Nr 127. Tema 6. Kristusseende och kallelse. Textsamtal med SKUT-prästen Erik Stenberg-Roos.

.

Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Här betyder ”textsamtal” ett samtal i textform. På skrivarkurser betyder det att samtala kring olika språkliga möjligheter att gestalta sin berättelse. Det är något helt annat. Samtalet utgår från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Genom ett helt oväntat initiativ förvandlades den mer än 20 år gamla nätboken till tryckt bok i slutet på maj 2020. Boken finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. och på Dillbergs i Kalmar (se fliken ”Bok2020”). Den finns också på ett flertal bibliotek. Fråga gärna efter den på ditt bibliotek. Boken finns även kvar som nätbok! Men där utan det nyskrivan förordet.

Skribenterna i textsamtalet är bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.

Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat. Han skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är en vecka till 10 dagar mellan inläggen. När det nu hunnit komma till mitten av oktober 2021 fortsätter textsamtalet, nu under Tema 7: Exostentiell tro, där 6 inlägg har publicxerats fram tills nu, mitten på oktober. Totalt har det i nuläget skrivits 47 inlägg sedan textsamtalet startade. den 26 juli 2020.

Varje avslutat tema i textsamtalet redovisas i en blogg. Detta är den sjätte bloggen. Se sammanställningen sist i bloggen!

Tema 6. ”Kristusseende och kallelse.” påbörjades den 9 maj 2021 av Erik Stenberg-Roos och avslutades den 11 juli efter 7 inlägg. Man är förstås välkommen att följa textsamtalet direkt genom att gå med i Facebookgruppen ”Existemtiell livssyn . kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Gruppen är offfentlig så man kan kolla utan att gå med i Facebookgruppen. Men man får då inga aviseringar om ny inlägg.

.

.

Tema 6. Kristusseende och kallelse.

Totalt 7 inlägg publicerade mellan den 9 maj och 11 juli 2021.

.

1.  

Inlägg 1 (av 7 under tema 6).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.

Söndagen den 9 maj 2021!

Jag går nu in på nästa stora område, kanske bokens allra största. Du kallar det för ”Kristusseende och kallelse” i kapitel fem. Jag tycker det är en mycket bra titel. Det är mycket vi kan diskutera kring den delen av boken, jag tänker börja från början, d.v.s. i de första delarna. Jag vill starta i vad det innebär att vara människa. Eftersom du kallat hela boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” skulle jag vilja beröra existentialismens grundtankar en del också.

I inledning använder du uttrycket ’evangeliernas motsägelsefulla berättelser’. Det är vackert på något sätt. Många teologer, och faktiskt även filosofer, brukar säga att just att evangelierna inte stämmer överens är en orsak att tro att berättelserna som står där har verklighetsanknytning. Det finns helt enkelt ingen redaktör, som stryker det som inte passar eller som lägger till lite här och där.

Hade evangelierna stämt överens och varit på pricken, hade det antagligen varit ganska platt och klart? Nu gör dom inte det, vilket enligt många också är en rikedom.

Man skulle kanske kunna sammanfatta hela passionsberättelsen som en hyllning till vad det är att vara människa? Allt finns där: Existensens nerv blir tydlig, tron, tvivlet, sveket, en mamma som mister sitt barn, vänner som mist sin centralpunkt, att livet faktiskt kan fortsätta även efter ’döden’ mm mm. Precis samma sak som händer när Jesus låter fadern i berättelsen om den förlorade sonen, karaktärisera sin son som ’död, men har fått liv igen’.

När jag senast jobbade med ungdomar användes ibland uttrycket ’emotional hardcore’, ibland förkortat EMO. Hela denna rörelse gick ut på att man skulle känna så mycket som möjligt. Det kunde tyvärr ta sej uttryck i att man skar sej eller att man badade i iskallt vatten, att man stanna uppe och lät bli att sova tills man svimmade eller att man enbart drack vatten och byggde ’rökgropar’ som indianerna. Jag tycker att evangelierna talar till dom som har dessa drag. Jag tror att det oftast är ungdomar? I den perioden av livet är så mycket på liv och död, mycket är så nära kanten om man får uttrycka sej så. Frågan är ungefär ’Hur mycket av själva livet kan, orkar och vågar jag känna’?

Och även om detta sätt att tänka och framförallt känna försvinner med åren hos oss människor, så finns det något kvar i oss människor som vill känna. Bl.a. där kan passionsdramat vara en stor hjälp.

Du skriver att ”Bilden är förbunden med djup, nästan outhärdlig smärta och samtidigt med en känsla av intensiv ömhet i en paradoxal förening” och ”Det är som att det finns en utsatthet, ovisshet och en speciell sorts ensamhet i detta att vara människa som är så svår att acceptera att det närmast obevekligt tenderar att ge upphov till överspända och orealistiska drömmar och förhoppningar” och så diskuterar du vidare hur du tänker kring det.

Jag är helt och hållet med i detta. Att vara människa är näst intill omöjligt, att vara kristen är också näst intill omöjligt. Jag tror att det här människolivet är så, att vi helt enkelt måste leva med dessa tvära kast och mellan dessa avgrunder. Om vi inte orkar det utan lämnar dessa funderingar och försöker strunta i dom, tror jag vi blir som Pink i Pink Floyds fantastiska rockopera om Existentialismens grund, han blir ’Comfortably numb’, dvs känslomässigt avtrubbad. Pinks liv går ut på att bygga en mur omkring sej för att slippa människor och känslor. Det fungerar ändra fram till dess att han inser att han faktiskt måste känna, annars går livet honom förbi. En inre rättegång tar vid, och domaren kommer fram till att Pink döms till lagens hårdaste straff… Frihet. Så slutar hela rockoperan som evangelierna, ’Turn out the wall!’, riv muren, du är människa, du kommer aldrig att bli något annat, du måste ta ditt ansvar i den här världen och leva ditt liv fullt ut. För det är bara du som kan leva ditt eget liv.

Och vad händer när muren rivs och människan tar sitt ansvar? Du skriver det själv, du skriver ”Med en i det närmaste oemotståndlig kraft tycks erfarenheten säga att det finns en villkorslös och allt försonande kärlek som på ett gåtfullt sätt genomströmmar hela tillvaron och omsluter våra utsatta, bristfälliga och förgängliga människoliv”. Så tror jag.

Jag tror att det är så Jesus sett på de människor han mött. Så otroligt mycket kompetens och kraft som finns i varje människa. På något sätt tror jag att Jesus, som vi benämner den sanna människan, både förskräcks och gläds åt vad vi gör med våra liv. Jag tror mycket att livets mening, iaf för oss präster, går ut på att försöka befria människor att leva sina liv, att sträcka på sej och att njuta av det som är våra enda liv. Då kommer vi också att försöka jobba för varandra.

En avslutande parallell, på samma tema men som kanske inte kommer fram så tydligt i passionsberättelsen, är den om kärleken till en annan människa. ’If i never loved I never should have cried’ sjunger Paul Simon. Kanske inte. Och jag vet inte hur många människor jag träffat som lovat dyrt och heligt att ALDRIG någonsin försöka ge sej in i kärleken igen efter senaste missen, men ändå varken vill eller kan dom låta bli. Livet är omöjligt och så motsägelsefullt, men det är så vackert. För jag tror det fungerar så, om jag inte försöker förstå, tänka, känna, vågar eller allt annat som ryms i begreppet kärlek, så dör jag som människa. Jag tror inte det är roligt eller enkelt alltid, men med tanke på alternativen…

Så blir också avslutningen av passionsberättelsen (så kanske man inte får säga) när Jesus träffar sina lärjungar igen, en del av livet självt: vi slår följe med den sanna människan en bit på vägen, dvs vi vandrar tillsammans med någon eller några som faktiskt kan förändra oss och som vi faktiskt kan få förändra. Och det är underbart. Jag tror att det är del av livets mening.

.

2.  

Inlägg 2 (av 7 under tema 6).
av Carl Gustaf Olofsson.
Fråga till Erik Stenberg-Roos.
Onsdagen den 19 maj 2021!

