Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. Textsamtal med SKUT-prästen Erik Stenberg-Roos

Totalt 8 inlägg under Tema 3.
Publicerade mellan den 17 oktober och den 10 december 2020. 

.

Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Textsamtalet utgår från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som genom ett oväntat initiativ förvandlades från nätbok till tryckt bok i slutet på maj 2020 (se fliken ”Bok2020”). 

Skribenterna i textsamtalet är bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.

Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat – och skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är ca 1 inlägg i veckan. Det innebär mellan 5 och 10 dagar mellan varje inlägg.

Varje avslutat tema i textsamtalet redovisas i en blogg. Blogg Nr 119 redovisar den första samtalsomgången under temat ”Traditionell kristen tro?”. Blogg Nr 120 innehåller inläggen under tema 2: ”Den existensreligiösa livssynen”. 

Denna blogg innehåller de 8 inläggen under tema 3: “Samvetets, hjärtats och sanningens röster”. Samtalet i denna blogg utgår från Kapitel 2: Ansvar och flykt. Det första inlägget publicerades den 17 oktober och det sista den 10 december.

Tema 4. ”Om död och tillit” påbörjades den 7 januari av Erik Stenberg-Roos. Det utgår från kapitel 3 ”Utsatthet och transcendens” i boken. Man är förstås välkommen att följa textsamtalet direkt genom att gå med i Facebookgruppen ”Existemtiell livssyn . kristen tro? ….. diskussionsgrupp”.

.

.

1.  

Inlägg 1 (av 8 under tema 3). Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.
Lördagen den 17 oktober 2020! . 

Då tänkte jag börja att diskutera och faktiskt även problematisera kapitel två.

Jag har läst kapitel 2 (Ansvar och flykt) ett par gånger, kanske har jag missat något, men jag skulle ändå vilja diskutera det ur ett framförallt psykologiskt perspektiv. Jag skulle vilja börja med att säga att jag håller med dej, men jag tycker därmed att vi båda gör det för lätt för oss: vi har nämligen inte med oss klassperspektivet. 

Du skriver t.ex. ’Samvetets röst står för den inre upplevelse som ‘säger’ att ‘detta är orätt’ respektive ‘detta är rätt’. Det gäller visavi handlingar som jag har begått eller står i begrepp att begå men också visavi andra människors handlingar och olika företeelser i samhället. Samvetets röst är ett inre krav att göra någon form av motstånd mot sådant i mig själv och i min omvärld som jag upplever som orätt, destruktivt, förstörande, ont. Detta är i överensstämmelse med konventionellt språkbruk’.

Jag tycker att du resonerar helt riktigt, men jag menar att du inte tar hänsyn till vad som karaktäriseras som rätt och riktigt i olika delar av världen, olika delar av klassamhället eller olika intressegrupper. 

Vad är egentligen kärlek? Vad är egentligen ansvar? Vad är rätt och vad är riktigt? Jag menar att människan karaktäriserar dessa storheter på vitt skilda sätt i vitt skilda delar av världen och i skilda delar av historien. 

Jag lyssnade till Ann Heberlein en gång. Jag tycker hon är en duktig föreläsare och har mycket intressant att säga. Om jag uppfattade henne rätt, menade hon t.ex. att det finns vissa handlingar vi människor INTE utför, just för att vi är människor. Detta var grunden för ett resonemang som mynnade ut i hållningen att det finns en skapelsegiven etik om vad som är rätt eller fel. Alltså ungefär det du kallar för ’samvetets röst’. Jag frågade henne vilka de handlingar skulle kunna vara, och som exempel tog hon att ’vi kokar inte spädbarn’. Jag accepterade svaret under föreläsningen. 

Men sedan började jag fundera. Är det verkligen så? I södra Afrika våldför man sej på spädbarn när man själv har AIDS, för att det finns en tanke om att detta skulle kunna bota AIDSsmittade män. Och är det verkligen så att dessa spädbarn inte t.ex. eldas upp likt forna tiders ’häxor’ efter våldtäkten? Har jag förstått det fel? 

Eller att man skjuter/hugger ihjäl spädbarnen som tillhör en annan grupp än den egna i olika delar av världen? Jag har läst berättelser om hur man snittat upp gravida kvinnor, låtit barnet ramla på golvet, för att sedan stampa ihjäl det. 

Med detta vill jag säga att människan kan vara hur ond som helst, utföra vilka onda handlingar som helst, eftersom hon är övertygad om att det är rätt och riktigt att göra dessa handlingar. Hon har helt enkelt fått lära sej att vissa saker är riktiga. Och den som har fått lära sej att det du och jag kallar ’onda handlingar’ egentligen är ’riktiga och goda’, den kommer att ha en annan syn på ’samvetets röst’. Då ger ’samvetet’ olika uppdrag. 

Jag kallar mej för kristen, men jag måste få definiera hur jag ser på kristen tro. Jag menar att jag har mycket lite att göra med den s.k. ’Naturliga kristendom’ som förespråkades under Nazityskland. Du kallar dej för humanist, men jag utgår från att du inte sympatiserar med den s.k. ’Evolutionära humanismen’ som även den fanns starkt inom Nazismen. Jag menar att om Nazismen segrat, skulle vi haft generationer av barn som lärt sej vad kristendom, godhet, moral, kärlek osv är, ur ett Nazistiskt perspektiv. Och likaså skulle vi haft en helt annan syn på humanismen, eftersom den då definierats utifrån en helt annan värdegrund än den som faktiskt segrade. 

Låt mej ta några fler exempel: den bilmekaniker jag anlitat flest ggr heter Ali, en extremt duktig Iranier. Han är en av dom som flydde under det att Saddam Hussein gasade ihjäl kurder under det sena 80-talet. Alla jag har träffat på tycker att Saddam Hussein gjorde fel. Gjorde han det?

Ja, ur mitt perspektiv. Men inte ur sitt, dvs det förhärskande i den tidens Irak. Jag är helt övertygad om att han enligt sej själv tyckte att han utförde goda handlingar när han enligt sitt eget tycke gasade ihjäl dom livsfarliga kurderna, dom som han menade hotade hela samhällsordningen. (En tanke som snuddar vid Uttåget ur Egypten, där ett fungerande samhälle förstördes enligt Egyptierna, eftersom Israelerna plötsligt fick för sej att förstöra detta goda samhälle). På precis samma sätt som Hitler tyckte att han utförde goda handlingar när han försökte genomföra ’den slutgiltiga lösningen på judeproblemet’. 

(Ursäkta att jag tar extrema exempel, men det blir förhoppningsvis tydligare då). 

Vad som är gott, rätt och riktigt formas alltid av miljön och vad man fått lära sej. ’Samvetets röst’ talade om för Georg Bush att det var riktigt att döda en halv miljon Irakier, annars skulle dom utföra negativa handlingar mot USA. 

Jag håller verkligen med dej i det du skriver, men språket och värderingarna är våra, dvs en övre medelklassvenska från 2000-talets början. Och det stora svåra är hur vi sprider våra värderingar på ett sunt sätt, så att fler börjar ha samma etiska hållningssätt som vi, för det är ju faktiskt det vi vill? 

