Nr 124. Tema 4. Om död och tillit. Textsamtal med SKUT-prästen Erik Stenberg-Roos.

Totalt 7 inlägg under Tema 4.
Publicerade mellan den 7 januari och den 8 mars 2021. 

.

Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Textsamtalet utgår från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som genom ett oväntat initiativ förvandlades från nätbok till tryckt bok i slutet på maj 2020. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. och på Dillbergs i Kalmar (se fliken ”Bok2020”). Den finns också på ett flertal bibliotek.

Skribenterna i textsamtalet är bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.

Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat – och skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är ca 1 inlägg i veckan. Det innebär mellan 5 och 10 dagar mellan varje inlägg.

Varje avslutat tema i textsamtalet redovisas i en blogg. Blogg Nr 119 redovisar den första samtalsomgången under temat ”Traditionell kristen tro?”. Blogg Nr 120 innehåller inläggen under tema 2: ”Den existensreligiösa livssynen”. I blogg Nr 123 redovisas tema 3: ”Samvetets, hjärtats och sanningens röster”.

Tema 4. ”Om död och tillit” påbörjades den 7 januari av Erik Stenberg-Roos och avslutades den 8 mars efter totalt 7 inlägg. Det utgår från kapitel 3 ”Utsatthet och transcendens” i boken. Man är förstås välkommen att följa textsamtalet direkt genom att gå med i Facebookgruppen ”Existemtiell livssyn . kristen tro? ….. diskussionsgrupp”.

.

.

Tema 4: Om död och tillit.
Textsamtal utifrån boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”

.

1.  

Inlägg 1 (av 7 under tema 4). Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.

Torsdagen den 7 januari 2021!

Så tänkte jag mej på att försöka inleda det nya året med att diskutera lite utifrån kapitel 3, “Utsatthet och transcendens”. Jag tar inte med hela kapitlet nu, jag tänkte att jag går igenom det lite i taget, det sväller kanske lite väl mycket annars.

Jag håller med om väldigt mycket du skriver i kapitlet, jag tycker det är genomtänkt och viktigt. Jag skulle vilja problematisera ett par saker i själva systematiseringen av begreppen, för att höra hur du ser på en del av innehållet.

Du för ett för mej begripligt och mycket vackert resonemang om mänsklighetens villkor, del 1.1. Kroppslighetens villkor.1.2. Gemenskapens villkor.1.3. Naturens villkor.1.4. Språkets villkor. Jag håller verkligen med dej om dina slutsatser, men du startar med en utgångspunkt som heter ’Det innebär att min död är min’.

Jag vet inte om jag kanske missförstår dej en aning, men är det så att ’min död är min’? Jag tycker inte det. Hela kapitlet (mer om det längre fram) diskuterar gemenskapen och existensens villkor, där en av grundtankarna blir att vi är nära varandra, näst intill beroende av varandra? Vi lever s.a.s. våra liv i en gemenskap där vi växer med varandra osv. Människan blir om jag förstår dej rätt ett slags flockdjur, där gemenskapen är i centrum. Jag håller med. Men då kan väl inte Min död vara min, i alla fall inte bara min? Vad händer med gruppen när en av dom viktiga delarna försvinner?

Jag har mist nära och kära i t.ex. självmord och cancer, bägge dessa sätt att dö tynger mej fortfarande, men oavsett vad, är ’min död min’? Jag tycker inte det. Det är en ofrånkomlig del av min existens, men den är inte bara min. Trots allt är vi beroende av varandra, hela tillvaron siktar på att vi ska växa närmare varandra. Jag tycker det är viktigt med diskussionen om dödshjälp, och någonstans kan jag vara för i det resonemanget, men jag kan inte se att just det handlar om att min död är min, iaf inte enbart min?

Ytterligare en sak jag skulle vilja diskutera är uppfattningen ’Upplevelsen av att vara förstådd handlar ytterst om en sådan svårgripbar kvalitet som tillit’. Jag håller med. Hela kapitlet, din och min relation (vi som endast känner varandra via nätet), mina vänner i México, min fru, min mamma, mina vänner, att gå över gatan, att våga sej på att sjunga en sång för någon annan, att hjälpa någon, att ta emot hjälp från någon, att resa, att somna, att äta på restaurang, att… listan kan göras hur lång som helst. Allt handlar om tillit.

Men riktar vi vår tillit till något? Jag skulle vilja säga Ja på den frågan. Men jag tycker inte det är det viktigaste. Jag skulle också vilja säga att vi måste rikta vår tillit till någon, men beroende på den situation vi befinner oss i.

Ett banalt exempel skulle kunna vara, om min fru lagar mat till mej, måste jag lita till henne, så att hon inte slarvat och råkat blanda i något farligt. När jag går över gatan måste jag lita till att både jag och de närvarande trafikanterna följer de överenskomna trafikreglerna osv.

Men hur ställer du dej till Luthers resonemang, när han ska beskriva vad tro är, att Tro är tillit? Pistis, som han uttrycker det, förutsätter ju inget mer än det som vi alla helt enkelt måste göra, nämligen lita till våra sinnen och den tillvaro vi finns i och hur vi uppfattar den? Självklart är uppfattningen av tillvaron subjektiv, men vi måste sätta vår tillit till hur vi uppfattar den. Jag uppfattar också att det här är grunderna till Luthers gudsbegrepp.

Jag kan fortsätta resonemanget och säga att i förlängningen är naturligtvis en möjlighet att säga ’Tro är tillit – till Gud’, men är det så enkelt? OM själva religiositeten i tanken om kristen ateism bygger på den upplevda tilliten, då är målet med människans Gudslängtan och Gudsfunderingar just tillståndet tillit (När vi senare kommer in på områdena Himmel och Helvete, vilket jag utgår från att vi gör, kommer jag att driva uppfattningen att Himmel och Helvete är tillstånd före människans kroppsliga död, inte platser efter människans kroppsliga död). Med andra ord, den människa som upplever tilliten i tillvaron, skulle då kunna karaktäriseras som religiös utifrån ett Lutherskt Gudsbegrepp.

Och dina ord, svaret (eller förlängningen) av resonemanget i meningen ’Upplevelsen av att vara förstådd handlar ytterst om en sådan svårgripbar kvalitet som tillit’, blir alltså… vadå? Vad är tillit?

