Nr 133. Tema 8. Om Gud och gudsbilder. Textsamtal med fyra deltagare. Olov Sandegård, Staffan Sandin, Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson.

.

  Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” utifrån boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014, 2020) på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Fram till och med Tema 7 har textsamtalet förts mellan Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska kyrkan, och Carl Gustaf Olofsson, bokens författare. 

.

Från två till fyra textsamtalare.


Efter att Tema 7 hade avslutats den 24 oktober 2021 framförde Erik Stenberg-Roos en önskan om att pausa den mera omedelbara anknytningen till boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” och ta en samtalsomgång kring Gud och gudsbilder. Hur vi tänker, vad vi menar – såväl som gudstroende som icke-gudstroende. Och huruvida det är viktigt eller oviktigt att ha med Gud i sitt levande vardagsspråk mm. 

Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson, så här långt ensamma på samtalsscenen,  tyckte det skulle vara värdefullt med ytterligare ett par röster som hade ett engagerat förhållande till den grundproblematik som funnits med i hela textsamtalet så här långt. Vi bjöd in Olov Sandegård och Staffan Sandin. Båda tackade “ja”. Båda hade följt och textsamtalet från begynnelsen och ibland kommenterat. När det nu hunnit bli juni 2022 har ännu inga av textsamtalarna träffats “öga mot öga”. En kort presentation av samtliga fyra ”textsamtalare” hittas i slutet av bloggen.  

Under “Tema 8. Om Gud och gudsbilder” har det skrivits sammanlagt 16 inlägg. Fyra vardera. Så hela detta textsamtal är som en mindre bok. Tema 8 påbörjades tisdagen den 16 november av Erik Stenberg-Roos och avslutades av Carl Gustaf Olofsson med inlägg 16 tisdagen den 21 maj 2022. 

När textsamtalet nu pausas under sommaren 2022 efter att Tema 8 har avslutats, har det skrivit totalt 64 inlägg under åtta olika teman sedan starten. Varje avslutat tema i textsamtalet har redovisats i en blogg. Detta är den åttonde bloggen. Se sammanställningen i slutet! 

.

De 16 inläggen under ”Tema 8: Om Gud och gudsbilder” publicerades i Facebookgruppen mellan den 16 november 2021 och 21 maj 2022. Erik Stenberg-Roos är först ut. Sedan kommer i tur och ordning Olov Sandegård, Staffan Sandin och sist Carl Gustaf Olofsson. Samma turordning har gällt under hela textsamtalet. Den första omgången inlägg är primärt skrivna utifrån en personlig relation till temarubriken och vad man vill föra in på samtalscenen.

.

.

1.

Tema 8: Om Gud och Gudsbilder.
Inlägg 1 (av 16 under Tema 8).
av Erik Stenberg-Roos.

Publicerat tisdagen den 16 november 2021.
.

Det är fascinerande att leka med det som antagligen måste vara en av människans allra äldsta sysselsättningar, nämligen att fundera över begreppet ”Gud”. 

Inom teologin laborerar man ibland med frågan om hur man kan veta något om kristen tro eller ”Gud”. Förr eller senare kommer man till frågan om bibelns ställning, dvs ”har bibeln producerat kristen tro, eller har den kristna tron producerat en bibel?” 

Jag hör till dom som är väldigt starkt inne på uppfattningen att  den kristna tron är större än bibeln, dvs som fenomen producerar den kristna tron många saker, däribland en bibel. Jag tror dock att om man vill ha tydlighet ska man se till hur de kristna sakramenten fungerar. Men det är nog en annan fråga. 

När jag gör en snabb koll på de vanligaste gudsbilderna får jag upp att Gud beskrivs som följande: … en herde…en bakfull soldat (en av mina personliga favoriter faktiskt)… en kärleksfull far… en härskare…en svartsjuk… en höna…. en konstnär…. en barnmorska…som kärlek eller som varandet…existensen. 

När jag nu får hedersuppdraget att starta denna diskussion, väljer jag att fokusera på endast tre stycken gudsbilder. Jag tänkte reflektera en del om hur jag funderar kring dem: 

1) Skaparen
2) Kärlek
3) Existensen 

1) Föreställer man sej Gud som skaparen, dvs den som dragit igång alltihop, har man en hel del förklaringar faktiskt. Det kosmologiska Gudsbeviset tangerar resonemanget. Jag tycker också att just det gudsbeviset är det som har störst bäring idag. Kort kanske man sammanfatta det med tankar som ”inget har kommit till utan att något har skapat det”, vilket gör att även själva starten, t.ex. Big bang ed, har sina rötter i att någon har startat allt. Denna någon benämns då skaparen, alltså Gud. Jag känner att som troende kan jag vila i denna tanke. Jag får t.ex. en ganska klar orsak till att vårda skapelsen, dvs resultatet av den goda gudens agerande. 

PROBLEMET med denna Gudsbild är dock att skapelsen är allt annat än god. Det finns en slags självklar tanke om att rensa bort den eller det som inte passar in. Det finns inga som helst garantier om något alls i skapelsen. Vi kan se det t.ex. när en fågel trillar ur sitt bo.  Plötsligt börjar skocken utrota istället för att stötta just denna fågel. Vad gäller oss människor kan vi imorgon få ett cancerbesked, vara med om en bilolycka, mista någon vi älskar osv. Det spelar heller ingen roll om vi ätit rätt, tränat rätt, andats korrekt, mediterat riktigt och haft ett klockrent socialt liv. Döden kommer precis när som helst ändå. 

Kristen tro väljer då att arbeta MOT många av de ordningar som finns oss givna i skapelsen. Vi vill inte att den cancersjuka ska dö utan att vi s.a.s. kämpat emot med behandlingar osv.

Kan då Gud vara skaparen? 

2) I enlighet med uppfattning två kan man med ganska gott stöd föreställa sej att Gud är kärlek. Det markeras redan i början på den kristna trons historia, det finns med i bibeln (tydligast i Johannesbreven) och det är helt klart att denna gudsbild använts i hela trons historia. En av fördelarna med den är att man s.a.s. vänder på problemet med någon slags antropomorf gudsbild, alltså ett slags metafysiskt väsen, som man måste förhålla sej till. Gud ”uppstår” s.a.s. överallt där människor utför goda och kärleksfulla handlingar. Det innebär också att Gud inte kan dö, eftersom det alltid kommer att utföras goda handlingar.

PROBLEMET är t.ex att det finns mängder av människor som utför kärleksfulla handlingar eller säger kärleksfulla ord, men som absolut inte vill karaktäriseras som kristna.  Det finns heller inget som säger att det skulle vara mer kristet att vara kärleksfull än vad det är att vara hindu eller t.ex. jude, eftersom uppfattningen finns i så gott som alla religioner.

3) Den tredje uppfattningen, om själva existensen, är enkel att hitta fördelar med. Existensen delar vi alla, gudsbilden är uråldrig och något vi kristna ”ärvt” av judendomen. Det innebär också att det aldrig behöver bli en diskussion kring om Gud finns eller inte, eftersom vi alla vet om att vi existerar (om vi inte hänger oss åt ganska extrema filosofiska funderingar). Så vitt jag kan se innebär det också något fundamentalt fint för oss alla, nämligen att det tar sin utgångspunkt i något vi delar. Det ger oss också del av samma ansvar.

Men det finns problem med även denna gudsbild. Den är ofta helt konturlös. Det finns ett uttryck som säger ungefär, ”det som siktar på alla träffar ingen”. Jag tror att det är en av orsakerna som gör att iaf jag väldigt sällan hör denna gudsbild diskuteras. Allt är gratis, allt är självklart, det inkluderar alla och ingen är utanför.  Och visst är den väl en av orsakerna till det som religionskritikerna Lena Andersson i DN karaktäriserar som ”dunbolsterteologi”? Inget stöter sej med någon, allt är ok. Vackert men kanske lite fegt.

Trots detta känner jag mej hemma i dessa tre gudsbilder. Jag tycker det är svårt med att t.ex. likna Gud vid en bakfull soldat, det säger inte mycket? Det är tyvärr också näst intill förlegat med Gudsbilden som en god far, eftersom alldeles för många fäder är mycket frånvarande.

Hur jag än funderar tycker jag att dessa tre gudsbilder för mej är de viktigaste. Vad säger ni andra? 

.

.

2. 

Tema 8: Om Gud och gudsbilder.
Inlägg 2 (av 16 under Tema 8).
av Olov Sandegård.

Publicerat fredagen den 19 november 2021.

.

När jag av någon person får frågan ”Tror du på Gud?” brukar jag vanligtvis, innan jag försöker mig på att ge något slags svar till frågeställaren, ställa motfrågan: ”Vad menar du med begreppet ”Gud”?” Som jag ser det finns det i princip lika många bilder av ”Gud” som det finns människor. Precis som varje människa är unik, är varje gudsbild unik. Genom historien har det funnits myriader av gudsbilder alltsedan människorna blev medvetna om sin egen dödlighet och i samma ögonblick började ställa sig frågorna om ”Vadan?” och ”Varthän?”  Långt senare uppstod den monoteistiska världsuppfattningen, bland annat inom den tidiga judendomen, där det bara finns en enda allomfattande och allsmäktig ”Gud”, som på samma gång är världsalltets, eller åtminstone jordens och livets på jorden, igångsättare, upprätthållare och meningsgivare. 

Inte nog med detta. Den enskilda människans gudsbild är inte statisk. Den förändras över tid, både i kort och långt perspektiv, inte minst beroende på det momentana måendet. Luther skrev i något sammanhang att den enskilda människans ”Gud” är det som människan ifråga ”håller för Heligt”. Ungefär så tänker jag också. Vad håller du för heligt? Vad är du inte beredd att kompromissa bort? Det är den ”Gud” som du har som ”riktmärke” på din ”religiösa kompass”.

Som jag ser det är det nödvändigt att man skiljer på en människas allmänna världsåskådning och hennes faktiska handlande i en konkret livssituation, där många andra faktorer spelar in och påverkar agerandet. Paulus tar upp denna problematik, när han skriver att ”det goda jag vill göra, det gör jag inte, och det onda jag inte vill göra, det gör jag”. Den etiska livshållning som Jesus förespråkar i evangelietexterna omfattas som ideal av en betydligt större andel av vårt lands befolkning, än de som öppet kallar sig kristna. Samtidigt finns det människor, som i praktisk handling lever betydligt mer i överenstämmelse med Jesu undervisning, än flertalet ”bekännande kristna”.

För mig är kärnbetydelsen av ordet ”kristen” en människa som lever i enlighet med Jesu livshållning, i ”Kristi efterföljelse”, som det hette en gång i tiden. Detta klarar en människa bara delvis, eller punktvis, kanske inte ens den fysiska människan Jesus från Nasaret fullt ut levde så. Vad vet vi om hans liv innan han lät sig döpas av Johannes? Vad vet vi om hur han var som tonåring etc.? 

Genom historien har det funnits människor inom alla kulturer och inom alla trostraditioner, som varit mer ”Kristus-lika” än en genomsnittlig person i vilket ”kristet” land som helst. Med detta sätt att resonera är det fullt möjligt att vara exempelvis kristen ateist, kristen muslim, kristen buddist osv.

