Nr 142. Den globala civilisationens existentiella uppdrag.

. 

Som människor är vi små skärvor av universum medvetna om tid och förgänglighet. Att vi för en liten stund kan glimma till och skratta,  gråta, älska, berätta historier, förundras  och nyfiket ställa frågor är hisnande. 

PS 1. Bloggen är en refuserad kulturartikel. Se vidare i slutet! DS.

.

.

Det stora mysteriet

Det märkligaste är att allt mer talar för att vi som människor också rymmer möjligheten att bli allt mer medkännande och förnuftiga (*) varelser. Och att vi har en potential att utvecklas mot att bli allt mer ansvarigt delaktiga i världens och livsvävens väl bortom banden till familj, etnisk tillhörighet, nation och religion. Sett från ett naturalistiskt perspektiv växer denna storslagna möjlighet fram i en komplex kulturell och evolutionär process utsträckt över årtusenden. 

Det är viktigt att inte glömma motsatsen! Vi rymmer också möjligheten till manipulativa maktbegär, hat, hämndlystnad, förmågan att kränka och förnedra, girighet, besinningslöst våld. Det är en bister realitet att denna sida alltför ofta tar över scenen och blir bestämmande för en människas liv. .

Som global civilisation befinner vi oss fortfarande bara i den spröda begynnelsen av denna märkliga kulturella och evolutionära utveckling. Det skulle vara tragiskt om den omintetgörs av blindhet, kortsiktighet och girighet. Det är en storslagen utmaning för oss som enskilda människor och som global civilisation, att medvetet försöka bidra till att denna process ska få chansen att fortsätta tills någon form av kosmiska katastrofer sätter punkt.

.

Två uppdrag: Livsväv och existentiell mognad. 

Det uppdrag som med allt större skärpa “ropar” på oss som global civilisation är att stoppa de klimatförändringar som skapats, och skapas, av det moderna fossilbaserade industrisamhället. Till detta den snabbt krympande biologiska mångfalden, hoten mot tillgången till vatten, rena hav och långsiktigt brukbara odlingsjordar. Omsorgen om den planetära livsväv som är grunden för allas våra liv och för framtida generationer behöver komma i centrum för det globala samhällets strävanden. Att hitta vägar för detta är det första uppdraget.

Det andra uppdraget  är mer svårfångat. För att öka chanserna att lösa de svåra globala överlevnadsfrågorna ska jag här fästa ögonen på en existentiell problematik. Det handlar om betydelsen av att förbättra förutsättningarna för en existentiell mognadsprocess hos såväl gemene man som hos de globala eliterna. Statschefer, politiker, tjänstemän, företagare, mediafolk och folket på gatan. När det gäller detta finns det två nivåer. Nation/stat respektive civilsamhälle.  

.

Mening och hopp.

Utifrån detta existentiella perspektiv ökar förutsättningarna för att uppleva mening, livsglädje, hopp när vi i vårt vardagliga liv bejakar de godartade möjligheter vi bär på och samtidigt utan moralism lyckas hålla vår mörka potential i schack. Denna hållning kan vara oreflekterad och intuitiv. Vi är dock bättre rustade för tuffa påfrestningar om den är medveten och vald. Vi befinner oss då i en livsprocess av existentiell fördjupning. Eller av andlig fördjupning om man använder ett mera traditionellt språk. När en livsprocess mot existentiell fördjupning har övertaget i våra liv befinner vi oss på en livsväg som vi här kan kalla “mognadens väg”. 

Dessa positiva konsekvenser är oberoende av om vi tror på några övernaturliga makter eller ej. Eller om vi tror på någon form av självständig transcendent verklighet oberoende av en biologiskt fungerande hjärna. 

När dessa viktiga erfarenheter fördjupas ökar i sin tur vår benägenhet att ta ansvar för det gemensamma. Det föder ofta en önskan att bidra med sin skärva till att skapa en bättre och rättvisare värld. Och i vår tid, till att aktivt vörda och vårda livsväven i all dess komplexitet. Ovan och under jord. Och att försöka bidra till att lösa de allt mer påträngande globala överlevnadsfrågorna kring klimat, vatten, biologisk mångfald och långsiktig hållbarhet. 

Att dessa kvaliteter av delaktighet och omsorg dessutom kan bli så starka att de kan få människor att utmana mera näraliggande behov av tillhörighet och materiell trygghet – och ibland till och med riskera livet, är märkligt och gåtfullt. 

I vilken utsträckning har denna syn på människans positiva potential funnits som ett bärande inslag i de stora världsreligionerna? Kan större eller mindre skärvor av insikter och kunskap om detta fördunklas genom att bindas till någon form av övernaturlig verklighet? Kan den fördunklas än mer genom att fogas in i en auktoritär lydnadskultur, oftast patriarkal, baserad på heliga skrifter? 

.

Det existentiella uppdraget. 

Nu tillbaka till det andra stora uppdraget. Hur kan vi som global civilisation aktivt arbeta för att förbättra stödet för en livsprocess av existentiell fördjupning? Detta uppdrag har två nivåer. Nation/stat respektive civilsamhälle. 