Är tillit beskrivningen av en människas tillstånd som lever i en Gudsrelation? Kanske kommer vi inte närmare än så. Jag tror faktiskt inte att jag gör det.

Ser fram mot att höra dina reflektioner om död och tillit!

.

2.  

Inlägg 2 (av 7 under tema 4). Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos.
Fredagen den 15 januari 2021!

Tack Erik! Både problematiken kring innebörden i orden “min död är min” och detta med “tillit” är viktiga och spännande frågor. Och tack för den mera övergripande uppskattningen av kapitel 3. 

Vad är tillit? Jag har genom åren funderat mycket över grunden och förutsättningarna för upplevelse av tillit. Och vad som underminerar. Jag har inte alls tänkt färdigt! Därför känns det spännande och värdefullt att du tagit upp frågan om tillit.  Du tangerar också detta med gemenskapens betydelse. Jag anar  där ett litet missförstånd. Jag börjar med döden! 

Du protesterar mot formuleringen “min död är min”. Och markerar att du tycker olika! När jag läser om stycket där dessa ord ingår så kan jag erkänna ett problem. Det står först! Jag kan i detta nu tycka att det hade varit klokare och mer pedagogiskt att ha detta “påstående” inskjutet – eller i slutet av stycket. (s. 102). 

Vad jag menar med att “min död är min död” är att ingen annan kan dö “min död”. Även om jag har ynnesten att ha mina viktigaste människor omkring mig, att hålla i handen, kanske växla några ord med, så är det “jag” som dör. När man inser att slutet ovillkorligen närmar sig är det “jag” som måste förhålla mig till det som “blev”,  “det som inte blev” och det som “blev djävligt fel”. Det kan ingen ta bort. Ingen kan gör det i mitt ställe. Min dödsprocess är “min”. Den är unikt min! Om det är förbundet med svåra, ångestdrivande saker kan man lindra med tabletter, spruta eller en fet whiskey. Eller djuplodande existenssamtal som kan hjälpa “mig” att försonas med att det var såhär det blev! Mitt liv! Dom som finns omkring mig får hantera sorgen och förlusten – eller känna sorg och lättnad om “jag” varit svårt sjuk på sluttampen – eller bara lättnad om “jag” främst varit en skitstövel. 

Jag tror inte att du i ditt ifrågasättande menar att Jesus även dog “min död” genom sin död på korset. Eller…. ?  

Jag tror att du är ute efter att vi alltid ingår i gemenskaper och att “min död” därmed också ingår i ett socialt sammanhang. I så fall beklagar jag att jag inte varit tydligare i boken. De gemenskaper “jag” tillhör berörs och påverkas av “min död”. Där är jag helt ense med dig. Det innebär också att t.ex. ett självmord inte bara är en privat handling. Det är också i högsta grad en social handling som påverkar de gemenskaper man ingår i. 

Jag ser just att jag även inleder “1.2 Gemenskapens villkor” (s.103) med meningen: “Mina mest älskade människor kan dö…..”. Man kanske kan säga att jag är lite dödsfixerad. 

Du är också reserverad till dödshjälp utifrån att “mitt” liv inte bara är en angelägenhet för “mig” utan också för de gemenskaper “jag” tillhör. Jag är för min del positiv till dödshjälp utifrån de modeller som diskuteras i den aktuella debatten, t.ex. Oregonmodellen. Det är en hjälp innanför gemenskapen! För egen del skulle jag gärna vilja ha möjligheten att “tömma en giftbägare” när jag kommit till vägs ände med mina mentala och kroppsliga resurser. Och då tillsammans med älskade människor. Jag är medveten om att detta skulle kräva en rejält generösare modell än Oregonmodellen. Och jag är medveten om att det finns stora problem. Kanske ska villkoret vara att det inte finns något arv att fördela efter “min” död. 

Så nu är frågan till dig Erik om du efter detta försök att förklara fortfarande är lika reserverad mot påståendet att “min död är min”. Sedan är det ett annat problem att det uppenbarligen kunde formulerats bättre för att undvika missförstånd. 

Innan jag ger mig in på “tillit” måste jag göra en liten markering. Du tillskriver boken en syn på gemenskapens betydelse som jag inte riktigt känner igen. Fem av de åtta existenvillkor som tas upp har en grund i att vi är sociala varelser. Det gäller 1.2 Gemenskapens villkor, 1.4 Språkets villkor, 1.5 Tillvarotolkningens villkor, 1.6 Ansvarighetens villkor och 1.7 Arvets villkor. I dessa existensvillkor ryms omständigheter  som kan bygga upp, utveckla och fördjupa våra liv. Men det ryms också det som kan underminera, förvränga och förstöra våra liv. Lögnen, sveket, bedrägeriet, att sälja sin själ. Analysen är ett försök att antyda denna viktiga dubbelhet och i bästa fall ge tankeredskap som kan kan vara till hjälp för att se igenom och stå emot de sidor som underminerar och förstör. I oss själva och i de gemenskaper vi tillhör. 

Apropå detta skriver du: “.… Människan blir om jag förstår dej rätt ett slags flockdjur, där gemenskapen är i centrum. Jag håller med.“ Jag måste säga att du tycks förstå mig fel. Vi är sociala varelser, vi behöver gemenskaper! Ja!! Syftet med textens analyser är att erkänna detta men samtidigt ge redskap för att bryta vår starka benägenhet att fungera som flockdjur. 

Som jag förstår orden “flockdjur” och “flockmentalitet” så pekar de på vår benägenhet att inordna oss, att förneka “skavet” och “sälja våra själar” om det behövs för att inte hamna utanför den viktiga gemenskap det gäller. 

Kvaliteter som civilcurage, våga ifrågasätta och tänka kritiskt, att ta ansvar för det gemensamma när det innebär att ta risker och gå på tvärs emot sin grupp – handlar just om att bryta mot flockmentaliten.  Och då ytterst för att man på allvar bryr sig om och känner omsorg om den eller de gemenskaper det berör. 

Egentligen tror jag att vi är hyfsat överens kring detta! Men någon av oss är slarvig! Jag ser helst att det är du!! Men det har blivit ett bra samtal! Men om du efter detta förtydligande tycker att vi är genuint oense får du förklara mer av hur du ser på de inre spänningarna i detta med gemenskap, flockmentalitet och civilcurage.  