Hur universum uppstått och om det eventuellt funnits någon igångsättargud tycker jag är en fråga av begränsat intresse. Under mitt liv har jag under mina närmare 70 år av medveten existens tänkt ibland si och ibland så. Idag kan jag nog närmast beteckna mig som något slags allmänkristen agnostiker.

När bekännelsekristna hävdar, att för att få ingå i deras krets, måste man åtminstone tro på ”uppståndelseundret” (tolkat som att Jesus rent bokstavligt uppstod på tredje dagen och gick omkring och predikade bland lärjungarna under flera veckors tid) stegrar jag mig. Vem har rätt att döma över någon annan människas tro? Gick inte för övrigt en stor del av Jesu undervisning ut på att kritisera sin tids självutnämnda rättroende?

Något jag för närvarande inte klarar av att hålla för sannolikt är en eventuell fortsättning av det egna livet efter den fysiska döden. ”Som det var innan du föddes, så kommer det att bli efter att du är död.” Det är en del av min ”världsåskådning”, många skulle benämna det som ”ateism”, och det kanske det i grund och botten också är. Men i och med att jag hyser en förvissning om att det i tillvaron finns ett antal grundläggande värden, som kan betecknas ”goda”, ”sköna”, ”sanna”, ”rättvisa” osv., och att äkta Kärlek faktiskt finns, har jag svårt att rätt och slätt kalla mig materialist och ateist.

Jag tror att om vi skalar bort merparten av de olika religionstraditionernas tidsbundna, människoskapade ”måsten” kan vi som sökande människor nå fram till en frisk ”källåder”, som det kan vara meningsfullt att benämna som ”Gudskällan”, ”Gudsrösten” eller något liknande. Det finns enligt min uppfattning en ”Helighet” som inte är förbehållen någon viss gruppering med en viss världsåskådning. Denna Helighet handlar om värnandet av Livet som sådant och om Kärleken, stavad med stor bokstav.

Jag instämmer med Erik när han skriver att den kristna tron är större än Bibeln. För att spetsa till det lite skulle man kunna tillfoga att den sanna tron, den sanna Guds-bilden, ligger djupare och överskrider summan av alla gudsbilder som människorna hållit sig med alltsedan människan stigit fram ur naturen som subjekt och tänkande varelse på jorden. Och så kommer det att vara även i framtiden, oavsett alla nya grupperingar bland människorna som kan tänkas framträda och påstå sig ha funnit den yttersta, uttömmande och ”objektiva” sanningen om Livet, livsmeningen och ”Gud”.

.

.

3.

Tema 8: Om Gud och gudsbilder.
Inlägg 3 (av 16 under Tema 8)..
av Staffan Sandin.

Publicerat fredagen den 26 november 2021.  

.

Under min uppväxt på 1950/60-talen inom kyrkan möttes jag ofta av fysik och ´mekanik´ (orsak/verkan). Jesu födelse av jungfru Maria, hans lidande, död och uppståndelse var ren fysik som tron vilade på. Bejakade man inte detta fick man inte del av nåden och evigt liv utan sågs som evigt förtappad. ´Syndanöd´ och avståndstagande från ´världen´ men verka i den, var central teologi. Om inte allt var absolut sant i NT, var inget sant. Ny kunskap eller frågor kunde rasera tron, var vaksam! Bibelsyn och gudssyn var två sidor av samma mynt. 

Mina gudsbilder och förståelser kommer förstås från mina erfarenheter och kunskaper, särskilt om NT:s brokiga tillkomsthistoria: långt ifrån originaltexter, många tiotusentals ibland motstridiga manuskript, hundratusentals textvarianter och kopior, slarv och avsiktliga ändringar, förfalskningar samt strider om teologi, översättningar och författarna. Även nya läror utan bibelstöd skapades, bl a heliga krig med miljontals människor dödade. 

NT:s texter speglar också sin samtids mytologiska kända berättelser: jungfrufödslar, gudasöner, mirakel, död, uppståndelse, talmystik, uppstigande i kosmos, evigt liv mm. De tog också sin näring från och fortlevde i symbios med samtidens alla skiftande filosofier, religioner och politiska realiter, bl a från religionen Zoroastrism hämtades idéer om himmel/helvete och en domedag. En tydlig dualism framträdde: ´Gud kontra djävulen´. Berättelserna och dualismen blev senare i den kristna tron knutna till makt, dogmer, domstolar och våldsutövning. Kyrkans försvarare klädde sig i rustningar, lagar och teologier när de skapade och upprätthöll sina konstruerade inre och yttre gränser. 

Reformationens nyorienteringar blev halvhjärtade: fortfarande bevakades gränser, strider utkämpades, avvikare dödades. Likaså den Stora väckelsen: strider om ämbeten, dop, bibelbilder, ja, även om försoningen. Gränsdragningen mellan ´rättroende´ och övriga blev på sina håll allt skarpare. Gudsbilden hänger intimt samman med hur vi ser på andra. 

Guds ´rena och ofelbara´ ord i NT visade sig vara högst mänskliga konstruktioner. Även i vår samtid måste vår tro och våra gudsbilder ´(re)konstrueras´. I detta ingår att använda vår tids språk, utmaningar, kunskap och erfarenheter. Men även att nu ta ansvar för konsekvenserna av tidigare orimliga föreställningar. Idag (24/11) bad Svenska kyrkan samerna om ursäkt. Borde vi inte alla fundera över vilka möjliga offer som våra ´gudar´ och våra trosföreställningar har eller kan tänkas få? ”Den som är framme har en lång väg att gå.” (Tomas Tranströmer i dikten Ur en afrikansk dagbok

Mina erfarenheter och kunskaper leder mig alltmer i riktning mot det sätt som myterna med sina öppna horisonter förstås och tolkas: utan knytningar till makt men med hopp, nya insikter och mognad. Jag kan då också överskrida ordens begränsningar, bli mer öppen utan att beträda spekulationens tunna is, och försöka hålla fast vid våra skiftande reella livsvillkor. Jag motverkar då även dualismen, vilken föga hjälper mig att förstå och orientera mig i dagens komplexa värld och inte heller ger mig någon tröst, upprättelse eller livsmod. Spekulationer övergår lätt till en flykt från den verklighet vi lever i; det är just våra mänskliga livsvillkor som (guds)tron för mig har till syfte att göra oss beredda att modigt möta, förändra och leva i. Det som återstår för mig är att fokusera på bilderna och praktiken. 

Livet pågår ´från naivitet till naivitet´; från barnets självklarheter till tonårens osäkerhet, den vuxnes förstånd och till ålderdomens insikter: det allomfattande, det som binder samman min inre och yttre människa och mig med andra. Livets alla erfarenheter ´vecklas ut´ tillsammans med mig, måste vara flexibla, olåsta. Lager på lager formar de mina inre bilder, mitt liv. 

Många förnimmer en inre bild av ett slags ´Du´, någon vi kan vara öppna och avklädda inför, något djupt mänskligt, en väg till ökad mognad och tillit. ”Det är ett stort rivningsprojekt det handlar om.” För mig finns även bilden av en människa lidande i sitt livsträd, ropande till en frånvarande Gud: ”Varför har du övergivit mig?” Just där, i utsatthetens epicentrum, finns bilden av min upprättelse, genom exponeringen mot livets inneboende risker, mitt tvivel och min ensamhet. ”Från denna plats där alla förskansningar är borta, allt poserande ogiltigt och meningslöst, kan våra röster treva efter ord som förmår bära vår existens, våra förhoppningar, vår rädsla och vår längtan.” (citaten från Mikael Kurkialas bok ”När själen går i exil”, 2019)

Den monoteistiska gudens totala makt övertogs inom kyrkan av en ´ofelbar´ påve, en kung av ´guds nåde´ eller en präst med den ´rätta läran´. Om detta ´Du´ inom oss försvagas riskerar det att förvandlas till något vi måste underkasta oss, en ideologi eller en fruktad lära/Gud. Mitt ´jag´ kan då bli ett försvagat subjekt, utan någon inre stadga och internalisering. Gud som en relation eller en inre resa riskeras då att tappas bort. Blind lydnad ersätter frihet och mognad. Än värre, Gud kan bli en farlig ´perspektivtotalisering´, en ”omöjlig tvångströja som jag måste arbeta mig ut ur” (Eskil Francks bok ”Giv mig, min son, ditt hjärta”, 2013). Att på detta avklädda sätt våga exponera sig, bryta upp och gå vidare, kräver mod och integritet. Många kallar detta ´eviga Du´ för Gud.

Detta ´Du´, har för mig ingen egen plats, inga koordinater i verkligheten, varken i rymden, i ´alltet´, i någon struktur eller i en ospecifik dimension. Försoningen sker med mig och gentemot Dig. Vi bär och blir burna, älskar och blir älskade, ett tillitens möte med långa horisonter. Denna gudsbild tilltalar mig nog allra mest.  

Jag vet förstås att det finns mycken omsorg, kärlek och innerlighet inom traditionella kristna församlingar. Men detta finns också i profana sammanhang. Gränserna går ofta inte där kyrkorna dragit dem, utan tvärs igenom många gemenskaper på ungefär samma sätt. Framförallt försöker jag att inte ens fundera i termer om gränser utan om mognad, frihet, ömhet, nåd och kärlek, alltså något djupt mänskligt och inget specifikt kristet. Guds domäner är i så fall långt mycket vidare än kyrkornas. – Tanken att Gud måste vara ´större´ än Bibeln är jag alltså helt införstådd med. Guds ´självständiga´ existens kan förstås aldrig bevisas; jag tillskriver, som redan antytts, ett sådant ´existensantagande´ ingen egen roll i mitt liv. 

Vår inre utveckling samspelar ofta med samhällets yttre förvandlingar. Väckelsen från mitten av 1800-talet var medskapare av en ny tid av frihet, men byggde också sin existens på vad många andra utanför väckelsen ville skapa, förändra. Talar vi om Gud, måste vi också våga tala om denna helhet, detta medskapande med sina gemensamma nya horisonter. Jag instämmer gärna i tanken att Gud ´uppstår´ överallt där goda gärningar utförs.

Gud förknippas av många, såväl innanför som utanför kyrkor, med känslor av närvaro, mognad, lugn, helighet, ansvar, sammanhang och att ha ´kommit hem´. Så kan också jag tänka. Jag gillar också bilden av Gud som en slags ´källåder´ i våra liv. Eller som en ledstång: ”Som när ljuset slocknat i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret”. (Tomas Tranströmers dikt Schubertiana)

.

.

4. 

Tema 8. Om Gud och gudsbilder.
Inlägg 4 (av 16 under Tema 8).
av Carl Gustaf Olofsson.

Publicerat måndagen den 6 december 2021. 

.

Jag tycker det är svårt att skriva om Gud och gudsbilder. Även om jag har starka rottrådar – och många positiva – till kristendomen och mitt eget personliga kristna arv så har denna fråga tappat den form av levande aktualitet som den har för många. Och ändå tycker jag det är intressant. Men kanske på ett lite annorlunda sätt.

Med detta sagt tycker jag det är värdefullt att läsa och begrunda inläggen av Erik Stenberg-Roos, Olov Sandegård och Staffan Sandin. Staffans bibel- och kyrkohistoriska exposé är värdefull på ett lite speciellt sätt för mig. Det ger ett kunnigt, 2000-årigt perspektiv på mina egna mödor kring det som är avgörande viktigt för mitt liv och, som jag tror, allas våra liv. Och hur goda intentioner kan korrumperas och spåra ur.

