Nr 129. Tema 7. Existentiell tro. Textsamtal med prästen Erik Stenberg-Roos.

Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” utifrån boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014, 2020) på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. På skrivarkurser betyder ”textsamtal” att samtala kring olika språkliga möjligheter att gestalta sin berättelse. Här betyder ”textsamtal” ett samtal i textform. Det är något annat. Genom ett helt oväntat initiativ förvandlades den mer än 20 år gamla nätboken till tryckt bok i slutet på maj 2020. Boken finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. och på Dillbergs i Kalmar (se fliken ”Bok2020”). Den finns också på ett flertal bibliotek. Fråga gärna efter den på ditt bibliotek. Boken finns även kvar som nätbok! Men där utan det nyskrivan förordet.

Skribenterna i textsamtalet är bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.

Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat. Han skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är en vecka till 10 dagar mellan inläggen. När det nu hunnit komma till slutet på december 2021 fortsätter textsamtalet, nu under Tema 8: Gud och gudsbilder. Det har tillkommit två nya ”textsamtalare”. Så under Tema 8 är det fyra personer som skriver. Nya är Olov Sandegård och Staffan Sandin som presenteras i ett Info innan Tema 8 körde igång. Efter fyra inlägg, ett av vardera ”textsamtalare”, så har samtalet pausats över helgerna. Runt den 15 januari rullar det igång igen efter helgpausen. Totalt har det i nuläget skrivits 52 inlägg sedan textsamtalet startade. den 26 juli 2020.

Tema 7. ”Existentiell tro” påbörjades den 25 augusti 2021 av Erik Stenberg-Roos och avslutades den 24 oktober efter 7 inlägg. Varje avslutat tema i textsamtalet redovisas i en blogg. Detta är den sjunde bloggen. Se sammanställningen i slutet!

Man är förstås välkommen att följa textsamtalet direkt genom att gå med i Facebookgruppen ”Existemtiell livssyn . kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Gruppen är offfentlig så man kan kolla utan att gå med i Facebookgruppen. Men man får då inga aviseringar om nya inlägg.

.

–

.

1.  

Inlägg 1 (av 7 under tema 7).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.
Onsdagen den 25 augusti 2021!

.

Det här är nog det kapitel jag känner mej mest främmande inför när det gäller läsningen av ”Existentiell livssyn kristen tro”. Kanske skulle man väja för att diskutera saker som vi uppenbarligen har ganska olika uppfattningar om, men jag väljer att inte göra det.

Det är alltid intressant att diskutera begreppet tro. Det verkar väldigt ofta enkelt och klart vad deltagarna menar med ”tro”, men ju mer man diskuterar begreppet tycks det mej som att väldigt många människor har olika definitioner och tankar kring vad detta egentligen handlar om.

En sak jag noterat är att den vanligaste definitionen numera verkar vara ungefär ”försanthållande av satser” eller liknande. När detta används i kristen miljö måste människor, för att karaktäriseras som troende, klara av att ställa upp på vissa saker, dvs någon slags punktform av acceptans.    

Dessa punkter skulle kunna vara saker som ”jag tror på den kroppsliga uppståndelsen”, ”jag tror på ett liv efter döden”, ”jag tror på att Jesus är Guds son”, ”jag tror på att Jesus gick på vattnet” osv. Hur detta trosbegrepp kunnat få sådan genomslag är svårt förstå, men jag tror det beror på vår tid och vår kultur. Och på vårt pietistiska arv.

Jag är personligen mycket tveksam till denna variant av begreppet. 

För mej tycks det som att denna variant av ”tro” ständigt förflyttar tyngdpunkten i begreppet från Guds nåd till människans prestationer, vilket för mej är helt otänkbart. Som exempel skulle jag vilja ta dom satser jag nämnde ovan.

Vem klarar av att under hela sitt liv tro på dessa saker? Och vad händer när jag på något sätt inte, under en period eller hela livet, klarar av att tro på t.ex. att Jesus faktiskt gick på vattnet? Är jag inte kristen då? Eller är det så illa att jag inte ens får räkna mej till kristen? Risken är att det skapas en osund elitism, där vissa räknas och andra inte. Jag tycker tyvärr att det är ganska vanligt med denna elitism, iaf här på västkusten. Jag tycker att den varianten är vanligast inom konservativa kristna kretsar.

När man använder detta trosbegrepp anser jag som sagt att det läggs för stor vikt vid människans prestationer. Dom som klarar av att tro, att försanthålla satserna, dom är starka och duktiga och räknas. Men detta blir också allt för dom. När någon sorts tvivel kommer, har jag märkt att man ofta stänger in tvivlet i sej själv, vilket gör att man måste förtränga stora delar av det egna tankemönstret. Det innebär ofta att moral måste komma i andra hand, eftersom fasaden av att personen är en korrekt troende, måste hållas uppe.

Det finns också en risk att vid användandet av ovan karaktäriserade trosbegrepp försöker teologin leka filosofi. Jag menar att det är omöjligt. Filosofin bygger på logik och min uppfattning om filosofi är att det ofta handlar om att försöka leda saker i bevis.

Teologin, å sin sida, bygger på nåd. Jag menar att man inte växer i sin tro genom att bli bevisad om något, utan att man erhåller mer livserfarenheter, som man på något sätt införlivar i sin tro.

Jag tycker att en bättre definition på begreppet ”tro” skulle vara ”att knyta mitt livs berättelse till den kristna berättelsen” eller liknande. 

Att ”tro” skulle då kunna vara att aktivt och på något sätt leva i, och med, dom berättelserna vi har i bibel och tradition. Det är ju något som alla människor kan göra, eftersom dom berättelserna är ganska kända i ett kristet land, men då ingår också att utvecklas i dom berättelserna. Som kristen menar jag då att man växer som människa.

Man kan naturligtvis säga att det då blir ”för lätt” att karaktärisera sej som troende, vilket är en ganska vanlig kritik från konservativt håll. Men min erfarenhet är att så fort man öppnar kyrkor och vidgar begrepp, dvs låter många vara med, är det några få som tycker det är fel. Hos dessa uppstår då någon sorts variant av ”kognitiv dissonans” (dvs fler kommer till kyrkan, det är bra, men konservativa tycker inte om vad dom ansvariga för att flertalet hittat till kyrkorna sagt och gjort), bland konservativa kristna, vilket skulle kunna förklara varför dessa konservativa ständigt tycks vilja se sej som offer.

Men en stor fördel är att om man lever i dessa berättelser, måste man för eller senare fundera över vad som är specifikt kristet. Dom kristna berättelserna visar på skillnader mellan just kristendomen och andra religioner.

Vad detta handlar om är också vilken sorts teologi man känner sej bekväm med. Själv passar jag inte in i den typ av teologi som alltför länge härskat i Sverige, där ”tro” alldeles för enkelt knyts till människans förmåga eller prestation, något som t.ex. Luther var helt negativ till.  

Avslutningsvis skulle jag också vilja säga att jag inte heller nu känner mej bekväm med uttrycken ”traditionell kristen tro” eller ”klassisk kristen tro”. Jag menar att det helt enkelt inte finns. Men det är ju en sak vi diskuterat förut.

Missförstå mej nu inte. Jag tycker att kapitlet är intressant och jag läste det med stor behållning. Däremot delar jag alltså inte uppfattningen om hur begreppet ”tro” skall tolkas.

.

.

2.  

Inlägg 2 (av 7 under tema 7).
av Carl Gustaf Olofsson.
Fråga till Erik Stenberg-Roos.
Torsdagen 2 september 2021!

.

Tack Erik! Spännande att vi är igång igen efter sommaren. Om jag har räknat rätt är detta inlägg nr 43 sedan vi startade i slutet på juli 2020. Det har varit lärorikt, utmanande – och nyttigt för mig. Nu till saken. 

Ditt inledande inlägg kring begreppet tro både förbryllar och utmanar. Jag måste också rannsaka mig själv vad gäller oklarheter i den trosanalys som görs i Kapitel 6 “Existentiell tro”. Kapitlets grundfråga är: “Vad är centrum i den tro-otro-problematik som varit kristendomens livsnerv i två tusen år”(överst på s.202).

.

Prestationstro och otro. 