Erik, jag känner mig i detta nu nästan som en svikare. Nu skulle det egentligen vara dags att gå in på detta med tillit som var huvudtråden i ditt inledande inlägg. Det gäller, precis som du skriver, en viktig och utmanande problematik. Men mitt inlägg är redan långt. Och det har dessutom gått nästan 9 dygn sedan du publicerade ditt inledande inlägg under Tema 4: “Om död och tillit”. Vår preliminära bortre tidsgräns på 10 dygn är nära!

Vi ska definitivt inte lägga “tilliten” på hyllan. Det rymmer en svår, viktig  och spännande problematik. Jag inser att ditt val av temarubrik +förpliktigar till att ta upp det här under tema 4. En del viktiga aspekter av detta med tro visavi tillit berörs i kapitel 6. Men det är långt dit. Kanske blir lösningen att jag tar upp dina frågor till mig om tillit i mitt nästkommande inlägg. Eller om du har ett annat förslag. 

.

3.  

Inlägg 3 (av 7 under tema 4). Erik Stenberg-Roos.
Svar till Carl Gustaf Olofsson.
Måndagen den 25 januari 2021!

Mycket att tänka på. Jag börjar med döden… Jag är ju i den åldern att jag börjar inse att det blir allt viktigare med frågor som pension, pensionsförsäkringar och hälsa.

När jag läser ditt inlägg slås jag av att ”döden” alltid river upp känslor, oavsett hur vi människor diskuterar den. Jag tror nog att vi är ganska överens om att ”min död är min”. Men jag ville diskutera lite mer om just uttrycket, därför grävde jag lite. Döden är ju en få saker vi är helt säkra på att vi kommer att få vara en del av.

Att Jesus skulle ha dött ”min död” på korset tror jag inte. Däremot tror jag att just Jesu död ger oss många möjligheter att fundera kring vår egen död. Att spegla sej själv och sin egen död i det orättvisa lidandet har nog hjälpt många människor genom historien. Men jag tror faktiskt att för många av oss som ger oss hän i vår religiositet, erbjuder tankar om någon slags evigt liv, himmelrike, mötas igen osv, ytterligare en orsak vad gäller att vara en del av en religiös gemenskap. Många religiösa gemenskaper ger ett erbjudande om att hantera människors dödsångest, vilket gör att man drar till sej människor med just stark dödsångest. 

Du skriver ’Som jag förstår orden “flockdjur” och “flockmentalitet” så pekar de på vår benägenhet att inordna oss, att förneka “skavet” och “sälja våra själar” om det behövs för att inte hamna utanför den viktiga gemenskap det gäller’.

Jag tror precis som du att vi är hyfsat överens kring detta, men jag vill ändå säga att för mej blir det skillnad på tanken att vi är flockdjur (även om jag hör till dom som påfallande ofta vill markera att det är rätt stor skillnad på människor och andra djur) och flockmentalitet. Om jag skulle problematisera dom uttrycken en del, skulle jag vilja säga att för mej är begreppet ”flockdjur” menat positivt, medan jag är en aning mer tveksam till ”flockmentalitet”. Att vi längtar efter gemenskap kommer för mej fram i frågan om att vi är ”flockdjur”, att ge upp sin själ eller att sakna civilkurage sorterar jag in under begreppet ”flockmentalitet”.

Men där måste man också våga fundera när det gäller vad jag som individ är beredd att ge upp för att få vara en del av ”flocken”, vad kostar det? Jag har jobbat en del med vad jag skulle vilja kalla för kriminella gäng, jag har också jobbat med en hel del religiösa gemenskaper, som jag menat vara osunda. Jag tror att människans längtan efter gemenskap är så stark, att vi faktiskt accepterar en hel del för att få vara med i gruppen.

Människan behöver något att samlas kring. När vi hittar det och så får dela det med andra, tror jag vi är beredda att gå ganska långt med saker som vi inte riktigt trivs med, för att få vara en del av detta stora, en gemenskap.

Jag tror som du skriver, att vi är överens om ganska mycket. När jag tar upp något i boken är det inte för att jag vill ifrågasätta slutsatser, metodik eller ansatser, det är mer för att jag egentligen vill diskutera begreppen än mer.

Nåväl, ska vi säga att ditt nästa inlägg blir att bl.a. diskutera ”tillit”?

(Jag får inte längre info om att du svarat, vet faktiskt inte varför det blivit så).

.

4.

Inlägg 4 (av 7 under tema 4). Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos.
Söndagen den 7 februari 2021!

Nu till den spännande och svåra frågan om tillit som var det andra huvudtemat i ditt första inlägg under Tema 4: “Om död och tillit”. Jag skrev så mycket om det första huvudtemat, “min död är min”, att jag fick hoppa tilliten. Men nu är det läge!

Spänningen mellan tillit och brist på tillit (misstro) i förhållande till händelser, relationer, myndigheter, samhälle, trafikregler, demokratin, politiken, vetenskapen etc etc är en helt fundamental aspekt av att vara människa i världen. Kanske kan man säga att måttet av “tillit” respektive “brist på tillit” (misstro) är en kvalitet i alla de personliga och samhälleliga relationer vi lever i. Du avslutar Inlägg 1 med frågan “vad är tillit?”. Det är verkligen en bra fråga!! Och jag kan bara göra som du, fortsätta att fundera och försöka synliggöra olika aspekter. Och i detta problematisera några av dina tankar.

Som en kontrapunkt kan man också fråga sig vad som är ett rimligt och sunt mått av skepsis och misstro? En sund misstro minskar risken att vi blir offer för lögner, bedrägerier och manipulationer. Jag tror också att en sund misstro kan bidra till att skapa en större tolerans och acceptans för hur ofullkomligt och bristfälligt mycket är. Såväl i våra personlig liv som i samhället och den globala värld vi lever i. Man skulle eventuellt kunna säga att samspelet mellan en sund misstro och en sund tillit värnar varandra och förbättrar förutsättningarna för att upplevelserna av tillit och hemhörighet i tillvaron ska kunna fördjupas.

Tillit är en grundförutsättning för samarbete! Misstro försvårar samarbete! Här handlar tilliten om att jag litar på att de personer och organisationer som ingår i samarbetsprojektet är ärliga, icke-manipulativa och inriktade på att lösa de sakfrågor det gäller.