Så vad blir kvar av din oerhört vackra mening ’Samvetets röst är ett inre krav att göra någon form av motstånd mot sådant i mig själv och i min omvärld som jag upplever som orätt, destruktivt, förstörande, ont’, när denna röst uppmanar människor till saker som är helt makabra, men som t.ex. uppfattas som riktiga av dej eller mej?

Jag tycker att du tangerar ett svar i avsnittet du kallat för 2.1.9. ’Barnets oskuld’. Jag tycker att du utgår från att det går att hjälpa en människa med en trasig barndom att bli hel. Gott så. Men det finns människor som helt enkelt inte kan förstå att det liv dom lever, innehåller vad du och jag kallar för onda handlingar. 

Det finns en skrift som kallas för ’Den trälbundna viljan’, där Luther markerar att människan inte har någon fri vilja förrän efter det att Gud räddat henne ut ur djävulens våld. Det är ett medeltida språkbruk och en medeltida begreppsvärld, men jag tycker att det ligger något i det. Människan har ingen fri vilja förrän efter det att hon är…Vadå? 

Upplyst? Utbildad? Frälst? Sekulär? ’Kommit till insikt’?

Hur får vi den helt underbara situation, som jag menar först måste komma, för att dina mycket vackra tankar ska hålla? Alltså att människan ska kunna välja och agera fritt och därmed utföra det du och jag kallar för goda och kärleksfulla handlingar? Och där samvetets röst säger det du och jag menar vara vackra och fina ord, som sedan mynnar ut i vackra och fina handlingar enligt dej och mej?

Ursäkta mina hårda exempel, men som sagt, jag blir förhoppningsvis tydligare då. Ser fram mot ditt svar!

.

2.  

Inlägg 2 (av 8 under tema 3). Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos.
Lördagen den 24 oktober 2020! . 

Erik, det är en viktig och svår problematik du tar upp. Du ställer frågan om inte analysen av vårt förhållande till “samvetets, hjärtats och sanningens röster”, främst gäller en välbärgad västerländsk medelklass? Du belyser problematiken med ett antal exempel.

Jag tror att du har rätt i att tradition, kultur och sociala omständigheter som klasstillhörighet i långa stycken präglar den värdeskala vi lever utifrån. Det är en brist i kapitel 2 “Ansvar och flykt” att detta inte är behandlat mera medvetet och tydligt.

Till detta kommer de laddade frågorna om såväl kulturell utveckling som personlig mognad i psykologiskt, moraliskt och existentiellt avseende. Vi kan vara auktoritetsbundna och oförmögna att känna omsorg och moraliskt ansvar för världen utanför släkt- och familjekrets trots att vi tillhör en välutbildad västerländsk medelklass. Din kritik har gjort mig tydligare medveten om att det sannolikt är så att man behöver ha uppnått en viss mognadsnivå, moraliskt och existentiellt, för att man ska “dras in” i de erfarenheter och den speciella dynamik jag försöker analysera i kapitel 2.

När det gäller teorier om personlig utveckling finns det antal namn. Jag känner bara till dom ytligt. Så utöver ‘namedropping’ är det en påminnelse till mig själv om att jag borde ‘läsa på’ bättre. När det gäller fokus på moralutveckling så finns namn som Lawrence Kohlberg (1927 – 1987) och Carol Gilligan (f.1936). När det gäller fokus på en bredare personlig mognad finns Erik.H. Erikson (1902 – 1994) och Jane Loevinger (1918 – 2008) . När det gäller utveckling och fördjupning av en personlig tro så finns James Fowler (1940 – 2015). Det finns säkert fler viktiga namn. Är man nyfiken kan man googla. Det finns bra artiklar på Wikipedia om samtliga personer.

Ytterligare en komplikation gäller hur en viss stark och “god” värdegrund på oväntade sätt kan försätta människor i valsituationer som är fruktansvärda. Inkvisitionen är ett exempel. Vid en viss punkt framstår det som rätt att göra allt som står i ens makt för att minska antalet människor som ovillkorligen kommer att hamna i den eviga elden om dom följer “denna nya irrlärare”. Om nu Gud anförtrott mig och min grupp med redskap för att förhindra detta så framstår det utifrån en viss tydlig inre logik som en skyldighet att handla med kraft trots att ‘hantverket’ är obehagligt och smärtsamt. Martin Luther var lika tuff mot vederdöparna, den första baptismen på 1500-talet.

Jag blev väldigt tagen när jag i slutet av 1980-talet läste Arthur Koestlers båda böcker “Natt klockan tolv på dagen” (1940) och “Yogin och komissarien” (1945). De skrevs efter hans uppbrott från sitt starka kommunistiska engagemang. Han beskriver en typ av dilemman en människa kan hamna i när hon utifrån ett djupt personligt engagemang hade försvurit sig åt visionen av det goda klasslösa samhället. Det ingår i spelreglerna att det finns människor och samhällskrafter som aktivt motarbetar denna ‘goda vision’. Vad händer när man fått makten?? Om nu historien har utrustat mig – oss – med makten att sätta stopp för dessa “destruktiva krafter” som kan omintetgöra den goda, klasslösa framtiden? Plötsligt kan man utifrån sina högtstående värderingar befinna sig på ett sluttande plan till att bli en hårdför kommissarie som gör sin smärtsamma plikt för den goda framtiden.

Jag har flera gånger tackat min lyckliga stjärna att jag inte var ung, entusiastisk socialist i 1920-talets Ryssland när man började lägga grunden till Gulagarkipelagen. Jag är också glad att jag inte var en ung entusiastisk kulturrevolutionär i Maos Kina på 1960-talet. Jag tar dessa exempel som en komplettering av dina för att jag kan identifiera mig med de grundläggande värderingarna.

En viss medvetenhet om det den komplexa kulturella biten kring “samvetets, hjärtats och sanningens röster” finns i boken. Det gäller t.ex. ett avsnitt början av kapitel 4 “Skrift, ande och kultur” (s.138.)

“Under lång tid i människans historia verkar denna begynnande förmåga att samtidigt se den universella människan och den unika personen i den andre vara knuten till den egna klanen och folkslaget. Begreppet människa gäller ofta det egna folkets medlemmar, medan människor från andra folkslag språkligt betecknas som någon som inte är riktig människa. Handlingar som är otänkbara i förhållande till det egna folket kan utifrån denna begränsning bli möjliga i förhållande till andra stammar och folkslag.

När förmågan att se det universellt mänskliga i den andre börjar sträcka sig över den gräns som klan, folk och språk utgör så innebär det en viktig kvalitativ brytpunkt i utvecklingen av förmågan att älska hos människan. Kärleken börjar universaliseras. Att detta sker hos enstaka personer utgör sannolikt en grundläggande förutsättning för samtliga stora världsreligioners tillblivelse. Samtidigt blir dessa också det första stora kulturella stödet för detta märkliga och gåtfulla skeende i den kosmiska utvecklingsprocessen. Religionernas berättelser, tillvarotolkningar, riter och myter, dvs former som människan har skapat, blir något som griper in i och stödjer denna sköra och motsägelsefulla tillblivelseprocess. Detta innebär ett kvalitativt nytt steg av avgörande betydelse för den fortsatta utvecklingen av kärlek och medvetet tänkande hos människan.