Du markerar tydligt, såväl i första stycket som i sista, att du är kritisk till hur jag tolkar begreppet “tro”. Men du berör inte med ett ord begreppet “existentiell tro” som är kapitlets nyckelbegrepp. Du gör däremot en utläggning kring en innebörd i begreppet tro som du avvisar. Jag håller helt med dig om att den form av “trosprestationer” du räknar upp inte beskriver och fångar in en “levande” kristen tro. Snarare är det en perverterad form av tro. Vi tycks vara ense på den punkten. Luther skulle sannolikt kalla det “otro”. Enligt Luther kan man ha en förvrängd och “felaktig” tro även om man tror på Gud, Jesu uppståndelse och ett liv efter döden. Han kallar den förvrängda “prestationstron” för otro! 

Du för sedan fram den intressanta tanken att för dig är “kristen tro” att leva i relation till de bibliska berättelserna. Du skriver: “Att ”tro” skulle då kunna vara att aktivt och på något sätt leva i, och med, dom berättelserna vi har i bibel och tradition.” Jag återkommer till detta att leva i och med de bibliska berättelserna. 

.

Existentiellt och teistiskt-metafysiskt.

Det förbryllar mig att du inte med ett ord berör nyckelbegreppet i Kapitel 6: “existentiella tro”. Man kan kort säga att kapitlets centrala tanke är att kristen tro i sin konkreta framtoning sedan begynnelsen har bestått av två komponenter som varit intimt och till synes oupplösligt sammanflätade. En  ”existentiell” sida: tror jag att vi som människor kan bli allt mer älskande, förnuftiga och ansvarigt delaktiga i världens välgång? Och en “teistisk-metafysisk” sida: tror jag att det finns en personlig Gud som handlar i historien, har inkarnerar och uppenbarar sig som Jesus?. I sin hardcorevariant ingår den räcka av “trosprestationer” du räknar upp. Gå på vattnet, jungfrufödsel, uppväcka döda, förvandla vatten till vin. 

I mitt försök till trosanalys sätter jag dessa båda trosbegrepp i relation till varandra. Jag ger ord åt det som efterhand blivit min personliga övertygelse – att när kristen tro och delaktigheten i kyrkans liv har gett näring för fördjupade upplevelser av mening, livsglädje, hemhörighet i tillvaron, engagerad delaktighet i världen väl och ve – så har den existentiella sidan i tron haft övertaget och varit riktningsgivande. 

OBS. OBS! att jag ibland har starka personliga övertygelser innebär inte att hävda att jag har rätt!!! Men det innebär att jag tycker att jag har så goda argument för mina analyser och ståndpunkter att det känns viktigt att få dom kritiskt granskade och insatta i ett offentligt samtal.  

.

Två kontroversiella antaganden. 

Det finns två teologiskt kontroversiella tankar i kapitlets trosanalys. Den första är att det hävdas att den teistisk-metafysiska sidan av kristen tro är ett sätt att försöka förklara och förstå de omvälvande och livsformande erfarenheter som tenderar att ta form när den existentiella tron har övertaget i den personliga livsprocessen. 

Utifrån denna tankefigur är dessa båda sidor av kristen tro – den “existentiella” och den “teistisk-metafysiska” – intimt och oupplösligt sammanflätade fram till skolastiken på 1300-talet. Då började olika föreställningar granskas och dissekeras med logiska verktyg från den återupptäckta grekiska filosofin. Då påbörjas en process där den existentiella sidan av tron började separeras från den teistisk-metafysiska. Denna seperationsprocess förstärktes med upplysningen och i moderna tid av filosofisk analys, litteratur, konst, den demokratiska rörelsen, arbetarrörelsen. Den existentiella sidan bryts successivt loss från den teistisk-metafysiska sidan. Det har successivt blivit uppenbart för allt fler människor att den livsfördjupande “existentiella tron” är oberoende av alla former av övernaturliga förklaringar.  

Problemet i dag är att det ännu inte finns några tydliga sociala strukturer som ser som sin uppgift att stödja utvecklingen och fördjupningen av människors existentiella tro. Det är min sorg att jag inte haft förmåga och mod att ta mer konkreta och handfasta initiativ för att sätta denna boll i rullning. I bästa fall är dock mitt skrivande och mina analyser ett litet, litet bidrag till en sådan kulturprocess. 

.

Nu den andra kontroversiella punkten. Med dessa två olikartade komponenter i “kristen tro” så har det genom historien också självklart uppstått spänningar och konflikter i såväl den enskilda människans trosliv som inom teologin, dvs tolkningarna och utläggningarna av innebörden i kristen tro. Den andra kontroversiella tanken i min trosanalys är min övertygelse om att när den kristna trons “teistisk-metafysiska” sida får övertaget över den “existentiella” sidan så kan kristen tro bli brutal och livsfarlig: korståg, inkvisition, kättarbål, häxprocesser, religionskrig och i nutid av inte alltför ovanlig manipulativ och deformerande “sektkristendom”. I “sektkristendomen” betraktas alltid den teistisk-metafysiska sidan som överordnad den existentiella varje gång det uppstår konflikt. Denna starka betoning av bibelordets och det övernaturligas primat (gå på vatten, jungfrufödsel, uppväcka döda etc) över den existentiella sidan i tron är enligt min mening destruktiv. 

Erik, jag är jättenyfiken på vad du så bestämt avvisar i min trosanalys. Är det att jag driver tanken att kristen tro genom historien har bestått av två intimt sammanflätade komponenter? Eller är det kanske svårsmälta tanken att jag menar att den bärande och livsfördjupande troskomponenten, den existentiella, successivt har visat sig oberoende av alla former av övernaturliga förklaringar?   

.
Att leva i och med de bibliska berättelserna.  

Nu till din syn på kristen tro visavi de bibliska berättelserna. Du skriver: “Jag tycker att en bättre definition på begreppet ”tro” skulle vara ”att knyta mitt livs berättelse till den kristna berättelsen” eller liknande. Att ”tro” skulle då kunna vara att aktivt och på något sätt leva i, och med, dom berättelserna vi har i bibel och tradition.”

Det är en vacker och sympatisk beskrivning av en form av levande kristen tro. Jag känner igen det med värme från min uppväxt. Sara Lidmans två första böcker, “Tjärdalen” och “Hjortronland”, rymmer fantastiska gestaltningar av en levande, vardaglig relation till den komplexa och mångdimensionella väven av bibliska berättelser. Och Gamla Testamentets berättelser var minst lika viktiga som Nya Testamentets för de enkla människor som skildras. 

.

Behovet av kompass.

Men detta sagt så måste jag också vara bister tråkmåns. Vad var det för bibelord och bibliska berättelser som möjliggjorde korståg, kättarbål, inkvisition, antisemitism?? Vad var det för bibliska berättelser som möjliggjorde för Martin Luther att skriva sin förfärliga antijudiska skrift “Om judarna och deras lögner” (1543) som i vår tid blev ett “kristet stöd” för nazismens antisemitism och som 1941 övergick till systematisk förintelse. Vad var det för bibliska berättelser som gjorde att Luther betraktade den baptistiska döparörelsen, anabaptismen, som ett så allvarligt hot mot kyrkan, staten och samhället att han förordade dödsstraff för denna “trosavvikelse”. 

Jag förväntar mig inte att du ska svara på dessa frågor. Jag tar upp dom för att visa att väven av berättelser och bibelord inte är okomplicerad och oskyldig. Vi måste välja och ta ansvar för vilka bibliska berättelser vi tar till oss. Utan en stark och tydlig kompass som ligger “utanför” de bibliska berättelserna så kan de resultera i såväl en Franciskus som Martin Luthers antijudiskhet som en Jim Jones, ledare för den kristna rörelse som begick kollektiv självmord i Guyana 1978. 

Begreppet “existentiell tro” är enligt min mening ett litet teologiskt bidrag till att skapa just en sådan kompass. Så även analyserna av “samvetets, hjärtats och sanningens röster” i kapitel 2. 

Erik, vad har du för kompass? Vad ger du som präst och själavårdare för kompassråd till dina konfidenter. Om det skulle vara att i dessa val välja och sovra bland bibelberättelserna utifrån “sitt hjärta” så kommer du nog nära huvuddragen i den kompass jag med stora ordmängder försöker skapa i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. 

.

.

3.

Inlägg 3 (av 7 under tema 7).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.
Söndagen 12 september 2021!

.

Ja, det är roligt och intressant att vara igång igen. Tack för ett mycket tankeväckande inlägg. Jag får ut mycket av att läsa boken och att föra diskussion med dej. I många frågor är vi nog inte så oense, men jag tycker som du, det är viktigt att våga tänka och diskutera.

.

Något om tro och trosanalys.