Tack Erik! Du sätter många tankar i rörelse. Bibelsyn och betydelsen av starka berättelser som kan famna och ge en ram åt allt från starka känslor till superstarka känslor. Inte minst för unga människor. Och att passionsdramat är en sådan berättelse. Jag håller med dig om att det är spännande på ett speciellt sätt att det finns fyra evangelier och att de skiljer sig åt i olika detaljer. Och tack för avsnittet om Pink Floyds rockopera. Jätteintressant – och helt obekant för mig. Du skildrar grundtemat så bra att jag direkt tycker mig förstå. Och jag håller med – om det utsatta, svåra, ofta smärtsamma, ibland nästan outhärdligt smärtsamma –  i att våga leva, älska, bry sig om, känna, sträcka sig ut. Och att efter bästa förmåga försöka bejaka detta är kärnan i livets svåra konst.

,

Men jag ska börja i en annan ända. Det är personligt! Det gäller de starka känslor som väcktes när passionsdramat började leva på ett för mig helt nytt och totalt överraskande sätt sensommaren 1990. När jag sedan började skriva om detta så utelämnade jag de dramatiska känslor som hade väckts. Jag försökte synliggöra de insikter som tagit form med en sådan kraft och skärpa. Detta skildras ganska väl i avsnitt 2 och 3 i Kapitel 5: Kristusseende och kallelse.

De starka, nästan överväldigande positiva känslorna som tog form i mig  kan anas mellan raderna i dessa två avsnitt. Men det fanns också stora sjok av mörka känslor visavi all den kristendom jag mött i mitt liv. Dessa finns inte antydda i texten.

Men nu när det gått mer än 30 år sedan denna speciella brytpunkt så känns det motiverat att säga något om dessa mörka känslor. De tog form som en kontrapunkt till de starka, överväldigande positiva insikterna och känslorna. Det var stora, starka sjok av vrede och djup upprördhet från det innersta av min varelse. Man kan ju inte se sig själv, men det kändes som att jag var kolsvart i ögonen! Vreden var riktad mot all den kristna förkunnelse och teologi som korsat min väg. Jag generaliserade grovt i stundens känslohetta. Det gällde “kristendomen”!! Grundkänslan var att “dom” – prästerna, teologerna, biskoparna, påvarna, pastorerna, predikanterna – kraftfullt och medvetet gjorde allt för att dölja just det som med sådan kraft hade tagit form för mig. Man ägnade sig åt att spika upp Jesus på korset igen och igen och igen!! Man dolde konsekvent passionsdramats kraft och svek den döende, lidande Jesus. Igen och igen!! Man hade berövat mig det storslagna mysteriet i passionsdramat. Och man berövade den helt övervägande delen av samtidens människor på samma sätt.  

Här är det viktigt att påpeka att FÖRUTSÄTTNINGEN för det som tagit form med sådan kraft för mig var att jag inte trodde på någon form av personlig gud som kunde ha avsikter och ingripa i våra personliga livsöden eller i historien. Och att jag inte trodde på det personliga livets fortsättning bortom döden. Varken för mig själv, Jesus eller någon annan.

Som resultat av detta föddes den nästa självklara visionen av att en kristen kyrka som tar sitt uppdrag på allvar måste ha en “port” där det är möjligt att frimodigt bära upp denna existentiella, gudlösa tolkning av passionsdramat och dess omvälvande kraft. Och detta förstås utan att behöva be om ursäkt för sin existens. 

Vad säger du Erik, tror du att en sådan tydlig existentiell och gudlös port någonsin kommer att kunna ta form och få en erkänd plats i Svenska kyrkan??  Skulle du personligen bejaka tillkomsten av en en sådan “gudlös” port? Själv har jag efterhand blivit allt mer övertygad om att det inte är möjligt! Och att det kanske inte ens är önskvärt! Och att det jag ser för min inre blick måste ta form helt utanför och oberoende av kyrkan och kristendomen.

.

Man kan säga att insikterna och de starka känslorna som tog form då sensommaren 1990 “födde” boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” Drivkraften att skriva var en stark känsla av förpliktelse att försöka dela med mig av det jag tyckte mig ha förstått. Att det var viktigt!! Att det sedan visade sig väldigt svårt att hitta hjälpligt bärande ord är en annan historia. Det tog några år!

Sedan boken skrevs på 1990-talet har det tillkommit ytterligare en viktig “teologisk” pusselbit. Det gäller en tydlig åtskillnad mellan den ofullkomliga och komplicerade människan Jesus och ikonen Kristus, föreställningen om den full ut älskande och rättrådiga människan. I mitt existentiella tolkningsperspektiv kan man säga att ikonen Kristus föds, inkarnerar, blir en verksam kulturell kraft från tredje dagen efter Jesu död. När man sätter likhetstecken mellan människan Jesus och ikonen Kristus så blir det fel. Man blir blind för de mörka och komplicerade sidorna hos Jesus och gör honom till “inkarnerad gud” och därmed fullkomlig i allt. Man har då, enligt mina bistra ögon, förvandlat Jesus till en avgud. (Denna åtskillnad mellan människan Jesus och ikonen Kristus formuleras i inledningen till ett samtal om Jesu uppståndelse senhösten 2011. Inledningen blev en blogg några år senare – Nr 64)

Erik, hur tänker du kring denna tydliga åtskillnad mellan människan Jesus  och ikonen Kristus? Har du mött denna syn förut? Är den begriplig? Känns den meningsfull eller mest obegriplig och stötande?Jag slutar här och bryter därmed min vana att skriva väldigt långt. Bara långt!   

.

3.

Inlägg 3 (av 7 under tema 6).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.

Söndagen den 30 maj 2021!

Tack för ett innehållsrikt och mustigt svar. Jag har funderat mycket på det du skriver. Jag svarar så gott jag kan, men jag inser ju att en del av mina tankar inte är riktigt logiska. Men så är det ofta med tron, den håller att leva på, men den är inte logisk.

På ett sätt kan jag förstå den vrede du känner över att du blivit berövad denna kraft i evangeliet. Jag har själv gått igenom en liknande fas i mitt liv. Jag blev nog inte arg på dom som jag upplevde tog bort kraften, jag fascinerades nog mer över hur man kan undvika att prata om den enorma mustighet som finns i dessa texter och framförallt i passionsdramat. Jag har ju en gammalkyrklig bakgrund, jag tycker inte att man tog det på allvar där. Jag upplevde mer att man ägnade sej åt en slags ”maskinell” tolkning av texterna. Att gå i närkamp med texterna blev för farligt. För då kommer ju hela min människa fram, mina brister och kanske även jesusgestaltens ev. brister, riskerar att komma i ljuset. Det är lätt att säga ”att Jesus blev hårt prövad, men han klarade det, nu kan vi njuta av överflödets kraft”. Eller som en ung människa en gång lärde mej efter att hon varit på studie-resa till Sydafrika, ”jag har sjungit två sorters sånger under denna period, den ena riktningen utgår ifrån temat du är på tronen Gud, du är på tronen, den andra utgår från temat O Gud ge mej kraften, att motstå hatet, O Gud ge mej kraften, att ej bli bitter”. På ett sätt tycker jag att båda dessa riktningar har sin plats i kyrkan, men för mej är onekligen variant två som följt mej genom livet. 

Jag är nog inte speciellt genomarbetad tror jag, men när man börjar gå i närkamp med smärtan i livet, kalla det för passionsdramat om vi vill, då blir våra livs brister tydliga: vi har blivit svikna, vi har blivit lurade, vänner har inte ställt upp, vi hade kunnat få ett annat liv, andra har det bättre osv osv. Att få syn på den smärtan gör ont. Och sedan måste vi vända blicken mot oss själva. Hur många har jag själv svikit, undgått att stötta, har jag lurat, varit oärlig eller omoralisk?