………………

Utöver sin givna individuella sida får utvecklingen av medvetet tänkande och kärlek därmed också en viktig kulturell sida genom att sakta börja inordnas i en historisk mänsklig process av erfarenhetsutbyte, konstnärlig gestaltning, dialog och kritisk reflektion.”

Slut citat!

Jag hoppas att du är något sånär nöjd med mitt svar på din viktiga fråga. Annars får du problematisera ytterligare!

Jag höll på att tappa bort att det i avsnitt I.7 “Flykt och ondska” (s.58 – eller googla) görs en analys av hur en specifik typ av ondska kan uppstå i ett högst ordinärt välbärgat västerländskt sammanhang. Det handlar om att systematiskt och manipulativt undergräva tilliten!

Erik, hur ser du på denna typ av ondska som inte på ett enkelt sätt kan avläsas genom synbara destruktiva och våldsamma handlingar?

Ytterligare en fråga i anslutning till kapitel 2. Hur ser du som präst och själavårdare på analyserna i kapitlets början? Menar du att din kritik undergräver analyserna av vad som där kallas “genombrottsupplevelser” respektive “den existentiella sorgeparadoxen” och “icke-vågandets smärta”? Analyserna är existentiella/psykologiska och helt utan något tal om gud. Ändå berör det, som jag ser det, viktiga teman inom kristen själavård. Kan du som aktiv präst och kristen tycka att en sådan analys är okej? Om du tycker det är okej – eller t.o.m. värdefullt – förändrar det något i din syn på kristen själavård?

Erik, jag ser fram emot dina vidare funderingar kring såväl mitt svar som mina nya frågor.

.

.

3.  

Inlägg 3 (av 8 under tema 3). Erik Stenberg-Roos.
Svar till Carl Gustaf Olofsson
Söndagen den 1 november.

Jag är mycket nöjd med ditt svar, som du frågar 😇 

Jag vill återigen markera att jag absolut inte är ute efter att kritisera, jag vill resonera, jag tycker det är roligt och givande. 

Jag tänkte börja med att säga något kort om teorier om personlig utveckling eller hur det uttrycks. Jag är inte så hemma på det inom psykologin, men jag läste en del om det inom teologin, men där handlade det mycket om trons nivåer, eller att utvecklas i tro, eller t.ex. ’Nådens ordning’ osv. Jag är ganska tveksam till sådana typer, jag får ibland en känsla av att det handlar om en slags trappa, där den som finns överst på trappan är den som kan tron bäst. Problemet inom teologins värld är ju att alla som befinner sej högt upp på trappan menar sej ha gått igenom alla stegen, dvs kan säga ’hur det egentligen’ är. 

En annan sak är att det mycket centrala begreppet ’Nåd’ inom kristendomen, kan översättas med ’att sätta den gällande rättsordningen ur spel’ e.d. Ordning hör nog mer hemma inom filosofin, och inte inom teologin, tron är inte logisk, den bygger inte på logik. 

Du skissar på en sorts ondska i avsnittet med rubriken “Flykt och ondska”,  Jag tycker du gör helt rätt som blandar in begreppet djävulen i diskussionen där. När jag läste grekiskan var översättningen och diskussionen kring begreppet en av dom stora ahaupplevelserna jag fick. Det vanligaste är att man resonerar ungefär så här vad gäller ’djävulen’: uttrycket heter ’diabolos’ på grekiska, vilket betyder ’splittra’, ’slå isär’ eller ’söndra’. En djävulsk verksamhet eller en djävulsk ide, innebär alltså att söndra människors gemenskap, att så splittring. Det är s.a.s. den bibliska ondskan, att söndra människors gemenskap. 

Jag tycker att du skissar alldeles utmärkt på det i den mycket smärtsamma beskrivningen av ondska. Jag håller verkligen med om att idéerna och metoderna kanske inte behöver vara medvetna eller beräknande, men att dom genererar den typen av ondska. Exemplen med Jim Jones och Hitler är talande och bra. 

Men jag skulle vilja ta analysen ett steg till: vad gör vi för att hindra detta? En religiös (eller faktiskt politisk också) rörelse måste till varje pris vara utsatt för insyn. Om man t.ex. tar Svenska kyrkan, så är det lätt att hitta fel och brister, men ett kyrkoråd och en demokratisk valprocess gör att det är öppet för insyn. Så är det t.ex. inte inom Sveriges Stadsmissioner, där man inte kan välja till styrelser osv (därför ser det också ut som det gör hos dom, dvs fullständigt odemokratiskt, ineffektivt men skyddad mot insyn).  

Jag ser således på det som jag ser på så mycket annat. Vi måste engagera oss i varandra. Varje religiös rörelse måste vara öppen och vi måste ha t.ex. ekumenik för att lära oss av varandra och för att det inte ska bli några slutna möten. Jag tror att det är där den typen av ondska du skissar på börjar. 

När det gäller hur jag som samtalspartner/själavårdare ser på de begrepp du skissar på, skulle jag vilja börja svara så här: min grundtanke med all själavård är att jag bildligt talat står med en öppen famn inför den som vill komma och samtala med mej. Naturligtvis bara bildligt, jag t.ex. kramar aldrig en konfident. Men sedan börjar en rörelse, där det går ut på att försöka trycka konfidenten ifrån mej, och hjälpa honom/henne att stå på egna ben och klara av att leva sitt eget liv, fatta egna beslut och så stå för dom. Ska man vara from kan man använda Psaltarens ord och säga att Guds önskan är att man ska stå stadigt, på en klippa, att människans steg ska vara fasta. Ett bildspråk, men jag tycker det säger att man ska sikta på att människan jag samtalat med till slut ska vara självgående. Och jag ska bli överflödig i den människans liv, iaf som stöd. 

Jag skulle också vilja säga något om de mustiga begrepp du använder. Eftersom du önskade mina reflektioner som samtalspartner eller själavårdare, blir det alltså även här ur detta perspektiv jag svarar. 

Jag tycker att uttrycket ’genombrottsupplevelser’ är bra. Och dom gånger jag själv fått vara med och på något sätt bidra till att en människa fått sin genombrottsupplevelse tycker jag det är stort. För det är ju faktiskt det vi vill, att människor ska kunna bli mera sej själva, vilket jag tycker verkar vara ett sätt att beskriva uttrycket ’genombrottsupplevelser’. 

Uttrycket ’’den existentiella sorgeparadoxen” uppfattar jag som en del i resonemanget att människan ångrar mest det hon INTE gjorde, inte det hon gjorde som gick fel. Jag skulle vilja ta den tanken ett steg till, jag menar att när jag träffar någon som bär på känslan av att inte ha vågat, är risken stor för bitterhet. När jag läste ämnet ’själavård’ sa vår lärare att detta är den allra svåraste känsla han stött på. Han menade att det finns väldigt lite som är konstruktivt i bitterheten. Det enda han kunde hitta var att det fanns någon sorts längtan. 

Samtalet skulle därför kunna bli bra om man började med frågor som ’hur skulle du vilja att ditt liv hade blivit?’. 

Jag tycker det räcker med att se på sej själv och det livet man har levt. Vad ångrar jag mest? Det jag gjorde eller det jag inte gjorde? Och hur lever jag med denna smärta, hur kan jag hantera den så att jag inte blir bitter?