Gud kontra existentiella livsfrågor. 

Jag tycker oftast att ordet “Gud” skymmer sikten mot de frågor som jag tycker är livsviktiga att fundera över och samtala om. T.ex. vad kan öka chanserna i våra liv för bärande upplevelser av mening, hemhörighet i tillvaron, stunder av livsglädje; vad kan stödja utvecklingen av vår förmåga till omsorg, förnuft, förundran, samarbete, att ta ansvar för det gemensamma? Vad stödjer utvecklingen av självrespekt, integritet, mod, mognad? Vad kan urholka dessa kvaliteter? Vad kan göra att vår mörka potential får övertaget i vår livsprocess och skapa ett rymligt samvete visavi att sko sig på andras bekostnad; som ökar fästytan för girighet, missunnsamhet, hat, hot, våld, hämndlystnad? Staffan rör vid detta i slutet av sitt inlägg (Inlägg 3) på ett vackert, nästan poetiskt sätt.

Här kommer en högst personliga gudsfråga: Hur kan jag vara så engagerad av dessa frågor trots att frågan om guds vara eller icke-vara försvunnit från mitt levda, praktiska liv? För sekulära ateister är det självklart att man kan vara djupt engagerad av dessa frågor och samtidigt helt ha lämnat Gud, “ordet Gud” och frågan om det finns meningsfulla sätt att “tala om Gud” .

Förutsättningen är dock att dessa sekulära ateister tror att vi som människor rymmer möjligheten till omsorg, förnuft, samarbete, ansvar. Och att man tror att dessa kvaliteter kan utvecklas över tid om de bejakas och får stöd. Tror man inte att människan rymmer denna positiva potential är de frågor som engagerar mig med sådan kraft nonsensfrågor. Och det finns förstås en hel del människor som förnekar detta. Såväl bland ateister som traditionellt religiösa av olika slag.

Till denna personliga sida finns också ett enkelt konstaterande: Jag har under hela mitt vuxenliv inte känt mig hemma i en gemenskap där ordet “Gud” har en central plats. Detta oavsett vilken gudsbild man menar sig bära upp. Jag har svårt att se vad som skulle ändra det.

Staffan skriver (inlägg 3) intressant och klokt om riskerna med att låta sig fogas in i de auktoritativt fastställda gudsbilderna inom olika kyrkor, samfund och religioner: “Mitt ´jag´ kan då bli ett försvagat subjekt, utan någon inre stadga och internalisering. Gud som en relation eller en inre resa riskeras då att tappas bort. Blind lydnad ersätter frihet och mognad.” Jag tror att detta är en viktig notering. Denna risk gäller även starka ideologiska gemenskaper som är helt sekulära.

Existentiell frågegemenskap och ledstången i mörkret.

Kan man tänka sig en existentiell trosgemenskap som konstitueras av att man bär upp den typ av existentiella livsfrågor jag antytt? Detta samtidigt som man avvisar “läror” och auktoritativa “sanningar”. Oavsett om det gäller Gud, Allah, Buddha, Jesus, Bibeln, Koranen eller något sekulär ideologi. En existentiell frågegemenskap!?

Staffan avslutar sitt inlägg (inlägg 3) med med poeten Tomas Tranströmers bild av den “blinde ledstången” som leder i mörkret. Jag har en stark personlig övertygelse om att för de som ärligt försöker leva med ett öppet och reflekterande förhållande till de viktiga existentiella frågor som antytts, är det god chanser “att hitta den blinda ledstången som leder i mörkret” när livet blir riktigt mörkt och svårt. Kan det vara så att dessa viktiga existentiella frågor kan fungera som ledstång även när livet blir riktig mörkt?

En älskad och älskande fantasigud.

Men med detta sagt är det ändå så att jag på olika sätt har lekt med gudsbilder genom åren. En av dessa sammanfattas i en diktstrof: “Jag tycker mig höra en röst som viskar: Var ståndaktig mitt barn! Din otro har funnit nåd inför mina ögon!” (från min dikt “Gudabenådat skratt” – google hittar). I detta “lekande” kommer jag inte förbi mitt behov av – eller förtjusning i – att laborera med bilder av en personlig gud.

Lite ungefärligt så här: Om det finns en personlig Gud så måste hen vara minst lika kärleksfull som den mest kärleksfulla människa jag känner till eller kan föreställa mig. Allt annat är grovt förtal av denna Gud! Då försvinner allt tal om en dömande och straffande gud som har eviga straff i beredskap för de som inte håller måttet. Denna Gud har bara makt över livet efter döden där hen bland allt annat spännande också har inrättat en högklassig himmelsk avdelning för rehabilitering som gör det möjligt för ALLA att till slut komma in genom himlaporten till den fulla gudsgemenskapen.

Min fantasigud kan inte bota cancer och få lama att börja gå. Han har ingen förmåga att ingripa i vår fysiska, materiella värld. Han kan inte hindra jordbävningar, orkaner eller pandemier. Han kan inte heller skapa sjukdomar och naturkatastrofer som straff eller prövningar för “utvalda”. Hen har också dåligt samvete för att hans fantastiska skapargärning också fått så mycket svåra och smärtsamma konsekvenser. Allt från människoliv som trasas sönder av hat, girighet, hämndlystnad till jordskred, cancer hos barn, smittsamma och dödliga sjukdomar. 

Det enda denna min “fantasigud” kan göra är att gå bredvid – eller bakom – och peppa oss att försöka vandra livets väg; hen försöker ge oss mod att lyssna på vårt samvete och hjärta. Och inte minst viktigt, han försöker också ge oss mod och kraft att bära smärtan i nederlagen och fegheten, när vi inte orkat eller vågat följa det som vi djupast inne velat göra. Han gör också sitt bästa för att famna de som fastnat i destruktiva livsspår. Med en hjälplös kärlek försöker han antyda att det finns andra livsspår som kan skapa värme, omsorg, bärande relationer, mening, livsglädje.

Denna antropomorfa tankelek kring en fantiserad, älskande Gud rymmer på något sätt Skaparen, Existensen och Kärleken som Erik skriver om i inlägg 1. Men kanske inte speciellt tillfredsställande från Eriks perspektiv. Vad säger du Erik?

Gudsbild kontra bilden av en fantasigud.

Olov skriver klokt om det närmast oändliga antalet gudsbilder som formats genom historien av olika människor och kulturer. Samtidigt kommer jag på mig själv med att känna ett motstånd mot att den “fantasigud” jag antytt bara är en av alla dessa. Kanske kommer den utanför denna “miljardräcka” genom att jag INTE TROR att denna Gud existerar. Samtidigt är det trösterikt och på något sätt berikande att ha denna fantaskigud nära mig.

Men jag tycker det skulle vara fantastiskt om denna mina fantasigud finns. Då skulle också den vackra bild av livet efter döden och den yttersta domen som springer ur denna gudsbild kunna finnas. Däremot känns det både tillfredsställande och poetiskt att tänka sig att denna “fantasigud” är sprungen ur “Gudskällan” som Olov tar upp i slutet på sitt inlägg (inlägg 2). Men ändå en fråga. Skulle det göra någon skillnad om man sa att den var sprungen ur Tillvaron? För mig ligger det närmre att säga att denna “fantasigud” är sprungen ur Tillvaron och en lång, lång kulturprocess.

Jag tror också, som Olov, att det basala och bärande tvärs igenom alla olika religioner och livsåskådningar handlar om vördnad och helighet visavi Livet och Kärleken. Detta gäller även för den sekulära ateisten som strävar efter djup och bärighet i sitt liv, även om man kanske hellre väljer andra ord.

Siste en fråga. Måste inte varje gudsbild vara knuten till en syn på bön? Vilka böner är meningsfulla utifrån den gudsbild “jag” omfattar? Och vilka böner är närmast att betrakta som “missbruk av guds namn” utifrån ”min” gudsbild?

.

.

5.     

Tema 8. Om Gud och gudsbilder.
Inlägg 5 (av 16 under Tema 8).

av Erik Stenberg Roos.
Publicerad måndagen den 14 januari.
.

Många intressanta tankar och funderingar i denna diskussion om Gud och Gudsbilder. Jag läser igenom vad vi skrivit och kommer på mej själv att inte ha så mycket att tillägga eller ifrågasätta. Jag tycker att det kommer fram ganska väl, och mycket respektfullt, hur vi ser och tänker ifrån temat Gud och Gudsbilder.

Jag väljer att ta upp ett par trådar jag sett och som gett mej en del tankar under helgerna.

Den antropomorfa Gudsbilden

På ett sätt fascineras jag av denna variant. Som troende skulle jag ganska ofta vilja ha den här Guden att vända mej till. Jag tycker att det vore väldigt enkelt och bra för mej själv och mina vänner. När jag tänker och hoppas på detta märker jag att det väldigt är ofta kopplat till att jag vill förändra världen.

För mej hade det varit oerhört bra om Gud varit den här snälla farbrorn på molnet, han som sitter och metar och har långt vackert skägg. Ofta vill jag då påverka den här farbrorn att utföra mina önskningar. Jag kan be (mer om det sedan), späka mej själv, ge bort pengar eller avstå från något, allt i en from förväntan att om jag genomför detta kommer Gud att bli glad och nöjd och så utföra de önskningar jag framställt.

Ett av väldigt många problem denna gudsbild för med sej, är att istället för att Gud skapar människan till sin avbild, har människan skapat Gud till sin avbild. Det är exakt så vi människor fungerar och våra belöningssystem är på något märkligt sätt inprogrammerade i hela vårt väsen. Men hur gärna jag än vill fungerar det inte så. Hur mycket jag än anstränger mej själv, kommer jag inte att kunna förändra världen genom att påverka Gud med olika försök. Och om Svensson ber om regn till grönsakerna på söndag och Karlsson om sol till familjeutflykten samma söndag, kommer en av dessa att bli besviken.

Hur vi hanterar det jag skulle vilja säga är ett faktum, även om det inte finns några faktum i Gudsdiskussioner, är upp till oss själva. Den antropomorfa Guden finns inte. Jag försöker välja begrepp man kanske kan resonera utifrån, men ”skaparen”, ”kärleken” eller ”existensen” är flummiga, en möjlig start på diskussionen, men inte mer än så.

Men för mej är det viktigt att när man diskuterar begreppet Gud måste människan få vara trevande eller kanske ”flummig”. Jag tror inte vi kommer närmare än en diskussion kring begreppen. Kristen tro blir s.a.s. aldrig tydlig i diskussioner om Gud (Möjligen kan den bli det när vi diskuterar andra artikeln om vad som är kristna handlingar). Gudsbegreppen måste vara tänjbara alt. rymma många tolkningar.

Synen på bön

Någon skriver något om hur man som troende kan förhålla sej till bön utifrån en Gudsbild. Som troende får jag ofta kritik, både från mina fromma vänner och mina ateistiska vänner. Själv får jag alltid mest kritik när vi ska diskutera bön. Jag hör till dom som inte tror att ”bön” är ett sätt att framställa mina önskningar för Gud. Inom konsten, oavsett om det är musik, film eller teater, framställs så gott som alltid ”bön” som en situation där en (ibland, men sällan, flera) person/personer sitter stilla i ett avskilt rum och lägger fram önskningar till Gud.