För att säga något om vår diskussion om begreppet tro vill jag nog fortsätta säga att jag känner mej mer hemma i den beskrivning av begreppet ”tro” jag försökte skissa på i mitt första inlägg. I ditt intro till kapitlet  skriver du ”en analys av begreppet tro”. I ditt svar till mej skriver du att kapitlets grundfråga är ”Vad är centrum i den tro-otro-problematik som varit kristendomens livsnerv i två tusen år”.

Kanske är det så att vi diskuterar lite olika saker? Du vill i kapitlet diskutera de två begreppen, de två rubrikerna? Å ena sidan det du kallar för ”den teistiskt metafysiska tron” och å andra sidan det du kallar för ”den existentiella tron”? Medan jag diskuterade själva begreppet ”tro”?

Jag hittar faktiskt inte (vilket absolut kan bero på mitt dåliga letande) en analys av just begreppet ”tro”? Det förekommer alltid (?) tillsammans med ett annat uttryck. Jag skulle vilja veta vad som döljer sej bakom begreppet tro i din väld. Är en bra definition ”försanthållande av satser”? Eller är det något annat?.

Det är inte meningen att försöka styra diskussionen till något annat håll än vad du skissar på i kapitel sex, men jag funderar på om vi kanske siktar lite olika?

.

De två rubrikerna ”Den teistiskt metafysiska tron”
och ”Den existentiella tron”.

Jag tror jag förstår hur du tänker. Och jag vill verkligen säga att jag håller med dej om det allra mesta av det du skriver. Dessa två tankar menar jag att man kan skissa på även med andra ord. Det rotar sej väl i den oändliga diskussionen om lag och evangelium? Eller som exegeterna säger, ”De två bergens teologi”, dvs på från berget Sion kommer evangeliet, vilket rotas i tankarna från GT, medans från berget Sinai kommer lagen.

Jag håller också med dej i det du skriver om hardcorevarianter och avarter av kristen tro. Självklart har mycket elände skrivits i den teistisk-metafysiska tron, och självklart måste dessa saker bekämpas. Jag tycker också det är riktigt att sätta dessa två begrepp i relation till varandra, även om jag inte tycker att dom är så väsensskilda som jag uppfattar att du gör.

Även om jag känner mej mer hemma i det du kallar för ”den existentiella tron”, menar jag att båda behövs, alltså även en teistiskt-metafysisk tro. Särskilt om man, som jag, trivs med att fira gudstjänst, fundera kring kulten, kristna myter och riter osv.

Separationen mellan de två trosbegrepp delar jag till viss del, men inte helt fullt ut. Jag är övertygad om att det alltid funnits människor som, även om man karaktäriserar dom som inne i ”den teistiskt metafysiska skolan”, gjort sitt allra bästa för att försöka arbeta för en bättre värld. Luther gav oss många begrepp att fundera över. En sak han också sa var faktiskt att det ibland bara är att lyfta på hatten och fortsätta, även om man inte får svar på de frågor man önskar.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att en tro eller en religion inte är något i sej själv. Den blir alltid vad tolkarna gör den till. Vill vi framställa kristen tro som något man försöker kalla för ”den rätta läran” finns det mängder av bibelställen och exempel ur historien som styrker detta, som tolkarna menar svarar på frågan ”Vad är rätt?”.

Vill man däremot anamma den av dej mycket sympatiskt framställda ”Den existentiella tron” går det lika bra. Det är bara att hitta rätt bibelord och rätt historiska skeenden. Det är lite av detta jag har försökt säga när jag diskuterat om det skulle finnas något som kan kallas för den ”klassiska kristna tron”.

Jag menar att också att människan har en tendens att tro att just i sin tid är de aktuella och just nu diskuterade frågorna de allra viktigaste och mest livsavgörande. I vår tid är det trendigaste debatterna antagligen frågan om huruvida homosexuella människor ska få gifta sej eller inte, samt om hur mycket vi ska närma oss varandra i olika frågor om religionsmöten. Det är dock sällsynt att det blir lika hårda diskussioner och tydliga hot som när man öppnade nattvarden för kvinnor eller om prästers sakramentala handlingar var giltiga även under den s.k. Donatistiska striden. Diskussionerna var hårdare och råare förr, konsekvenserna också.

.

Övernaturlig

Du använder också ett uttryck som du kallar för ”övernaturliga förklaringar”. Jag är både positiv och negativ till det egentligen. Den kristna tron är till sin natur väldigt för en naturlig livshållning och mot övernaturliga förklaringar. Den kristna tron knyter oss till den här världen vi fått av Gud att leva i och förvalta. Självklart är det så. Men kristen tro är också övernaturlig, i den betydelsen att vi ska arbeta mot naturens lagar. Vi accepterar t.ex. inte att den svage rensas ut eller att man måste dö om man får cancer. Vi vill jobba emot det och fortsätta ge människor ett gott liv.

.

Kompass och själavård

Allt detta leder fram till den fråga du ställer och det jag själv funderar mycket över. Vad är min kompass, och som du uttrycker mycket väl när du tar exemplet från en själavårdssituation.

Mitt svar är nog lika tråkigt som du karaktäriserar ditt: jag menar att den bästa kompassen jag kan ha är en församling, ett sammanhang. Det är svårt att säga något om vilket sammanhang som är tillräckligt bra, men jag rekommenderar faktiskt ganska ofta Svenska kyrkans församlingar. Jag är dock mycket väl medveten om att vi har stora brister på många områden. Men det är sällan i alla fall jag hör talas om någon Knutbyliknande församling inom Svenska kyrkan. (Jag har just läst ”Kristi bruds slav”, om människor som gett bort över 20 år av sina liv till en sjuk lära).

De skulle ju vara frestande att säga till någon/några, ”gå hem och läs bibeln så får du svar”, men så enkelt är det inte. Exegetikprofessor Birger Olsson inledde en gång ett föredrag med att karaktärisera Bibeln som ”en mycket farlig bok”. Bibeln kan nämligen, som du gett exempel på, användas till att legitimera vilka vidrigheter som helst. Tar man förhållandet till Judar är det ett bra exempel tycker jag. Idag är konservativa kristna ofta mycket positiva till det judiska folket och den judiska tron. Jag tror att det är första gången i historien det är så. Annars är det vanliga att man är rädd för det judiska folket och menar att det var dom som dödade Kristus, vilket det finns solklart stöd för i Nya testamentet. Det är ett exempel. Vill man ha fler kan man läsa t.ex. ”Bibeltolkningens bakgator”, av Jesper Svartvik, det är som att gå omkring i en skräckkabinett, som någon sa.

Så mitt svar, som avslutning på detta inlägg, är att min kompass är mitt sammanhang, är min församling. Men för mej som troende är det alltså en församling där bibeln läses, diskuteras och grubblas över. 

.

.

4.  

Inlägg 4 (av 7 under tema 7).
av Carl Gustaf Olofsson.
Fråga till Erik Stenberg-Roos.
Tisdagen 21 september 2021!

.

Tack Erik! Jag känner att du med dina tankar och frågor gör detta med “tro” svårare och mer utmanande än jag hade väntat mig. Det är bra! Jag tvingas tänka ordentligt ut i “hörnen”. När jag läste ditt senaste inlägg första gången (inlägg 3) blev jag rejält störd av att du så tydligt läste in ett “försanthållande av sakförhållanden” i mitt försök till “trosanalys”. Men jag har efterhand som dagarna gått upplevt det som värdefullt med dina frågor till mig kring detta. Problematiken förtydligas ytterligare genom din tydliga markering av att tro som “försanthållande av sakförhållande” missar det väsentliga i “kristen tro”. Det är lite illa att det inte framgår tydligt att jag i långa stycken håller med dig. Det är en anledning till det viktiga med ett samtal som vårt: att se det oklara i vissa formuleringar och tankar och försöka dyka ner och klargöra “för mig själv”, för dig och för läsarna.

Vad är det jag försöker fånga in och ge ord åt?? Och vad har varit min starka drivkraft??

.

Kristen tro visavi livsbärande tro.

Man skulle lite funktionellt kunna definiera “livsbärande tro” som en konkret livshållning – handlingar, sätt att leva och föreställningar – som tenderar att fördjupa upplevelserna av mening, självrespekt, hemhörighet i tillvaron; som tenderar att fördjupa kvaliteter som omsorg, medkänsla, ödmjukhet, förnuft, förmåga till samarbete; som stödjer utvecklingen av vår förmåga och vilja att ta bidra till det gemensamma – med tid, kompetens och kreativa ideer.