Det enda svaret jag får i Bibeltexter är ’liknelsen om den förlorade sonen’. När den unge slashasen kommer hem blir det fest, den äldre sonen är ute och jobbar. När han närmar sej hemmet får han efter ett tag ett samtal med pappan. 

Den hemmavarande sonen säger i princip bibelns bittraste kommentarer, dvs ’här har man ansträngt sej för att vara duktig, vad har jag fått för det? Inte ens en killing…’

Replikerna dryper av bitterhet. 

Men faderns recept är vad jag uppfattar vara kristendomens kärna, nämligen gemenskap. ’Kom och var med på festen, kom och ät, spela och sjung, festen är kravlös och syftet är att vi ska roa oss’. Därför tycker jag att ’’den existentiella sorgeparadoxen’’ måste gå att hantera, så att människan inte faller ner i ett mörker, receptet är gemenskap och diskussioner, dvs möten. 

Således tycker jag att analysen du gör är god och ok, kanske är det språket som hindrar dej från att blanda in ordet Gud? För vad är Gud? Om djävulen innebär att splittra, så är djävulens/ondskans motsats att hela, dvs ’symbolos’ på grekiska, vilket betyder att ena. Vi har ordet symbol därifrån. Det som enar människor kan alltså kallas för Gud, men det är ju inte hela sanningen. Gud är större, om man får använda det uttrycket. Det finns en sociolog, Emelie Durkheim, som driver tesen att summan i en grupp alltid är större än de enskilda delarna. Jag tycker det är ganska mäktigt. På något sätt ’uppstår’ Gud när människor träffas? Man kanske också kan uttrycka den tanken med orden ’När två eller fler är samlade i mitt namn (dvs gemenskapens namn), är jag mitt ibland dom’. 

Hur tänker du inför Gudsbegreppet utifrån det sista perspektivet? Och hur ser du på bitterheten? Ser fram mot dina reflektioner!

.

.

4.  

Inlägg 4 (av 8 under tema 3). Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos. 
Lördagen den 7 november.
.

Tack Erik! Det är viktiga frågor du tar upp. Och åtminstone en är dessutom svår. Jag kan nog inte beta av alla.

Jag börjar med den fråga som jag tycker är viktigast – och svårast. Bokens analys av “den existentiella sorgepradoxen” gäller nederlag och feghet visavi mitt ansvar mot andra, mot samhället, min yrkesheder. Du fäster ögonen på det svåra och viktiga när vi sviker oss själva. När vi låter oss hunsas, osynliggöras, svikas, behandlas illa – utan att vi gör ett tydligt motstånd och tar de risker det innebär att “sätta ner fötterna”. Om detta utspelas i en kärleksrelation där den andre sedan dessutom bryter upp så har man ett väldigt komplicerat känslolandskap att hantera. Detta viktiga område ingår inte i bokens analys av den existentiella sorgeparadoxen. Det är en brist! Det är värdefullt att du noterat detta.

Jag säger som Peter Dalle, i rollen som den sympatiske uppfinnaren i komediserien Lorry, som gick i början på 1990-talet. När han får allvarlig kritik mot en ny strålande idé så ser han lite sorgsen ut och lägger pannan i djupa veck och säger “Tänkte inte på det!”

Vi kan lite grovt kalla dessa båda olika områden “nederlag visavi mitt ansvar för omvärlden” respektive “nederlag visavi mitt ansvar för min egen person”. Frågan som väcks är om den märkliga process som jag försöker ringa in med begreppet “den existentiella sorgepradoxen” också kan inträffa visavi svek mot den egna personen för att man är rädd för ensamhet, kränkningar, våld, övergrepp? Kanske! Men det krävs nog en klokare personer än jag för att svara på det.

Intressant att du så tydligt tar upp känslan av bitterhet. Det finns starka och svåra känslor som har en förmåga att urholka oss och krympa våra personligheter om de blir kroniska. Bitterhet är en sådan känsla. Hat och hämndbegär är två andra. Samtliga har sin grund i svåra kränkningar, förödmjukelser, övergrepp, utnyttjande, våld – mot en själv eller personer man älskar och står nära. Att försöka lägga locket på utifrån någon sorts moralistiska skäl för att det är “fula” och “destruktiva” känslor tror jag är helt fel.

Detta är svarta och ibland fruktansvärt smärtsamma känslor. Min kanske naiva syn är att det är viktigt att både känna och erkänna denna typ av svåra känslor utan att moralisera över oss själva. En orädd själasörjare eller terapeut – eller vän – kan vara ett viktigt stöd i detta. Det handlar om att vara närvarande i personens möte med det “svarta” utan att släta över! Min tro är att om man med eller utan yttre stöd förmår känna dessa svåra, och ofta tabubelagda känslor, i sin fulla kraft så kan man öppna dörren mot vreden och den djupa sorgen. Över det förfärliga som hänt, det som gjorts mot mig eller närstående, över de kanske år av liv som har förspillts på grund av destruktiviteten hos en viss person eller ett visst sammanhang. Sorg över att man under lång tid inte har vågat!

Intressant med din lilla språklektion! “Symbola”, det som binder samman och “diabolisk” och “djävulskt”, det som söndrar och bryter ner. Apropå din uppskattning av att jag några gånger använder ordet “djävulen” och “frestaren” så är det viktig att påpeka att jag tydligt “sekulariserar” dessa ord. Jag skapar samtidigt en bro till det bibliska språket genom att lyfta fram hur dessa traditionell kristna ord mycket väl kan tolkas som ett sätt att försöka beskriva en del i det inre kraftfält som uppstår i “flyktens hållning”. Jag varnar också uttryckligen för det förrädiska och farliga när vi personifierar dessa inre krafter och förlägger dom till en yttre personlig makt.

Nu är vi framme vid din viktiga fråga på slutet av ditt inlägg om hur jag förhåller mig till ordet Gud. Du skriver: “….. kanske är det språket som hindrar dej från att blanda in ordet Gud? För vad är Gud? Om djävulen innebär att splittra, så är djävulens/ondskans motsats att hela, dvs ’symbolos’ på grekiska, vilket betyder att ena. Vi har ordet symbol därifrån. Det som enar människor kan alltså kallas för Gud, men det är ju inte hela sanningen. Gud är större, …” 

Detta är en viktig fråga med flera bottnar för min del. Om jag håller mig till ditt sätt att ringa in Gud, som symbola, som den kraft som binder samman så visst! I en annan tid och en helt annan kultur skulle jag kanske utan svårigheter använda ordet “Gud” för denna sammanbindande kraft. Men jag kan inte komma ifrån alla andra sätt att i vår samtidskultur använda ordet “Gud”. Ulf Ekman, Stefan Swärd, den karismatiska trosrörelsens predikanter, Dag Sandahl, Gustaf Wingren och min fribaptistiska uppväxtmiljö. Jag tror inte på den form av personligt handlande yttre makt som är något av en grundsten hos alla uppräknade.

Jag undrar om du noterat begreppet “den integrativa kraften” (s.84 ff) i kapitel 2. Man kan mycket grovt säga att den “integrativa kraften” konstitueras av en djup inre strävan och längtan efter att bli “hela som människor”. Det knepiga är att denna integrationsprocess kräver att vi möter och tar hand om allt av sorg, smärta, nederlag, misslyckanden som korsat vår livsväg.

