.
Totalt 7 inlägg mellan den 7 september och 12 oktober 2020.
Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Textsamtalet utgår från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som genom ett oväntat initiativ förvandlades från nätbok till tryckt bok i slutet på maj 2020 (se fliken ”Bok2020”).
Detta textsamtal är mellan bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.
Varje avslutat tema i textsamtalet redovisas i en blogg. Blogg Nr 119 redovisar den första samtalsomgången under temat ”Traditionell kristen tro?”. Denna blogg innehåller de 7 inläggen under tema 2: ”Den existensreligiösa livssynen”. Samtalet utgår från Kapitel 1: Livssyn, språk och religiositet. Det första inlägget publicerades den 7 september och det sista den den 12 oktober. I detta nu, söndagen den 8 november, har det publicerats 4 inlägg under tema 3: ”Samvetets, hjärtats och sanningens röster” som utgår från Kapitel 2: ”Ansvar och flykt”. Man är förstås välkommen att följa detta direkt genom att gå med i Facebookgruppen ”Existemtiell livssyn . kristen tro? ….. diskussionsgrupp”.
Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat – och skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är ca 1 inlägg i veckan. Det innebär mellan 5 och 10 dagar mellan varje inlägg.
.
.
.
Tema 2: Den existensreligiösa livssynen.
Textsamtal utifrån boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”
.
1.
Inlägg 1 (av 7 under tema 2). Erik Stenber-Roos.
Måndagen den 7 september 2020!
Då börjar vi att diskutera det du skriver i boken.
Det första jag skulle vilja att du utvecklar är det du kallar för den ’Den existensreligiösa livssynen’. Du skriver bl.a. att ’Skillnaden i förhållande till den förhärskande kulturella bilden av religiositet är att en existensreligiös livssyn inte förutsätter existensen av en personlig Gud eller av andeväsen som kan gripa in i den personliga existensen’.
Om du utvecklar det en aning, så att även de i gruppen som till äventyrs inte läst boken hänger med, tycker jag det vore intressant.
Det jag skulle vilja höra om är hur du definierar begreppet ’religion’.
Jag som läst boken och som till och från karaktäriserat mej som ’kristen a-teist’, undrar också vad som egentligen skiljer dina uppfattningar från vad den kristna ateismen driver?
Jag undrar också varför du ’behöver’ kalla denna form av fundering kring tillvaron för ’existensreligiös’, varför kommer ordet ’religiös’ med överhuvudtaget?
Är det inte mycket enklare att bara kalla det du beskriver som ’existensreligiöst’ för fundering? Det finns många goda definitioner på ’religion’, allt mellan Pratt och Schleiermacher, men jag undrar varför du vill få med den typen av livsåskådning under det religiösa paraplyet, om du förstår vad jag menar. Är inte religion något annat?
.
2.
Inlägg 2 (av 7 under tema 2). Svar till Erik Stenber-Roos
av Carl Gustaf Olofsson.
Onsdagen den 9 september 2020!
Tack Erik! Det känns både viktigt och spännande att du problematiserar mitt sätt att använda begreppet “religiös” i boken. Min vacklan kring användningen av detta begrepp är en historia för sig. Jag utgår från att du frågar utifrån det jag skriver i kapitel 1 “Livssyn, språk och religiositet. Om existentiell religiositet och de traditionella religiösa språkens växande oförmåga att ge ord åt de viktigaste sidorna av våra liv.”. Den som inte läst kan googla. Men köp ändå gärna boken.
De senaste tio åren har jag tvärsemot resonemangen i bokens första kapitel gett efter för det förhärskande språkbruket. Om man verkligen vill prata om våra djupaste livsfrågor så blir ordet “religiös” ett hinder i stället för en hjälp. Det innebär att jag lika länge – ca tio år – har ansett begreppet “religiös” som i det närmaste oanvändbart för att benämna den sekulära, existentiella livssyn jag försöker ringa in i boken. Men ….
