det viktiga ordet ”förnuft” i så stor utstäckning används synonymt med ”ratio­nalitet” är enligt min mening väldigt olyckligt. Det skapar förvirring och försvårar en angelägen diskussion kring den moderna kulturens problem. Om vi säger att ”orange” är ungefär detsamma som ”rött” i en strävan efter förenkling är det ju uppenbart att det inte ökar vår förmåga att beskriva vad vi ser. Att samman­blandningen av förnuft och rationalitet bara fortgår utan att våra heltidsanställda, skattebetalda filosofer vid universiteten protesterar vilt och högljutt och sätter stopp för denna olyckliga språknivellering är för mig en gåta.

För mig är detta så märkligt att jag återigen börjar undra om jag har fått dessa begrepp fullständigt om bakfoten. Har jag missförstått eller lagt något tillrätta i min egen lilla isolerade värld? Det är läge att kolla igen. Det är mer än femton år sedan senast. Och jag kan ju ha missuppfattat då.

I Svenska Akademins Ordbok (SAOB,1927, senaste uppdatering på webben 2010) skriver jag in ”förnuft” som uppslagsord och hittar följande:

”…omdömes- o. slutledningsförmåga, tankeförmåga, förstånd, vett; (…….)  Bruka sitt förnuft, numera vanl. (ngt vard.) : bemöda sig att bedöma ett förhållande riktigt o. klokt (o. handla därefter), visa omdöme o. besinning. Vara (l. strida) emot förnuftet, vara orimlig, otänkbar, omöjlig. ”

Det står mycket mer. Citatet är inte till för att fastslå något utan för att visa en nyans som är erkänd och etablerad. Det ligger väl i linje med min osofistikerade vardagsförståelse. Så jag är inte helt galet ute.

Innan jag slog upp detta i SAOB hade jag varit inne lite snabbt på Wikipedia och blivit rejält osäker och förvirrad. Slår man upp ”förnuft” möter man en kort text som inte rymmer något av SAOB:s valörer.

”Förnuft, fornsvenska fornuft, de kognitiva delarna av en människas psyke som ger upphov till tanken. Förnuftets natur har gett upphov till en rad filosofiska frågeställningar. Medan vissa menar att förnuftet står i opposition till känslor hävdar andra – exempelvis David Hume – att förnuftet aldrig kan generera handlingar av sig självt. Svaret på denna och andra närliggande frågor har vida konsekvenser inom olika filosofiska områden, exempelvis etiken.”

Om man fortsätter med ”praktiskt förnuft” så är det samma frånvaro. Jag fortsätter med att skriva ”rationell” på Wikipedia och får upp ”rationalism”. Där kan man läsa:

”Rationalism är alla filosofiska riktningar, som är centrerade kring förnuftet (ratio på latin), tänkandet och tingens logiska ordning.”

Okej, jag backar ett steg. Kanske till och med två! Om Wikipedia är en auktoritet på detta område och ger en god bild av den etablerade fackfilosofiska användningen så kan jag förhålla mig på två sätt. Det ena är att som fåkunnig lekman böja mitt huvud och tro att Wikipediatexterna ger en kompetent och kunnig bild av den fackfilosofiska användningen av dessa ord och att därmed också erkänna att min upprördhet är lite lantligt ”far off”. Den andra är att ifrågasätta Wikipedia och fråga några kompetenta fackfilosofer hur dessa ord faktiskt används inom filosofin. Om det som står på Wikipedia är fel eller missvisande så är det då också självklart att be dom gå in och ändra. Det tycker jag är ett rimligt krav som skattebetalare.

Om det nu skulle vara så att Wikipedia ger en riktig bild av hur dessa ord används kan jag ändå inte komma förbi min mycket bestämda uppfattning att den offentliga diskussionen kring modernitet, religion, samhällets och den globala kulturens utmaningar skulle tjäna på att ta tillvara och fördjupa den skillnad mellan förnuft och rationellt tänkande som finns ganska tydligt antydd i vardagsspråket. Vi behöver alla de nyaser som finns i det existerande språket och vi behöver sannolikt nya ord med ytterligare nyanser för att kunna öka skärpa och djup i denna viktig del av den offentliga diskussionen.

