Nr 119. Tema 1. Textsamtal med prästen Erik Stenberg-Roos. Utifrån boken Existentiell livssyn – kristen tro?.

.

Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Textsamtalet utgår från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som genom ett oväntat initiativ förvandlades från nätbok till tryckt bok i slutet på maj 2020 (se fliken ”Bok2020”). Detta första textsamtal är mellan bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.

Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat – och skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är ca 1 inlägg i veckan. Det innebär mellan 5 och 10 dagar mellan varje inlägg. När det hunnit bli den 21 oktober har totalt 15 inlägg skrivits. 7 stycken under tema 1: ”Traditionell kristen tro”, 7 inlägg under rubriken ”Den existensreligiösa livssynen” och i dagsläget är tema 3 just påbörjat. Rubrik: ”Samvetets, hjärtats och sanningens röster”.

Det har i samråd bestämts att testa att redovisa tankeutbytet under varje tema i en blogg. Denna blogg är den första. Den redovisar de 7 inläggen under Tema 1: ”Traditionell kristen tro??”. Inlägg 1 kom på plats den 26 juli och inlägg 7, som avslutade temat, publicerades den 27 augusti. Om båda känner sig nöjda med denna form av sammanställning så blir det en blogg för varje avslutat tema.

.

.

Tema 1: Traditionell kristen tro??
Textsamtal utifrån boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”

.

1.

Inlägg 1 (av 7 under tema 1). Erik Stenber-Roos.
Söndagen den 26 juli! 

Hej alla i gruppen. Carl Gustaf och jag har pratat om att försöka diskutera delar av boken på ett så respektfullt sätt som möjligt. Jag tycker det låter intressant.

Jag läste boken med stor behållning. Jag karaktäriserar mej själv som personligt kristen och jag tänkte att vi kan väl se var vi landar om vi börjar.

Jag är inte så intresserad av debatt, jag tror inte på det vad gäller religionsdiskussioner. Jag tycker det är intressant att höra andra människors uppfattningar.

Det första jag skulle vilja höra är vad ni andra tycker om begreppet ’traditionell kristen tro’. I min ungdom tyckte jag det kändes tryggt och bra. När jag sedan lämnade min tro i sena tonåren var det vad jag gjorde uppror mot. Jag gjorde någon slags comeback i tron runt 25 och tyckte då att en ’traditionell tro’ var vad jag kom tillbaka till. Men sedan började jag mer och mer göra uppror mot den. Till slut bestämde jag mej för att inte lita till den alls. Numera tror jag inte ens att den finns.

Hur ser du Carl Gustaf Olofsson på detta? Finns det någon traditionell kristen tro? Hur ser den ut i så fall?

.

2.

Inlägg 2 (av 7 under tema 1). Svar till Erik Stenber-Roos
av Carl Gustaf Olofsson.
Torsdagen den 30 juli! 

Erik, det är verkligen en viktig och svår fråga du ställer. Inte minst mot bakgrund av din egen tydliga markering av att du inte längre tror att det går eller är meningsfullt att försöka ringa in något specifikt som “traditionell kristen tro”. Med den markeringen så är vi redan bortom de möjliga schablonsvaren.

I den evangelikala världen – och i största delen av de övriga frikyrkorna – skulle man direkt sätta ner foten och bestämt hävda att en självklar grund för en “traditionell kristen tro” är tron på en personligt handlande gud, Jesu kroppsliga uppståndelse och ett liv efter döden med dom, himmel och straff. Största delen av katolska kyrkan och sannolikt den största delen av Svenska kyrkans präster skulle hålla med.Många skulle säga att de apostoliska och nicenska trosbekännelerna sammanfattar “traditionell kristen tro”.

Du är numera avvisande till att försöka definiera en “traditionell kristen tro”. Jag gissar att de konventionella föreställningar jag tagit upp är alltför schablonmässiga för dig. Det är dom även för mig! Avgörande för min del är att ovanstående inte förmår skilja mellan en “tro” som har kraft att öppna och fördjupar våra liv och en “tro” som begränsar, stänger inne och förstummar. De former av “tro” som krymper och stänger inne våra liv, som försvårar utvecklingen av ett öppet och levande förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster är från mitt existentiella perspektiv alltid en form av otro oavsett ramverket av fromma ord.
Vad får dig att avvisa försöken att definiera “traditionell kristen tro”? Är det något liknande?