Men jag är inte lika säker längre. Så din fråga kommer väldigt lägligt. Jag läser själv detta första bokkapitel som fick sitt bärande innehåll i början på 1990-talet med nya frågor. Om grundbetydelsen av “religiös” är att binda samman och en “religion” är en samhällelig struktur som på ett organiserat sätt stödjer oss som individer att försöka “binda samman” allt som finns i sinnevärlden, alla våra erfarenheter och allt som finns i våra tankar och känslor så blir vissa saker tydliga.
Såvitt jag kan förstå blir det då nödvändigt att skilja på “religiositet” där föreställningar om övernaturliga makter och krafter är en given del och en anna form av “religiositet” som är sekulär och “inomvärldslig”. Båda formerna av religiositet kan med större eller mindre djup hantera de existentiella livsfrågorna.
Utifrån detta perspektiv skulle man kunna säga att en religiös livshållning är en öppen fortlöpande strävan att binda samman sina personliga erfarenheter med alla kunskapsskärvor som korsat ens livsväg parat med en grundinställning av nyfikenhet och frågande. En religion är då en social struktur som på ett organiserat sätt stödjer utvecklingen och fördjupningen av en sådan livshållning.
Ja, detta är väldigt abstrakt och teoretiskt och kommer väldigt långt ifrån det förhärskande språkbruket. Erik, hur benämner du den kristna a-teism som du själv är befryntad med? Är den “religiös” i din språkvärld?
Skulle det offentliga samtalet om våra djupaste livsangelägenheter fördjupas om det var självklart att skilja på “övernaturlig religiositet” och “ateistisk religiositet”? Det är en spännande tillfällighet att podden G-ordets intervju med mig som publicerades den 26 augusti har fått rubriken “Ateistisk religiositet?”. G-ordet har satt rubriken. Men dom hade den goda smaken att sätta ett frågetecken efter.
Är det en given innebörd av “religiös” att det handlar om att binda samman sina erfarenheter och sin kunskap med en övernaturlig verklighet? Och då ofta också binda samman det med vad som formuleras i “heliga skrifter”? I så fall är det fel och missvisande att använda begreppet “religiositet” som jag gör i Kapitel 1. Att däremot lägga begreppet “religiös” på hyllan för att det försvårar samtalet och skapar förvirring är en annan sak. Jag gissar att din kritik främst handlar om att det av denna anledning nog är klokt att inte använda begreppet “religiös”. Mycket talar för att du har rätt. Men jag märker att jag hoppas du har fel. Så jag läser idag om kapitel 1 som en lite fräck utmaning av det gängsespråkbruket.
Är alla starka upplevelser av förundran, omsorg, vördnad och ödmjukhet inför livets väv och vår märkliga stund av personligt reflekterande medvetande “religiösa”? Om svaret är “ja” vad menar man då med “religiös”? Om svaret är “nej” vad menar man då med “religiös”?
Vad tycker du Erik? Och vad tycker ni som följer textsamtalet.
PS. Erik, du får gärna berätta hur Schleiermacher och Pratt ringar in eller använder orden ”religiös” och ”religion”. DS.
.
3.
nlägg 3 (av 7 under tema 2). Svar till Carl Gustaf Olofsson
av Erik Stenber-Roos.
Tisdagen den 15 september 2020!
Tack Carl Gustaf för vad jag uppfattar som ärliga och för mej tydliga resonemang. Jag vill inte vara kritisk, men jag vill undersöka och testa! Faktiskt både mina egna ståndpunkter (jag har ju en tendens att ändra mej när menar att jag får bättre argument), men också dina åsikter.
I detta inlägg tänkte jag fundera och resonera kring dina frågor, men göra det utifrån ett par olika religionsdefinitioner.