Man kan säga att den livsbärande tron stödjer en personlig livsprocess i den riktning som antytts. “Den livsbärande tron” ger oss också stöd för att hålla vår mörka potential i schack. Det gäller hämndlystnad, hot, hat, destruktivt utagerande, girighet mm som kan bryta ner och förstöra såväl våra egna liv som andras.

Denna “livsbärande tro” tar primärt gestalt i människors liv som “levd tro” där det ofta inte känns speciellt viktigt att fundera över vad det är som konstituerar den praktiska livshållningen. Man bryr sig oftast inte om den kognitiva sidan av den “livsbärande tron” eller hur den lämpligen ska benämnas.

Sedan dyker det upp sådana konstiga typer som jag som upplever det som jätteviktigt att försöka förstå vad som konstituerar och kännetecknar denna “livsbärande tro”. Den ingår väldigt tydligt i min erfarenhetsvärld. Och min ingång är då den “gudlösa ateistens” livserfarenheter. Och i denna strävan att ge ord och kommunicera blir orden och det kognitiva förstås jätteviktigt. Det är däremot oviktigt för den konkreta, praktiska levda “livsbärande tron”.

För min del är det ett faktum att en sådan “livsbärande tro” kan ta form och fördjupas utifrån en helt sekulär, gudlös, ateistisk grundsyn. Slutsatsen har efterhand blivit att “den livsbärande tron” är en universell möjlighet. Den är oberoende av hur vi söker stöd för att hålla fast och fördjupa denna livshållning. Den är också oberoende av vilken religiös eller sekulär livstolkning vi håller oss med för övrigt.

Utifrån detta är en levande “kristen tro” ett sätt som den “livsbärande tron” kan gestaltas på på den samhälleliga scenen. Tyvärr kan kristna praktiker även ta form ´som en “livsförstörande otro”. Utifrån det existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för kan den “livsbärande tron”, utöver kristna och sekulära förtecken, även ta gestalt utifrån buddhistiska, muslimska, judiska, hinduiska tolkningsramar. Så även “den livsförstörande otron”.

Anm. att använda begreppet “livsbärande tro” är för mig helt nytt. Detta är första gången. Det är min förläggare Tomas Walch som har fört in begreppet “livsbärande tro” i min värld. Efter ett visst inre motstånd har jag alltmer börjat tycka att det är ett pregnant och nästan poetisk begrepp som bär mer “i sig själv” än begreppet “existentiell tro”. Man skulle eventuellt kunna säga att i “livsbärande tro” tenderar tyngdpunkten att hamna på det konkreta levda praktiska livet. När man använder begreppet “existentiell tro” hamnar tyngdpunkten mer på det kognitiva, tänkta, intellektuella. Slut anm!

.

Mer än tjugo års skav

Det var enormt förlösande för mig när jag 1990 började kunna sätta ord på det ordlösa “skav” jag levt med visavi det kristna arv och sammanhang jag lämnat. Jag var orubblig och tveklös i mitt “nej” till alla tankar på någon sorts personlig Gud, till att det skulle kunna finnas ett liv efter döden mm. Det handlade inte om att jag “tvivlade” – eller att jag var agnostiker. Det var rakt av att jag “inte trodde”! Det var så givet och enkelt att det överhuvudtaget inte bekymrade mig.

Skavet då?? Jo, det fanns en annan ordlös och märklig sida. I min sekulära, “gudlösa” livskamp upplevde jag mellan varven tydliga stråk av nära förbundenhet och släktskap med delar av det bibliska arvet av berättelser. Och även en hel del begrepp och talesätt levde. Plus att jag hade starka erfarenheter av djupt sympatiska trosmänniskor från min barndomsvärld som med engagemang, klokhet och värme tog del i livet och samhället. Erik, detta är en bekräftelse av din notering att det faktiskt finns personer med en väldigt uttalad traditionell teistisk-metafysisk tro som gör väldigt bra saker.

Hur kunde jag känna släktskap och förbundenhet med ett kristet trossammanhang som var så radikalt lämnat?? Det här området var så konstigt och tabu att det tog åratal innan jag hjälpligt började kunna formulera denna fråga. Vad hade denna känsla av släktskap för grund?? Var det knäpp nostalgi och sorg över något oåterkalleligt förlorat? Eller fanns det i detta skav kanske en nyckel till en djupare förståelse av mig själv och mina erfarenheter? Fanns det dessutom något universellt viktigt förborgat i detta “skav”?

Här kan det vara viktigt att påpeka att så avancerade frågor kunde jag inte formulera när jag levde mitt i skavet. Det var först först i efterhand när det mesta av den “kognitiva förståelsen” kommit hjälpligt på plats i ordens värld. Svaret var då: ja, det fanns verkligen något universellt viktigt i arbetet med att försöka förstå detta skav.

.

Ytterligare ett skav – Paulus.

Om man läser Romarbrevets 1:a kapitel får man en bild av hur Paulus ser på konsekvenserna av att “leva i otro”. Det är en komprimerad uppräkning av dåliga egenskaper och karaktärsdrag som då allt mer kommer att prägla en människas liv.

När Paulus ord i Romarbrevet återkom från glömskan långt upp i vuxen ålder blev jag upprörd i mitt innersta! Vad gäller mig själv och i stort sett alla de gudlösa, icke-kristna jag känner så har Paulus fel så det SKRIKER!

Det tog lång tid innan en helt överrumplande fråga tog form: kunde det vara så att Paulus var något viktigt på spåren vad gäller konsekvenserna av en “livsförstörande otro”? Eller att leva i “existentiell otro” som är det begrepp som används i kapitel 6?? Det ligger i så fall nära till hands att tänka att Paulus kraftfulla beskrivningar är hämtade från hans egna erfarenheter av att ha varit fast i denna “livsförstörande otro”. Och den omvälvande befrielse det var för honom att handfast och dramatiskt upptäcka den “livsbärande tron”. Hans liv förändrades på djupet! Men när han tycks binda denna erfarenhet till en externt handlande övernaturlig makt menar jag att Paulus har fel! Vad är det Paulus försöker säga?

Erik, hur ser du på Paulus beskrivning i Romarbrevets 1:a kapitel av otrons konsekvenser på en människas karaktärsdrag?

.

Begreppet “existentiell tro”

Det var som en uppenbarelse när jag 1990 för första gången vågade och lyckades sätta ord på den universella “livsbärande tron”. Nyckelordet blev begreppet “existentiell tro”. Det fanns tre tydliga influenser som hjälpte mig “över tröskeln”. Det var den engelske teologen John Macquarries bok “An Existentialist Theology”. Jag snubblade över den i en bokhandel. Det var rubriken som fångade mig! Svår engelska och jag begrep nästan ingenting. Den handlade om teologen Rudolf Bultmann och filosofen Martin Heidegger. Jag begrep dock så mycket att det började växa en känsla av att jag inte var totalt ensam i världen med mitt konstiga förhållande till mitt kristna arv.

Något år senare fick jag en viktig puff genom essän “Till frågan om Guds hand” av författaren Bengt Nerman (1922 – 2016). Den ingick i antologin “Postsekulariserat interregnum” (1990). Bengt Nerman skriver på ett ställe: “Ibland säger jag att jag vet vad det är att vila i Guds hand, och jag menar det. Och jag lägger till, vilket också är sant: men jag tror inte på Gud. Stor upprördhet, bland både ateister och kristna: jag är oärlig. Man kan inte, ja man får inte säga ”Gud” om man inte tror på Gud”.

Jag tror inte jag kan överskatta betydelsen av denna essä! Bengt Nermans pregnanta formulering fångade distinkt och enkelt min egen erfarenhet. Precis så! Ytterligare en viktig puff fick jag av prästen och professorn i religionsfilosofi, Hans Hof. Jag har tagit begreppet “existentiell tro” från honom.

.

Försanthållande och otro.

Jag hoppas att det blivit klart att jag menar att den konkreta, levda, livshållningen är primär när det gäller den “existentiella tron” (eller den “livsbärande tron”). Hur vi motiverar och förklarar denna konkreta livshållning i ordens värld är sekundärt. Det är också sekundärt på vilket sätt vi söker stöd för att hålla fast och fördjupa denna ´den existentiella trons livshållning’. Det viktiga är att livshållningen tenderar att stärka och fördjupa grundupplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron. Den stärker integritet och självrespekt, den ökar vår vilja att ta ansvar för det gemensamma. Den tenderar att göra oss mera ödmjuka, göra våra ögon varmare och mindre dömande, Etc!! Jag har dock en övertygelse om att vi är bättre rustade att hålla fast denna livshållning när vi utsätts för svåra påfrestningar om vi har gett ord åt dess kärna när det varit något sånär lugnt i våra liv.