Man kan gå ett steg vidare utifrån detta existentiella och “funktionella” perspektiv. Då kan vi pröva tanken att en “traditionell kristen tro” är kittet i en gemenskap som bär upp en väv av bibliska berättelser och riter som stödjer utvecklingen av personlig mognad, integritet, modet att stå på egna ben när det uppstår konflikter och vi hamnar i smärtsamma valsituationer; som stödjer en utvecklingen av vår förmåga att följa samvetets, hjärtats och sanningen röster, som hjälper oss att stå kvar i en tro på livets godartade möjligheter när vi drabbas av svåra händelser.

Man väljer utan minsta dåligt samvete bort inslag i de bibliska texterna som motverkar denna strävan. Här blir det uppenbart att många av de sammanhang som med emfas gör anspråk på att man står för en “traditionell kristen tro” inte gör det.

När kristendomstolkning och karismatiska ledare aktivt bidrar till att underminera “samvetets, hjärtats och sanningens röster” så är det i detta perspektiv destruktivt och en form av otro. Detta oavsett hur from klädedräkten än är. De samfund, präster och pastorer som medvetna sätter stödet för personlig växt, mognad och existentiell fördjupning FÖRE alla föreställningar om en personlig gud och ett liv bortom döden kommer då närmast en “traditionell kristen tro”. Detta även om de skulle vara ateistiskt kristna!

Det är en så spännande fråga du tar upp att jag har svårt för att sluta. Jag hänvisar den otåligt nyfikne till kapitel 6 i “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Jag gör där ett försök att bena upp begreppet tro och visa på ett existentiellt perspektiv, “existentiell tro”, som ger ett radikalt annorlunda perspektiv på innebörden i “traditionell kristen tro” visavi det jag summerade inledningsvis ovan.

Men nu avslutar jag med en fråga. Erik, hur tänker du kring kring innebörden i “traditionell kristen tro” utifrån det funktionella och existentiella perspektiv jag antytt? Gäller ditt uppror och avvisande även detta sätt att försöka ringa in “traditionell kristen tro”?

.

3.

Inlägg 3 (av 7 under tema 1). Svar till Carl Gustaf Olofsson
av Erik Stenber-Roos.
Onsdagen den 5 augusti! 

Tack CG för ett intressant och givande inlägg. Jag funderar mycket på just denna term, ‘traditionell kristen tro’, alt ‘klassisk kristen tro’, detta kan lätt bli ett väldigt lång inlägg. 

Om jag börjar resonera kring t.ex. ‘funktionalitet’ och ‘klassisk kristen tro’, tror jag att många människor anser sig leva i den typen av tro. Jag möter ofta utsagor av typen ‘jag tror på detta och detta, det fungerar för mej, jag är glad i min tro’. Jag tycker inte det är så svårt att hitta intellektuella invändningar mot sådana resonemang, men jag måste faktiskt medge att för många människor håller det. 

Vad gäller det existentiella perspektivet blir min tanke likadan där för människor som näst intill krampaktigt håller sej till sitt uttryck ‘klassisk kristen tro’, nämligen att det fungerar säkert för dom. Jag menar dock att man måste ha stora skygglappar för att klara av ett sådant uttryck och ett sådant liv, men jag upplever att många människor anser att det fungerar. 

Min invändning blir ungefär att när samvetet eller hjärtat (för att använda dina uttryck) ifrågasätter något, innebär det tyvärr för många människor som menar sej vara klassiskt kristna, att dom inte tänker själva. I stället frågar man en förebild, alternativt vänder sej till ett på förhand givet svar, för att klara av en ny situation. På något för mej märkligt sätt blir kristen tro att sikta på en livsstil, att inneha ett facit eller dylikt.  Jag kan inte se livet på det sättet. Det är helt enkelt för svårt att leva tycker jag. 