Jag skulle vilja säga att den ”Gudlösa tolkningen” får plats. Men jag tycker att det först måste till en diskussion om Gudsbegreppet. Och jag förstår inte riktigt varför det skulle behövas en Gudlös tolkning? Utveckla gärna vad du menar med en ”Gudlös tolkning”. En av passionsdramats allra starkaste akter är ju faktiskt när Jesus säger ”min Gud min Gud, varför har du övergivit mej”. I svekets stund säger han också¨, ”Gånge denna kalk ifrån mej” hette det förr, ett mustigt uttryck. Jesus frågar inte om Gud finns, för Jesus tycks den frågan ointressant, för Jesus är det självklart, Gud finns, men Jesus konstaterar att Gud övergett honom. Varför? Varför? För all denna kris i troslivet är också en självklar del i passionsdramat, åtminstone som jag kan förstå det. Så mitt svar är att det får absolut finnas, men jag kan inte se hur man skulle ta kunna ta bort denna ”brottning” i ångesten som Jesus gör med Gud.

Du frågar om jag kan bejaka den porten. Jag kan bejaka och acceptera den, men jag vill som alltid, ha en större diskussion kring den. Jag tycker att det finns mycket klok teologi hos dom som kallar sej för ”kristna ateister” eller ”lutherska ateister”, men dom har hela tiden ett kontinuerligt bearbetande av Gudsföreställningar. Jag uppfattar t.ex. inte att Ernst Bloch (som väl får anse vara den rörelsens mest kända namn) är negativ till en Gudoms existens, men han vill alltid föra ett resonemang om Gud. Även om jag själv tror på Gud, vill jag ju få definiera Gud som jag själv kan förstå. Att bara acceptera utan att bearbeta fungerar inte för mej. Jag tycker att barnens Gudsbild som ofta utgår från tanken att en äldre man som sitter på ett moln, röker pipa och är snäll, måste bearbetas när man når t.ex. Konfirmandåldern.

Jag tycker du är inne på en smärtsam men livsviktig del av tron när du problematiserar skillnaden mellan den historiske Jesus och ikonen Kristus. Jag tror att först fick Jesus vara människa, sedan, kanske långt efter hans död, började folk tro att han var den utlovade messias, dvs. han blev en ikon för en helt ny rörelse, en religion.

Passionsberättelsen blir inte verklig och nära, om man inte tillskriver människan Jesus alla dom mänskliga egenskaper en vi har. Jag tror ju att han var sann människa, jag tror att människor i alla tider kommer att kunna spegla sej i hans liv och hans undervisning, och däri hitta tröst och utveckling. Och den eviga frågan blir då, antar jag, kunde Jesus ha misslyckats? Kunde Jesus ha kallat en legion änglar som plockat ned honom från korset, ta bort smärtan, som en sann religionsstiftare? Eller var han lika förtvivlat förnedrad och döende framför sin egen mamma som alla andra dömda brottslingar runt omkring honom? Jag vet inte, det ”fromma svaret”, är ju att göra skillnad på Jesus och Kristus, skillnad mellan snickarsonen och ikonen. Ibland har jag tyckt att det varit att försöka komma undan det svåra, nu måste jag medge att jag inte har någon bättre lösning på problemet.

.

4.  

Inlägg 4 (av 7 under tema 6).
av Carl Gustaf Olofsson.
Fråga till Erik Stenberg-Roos.
Måndagen den 7 juni 2021!

Tack Erik för ditt intressanta svar. En sak skaver. Det gäller den viktiga skillnaden mellan “kände” och “kännner”. Skillnad i tempus, skillnad mellan “dåtid” och “nutid”. En otydlighet i min berättelse kan eventuellt ha spelat in för ditt missförstånd. Sedan är det utmanande och intressant att jag i min tydliga åtskillnad mellan människan Jesus och ikonen Kristus indirekt hamnar bland de “fromma” i din notering på slutet. Ditt svar på min fråga om de “två portarnas kyrka” är otydligt. Jag försöker avslutningsvis att förtydliga min fråga. Men först den viktiga skillnaden mellan “kände” och “känner”.

Om man berättar om viktiga och starka känslor är det stor skillnad på “jag känner” och “jag kände”. Även tidsperspektivet är av betydelse. I ett återgivande är det skillnad på ”kände igår” och ”kände för trettio år sedan”.

Jag berättar i mitt inlägg om den dramatiska punkt sensommaren 1990 när passionsdramat började leva med en helt överrumplande kraft från mitt gudlösa, ateistiska perspektiv. De starka känslorna av vrede var något jag kände då, just där i den stunden. Väldigt intensivt under kanske bara några minuter. Jag går inte med denna känsla som något permanent närvarande i nuet, vilket är den bild som manas fram av ditt svar. Men jag kan ta fram minnesbilden av de starka känslorna då!

Där och då föddes begreppet “kristusseende” som en kristen variant av vad jag på annat håll tidigare för mig själv kallat “ömhetens och medkänslans blick”. Denna allmänmänskliga och universella “blick” som under vissa omständigheter kan ta form i en människas liv hade med stor kraft “drabbat” mig mer än 20 år tidigare. Trots mitt kristna arv så fanns det inte en tanke på att denna viktiga erfarenhet (Teoremaupplevelsen – kan googlas) kunde ha någon beröringspunkt med en kristen erfarenhetsvärld! Än mindre att den kanske hade någon form av anknytning till kristendomens födelse. Det var den sammanlänkningen som plötslig och överraskande tog form sensommaren 1990.

Efter teoremaupplevelsen hösten 1969 blev det efterhand mitt livs stora utmaning att försöka förstå vad som eventuellt var förutsättningarna för denna viktiga och livsförändrande erfarenhet. Och som en konkretisering av erfarenhetens grundelement: Vad är förutsättningarna för att öka chanserna till bärande upplevelser av mening, självrespekt, hopp, hemhörighet i tillvaron? Man kan läsa “Existentiell livssyn – kristen tro?” som ett bristfälligt försök att ge ett möjligt svar på detta storslagna frågekomplex från ett sekulärt, existentiellt perspektiv.

Denna “resa”, dvs att försöka förstå och sedan det starkt uppfordrande att försöka förmedla det jag tyckt mig förstå var väldigt ensamt. Och det fanns punkter på 1970- och 1980-talet där jag och allt ihop kunde ballat ur på grund av detta. Det fanns lägen när jag skulle behövt sekulär själavård.

Det var när jag sensommaren 1990 för första gången kopplade ihop grundelementen i Teoremaupplevelsen från 1969 och analysen från andra halvan av 1980-talet om förutsättningen för födelsen och fördjupningen av “ömhetens och medkänslans blick” (kapitel 3 i “Existentiell livssyn – kristen tro?”) som en ny och annorlunda “kristendomsberättelse” väldigt överraskande tog form.

Att jag blev rejält störd av din förändring av tempus har haft det goda med sig att jag även funderat över hur jag uttryckte mig. Vad var det jag momentant blev så arg på? Varifrån kom vreden? Jag tror att det handlar om den stora och speciella ensamhet jag hamnade i under 1970- och 1980-talet. Det viktiga jag upplevt och som i förlängningen ledde till en upplevelse av en förpliktigande livsuppgift och som på helt avgörande sätt har format mitt liv borde på ett självklart sätt funnits närvarande som en viktig del i det kristna landskapet! Det var så tankarna formades sensommaren 1990. Men så var det inte! Jag och “alla sådana som jag” var radikalt övergivna av kyrka och kristenhet oavsett samfundsbeteckningar. Övergivna av just den tradition som borde bära detta nära sitt bröst! Och inte bara övergivna utan i någon mening också osynliggjorda.

Jag hade genom åren innan brytpunkten sensommaren 1990 haft ett viktigt stöd av delar av den bibliska berättelsevärlden. De profetiska berättelserna, Jesus inräknad, om en förpliktigande livsuppgift hade varit ett viktigt stöd. Utifrån mina erfarenheter var det inte bara lätt att läsa dom med helt gudlösa ögon. Det var självklart!! Detta gudlösa sätt att söka stöd var för mig självklart okristligt. Och därmed utanför den kyrkliga och kristna gemenskapsvärlden.