Vilka förmågor mäter man med ett intelligenstest? Språkförmåga? Förnuft? Vishet? Förmåga till rationellt tänkande? Förstånd? Logisk förmåga? Klokhet? Kunskap? Slutledningsförmåga? Medkänsla? Empatisk förmåga? Förmågan att se mönster? Förmåga att reflektera över moraliska dilemman? Förmåga att reflektera kritiskt? Förmåga att formulera och granska argument och motargument kring olika problemlösningar? Förmåga att analysera? Förmåga att inta en menings­motstån­dares position?

Vilka förmågor behövs för att konstruera en atombomb? För att organisera slavhandel så att den ger ett rejält ekonomiskt överskott? För att konstruera vindkraftverk? För att hitta på och genomföra välfärdsidéer som bra åldringsvård och personlig assistans? För att bli en bra lärare? För att bli en bra och kompetent ordförande i Amnesty? För att vi tillsammans ska kunna skapa en hållbar livsstil som möjliggör ett gott och värdigt liv om 1000 år?

Ett amatörfilosofiskt försök att ta tillvara vardagsspråkets nyanser kring förnuft och logiskt tänkande och förtydliga dom kan man hitta via denna länk.

Åtta bloggar utifrån temaveckan “Vad kan man tro på?”

1) Funderingar inför temaveckan “Vad kan man tro på?” (Nr 24)
2) En kort historik kring den svenska debatten om tro och vetande (Nr 25)
3) Richard Dawkins visavi Alain de Botton
4) Sekulär andlighet (Nr 27)
5) Bristen på språk och sammanhang för livets allvar (Nr 28)
6) Behovet av sekulärandliga språk (Nr 29)
7) Eftertankar. Om förnuft och rationalitet (Nr 30 – denna blogg)
8) Eftertankar. Tro? (Nr 31)

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i Filosofi, Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Nr 30. Temavecka – ”Vad kan man tro på”. Del 7. Etertankar. Om förnuft och rationalitet.

  1. Maj-Lis Grahn skriver:

    Ja, Du sätter folk i arbete, Gustaf! Jag har tillbringat förmiddagen med att grunna på dessa frågor. Spontant vill jag också ha en nyansskillnad mellan rationalitet och förnuft, men tittar man efter synonymer på nätet t.ex. så är de ju oftast synonymer till varandra. Jag tittade i mitt filosofiska lexikon också och i en del andra böcker som berör ämnet, kan inte citera allt, men en del.
    Enl. Filosofilexikonet så var ju ”förnuft” från början något kosmologiskt/metafysiskt, en ordnande princip i kosmos, som också fanns i människan. Denna uppfattning överlevde ända till 1800-talet och Kant, som ju kritiserade ”det rena förnuftet” dvs ett a priori-förnuft oberoende av erfarenheter. ”Teoretiskt” och ”praktiskt” förnuft nämns också, men det som ”drar ner” förnuftsbegreppet är väl det ”instrumentella förnuftet” ( ett uttryck präglat av Horkheimer, Adarno och Habermas) ett förnuft som uteslutande betraktar världen som ett föremål för manipulation i överensstämmelse med ett mål-medel-schema.
    Tittar man på ”rationell” och ”rationalism” så anges flera definitioner. Ordet ”rationell” har använts som en karakteristik av människan som ”ett rationellt djur, ett väsen i besittning av förnuft”.

    • Hej Maj-Lis. Jätteintressant! Vilket seriöst och bra jobb du du lagt ner. Det är speciellt intressant med uttrycket det ”instrumentella förnuftet” präglat av Horkheimer, Adorno och Habermas. Jag borde vetat detta på ett tydligt sätt. Det fanns med något med Adorno lite vagt i bakgrunden när detta var på tapeten förra gången för sådär 15 år sedan, men jag var för lat för att kolla upp ordentligt. Sedan har det inte kommit upp på allvar förrän nu. Men att Jürgen Habermas också finns med kom som en överraskning. Det är bara att erkänna bristen på bildning. Det är ju lätt förfärande att plötsligt befinna mig på en punkt där jag då måste inse att dessa framstående sociologer med just ett kritiskt och reflekterat förhållande till moderniteten samtidigt genom ett olyckligt terminologival har bidragit till den språknivellering jag är så störd av. Och som försvårar just den kritiska diskussionen kring modernitetens och de stora problem vi står inför som globalt samhälle. Fast sedan kan man ju tänka att de faktiskt skiljer på ”förnuft” och ”instrumentellt förnuft”. Och att det ”instrumentella förnuftet” då är ett i någon mening perverterat eller ihopkrympt förnuft. Att det ”instrumentella förnuftet” just är frikopplat från omsorg och hänsyn till relationer, gemenskaper, det gemensamma bästa. Det slår mig att det även händer att man stöter på uttrycket ”det rationella förnuftet”. Om dom talar om ”instrumentellt förnuft” i kontrast till ett ”sunt”, icke-perverterat förnuft så är jag ju trots allt inte helt fel ute. Det skulle vara intressant att få synpunkter kring detta av någon som verkligen är påläst och förtrogen med Frankfurtskolan.