Schleiermacher definierar religion ungefär som ’känslan av ett absolut beroende’. Jag skulle tro att det räknas in bland dom substantiella definitionerna. Den stora fördelen med den definitionen är för mej, att den faktiskt är helt a-intellektuell. Det passar bra för mej, inte för att jag tycker att religion måste vara a-intellektuell, utan för att jag hittills inte har hittat ett enda argument för någon slags sanningshalt när det gäller själva substansen i en tro/religion. Men ändå tror jag…? Jag är en del av det hela, jag kan bara uttrycka det med dom orden, jag känner mej helt beroende av, men jag kan inte intellektuellt argumentera för det. Jag deltar i riterna, jag njuter av mystiken, jag fascineras av liknelserna, jag läser om och om igen myterna i Gamla Testamentet och tycker det ger mej enormt mycket. Jag är helt enkelt extremt ’religiös’.
Pratts definition är väl lite torrare, lite mer utifrån, men den lyder ’En allvarlig och social inställning (attityd) hos individer eller grupper gentemot den makt eller de makter som de anser ha den yttersta kontrollen över deras intressen och öden’. Han var ju sociolog, jag har aldrig känt igen mej speciellt väl i den. En makt som skulle ha yttersta kontrollen över mina intressen och öden känns ganska långt bort.
Den kristna ateismen skulle jag vilja karaktärisera som ’religiös’. Personligen känner jag mej väl hemma med vad jag får och ser i Jesusgestalten i Nya Testamentet. Däremot känner jag mej inte hemma med ett ev. Metafysiskt väsen, som t.ex. skulle ha både kropp och själ. Jag tror inte på det. För mej är gudsbegreppet mer av ett väsen, en kärlek. Om man nu ska resonera utifrån sociologiska termer känner jag mej fascinerad av Durkheims teorier om att när människor träffas blir summan större än de enskilda delarna. Det skulle på ett sätt kunna ge ett perspektiv på Gudsbegreppet. Men för mej är det nog såpass enkelt att det handlar om att Gud är kärlek, en tanke jag tycker har gott stöd i NT. Jesus pratar inte mycket om ’Gud’, han nämner ibland (ytterst sällan) min ’Fader i himlen’. Jag tycker oftare han pratar om riket, eller framför allt ’Guds rike’, vilket han rent geografiskt placerar inne i människor.
Så för mej bär jag på känslan av ett absolut beroende, men känslan ger mej också en trygghet.
Jag tror man ska skilja på olika sorters religiositet och olika religionsdefinitioner. OM nu ateistisk religiositet innebär det jag skissat på ovan, då är jag en mycket religiös ateist. Men jag har den här ’luckan’ att jag inte vet, samt att jag märkligt nog litar till den här kärleken, alt. Gudsriket, inne i t.o.m. mej.
Men hur står du själv när det gälle frågorna om ett eventuellt väsen som existerar utanför människorna? Tror du på det? Och den kanske bättre frågan, bedömer du att det är vad människor tror på som karakteriserar sej som religiösa?
Ser fram mot fortsatt samtal och reflexion!
.
4.
Inlägg 4 (av 7 under tema 2). Svar till Erik Stenber-Roos
av Carl Gustaf Olofsson.
Tisdagen den 22 september 2020!
Tack Erik för ditt intressanta svar. Jag börjar med att rakt av svara på din avslutande fråga om jag också tror på någon form av “väsen som existerar utanför människorna”. Mitt enkla svar är nej!
Utifrån detta måste jag problematisera din enkla och vackra tanke om att Gud är kärlek. Du skriver att du inte tror på en makt som har den yttersta kontrollen över våra intressen och öden. Och där är vi överens. Den tanken är främmande även för mig.
Nu till det problematiska. Du skriver att för dig “är gudsbegreppet mer av ett väsen, en kärlek“. Några rader längre ner skriver du “Men för mej är det nog såpass enkelt att det handlar om att Gud är kärlek, en tanke jag tycker har gott stöd i NT”.