Själv känner jag mej inte speciellt hemma i detta sätt att be. Jag kan tycka det är bra när man är flera människor, t.ex. i en gudstjänstsituation, men det är inte primärt så jag vill ha mitt eget böneliv. För mej är ”bön” inte att önska något, t.ex. ”skulle du vilja ge mej ett glas vatten” eller ”kan du låna ut 500 kronor till på söndag”, jag anser att termen ”meditation” är betydligt bättre. I meditationen söker den religiösa människan alltid Guds vilja (oavsett religion), den egna viljan är i bakgrunden.

Rent definitionsmässigt skulle jag vilja säga att den religiösa människan söker kraften i tillvaron (som jag kallar för Gud) i syfte att bygga upp sej själv och s.a.s. ställa sej till Guds förfogande, medan magikern försöker utnyttja kraften i tillvaron för sina egna syften.

Det sätt jag trivs bäst med vad gäller bön är att jogga i avskildhet. Jag rör mej, jag s.a.s. blir mer harmonisk. Jag försöker vara så öppen och ”mottaglig” för Guds tilltal eller hur man nu ska uttrycka det som kan ske i bönen. Om det är bra eller dåligt, rätt eller fel? Jag vet inte, men det är vad jag trivs bäst med.

Hur tolkar och använder ni andra begreppet ”bön”?

.

.

6. 

Tema 8: Om Gud och Guds-bilder
Inlägg 6 (av 16 under Tema 8).
av Olov Sandegård
Publicerat tisdagen den 25 januari 2022

.

Av vad som framkommit hittills i diskussionen uppfattar jag det som att vi alla fyra förespråkar samma principiella hållning när det gäller den enskilda människans förhållande till samhället, medmänniskorna och den omgivande miljön-naturen. Vi har troligen lite olika uppfattningar om hur detta ”existentiella ideal” uppstått, vi har våra egna specifika värderingar på detaljnivå, men när det gäller synen på vad som kan anses vara en moraliskt god och rimlig livshållning som helhet, framstår det för mig som om vi tänker på ungefär samma sätt.

Man skulle kunna uttrycka det som att vi, trots att vi har olika ståndpunkter i teistiskt hänseende, håller oss med samma ”gudom”.  ”Det du håller för heligt, det är din Gud!” Så sade Luther, om jag inte misstar mig. Och så förhåller det sig, oavsett vad vi använder för ord för att beteckna den här aspekten av trosproblematiken.

Varje människa håller vissa specifika saker för ”heliga”, andra som mer eller mindre önskvärda, några som förbjudna. Detta har hos den enskilda människan vuxit fram successivt genom egna erfarenheter och i växelverkan med hennes sociala omgivning alltsedan tidig barndom. Detta är inte något konstigt och för att förstå processen behöver vi över huvud taget inte blanda in några metafysiska spekulationer.

Enligt min uppfattning har frågan om huruvida man tror på existensen av en metafysisk gudom inte någon som helst betydelse för hur man som människa ställer sig i moraliskt-etiskt hänseende och synen på vad som kan anses vara ett fullgott liv.

Det jag har börjat fundera alltmer över under senare tid är inte bara begreppet ”Gud”, utan även de olika begrepp vi använder oss av för att beskriva ”andligheten” hos en enskild människa.

Om vi inte längre tror på existensen av en självständig, metafysisk, andlig verklighet, utan ser det vi i dagligt tal kallar för ”andligt”, ”själsligt”, ”psykiskt”, ”religiöst” som företeelser oskiljaktigt kopplade till en fysiskt-materiell verklighet (kroppen och dess processer), hur förhåller det sig då med begrepp som ”jag”, ”själv”, ”själ”?

”Ego” brukar i psykoterapeutiska sammanhang betraktas som ett slags falskt jagmedvetande, ett ”destruktivt själv”, som på något sätt uppstått hos individen, men är inte det så kallade ”autentiska självet”, det ”sanna jaget” på motsvarande sätt också något som uppstått och upprätthålls genom neurologiska processer i hjärnan och kroppen hos personen ifråga?

Jag har alltmer kommit att luta åt ståndpunkten att det egentligen inte finns något fast ”jag”, varken autentiskt eller falskt. Det vi uppfattar som ”jag” är i själva verket en momentan kognitiv skapelse i vår egen hjärna. En förhållandevis fast jagupplevelse uppstår genom en ständigt pågående kreativ sammanställning av lagrade minnen i hjärnan och det aktuella ögonblickets inre och yttre sinnesavtryck.

Att det faktiskt förhåller sig på detta sätt upplever vi varje morgon i samband med uppvaknandet. Det tar alltid en liten stund innan vi lokaliserat oss i tid och rum, frigjort oss från nattens kaotiska drömsekvenser och aktivt förmått ”koppla upp” vardagsmedvetandet igen.

Andra tillfällen när jagstabiliteten svajar är när en person grips av starka affekter, exempelvis vrede, eller utsätter sig för påverkan av droger. Man brukar uttrycka det som att man blir ”utom sig”, ”inte är vid sina sinnens fulla bruk”, eller liknande, och det är ju exakt vad det handlar om; man agerar på en lägre kognitiv nivå och lyckas då inte hålla ihop sitt ”normala” jag. Andra tillfällen när den upplevda jagstabiliteten momentant rubbas kan handla om stark rädsla, förälskelse, masspsykos; medan det vid regelrätt sinnessjukdom eller demens handlar om en permanent skadad kognitiv förmåga. 

Om man resonerar som jag gör här, och inte förutsätter att det existerar någon parallell metafysisk verklighet, finns det inte mycket utrymme för de abrahamitiska religionernas själsbegrepp, annat än som ett slags övergripande beteckning på jaget i dess olika skepnader. När kroppen dör, upphör också den individuella ”själen” att existera. ”Där döden är, där är inte jag. Där jag är, där är inte döden.” I andligt-själsligt hänseende kan vi leva vidare i minnet hos våra efterlevande anhöriga, våra vänner och i andra personer där vi lämnat avtryck under vår levnad, men det medför ju inte att det därmed existerar en självständig icke-kroppslig ”själ”. 

På liknande sätt som jag beskrivit det här, när det gäller den enskilda människans psyke, själ och jagupplevelse, kan man resonera när det gäller begreppet ”Gud”.  I den Lutherska bemärkelsen har varje människa sin specifika unika gudom (sitt ”Heliga”), och det gäller även om vi avstår från att använda oss av ”g-ordet”. Varje individ har dessutom egna specifika kunskaper, uppfattningar och fördomar om verkligheten, något som för övrigt kan betecknas som ett slags ”färskvara” på motsvarande sätt som ”jaget” i varje ögonblick måste ”uppdateras”.

Går vi vidare i vårt resonemang till den kollektiva nivån, kan vi se hur det inom mänskligheten successivt vuxit fram olika världsåskådningar och gudsbilder, som i organisatorisk form gett upphov till de olika religionstraditionerna. Inom de abrahamitiska traditionerna har man som regel betraktat det man benämnt som ”Gud”, ”Allah” eller ”Jahve” som ett allsmäktigt, övernaturligt väsen, som inte bara satt igång hela universum, och skapat dess lagar, utan också hela tiden finns med, som ”Fader” och/eller ”Domare”, bakom eller bortom vår materiella vardagsverklighet, i en andlig, metafysisk verklighet, där vi alla ska hamna, på ett eller annat sätt, efter vår fysiska död.

Finns det en bortomvärldslig metafysisk verklighet eller dimension? Jag håller det för osannolikt, men inte helt uteslutet att det skulle finnas något sådant. Självfallet finns det mycket i universum som vi människor ännu inte har någon kunskap om och kanske heller aldrig kommer att få insikt i. 

Vad gäller världsåskådning får jag nog räkna mig som agnostiker.

På den den individuella nivån känner jag mig i det närmaste helt övertygad om att det inte finns någon av kroppen oberoende ”själ” på det sättet som de abrahamitiska religionerna av tradition stipulerar. Därmed tror jag inte heller på någon individuell fortsättning efter den fysiska döden. ”Som det var innan jag föddes, så kommer det att bli efter att kroppen dött.” Här kan jag nog, utan att känna nämnvärt tvivel, beteckna mig som ”ateist”. 

Betyder då allt detta sammantaget, att jag avvisar alla former av organiserat religionsutövande? Nej, det gör jag inte. Jag tror att det i många avseenden kan vara värdefullt, såväl för den enskilde individen, som för kollektiv av människor, att samlas regelbundet för någon form av ”gudstjänstfirande”. Genom att ingå i en församlings- och gudstjänstgemenskap kan individen känna sig naturligt delaktig av en större och bredare gemenskap, än den kärnfamiljen, vänkretsen eller arbetsplatsgemenskapen erbjuder. Men för att detta ska vara någonting positivt krävs det att verksamheterna bedrivs på ett icke-sekteristiskt sätt och att inga krav uppställs för den enskilde att rätta in sig i ledet under självutnämnda, mer eller mindre auktoritära ”trosexperter”. 

Och det vi kallar bön behöver ju inte vara något märkvärdigare än att man för en stund stannar upp, avskärmar sig lite mot omgivningens sinnesintryck, söker sig djupare in i medvetandet, och liksom ”kalibrerar” sitt ”jag”, så att man efteråt förmår leva vidare på ett förhoppningsvis mer ”autentiskt” sätt än före bönen.

.

.

7. 

Tema 8. Om Gud och gudsbilder. 
Inlägg 7 (av 16 under Tema 8).
av Staffan Sandin

Publicerat tisdagen den 1 februari 2021

Det är många intressanta frågor som berörs i Era inlägg: den antropomorfa gudsbilden, en fantasigud, bönen och, inte minst, Olles tankar om vad en människa innerst inne är. Jag vill nu kommentera dessa frågor men även precisera en del vad jag anser om vissa gudsbilder

Du Olle berör kanske det allra viktigaste: Vilka är vi människor? Har vi ens någon stabil inre kärna? Jag delar absolut Din allmänna syn på bland annat människan, den svårtydda själen och Din skepticism mot att det finns en extern metafysisk verklighet, liksom Dina tankar om att det kan finnas både positiva och negativa konsekvenser av att tillhöra en kyrka. Min syn på ´odödligheten´ är ”av jord är du kommen, jord skall du åter varda.”

För 25-30 år sedan började jag inse att personer utanför kyrkan (för mig en missionskyrka) upplevde den som mer sluten och exkluderande än vad jag hade förstått. Min kyrka var absolut ingen sekt men de utanför var ändå några som skulle omvändas, bli som oss andra. Jag kunde i praktiken inte se några avgörande skillnader på folk innanför resp. utanför kyrkan; uppdelningen var för mig konstruerad, fiktiv helt enkelt. Utifrån denna ´reality check´ var jag helt enkelt tvungen att fundera lite djupare på min tro. 

Jag ser Gud i ´sin egen rätt´, en egen icke-existerande och en icke-objektiv tidlös kategori. Människor existerar, Gud ´är´. Den Gud som menas existera är en för människan potentiellt farlig maktfullkomlig Gud. Många kristna har nog idag trots allt en mer komplex och öppen gudsbild än man ibland utanför kyrkorna kanske föreställer sig. Guds mening hos de flesta troende framträder nog främst genom bilder, böner, gemenskaper, riter och tillit. Samtidigt måste talet om Gud vara på allvar – det gäller våra sätt att vara människor på! – och inte någon gosig menlös snuttefilt. För mig innebär detta främst ett sätt att se den ´andre´ i mig själv. Detta förutsätter att jag förändras, växer i tillit som människa. Det är i denna process att mogna som människa som talet om Gud för mig blir relevant och möjligt. 