Jag menar att när man talar om innebörden i “tro” måste man också på något sätt ge ord åt vad man menar med “otro”. Annars blir något avgörande viktigt hängande i luften.

Erik, du vill definiera tro som att leva i ett löpande aktivt förhållande till bibelns berätteler och att delta i gudstjänstliv och församlingsaktiviteter. Menar du att man lever i otro om man som sekulär person lever utanför denna kristna livssfär??

.

Vad är tro??

Som avslutning kan det vara läge att återvända till kärnfrågan. Jag formulerar några tankar från ett “universellt perspektiv”.

Kan man beskriva “tro” som en praktisk livshållning som bygger upp och fördjupar våra liv?? Och “otro” som en konkret livshållning som deformerar och förytligar våra liv?? Är “trons” signum att det är en väg för “hjärtats öppnande”?? Är “otrons” signum att det är en väg för “hjärtats förhärdelse”?? 

Är tro en livshållning som tenderar att fördjupa våra relationer – till livspartner, vänner, våra föräldrar, våra barn, till livsväven, till kunskap, till samhället, till planeten Jorden etc – och där denna “relationsfördjupning” pågår tills vi dör (eller blivit grovt dementa). Är allt fördjupande av relationer kopplat till en förstärkt upplevelse av mening? År “otro” en praktisk livshållning som får relationer att urholkas och efterhand vittra sönder?? Och som tenderar att ge näring åt upplevelser av meningslöshet och som ökar chanserna för att de svarta känslor som korsar vår livsväg ska få fäste och börja styra våra liv.

Det är spännande frågor! Och det känns viktigt att via dina tankar och problematiseringar stimuleras att tänka vidare och formulera mig på nya och lite annorlunda sätt.

Sist upprepar jag min tidigare fråga till dig Erik. Vad lägger du från ditt perspektiv in i begreppet “otro”?? Jag är nyfiken!!

.

.

5.

Inlägg 5 (av 7 under tema 7).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.
Lördagen 2 oktober 2021!

.

Tack för ett långt och mycket tankeväckande inlägg. Som student fick jag ibland uppgiften att diskutera fenomenet ”hitta evangelium” i texter. Jag slås ibland av den där tanken att jag undrar vem av oss som passar bäst till att karaktärisera sej som kristen förkunnare och vem som passar bäst till ateist… Ibland tycker jag att det du skriver i boken och i våra replikskiften här, är betydligt viktigare och mer livgivande än det jag själv kan formulera och ge till andra människor. Jag tycker att du ofta ”hittar evangeliet”. Jag ska försöka diskutera ditt långa, intressanta och välskrivna svar.

.

Tro och otro ur ett Paulinskt perspektiv, Romarbrevet 1

När det gäller tro och otro skulle jag vilja börja med att säga, att jag menar att det genom tiderna funnits många självgoda och destruktiva människor som varit övertygade om att dom levt rätt och riktigt. (Jag faller dessutom själv för detta i många situationer och perioder).

.

Livsbärande tro

Jag är beredd att i väldigt stor utsträckning ge dej rätt. Jag anser, precis som jag uppfattar att du gör, att det finns människor som både är en del av, men också lever i, det du kallar för en livsbärande tro. Hela mitt system ger uttryck för en önskan att leva konstruktivt och i samklang med andra människor och hämta stöd från min livsbärande tro.

När någon ska försöka förklara hur man tänker och funderar kring frågorna om vad en livsbärande tro är, menar jag att man är obönhörligen fångad i sin aktuella språkliga kontext. För visst sitter mycket av både våra problem och möjligheter i språket?

Hur uttryckte man i en miljö för 2000 år sedan, där poesin, myten och berättelsen hade helt andra ställningar och betydelser än i vårt samhälle, att man förstått något livsavgörande och vill leva sitt liv på ett sätt? Och att detta sätt kanske är helt nytt för den individen/gruppen? Jag menar att man naturligtvis använde sej av det tillgängliga materialet: Man skapade och tolkade berättelser. Man ville ge människor en livsbärande tro. Däremot tror jag inte att man behövde använda ordet Gud. Det du beskriver och känner igen dej i, t.ex. texten från Nerman du refererar till, påminner väldigt mycket om det jag vill leva i. Men för dej är det viktigt att ”slippa ordet Gud”, för mej är det viktigt att använda ordet Gud?

.

”Gud”

Jag tror att om hela min omgivning använder ett språk där t.ex. begreppet ”Gud” är någon slags självklarhet vad gäller t.ex. andlighet, då kommer jag också att göra det. Men sedan kommer ju nya generationer och nya kulturer och då måste ju det självklara definieras igen?

Jag har varit inne på tanken förut, men jag vill ge uttryck för den igen; av alla Gudsbilder som finns representerade i bibeln, känner jag mej påfallande ofta mest hemma i det som sägs i en del av Apostlagärningarna, ”ty i honom är det vi lever, rör oss och är till”. Inget krav på att bekänna ett visst namn, bara en markering av att ”Gud” är vår existens. För mej är det en nyckel till tanken om det du kallar för en ”livsbärande tro”, ett uttryck som jag f.ö. tycker är mycket väl valt.

.

Språket och händelsen

Jag skulle vilja fokusera på språket och hur vi tolkar texter. Vad händer om man t.ex. betraktar en händelse där en människa faller och tuggar fradga och sedan är dödstrött?? I den tiden kallade man det för ”demoner”, i vår tid lika väl för ett epileptiskt anfall. Vad kallas det för om 2000 år? Antagligen något som då kommer att vara aktuellt.

.

Språket som förkunnelse vs konstaterande

När Jesus ibland citeras om hur han uttryckt sej om människor, kan man tolka det som att Jesus, med mycket sorg i hjärtat konstaterar något om den stackarn, hur hennes/hans liv är hitom döden.

Men en annan tolkning av samma utsaga, kan vara att Jesus framställs som en vettlös galning, eftersom vi ofta förutsätter att Jesus pratar om en existens efter döden.

Som exempel på detta skulle jag vilja ta ett kapitel ur Matteus. I 23 finns de berömda ”Ve-ropen”. Man kan naturligtvis tolka det som att Jesus är arg och skriker, gapar och hotar de människor han talar om. Detta har gjorts i min Schartauanska bakgrund. Men man kan lika väl tolka det som att Jesus med sorg i hjärtat konstaterar att dessa dömande människor, har ett riktigt dåligt liv. Dömande människor mår nämligen inte bra, psykiskt sett.

.

Språk och motsatser

Och mer apropå språket, jag tror att t.ex. en sådan sak som ”sekulär andlighet” kanske är självklar idag när vi låtit filosofin och kravet på logik flytta in i teologins korridorer, men jag tror inte det var så tidigare. Där lät man nog andlighet i stor utsträckning vara en del av livet inom Gud, inom existensen, iaf med det Gudsbegrepp jag skissade på ovan utifrån Apostlagärningarnas text. Precis som sekularism och tvivel. Det var självklara delar av en vardagstro.

.

Den livsbärande tron

Ett sätt att för mej att tänka mej den livsbärande tron, är att helt enkelt försöka vara välvilligt inställd och tro att vissa instanser vill mej väl och berikar mitt liv. Jag kallar mej t.ex. kristen och lever en stor del av min tankevärld utifrån ett judisk/kristet berättelseperspektiv. Jag uppfattar att det är min livsbärande tro. Jag önskar att den tron ska göra mej till en bättre människa, en fungerande människa, som klarar sitt eget liv iaf någorlunda, samt också stöttar och hjälper andra. Om jag gör det rakt motsatta, dvs lever mitt liv destruktivt och förnedrar och dömer andra människor, då kommer jag att leva i otro och mitt liv kan mycket väl karaktäriseras som Paulus beskriver i Rom 1, dvs ett liv i ”otro”.

.

Livets mening i en historisk religion

Jag tror också att man i dessa religionsmötestider måste våga prata om vad som är skillnaderna mellan religionerna. Jag tror t.ex. att en livsbärande tro inom de historiska religionerna, på något sätt markerar att livets mening finns hitom döden och att den skapelse vi lever i och av är god, given oss av Gud (som också är god). Jag tycker det är en tolkningsnyckel till de texter vi läser hos t.ex. Paulus.

.