Vi är lika i att vi tror att kärlek och omsorg är substantiella kvaliteter som kan ta form i mänskligt liv. Men jag anar en stor skillnad i våra sätt att förklara och förstå detta.
Om jag förstår dig rätt så menar du att kärlek är en kvalitet som genomströmmar hela tillvaron. Och att denna kvalitet existerar utanför och oberoende av människan. Du kallar denna kvalitet “Gud”. Det finns teologer, t.ex. Anders Nygren (1890 – 1978), som utifrån denna syn menar att människan bara kan bli älskande genom att öppna sig för Gud och låta “Guds kärlek” genomströmma ens varelse. Människan är fallen och oförmögen att av egen kraft älska. Jag vill inte lägga denna syn på dig. Hur som helst så är denna tanke inte bara främmande för mig. Jag tycker genuint illa om den.
Hur ser du på denna tanke hos Anders Nygren?
Hur ser då jag på detta med möjligheten till kärlek, samarbete, omsorg i våra bristfälliga mänskliga liv?
Jag ser dessa kvaliteter som ‘frontlinjen’ i en lång evolutionär process. De börjar sakta att utvecklas när människan börjar bli medveten om sin dödlighet, om tiden med dåtid och framtid, medveten om sin utsatthet vad gäller naturens nycker, sjukdom, olyckshändelser, lidande och möjligheten att svikas och svika. Denna långsamma evolutionära process är till en liten del biologisk men kanske framför allt kulturell (kulturell evolution är ett modernt begrepp – se t.ex Patrik Lindenfors, 2019).
Denna process handlar om personlig mognad och existentiell fördjupning. I detta perspektiv finns det ingen fristående och av människan oberoende kärlek som förutsättning. Från mitt perspektiv är det en helt och hållet inomvärldslig och män sklig process. Men dock ytterligt märklig och fantastisk!! Att denna process går för långsamt kan bli grunden för att den moderna civilisationen lyckas underminera våra livsbetingelser. (Anm. Dessa tankar utvecklas mera ordentligt i bokens kapitel 4: “Skrift, ande och kultur” – En evolutionär syn på förnuftets och kärlekens människotillblivelse och kulturens centrala betydelse i denna tillblivelseprocess. Kan googlas – men köp gärna boken!)
Här en fråga till dig Erik: Skulle de människor som bejakar denna process av mognad och existentiell fördjupning, som bejakar utvecklingen av medkänsla, samarbete, omsorg, ansvar för det gemensamma i någon rimlig mening kunna karakteriseras som “religiösa” från ditt perspektiv? Och då även om man, som jag, är “helaeist” som tar avstånd från allt tal om Gud och högre väsen och övernaturliga krafter.
Nu en liten vända till det bibliska. Först vill jag säga att jag känner sympati för ditt förhållande till den bibliska berättelsevärlden. Jag bär med mig skärvor från denna värld som varit viktiga för mig. Men jag har sett det som en helt mänsklig värld och jag har då helt sonika tänkt bort “Gud” som en talande och handlande kraft. Jag anar att du förhåller dig på ett liknande sätt. Rätta mig om jag har fel!
Nu till Nya Testamentet, Jesus och kärleken. Du skriver “…. Gud är kärlek, en tanke jag tycker har gott stöd i NT”. Jag säger hm ….! Hur ser du på Jesu förkunnelse om om Gehenna, dom och straff, gråt och tandagnisslan, att hugga av den gren som inte bär frukt och kasta den på elden, att de som inte är med mig är emot mig, kvarnsten om halsen, att för den stad som inte tar emot “budskapet” ska det bli värre på domens dag än för Sodom och Gomorra. Detta är enligt min mening helt på tvärs mot ett inkluderande kärleksbudskap. För mig är människan Jesus komplicerad och motsägelsefull – och jag måste protestera rejält mot delar av hans förkunnelse och handlingar. En hel del är rakt på tvären mot min livssyn och moral!