Gudstron blir då också förmågan att uppskatta och glädjas åt icke-empiriska realiteter i våra liv. ”Gud är för mig livet självt i dess allra innersta mening; den stora frihetens rike, ett rike utan distinkta gränser men med en tydlig ”kärna” som någon annan har sagt. Gud är för mig självfallet ingen trollkarl som upphäver naturlagarna eller något avgränsat övernaturligt ´väsen´. Den guden är människans avbild och ger mig varken nya perspektiv eller hopp.

Den dömande guden – som skiljer getter från fåren – blir lätt ”elefanten i rummet” som få idag vill eller vågar tala om. Men den guden finns kvar ´under ytan´ inom många kyrkor, inte minst, som jag redan antytt, i hur man ser på icke-medlemmar och icke öppet bekännande individer. Genom detta skapas och upprätthålls i Guds namn fiktiva och för mellanmänskliga relationer destruktiva gränser. Det är i mycket den guden och de attityder som detta skapar som håller mig borta från kyrkorna (men även att Bibeln ses som trons absoluta rättesnöre). 

Gudar och gudsbilder är väl på ett sätt alltid produkter av våra fantasier. Men också andra känslor kan vara inblandade (ångest, rädslor o.d.). Detta om fantasi gäller också för skönlitteratur, musik, teater, konst och delvis vetenskapen (humaniora, historia o.d.). Fantasin är en oerhört viktig och vital del av människovarandet, hur vi uppträder och behandlar varandra och vår omgivning. Den fantasi jag nu talar om är inte fria fantasier (i betydelsen påhitt eller ljug) utan snarare förmågan att tänka utanför boxen, vara kreativa.

Förre stockholmsbiskopen Krister Stendahl skrev fantasifullt om Gud: ”Mig synes det som att om Gud är Gud, behöver jag aldrig varken ordna för eller oroa mig för vad som kommer härefter. Jag firar rikets kommande med att sjunga psalmer och i ord ge uttryck åt min förtjusning över himlen med sina änglar och helgon och den messianska måltiden med sitt ljus, sin glädje och härlighet. Och jag vet att det är en bild jag målar, men jag älskar att måla och jag gör det i kärlek, hopp och i tro.

Nu till frågan om bön. Jag menar att många genom historien har krånglat till gudstron, t ex fylldes riterna med en massa (idag) obegripliga föreställningar och förväntningar. Jag vill här betona enkelhet och reflektionen över det liv vi faktiskt lever. ´Hur kan vi bli mer öppna och inkännande?´ är min viktigaste livsfråga. Dessutom låstes tron ofta fast i tankar som över tid blev irrelevanta eller direkt farliga. Med bön är det ofta tvärtom; de är ofta öppna och icke låsta, omedelbart tillgängliga för vårt inre. Vad Du Erik insiktsfullt skriver om bönen håller jag helt och hållet med om. Bön blir lätt en begäran eller förväntan om något extraordinärt ingripande som stärker vårt ego. Detta skorrar också rejält mot mina gudsbilder. För mig är förbönen för en annan människa kanske den viktigaste bönen, en relation.

Bönen ser jag som en genuint allmänmänsklig aktivitet. Även uttalade icke-gudstroende personer kan be i tider av utsatthet och övergivenhet. Långt ifrån alltid har bönen en tydlig adressat utan kan ses som ett rop till Gud eller till Livet självt. Bönen tar sig olika uttryck: ordrik, ordlös, färdigformulerade, i ensamhet, i en gemenskap, stapplande, klagande, till tröst och i tacksamhet. Meditation och kontemplation är andra sorters böner. Bönen kan också ses som ett slags öppnande eller ´avklädande´ inför det obegripligt ´stora´ i tillvaron, allas vår yttersta grund. Ytterst syftar bönen ofta till att vi ska kunna gå vidare, växa. Olles ord att man i bönen ”liksom ´kalibrerar´ sitt ´jag´, så att man efteråt förmår leva vidare på ett förhoppningsvis mer ´autentiskt sätt´ än före bönen” är för mig mycket insiktsfullt.

Tomas Tranströmers dikter beskriver ofta något konkret och till synes verkligt: torftigt, vardagligt eller storartat. Detta ´verkliga´ har i dikten till uppgift att gestalta människans inre utsatthet och blottlägga våra grundvillkor. ”Han är en ögonpoet. Genom observationer av den fysiska världens enskildheter kan de större sammanhangen skönjas och de befriande insikterna frambesvärjas.” (Niklas Schiöler, boken ”Ledstången i mörkret”, 2011). Jag ser många av Bibelns berättelser på ungefär samma sätt: gestaltningar, objektivt sanna eller inte, av det mänskliga livet med dess inneboende möjligheter, risker och sammanhang.

Kan man följa den blinda ledstången som hittar i mörkret ”när livet blir riktigt mörkt och svårt”, är Din fråga Gustaf. Vi söker ofta efter en ´stor´ förklaring i våra liv, ett skinande ljus. Men Tomas Tranströmer erbjuder oss ´bara´ att följa en ledstång som hittar ”i mörkret”. Vi måste nog inse att hur öppna och reflekterande vi än är så är livet ändå i grunden ett osäkert trevande, var och en gör det på sitt sätt. Kunskap, analyser och tänkande i alla ära men i slutändan tror jag mer på läkande mänskliga möten, tillit och förstås praktik. Att se varandra i ´ögonhöjd´ kanske är det enda riktigt sanna sättet att följa ”den blinda ledstången som hittar i mörkret”. Men också att lämna frågor, även de obesvarade, bakom sig; sträva efter att inte leva i gamla tankegångar utan låta sig ledas i en ´framåtrörelse´. Tranströmer beskriver det också i samma dikt som att ”lita på någonting annat”.

På Allahjärtansdag 1995 förrättade jag ett partnerskap mellan två samkönade mycket nervösa personer, något som då hade varit lagligt sedan en och en halv månad tillbaka. Dessa två unga vuxna blev på något sätt genom den formella ceremonin upprättade av det svenska samhället, ”free at last”. För mig som officiant, utsedd av den svenska Regeringen, var det en stark upplevelse, fem minuter av mitt liv, en kort stund av intensiv koncentration och tacksamhet. Att möta parets blickar och känslor var nästan som att se in i ´evigheten´, en stund av äkthet, eller helighet om man så vill. Detta hade jag aldrig tidigare mött så tydligt inom kyrkan. Och jag gick vidare med delvis ett nytt inre perspektiv. På dagen 25 år senare deltog jag och min hustru på deras jubileum som sammanvigda under ett kvartssekel.

Till sist, givetvis, en vers från Tomas Tranströmer (från dikten Guldstekeln):

“Vi är i tigandets kyrka, i den bokstavslösa fromheten. Som om de oförsonliga patriarkernas ansikten inte fanns och felstavningen i sten av Guds namn.”

.

.

8.  

Tema 8. Om Gud och gudsbilder.
Inlägg 8 (av 16 under Tema 8).
av Carl Gustaf Olofsson
Publicerat lördagen den 12 februari 2022.  

.

Det är många spännande frågor på bordet.  Det har efterhand blivit en alltmer komplex och mångfacetterad tankeväv. Det stimulerar och väcker mycket tankar.  Jag kommenterar här några saker. 

Den antropomorfa gudsbilden.
Fantasi kontra verklig existens. 

Jag börjar med en fråga till dig Erik. I början av ditt senaste inlägg (nr 5) skriver du att det skulle vara bra att ha den snälla fantasigud som jag målar upp. I nästa andetag avvisar du alla antropomorfa gudsbilder. Det tycks som att du blandar ihop en fantiserad Gud som man INTE tror existerar med föreställningen om en antropomorf gud man tror existerar (och vars existens man kanske tvivlar på ibland). Eventuellt är jag fullständigt ense med dig på en punkt. När man föreställer sig en antropomorf gud som verkligt existerande och handlande i vår materiella verklighet är jag avvisande. Som jag förstår Olov och Staffan så har dom samma uppfattning.  

Erik, tycker du det är fel och okristligt att hålla sig med en älskande fantasigud där man medvetet och öppet står för att “jag inte tror att hen existerar”? Kan man ingå i en kristen gemenskap om man bara omfamnar och bär upp denna fantasigud. Jag har målat lite mer kring denna älskande fantasigud som är helt maktlös i alla materiella och biologiska avseenden i en blogg om yttersta domen  jag skrev för några år sedan (Nr 113). Jag tycker det är en både nyttig och hedervärd sysselsättning att mejsla ut allt mer av konturer och nyanser hos denna älskande fantasigud. Det kanske kan jämföras med att måla ikoner. 

Erik, du skriver i början av ditt inläg (nr 5): “Ett av väldigt många problem denna gudsbild för med sej, är att istället för att Gud skapar människan till sin avbild, har människan skapat Gud till sin avbild.”. 

Jag tycker inte detta är ett problem. Tvärtom! Om vi erkänner att våra bilder och föreställningar om gud och det gudomliga som fantasier och tankekonstruktioner så är det enligt min mening både konstruktivt och bra. Men när vi projicerar ut dessa mänskliga fantasier som något självständigt existerande övernaturligt väsen så blir det farligt och lätt direkt destruktivt, precis som Staffan skriver i början av sitt senaste inlägg (nr 7, 4:e stycket).

Jag vet sedan länge att jag inte kan känna mig hemma eller trygg i en kristen gemenskap där “tron på Gud” är bärande. Detta oavsett vad man lägger in för betydelse i ordet Gud. Till detta kommer att jag sedan länge känner mig mer lojal och förbunden med alla de människor där ordet “Gud” blivit obrukbart som stöd för att hantera livets viktigaste angelägenheter. 

Det slår mig i detta nu att en fascinerande sida med den antropomorfa fantasigud jag lever med är att gränsen blir väldigt porös och “genomsläpplig” mellan å ena sidan att inte tro att denna Gud existerar, att den är en mänsklig “målning”, och å andra sidan att tro att denna Gud finns i verkligheten. Detta gäller just den älskande och materiellt fullständigt maktlösa fantasigud jag har antytt. 

I de allra flesta antropomorfa gudsbilder så är det tvärtom. Gränsen tenderar att bli hård och ogenomtränglig när man uppfattar “sin” gud som verklig. Som ett sidospår här väcks också frågan: Vad är tro? 

Nu frågar jag mig själv: skulle jag kunna känna mig trygg och hemma i en kristen gemenskap där man ägnar sig åt att “ikoniskt” måla denna älskande fantasigud med färg, ord, rit, musik, dans, lek. Och där man också uppmuntrar samtal om och samtal med denna fantasigud. 

Hm… en bit av mig tycker detta är ganska utflipprat. En annan bit känner en försiktig och blyg nyfikenhet på hur jag skulle reagera om jag i verkligheten öppnade dörren till en sådan gemenskap. Skulle jag reagera med öppen nyfikenhet och en sorts förvånad glädje över att något sådant faktiskt finns? Eller skulle jag bli bortstött och skrämd av de flytande och porösa gränserna mellan fantiserat och verkligt existerande?  