Ska man dra det vidare kan man resonera kring olika typer av etiska hållningssätt. Är det en kristen tanke att konsekvent använda sej av regeletiska resonemang? Jag tycker inte det. Jag lutar mer åt en situationsetisk hållning. 

Som exempel på vad som skulle rymmas i ‘klassisk kristen tro’ nämner du ‘en personligt handlande gud, Jesu kroppsliga uppståndelse och ett liv efter döden med dom, himmel och straff’.  Det är nog vad man skulle säga idag, men dom uppfattningarna är ganska nya? Att gud skulle vara personligt handlande är svårt. Naturligtvis tror jag som alla andra att bön/meditation ger mej frid alt. kraft att leva mitt liv och fatta klokare beslut, än om jag inte skulle bett/mediterat. Jag skulle nog vilja blanda in någon slags Guds röst i det hela. Men att jag, med mina böner e.d., skulle få en Gud att agera som jag tycker är lämpligt, är mej fjärran att tro. 

Jesu kroppsliga uppståndelse…? Ja, kanske det. Men frågorna blir många, även för den bokstavstrogne. Den sargade kroppen, svårt misshandlad, fick den plötsligt liv igen? Och var frisk och stark, i stånd till långa promenader? Såren fanns ju kvar, iaf enligt en berättartradition, men hur slutade dom blöda? Och hur stora var dom ursprungliga blodförlusterna? Jag måste landa i att jag inte vet. Ibland tror jag på den kroppsliga uppståndelsen, ibland tänker jag att att det är sätt att markera anti-gnosticism.

Livet efter döden är det som för mej är det svåraste. Jag har nog alla trendiga åsikter man kan ha. Jag tror att kvinnor ska få verka i ämbetet, jag tror att barn ska få döpas, jag tror att omgifta ska kunna få verka som präster, jag tror att homosexuella ska få gifta sej osv. Men jag har enormt svårt att tro på ett liv efter döden? Det kanske finns, men är det en viktig fråga? Skulle du eller jag leva våra liv på ett annat sätt om vi blev helt säkra i denna fråga? Jag tror att domen är varje dag och jag tror att Guds rike finns inom oss var och en, dvs precis som Jesus faktiskt säger (Luk 17)

Nu blev det långt här, jag avslutar med en kort reflektion kring ett uttryck du använder, ‘ateistiskt kristna’. Jag läste en del litteratur av dessa förespråkare. Jag tyckte det var mycket givande. Jag studerade en hel del för Henry Cöster, jag läste med förtjusning Ernst Bloch. 

Om jag uppfattade dem rätt, skulle nog båda mena att det liv vi lever här och nu, är det enda liv vi har/får. Vi måste helt enkelt göra något vackert av det.

Ser fram mot att höra dina reflektioner!

.

4.

Inlägg 4 (av 7 under tema 1). Svar till Erik Stenber-Roos
av Carl Gustaf Olofsson.
Onsdagen den 12 augusti! 

Tack Erik. Du berör flera viktiga och intressanta frågor. Du börjar med att fundera kring ‘funktionalitet’ och traditionell kristen tro. Du skriver att du ofta möter utsagor typ ‘ jag tror på detta och detta’ och att ‘det fungerar för mig’. När du sedan accepterande skriver att även om du har invändningar mot den sortens resonemang så måste du “faktiskt medge att för många håller det”.

Här är det något som skaver rejält för mig. “Det fungerar för mig”! Det kan sägas av en ganska konventionell aktiv i Svenska kyrkan. Men det kan också sägas av en person från Livets Ord, Pingströrelsen, Mormonerna eller Jehovas Vittne! Var går gränsen för att i respekt böja på huvudet och konstatera att det ‘håller för dom’? Vad är vidsynthet och tolerans och vad är eventuellt ett svek?

Du berör själv detta “skav”. Du skriver att du har svårt för en kristen hållning där man “inte tänker själva”. Man överlåter frågorna om rätt och fel till Bibeln eller kristna auktoriteter. Då blir, som du skriver, kristen tro “att sikta på en livsstil, inneha ett facit”.