Detta självklara utanför förvandlades dramatiskt när passionsdramat överrumplande började leva med sådan kraft. Det blev en stark upplevelse av att detta självklart borde vara innanför. Då tog vreden form! Blixtrande och intensivt!! Man svek Jesus, man svek sitt grundläggande uppdrag som kyrka, man svek alla som inte trodde på en personlig gud och ett liv efter döden men som med allvar och engagemang brottades med livets gåta, djup, dilemman och svårigheter. Och sist och inte minst, man hade radikalt svikit mig. Min livsväg hade blivit betydligt ensammare och tuffare genom att min erfarenhetsvärld inte fanns på kartan inom kristenheten.

Mot slutet av ditt inlägg (nr 3) reflekterar du kring min fråga om hur du ställer dig till min tydliga åtskillnad mellan personen och människan Jesus och ikonen Kristus, bilden av den fullt ut älskande, rättrådiga människan. Jag blev väldigt förbryllad när du som en del av dina prövande funderingar skriver: “Jag vet inte, det ”fromma svaret”, är ju att göra skillnad på Jesus och Kristus, skillnad mellan snickarsonen och ikonen. Ibland har jag tyckt att det varit att försöka komma undan det svåra, nu måste jag medge att jag inte har någon bättre lösning på problemet.

Det fromma svaret är ju att göra skillnad på Jesus och Kristus. är ju att göra skillnad på Jesus och Kristus.”. Läste jag rätt? Hade du skrivit vad du menade? Jag blev så osäker att jag var tvungen att stämma av med dig på Messenger. Det var korrekt, och just så du menade.

Jag är ateist, men jag är inte bekväm med beteckningen “kristen ateist”. Däremot är jag både nyfiken på och sympatiskt inställd till de som definierar sig som kristna ateister. Men utifrån dina formuleringar öppnar sig nu plötsligt möjligheten att kalla mig en “from ateist”. Lite starkt och lite mycket i någon mening. Men den Monthy Phytonska sidan av mig känner sig både road och tillfredställd med denna nya ordkonstellation! From ateist! Kanske borde man skapa Samfundet Fromma Ateister.

I kapitelet om passionsdramat i boken ägnas en sida åt att skilja på två huvudkategorier av tolkningar av Jesu uppståndelse (kap 5. 4 – s. 176-177). “Konstitutiva” respektive “restitutiva” tolkningar av uppståndelsen. Det som fick passionsdramat att börja lev i mig var föreställningen att något kvalitativt nytt och helt livsavgörande hände, tog form, några dagar efter Jesu fruktansvärda död. Jag har försökt att ringa in och beskriva detta i termer av “kristusseendets öppnande”. Något helt nytt “konstitueras”. Samtidigt finns där en väldigt tydlig förbindelse till vandringsåren med Jesus och till hans liv och förkunnelse.

De liberala och existentiella tolkningar av Jesu uppståndelse som jag har stött på är vad jag kallar “restitutiva”. Efter några dagars förlamande mörker “uppstår” den gamla Jesustron. Nu är Jesus både Gud och den historiska personen – och verksam genom kyrkan. Inom denna restitutiva ram kan man såväl vara ateist som att hålla sig med någon form av tro på gud och ett liv efter döden.

För min del är alla restitutiva tolkningar – frikyrkliga, liberalteologiska, högkyrjkiga, existentiella eller uttalat ateistiska på ett märkligt sätt stumma och livlösa. Att jag upplever det så har inte med “sanning” att göra. Det är bara ett vittnesbörd, ett konstaterande att så ser det ut för mig. Jag har på något ställe i Kapitel 5 kallat denna konstitutiva tolkning av passionsdramat för en “existentiell korsteologi”.

Erik, som du uttrycker dig kring passionsdramat så är det för mig en tydlig “restitutiv” syn som är grunden för dig. Det är möjligt att du känner dig främmande för, eller tycker illa om min distinkta uppdelning mellan “restitutiva” respektive “konstitutiva” tolkningar.

Erik, hur vill du beskriva din position i detta “teologiteoretiska” landskap? När jag ställer denna fråga är det viktigt att betona att här finns inte “rätt” eller “fel”, inte sant eller falskt. Här finns bara vittnesbördets krav “vad som lever för mig”! Det är däremot viktigt att notera att för att ett vittnesbörd ska få riktig skärpa och bärkraft måste man vara fullt ärlig in mot sin innersta varelse. Frestelserna är alltid stora för “anpassningsteologi”. Rädslan för konflikt och att hamna utanför är vanligtvis drivkraften.

Jag har vaga aningar om att det finns teologer och kristna samfund som inom en mer traditionell ram står för en “konstitutiv” tolkning av Jesu uppståndelse. Man poängterar att något avgörande kvalitativt nytt hände genom uppståndelsen. Om jag kommer ihåg rätt så har detta ofta benämnts som just “korsteologi”. Vet du något om detta inslag i det teologiska landskapet? Jag tror jag någon gång stött på benämningen “luthersk korsteologi”. Vet du något om detta? Jag har lite vaga aningar om att Karl Barth (1900-talets mest välkända och diskuterade teolog) står för någon form av “korsteologi”, dvs att något avgörande kvalitativt nytt händer i passionsdramat.

.

Det här håller på att bli riktigt långt! Men eftersom ditt svar på min fråga om “de två portarnas kyrka” var både bejakande och svävande så måste jag beöra detta också som avslutning. Du skriver: “Jag kan bejaka och acceptera den, men jag vill som alltid, ha en större diskussion kring den.” Du betonar att det för dig är viktigt att diskuter vad man menar med gud. Och jag svarar lite brutalt att just denna fråga vill man slippa under den “existentiella trons port”. Att lägga kraft och energi på denna fråga överlåtes med varm hand till “den traditionella trostolkningens port”.

Den centrala frågan under den “existentiella trons port” är vad för handlingar, förhållningssätt, riter, förståelseformer etc som kan stödja utvecklingen av de livsavgörande kvaliteter som mening, hopp, ansvarstagende för det gemensamma, för livsväven, hemhörighet i tillvaron. Detta är en öppen kunskapsfråga utan några definitiva slutpunkter. De som tycker att Gud på ett eller annat sätt måste ingå i “svaren” har den taditionella trostotlknings port som tillgång. När det gäller mitt personliga förhållande till Gud så avslutar jag med en dikt. Den har en mer än tioårig tillkomsthistoria och blev “klar” 2004 och publicerades på internet 2006.

.

Gudabenådat skratt

Jag får allt svårare
att engagera mig i frågan
om Guds vara eller icke-vara.
Om Han finns verkar Han förkasta
alla mina försök
till bilder och konstruktioner.
Hur ska jag annars förstå
att Han – eller Hon – börjat bära mig först sedan
jag blivit ståndaktig i min otro.

Varför måste vissa bli gudsförnekare
för att Han ska öppna sin famn?
Eller är min otro
kanske bara trohet mot lagens påbud
att inte göra några beläten,
att inte skapa några bilder
av den stora namnlösa gåtan,
att inte tillbe några avgudar
vare sig de är gjorda av sten, guld
eller den mänskliga tankens stoff.

Vad är gudsförnekelse och otro?
Vad är tro och bärande relation?
Är den frälsande tron kanske bara detta enda:
Tron att jag – vi, alla – rymmer kärlekens möjlighet? Och Livets Väg –
att i all vår bristfällighet bejaka denna möjlighet?
Under alla hemlösa år sedan tonårens ’nej’
har han där på korset hjälpt mig
att hålla fast detta enda.

Den givna otrons förvandling
till allvarlig fråga överraskar
som en komisk poäng.
Jag tycker mig höra en röst
som viskar:
Var ståndaktig mitt barn!
Din otro har funnit nåd inför mina ögon!
Jag måste skratta!

Om Gud finns måste det vara
hans hand som bär.
Om ej, finns ändå detta gåtfulla
som bär min sköra existens,
detta ogripbara
som för några svindlande sekunder
gör hela tillvaron till ett hem.

.