För mig är det märkliga och storslagna med Jesus, denna ofullkomliga människa, att de älskande och gränsöverskridande sidorna i hans handlingar och förkunnelse förmådde bidra till födelsen av Kristusikonen, föreställningen om den fullt ut älskande, rättrådiga, modiga människan. I den bibliska berättelsevärlden föddes denna ikon, denna föreställning, tredje dagen efter Jesu fruktansvärda död. Detta är för mig passionsdramat i ett nötskal. En ofullkomlig och rejält bristfällig människa bidrog verksamt till att Kristusikonen föddes och fick en märklig kulturell kraft.
Jag har sedan mer än tio år lagt ner alla anspråk på etiketten “kristen” för denna renodlade ateistiska tolkning av passionsdramat. Det är en förändring sedan jag skrev “Existentiell livssyn – kristen tro?”.
Vad säger du Erik? Kan denna syn placeras inom etiketten “kristen” respektive etiketten “religiös” i din tankevärld? Det är intressant med vad som är rimliga och möjliga etiketter. Men det är inte viktigt. Så du kommer inte att trampa på några ömma tår hur du än svarar. Men jag är genuint nyfiken på ditt svar!
Ursäkta längden på mitt svar!
.
5.
Inlägg 5 (av 7 under tema 2). Svar till Carl Gustaf Olofss
av Erik Stenber-Roos.
Tisdagen den 29 september 2020!
Tack för gott svar. Jag börjar med att fundera lite grann kring dina tankar kring vad Anders Nygren får ge uttryck för i ditt svar.
Ja, jag tror att alla människor har möjlighet att lära sej älska. Däremot tror jag inte att alla människor föds med möjligheten att älska. Det finns många människor som börjar livet så störda vad gäller tillit och möjlighet till anknytning, att dom helt enkelt inte kan älska.
Lögstrup sa väl vid något tillfälle att människan kan liknas vid en skål. Man föds tom, så blir man -utan att man kan ta ansvar för det- fylld med vad omvärlden lägger i skålen. Men någonstans händer det något, då kan man förstå omvärlden och man kan välja själv vad man vill ha i sitt liv. Och då blir man också ansvarig för sina egna handlingar och sitt eget liv.
Men jag tror faktiskt att det går för alla. Sedan kan man kalla det där med kärlek för vad som helst, vi i kyrkan kallar det för Gud, men det betyder ju inte att alla måste gör det. Men jag menar faktiskt att en människa som enbart möts med hat får antagligen väldigt svårt att börja älska. Sen tror jag inte att det är vanligt med finare och mer älskande människor bland oss som kallar oss kristna eller religiösa. Till slut handlar det om vilket ansvar man vill ta för sitt liv. Alla kan lära sej älska. (Jag tror t.ex. att det är vad liknelsen om Talenterna vill lära oss)
När du kommer in på Nya Testamentet blir det mycket riktigt intressant. Det skulle egentligen krävas minst en C-uppsats på varje del, men jag gör en något snabb (men ändå) genomgång.
Om Jesu s.k. Domsförkunnelse är det flera saker att säga. Men uttrycket Gehenna, som faktiskt inte står med i den senaste översättningen, är väl en soptipp utanför Jerusalem?
När det gäller domen tror jag som Luther, Gud har dömt världen och förklarat människan för skyldig, därmed är hon (människan) rättfärdig.
Jag betraktar också straffen som inomvärdsliga, eftersom jag tror att det är enormt viktigt att se i vilket sammanhang berättelser eller förkunnelser är sagda.
Vad händer om man läser texter ungefär som t.ex. ’’med sorg i hjärtat sa Jesus, med svag röst: tyvärr kommer situationen där rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.” Alltså ett konstaterande. Det är inget Jesus vill, men han konstaterar att det helt enkelt kommer att bli så för vissa människor.