Även om folk “mår bra” i denna hållning så kommer jag inte förbi att jag tycker att det är tragiskt. Det är att reducera livet och missa mycket av den rikedom och de utmaningar det innebär att vara människa. Om man sedan försöker få andra människor att underordna sig denna insnävning av tro, tankar, värderingar och känslor så blir denna hållning direkt destruktiv.

Detta väcker svåra frågor! Finns det en gräns där du – och jag – har ett moraliskt ansvar för att ta ett seriöst prövande samtal om trons innehåll. Stödjer personens “tro” och hennes “trosgemenskap” henne att utveckla ett allt mer lyhört förhållande till ‘samvetets, hjärtats och sanningens röster’. Eller fungerar det tvärtom? För mig är det stora problemet att de grundläggande “kristna trosformuleringarna” kan användas på två diamentralt olika och motsatta sätt. Ett sätt som stödjer personlig mognad och ett som tvärtom hindrar detta. Som jag ser det borde det vara en moralisk plikt för såväl teologi och kyrkliga ämbetsbärare, som för seriöst reflekterande sekulära människor, att försöka förstå när en “tro” och en “trosgemenskap” försvårar eller förhindrar personlig mognad.

Alla ideologier, religiösa eller sekulära, som fungerar på detta sätt för det personliga livet – är destruktiva! Mer eller mindre! Jag upptäckte podden “Exvangeliet” senhösten 2019. Det är två vakna intelligenta kvinnor som brutit upp från starka trosgemenskaper som driver den. Podden har genom sina fina intervjuer och samtal gett mig en fördjupad förståelse av denna problematik.

Så min fråga till dig Erik är hur du ser på ditt och mitt moraliska ansvar – och på teologins ansvar – att verkligen försöka förstå gränserna mellan “tro” som stödjer personlig växt och existentiell fördjupning och “tro” som förhindrar detta och till och med kan underminera och deformera den egna personen? Det innebär ju också att utifrån en grundkänsla av omsorg ta ganska svåra och smärtsamma konflikter ibland.

Intressant att läsa om din personliga syn – och dina bryderier – på frågan om “dom” och “ett liv efter döden” och om Jesu kroppsliga uppståndelse. Båda sakerna är onekligen knutna till frågan om innebörden i “traditionell kristen tro”. Men de frågor som väcks är så vittfamnande och intressanta att de borde behandlas under egna temarubriker i vårt textsamtal. Jag stannar här med att sammanfatta frågan i mitt inlägg.

Vilket ansvar har vi – du, jag, teologin, psykologin – att bli allt bättre på att känna igen tro på avvägar och att då också våga ta konflikter kring detta? Detta gäller förstås även om man ställer sig bakom de klassiska formuleringarna av “traditionell kristen tro”. Hur tänker du kring detta Erik?

.

5.

Inlägg 5 (av 7 under tema 1). Svar till Carl Gustaf Olofsson
av Erik Stenber-Roos.
Tisdagen den 18 augusti! 

Tack för detta mycket svåra inlägg CG! Det är onekligen en (?) viktig fråga du tar upp. Om jag skulle svarat för tjugo år sedan skulle jag definitivt sagt att man som teolog/psykolog/filosof, ja som medmänniska, har ett mycket stort ansvar för att inte bara svara när den situationen kommer, utan också aktivt agera i situationer man bedömer som vara på väg åt fel håll.

Jag levde själv efter den tanken. Jag skrev insändare i tidningar och jag försökte resonera med människor jag bedömde vara på väg åt fel håll i sina liv. För mej blev det att vara aktiv motståndare mot rörelser som Jehovas Vittnen, Livets Ord och vad jag då bedömde som en tilltagande konservativ utveckling inom Svenska Kyrkan. Jag försökte sedan också på internet, på sajter som Playahead, Helgon och framförallt Lunarstorm, att diskutera och stå för något som skulle befria människor. (Under tolv år hade jag faktiskt titeln ’Internetpräst’).