Jag kan gärna diskutera vidare vad du respektive jag, biskop emeritus Martin Lönnebo och Ulf Ekman menar med gud och att tro på gud. Men det är inte en fråga som brinner i mig.

Men jag tycker däremot bestämt att en sådan diskussion inte ska krävas av de “fromma ateisterna” under den tilltänkta “existentiella trons port”. Du tycks sätta en sådan diskussion som villkor för att kunna bejaka och acceptera “den existentiella trostolkningens port”. Erik, har jag förstått dig rätt??

.

5.

Inlägg 5 (av 7 under tema 6).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.

Lördagen den 19 juni 2021!

Tack för ditt långa och intressanta inlägg. Jag håller med om att jag nog är lite svävande och ibland ganska vag när jag uttrycker mej i denna diskussion. Men jag har uppfattat det som att detta är en diskussion där vi för resonemang om begrepp och din bok, inte en plats där jag torgför mina (ev.) starka åsikter. Det är dessutom så att när man diskuterar vissa saker inom tro och framförallt vad gäller begreppet ”Gud” i olika tidsperioder och för olika människor, så blir det en aning otydligt i kanterna. Men det tycker jag är bra. Gud går inte att förstå fullt ut såvitt jag kan förstå, det är också en för mej ganska grundläggande tanke.

Jag har heller inga som helst tankar att försöka komma undan vissa frågeställningar, men eftersom inte bara jag, utan även du, tycker om att fundera kring dessa frågor kan våra inlägg bli en aning omfångsrika, därav kanske jag missar något. 

.

Människan och ikonen

Jag tänkte börja med att fundera kring om det finns en skillnad mellan människan Jesus och ikonen Kristus. Jag menar inte att du är en del av ”dom fromma”. Jag har hittills uppfattat att de allra flesta människor som vill vara både troende och intellektuellt hederliga, omfattas av den åsikten. Jag uppfattar dessutom dessa människor som oerhört fromma. 

Som jag uppfattar denna tankegång menar man i dessa kretsar att betona Jesu mänsklighet så länge han var människa, men att betona Jesu gudomlighet efter hans död och uppståndelse. Jag tycker att det är en ganska rimlig hållning. Jag tror inte lärjungarna var så säkra på sina åsikter alltid heller. Det finns ju en ganska tydlig berättelse om dom s.k. ”Emmausvandrarna”, som faktiskt ligger till grund för Svenska kyrkans tankar om både diakoni och själavård, nämligen berättelsen om där Jesus ”slår följe en bit på vägen” med människorna. Jag tycker den är oerhört stark. Människorna som vandrar med Jesus känner inte igen honom förrän han delar brödet och läser tackbönen. 

Jag tycker att det är svårt att förhålla sej till alla berättelserna om människors upplevelser av Jesus. Vissa är helt övertygade om vissa saker och betonar dessa, medan andra fokuserar på helt andra saker. Det är dessutom så, att varje ärlig bibelläsare måste  acceptera det faktum, att det finns ett avstånd mellan texten vi läser och ”sanningen”. Självklart tror jag att det gick till ungefär som det står beskrivet, men distansen ger oss enorma möjligheter till funderingar. 

Men jag tycker nog det är en acceptabel och rimlig uppfattning att skilja på människan och ikonen. När Jesus levde var han sann människa, efter döden och uppståndelsen blev han den ikon som delar av mänskligheten ber till alt. karaktäriserar som ”frälsare”. 

.

Kristussende och “ömhetens och medkänslans blick”

En annan intressant fråga är vad du skriver om “ömhetens och medkänslans blick” i ditt svar. Kan det vara så enkelt att det är språket som gör skillnaden i hur man ser på dessa saker? Du vill leva ditt liv genom att bära “ömhetens och medkänslans blick”, jag säger att jag vill försöka vara en av Jesu lärjungar. Iaf uttrycker jag mej så ibland. Men resultatet av våra tankar och vårt språk, kanske är detsamma? Jag vill våga försöka se människor och vara en god medmänniska. Jag vill försöka ha blicken. Låt mej ta ett exempel:

Då jag bor i Dalsland och flera av mina närmaste släktingar bor runt Uddevalla reser jag mycket. Om en bil står still på vägen och föraren försöker vifta in mej, stannar jag då? Jag vill gärna tro det. Ett stopp för att fråga om dom behöver hjälp. Men frågan är om jag skulle predika om det? Och frågan är om det är en specifikt kristen handling? Det tycker jag inte. Det finns ingenting som säger att kristna människor skulle vara bättre på att hjälpa till än vad Muslimer eller Buddhister är. Jag tror heller inte att vi är bättre på vänskap, miljökamp eller att skänka pengar till olika goda organisationer än vad andra är. 

Kort sagt tror jag att en ateist som stannar gör det för att hen bär på “ömhetens och medkänslans blick”, det vill jag också göra. Men jag tror att min förebild på många sätt är Jesus, det är orsaken till att jag kontinuerligt vill utvecklas i min blick?

.

Teoremaupplevelsen och kyrkans svek

Du skriver om ”Teoremaupplevelsen” och om förutsättningarna att till bärande upplevelser av mening. Du beskriver också din upplevelse av kyrkans svek. Jag har haft många upplevelser i mitt liv där jag känt igen mej i det du beskriver där. Men jag tror att den stora skillnaden är att jag inte fick uppleva att kyrkan svek. För mej blev det tvärtom. Jag var nog ganska tydlig med att jag inte var troende och att jag inte ville försöka utvecklas mer inom min fd tro när jag återvände till Sverige efter flera år på luffen. Men jag träffade på en präst som inte var rädd för mina frågor, mina upplevelser eller att mötas och diskutera. Jag fick utvecklas i mina tankar och växa så sakteliga i min egen takt. Jag markerar ibland att jag inte var mogen att börja läsa teologi förrän jag var 30. Jag hade helt enkelt för många grubblerier. Men min längtan efter att vara en god människa, att utvecklas i mitt tänkande, att hitta hemhörighet i tillvaron fick faktiskt plats i kyrkan. Det har präglat mitt sätt att se på livet för alltid. Det går, men det krävs av oss som är anställda av kyrkan att vi faktiskt anstränger oss en del för att våga möta människor. 

Men frågan jag måste ställa till mej själv är hur jag skulle reagerat om jag träffat på fel sorters människor (om man nu får uttrycka sej så) under de perioder i mitt liv då jag tvivlat som mest eller när jag varit som allra mest utsatt. Det är nämligen så, att dom mest genomruttna människor jag träffat i mitt liv har jag träffat i kyrkan. Dom har dessutom haft ledande positioner i kyrkan, allt mellan chefsställningar och i kyrkoråd. 

För vad hade hänt om du fått träffa på människor som kunde härbärgera dina frågor, ge dej stöd under de perioder du var nära att ”balla ur”?  Och vad hade hänt med mej om jag träffat på de svekfulla och motbjudande människor när jag börjat gå lite på trons väg igen? Hade vi haft dom motsatta positionerna då? Dvs jag varit ateist och du troende? Det får vi aldrig veta. Men jag tror att vi människor behöver en annan människa. En människa i kris som träffar på någon som stöttar, ställer upp och vill väl, blir automatiskt nyfiken och frågar ”varför hjälper du mej”, eller ”varifrån kommer din styrka/glädje” osv. Vi är i behov av förebilder. 

Gudlösa ögon

Du skriver:De profetiska berättelserna, Jesus inräknad, om en förpliktigande livsuppgift hade varit ett viktigt stöd. Utifrån mina erfarenheter var det inte bara lätt att läsa dom med helt gudlösa ögon. Det var självklart!! Detta gudlösa sätt att söka stöd var för mig självklart okristligt. Och därmed utanför den kyrkliga och kristna gemenskapsvärlden.” 

Jag förstår nog inte exakt vad det är du menar? Det är ju så jag läser. Jag söker stöd i olika genrer i bibeln för olika livssituationer?