Ungefär som den berömda s.k. ’Matteuseffekten’, förr hette det ’Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.’ Det är fruktansvärt. Men det är livets grymma villkor. Ingen förkunnelse, ingen undervisning, men ett tragiskt konstaterande.
Jag jobbade med en briljant duktig förskolepedagog, som menade att hon redan när barn var i fyra-femårs åldern kunde hon se vilka som riskerade att få ett hårt liv. Eller leva utan kärlek, samt att bli fråntagen det man redan har i form av tillit och möjlighet till anknytning.
Jag ser kort sagt på så gott som allt i Bibeln som har förkunnelsekaraktär, samt narrativen, dvs liknelser, myter, allegorier, alla dessa behandlar något som händer hitom döden. Jag skulle vilja gå så långt som att säga, att vad som händer efter döden, är så gott som ointressant. Jag kan inte göra något åt det, och jag skulle faktiskt inte ändra mitt liv speciellt mycket (tror jag) om jag fick veta vad som händer efter döden.
Avslutningsvis skulle jag vilja fundera litegrann på dina tankar om etiketter som kristen, religös osv.
Dom mest religiösa människor jag känner till är två kategorier: Det ena är dom som varenda dag ägnar sej åt att leva i, fascineras av, njuta av, fundera över religion och religiösa frågor. Den andra gruppen religiösa menar jag dom vara som inte gör stort annat än att ägna sina liv åt att försöka hitta fel och brister, hata enskilda företrädare eller konstant prata illa om någon/några personer inom religionen. Men religionen präglar ändå allt man säger och gör.
Religion berör väldigt mycket. För mej blir det så att den som vill kalla sej för kristen eller religiös, ska få göra det. Vem är jag att döma om vem som är kristen?
Mycket mer kan sägas om allting, särskilt om tolkningen av bibelns berättelser. Kanske skulle jag ha gått in lite djupare på var och en av dom, men då skulle denna min replik bli enormt mycket längre. Så vad säger du nu? Är vi i viss mån klara med just detta tema? Ska vi gå över till ’Flyktens hållning’?
.
6.
Inlägg 6 (av 7 under tema 2). Svar till Erik Stenber-Roos
av Carl Gustaf Olofsson.
Onsdagen den 7 oktober 2020!
Erik, egentligen var det ju meningen att du skulle avsluta Tema 2 med ditt senaste inlägg, dvs inlägg 5. Men jag blev så ställd av din avslutande uppdelning av “religiösa av två slag” som gäller ‘de mest religiösa människor du känner till’. Dina båda kategorier går rejält vid sidan om det vi diskuterat. T.ex. om det är rimligt eller orimligt att tala om en ‘sekulär’ eller ‘existentiell religiositet’ som på ett tydligt sätt är helt oberoende av föreställningar om en övernaturlig eller transcendent verklighet utanför och oberoende av människan. Jag undrade först om det ‘felsökande, hatande slaget’ av religiösa var en nidbild av tuffa ateistiska religionskritiker. Jag har förstått att det var en grov feltolkning. Men du får gärna förtydliga vad du menar.
I “Illusionen om Gud” (s.39. svenska pocketutgåvan, 2010) skriver ateisten Richard Dawkins att i einsteinsk bemärkelse är även han religiös. Sedan skriver han att han ändå inte vill använda ordet “religiös” för den upplevelse av respekt, ödmjukhet och förundran visavi kosmos som Einstein kallar en religiös känsla. Detta eftersom “religiös” i det gängse språkbruket är så hårt knutet till att bära upp föreställningar om någon form av övernaturlig verklighet.
Om man nu ställer sig på Einsteins sida – hur placerar du hans “kosmiska religiositet” i dina två kategorier. I bokens kapitel 1 pläderar jag för det relevanta att tala om “existentiell religiositet” som kan karakteriseras som en utvidgad ‘einsteinsk religiositet’. Men som jag skrev i Inlägg 2 så är jag rejält kluven idag kring det kloka i att använda begreppet “religiös” på det sekulära sätt som jag gör i kapitel 1. Men vad ska man kalla den livstolkning och det förhållningssätt till livet som beskrivs där. Oavsett vad man kallar det gäller det något viktigt.