Tillit är en nödvändig grundsten i en kärleksrelation! Ömsesidig tillit skapar ett utrymme för växt och personlig mognad och omsorg om varandra i livets förvecklingar. I en kärleksrelation räcker det att en part låter sig styras av starka stråk av misstro för att växt och mognad ska bli i det närmaste omöjligt. Eller att en part utnyttjar den andres tillit för att dölja och manipulera. Båda dessa hållningar skapar ett “mentalt rum” där vi krymper som människor och där rädslan och tystnaden får allt större makt i relationen. Misstro glider lätt över i manipulation, kontrollbehov, aggressivitet – och i värsta fall i våld.

Vad är tillit?? Vi kan föreställa oss en ung människa som i sitt begynnande vuxenliv möter livet med ett stort mått av tillit. Om hen har ett sunt mått av misstro kommer hen att med stor sannolikhet att göra erfarenheter som stärker och fördjupar tilliten. Vi kan också föreställa en ung människa vars möte med andra människor och situationer främst präglas av misstro. Möten med personer och sammanhang utifrån en hållning där grundtonen är misstro tenderar ofta att ge erfarenheter som förstärker misstron. Bland att på grund av de komplicerade signaler misstroshållningen skickar ut. Folk kan reagera med att känns sig osedda, sårade, kränkta av misstron. Och då är en spiral igång.

Varför överväger tilliten hos en person? Och varför överväger misstron hos en annan? Tanken att vi väljer att vara tillitsfulla eller misstrogna är främmande för mig. Det är mig också främmande att det skulle vara givet av en gud eller annan övernaturlig makt. Från mitt perspektiv är det gener tillsammans med socialt och psykologiskt arv som bestämmer hur “balansen” mellan tillit och misstro ser ut i vårt begynnande vuxenliv. Var man sätter den gränsen kan diskuteras. Jag tänker ofta att puberteten är denna gräns.

Här kommer vi till den speciella fråga och övertygelse som varit drivkraften bakom såväl tillkomsten av boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”, som ett udda dörrknackningsprojekt 1979 och ett egensinnigt skolprojekt 1990 med diskussionsmaterialet “Budord för en modern tid” (kan googlas av den som är nyfiken).

Innan frågan börjar jag med utgångspunkten. I vårt begynnande vuxenliv har vi fått med oss en viss inre konstellation av tillit kontra misstro. Tilliten kan väga över rejält! Eller tvärtom, vilket gör allt mycket tuffare och svårare. Detta har vi fått med oss som gåva eller börda utan egen förskyllan. Det är inget som “jag har gjort mig förtjänt av” eller är “skuld till”. I vårt begynnande vuxenliv börjar vi på allvar att få en potential att fungera som ansvariga och reflekterande personer. Det innebär att jag har ansvar för fortsättningen av mitt liv, för vad som händer med det som jag fått med mig som “tillgångar”och “bördor”.

Utifrån detta kan man ställa följande fråga: Kan vi, med början i tonåren och genom hela vårt vuxenliv, påverka styrkeförhållandet mellan tillit och misstro genom våra val och handlingar?? Om man, som jag, svarar “ja” på denna fråga kommer förstås en massa frågor om “hur”. Här är allt mycket svårare och vanskligare. Min bok “Existentiell livssyn – kristen tro?” kan läsas som ett försök att ge ett svar på denna fråga.

Med denna bakgrund är det läge för det teologiska. Du lyfter fram Luthers tanke om att “tro är tillit”. Du reserverar dig mot tanken att det nödvändigtvis handlar om tillit till Gud. Det är i mina ögon en viktig reservation! Du skriver också apropå tillitens fundamentala betydelse “då är målet med människans Gudslängtan och Gudsfunderingar just tillståndet tillit”. Lite längre fram skriver du: “Med andra ord, den människa som upplever tilliten i tillvaron, skulle då kunna karaktäriseras som religiös utifrån ett Lutherskt Gudsbegrepp.

Du undrar hur jag ställer mig till detta resonemang om “tro som tillit” hos Luther. Det korta svaret är att jag är väldigt kritisk. Det döljer mer än vad det synliggör för att uttrycka mig lite krasst. Men det finns även ett långt svar med spännande komplikationer.

Jag börjar med en tidsreservation. När detta formulerades av Luther för 500 år sedan var det sannolikt givet för 99,9% av av europas befolkning att det fanns en gud som var grunden för allt och som man hade någon sorts relation till. Sedan brottades Luther med en frågan om en riktig och felaktig relation till Gud. Han hade starka erfarenheter från sin ungdoms av en gudsrelation präglad av rädsla och ångest. Någonstans på vägen gjorde han den omvälvande erfarenheten av en gudsrelation präglad av nåd och tillit. Det blev Luthers reformatoriska upptäckt och grunden för hans hårda kritik mot hur den dåtida katolska kyrkan i så hög grad gav näring åt en gudsrelation som byggde på rädsla och underkastelse. För Luther hade ALLA en relation till Gud!! Denna gudsrelation kunde däremot enligt Luther vara felaktig! Han talade då om OTRO!! En riktig gudsrelation präglades enligt Luther av tillit till en nåderrik gud.

Det blir alltså enligt mig en missvisande bild av Luthers syn när du skriver: “Med andra ord, den människa som upplever tilliten i tillvaron, skulle då kunna karaktäriseras som religiös utifrån ett Lutherskt Gudsbegrepp.” Som jag förstår det hävdade aldrig Luther att den människa som hade en ångestfylld relation till livet inte var religiös. Han hävdade att de hade en felaktig gudsrelation och han var dessutom så krass att han kallade den för “otro”. Enligt Luther kunde man tro på Gud, ett liv efter döden och Jesu kroppsliga uppståndelse och samtidigt leva i otro. Från mitt ateistteologiska perspektiv är detta en mycket viktig och intressant notering hos Luther. Och jag känner mig inte träffad i min gudlösa ateism. Utan snarare tvärtom! Luther tycks se sådana som mig genom en liten glipa i de teologiska ögonen!