Man skulle eventuellt kunna säga att din definition av Gud ryms i det jag benämner “den integrativa kraften”. Vad säger du Erik? Missförstår jag vad du lägger in i ordet “Gud”? 

Om vi nu ligger så nära varandra, varför kan jag då inte för min del använda “Gud” som benämning på den “integrativa kraften”? Man kan säga att det är två lojaliteter som hindrar mig!

Den första lojaliteten gäller visavi alla de sekulära människor som brottas med livets allvar och som, precis som jag, inte kan slita loss ordet Gud från Ulf Ekman, pingströrelsen, den evangelikala högerkristendomen i USA, kvinnoprästmoståndarna och alla kristna helvetespredikanter genom historien.

Den andra lojaliteten gäller den sakproblematik som diskuteras och analyseras i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Genom existentiell och psykologisk analys utifrån en viss människosyn (att vi rymmer möjligheten att bli allt mer älskande, förnuftiga och samarbetande varelser) så kan boken i någon mån bidra till att synliggöra det komplicerade  och svårhanterliga landskap vi har att försöka hantera som människor. Att blanda in ordet “Gud” i dessa analyser skulle enligt min mening bara skapa dimridåer.

Erik, tycker du att bokens begrepp “genombrottsupplevelser”, “den existentiella sorgepradoxen”, “den integrativa kraften” skulle bli bättre och få mer skärpa om de knöts till ordkonstellationer som “Guds nåd”, “Guds kärlek” och “Guds handlande i våra liv”? Jag är nyfiken på dina funderingar kring detta!

PS. Jag skulle gärna samtalat vidare kring tankemodeller kring personlig utveckling och mognad genom vuxenlivet. Och funderingar kring betydelsen av olika sorters stöd i detta. Du var rejält reserverad i ditt svar. Det kanske blir läge att återkomma. DS.

.

.

5.  

Inlägg 5 (av 8 under tema 3). Erik Stenberg-Roos. 
Svar till Carl Gustaf Olofsson.
Måndagen den 16 november.
.

Tack för ditt svar. När jag nu läser igenom dina tankar och reflektioner slår det mej att det kanske är så enkelt som att vi helt enkelt använder olika ord?  Men när jag funderat mera, så måste jag säga att jag tror det finns en grundläggande skillnad, som man inte ska vara rädd för att uttrycka, jag återkommer till den lite senare i detta mitt svar.

Du frågar om jag noterat uttrycket ’den integrativa kraften’. Det har jag. Jag tycker dessutom om uttrycket. När jag läser igenom boken igen ser jag att du använder uttrycket ungefär som jag gör när jag försöker skissa på en av alla de gudsbilder som finns i vår bibel: att Gud definieras som ’existensen’, dvs allt det människor är och gör, är i Gud. Gudsbilden blir vanligare i judiska sammanhang, men i t.ex. Apostlagärningarna finns den representerad, när Paulus säger i sitt tal på Areopagen ’det är i Gud vi lever, rör oss och är till’. Det betyder att vi inte kan komma utanför ’Gud’. Det kanske är ett lätt sätt för oss som kallar oss Gudstroende att komma undan, dvs vad vi än gör så är vi ändå i Guds famn, men jag menar att det finns stöd för den typen av bilder.

Självklart betyder det att utveckling, sorger, smärta, bitterhet, allt det som är genuint mänskligt, ryms i vad som kallas för ’Gud’. Samt även bitterhet, hat, hämnd och agg, allt det fula, det som vi inte vill visa.

Jag tycker således att det finns goda grunder, att i alla fall i vissa sammanhang identifiera det jag kallar för ’Gud’, med vad du kallar för den ’integrativa kraften’. Men jag skulle vilja vidga perspektivet en aning och komma med ett annat resonemang: Min fru är sociolog och när vi diskuterar ’Gud’, kommer vi alltid fram till samma sak som delar oss, och det är just det vi diskuterar här, nämligen om det finns någon kraft utanför människan som kan påverka människan? Mitt svar på den frågan är alltså ett klart Ja, men jag uppfattar att du och min fru säger Nej. Detta skiljer oss åt.

Hon läser en del Durkheim, jag tror jag ev. nämnt det tidigare, hos honom drivs tesen att när flera människor är samlade, blir den sammanlagda summan större än summan av delarna. Detta ’större än’, identifierar hon som ’Gud’. Men det betyder ju också att människor måste samlas för att Gud s.a.s. ska uppstå.

Hur ställer du dej till den Gudsbilden?

Och vad jag också skulle vilja höra dej resonera kring är frågan om varifrån den här ’integrativa kraften’ som strävar efter att ge människan ett konstruktivt och positivt sammanhang kommer, där människan lever och utvecklas till en ansvarstagande person? 

Du frågar också: “tycker du att bokens begrepp “genombrottsupplevelser”, “den existentiella sorgepradoxen”, “den integrativa kraften” skulle bli bättre och få mer skärpa om de knöts till ordkonstellationer som “Guds nåd”, “Guds kärlek” och “Guds handlande i våra liv”? Jag är nyfiken på dina funderingar kring detta!”

Språket är ett fantastiskt intressant område. Jag tillåter mej ett banalt exempel: I det religiösa landskapet finns det en hel del yogahatare. Dom menar att man kommer i kontakt med Hinduiska Gudar via Yoga, därför ska man inte ägna sej åt Yoga. En för mej något banal syn på tillvaron (särskilt med tanke på att samma människor kraftigt kan markera att det inte finns några andra Gudar än Gud). Få ggr har jag blivit så utskälld som när jag efter en mässa i min lilla förortskyrka hade bjudit in en yogalärare som skulle få oss att mjuka upp axlarna.

Nästa gång kallade jag det helt enkelt inte för yoga. Det var samma lärare, samma övningar och samma människor med. Men det kallades för ’stretching’, ’stillastående jumpa’, ’mjukhetsövningar’, ’något för kroppen’ eller vad det nu var. Då fick jag beröm för att perspektivet i kyrkan vidgas och att ’så här ska det vara, men vi ska inte ha någon hinduism…’

Det jag försöker få sagt är att språket ibland gör en oöverstiglig barriär mellan människor. Det är märkligt, för en av språkets primära funktioner är just att binda människor samman. I kristna berättartraditioner blir detta tydligt när man pratar om den helige andes utgjutande på pingst. Då började människor förstå varandra, man kunde prata med varandra osv.

Mitt svar på dina frågor om dom uttrycken blir alltså att man kan använda begreppen som du säger. (Om det blir bättre eller sämre eller skarpare osv, får väl alla bestämma själva). Men jag skulle vilja avsluta denna fundering med att säga att mycket av det du skriver i detta kapitel skulle jag kunna säga i en predikan. Jag håller med dej i väldigt många frågor, men språket kanske lurar oss ibland?

Avslutningsvis håller jag med om att vi skulle behöva diskutera tankemodeller om hur man utvecklas som människa. Det är intressant med dom modellerna. Men jag är rädd för ett absolut facit, jag kommer alltid att leva med ’Nådens ordning’ i bakhuvudet, det som jag fick inpräntat i mej under min ungdom. För det finns ju så många sätt att utvecklas. För tillfället lyssnar och läser jag en del av den (tyvärr!) döende munken Björn Natthiko Lindeblad. Jag tycker han är en vis man som hjälper mej att utvecklas i mitt tänkande.