Att läsa med gudlösa ögon innebär antagligen det jag gör när jag försöker läsa andra religioners texter, eftersom jag trots allt karaktäriserar mej som kristen, och att jag faktiskt vill fortsätta göra det. Jag tycker inte det är fel att göra det? Men när jag hävdar att passionsberättelsen för mej blir svår att läsa utan att brottas med gudsbegreppet, menar jag att just eftersom begreppet ”Gud” är så frekvent i denna berättelse, detta drama, är det ofrånkomligt att bearbeta begreppet, i alla fall för mej. Jag lever i någon slags ständig dialektik med framförallt mej själv och det som påverkar mej. Mina frågor är kontinuerliga frågor som ”Var Jesus Gud”? Och vad betyder det när Jesus i princip säger att ”när ni hälsar på människor som sitter i fängelse är det mej ni hälsar på”, eller vad handlar det om i frågan om att ”ta emot ett barn”? För mej är det stora och vikta frågor, som kontinuerligt stämmer till eftertanke vad gäller min Gudsföreställlning. Ibland måste jag faktiskt ändra mej, och kontinuerligt måste jag reflektera. 

Två portar 

Jag känner mej inte helt bekväm med den tydliga gräns du drar mellan existentiell och tro ”traditionell” tro. Detta dels för att jag faktiskt har valt en annan grundläggande hållning till hur jag ser på Guds agerande, men också för att jag faktiskt inte tror på någon ”traditionell” kristen tro: När jag försöker fundera över hur Gud ser på tillvaron tror inte jag att det finns någon slags ”väg till Gud”. Hade det funnits en port och sedan en väg fram till Gud eller en fungerande tro, hade denna möjlighet varit upptäckt för länge sedan. 

Däremot tror jag att det finns Guds vägar till människan. Jag menar att Gud kan använda både det som ryms i vad du kallar för en existentiell port och en traditionell port. I olika perioder av mitt liv har jag funnit styrka och kraft att gå vidare genom olika saker. Jag är from så till vida att jag tror att Gud når mej och stöttar mej genom olika saker, på olika sätt. Vår diskussion här och nu menar jag berikar mitt liv och utvecklar mitt förhållningssätt till Gud. Många ateister har bidragit till vad jag skulle vilja kalla en utveckling av min tro. Dessa har gjort mej rikare. Men det har även människor som är fromma på annat sätt gjort. Jag utvecklas av att höra människor diskutera och näst intill bråka om olika teologiska frågor, för att sedan gå och fira nattvard tillsammans. Jag utvecklas också av att fira nattvard i tystnad med människor jag aldrig träffat eller som jag inte pratar med. Detta måste rymmas i kyrkan. 

Förhållningssätt

Avslutningsvis skulle jag vilja säga något om förhållningssätt till livet. Den Israeliske professorn Amoz Os skriver i sin fantastiska bok ”Hur man botar en fanatiker” om humor och självdistans. Den boken och de recepten i tillvaron har betytt mycket för mej. Men det har Monty Python också gjort. Det kanske är svårt att säga att Monty Python betytt mycket för min tro, men deras sätt att göra humor av så gott som allt har varit viktigt för mej. Jag tyckte om den dikt du skriver, särskilt faktiskt ”Din otro har funnit nåd inför mina ögon! Jag måste skratta!”. Jag tror faktiskt att det är så.  Vändningen och humorn i tillvaron finner nåd. Och dom är oss helt oumbärliga. 

Lars Collmar skriver om en del av passionsberättelsen i en andaktsbok jag hade. Han skriver först om dialogen mellan Jesus och ”den fromme rövaren” (om man får säga så), dvs den klassiska repliken ”Redan idag ska du vara med mej i paradiset”. 

Men sedan vänder sej Jesus till den andre rövaren och säger ”Redan idag ska jag vara med dej i helvetet”. Jag tycker det är starkt, men också självklart. Min tro rymmer inte Gud som överger. Våra mänskliga brister till trots. För mej är det faktiskt så, att hela tillvaron strävar mot någon slags återförening, någon ”recapitulatio”, som Wingren skriver. Däremot tror jag inte att termen ”Homeostas” ska beskriva det kristna livet vilket jag får höra ibland. För mej är just det kristna livet en ständig vandring mellan förklaringsberget och korset. Ibland outhärdligt och stundom underbart. Jag kommer inte närmare än så.

.

6.  

Inlägg 6 (av 7 under tema 6).
av Carl Gustaf Olofsson.
Fråga till Erik Stenberg-Roos.
Tisdagen den 29 juni 2021!

Tack Erik! Det är många spännande trådar i luften. Mitt svar handlar mest om “Gud”, “Tillvaron” och “Livets väg” – och avslutningsvis lite om svek.

Men först om detta med att “torgföra” starka åsikter som du inleder med. Jag håller helt med dig om att vårt samtal inte är en arena för att “torgföra” starka personliga åsikter. Men det kan lätt missförstås. I ordet “torgföra” ligger underförstått att det primärt handlar om envägskommunikation. Inte att samtidigt lyssna in vad en annan människa tycker och tänker. Att lägga fram starka personliga åsikter och övertygelser med en tydlig inbjudan till samtalspartnern att granska och problematisera är något väldigt annorlunda. Men både “torgförandet” och det “levande personliga samtalet” kräver att man vågar föra fram sina djupaste och starkaste övertygelser. Annars blir det lätt intellektuellt tomgångsprat.

Jag har starka personliga övertygelser. Jag försöker formulera dom så gott jag kan. I boken, i artiklar och bloggar – och här i vårt spännande textsamtal. Och jag vill ha mina uppfattningar och övertygelser granskade och problematiserade. Det är enda sättet jag och de som följer samtalet kan råka bli lite klokare. Men detta vill jag verkligen också peppa dig att formulera dina starkaste åsikter och övertygelser. Jag har mestadels uppfattat detta som din hållning. Och det önskar jag att du fortsätter med!

Mina tankar och reflektioner utifrån ditt senaste inlägg (nr 5) kan sammanfattas med orden Gud, Tillvaron, Livets väg och svek. Jag börjar med Tillvaron och Gud.

.

Gud och Tillvaron I.

Utifrån vad du skriver i första stycket i ditt inlägg (nr 5) och sedan vidare under rubriken “De två portarna” så känner jag ett behov av att ta ett nytt varv kring ordet “Gud”. Jag börjar med “tillvaron”.

Jag använder ofta uttrycket “att känna hemhörighet i tillvaron”! Tillvaron?? I min tankevärld är formuleringen “mitt (eller människans) förhållande till tillvaron” nästan en grundbult. Under resans gång har frågan kommit vad är “tillvaron”?? Vad ryms i ordet? Vad menar jag?? Ordet “tillvaron” smög sig in i min värld för många år sedan utan att jag reflekterade speciellt kring det. Ordet kom först och så småningom en del tankar!

Några ofullkomliga spånor har efterhand tagit form. I tillvaron innesluts allt! Kosmos, vår planet, livsväven, jag själv, mina vänner, alla människor jag känner, mänskligheten, alla böcker och filmer och musikstycken! Kunskap, atomer och äppelträden i vår trädgård. Och all matematik! Endast mikroskopiska skärvor av detta blir synliga i våra enskilda medvetanden! I tillvaron ingår också spåren av hantverksskicklighet och kreativ tankemöda i ett gammalt vagnshjul av trä på ett bygdemuseum; datorer och mobiler och det oändliga antal arbetstimmar av många, många kreativa människor som ligger bakom utveckling och produktion, sak samma med bilar, tåg, cyklar, fartyg och flyg som så radikalt har förändrat resande och varutransporter. Tillvaron! I tillvaron ingår ingår också hela den globala samhälleliga och kulturella väven med hela sin historia. Så även den mer eller mindre tydliga väven av berättelser från släkt och lokalsamhälle. I tillvaron ingår också allt jag och andra människor kan föreställa sig om framtiden.

Jag och mitt liv är en skärva i tillvaron. Jag är samtidigt helt invävd i och formad av tillvaron. Man kan inte befinna sig utanför Tillvaron.