Detta är en intressant och bister sida av Luthers teologi som har försvunnit ur synhåll. Att vara religiös men leva i otro!! Eller mer lutherskt: att “tro på Gud” men leva i otro. Finns det någon biskop eller ärkebiskop som predikat detta för Livets Ords ledare – och följare? I Luthers syn på otro kan vi nog få in alla sekter och en hel del av kristen förkunnelse i olika kyrkor och samfund.

Om man vill hålla kvar Luthers perspektiv idag måste man såvitt jag förstår blunda hårt för det enkla och banala faktum att det finns väldigt många helt sekulära människor och ateister vars liv är präglade av att tilliten har övertaget över misstron.

Erik, tycker du att dessa tillitsbaserade sekulära människor egentligen är religiösa?

Hur tänker du när du avslutningsvis ställer frågan: “Är tillit beskrivningen av en människas tillstånd som lever i en Gudsrelation?” När det gäller min syn på ordet gud som vi diskuterat tidigare så måste mitt svar bli “nej”. I världens mest sekulariserade land så finns samtidigt det internationellt sett högsta måttet av tillit – till myndigheter, skola, sjukvård, demokratiska institutioner! Jag leker ibland med tanken att Sverige kan beskrivas som det land i världen med störst antal troende utifrån Luthers tillitsbaserade syn på tro. Men då måste man släppa alla tankar på att “tro” gäller något övernaturligt.

Jag kanske ska lägga till epitetet “luthersk ateistteolog” i mitt CV.

Det är idag vanligt bland teologer och företrädare för kristen tro att skilja på “tro som tillit” visavi “tro som försanthållande” av dogmer och metafysiska föreställningar. Man menar då vanligtvis att en riktig och genuin tro gäller “tro som tillit”. Försanthållande tro framstår i dessa analyser ofta som något skumt och dåligt visavi “tro som tillit”. Utifrån hur du formulerar dig anar jag att du i långa stycken delar denna syn

Och jag är oense! Både som ateistisk frilansteolog och som konventionell teolog. Om jag för en liten stund leker konventionell teolog och går tillbaka till Luthers 1500-tal så skulle jag säga att en riktig och levande gudsrelation inte kännetecknas av måttet av tillit utan av att man lever på ett sätt som får tilliten till gud och tillvaron att växa och fördjupas. I en mindre lyckad – eller felaktig – relation till gud och tillvaron så krymper tilliten. Och om denna krympande livsrörelse håller i sig kommer livet sakta att präglas allt mer av rädsla, ångest, misstro och meningsupplösning. Flitig bikt, ymninga böner, mässor och högljudda hallelujarop hjälper inte mot de obevekliga konsekvenserna av en “felaktig gudsrelation”.

Detta innebär att måttet av tillit vid en given punkt i livet inte säger något om huruvida en människa har en bra eller dålig gudsrelation. Eller om hon har en bättre eller mera bristfällig tro.

Om utgångspunkten är en miserabel och dålig tillit – en skör och bristfällig tro – är det märkvärdigt och storslaget när denna människa med eller utan hjälp lyckas etablera en livshållning där tilliten börjar växa! Detta perspektiv finns såvitt jag vet inte tydligt uttalat hos Luther. Men jag är ingen Lutherkännare så jag kan ha fel. Jag har inte heller mött denna tanke hos t.ex. KG Hammar som kan karakteriseras som en nutida “tillitsteolog”. Inte heller hos någon annan ”tillitsteolog”.

Erik, hur ställer du dig till denna nästan inomlutherska kritik av Luthers syn på tro, tillit och en riktig gudsrelation? Jag menar alltså att den intressanta “trosfrågan” är om vi befinner oss i en livsrörelse där tilliten krymper eller växer och fördjupas. Nyckelfrågan blir i detta perspektiv om det finns val, livshållningar, stöd, kulturella berättelser som kan få tilliten att växa och fördjupas respektive vad som kan bidra till att underminera tilliten och stärka misstron? Jag skulle väldigt gärna se ett eller flera gränsöverskridande forskningsprojekt som ger sig på denna viktiga och spännande fråga.

Sist en liten notering. Erik Homburger Eriksson. utvecklingspsykolog (1902 – 1994), diskuterar tillit kontra misstro. Min sambo har påpekat att Eriksson i ett dialektiskt utvecklingsperspektiv menar att ett produktivt samspel mellan tillit och misstro efterhand formar dygden hopp. Spännade och viktigt! Jag konstaterar också att frågan “Vad är tillit?” kvarstår. Men det är spännande att skrapa på ytan.

.

5.

Inlägg 5 (av 7 under tema 4). Erik Stenberg-Roos.
Svar till Carl Gustaf Olofsson.
Tisdagen den 16 februari 2021!

Tack för ett långt och tankeväckande inlägg. Det ger mycket att fundera över, så mycket att jag för första gången helt enkelt får säga att jag låter bli att svara på allt, eftersom jag tror att mina svar eller kommentarer i sådana fall kraftigt skulle trötta ut de eventuella läsare jag inte hittills lyckats skrämma bort  

Jag kommenterar en hel del, jag svarar på en del, sedan skickar jag iväg det, så att inte svaren blir väldigt glesa.

.

Om Tillit och misstro

Mycket av det vi funderar över och det du skriver i detta ditt senaste inlägg handlar om tillit kontra misstro eller gemenskap och tillhörighet. Och så denna flockmentalitet… Mycket svårt! Jag som karaktäriserar mej som extremt religiös skulle vilja säga att jag har ett enormt behov av att få behålla min integritet. Jag klarar t.ex. helt enkelt inte av att följa alla dessa näst intill krävande ”stå upp-sitt ner” situationer i olika kyrkor. Jag måste få uttrycka mej som jag vill. Jag tycker dessutom att en gemenskap växer om man tillåter. Det är när gemenskapen börjar skärma av sej mot yttervärlden, eller när man börjar komma överens om att avsluta gamla relationer som jag blir rädd. Tilliten växer när vi är öppna, misstron växer när varje ord och handling ska vara utsatt för kritik, korrigering eller kommentarer.

Du skriver ”Man skulle eventuellt kunna säga att samspelet mellan en sund misstro och en sund tillit värnar varandra och förbättrar förutsättningarna för att upplevelserna av tillit och hemhörighet i tillvaron ska kunna fördjupas”.