Och i vilken kategori placerar du Ulf Ekman, före detta Livets Ordprofet, numera katolik? Eller Kristi Brud, Åsa Waldau, i Knutbyförsamlingen?
Kanske är gränsdragningar mellan “religiös” och “icke-religiös” ointressant. Däremot är det från mitt perspektiv intressant – och viktigt – att försöka skärskåda olika livstolkningar och ideologier, såväl sekulära och ateistiska som vad vi konventionellt kallar “religiösa” utifrån frågan om i vilken mån de stödjer personlig mognad, stödjer utvecklingen av integritet, kritiskt tänkande, civilkurage och modet att stå på egna ben i svåra val- och krissituationer. Eventuellt har dina “två slag av religiösa människor” med detta att göra. Eller är fromhet och “religiösa frågor” utanför denna problematik från din horisont?
Erik, svara och kommentera det du finner motiverat. Viktigast för mig med detta inlägg var att dela med mig av den osäkerhet som uppstod av slutet av ditt inlägg. Och om vi båda är nöjda så avslutar du Tema 2 med ditt kommande svar som blir Inlägg 7.
.
7.
Inlägg 7 (av 7 under tema 2). Svar till Carl Gustaf Olofss
av Erik Stenber-Roos.
Måndagen den 12 oktober 2020!
Jag uttryckte mej otydligt, minst sagt. Det jag försökte få sagt var följande, när jag resonerade kring temat att vara ’religiös’.
Jag skrev nog ’dom mest religiösa människor’, men det framgick nog för dåligt vad jag menade med det.
Jag tycker mej ha sett att det finns två sätt att låta religionen styra hela sitt liv. (Det finns många däremellan, med mindre fanatism, som jag nog uppskattar mer).
Ett positivt och ett negativt.
Det positiva sättet att vara hängiven religion på, tycker jag leder till att människor visar mera omsorg, mer uppmuntrande till att söka och fundera, mer diskussioner, mer upptäckarlusta osv. All vi som karaktäriserar oss som mycket religiösa anser nog att vi hör hemma där.
Det finns många ateister som jag menar vara mycket religiösa i meningen att dom ägnar en stor del av livet åt religion. Många ateister tycker om resonemang, diskussioner och ser med glädje att vända och vrida på frågor osv.
Men det är tyvärr inte det enda sättet. Det finns människor som låter religionen styra sitt liv, men där det bara leder till hat och förakt, eller i värsta fall ren och skär förnedring av sej själv och andra.
Jag vill egentligen inte försöka ge exempel på något av fallen, eftersom det är ganska känsligt, men jag försöker mej på det ändå. Jag menar att när religionen fungerar bra, är det väldigt bra: jag har sett hur människor blivit fullständigt förändrade av religion. Kristna människor har slutat och förblivit fria från alkohol och droger, muslimer har upplåtit sina moskéer till kristna för att fira gudstjänster i, sikher har låtit andra troende professorer predika i sina tempel för att försöka lära sej vad människor med andra infallsvinklar tycker osv. Men det är tyvärr inte alltid så. Jag har sett motsatsen också.
Knutbygemenskapen ville låta religionen styra livet för alla människor. Det gjorde den också, men där ledde det faktiskt till nedbrytning och i allra värsta fall faktiskt ett mord. Jag vet många som blivit fullständigt knäckta av Livets ord, jag har sett människor ’förvildas’ (’radikaliseras’) av feltolkad islam, jag har sett buddhistmunkar spela fattiga och lurat av enkla människor sina sista slantarna, för att sedan åka utomlands och bo flott på lyxhotell.