Ego, jag, själ och andlighet. 

Nu till något helt annat. Olov skriver intressant om ego, jaget, självet, autencitet, själ, andlighet. Begreppen har sina rötter antingen i de religiösa traditionerna eller i modern psykologi. Dom har på ett eller annat sätt anknytning till att beskriva och förstå personlig mognad (sekulärt språk) eller “andlig fördjupning (religiöst språk). 

Jag tycker det är genuint knepiga begrepp. Det blir därför stimulerande med Olovs genomgång där han också ger sin position i detta landskap. Uppskattas! 

Om man i begreppet “ego” lägger in en narcissistisk självupptagenhet, ett ständigt sökande efter bekräftelse, att bygga upp sin identitet utifrån prylar, förmögenhet, status, makt, så är det vällovligt med all strävan efter att befria sig från “egot”. 

När det gäller ordet “jag” eller “jaget” är det knepigare för min del. Olov skriver i sitt senaste inlägg (nr 6): “Jag har alltmer kommit att luta åt ståndpunkten att det egentligen inte finns något fast ”jag”, varken autentiskt eller falskt. Det vi uppfattar som ”jag” är i själva verket en momentan kognitiv skapelse i vår egen hjärna. En förhållandevis fast jagupplevelse uppstår genom en ständigt pågående kreativ sammanställning av lagrade minnen i hjärnan och det aktuella ögonblickets inre och yttre sinnesavtryck”. Jag kan i långa stycken hålla med, men detta med relationen mellan “jag” som personligt pronomen och “jaget” som substantiv, dvs en existerande entitet är knepig. 

Jag och Du. Jag har inget “jag”. Men “jag” relaterar till Er, mina textsamtalarvänner, och till alla människor och händelser som korsar min livsväg. “Jag” är, precis som Olov skriver, ett obeständigt momentant upplevelsecentrum som i detta fallet heter Gustaf. “Jag” utgörs av “min” kropp som hela tiden förflyttar sig i rummet och “tar med sig”  “mina” sinnen och “mina” minnen, “mitt” medvetande, “mina” värderingar om rättvisa, ont, gott, dåligt, bra, “min” förmåga att föreställa mig såväl det förflutna (historia) och framtiden, t.o.m långt bortom min egen död. 

Vad ska vi kalla denna märkliga förmåga att kunna rikta vår uppmärksamhet och fortlöpande skapa och omskapa en mer eller mindre sammanhängande och gedigen bild av min “person”, mitt liv, min historia. Eller ge oss en känsla av en sammanhållen identitet? Denna förmåga täcks varken av “jag” som personligt pronomen eller “jaget” som substantiv. 

Det här är både knepigt och spännande. Jag håller med dig Olov med en viss tveksam försiktighet när du skriver: “Jag har alltmer kommit att luta åt ståndpunkten att det egentligen inte finns något fast ”jag”, varken autentiskt eller falskt.” Det är svårt att riktigt veta vad som är språkets lurigheter. “Jag” håller med dig om att det inte finns något “fast jag”. Och finns det inte ett “fast jag” så blir det meningslöst att tala om det i termer av “autentiskt” respektive “icke-autentiskt”. 

Samtidigt är jag inte beredd att släppa orden “autentisk” och “icke-autentisk” som viktiga för att förstå en aspekt av vad det innebär att vara människa. Begreppen var viktiga för mig som hjälp att hitta mina egna fötter i mitt tidiga vuxenliv. Det handlade inte om en strävan efter ett “autentiskt jag” ellet ett “autentiskt själv”. Inte ens om en strävan efter att bli en autentisk människa. När jag tänker efter och försöker förstå ordens betydelse då så tänker jag att orden fångade upp spänningen mellan å ena sidan den värdebas jag upplevde som viktig för min person och mitt liv och å andra sidan mina konkreta val och handlingar. 

Kanske kan autencitet beskrivas som en förmåga att vara ärlig och lojal mot den värdekärna man har utvecklat och tycker är viktig. Då innebär autencitet också att ärligt se och bära sina nederlag och svek visavi denna värdekärna. I en strävan efter autenticitet ingår också i min föreställningsvärd en strävan att identifiera, erkänna och acceptera sina känslor i hela sitt komplicerade spektra på “ont och gott”. 

Olov, i dina avslutande ord om bönen använder du ordet autenticitet ungefär med denna innebörd – om jag förstår dig rätt. Så vi är nog överens om det mesta kring detta.  

Om man inte har utvecklat en värdekärna så blir begreppet autenticitet sannolikt tomt och meningslöst. 

För mig blev en strävan efter autenticitet i denna mening efterhand knuten till en övertygelse om att detta var en förutsättning för att bärande upplevelser av mening och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas i våra liv.  

Begreppen själ och andlighet blir viktiga och spännande från mitt sekulära perspektiv när man börjar försöka bryta loss dom från föreställningarna om en övernaturlig verklighet. Det skulle vara spännande att diskutera vidare om detta.    

Bönen. 

Nu har jag skrivit så mycket och långt att det inte finns något utrymme för att närmre gå in på era svar på min fråga om bön och gudsbild som avslutade mitt förra inlägg (nr 4). Jag tycker era svar är intressanta och värdefulla. Erik som helst vilar i en ordlös meditativ hållning som sin främsta bönepraktik. Och Olov som ser bönen som ett sätt att kalibrera sitt vardagsjag “så att man efteråt förmår leva vidare på ett förhoppningsvis mer ”autentiskt” sätt än före bönen.” 

Staffan skriver så insiktsfullt och intressant om bönen att till och med en ateist som jag lystrar till ordentligt. Om man inte har läst Staffans två stycken om bönen i sista halvan av hans senaste inlägg (nr 6)  så gör det. Det börjar med orden “Nu till frågan om bönen”. Jag skulle gärna prata och fundera vidare ut i “hörnen”. 

De tankar om bönen som formulerats av Erik, Olov och Staffan stödjer den försiktiga och trevande tanke som sakta vuxit fram de senaste tio åren: att bön kan vara ett sätt att förhålla sig till det stora, viktiga och svåra i våra liv. Och att detta, som Staffan skriver, är en “genuint allmänmänsklig aktivitet”. Och att bönen är oberoende av föreställningar om en övernaturlig verklighet.  

Jag avslutar med ett citat från Staffans inlägg (nr 6): “Hur kan vi bli mer öppna och inkännande är min viktigaste livsfråga.”

.

.

9. 

Tema 8. Om Gud och gudsbilder.
Inlägg 9 (av 16 under Tema 8).
av Erik Stenberg-Roos
Publicerat måndagen den 21 februari 2022.

,

Det är så många intressanta tankar och inspel i denna diskussion, att det är svårt att kommentera alla. Jag har lagt mej vinn om att inte skriva för långt, men det har väl inte gått så bra den här gången (heller).

Något om den antropomorfa gudsbilden

Jag har uttryckt mej lite slarvigt vad gäller den antropomorfa gudsbilden tror jag. När jag skriver att det vore skönt med den antropomorfa fantasiguden menar jag ur perspektivet att det är lätt att förstå denna bild av gud. Jag menar också att denna bild av gud är något de flesta barn skapat sej, vilket jag ofta tycker visar sej när man pratar om sådana här saker med barn.

Min uppfattning är dock att så fort man (jag) börjar fundera över om det finns någon substans i denna bild, visar det sej att den tillför ingenting till mitt tänkande. Jag brukar säga till mina konfirmander att man i stort sett kan få föreställa sej Gud som man vill utan att jag ska börja kritisera, men man får inte tro att Gud är den där snälla farbrorn på molnet. Orsaken till det är att jag tycker att denna antropomorfa bild av Gud blir omöjlig att både få något av och ge något till.

Fel och okristligt

Jag fick nu frågan ”Erik, tycker du det är fel och okristligt att hålla sig med en älskande fantasigud där man medvetet och öppet står för att “jag inte tror att hen existerar”?”

Väldigt svårt för mej att svara på den frågan. Jag har faktiskt inte träffat så många människor som medvetet skapar sej en felaktig bild av Gud, för att sedan använda sej av denna bild i en vardag. Självklart skulle jag aldrig säga att det är fel, och särskilt inte i en diskussion om begreppet Gud, men jag skulle ha svårt för att se att just detta grepp skulle tillföra något i en troende människas liv? Men jag har verkligen inte träffat alla troende människor, det kanske finns människor som tycker detta är meningsfullt.

 Vem är välkommen

När det gäller tanken som kommer fram i frågan om vilka eller vem som kan får ingå i en kristen gemenskap, är mitt svar alltid samma: ALLA ska få vara med. Jag har varit med i kyrkan och deltagit i olika församlingar sedan i alla fall i mitten av 70-talet (jag börjar bli gammal…), jag har träffat väldigt få människor som inte samtidigt som man karaktäriserar sej som troende, också markerar att man vill förändras, utvecklas, förnyas, fördjupas osv. Jag ställer aldrig några krav när det gäller vilka som ska få vara med.

 Guds avbild

Vidare vill jag nog säga att jag står fast vid min uppfattning att Gud skapar till sin avbild och inte tvärtom är viktig. För mej måste Gud vara ett väsen, bilderna jag skissat på tidigare är så långt jag kommer, dvs t.ex. ”existensen” eller ”kärlek”. För mej är det ett olösligt problem att veta allt om en gud som är skapad till människans avbild, jag måste få lämna över en stor del till mysteriet. Jag har också fortfarande väldigt svårt för en Gud som skulle se ut ungefär som mej själv, dvs någon variant av en antropomorf gudsbild.

 Något om begreppet ”Tro”

Bland frågeställningarna snuddar någon också vid frågan ”Vad är tro?”, dvs hur definierar man egentligen begreppet tro i en kristen miljö. Jag tror jag varit inne på det tidigare, men för mej handlar det om att knyta mitt eget liv och min egen berättelse till det vi inom Luthersk kristendom ibland kallar för ”den stora berättelsen”. Det skänker mej tröst och styrka i min vardag att t.ex. läsa om och diskutera berättelsen om den förlorade sonen eller myten om bygget av tornet som når ända till himlen. Jag knyter delar av mej själv och mitt liv till detta. För mej är det helt okey att alla inte tror som jag, eftersom jag då får nya perspektiv och infallsvinklar. Såvitt jag kan förstå blir det heller inget krav på att karaktärisera sej som troende innan man diskuterar, eftersom det faktiskt berikar mej att genomföra diskussionen. 

Jag-känsla och jag-svaghet

Jag tycker det är intressant med tankarna om jag-definitioner och bönen. Personligen tycker jag inte att jag har så mycket att tillägga förutom att stämma in i vad som redan sagts. Min syn på en människas ”jag” är nog inte så kontroversiell. Jag uppskattar diskussioner kring frågan som ibland formuleras som ”Vad är en människa?” Eller ”När blir det en människa” och ”vad skiljer en människa från andra djur”. Jag tycker också det är givande med att fundera kring teorier som funderar kring jaget, överjaget, självet, detet osv. Det hjälper oss ju faktiskt att förstå lite mer av oss själva. Och av någon orsak har jag en känsla av att när det gäller just oss präster, är väldigt många av oss mycket jag-svaga, samt väldigt intellektuella, särskilt inom områdena exegetik och kyrkohistoria. Varför det är så vet jag inte. Och varför religionen attraherar jag-svaga men intellektuella människorna har många funderat över 🙂

Ser fram mot att ta del av fler funderingar kring frågan om Gudsbilder.