Frågan om tillvaron finns eller inte finns är en nonsensfråga. Om någon skulle säga ”jag tror på tillvaron” så skulle jag – och sannolikt även du – undra vad personen i fråga menar och tänka att några skruvar har lossnat. Det är som att säga ”jag tror på solen” eller ”jag tror inte på solen”.

Tillvaron omfattar nutid, dåtid och framtid. Den omsluter lagar, moraliska värderingar och ställningstaganden genom historien.

Om man, som Martin Hägglund i ”Vårt enda liv. Sekulär tro och andlig frihet” (2020), använder begreppet ”andlig” i en helt sekulär betydelse kan man säga att tillvaron är en andlig verklighet. Om det inte finns självreflekterande medvetanden så finns inte heller någon tillvaro.

.

Gud och Tillvaron II.

Jag har ibland funderat över relationen mellan ordet “Gud” och ordet “Tillvaron”. Jag har varje gång kommit fram till att ordet “Gud” är stumt och dött och att ordet “Tillvaron” fångar något fundamentalt viktigt av mina erfarenheter och vad det innebär att vara människa. Tillvaron har inga avsikter, den kan inte handla, den kan inte upplysa mig om den “rätta vägen”.

Jag kan för min del inte slita loss ordet “Gud” från en STOR storhet som kan handla, ha avsikter, som kan kommunicera på något sätt med oss människor och även höra böner och handla eller låta bli att handla utifrån dessa.

Som jag förstår dig Erik verkar du inte heller kunna släppa denna gudsbild! Detta även om du emellanåt uttrycker en stark frändskap med “kristen ateism”. Under rubriken “Två portar” skriver du: “Däremot tror jag att det finns Guds vägar till människan. Jag menar att Gud kan använda både det som ryms i vad du kallar för en existentiell port och en traditionell port.

För min del är det helt okej att du tänker, känner och uttrycker dig så. Men jag är inte där!! Om jag gick över till ditt språkbruk så skulle det bli en sorts svek. Både mot mig själv och de livsengagerade människor där ordet Gud inte kan slitas loss från bilden av någon form av aktivt handlande övernaturlig makt. Jag lämnar Gud och håller mig till tillvaron och livets väg (det sist för att ändå vara lite biblisk!)

.

Livets väg.

Livets väg är en högst levande och användbar biblisk metafor för något fundamentalt avgörande och viktigt i min tankevärld. Att vandra på livets väg har i min sekulära och ateistiska förståelse av livet inget att göra med Gud och bara ytterst perifer beröringspunkt med Jesus. Om man vandrar på Livets väg ökar sannolikheten för viktiga och bärande upplevelser av mening och hemhörighet i tillvaron. Förmågan till omsorg, samarbete. ansvarstagande för det gemensamma tenderar att växa. Sannolikheten för benådade ögonblick av förundran och rentutav lycka ökar.

I min “ateistteologiska” tanke- och begreppsvärld är själva grunden för att hålla sig på Livets väg att delaktighetens livshållning har övertaget i vår livsprocess. Eller snarare: när delaktighetens livshållning har övertaget i vår livsprocess så befinner vi oss på Livet väg! Detta helt oavsett om vi tror på Gud eller ej, oavsett om man betraktar Jesus som sin förebild eller sin frälsare eller som Lena Andersson (i sitt Sommar i P1 2005) tycker att Jesus hade starka drag av manipulativ maktmänniska, oavsett om vi tror på någon form av övernaturlig verklighet eller ej, oberoende av om vi tror på ett nytt personligt liv bortom vår fysiska död.

.

Livsviktiga frågor.

Vad gör att delaktighetens livshållning får övertaget i en människas liv? Vad är det som gör att likgiltighetens livshållning får övertaget hos en annan? Vad kan göra att en människas liv allt mer tas över av hat, hämndlystnad, manipulationer, ett allt rymligare samvete när det gäller att sko sig på andras bekostnad etc, etc?? Vad kan hjälp och stödja en människa att stå kvar i delaktighetens livshållning i mötet med svåra och smärtsamma påfrestningar och frestelser? Hur kan vi stödja varandra i detta? Kan gemenskaper, samtal och enkla riter vara till hjälp??

Under den “existentiella trons port” skulle detta vara den kärnfråga man skulle vända och vrida på. Frågan om huruvida detta kan tolkas som Guds väg till människan överlåtes med varm hand till den teologiska eliten och till företrädarna för den traditionella trons port. Man tror att människan i all sin motsägelsefulla bräcklighet och storhet utöver sin mörka och destruktiva potential också rymmer möjligheten att utvecklas till en allt mer älskande och medkännande varelse.

Erik, skulle du tycka det var en störande börda om det i “din församling” fanns en tydligt uttalad sekulär gemenskap, med ett respektfullt förhållande till det kristna arvet, som såg som sin huvuduppgift att stödja varandra att vandra Livets väg? Och som odlar en ständigt kunskapssökande, frågande, dialog och samtal kring vad Livets väg är och hur vi kan förstärka den i våra liv. Och hur vi eventuellt kan ge hjälp åt de som fastnat i likgiltighetens livshållning att “byta fot” och hitta fäste på Livets väg.

.

Sveket.

Sist några ord om “kyrkans svek”. Jag kanske har uttryckt mig oklart. Men detta gäller primärt inte min person. Det gäller den periodvis starka upplevelsen av kyrkan sviker de livsengagerade människor som på olika sätt kämpar med spänningen mellan “delaktighetens” och “likgiltighetens livshållning” och där alla föreställningar om övernaturliga makter och krafter som “har en avsikt”, som “söker oss” etc är stendöda. Man sviker också genom att man därmed inte heller kan ta till vara den kompetens och mognad som finns på många håll i den “sekulära”, “gudlösa” världen. Jag har länge förstått kyrkans kallelse som att just synliggöra “livet väg”. Fram till modern tid har föreställningar om Gud och ett liv efter döden varit en given del av förståelsen av livets väg. Idag vet vi att denna “övernaturliga” överbyggnad är helt onödig. Dessutom menar jag att denna överbyggnad idag döljer mer än den synliggör.

I viss mån föregriper denna diskussion kapitel 7 som just har rubriken “De två portarnas kyrka”. Men det finns mer att säga om detta. Så vi får se vad som kommer upp när vi kommit dit. Dessförinnan hoppas jag på en ny vända kring begreppet “tro” utifrån Kapitel 6: “Existentiell tro”. Ännu har ingen på allvar gett sig på och försökt smula sönder kapitlets trosanalys. Om det beror på att den är undermålig eller briljant vet jag inte. Jag ser fram emot mer klarhet på detta spännande område.

Om du i ditt nästa inlägg känner för att också avsluta Tema 6: “Kristusseende och kallelse” så är det okej för mig. Det är också okej att fortsätta om du så vill. Jag tycker att vårt tankeutbyte fortsatt är spännande och utmanande.

.

7.

Inlägg 7 (av 7 under tema 6).
av Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.

Söndagen den 11 juli 2021!

.

Tack Carl Gustaf! Det ger som vanligt många frågor att fundera över. Då avslutar jag diskussionen angående tema sex. Även jag väljer några rubriker, ganska lika dina.

.

Starka personliga övertygelser

Jag tycker du för ett ganska intressant resonemang om starka personliga övertygelser. Men då måste jag faktiskt fundera om vi uppfattar vikten av dessa på samma sätt. Jag har faktiskt inte så mycket starka övertygelser. Vissa har jag, förhoppningsvis blir dessa tydliga här, men jag är helt enkelt mer av en resonerande människa, en ”grubbler som någon uttryckte det.

Jag hade faktiskt en samtalsrelation för länge sedan med en människa som konstaterade att hon trivdes mycket med att samtala med mej. Hon menade att jag var en god lyssnare.