På den nationella nivån  är ett viktigt uppdrag att stödja tillkomsten av sammanhållna akademiska kunskapscentra med en övergripande kunskapsfråga: Vad förbättrar förutsättningarna för en existentiell mognadsprocess hos den enskilda människan? Och vad försvårar eller hindrar detta? Man bedriver forskning och man sammanställer existerande kunskap utifrån grundfrågan. Detta görs inom ramen för olika specialdicipliner. Psykologi, sociologi, idéhistoria, statsvetenskap, religionsvetenskap, filosofi,  antropologi, litteratur- och kulturvetenskap etc. 

Det finns idag mycket forskning och kunskap som berör detta område. Det finns också mycket levd praktisk kunskap. Till exempel bland lärare, vårdpersonal och föräldrar. Men frågan om vad som stödjer respektive försvårar existentiell fördjupning skulle få en mycket större tydlighet och tyngd i det kulturella landskapet om det finns sammanhållna akademiska institutioner som har detta kunskapsområde som uttalat centrum. Det skulle också på ett helt nytt sätt stimulera kreativ forskning och locka unga forskarbegåvningar.  

.

Existentiella frågegemenskaper. 

Civilsamhällets uppdrag är att på ideell bas skapa enkla “rum” för “existentiella frågegemenskaper”. Tanken är att det ärliga samtalet, frågandet och mötena ansikte mot ansikte i dessa rum ska kunna stödja fördjupningen av integritet,  självrespekt, delaktighet. Det handlar ibland också om att få näring för det mod som behövs för att ta tag i det viktiga som hamnat på “mitt bord”. 

Det finns alltid två roller i denna frågegemenskap. Tyngdpunkten kan skifta såväl i stunden som över tid. Att ta emot stöd och att ge stöd! Till detta lek och allvar, sång, musik och rit. 

Den existentiella frågegemenskapen är gränsöverskridande vad gäller olika sekulära och religiösa livstolkningar. Men grunden är den existentiella tanken att vi bär på dubbla möjligheter som människor. Och att chanserna för att kunna uppleva mening, hopp och hemhörighet i tillvaron ökar om vi trots svårigheterna i våra liv lyckas hålla fast och bejaka våra godartade möjligheter.  

.

En vision. 

Jag har har i många år haft en enkel vision om en framtid bortom mitt personliga liv. Visionen är ett resursmässigt hållbart globalt samhälle i ekologisk balans där tillväxtguden har förlorat sin makt. Och där det finns psykiskt, socialt och materiellt utrymme för varje människa att medvetet ta sig an såväl den stora gåtan att vara människa som samhällets angelägenheter. 

Hinder för denna vision är förnedrande livsomständigheter, sociala restriktioner och förödmjukande särbehandling på grund av kön, klass, ålder, religion, sexuell läggning och etnisk tillhörighet. Krig, extrem fattigdom, att vara utestängd från kunskap och möjligheten till en bred och levande kontakt med såväl det egna kulturarvet som det globala, är också hinder för detta.

Blåögt och naivt? Eller en vision som i samspel med andra kreativa visioner kan öka chanserna för en godartad framtid? Finns det visionärt mod med hjärta finns det hopp! 

.

Bortom döden. 

Mina försök att bidra till att förverkliga denna vision har på ett märkligt sätt skapat rymd och poetiskt djup i mitt liv. Jag tror att detta är en erfarenhet jag delar med många. 

På senare år har jag dessutom kunnat konstatera att visionen fungerar som en stark tröst för en äldre man utan egna barn och som inte tror på det personliga livets fortsättning bortom döden. Att bidra med mina mikroskopiska skärvor för att öka chanserna för en godartad framtid för livsväven och den globala civilisationen förbinder mig med denna visonära framtid bortom min egen död! Fascinerande! 

Carl Gustaf Olofsson
Författare till boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”
Ansvarig för webbplatsen “Språk, tro och religion”, bloggare.
Aktiv i Humanisterna och klimatrörelsen, medlem i Svenska kyrkan. 

.

PS 1. Bloggen är en kulturartikel till DN Kultur. Den refuserades vänligt för knappt två veckor sedan. “…Den är sympatisk, men lite väl allmän för att jag ska vilja trycka den.”. Kanske var det uttryck för gott omdöme hos kulturredaktionen. Anslaget är poetiskt och visionärt. Och storslaget! Kanske grandiost. Kanske för lite av konkret markkontakt. Kan bloggen vara en halvdålig (eller halvbra) text i en genre som jag tror behövs allt mer i den kris vi befinner oss i som global civilisation när det gäller klimat, resurser, omsorg om livsväven och långsiktig hållbarhet. Texten har här fått mellanrubriker och en lätt bearbetning. DS.  

PS 2. (*) Apropå användningen av ordet ”förnuft”. I vardagsspråket finns det en tydlig skillnad mellan å ena sidan förnuft och å andra sidan rationellt tänkande. Mycket enkelt kan man säga att logiskt rationellt tänkande är värdeneutralt. Detta värdeneutrala tänkande förvandlas till förnuft när det underordnas en värdebas som handlar om omsorg; om samhället, andra människor, livsväven. Se vidare i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (kapitel 4.2). Länk: https://www.existentiell-tro.net/ekt-98/kapitel4.htm#k4.2 DS.

.

.

.