Det håller jag helt med om. Jag skulle vilja gå ännu längre, jag skulle vilja säga att dom är beroende av varandra. Inom kyrkan finns ju på många sätt ett eget språk, kanske skulle man kunna översätta dessa begrepp med den eviga frågan om ”lag och evangelium”? Alla tycker vi om att få höra glada budskap, evangelium som vi säger inom kyrkorna, men frågan är vad det skulle vara värt om vi aldrig fick något annat än det? Och vad är egentligen rätt om ingen gör fel? Det finns en sundhet i både misstro och tillit. Den när viktig att vara medveten om och viktig att hitta.

När vi nu funderar över frågan om ”Varför överväger tilliten hos en person och misstron hos en annan” skulle jag vilja säga att jag inte har någon lösning. Men det är väl nära att tro på en variation av det urgamla temat om arv och miljö? Naturligtvis kan man hävda att vissa människor föds med mera tillit/misstro, men hur vi behandlar varandra, hur vi behandlar våra vänner, barn, grannar osv, kommer obönhörligen att ge konsekvenser.

Till skillnad från dej tror jag dock att vi väljer att vara tillitsfulla eller misstrogna, i alla fall i vuxen ålder. Jag tror att vi, som den danske teologen Lögstrup menade, föds öppna, d.v.s. fulla av tillit och förhoppning om tillit, men att livet gör att vi sedan sluter oss sakta men säkert, för att när vi är vuxna kunna vara helt vara slutna. Men med den mycket viktiga möjligheten att kunna vara öppna eller slutna.

Och vi måste tyvärr ha beredskap för hur vi kan hantera ett svek.

Du skriver om den där nyckelfråga, d.v.s. om det finns val som kan göra att vår tillit växer.

Jag tycker absolut att tillit kan växa, att misstro kan bekämpas, att människan kan utvecklas som tillitsfull varelser.

När jag ser tillbaka på mitt eget mycket bristfälliga liv, ser jag att där det gått rätt har det handlat mycket om att träffa människor som fått mej att se och tänka på nya sätt. Jag övergav ju faktiskt min tro, men kom tillbaka efter att jag träffat människor som imponerade så pass mycket på mej att jag ville utforska på nytt.

Min egen tillit krymper och växer, jag är på många sätt en mycket bristfällig humörmänniska, ska man uttrycka sej fromt är min livsrörelse en ständig vandring mellan korset och förklaringsberget, dvs för mej, eller sådana som mej, hittar vi aldrig riktigt fram, vi får helt enkelt leva mellan stor lycka och stora katastrofer. Men det är väl så det är för dom allra flesta? Jag har lite svårt för människor som säger saker som att ”efter att jag blivit frälst har allt blivit bra osv”. Mina största kristna förebilder är också dom som har haft enorma brister och problem.

.

Om Lutherska Gudsföreställningar

Jag tycker inte heller att en människa med ångestfylld relation till livet skulle sakna en möjlighet till en religiositet, eller ett sunt förhållande till Gud, jag menar heller inte att det är samma sak, jag menar att ett sätt att kunna karaktäriseras som religiös utifrån ett lutherskt gudsbegrepp är att vara tillitsfull i tillvaron. Det finns antagligen hur många som helst andra också. Dom andra är väl dessutom mer kända? Människor som i ångest, hat eller förnedring skrikit ut sin gudsfrågor finns oerhört ofta representerade när man citerar från olika teologihistoriska skeenden. Till och med i den allra mest laddade situationen av alla i hela NT, d.v.s. när Jesus dör på korset, skriker han ut sin egen ångest med orden ”varför har du övergivit mej”? Det är inte ens en fråga, det är ett konstaterande. Så gör jag själv, i något som jag faktiskt skulle vilja karaktärisera som en from stund.

Du skriver I en mindre lyckad – eller felaktig – relation till gud och tillvaron så krymper tilliten. Och om det håller i sig kommer livet sakta att präglas allt mer av rädsla, ångest, misstro och meningsupplösning. Flitig bikt, böner, mässor och hallelujarop hjälper inte mot de obevekliga konsekvenserna av den “felaktiga gudsrelationen” (min kursivering).

Det håller jag faktiskt inte med om, jag tycker att min egen gudsrelation har ganska mycket ”skavanker” och en hel del problem. Särskilt logiska. Jag menar också att religion bör utövas tillsammans med andra människor. Man kan antagligen nå stora andliga djup i en ensamhet, men vilken slags andlighet driver människan till att sluta sej? Jag menar också att biktsamtal, böner, mässor (hallelujarop är jag till viss del ganska kritisk mot) hjälper oss som har problem i vår gudsrelation. Men för mej är det viktigt att i väldigt stor utsträckning göra dessa saker tillsammans med andra, samt att gemenskapen tillåter att alla är olika. 

Sammanfattningsvis tycker jag att det uttryck du använder, ”dialektiskt utvecklingsperspektiv”, om det fruktbara samspelet mellan tillit och misstro som skulle kunna forma dygden hopp, är mycket vackert. Jag tycker att just dialektiken är enormt viktig. I en sund och fungerande gemenskap finns det alltid utrymme för denna livsviktiga dialektik.

Som ett exempel på en ickefungerande gemenskap skulle jag vilja ta en gemenskap på nätet som jag gick in i. Jag blev uppmanad att vara med och diskutera, att jag gärna fick ifrågasätta och bidra osv. Det var bara trams. Mitt första inlägg handlade om att vilja diskutera vad en väg är utifrån perspektivet ’Jag är vägen sanningen och livet’. Jag fick höra att det är skrämmande att en präst i Svenska kyrkan inte kan bättre än så osv. Och ja, jag lämnade diskussionen direkt.

Dialektik är tyvärr något som nästan är bortglömt bland teologer (och faktiskt också dom psykologer och kuratorer jag läser).

I detta inlägg har det blivit mycket svar från min sida. Lite märkligt med tanke på att vi diskuterar en bok du skrivit. Jag vet faktiskt inte varför det blivit så, men du ställer ju så viktiga frågor!

Avslutningsvis tycker jag verkligen att du ska lägga till epitetet “luthersk ateistteolog”!

.

6.

Inlägg 6 (av 7 under tema 4). Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos.
Fredagen den 26 februari 2021!

.