I dag är jag mycket tveksam till välsignelsen av detta. Jag tror inte jag berörde och puffade en enda människa åt vad jag bedömde vara ’rätt’ håll med alla mina inlägg. Dogmadiskussioner slutade så gott som alltid i debatter. Självklart kan man säga att det beror på att mitt språk och mina egna uppfattningar är för dåliga och ogenomtänkta, men jag känner inte till speciellt många människor som ändrat uppfattning efter att ha läst debatter om tro på internet eller i tidningar. Jag tycker att man kan säga något i stil med ’jag står för något annat, så här får du tag i mej’, men sedan är debatter så gott som meningslösa. (Det är också därför jag tycker att diskussioner och resonemang av den här typen vi bedriver är viktiga).

Vad jag däremot tror enormt mycket på är att erbjuda gemenskaper. Så gott som alla människor jag känner till som både kommer till och lämnar olika former av tro, gör det för att dom har sett något dom bedömer som attraktivt/skrämmande i en gemenskap. Allt mellan Knutby och JV, Svenska kyrkans konfirmander och katolska kyrkan i Sverige, attraherar eller skrämmer bort just pga sina egna medlemmar. Jag skulle nog kunna argumentera mot dålig tro, och särskilt på internet, men jag tror mer på att man erbjuder en god gemenskap, där människor under stöd och med omsorg, får växa som dom vill. (Jag kan tänka mej att man t.ex. annonserar och säger som Svenska kyrkan iaf diskuterade att göra i en församling jag en gång verkade, man skriver ’Se upp för Jehovas Vittnen, ta kontakt med församlingens präster’. )

Så min hållning är att försöka resonera, inte debattera, skämta (särskilt med fanatikerna) och också markera närvaro samt att sunda människor finns. Jag tror också mycket på att maila, det blir ett ärligare möte. Men jag vacklar i denna min hållning, det gör jag. Du nämner något som kallas ’Exvangeliet’. Jag känner inte till det, men jag tycker att det är viktigt att människor ska få tro som dom vill och att man ska få uttrycka detta. Ur det perspektivet tycks mej ’Exvangeliet’ fylla en funktion. Jag har också ett minne av att Humanisterna hade något liknande, en sida där f.d. troende kunde utbyta erfarenheter. Hur ser du på detta?

.

6.

Inlägg 6 (av 7 under tema 1). Svar till Erik Stenber-Roos
av Carl Gustaf Olofsson.
Lördagen den 22 augusti! 

Tack Erik! Väldigt intressant och imponerande med dina mångåriga handfasta erfarenheter av att just försöka påverka där “tron” uppenbart hamnat på avvägar. Fascinerande att du hade en prästtjänst där det ingick att skriva och debattera kring tro och religion på olika plattformar på Internet. När du ser tillbaka på denna tid i ditt liv så skriver du: “I dag är jag mycket tveksam till välsignelsen av detta. Jag tror inte jag berörde och puffade en enda människa åt vad jag bedömde vara ’rätt’ håll med alla mina inlägg.”

Det är en både hård och intressant summering av dina 11 år som “internetpräst”. Dina tuffa självkritiska funderingar hedrar dig.

Seriösa samtal kan göra såväl en själv som ens samtalspartner rikare som människa. Debatter är annorlunda. Om man är en seriöst engagerad debattör, så tror jag att man måste ha ett “eskatologiskt” perspektiv. Detta säger jag som ateist. Om man går in seriöst i en debatt så kan man dela in lyssnare och läsare i tre kategorier. Det som delar en egen position, de som delar debattmotståndarens position. De som tydligt delar motståndarens position kommer med största sannolikhet inte att ändra position. Om vi har som mål och önskan att motståndarsidan ska ändra sig är de flesta debatter meningslösa, vilket uppenbarligen är slutsatsen du drar av dina erfarenheter.

Men det finns en tredje grupp. Det är de som är osäkra, de som söker ett tydligare fäste för det ena benet eller det andra. De är ofta tysta. När det gäller denna grupp kan en duktig och respektfull debattör med goda argument bidra med viktiga skärvor för att livshållning och föreställningsvärld ska väga över mot vad du och jag skulle uppfatta som att komma på “rätt spår” i sin brottning med livets glädje, smärta och utsatthet – och ansvaret för det gemenssamma.