      Sist vill jag säga att jag tycker det är intressant att du spontant också vill ”ha en nyansskillnad mellan rationalitet och förnuft”.

  2. Maj-Lis Grahn skriver:

    Tack för berömmet!

    Jag blev lite intresserad av Habermas och vill gärna läsa mera om och av honom. Det stod inte så mycket i filosofilexikonet, men det är från 1983 och 1981 är det sista årtal som nämns i samband med honom. Men i Svante Nordins bok ”Filosoferna. Det västerländska tänkandet sedan år 1900” står det mera. Habermas räknas ju som andra generationen av Frankfurtskolan. 1959 slutade han som forskningsassistent under Adorno och Horkheimer pga att den senare var missnöjd med vissa av hans texter. Habermas tyckte ju att man skulle skilja olika vetenskapstyper åt och inte använda naturvetenskapens tekniskt manipulativa metoder på humanvetenskaperna, deras generalmetod är tolkningen, syftet förståelse mellan människor. Han myntade ju begreppet ”det kommunikativa förnuftet”.

    Jag minns att Habermas och Frankfurtskolan nämndes när jag läste sociologi, men det var nog mest i samband med marxistisk teori, jag minns inte att man tog upp att han också var intresserad av psykoanalys.

    År 2004 deltog Habermas i en debatt med kardinal Ratzinger, nuv. påven. Ratzinger ville minska klyftan mellan tro och förnuft, han visste att båda kunde missbrukas. Många blev förvånade över samförståndet dem emellan och undrade om Habermas hade blivit religiös, men han sade att det hade han inte, men han ville att religionens roll skulle stärkas för att inte ett urspårat sekulärt samhälles ekonomiska intressen skulle ta överhanden över respekten för människovärdet och mänskliga rättigheter.

    Jag läste för ung. ett år sedan en bok av Ratzinger och tyckte att han hade många vettiga åsikter för att vara katolik(!), fast det fanns mycket som jag inte kunde bejaka också. Antologin ”Mellan naturalism och religion” av Habermas skulle vara intressant att läsa också. Kunskapstörsten är stor, men som jag nämnt förut, glömmer jag ganska snart vad jag läst, minnet är inte som förr, men det är roligt att få vara med på ett hörn i åsiktsutbytet!

  3. Christer Brodén skriver:

    Jag sitter fast i mina tolkningar av Bibeln, och då använder jag ordet vishet i den betydelse du vill ge ordet förnuft. Intellektet är rationellt. Du behöver tillräckligt med IQ för att bli en vis man, men det ger inga garantier för vishet. Att Hitler, Himler och Heydrich hade alldeles för mycket IQ för allas väl och ve kan vi nog vara överens om. Men visa var de inte.

    Sådana här diskutioner om språket hade lärarna tid med i det 4-åriga gymnasiet. Jag fick det extra året. Fast numera anses det väl inte ekonomiskt försvarbart att slipa gymnasisters språk, så att de klarar sådana här diskussioner. De skall i stället kunna studera matnyttiga ämnen, såsom ekonomi och andra stora sanningar.

    Jag har kanske inte använt mig av ditt språkbruk, men det känns bra – förnuftigt. Det rationella intellektet är slinrigt, tvetungat och ibland giftigt i sitt träd. Den som värderar, utväljer och plockar hans frukter är Visheten (Förnuftet), även kallad Anden som ger liv. Eva är moder till allt levande. I Gamla Testamentet springer den sköna Visheten (Sophia) omkring på gatorna i staden och antastar ovilliga och tydligen impotenta män (Ordspråksboken).

    Allegorierna är ibland grymma och brutala, ibland fräcka och roliga. Av någon anledning är både gudfruktiga och ateister mest intresserade av de brutala. Och alla bokstavstolkar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s