,

.

10.  

Tema 8: Om Gud och Guds-bilder.
Inlägg 10 (av 16 under Tema 8).
av Olov Sandegård
Publicerat tisdagen den 8 mars 2022.

.

Sedan senaste diskussionsomgången har det hänt så fruktansvärda saker i vår värld, att flera seriösa och omdömesgilla politiska analytiker för första gången sedan Kuba-krisen i början av 60-talet på fullt allvar börjat varna för kärnvapenkrig och därmed hela den mänskliga civilisationens undergång. I det perspektivet kan abstrakta reflektioner och resonemang av det slag vi för här te sig som rätt umbärliga. Men att se det på det sättet tror jag är förhastat.

Var det inte Luther, som i något sammanhang lär ha uttryckt, att även om man tror att jorden ska gå under imorgon, ska man plantera sitt äppelträd idag? Det är väl ett sådant förhållningssätt som är just innebörden av ”tro”, eller ”Guds”-tro, om man så vill. Jag är nog av den uppfattningen att alla människor, som inte är djupt deprimerade och oförmögna att ta sig ur sängen på morgonen, eller blint styrda av stundens känsloimpulser (vilket ingen i praktiken är), är ”troende” varelser, troende ”djur”, om man så vill. Även den som räknar sig som ateist håller sig med en inre karta, som hjälper personen ifråga att så att säga ”hålla sig på banan”. Världsreligionernas stora metafysiska berättelser skänker mening och struktur i livet åt miljarder människor, men det gör även andra ”stora” berättelser.

Att ”vara kristen” betyder, som jag ser det, att efter bästa förmåga försöka leva enligt det ”livsrecept” som evangeliernas Jesus från Nasaret representerar; att ”dela hans gudsbild”, skulle man kunna uttrycka det.

Jag tror liksom du Carl Gustaf att det faktiskt kan vara konstruktivt att hålla sig med en egen ”fantasigud”, ett slags ”ikon” som man själv målar, samtidigt som man medvetet och öppet klargör att man inte tror att denna gudom faktiskt existerar. Ikonen ifråga bör, enligt min uppfattning, helst överensstämma någorlunda med den ”ikon” som kan ha väglett Jesus i hans liv och förkunnelse på jorden, bortsett från dess metafysiska och vidskepliga aspekter.

Helt klart är det så, att om vi bryter loss begreppen själ och andlighet från föreställningarna om en övernaturlig verklighet, kan de fungera som viktiga och spännande verktyg, i vår strävan efter att bli mer öppna, inkännande och ansvariga människor.

Att möta medmänniskan i ögonhöjd, som Staffan uttrycker det, är enligt min uppfattning det centrala i den religion, den tro och livshållning, som förespråkas av Bibelns Jesus, men inte bara av honom, utan även av många andra genialiska vishetslärare/profeter, eller vad man nu ska kalla dem, genom hela mänsklighetens historia. Martin Buber, Khalil Gibran, Desmond Tutu och den medeltida mystikern Rumi är för mig viktiga personligheter här, men också flera helt vanliga konkreta personer jag haft förmånen att möta i olika sammanhang.

Jag skulle önska att Svenska kyrkan vågade släppa taget om de olika tidsbundna trosdokument och dogmer, som sätter hinder i vägen för rationellt tänkande människor att helhjärtat delta i kyrkans riter och gudstjänstliv. Personer med vidskepliga föreställningar eller personer som inte klarar att frigöra sig från antikens dualistiska verklighetsuppfattning borde inte ha någon skyddad gräddfil i församlingslivet. Både rit och kult bör ha som mål att hjälpa den enskilda människan, oavsett världsåskådning, att hitta fram till den ”blinda ledstång” som hjälper hen att ”hitta i mörkret”. Gudstjänsterna borde vara ”läkande mänskliga möten” öppna för ”alla människor”, inte stereotypa tillställningar där några få utvalda personer getts i uppdrag att i ord formulera en till formen sofistikerad blandning av självklara sanningar och ren vidskepelse för en liten krympande minoritet.

Inte minst idag, när vi ser hur snett det kan gå, när bristen på frisk och sund andlighet i breda folklager återigen utnyttjas av skrupellösa diktatorer till att utså hat och våld i masskala, blir det tydligt hur viktigt, rentav nödvändigt, det är för oss människor att vi har tillgång till sammanhang, där vi tidigt i livet kan finna vår plats inom ramen för goda ”stora berättelser”, forma stabila ”jag” och växa till vuxna ”bokstavslösa fromma själar”.

Det finaste med Svenska kyrkan tycker jag är ambitionen att vara en kyrka för alla, en ”öppen demokratisk folkkyrka”, som det brukar formuleras. Detta historiska arv riskerar idag att steg för steg förskingras genom att delar av det så kallade ”vigningsfolket”, främst vissa präster och biskopar, och en del kyrkopolitiker, vill skärpa kraven för medlemskap, eller åtminstone kraven för att vara med och besluta om kyrkans angelägenheter, så att personer som inte uppfyller vissa tros- och aktivitetskrav exkluderas.

Lyckas de med detta, kommer Svenska kyrkan att förlora sin karaktär av folkkyrka och förvandlas till en helt vanlig frikyrka, attraktiv enbart för en minoritet av befolkningen. Det vore, menar jag, olyckligt och skulle troligtvis också gynna framväxten av diverse pseudoreligiösa fundamentalistiska organisationer och rörelser med helt andra gudsbilder än dem vi diskuterar här. 

.

.

11.  

Tema 8: Om Gud och gudsbilder.
Inlägg 11 (av 16 under Tema 8).
av Staffan Sandin
Publicerat söndagen 20 mars 2022.

.

När vi tycker olika blir samtalen oftast som mest intressanta. Men ibland är det oklart om skillnaden rör orden/begreppen eller utgör reella olikheter. Det där med ´väsen´ i motsats till ´något annat´ kan vara svårt att bena ut utan ett personligt samtal. Är ´väsen´ en gudsbild eller ett svar på frågan vad/vem Gud innerst inne är (den s.k. ontologiska frågan)?

Martin Luther var beredd att döda s.k. vederdöpare som hade en annan dopsyn än han själv och inte heller, till skillnad från Luther, trodde på en evig förtappelse. Enligt Luther skulle både vederdöparna och ´djävlarna´ drabbas av den eviga pinan. En sådan lära kan innebära att varje kritik av läran uppfattas som en hädelse mot Gud och därmed något som måste utrotas. Offren för denna lära blev bland andra dåtidens baptister (anabaptister).

Min mors morfar Erik Blomberg var från 1861 en mycket uppskattad lärare i Skallsjö socken, några mil öster om Göteborg. Svenska kyrkan försökte senare avskeda Erik eftersom han hade blivit baptist och härbärgerade ´andliga sammankomster´ i sitt hem. Upprörda män utanför kyrkan motsatte sig detta och hävdade att Erik i sitt hem hade rätt att göra vad han ville. Kyrkans försök att avskeda Erik stoppades. Erik stod för frihet och rätten att fatta sina egna beslut. Än idag talas det i bygden om Erik som ´en modig man´. Den teologiska länken mellan Martin Luther och kyrkans negativa inställning till baptisten Erik är förstås tydlig.

Den nutida katolska filosofen Gianni Vattimo laborerar med begreppet ”il pensiero debole”, det svaga tänkandet. Detta tänkande skapar ett mönster för tvivlet. I stället för att godta trons etablerade auktoritativa källor kommer det svaga tänkandet att se offren för dessa, inte minst de offer som lärans ´renhet´ har fört med sig. Vi måste av ren anständighet minnas dessa offer och underminera de grunder och principer som skapade dem. – Vattimo ”förnekar existensen av varje transcendental struktur av förnuft eller verklighet, som vore given en gång för alla. Detta betyder inte ett förnekande av sanning, utan ….. menar han att sanningen är öppnandet av horisonter. ” (svenska Wikipedia.org)

Du Olle nämner bl a den tysk-judiska filosofen Martin Buber som 1923 skrev den epokgörande boken ”Jag och Du”. För Buber gäller barmhärtighet och kärlek före logik och lära. Han betonar människors handlingar och relationer, inte fristående religiösa ´sanningar´. Gud uppenbaras endast i mänskliga relationer; endast i dessa kan vi ´veta´ vem Gud är. Vi människor kan då vara i en gudsrelation utan att vi ens förstår det. Buber menade vidare att vi befattar oss med Gud i stället för med världen och att denna ´bakåtriktade´ rörelse gör Gud till ett slags föremål som egentligen innebär ett bortvändande från Gud. Vändandet till Gud är ett vändande till sina medmänniskor i kärlek och i handlande. Att leva i Anden är, enligt Buber, att leva i en innerlig relation till ett ´Du´, en annan människa. Belöning och straff var honom helt främmande och direkt skadligt för individen och relationer.

Etiken kom inom luthersk tro att bli alltmer flexibel. Påverkan från sin samtids kunskaper och föreställningar blev allt tydligare. Den centrala bibliska principen om agape (kärlek) tolkar Bibeln på ett mer öppet och inkluderande sätt. Denna agapemodell bidrog bland annat till att för ca 15 år sedan förändra Svenska Kyrkans syn på sexuella minoriteter.

Även den religiösa lärans sanningsanspråk har, särskilt efter det första världskriget, stegvis luckrats upp. Varje religiöst sanningsanspråk vilar i den kontext i vilken det växt fram. Det finns alltid ett dolt mysterium eller något tron vilar på som inte går att bevisa. Inom luthersk tradition idag finns många olika åsikter, några tangerar den tro som Buber talar om. Den Svenska Kyrkans öppenhet, som du Erik talar om, ser jag som ett föredöme. Frikyrkornas ibland starka betoning av gränser mot förment icke-troende är för mig helt främmande. Gränserna dras då ofta via medlemsmatrikeln. Nyligen deltog jag i en begravningsgudstjänst där pastorn inom en frikyrka talade om Gud och tron som en relation. Under mitt liv kan jag se tydliga trosmässiga förskjutningar i riktning mot detta synsätt.

Ytterligare ett sätt att utveckla tron är att formulera nya gudsbilder. Gud är inte bara en Kung, Allsmäktig härskare eller Domare utan lika gärna, eller hellre, en vis kvinna (Sofia), en älskare, en krukmakare, en snickare eller en vind. Under väckelsen återkom bilden av Jesus som en kär vän. Nya bilder ger nya teologier, infallsvinklar eller prioriteringar. I en av sina dikter (Carillion) talar Tomas Tranströmer om Gud som ´den darrhänta doktorn´!

Nya förståelser av Gud vinner alltså alltmer insteg. Ett exempel utgör panenteism, att Gud är större än allt som finns, ett slags ´verkligheten plus´. Detta, som också var Bubers gudsförståelse, medför en ökad betoning på mer komplexa berättelser och tankar om Gud. Vi måste gå framåt och förstå vår egen tid och inte sörja över att något inom traditionen måste lämnas. Detta synsätt är också en del av traditionen. Vi människor kommer alltid att hitta gamla eller nya vägar och källor för att hantera livets brustenhet, oro och smärta.