Otro

Men så kommer då detta med ”otro”.

När jag var ung och naiv trodde jag att det per automatik innebar goda och trevliga miljöer om man var kristen, en sund och fin lära, samt välvilliga människor osv. Det var naturligtvis en villfarelser. När individer eller grupper proklamerar saker som ”jag jobbar i Jesu namn”, ”här håller vi oss till bibeln”, ”i kyrkan är alla välkomna och älskade” osv osv, innebär det inte att den livsbärande tron finns där. Så enkelt är det inte.

Jag har fått träffa människor som efter åratal av kamp och försök att vara en del av en kyrka eller en tro lämnat försöken – och då börjat må mycket bättre. Min uppfattning är att det finns mängder av kyrkor och sammanhang som absolut inte ägnar sej åt den livsbärande tron, som du (och i viss mån jag) försöker skissa på. Där ägnar medan sej åt exakt det som Paulus genomskådar, nämligen uppräkningen mot slutet av Rom 1, med systematisering i Rom 1:30. Vi i kyrkan kan också skapa otro.

Du skriver: ”Menar du att man lever i otro om man som sekulär person lever utanför denna kristna livssfär?? ” Nej, det menar jag inte, inte med dom definitioner jag skissat på ovan.

Jag skulle också vilja säga att dessa mina funderingar kring tro och otro innebär att faktiskt svara ”ja” på alla de frågor du ställde mot slutet av ditt inlägg.

.

Den smala vägen och den livsbärande tron

Avslutningsvis skulle jag vilja säga en sak jag funderade mycket på under perioder av mitt liv. Jesus talar vid ett tillfälle om något han kallar ”den smala vägen”. I Matt 7 säger han ”Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den”, för att så fortsätta att prata om falska profeter. I Schartauansk förkunnelse, som jag är uppvuxen i, innebar alltsom oftast ”den smala vägen” att undvika att göra en massa saker. Jag uppfattade, att en praktiskt utlevd kristendom innebar att inte röka, inte dricka alkohol, inte ha sex före äktenskapet, inte svära, inte ljuga, inte mörda osv osv, hela katalogen. En stor samling regler att följa med andra ord. Idag tänker jag tvärtom. Det jag skissade på måste ju vara den breda vägen? Alltså det enkla livet?

Det är inte speciellt svårt att leva sitt liv, helt förkrympt och så följa en massa regler som gör mej till en halv människa, en bråkdel av vad jag skulle kunna vara? Så är det många som lever sitt liv, t.ex. under parollen ”väl äger jag ingenting här, men en herregård ovan där”. Man siktar alltså på någon slags existens efter den fysiska döden, som en belöning för ett liv här på jorden. Jag tycker att det är en variant av ”otro”, en livsförnekande tro.

Den smala vägen däremot, är att vandra i det vi kallar för ”den livsbärande tron”? Att t.ex. acceptera att jag kan ha fel, jag måste fråga andra människor, jag måste interagera med andra människor, jag måste inse att det finns flera vägar till ett gott liv, att livets mening är förlagd hitom döden, att helt enkelt acceptera att nåden är viktigare än lagen. Det är få som finner den vägen, men den leder till livet. Denna den smala vägen kanske producerar en livsbärande tro, som håller att leva på, inte bara för personen själv, utan även andra som kommer i kontakt med den person som lever i sin livsbärande tro?

När poeterna ska försöka beskriva dessa tankar om tro, som Bengt Nerman är inne på, kommer det uttryck som

”I hear the ancient footsteps like the motion of the sea
Sometimes I turn, there’s someone there, at times it’s only me
I’m hanging in the balance of a perfect finished plan
Like every sparrow falling, like every grain of sand”
(från nobelpristagare Zimmerman)

Eller den mer ångestladdade Pär Lagerkvist:

”Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro?
Som uppfyller hela världen med din frånvaro? …

Andra får ro hos dig.
Andra brinner i din eld, vilar i dina lågande armar.
Men vad är deras lycka
mot min tomhet,
deras glödande förening med dig
mot min ensamhet…”

Ja, vad svarar man? Jag kommer sällan längre än att stämma in i tanken ”Om Gud finns, så finns han inte”. Inte så aktuellt språk nu längre när allt ska vara könsneutralt och så även Gudsbegrepp, men jag tror du förstår vad jag menar.

Sammanfattningsvis menar jag att vi är fångade i det mest befriande, nämligen ett väl fungerande språk. En livsbärande tro leder till ett gott liv i samklang med existensen/Gud och andra människor. Det håller att leva på och vila i, vilket man t.ex. kan uttrycka med att jag lever i guds hand. Motsatsen, en livsförnekande och begränsande tro, leder till inskränkthet och ett förkrympt liv.

Alltså: Är det så, att du och jag försöker beskriva samma sak när vi diskuterar en livsbärande tro, samma tillstånd, men vi använder olika ord?

.

.

6.  

Inlägg 6 (av 7 under tema 7).
av Carl Gustaf Olofsson.
Fråga till Erik Stenberg-Roos.
Torsdagen 14 oktober 2021!

.

Tack Erik för ditt intressanta och tankeväckande inlägg. Spännande att du för in den bibliska metaforen “den smala vägen” och relaterar det till “livsbärande tro”. Jag har länge haft en stark och positiv anknytning till metaforen “livets väg”. Och innan jag fortsätter måste jag kolla i bokens sakregister om “livets väg” finns med.

Livets väg finns med i registret! Jag har inte pejl på alla detaljer i boken. Så jag känner både lättnad och en viss stolt tillfredsställelse. Uttrycket “den smala vägen” finns däremot inte med i registret. Jag har inte tänkt på det förrän nu. Du antyder att du tycker att uttrycket “den smala vägen” har en problematisk sida. Om jag förstår dig rätt menar du att det är alltför lätt att tolka det i termer av regler kring vad man får och inte får göra. Och att dessa regler tenderar att snäva in och snörpa livet. Jag anar att det är samma anledning till att uttrycket “den smala vägen” aldrig fått fäste i min tankevärld. Jag håller med dig i din problematisering av “den smala vägen”.

.

Livets väg

“Livet väg” är i min språkvärld ett öppet och poetiskt uttryck. Om man lever så att upplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron fördjupas; så att vår förmåga till omsorg, medkänsla och samarbete växer; så att våra relationer till familj, vänner, samhälle, livsväv, kunskap vidgas, så befinner man sig på “livets väg” enligt mig och “den existensdynamiska teologin”. Och detta helt oberoende av vilken livstolkning man håller sig med. Det är alltså oberoende om man tror på några högre makter utifrån den ena eller andra religionen eller är ateist.

Det är viktigt att betona att förstärkningen av de kvaliteter jag tar upp gäller över tid. I det korta perspektivet finns det berg och djupa dalar. Det är frågan om en grundriktning som mellan varven rymmer konflikter, svårigheter, nederlag, feghet, svek, skuld, tillkortakommanden. Men på “livets väg” finns alltid ett återupprättande av självrespekt, värdighet och livsglädje inom räckhåll. Detta gäller även om man är gudlös ateist! Ibland är det lätt och självklart! Ibland är det svårt “att hålla sig på vägen”. Man måste hålla i ratten oavsett om det är en rak och bred motorväg eller en smal och krokig väg på bystan. Om man orienterar måste man med hjälp av kompassen hålla grundriktningen även om man ibland tvingas till omvägar på grund av täta snår eller alltför svår terräng.

.

Evangeliet

Vi tycks överens i det mesta. Och det värmer på ett speciellt sätt med dina generösa ord i början och när du i slutet på första stycket skriver att du tycker att jag i min sekulära, existentiella livstolkning “ofta hittar evangeliet”. Det får mig att tänka på en gammal idé. Att någon skulle göra en “Evangelieantologi”. Bjuda in typ 20 eller 30 personer att skriva max 5000 tecken om vad man ser som den bärande kärnan i “evangeliet”, det glada budskapet! Teologer, präster, lekmän. Religionsvetare, författare, poeter. Aktivt kristna, livsengagerade ateister som jag själv, författare med ett engagerat förhållande till det kristna arvet, personer med andra kulturella-religiösa rötter utöver det kristna. Muslimskt, buddhistiskt, judiskt, hinduiskt! Man skulle inte få läsa de andras bidrag förrän i den färdiga boken. Idén har förstås byggt på att jag själv skulle få skriva ett bidrag!

Men jag vill ändå problematisera – eller nyansera ditt sätt att kontrastera “livsbärande tro” och “otro”. Jag återkommer till det.