Tack Erik! Som avslutning på ditt inlägg skriver du att det är lite märkligt med att det blivit så mycket svar från din sida med tanke på att “vi diskuterar en bok” som jag har skrivit. Jag tycker det är spännande och viktigt att boken håller så pass hög nivå att den kan fungera som någon sorts stimulans för att på ett förtroendefullt sätt bena i viktiga och svåra existentiella frågor. Och att vi faktiskt gör det över gränsen “religiös” visavi “ateist”. Och om jag formulerar frågor så är det förstås okej med såväl ordentliga svar som problematisering av frågorna. Innan allvaret passar jag på att buga och tackar för din välvilliga avslutande “passning” på min lite skämtsamma fråga om jag i mitt CV kanske skulle lägga till beteckningen “luthersk ateistteolog”.

Apropå det diskussionsforum du blivit inbjuden till och som du hoppade av efter märkliga påhopp efter din första fråga. Jag blir förstås nyfiken på om det var ett kristet eller sekulärt diskussionsforum som inte stod ut med att en präst ställer frågan “Vad är en väg” utifrån den de bibliska orden “Jag är vägen sanningen och livet”. En viktig och högst relevant fråga! Jag vågar mig inte på en gissning!

Nu till den viktiga fråga där vi tycks vara oense! Men kanske ändå inte om vi tittar lite djupare. Eller så är vi genuint oense! Och det är i så fall helt okej.

Du skriver:Till skillnad från dej tror jag dock att vi väljer att vara tillitsfulla eller misstrogna, i alla fall i vuxen ålder.” Mitt korta svar är att jag tycker du har fel. I vårt begynnande vuxenliv har vi med oss en massa grundelement i vår inre värld. På grund av gener, socialt och psykologiskt arv. Den lyckligt lottade har så mycket gott med sig att tillit, omsorg, upplevelser av mening mm har ett fast övertag. Och tvärtom för den missgynnade och olyckligt lottade. För att måla en rejält svart bild: Misstron har övertaget, mörka känslor som handlar om kränkthet, hämndlystnad, avundsjuka, svartsjuka, hat, att styra genom hot och manipulationer etc. Om vi tänker oss en 15-årig kille eller tjej som börjar sitt vuxenliv med en inre värld där denna mörka sida har övertaget. Så här långt är vi ense!

Kan denna unga människa där misstron och “det mörka” har övertaget “välja att vara tillitsfull”? Jag säger mycket bestämt “nej”. Och jag blir osäker på vad du egentligen menar. Om du menar att vi inte är hjälplösa offer för vårt “arv” så håller jag med dig. Men det är något mycket mer komplicerat och svårt än att “välja att vara tillitsfull”.

Alltså, jag tror inte att vi kan väljaatt vara tillitsfulla”. Däremot tror jag att vi kan välja vilken sida i våra liv och vår inre värld vi vill vårda, odla och ge näring. Det innebär att medvetet börja leva med frågor om vilka handlingar och förhållningssätt som ökar förutsättningarna för närhet, vänskap, kärlek, omsorg, upplevelser av delaktighet och mening, öppen nyfikenhet, mm. Och vice versa: Vilka handlingar och förhållningssätt fungerar tvärtom; urholkar våra relationer, spär på misstron, underminerar förutsättningarna för att uppleva livsglädje och mening??

Här kommer vi till en kärnpunkt i min syn. De lyckligt lottade vad gäller dessa frågor kan rulla på med sina liv på ett ganska oreflekterat sätt och där tilliten ändå växer, relationer i vänskap och kärlek fördjupas, man reser sig på nytt efter svek, där viljan och förmågan att ta ansvar för den gemensamma värld vi lever i ökar. Dom klarar sig bra utan vare sig kyrka eller andra livsåskådningsgemenskaper. Man skulle kunna säga att det är ett gott betyg till det sekulära Sverige – eller kanske snarare det sekulära skandinavien – att det tycks finnas fler människor här där tilliten har övertaget än på något annat håll i världen. Samtidigt är det oroande att det finns tecken på att tilliten håller på att minska i Sverige.

Om de olyckligt lottade lever på på samma oreflekterade sätt är det stor chans att man fastnar i en olycklig livsspiral där de mörka sidorna får allt starkare fäste. Dessa människor behöver enligt min mening tydlig hjälp utifrån med att bli medvetna om att det finns ett grundläggande livsval som är möjligt att göra. Hur svårt och omöjligt det än kan kännas måste “jag” aktivt välja vilka livskvaliteter jag vill ge chansen att utvecklas och fördjupas i “mitt” liv. Man kan kalla denna grundriktning vad man vill. I boken kallar jag den “delaktighetens livshållning”. Ju tuffare och mörkare arv vi har att hantera desto viktigare är det med sociala strukturer som bär upp en medvetenhet om betydelsen av detta val, och som på olika sätt kan stödja en illa rustad människa att “hålla sig på vägen” när valet är gjort. Har man ett tufft och mörkt bagage så kommer det att vara väldigt svårt ibland. Och dikeskörningar kan man lugnt räkna med. Då är det jätteviktigt med ett sammanhang som utan moraliska pekpinnar ger stöd för att hämta hem och komma igen. Och komma upp på vägen!!

Så frågan är nu Erik hur oense vi är kring frågan om vad vi “kan” och “inte kan” välja vad gäller tillit eller misstro. Och var finns kyrkan i detta??

Innan jag slutar vill jag säga något om din kommentar om bön, mässor mm. Om man är på flykt från sig själv, sitt samvete och hjärta, för att man så starkt vill tillhöra en viss gemenskap så finns det inget annat sätt att göra rätt på än att “sluta att fly” från sig själv. När man i ett kristet sammanhang försöker tränga undan det inre kravet att “sluta fly” så kan man försöka mota undan det tilltagande mörkret med bön, mässor, hallelujarop, svängig lovsång. Det hjälper inte! Om man är “på vägen” i all sin bristfällighet och kanske håller på att hämta sig från en dikeskörning så är läget förstås helt annorlunda. Jag har inga svårigheter att föreställa mig att bönen och ahllelujaropen etc då kan fungera som hjälp och stöd. Så i mina ögon är dina böner, mässor och hallelujarop i en gemenskap “livshjälp” i stället för försök att få “flykthjälp”. Och det är något RADIKALT ANNORLUNDA!!