Jag tyckte att hon skulle må bra av att vidga sina perspektiv, och att hon därmed skulle komma till flera aktiviteter i församlingen: en samtalsgruppp, någon gudstjänst, en kör ed. Det ville hon inte. Hon hörde mej såldes aldrig predika eller deltog i några diskussionsgrupper. Men hon ville inte, hon bedömde mej som en person hon fick ut mycket av att resonera med, men sedan ville hon inte mer. Jag uppfattade inte hennes tankar om mej som negativ kritik, men jag förstod faktist vad hon menade. Samt även hur hon fått sina uppfattningar. (Kvinnan och berättelsen är maskerad). Jag har valt den stilen, jag påverkas ganska mycket av det du och jag skriver. Kanske förändras jag också en del och det är så jag vill ha det.

.

Tillvaron och vägar

Jag tycker mycket om det du skriver om ”tillvaron”. Jag delar dina uppfattningar. Jag tror jag har berört det tidigare, det är faktiskt en av de gudsbilder som jag uppfattat är ganska vanliga i Judisk kontext. Men jag får mycket av det. ”Gudsbegreppet” blir kanske luddigt, men jag tycker det måste få vara det. I min värld är Gud såpass stor att vi faktist inte kan omfatta honom/henne/hen. I kristen tro finns just denna Gudsbild representerad i Apostlagärningarna, där det uttrycks som ”i honom är det som vi lever rör oss och är till”.

Den svenske teologen Anders Nygren driver i mastodontverket ”Eros och Agape” bl.a. frågan om människans väg till Gud. Han menar där att det inte finns någon sådan. Om det fanns skulle någon människa ha hittat den, varpå man skulle kunna visa andra på denna väg, och så skulle livet vara oerhört enkelt och förutsägbart. Ett slags ”gör du så här, blir det så här” resonemang. Jag tror han har rätt, det finns inte någon människans väg till Gud. Däremot finns det Guds väg till människan. Förlåtelsen, resonemanget om Nåden, bibeln, sakramenten, Gudstjänsgemenskaper, kristusbilden osv osv. Allt detta är tänkt att vara Guds vägar till människan. Jag tycker det är ett bra resonemang. För mej blir det då mer begripligt att vi faktiskt behöver dessa saker, eftersom dom då är tänkta att hjälpa oss att bli väl fungerande människor, som s.a.s. vandrar och fungerar bättre på livets väg. Kyrkan har vi fått för våra synders skull som det heter.

.

Något om Gudsbild

Däremot diskuterar du en Gudsbild, eller kanske en del av en gudsbild, som jag inte delar. Du skriver ”Jag kan för min del inte slita loss ordet “Gud” från en STOR storhet som kan handla, ha avsikter, som kan kommunicera på något sätt med oss människor och även höra böner och handla eller låta bli att handla utifrån dessa”.

När de gäller just bön delar jag inte denna uppfattning. För mej skulle det vara omöjligt om bönens avsikt var att s.a.s. manipulera med Gud: Om någon Olsson ber om regn nästa vecka för grönsakernas skull, så kommer naturligtvis någon Nilsson att be om sol eftersom hennes familj då ska ha semester. Osv. För mej är bönen till för att Gud ska tala om något för människan. Ett bättre uttryck för den aktivitet vi ägnar oss åt när vi ber, är ”meditation” tycker jag, i alla fall med vårt språkbruk i dag. Jag menar att även aktiviteten ”bön” är till för människan, att vi bättre ska kunna fungera på ”livets väg. Bön är inte primärt till för att få som jag vill, utan mer för att lyssna.

.

Livets väg

Det var länge sedan jag lyssnade på Lena Anderssons sommarprogram som handlade om de frågor du skriver. Jag delar naturligtvis inte hennes uppfattningar om Jesus som manipulativ maktmänniska, då hade jag knappast karaktäriserat mej som kristen.

Jag får ju ut enormt mycket av kanske främst Jesu undervisning i liknelser, jag tycker att detta sätt att få människor att växa är mycket viktigt. Jag tycker också att de saker jag räknade upp ovan hjälper mej att hålla mej på livet väg. Även jag vill ju vandra och leva mitt liv i samklang med människor. Det kanske kostar, men jag vill ha det så.

.

Livsviktiga frågor och kyrkans svek

Du skriver om frågan att ha en grupp i min församling och karaktäriserar den sedan. Mitt svar är självklart ja. Det är ju faktiskt så jag vill att alla grupper ska fungera och vara. Det handlar om att hjälpa varandra. Hur man kan kalla det för sekulär förstår jag dock inte?

Det måste väl kanske bero på ledarskapet? Om ledaren för gruppen tydligt markerade att hon/han/hen inte var kristen och att det varnades för kristen tro i gruppen, skulle det kanske bli svårt, annars förstår jag det inte. Å andra sidan har jag i ganska många grupper varnat för olika varianter av kristen tro, så det är inte främmande för mej att göra så.

Jag förstår nog kanske bättre vad du menar med kyrkans svek nu. All den kunskap och kompetens som finns bland människor som kallar sej för Gudlösa är viktig, det håller jag med om. Men skulle dessa människor vilja att kyrkan ”använde” sej av dom? Jag är faktiskt inte så säker på det. Trots allt är kulten en ganska viktig del av kyrkans liv. Skulle människor som karaktäriserar sej som ateister vilja vara med och s.a.s. hjälpa den organisation? Alltså att bidra till kultens kontinuerliga utveckling?

Jag tror dock att det gäller diakoni på ett särskilt sätt. Många människor vill vara med och hjälpa till. Däremot får dom inte ihop den rent pastorala delen av kyrkan. Men dom gör alldeles utmärkta insatser på allt mellan hembesök och basarer. Naturligtvis får dom vara med.

.

Slut på tema 6!

.

Fortsättning följer!

Den 25 augusti påbörjades Tema 7 av Erik Stenberg-Roos. Rubrik: “Existentiell tro”. Temat utgår från kapitel 6 i boken som har samma rubrik. Den 15 oktober har det skrivits 6 inlägg under detta tema.

Kapitlet finns på internet (googla). Men köp gärna boken. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. nätbokhandlar. Den finns också på Dillbergs bokhandel i Kalmar till ett bra pris. Boken finns även på ett antal bibliotek. Om du frågar efter den på ditt lokala bibliotek finns det goda chanser att dom tar hem den. Vill du följa textsamtalet efterhand som inläggen publiceras så är du välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp”.

Santalarna. Enresentation.

Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats när det hunnit bli oktober 2021. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012. Coronapandemnin har varit avgörande för idéen om ett textsamtal. Den första tanken var ett eller två “scensamtal” inför publik. 

Erik Stenberg-Roos.

Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han hemförlovades från sin tjänst i Thailand i mars 2020 på grund av covidpandemin. Han återvände till Thailand tillsammans med sin hustru i mitten på november 2020. I juni 2021 gick kontraktet för tjänste ut och han återvände då till Sverige. SKUT:s verksamhet i Thailand är pausad och under utredning. Det är fascinerande att en del av detta ”textsamtal” har försigått tvärs över nästan halva jordklotet.

Erik Stenberg-Roos var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst. Han började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999. 

Carl Gustaf Olofsson

Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till de existentiella livsfrågorna. Ett huvudtema är spänningen mellan det gudlösa och det traditionellt kristna.

Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld (fribaptistsamfundet) har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig ibland ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.

PS. Tisdagen den 26 oktober kl 18 har Carl Gustaf Olofsson ett samtal kring boken på Mönsterås bibiliotek. Samtalspartner är Lennart Thörn, pensionerad universitetsadjunkt, Göteborgs universitet, och pastor i Evangeliska Frikyrkan. Alla är välkomna! Inget inträder! DS.

.

Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook mellan Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson:

Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro??  (7 inlägg)
Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. (7 inlägg)
Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. (8 inlägg)
Nr 124. Tema 4. Död och tillit. (7 inlägg)
Nr 125. Tema 5. Teologisk utveckling och monster? (5 inlägg)
Nr 127. Tema 6. Existentiell tro. (denna blogg) (7 inlägg)

.

.

.

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Detta inlägg publicerades i andlighet, ateistisk teologi, Existentiell livssyn, existentiell religiositet, existentiell teologi, existentiell tro, Okategoriserat, sekulär andlighet, Teologi, Tro-otro-icke-tro och märktes , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s