.

Livets väg kontra livsbärande tro.

Vad är hönan, vad är ägget? Hur förhåller sig “livets väg” till den “livsbärande tron”? Ett sätt att närma sig problemet är att tänka väldigt konkret och pragmatiskt: man har en livsbärande tro om man ärligt försöker vandra livets väg (inräknat snubbel och snedsprång). Detta oavsett vad man själv tänker om saken. Det vill säga att om de kvaliteter jag har berört ovan är de långsiktiga konsekvenserna av ens personliga livshållning så befinner man sig utifrån mitt sekulära, existentiella perspektiv på livets väg oavsett vad diverse pastorer, teologer och präster kan tycka om saken. Man kan utifrån detta perspektiv säga att det är fullt möjligt att vandra “livets väg” även om man för sin personliga del vägrar att använda såväl metaforen “livets väg” som det för många laddade begreppet tro.

Men om vi håller oss till de ord och det språk vi använder här, du och jag, så kan man ställa ett par frågor. Är det den livsbärande tron som ger näring och kraft att vandra livets väg? Eller är det just detta att man vandrar livets väg som utvecklar och fördjupar den livsbärande tron?? Eller finns det någon sorts dynamisk relation mellan dessa båda delar? Kan det i vissa situationer och perioder vara så att det praktiska, konkreta, levda – livets väg – är det som bär och fördjupar den livsbärande tron? Kan det i andra situationer vara den livsbärande tron som ger en stöd för att hålla sig på spåret??

.

Språket

Du skriver klokt om språket. Både historiskt och i den pågående samtiden. Javisst, vi är, som du skriver “obönhörligen fångad i vår aktuella språkliga kontext. För visst sitter mycket av både våra problem och möjligheter i språket?”. Orden och språket kan öppna nya dörrar och hjälpa oss att se bättre. Men det kan också osynliggöra och förblinda. Och vi har inget entydigt facit att för vad som är det ena eller det andra.

När man försöker göra religiösa eller ideologiska urkunder till ett sådant facit så bidrar man till att krympa människor. Men vi är inte helt fångade i det existerande samtida språket. Det samtida språket sätter ett ramverk och är en förutsättning även för nya ord, begrepp och tankar. Utan ett litet mått av spelrum i det förhärskande samtida språket skulle jag förstås inte kunnat skriva boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Jag inbillar mig att en del av bokens analyser och nyskapade begrepp kan hjälpa till att synliggöra en del viktiga saker för en och annan läsare. Fel eller rätt så har detta varit den primära drivkraften för bokens tillkomst.

När det gäller kristendomens och bibelns tillkomsthistoria håller jag med dig. Inom ett, då för 2000 år sedan, givet ramverk av föreställningar skapade man nya riter, berättelser och gemenskapsformer som innebar något nytt, som hjälpte människor att “få syn på” att det fanns en livsväg, ett förhållningssätt till livet, som fördjupade upplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron.

.

Jesu verop!

Intressant med din minimalistiska utläggning av Jesu ve-rop. Jag har inte mött denna tanke förut. En beklagande sorg som underton i stället för hårda domsord. Är det din egen tolkning? I vilket fall så är detta perspektiv spännande och intressant för mig. jag som mellan varven ägnar mig åt en rejält kritisk dialog med Jesus kring delar av hans handlingar och förkunnelse.

.

Självrespekt, integritet, värdighet

Du skriver att du önskar att den livsbärande tron ska gör dig “till en bättre människa, en fungerande människa, som klarar sitt eget liv iaf någorlunda, samt också stöttar och hjälper andra. Om jag gör det rakt motsatta, dvs lever mitt liv destruktivt och förnedrar och dömer andra människor, då kommer jag att leva i otro och mitt liv kan mycket väl karaktäriseras som Paulus beskriver i Rom 1, dvs ett liv i ”otro””.

Det är intressant hur vi uttrycker oss. Du uttrycker att en viktig del i din tro är en förhoppning om att den ska hjälpa dig att bli en “bättre människa”. Jag noterar att jag aldrig använt formuleringar som en önskan att bli en bättre människa eller en godare människa. Mina grundformuleringar är att försöka leva så att en grundton av självrespekt och värdighet bibehålls och kanske fördjupas. Och att leva så att jag kan se mig själv i ögonen när döden står för dörren, Och detta innebär i sin tur att leva med frågan om vad som krävs av mig och mitt förhållningssätt till livet för att kvaliteter som självrespekt, integritet och värdighet ska utvecklas och fördjupas.

Ett svar som växt fram utifrån mina livserfarenheter är att det är nödvändigt att försöka odla och fördjupa “delaktighetens livshållning”. Det presenteras sammanfattande i bokens introduktion. Försöken till svar är inte oviktiga. Men det viktigaste är att fortsätta att hålla grundfrågan levande: vad krävs av oss för att dessa kvaliteter ska utvecklas och fördjupas?

Våra svar är alltid något av provisorier. I bästa fall provisorier på väg mot allt större sanningslikhet. De kan utvecklas och få mera bredd och djup genom den prövande kritiska dialogen. Som vårt “textsamtal” här!!

Du skriver i citatet ovan som om det finns en tydligt val mellan “livsbärande tro” och “otro”. Jag tror det är en förrädisk bild. Den otro som Paulus beskriver är från mitt perspektiv resultatet av en lång och vanligtvis mångårig livsprocess. Om vi banaliserar de inre kraven från “samvetets, hjärtats och sanningens röster” från det ena eller andra perspektivet. Religiöst, ideologiskt, vetenskapligt – så kommer den inre kompassen successivt att sättas ur spel. Relationer av olika slag urholkas. Förutsättningarna för viktiga grundkänslor av mening, stunder av livsglädje, hemhörighet i tillvaron undermineras. Konsekvensen är att fästytan ökar för girighet, hämndlystnad, hänsynslöshet, att ta för sig när man kan etc etc. Från mitt perspektiv handlar detta om en livsprocess som kan sträcka sig över år och årtionden innan man har utvecklat den livshållning Paulus beskriver som konsekvenserna av “otro” i Romarbrevets första kapitel.

Denna “likgiltighetens” eller “den existentielle otrons” livshållning, som är de begrepp som används i boken, kan däremot brytas från den ena dagen till den andra. Jag har försökt mig på en beskrivning av denna “omvändelse” i avsnittet “Från flykt till ansvarighet” i Kapitel 2. Denna deformerande livsprocess kan enligt bokens analyser ibland utvecklas så långt att resultera blir ondska.

Jag tror inte att vi är direkt oense. Men det känns viktigt att ta upp. Jag skulle nog lite krasst vilja säga att du inte längre kan välja “otrons” livshållning. Snedsteg och mer eller mindre destruktiva impulshandlingar ingår i konceptet. Men det är något radikalt annorlunda än att fastna allt djupare i otrons eller “likgiltighetens livshållning”.

.

Många vägar?

Du skriver med en insiktsfull ödmjukhet att om man har en livsbärande tro måste man inse att det finns många vägar till ett gott liv.

Något skaver ändå! Finns det många vägar till ett gott liv?? På ett språkligt plan håller jag med dig. Det finns många språkvärldar – religiösa och sekulära – som kan fungera som stöd för att leva ett gott liv, som stödjer mognad, som stödjer en fördjupning av integritet och självrespekt.

Men på ett grundläggande existentiellt plan så håller jag inte med dig! Jag hävdar grovt och kort att förutsättningen för ett “gott liv” är att vi all vår bristfällighet försöker förhålla oss ansvarigt och existensutforskande. Det är det jag försöker visa genom analyserna i kapitel 2 och kapitel 3 i boken.

Hur vi sedan ger ord åt detta är förstås utan betydelse. Man kan helt spola den språk- och begreppsvärld jag skapar i boken. Men utan det konkreta, vardaglig förhållningssätt som detta innebär så kan vi enligt min mening inte vara på en väg som kan ge ett gott liv i den mening du och jag vill ge detta. Att jag sedan förstås kan ha fel är en annan sak. Men som läget är i detta nu är detta en stark personlig övertygelse. Erik, du får gärna försöka rubba denna övertygelse.

Erik, hur ser du på denna problematisering av att det finns många vägar till ett gott liv?

.