Detta med “livshjälp” i genomtänkta organiserade former är en oerhört intressant fråga. I detta nu är jag till och med beredd att säga att denna fråga funnits som något av en hjärtpunkt i den livsprocess som bland annat resulterat i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”.

Sist vill jag säga att jag med nyfikenhet har noterat att du tycker att detta med dialektiken mellan tillit och misstro som kan utveckla dygden “hopp” (Erik H. Erikson) var intressant. Och än mer intressant var att du saknade detta och det dialektiska perspektivet i den moderna teologin. Detta är verkligen ett stort och intressant ämne!!

Erik, om du är nöjd så får du avrunda och avsluta tema 4 “Om död och tillit”.

.

7.

Inlägg 7 (av 7 under tema 4). Erik Stenberg-Roos.
Svar till Carl Gustaf Olofsson.
Måndagen den 8 mar 2021!

Måndagen den 8 mars 2021

Då avslutar jag denna för mej mycket tankeväckande diskussion kring kapitlet. Jag gör det med några reflektioner, så får vi komma överens om hur vi tar oss an nästa kapitel.

Det första jag skulle vilja fundera över är den dialektiska metoden. Jag är mycket stark anhängare av den, särskilt när man försöker resonera på vuxet vis med varandra. I den här diskussionen har jag lärt mej mycket, jag har fått många tankar att fundera över och jag har slagit upp, kollat och frågat lite olika folk om hur dom ser på saker vi diskuterat. Sedan har jag svarat dej. Jag behöver dialektiken, att låta teologi/filosofi växa fram ur ett möte där man inte har på agendan att övertyga dialogpartnern om ens egna åsikters förträfflighet.

Den diskussion jag hänvisade till förelåg på ett ”kristet” forum. Själv skulle jag dock vilja säga att detta är ett kristet forum, men då skulle jag på något sätt klistra etiketten ”kristen” på dej, det vill jag inte.

Vi diskuterar möjligheten av att kunna välja om man vill vara tillitsfull eller inte. Mitt svar är egentligen det jag sagt förut. Jag menar att man måste vara tillitsfull, även om man kanske inte kan det. Det är en del av livets villkor. Den människa som inte är tillitsfull mot en enda annan varelse, blir fullständigt isolerad. Jag har sett det så många gånger. Jag tycker dock att det är främst vi män som går vilse i detta.

Ska man göra teologi av detta finns det en väldigt tydlig liknelse om tilliten i livet, den handlar om mannen som ger ”talenter”, eller låt oss kalla det för tillitsmöjligheter (?)/ kärlek eller vad som, men den är såvitt jag kan förstå en betraktelse över livet självt. Många har fått mycket, många har knappt fått något alls. Jag menar att alla har fått något. För dom som upplever att vi kan ge något, menar jag alltså att vi måste försöka hjälpa även den unga personen i ditt exempel, så att hon kan bli mera tillitsfull. Jag håller med om att det är omöjligt, nästan omöjligt, men alltså bara nästan. Det finns en tillit i oss alla, och kanske ska man t.o.m. säga att i olika perioder av våra liv finns det mer eller mindre tillit i oss? Jag tycker det är oerhört komplicerat, jag håller med om det. Men jag vägrar faktiskt att ge upp om jag har chansen. Och när jag börjar ge upp, tycker jag att jag ska försöka byta jobb.

Jag menar nog mest som du säger, att vi inte är enbart offer för våra arv, för jag vill inte göra det lätt för mej. Det är svårt, men livet är svårt.

Du frågar var kyrkan finns ’i detta’? Jag menar att om kyrkan ska vara relevant för människor måste den finnas mitt i denna problematik. Människor som bär på minimal tillit måste få kunna hjälp.

Jag tycker att din rubrik, där du kallar det för delaktighetens livshållning är mycket bra. Vi måste dela livet med varandra.

Och allra sista reflektionen, att hjälpa någon att fly från sitt liv är jag helt ointresserad av. Vi har bara ett liv, vi måste hjälpa varandra att leva det. Och det är väl därför en ständigt grubblande teolog till kristen, sitter och funderar ihop med en ständigt grubblande ateist om livets villkor och möjligheter? Jag klarar mej inte själv, jag vill inte ens försöka klara mej själv. Jag vill ha dialektiken i min vardag 🙂

Om du tycker att detta var en avslutande reflektion, så stänger vi detta tema och ger oss in i nästa. Ser fram mot att höra från dej!

.

Slut på tema 3.

.

Fortsättning följer!

Tema 4 påbörjades torsdagen den 7 januari och avslutades måndagen den 8 mars. Den 21 mars påbörjades Tema 5 av Erik Stenberg-Roos. Han har valt rubriken “Teologisk utveckling och monster”. Temat utgår från kapitel 4 “Skrift, ande och kultur” i boken.

Kapitlet finns på internet (googla). Men köp gärna boken. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. nätbokhandlar. Den finns också på Dillbergs bokhandel i Kalmar till ett bra pris. Boken finns även på ett antal bibliotek. Om du frågar efter den på ditt lokala bibliotek finns det goda chanser att dom tar hem den. Vill du följa textsamtalet efterhand som inläggen publiceras så är du välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp”.

Presentation.

Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats när det hunnit bli januari 2021. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012. Coronapandemnin har varit avgörande för idéen om ett textsamtal. Den första tanken var ett eller två “scensamtal” inför publik. 

Erik Stenberg-Roos.

Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han hemförlovades från sin tjänst i Thailand i mars på grund av covidpandemin. Han återvände till Thailand tillsammans med sin hustru i mitten på november 2020. Så nu pågår detta textsamtal tvärsöver halva jordklotet, det är 9 timmars tidsskillnad. 

Erik Stenberg-Roos var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst. Han började började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999. 

Carl Gustaf Olofsson

Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till de existentiella livsfrågorna. Ett huvudtema är spänningen mellan det gudlösa och det traditionellt kristna.

Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig ibland ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.

.

Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook mellan Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson:

Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro?? (7 inlägg)
Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. (7 inlägg)
Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. (8 inlägg)
Nr 124. Tema 4. Död och tillit. (denna blogg) (7 inlägg)
Nr 125. Teologisk utveckling och monster? (5 inlägg)

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Detta inlägg publicerades i Okategoriserat. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s