Men hur tänker du själv? Finns det ett säkert sätt, eller för den delen en säker rit, där man kan garantera att alla människor utvecklas? Jag skulle gärna ’gå den vägen’ om den möjligheten fanns. Men finns det ett facit?

Ser fram mot att höra dina reflektioner kring de frågor jag skissade på ovan. 

–

.

6.  

Inlägg 6 (av 8 under tema 3). Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos.
Onsdagen den 26 november. 

.

Tack Erik! Du väcker intressanta frågor som det känns både nyttigt och spännande att dyka ner i.

Jag börjar med att tacka för dina uppskattande ord om begreppet “den integrativa kraften” (utvecklas i kapitel 2: “Ansvar och flykt”). Du tycker det ligger nära en av de många gudsbild som finna i Bibeln: “att Gud definieras som ’existensen’, dvs allt det människor är och gör….”. Och du vidgar denna bild av Gud som existensen med Paulus ord i Apostlagärningarna: ’det är i Gud vi lever, rör oss och är till’. Du skriver sedan som kommentar till detta: “Det betyder att vi inte kan komma utanför ’Gud’.

Du förstärker Paulus gudsbild lite längre fram när du skriver: “Självklart betyder det att utveckling, sorger, smärta, bitterhet, allt det som är genuint mänskligt, ryms i vad som kallas för ’Gud’. Samt även bitterhet, hat, hämnd och agg, allt det fula, det som vi inte vill visa.”

Jag sätter dock ett frågetecken kring vad du menar med “genuint mänskligt”. Betyder det att det “icke-genuint mänskliga” inte innesluts i Gud. Och vad är det?? Om man bortser från denna anmärkning så är det en vacker och poetisk gudsbild. Men jag är ändå reserverad.

Som jag förstår formulerar du två olika gudsbilder som inte går ihop i mitt huvud. Att läsa in Gud i den integrativa kraften ger en gudsbild. Sympatisk i sig! Att läsa in Gud i tillvarons totalitet som innesluter allt ger en annan gudsbild. Jag ska försöka förklara vad jag menar. Jag börjar med problemet med att läsa in Gud i den integrativa kraften.

Jag tror att du har noterat att det i boken även postulerars en “tillbakahållande kraft” i vår inre värld. Den får sin energi av vår rädsla för smärta, ensamhet och utanförskap; rädslan för att vår självbild ska krackelera, att vår livstolkning ska falla sönder. Utifrån det “existensdynamiska betraktelsesätt” som “Existentiell livssyn – kristen tro?” försöker synliggöra, lever vi i spänningen mellan den “integrativa kraften” och den “tillbakahållande kraften” genom att vi är människor.

Det finns utifrån denna tankemodell inget sätt att ställa sig utanför. Om den tillbakahållande kraften får övertaget och blir riktningsgivande i vår personliga livsprocess så kommer våra liv att krympa, våra relationer att urholkas och fästytan blir större för destruktiva processer på det personliga planet. Vår benägenhet att ty oss till ideologier som stödjer “flyktens hållning” kommer att öka. Det kan gälla såväl sekulära som religiösa rörelser. (se s.84 ff – “En integrativ och en tillbakahållande kraft”).

Om vi nu håller med Paulus – och dig! – att ’det är i Gud vi lever, rör oss och är till’ eller att Gud är “existensen” så är det förstås inte enbart den integrativa kraften som innefattas. Självklart måste då även “den tillbakahållande kraften” innefattas i Gud. De kan inte brytas loss från varandra. Den allomfattande Gud som du med Paulus hjälp vill lyfta fram är problematisk från mitt perspektiv. Om du, som du antyder, förbinder Gud med den “integrativa kraften” så går det inte, såvitt jag förstår, att förena med Paulus ord att ’det är i Gud vi lever, rör oss och är till’.

Om man ställer sig på det ben som förbinder Gud med “den integrativa kraften”, som du gör, så måste man, såvitt jag begriper, uppfinna Djävulen för att hantera den “tillbakahållande kraften” och de mörka livsskeenden som kan bli konsekvensen om den får övertaget över en längre tid. 

Om man ställer sig på Paulusbenet så kan jag inte se annat än att Gudsbilden töms på väsentligt innehåll. Utöver allt annat är Gud både den integrativa och den tillbakahållande kraften. Ordet Gud blir då ingen hjälp för oss att bättre få syn på den komplicerade verklighet vi lever i som människor.

Om jag skulle vara tvungen att välja mellan dessa båda gudsbilder så finns det en preferens för den första, dvs att Gud ger sig tillkänna i våra personliga liv som den “integrativa kraften”.

Men jag vill i så fall komplicera det ytterligare genom att införa en tredje gudsbild. I stället för att identifiera Gud med den integrativ kraften är han “den inre röst” som stödjer oss att bejakar den “integrativa kraften” och ger oss kraft att hålla den “tillbakahållande kraften” ordentligt i tyglarna.

Jag kommer inte förbi att jag tycker det är mycket enklare – och mer spännande – att inte överhuvudtaget blanda in gud i min livstolkning. Om någon skulle hävda att det jag försöker beskriva med exempelvis begreppet “den existentiella sorgeparadoxen” är ett uttryck för nåden hos en kärleksfull och förlåtande gud så bugar jag mig och är samtidigt krass.

Som gudlös ateist kan jag, i det ögonblick jag erkänner erfarenheten, börja ställa frågor om de naturalistiska, existentiella och psykologiska förutsättningarna för denna märkliga och viktiga process. Om man menar att det är uttryck för guds nåderika handlande så är det närmast en form av hädelse att på allvar börja ställa frågor utifrån antagandet att det är möjligt att förstå. Om vi hade hanterat den för många påträngande förekomsten av jordbävningar på det sättet hade vi idag inte vetat något om kontinentalsocklarnas rörelser.

Med detta vill jag också säga att det mesta pekar på att olikheten mellan ditt och mitt förhållande till “Gud” är mer än en språkskillnad. Och apropå språket förmåga att “binda samman människor” så får man inte tappa bort att språket även är bärare av lögnen och förtalet som bryter upp och söndrar gemenskaper. Din intressanta berättelse om yogapasset efter gudstjänsten räcker inte för att överbrygga detta.

Jag är alltså överens med din fru! Jag tror inte det finns någon kraft utanför människan som kan påverka oss. Om vi ska vara naturalistiskt petiga finns förstås t.ex. gravitationskraften. Jag tror inte att du menar det. Vi kan ju också vara humanistiskt petiga. Självklart finns det en oförutsägbar och märklig kraft i böcker som på djupet kan förändra våra liv. Detta trots att författaren kanske sedan länge är död. Kanske är det ur denna erfarenhet som uttrycket “Guds ord” har tagit form.