Några avslutande ord om Gud och icke-Gud

Du markerar tydligt att användningen av ordet Gud är en grundsten i din livsbärande tro. Och det är helt okej för mig. Det är min fasta övertygelse att man kan befinna sig på “livets väg” även om man tror på Gud. I din form – “det är i honom vi lever och är till” – eller mera handfast termer av en högre makt som kan ingripa och handla i våra liv. Så länge våra språk- och berättelsevärldar, religiösa eller sekulära, hjälper oss att vandra “livets väg” så ingår vi i samma universella livsgemenskap! Jag tror det skulle vara väldigt värdefullt med strukturer – lokalt, nationellt och globalt – där människor som genom sitt konkreta förhållningssätt till livet ingår i denna ”universella livsgemenskap” kan hitta varandra och få stöd av varandra!

Erik, vad säger du om den universalistiska utläggning av metaforen “livets väg” som varit något av grundtemat i detta inlägg.

.

–

7.

Inlägg 7 (av 7 under tema 7).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.
Söndagen 24 oktober 2021!

.

Det är alltid roligt att försöka skriva ett bidrag. Jag tycker vi resonerar på någorlunda liknande sätt, vi har ungefär samma mål i vår vardag och med våra liv? I alla fall på det som antagligen skulle kunna karaktäriseras röra sej på ett metateoretiskt plan. Det senaste har jag dock börjat fundera på om det är en styrka eller en svaghet? Kanske skulle du ha försökt få tag i en kristen människa med en annan gudserfarenhet än jag? Hade det blivit mer spänst i diskussion, när utbytet blir mer debatt och mindre just resonemang?

Nåväl, jag tycker detta är meningsfullt och jag lär mej mycket av våra diskussioner.

Denna gång tänkte jag försöka hålla mej något kortare. Jag tänkte avsluta detta tema med ett par kommentarer till ditt senaste inlägg, för att sedan föreslå det stickspår vi tidigare talat om, nämligen att bjuda in till en större begreppsmässig diskussion, vad gäller begreppet ”Gud”. Denna inbjudan skulle gälla även de som kommenterat våra samtal.

Först vill jag säga att jag på väldigt många sätt delar de uppfattningar du gav i ditt senaste inlägg.

.

Livets väg och den livsbärande tron

Du skriver vackert om det livet vi lever här. Jag tycker att det är ett växelspel mellan de två storheterna. Att vandra livets väg kan naturligtvis medföra en en livsbärande tro. Man blir stärkt i vad man nu tror på, eftersom man får näring till denna tro hela tiden. Och självklart kan det även vara tvärtom.

Men det blir ett problem, hur man än resonerar tycker jag. Och det är just det här begreppet ”tro”.

Jag har väl förhoppningsvis lyckats kommunicera ut en del av hur jag tänker mej min ”tro” eller vad ”tron” skulle kunna vara för andra människor.

Men tron kan se ut på så många sätt, det finns väl näst intill lika många sätt att tro på, som det finns troende? Hos den ena är tron ett sätt att orka med cancern i kroppen, hos någon annan är tron ett sätt att få ett bättre ekonomiskt liv, hos ytterligare en är tron om att Gud ska skicka en livskamrat det avgörande osv osv.

Vem har sagt att just jag har rätt? Jag har mött många människor som har en extremt naiv och näst intill korkad ”tro” enligt mitt sätt att se på saken, men uppenbarligen håller den att leva på. Dom orkar med vilka svårigheter som helst. För mej ofattbart, men för dom den viktigaste delen i en plågad vardag.

.

Om nyanser i talspråk och avsaknaden av dom i skriftspråk. 

Ja, det är min egen tanke, men för mej är den självklar. Det finns ännu tydligare exempel. Man kan t.ex. ta det som ibland omnämns ”Matteuseffekten”, dvs ”den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har”. Sägs det som ett sorgset konstaterande om hur livet har utrustat oss människor är det fullt begripligt vad Jesus menar, sägs det som ett hot eller som ”så här vill jag ha det”, blir uttrycket outhärdligt att ta till sej.

Men vi får inte veta vad, eftersom skriftspråket inte får med nyanserna i talet. Vi har bara bevarat just de textraderna i våra biblar. 

.

Många vägar? 

Jag tycker nog att det finns flera vägar till ett gott liv. Men som strikt lutheran, om man nu tar in en religiös tanke i resonemanget, menar jag att det inte finns någon väg alls till det goda livet (Om man med det goda livet, den goda existensen, menar ”Gud”, vilket jag påfallande ofta gör). Då finns endast Guds väg till människan.

Men annars menar jag också att ”det goda livet” s.a.s. kan drabba en människa. En förtvivlad människa med ett riktigt bedrövligt liv kan bli av med sin cancer, vinna på lotto och betala sin skulder, en människa som ställt till det för sej rejält, kan träffa någon som utgör en förebild osv. Men självklart är det mycket lättare och vanligare om människan är ansvarig och existensutforskande.

.

Livets väg 

Avslutningsvis skulle jag vilja kommentera begreppet ”livets väg”. För mej är ”Det eviga livet” det liv som framlevs här på jorden. Det är ett liv vi inte kan välja om vi vill höra till eller inte. En gåva, att göra något av, men också en möjlighet att kasta bort eller förstöra.

Livets väg ser nog trots allt olika ut för olika människor. Jag tror att man själv ska få avgöra om man lever ett gott liv, dvs om man går på livets väg. Sedan måste vi andra få ha åsikter om det också. Jag skulle tro, vilket jag varit inne lite på förut, att historiska massmördare menade att dom levde ett gott liv, dvs dom gick på livets väg. Dom tog ansvar, menade dom, och världen blev bättre i samband med t.ex. Saddam Husseins eller Hitler/Stalins massmord. Jag hoppas ingen annan menar så. Men att komma överens om vad det innebär att gå på livets väg och leva ett gott liv, för det behövs många samstämda parametrar? Jag tror t.ex. att du och jag resonerar ganska lika om ett gott liv och livets väg, men det krävs en slags kulturell överenskommelse för det.

Ser fram mot även nästa tema, då vi vi gör ett litet stickspår.

Slut på tema7!

.

Fortsättning följer!

Den 16 november påbörjades Tema 8: Gud och gudsbilder, av Erik Stenberg-Roos. Den mera omedelbara anknytningen till boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” släpps tillfälligtvis och två nya textsamtalare har tillkommit, Olov Sandegård och Staffan Sandin. Dom presenteras på Facebook i ett info inför starten av Tema 8. Innan Tema 8 gjorde paus inför helgerna så hade det skrivits 4 inlägg, ett vardera av de fyra ”textsamtalarna”. Runt den 15 januari rullar det igång igen.

Vill du följa textsamtalet efterhand som inläggen publiceras så är du välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp”.

Santalarna. En presentation.

Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats när det hunnit bli slutet av december 2021. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012. Coronapandemnin har varit avgörande för idéen om ett textsamtal. Den första tanken var ett eller två “scensamtal” inför publik. 

Erik Stenberg-Roos.

Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han har tjänstgjort i Thailand i mer än tio år. SKUT:s verksamhet i Thailand pausades 2021 och är under utredning. I maj 2022 tillträder Erik Stenberg-Roos som föreståndare för Åhs Stifts- och konferensgård som ligger mellan Uddevalla och Lysekil. Det är fascinerande att en del av detta ”textsamtal” har försigått tvärs över nästan halva jordklotet.

Erik Stenberg-Roos var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst. Han började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999. 

Carl Gustaf Olofsson

Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till våra existentiella livsfrågor. Ett huvudtema är spänningen mellan å ena sidan det gudlöst engagerade existentiella och å andra sidan det traditionellt kristna.

Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld (fribaptistsamfundet) har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig gärna ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.

PS. Författarsamtal våren 2022!

Tisdagen den 29 mars 2022 kl 18 samtalar Carl Gustaf Olofsson kring sin bok ”Existentiell livssyn – kristen tro?” på Kalmar Stadsbibliotek. Samtalspartner är Peter Wänehag, kyrkoherde i Kalmar domkyrkoförsamling. Videoinspelning planeras! Den kommer att hittas på Humanisterna Kalmars Youtubekanal. Alla är välkomna! Inget inträde! DS.

.

Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook mellan Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson:

Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro??  (7 inlägg)
Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. (7 inlägg)
Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. (8 inlägg)
Nr 124. Tema 4. Död och tillit. (7 inlägg)
Nr 125. Tema 5. Teologisk utveckling och monster? (5 inlägg)
Nr 127. Tema 6. Kristusseende och kallelse. (7 inlägg)
Nr 129. Tema 7. Existentiell tro. (denna blogg) (7 inlägg)
Nr 133. Tema 8. Om Gud och gudsbilder. (16 inlägg