Om man tänker på sin godartade påverkan i termer av “skärvor” så kommer man förbi sina förhoppning om tydliga bevis på att ens debattinsatser ska bidra till tydliga och påvisbara förändringar. Att bidra med skärvor i en vågskål är stort nog. Det kan mycket väl vara så att den som påverkas åt “rätt håll” aldrig någonsin kommer att identifiera just “den skärva” som du bidrog med. Varje droppe är lika betydelsefull för att uppnå den punkt där “bägaren flödar över”.

Det är samma situation som för den duktiga och engagerade läraren. En lärare kan ge livsformande impulser till en elev. Det kanske dröjer till eleven är pensionär och läraren är död när det i en livssummering blir tydligt vilken avgörande betydelse en viss lärare hade. Det kan till och med inskränka sig till någon enstaka lektion. Det kan också vara så att vi bara kan identifiera ett fåtal av de viktiga skärvor som format våra liv på ett sätt som bidragit till en grundupplevelse av mening och hemhörighet i tillvaron.

Den “goda läraren” är förbunden med framtiden bortom sin död och bortom beröm och bekräftelse. Detta gäller alla som på ett seriöst sätt är engagerade av såväl den enskilda människans väl och ve som samhället – och inte minst de stora globala ödesfrågorna som blivit en given del av våra liv.

Genom att bry oss och ta ansvar för “mina skärvor” så förbinds vi med framtiden oberoende av bekräftelse och synbara resultat. Detta eskatologiska perspektiv på våra engagemang kring saker som verkligen betyder något är en fortlöpande fostran i ödmjukhet. Och här är det värt att notera att jag varken tror på en personlig Gud som kan uppskatta och belöna eller på ett liv efter döden. Även en barnlös ateist, som jag själv, är i denna hållning förbunden med framtiden. Jag gissar att det gör det lättare att dö!

Erik, kontentan av denna lilla utläggning, rejält vid sidan om frågan om innebörden i traditionell kristen tro, är att jag tycker du kan vila i detta “eskatologiska perspektiv” vad gäller din “debattörsgärning”. Det lustiga är att jag, trots det du skriver, tycker mig ana att du har något av detta eskatologiska perspektiv på din gärning som internetpräst. Kanske är det något jag – fel eller rätt – läser in mellan raderna i det du skriver. Hur ser du på detta perspektiv på den seriösa debattens villkor – och betydelse?

Vi har kommit långt ifrån frågan om det finns något man kan kalla “traditionell kristen tro”. Du har i princip svarat “nej”. Och jag håller med i långa stycken. Men då kvarstår ändå frågan om hur man ska förhålla sig till de apostoliska och nicenska trosbekännelserna. Båda är centrala inslag i de flesta kyrkors gudstjänstliv.

Här är det värt att notera att jag betraktar mig som gudlös ateist, ibland har jag kallat mig kristen ateist. Om man tar den apostoliska trosbekännelsen kan jag bara acceptera den som en text som förbinder dagens kyrka med historien och de som burit kristen tradition till vår tid. När den tolkas konkret – positivistiskt och materialistiskt – så uppreser sig hela min varelse i protest. Detta oavsett hur man faktiskt trodde när de skrevs under fornkyrkans lärostrider. Så länge dessa gamla trosbekännelser inte kompletteras med en modern, existentiell trosbekännelse som kort formulerar kyrkans tro och uppdrag utifrån dagens kunskaps- och medvetenhetshorisont så är min prognos att kyrkan kommer att bli allt mer irrelevant.

Erik, vad säger du om denna bistra prognos?

.

7.

Inlägg 7 (av 7 under tema 1). Svar till Carl Gustaf Olofsson
av Erik Stenber-Roos. Avslutning av Tema 1.
Tisdagen den 27 augusti! 

Tack Carl Gustaf för detta inlägg. Självklart skulle jag vilja säga att du har rätt. Jag kanske uttryckte mej lite mindre optimistiskt om debattens möjligheter. Men grunden för mej ligger i samtalet, resonemanget och framförallt mötet mellan människor. Inte i debatten. En debatt förs ofta mellan tvärsäkra människor som inte är intresserade av att vilja byta ståndpunkt eller ens lyssna på den andra sidan.