Jag tycker det är intressant med sociologen Emile Durkheims (1858 – 1917) notering. I en gemenskap kan något som är större eller utöver individen ta form. Men om man börjar tala om detta som Gud så måste man också hantera Hitlers massmöten och predikningar i Rwanda som bidrog till att mobilisera för mördandet. Jag behöver inte blanda i Gud i det storslagna och märkvärdiga att det under vissa omständigheter kan uppstå något speciellt i en gemenskap i djupt positiv mening. Och som sträcker sig rejält utöver mig som individ. 

Sist apropå din fråga om hur jag vill förklara “den integrativa kraften”. Jag har ingen förklaring! Jag nöjer mig med att försöka ringa in de omständigheter som pekar på att den är en verksam realitet i våra liv. Det är som med gravitationskraften. Att konstatera att den finns och förstå hur den fungerar har revolutionerat vår kunskap om en mängd olika fenomen. Men vetenskapen har ännu ingen förklaring av hur den uppstått.

Som framgått vill jag inte använda ordet gud i min livstolkning. Ändå är jag intresserad av att bättre förstå din gudsbild. Därför är jag nyfiken på dina reflektioner kring mina problematiseringar om gud i relation till den integrativa kraften, Paulus och “den inre rösten”.

Erik, om du är nöjd med vårt textsamtal under tema 3: “Samvetets, hjärtats och sanningens röster” så är det fritt för dig att runda av och avsluta. Jag är nöjd! Det har varit spännande och nyttigt.

.

.

7.  

Inlägg 7 (av 8 under tema 3). Erik Stenberg-Roos. 
Svar till Carl Gustaf Olofsson. 
Torsdagen den 3 december.

.

Det var ett långt och mycket intressant svar du skriver. Jag tror ibland när vi diskuterar, att vi tänker ungefär lika om skeenden och teorier, men vi drar olika slutsatser av våra resonemang. Jag har ingen fast Gudsbild, jag kan inte ens ge dej ett säkert svar, eftersom jag helt enkelt inte har några som helst bevis på att det jag tror och tycker är bättre än vad någon annan tror och tycker. Jag gör dock gärna några kommentarer och fortsätter mer än gärna diskussionen.

Du frågar vad jag menar med “genuint mänskligt”. Betyder det att det “icke-genuint mänskliga” inte innesluts i Gud. Och vad är det??”

Vad som är  genuint mänskligt är naturligtvis svårt att förstå för oss alla: Jag resonerar ungefär så här: Jag skulle tro att så gott som varje god handling en människa utför, trots allt har en negativ baksida, en bieffekt eller biverkan om man så vill. En av dom saker det betyder blir för mej, att hur jag än försöker beskriva ”Gud”, så kan jag alltid hitta ett problem med den gudsbilden, en fundering som helt enkelt inte går ihop. Det genuint mänskliga är således för mej allt det som människor gör, tänker och säger, det som s.a.s. är typiskt för människan. Ju mer mänskligt, (sant mänskligt?), desto bättre. Men det blir aldrig fulländat.

Så vad blir till sist enbart sant och gott av vad en människa kan göra? Inget. Om en läkare får i uppdrag att vaccinera en by mot t.ex. Corona, måste läkaren med allra största säkerhet använda sej av ett vaccin som ger stor välsignelse åt många, men som också utsätter många människor för risk. Att framställa och använda ett vaccin innebär alltid mängder av transporter (med dieselbilar?), materiel som kostat mycket att framställa osv. Det finns alltid en bieffekt.

När jag ifrågasatte mina lärare på teologen och deras teorier, fick jag vid ett tillfälle svaret att ’en god teologisk hypotes, löser fler frågor än den ställer’. Jag har funderat på frågor om existens och ”Gud” i hela mitt liv, jag lyckas inte få några starkare svar än dom jag ger dej. Jag har heller aldrig träffat någon som övertygat mej om att ett svar, ett bevis, är korrekt. Så min reflektion över din tanke om vad som INTE är genuint mänsklig, blir helt enkelt att det går säkert att hitta svar om vad som inte är mänskligt, men det betyder olika för olika människor. För mej betyder det att orientera sej bort från vad det innebär att vara människa, dvs att försöka bli lite mer, en övermänniska. Och när det gäller människans funderingar om Gud och Gudsbilder tänker jag, att det inte går att bevisa Guds existens, men att bevisa en icke-existens går inte heller. Inget av det är ”sant”.

För att ta ytterligare ett exempel: Den israeliske forskaren Yuval Harari menar i sin utmärkt intressanta bok ”Sapiens” bl.a. att vetenskapen inte jobbar med begreppet sanning, eftersom det aldrig finns någon teori som är 100% sann. Istället handlar det om huruvida en teori är användbar eller inte. Jag nöjde mej med det och diskuterade sedan detta med en filosof. Denne filosof tyckte inte ens att den tesen höll, även om jag inte kan redogöra för hur hans tankar gick.

På ett annat ställe skriver du ungefär ”som förbinder Gud med “den integrativa kraften”, som du gör så måste man, såvitt jag begriper, uppfinna Djävulen för att hantera den tillbakahållande kraften” och de mörka livsskeenden som kan bli konsekvensen om den får övertaget över en längre tid.” 

Det håller jag med om. Språket har uppfunnit djävulen, för att förklara något för oss. Språket har också uppfunnit Gud, även det för att förklara något (annat?) för oss. En av språkets uppgifter blir att benämna och konstruera en tillbakahållande kraft, en negativ kraft eller en destruktivitet. Tidigare klädde man den typen av frågor nästan alltid i religiösa termer, vilket jag i och för sig tycker att man gör fortfarande, kanske var det bra, nu för tiden hittar man andra uttryck, som kanske blir religiösa i nästa generationers språk. Men om man använder alltför mycket antropomorfa bilder av Gud och djävul, tror jag vi går fel. Och ordet ”splittraren” (diabolos) är starkt och bra tycker jag.

Du skriver också att “Ordet Gud blir då ingen hjälp för oss att bättre få syn på den komplicerade verklighet vi lever i som människor.” Ja, jag går med på det också. Av den enkla orsaken att jag egentligen tycker att ordet Gud är ganska användbart, även om det inte bevisar något.

Du skriver också apropå Gudsbilder, att du vill komplicera det ytterligare  ”genom att införa en tredje gudsbild. I stället för att identifiera Gud med den integrativ kraften är han “den inre röst” som stödjer oss att bejakar den “integrativa kraften” och ger oss kraft att hålla den “tillbakahållande kraften” ordentligt i tyglarna”. Jag kan tycka att även det blir en hållbar gudsbild i perioder av mitt liv. Absolut. Även om den inte håller för att analyseras, så menar jag att det är vad som t.ex. gör att människor går och ber för allt och inget i olika kyrkor. (Sedan tror jag inte att man med sina böner kan få Gud att förändra det vi ibland benämner för verkligheten, men det är ju en annan fråga).

Lite längre fram menar du ”Om någon skulle hävda att det jag försöker beskriva med exempelvis begreppet “den existentiella sorgeparadoxen” är ett uttryck för nåden hos en kärleksfull och förlåtande gud så bugar jag mig och är samtidigt krass”. Ja, varför inte?