Som varande religiös skulle jag verkligen vilja säga att en människa hängiven åt religion, oavsett om och vad hon tror, blir mer kärleksfull, mer öppen, mer varm, mer innerlig, mer glad osv, men det är tyvärr inte alltid sant.
Religion kan leda till mycket kärlek och gemenskap. I min ungdom bodde jag i Latinamerika och fick se det fullständigt fantastiska arbete som de s.k. Befrielseteologerna i Latinamerikas djungler gjorde. Jag tror aldrig jag har mött så kärleksfulla människor. Hade inte omständigheterna varit som dom var, hade jag mycket väl kunnat flytta ut i djungeln, bli katolik och leva mitt liv i dom gemenskaper jag fick se.
Men det är inte alltid så. Hängivna religiösa har i alla tider även startat krig, fysiskt men också mentalt. Men det finns också menar jag, ateister som ägnar sej åt att hata, där faktiskt religionen styr hela deras liv, av någon orsak. Då menar jag absolut inte Dawkins eller t.ex. Sam Harris. Att ifrågasätta menar inte jag vara att hata.
Men om t.ex. googlar ’Svenska kyrkan’ får man upp ett erbjudande om att gå ur kyrkan för en billig peng. Någon lurar människor att man betalar skatt till Svenska kyrkan och sedan tar man betalt för att gå ur Svenska kyrkan (htps://kyrkoskatten.se/kontakt/) Jag har kompisar som har tagit kontakt med dom, kompisarna har sedan lagt ut svaren på fb, svar så fulla av hat att jag har svårt för att tro det. Men dom viger sitt liv åt religion, som bara leder till att dom hatar. Och jag skulle tro att dom karaktäriserar sej som ateister.
När det gäller etiketten ’att vara religiös’, menar jag att den passar bäst på människor som ger sej hän åt religion. Men som jag iaf försökt skissa på, betyder inte det att man blir en mer positiv och välvillig människa, oavsett vad man faktiskt tror.
Oavsett vad någon menar att religionen säger, måste jag själv välja och sedan stå för mina handlingar.
Hoppas det blev lite tydligare nu.
Slut på tema 2.
.
Fortsättning följer!
Tema 3 påbörjades lördagen den 17 oktober. När det hunnit bli den 9 november har 4 inlägg publicerats. Rubriken, bestämd av Erik Stenberg-Roos, är: ”Samvetets, hjärtats och sanningens röster”. Temat har sin utgångspunkt i kapitel 2, ”Ansvar och flykt” i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro”. Bokkapitlet finns på internet. Men köp gärna boken. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. nätbokhandlar. Den finns också på Dillbergs bokhandel i Kalmar till ett bra pris. Boken finns även på ett antal bibliotek. Om du frågar efter den på ditt lokala bibliotek finns det goda chanser att dom tar hem den. Vill du följa textsamtalet efterhand som inläggen publiceras så är du välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp”.
Bloggsammanställningar:
Nr 119. Tema 1: Traditionell kristen tro?
Presentation.
Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012.
Erik Stenberg-Roos.
Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han är för tillfället hemförlovad från sin tjänst i Thailand på grund av covidpandemin. Erik Stenberg-Roos började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999.
Erik var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst.
Carl Gustaf Olofsson
Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till de existentiella livsfrågorna. Ett huvudtema är spänningen mellan det gudlösa och det traditionellt kristna.
Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig ibland ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.
.
Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook mellan Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson:
Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro?? (7 inlägg)
Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. (denna blogg) (7 inlägg)
Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. (8 inlägg)
Nr 124. Tema 4. Om död och tillit. (7 inlägg)
Nr 125. Tema 5. Teologisk utveckling och monster? (5 inlägg)
Nr 127. Tema 6. Existentiell tro. (7 inlägg)
Nr 129. Tema 7. Existentiell tro. (7 inlägg)
Nr 133. Tema 8. Om Gud och gudsbilder. (16 inlägg)
.
Gustafs videoblogg 