Däremot kan det nog vara så vad gäller dessa ’skärvor’ du nämner. Som präst, lärare eller vem det nu kan vara, så vill man ju faktiskt att det man säger och gör ska slå rot. Det är intressant att spegla begreppet ’traditionell kristen tro’ ur perspektivet trosbekännelser. Det blir väldigt löst, men det finns ju faktiskt dessa bekännelser. Dessutom läses dom påfallande ofta av alla kristna kyrkor i världen. Jag tycker inte att dom säger så mycket om tro faktiskt, även om Nicaea är lite mustigare kanske. Samtidigt ska man faktiskt säga att dom sätter någon slags ram, en riktning, som alla kristna människor håller med om. Men om man tar några formuleringar, vilka som helst, t.ex. ’jag bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse’ (Nicaea) eller ’vi tro ock på Jesus Kristus, hans enfödde son’, (Apostolicum) så tycker inte jag att det säger något om hur människor tror eller att det skulle vara ’traditionellt’? Samtliga kristna i världen tror nog på att vi ska döpa och att Jesus är Guds enfödde son.

Det är vad jag antar konstituerar kristen tro, men det är väl inte något som skulle säga att detta är ’traditionell’ kristen tro? Vad som är intressant är för mej att alla möjliga inriktningar tolkar dessa utsagor så olika. Tar man t.ex. utsagan om dopet finns det i flera baptistiska rörelser en övertygelse om att kyrkor i alla tider har fått ett dop att förvalta. Döper man människor med det dopet är den döpte sedan förlåten och kan börja vandra på den rätta vägen och så leva ett ’kristet liv’ (Ungefär). För mej är den tanken näst intill hädisk.

Vad texten måste handla om är tanken om ’Jesu dop’, dvs Jesu liv, död och uppståndelse. Såvitt jag uppfattar tillvaron är det också solklart vad uttrycket ’Jesu dop’ står för i Nya Testamentet. Men så långt kommer människor från varandra bara vad gäller ett uttryck. Jag håller med om att språket blir inaktuellt väldigt fort. Men det ger oss också många tolkningsmöjligheter som, trots att många av dessa går på tvärsen mot mina uppfattningar, måste betraktas som något positivt.

För mej ligger Kyrkans relevans i mötet med andra människor, inte i trossatser. Jag tror att det vi ser nu är att kyrkan, precis som resten av samhället, gör sej av med dom sista resterna från dom stora ideologiernas tid. Det gör att sådan som jag, som tycker teologi är viktigt, blir mindre relevanta, vilket kanske är bra eftersom jag snart går i pension. I kyrkan kommer vi att få se färre disputerade präster, färre organister, färre experter.

Är det bra eller dåligt att t.ex. kyrkans musiker spelar hyfsat på många instrument jämfört med att dom är experter på sin orgel? Jag vet inte. Vi får se. Men jag är så naiv att jag näst intill alltid tror att kyrkans framtid är ljus! Kanske ska vi lämna diskussionen om en ’traditionell kristen tro’ nu och ta oss an nästa tema? Det finns ju en hel del.

Slut på tema 1.

.

Fortsättning följer!

Tema 2 påbörjades måndagen den 7 september och avslutades efter 7 inlägg den 12 oktober. Rubriken, som bestämdes av Erik Stenberg-Roos är: ”Den existensreligiösa livshållningen”. Temat har sin utgångspunkt i kapitel 1, ”Livssyn, språk och religiositet” i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro”. Bokkapitlet finns på internet. Men köp gärna boken. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. nätbokhandlar – och på Dillbergs bokhandel i Kalmar. Inläggen under Tema 2 kommer på plats någon vecka in i november. Välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp” där textsamtalet fortsätter.

.

Presentation.

Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012.

Erik Stenberg-Roos.

Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han är för tillfället hemförlovad från sin tjänst i Thailand på grund av covidpandemin. Erik Stenberg-Roos började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999.

Erik var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst.

Carl Gustaf Olofsson

Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till de existentiella livsfrågorna. Ett huvudtema är spänningen mellan det gudlösa och det traditionellt kristna.

Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig ibland ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.

.

.

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i religionsfilosofi, Teologi och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s