Du skriver också att du är intresserad av att förstå min gudsbild. Det är ju trevligt, men att förstå något eller någon, låter sej knappast göras? Ovan nämnda forskare, Yuval Harari, menar att en av orsakerna till människa som arts succéer, beror på att vi kan samarbeta flexibelt i stora antal, eftersom vi har en unik förmåga att tro på saker som existerar enbart i vår egen fantasi, som gudar, nationer, pengar och mänskliga rättigheter. ”Tror” du och jag på t.ex. pengar eller nationer? Jag vet att vi gör det, men vi kan inte bevisa att det finns eller att det är meningen, men både du och jag måste tro på t.ex. pengar, eftersom vi får en omöjlig livssituation annars.

Med ”Gud” är det inte riktigt så, men det är åt det hållet. Där handlar det nog mer om att i samklang med andra hitta ett språk som fungerar för att förklara t.ex. livets mening. Sedan ”Tror” den gemenskapen tillsammans på det. Om det är sant och bevisbart? Nej. Men teorierna för gruppen fungerar. Närmare än så kommer inte jag när det gäller att beskriva vad som finns bakom ordet ”Gud”.

Men om jag ska beskriva Gud, så blir det utifrån vad jag upplever som användbart, hållbart, vackert, gott eller kanske t.om. inkluderande för mej. Men jag kan i nästa andetag krossa mina egna gudsbilder, eftersom jag ur ett psykologiskt perspektiv direkt kan se att jag skapar mej en gudsbild utifrån att jag beskriver mina drömmar om en bättre värld, dvs jag skapar en gud till en samling ideals avbild. Och det är som bekant en mycket tveksam inställning, eftersom det går rakt emot en grundtanke inom kristen tro, nämligen att Gud till sin avbild skapar, men i mina funderingar skapar jag till idealets avbild en gud som passar mej. Naturligtvis, eftersom jag måste uthärda med min bild av Gud.

Så Gud är för mej kärlek. Om jag själv får beskriva kärlek och hur en användbar kärlek kan fungera. Jag kommer inte längre än så. Och oftast inte ens så långt, eftersom jag hela tiden hör hur ihåliga mina resonemang faktiskt är.

Jag läser igenom vad jag skrivit, jag tycker att det denna gång blir luddigt och rörigt, men när man diskuterar just begreppet ”Gud” blir det alltid så, i alla fall för mej. Jag kan nog inte bättre. Men för mej handla det om en tro, en längtan. Inte om ett vetande. Och ibland, när jag har perioder då jag inte tror, för dom finns, så kan jag med Pär Lagerkvists’ ord säga ”Vem är du som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro?” Inte ens den frågan kan jag svara på.

.

.

8. 

Inlägg 8 (av 8 under tema 3). Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos. Avslutning.
Torsdagen den 10 december 2020. 

.

Egentligen var tanken att Erik skulle avsluta Tema 3 med inlägg 7. Men det blev lite oklart, därför detta avslutande inlägg. Erik återkommer med inledningen till Tema 4 – och där han också väljer rubriken.

Erik, eftersom jag nu fått chansen att avsluta så vill jag ta upp en detalj i ditt inlägg ovan (nr 7) som antyder att du missförstod vad jag menade i Inlägg 6. Det gällde min reservation när du i inlägg 5 skriver: “allt det som är genuint mänskligt, ryms i vad som kallas för ’Gud’”.

Jag har förstått detta som att du menar att alla tankar, känslor, handlingar som har sitt ursprung i människor är MÄNSKLIGA! Och därmed ryms i det du kallar Gud. Såväl Hitler och Stalin som Gandhi och Florence Nightingale ryms i det “genuint” MÄNSKLIGA – om jag förstår dig rätt. Och i detta är vi i så fall helt överens.

Min poäng var att jag ville ha bort ordet “genuint” för att slippa de underliggande konstiga frågorna om något “icke-genuint” mänskligt. Om det finns något genuint så finns det också något icke-genuint! Och då menar jag att orden förleder oss till konstiga och ofruktsamma tankebanor. Ditt svar säger mig att vi nog är överens. Men att du missförstod min fråga.

Det innebär, kort och gott, att jag, precis som du, tycker det är bäst att begrava ordet “icke-genuint mänskligt”. Skillnaden mellan oss är att jag även vill begrava ordet “genuint” framför ordet “mänskligt”. Det räcker med “mänskligt”! Det rymmer allt av klokhet, knäpphet, fantasier, känslor, elakhet, godhet, grymhet som kan ta form i en människa.

Det är vackert och poetiskt med föreställningen om en Gud som famnar och innesluter allt det mänskliga i denna vida mening. Jag kan ana att denna bild av Gud lever för dig. Men för mig blir även denna vackra gudsbild stum och tyst. Därmed inte sagt att min syn är klokare eller bättre än din. Jag kan bara ärligt berätta hur detta ter sig för mig.

Trots våra olikheter när det gäller Gud och icke-Gud är det samma komplicerade liv och verklighet vi ska hantera, du och jag. I det handfasta livets förvecklingar och svårigheter kan vi, som jag förstår det, i långa stycken hålla varandra i handen som stöd och hjälp.

Erik, jag säger tack för ett spännande och givande textsamtal under Tema 3: “Samvetets, hjärtats och sanningens röster”. Dina inledande problematiseringar har varit värdefulla på ett speciellt sätt. Jag ser fram emot Tema 4 som nu ligger i dina hand med såväl rubrik som inledande inlägg.

.

Slut på tema 3.

.

Fortsättning följer!

Tema 3 påbörjades lördagen den 17 oktober och avslutades torsdagen den 10 december. Sedan blev det paus över jul- och nyår. Den 7 januari påbörjades Tema 4 av Erik Stenberg-Roos. Han har valt rubriken “Om död och tillit”. Temat utgår från kapitel 3 “Utsatthet och transcendens” i boken.

Kapitlet finns på internet. Men köp gärna boken. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. nätbokhandlar. Den finns också på Dillbergs bokhandel i Kalmar till ett bra pris. Boken finns även på ett antal bibliotek. Om du frågar efter den på ditt lokala bibliotek finns det goda chanser att dom tar hem den. Vill du följa textsamtalet efterhand som inläggen publiceras så är du välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp”.

Presentation.

Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats när det hunnit bli januari 2021. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012. Coronapandemnin har varit avgörande för idéen om ett textsamtal. Den första tanken var ett eller två “scensamtal” inför publik. 

Erik Stenberg-Roos.

Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han hemförlovades från sin tjänst i Thailand i mars på grund av covidpandemin. Han återvände till Thailand tillsammans med sin hustru i mitten på november. Så nu pågår detta textsamtal tvärsöver halva jordklotet, det är 9 timmars tidsskillnad. 

Erik Stenberg-Roos var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst. Han började började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999. 

Carl Gustaf Olofsson

Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till de existentiella livsfrågorna. Ett huvudtema är spänningen mellan det gudlösa och det traditionellt kristna.

Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig ibland ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.

.

Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook mellan Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson:

Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro??  (7 inlägg)
Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. (7 inlägg)
Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. (denna blogg) (8 inlägg)
Nr 124. Tema 4. Om död och tillit. (7 inlägg)
Nr 125. Tema 5. Teologisk utveckling och monster? (5 inlägg)
Nr 127. Tema 6. Existentiell tro. (7 inlägg)
Nr 129. Tema 7. Existentiell tro. (7 inlägg)
Nr 133. Tema 8. Om Gud och gudsbilder. (16 inlägg