Det genom historien ständiga öppnadet av nya horisonter inom trons domäner kommer att fortsätta. Lika säkert är att motståndet kommer att vara stort, särskilt i lärofrågor. Det är för mig ofta tvivlet som gör oss bildade, anständiga och modiga. Det svaga tänkandet förstärker vår vilja att undersöka, reflektera, snarare än att döma eller underkasta oss andra. Vilka nya horisonter kan vi öppna i våra egna liv? Hur ser vi offren för vår egen tro?

Orden i heliga skrifter ger mig personligen inga religiösa eller andra definitiva svar på vad som är sanning. Sanningen för mig är snarare att vi alla är människor som längtar efter gemenskap, öppenhet, kärlek och närhet till varandra. Min smärta är enskild men kan likväl bäras av oss tillsammans, i gemenskap och i förlåtelse. Eller som Mikael Kurkiala skriver: Förstår du inte min smärta eller min längtan, min kärlek och förhoppning, blir orden platta och sångerna skräniga. Men förstår du den erfarenhet de pekar mot vecklar de ut sig mot rymd efter rymd. Orden är fönster, inte bilder. Ser du inte igenom dem så ser du ingenting alls. Utan kanske avgudar och tafflig poesi. (boken När själen går i exil)

Genom det öppna fönstret kan jag även förnimma den svalkande vind som, mer än ord, väcker den längtan till närhet och tillit som existentiellt bär oss människor.

Älska varandra eller dö. Kärlek är den enda rationella handlingen i livet.” (Mitch Albom i boken Tisdagarna med Morrie)

”En annan värld är inte bara möjlig, hon är redan på väg. Under en lugn dag kan du, om du lyssnar noga, höra henne andas.” (Arundhati Roy, indisk författare och fredsaktivist.

.

.

12.  

Tema 8: Om Gud och gudsbilder.
Inlägg 12 (av 16 under Tema 8).
av Carl Gustaf Olofsson
Publicerat söndagen den 3 april 2022.
.

Först vill jag mest upprepa det Olov skriver i början på sitt senaste inlägg (nr 10). Rysslands invasion av Ukraina med död, förödelse och massflykt har på ett dramatiskt sätt ändrat samtidsläget. Till detta, det förut otänkbara, hot från Putin och Ryssland om att använda kärnvapen om Nato och EU inte håller sig i skinnet. Och i ljuset av detta kan man undra över det meningsfulla i att lägga tid på en så perifer och udda sak som vårt textsamtal. Olov avslutar sin mörka inledning med klassiska orden från Luther, ‘även om jag tror att världen går under i morgon så planterar jag mitt äppelträd idag’.

Jag har ägnar en stund varje dag under de senaste veckorna åt omsorg om späda tomatplantor tillsammans med min sambo. Omplantering, vatten och ljus! Och jag fortsätter att betrakta vårt textsamtal som spännande och meningsfullt! Jag har överraskande även känt att det tragiska världsläget understryker det viktiga i att ta de stora livsfrågorna på än större allvar!

Skapad till Guds avbild?

Erik och jag har haft lite tankeutbyte kring huruvida “människan är skapad till Guds avbild”, som Erik menar (senast i inlägg nr 9), eller om “Gud är skapad av människan”, som jag menar.

Nu två citat från 1 Mosebok. Kapitel 1:26-27: “Gud sade: “Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. ……………. Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne.”

Människan tog sig friheten att äta av Kunskapens träd som gav förmågan att skilja på gott och ont – och gav förstånd!. Syndafall? I slutet av kapitel 3 kan man läsa: “Herren Gud sade: “Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.« 23Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen.”

Genom att äta av frukterna från Kunskapens träd tillägnade människan sig kunskapen om gott och ont. Hon blev därmed mer lik Gud. Detta var så bekymmersamt för Gud att han drev ut människorna från Edens lustgård. Och det primära skälet var att de inte skulle kunna äta av Livets träd och bli än mer lika Gud. (Den nyfikne kan läsa en vidare utläggning av detta i not 12 till Kapitel 4 i min bok).

Ytterligare ett problem! Om man ser på helheten av de bibliska berättelserna om Gud och Guds handlande så blir bilden av “skapad till guds avbild” rejält komplicerad på ett annat sätt. Gud drar sig inte för barnamord (t.ex. inför israeliternas uttåg ur Egypten) och brutala krig. I ljuset av de bibliska berättelserna kan man lite grovt säga att såväl Gandhi och Martin Luther King som Vladimir Putin och Karl XII är skapade till “Guds avbild”.

Jag kommer inte förbi komplikationerna i den enkla formuleringen att “människan är skapad till Guds avbild”. Jag kan inte förstå annat än att vi i så fall ändå som bristfälliga människor måste välja vilken Gud som vi menar att vi som människor är en avbild av.

Jesus – Gud och människa.

Här kommer man osökt över till synen på Jesus. Det slog mig för några veckor sedan att vi inte alls har berört Jesus i vårt samtal om Gud och gudsbilder. Det framstod plötsligt som märkligt. Och väldigt påpassligt skriver Olov om Jesus i sitt senaste inlägg (nr 10). Men han skriver om Jesus som förebild, inte explicit som en bild av gud.

Inom det mesta av klassisk teologi betraktar man Jesus som inkarnationen av Gud. Gud blev människa genom att födas av en kvinna! I Jesu gestalt underkastade sig Gud människans villkor med hunger, törst, lidande och död. Det är från ett perspektiv vackert och poetiskt. En konsekvens av detta är att Jesus betraktas som en fullkomlig människa. Den icke-bibliska läran om treenigheten understryker detta. Allt Jesus har sagt och gjort är därmed Guds talande och handlande.

När denna klassiska inkarnationstolkning börjar luckras upp inom stora delar av den liberala och hermeneutiska teologin så har man för det mesta tagit med sig föreställningen av Jesus som en fullkomlig människa. Man fortsätter därmed traditionen av selektiv läsning av evangeliernas texter. Jag ska försöka förklara vad jag menar.

När man ser Jesus som en ofullkomlig människa framträder rejäla komplikationer. Från mitt sekulära tolkningsperpsektiv bar Jesus på en stark vision av en värld av rättvisa och omsorg om utsatta och marginaliserade. Guds rike! Han höll fast sin storslagna vision även när han blev fängslad och torterad. Det ledde till en förnedrande och plågsam död.

När man ser Jesus som en komplicerad visionär människa blir rejäla stötestenar synliga i Jesu handlingar och förkunnelse. “Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. (Joh. 15:5-6). Ni är jordens salt. Men om saltet mister sin kraft, hur skall man få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna (Matteus 5:13).

Båda citaten är direkt obehagliga utifrån mitt perspektiv! Dessa ord kan få en manipulativ och destruktiv kraft i händerna på en charmig ungdomspastor/präst. Än mer när de förbinds med den ”eviga elden i Gehenna

Eller ta Jesu ord i Matt 10: ”Om man inte tar emot er eller lyssnar till era ord, så lämna det huset eller den staden och skaka bort dess damm från era fötter. Sannerligen, det skall bli lindrigare på domens dag för Sodoms och Gomorras land än för en sådan stad”. Detta är ett hot om kollektiv bestraffning. Det representerar en rättssyn som är förfärlig och fullständigt främmande för alla demokratiska och människorättsorienterade människor.

När jag långt upp i åren för första gången såg – läste – avslutningen av Jesu liknelse om konungen, tjänarna och de tio punden i Lukas 19, vers 27 var det som en bomb. Det var en plötslig och abrupt brutalitet som skakade om mig på djupet. “Men mina fiender, de som inte ville ha mig till kung, för hit dem och hugg ner dem i min åsyn.’” (vill man kolla bibelcitat är www.bibeln.se en tillgång).

Jag undrar hur många progromer mot judar som fått näring och stöd i dessa exempel på Jesusord?

Vattimo och det svaga tänkandet.

I sitt senaste inlägg skriver Staffan om den italienske filosofen Gianni Vattimos (f. 1936) tanke om betydelsen av vad han kallar “det svaga tänkandet” (inlägg 11, 4:e stycket). Om man skriver, talar, analyserar utifrån “det svaga tänkandet” innebär det, om jag förstår saken rätt, att medvetet lyfta fram och synliggöra inslag i läror och auktoritativa texter som kan skapa offer när de tolkas på ett visst sätt – och som dessutom kan tjäna som redskap för manipulation och maktsträvanden.

Som jag förstår Vattimo genom Staffans korta introduktion (inlägg 11) menar han att det “svaga tänkandet” är nödvändigt för varje religiös, sekulär eller politisk lära eller ideologi som vill stödja reflektion och existentiell fördjupning. Det svaga tänkandet är närmast en skyldighet, som Staffan skriver, för alla de som tar sin tros- och livsgemenskap på allvar. Då kan ord och läror fungera som fönster mot världen utanför, som Staffan så vacker formulerar det. När ideologier och religiösa läror skapar rum utan fönster blir dom lätt destruktiva och farliga.

Det är en utomordentligt viktig problematik som Vattimo och Staffan fäster ögonen på. I kapitel 8; “Kristendomens mörka skuggor” i min bok (kan googlas) så berör jag denna problematik. Med Vattimos ord kanske man kan säga att analyserna där är en tillämpning av “det svaga tänkandet”. Mina komplikationer ovan visavi såväl inslag i Jesu förkunnelse som skapelseberättelsen kan, som jag förstått begreppet, läsas som en tillämpning av “det svaga tänkandet.

Hur många offer genom historien har ovanstående Jesuscitat skapat. Antisemitism, inkvisition, korståg, Bartolomeusnattens massaker 1572, häxbål. När man “gudifierar” Jesus gör man sig blind för de sidor i Jesu förkunnelse som kan användas manipulativt och destruktivt. Man kan fråga sig var gränsen går mellan Gud av avgud??

Hur mycket av kvinnoförtryck genom historien inom de adamitiska religionerna har sina rötter i skapelseberättelsen. Och till detta att teologer, präster, pastorer, imaner, rabbiner allt för ofta “hoppat över” att på djupet reflektera över slutet av kapitel 3 i 1 Moseboken.

“Halvläsning” stödjer en patriakal och nedvärderande kvinnosyn. Det var kvinnan som förstörde Guds goda skapelse genom att hon litade på ormens ord och åt en frukt från Kunskapens träd. Till detta lockade hon dessutom mannen att äta.

“Helläsning” stödjer en tydlig positiv kvinnosyn. Kvinnan är agenten för det stora och gåtfulla steget att börja kunna skilja på gott och ont.

Två radikalt olika synsätt på kvinnan är möjliga utifrån bibelns tre första kapitel.

TV-dokumentärenGud som haver barnen kär” handlar om barn och ungdomar som farit illa i olika religiösa sammanhang. För mig har programmen aktualiserat denna problematik. Jag menar att det är viktigt att teologiskt försöka förstå hur manipulativ och destruktiv förkunnelse kan ta form utifrån en genuint biblisk grund. Det känns jättebra att ha fått ett filosofiskt begrepp för denna typ av annorlunda och viktig teologi. Tack Staffan för Vattimo och det svaga tänkandet!

.

.

13.  

Tema 8: Om Gud och gudsbilder.
Inlägg 13 (av 16 under Tema 8)
av Erik Stenberg Roos

Publicerat måndagen den 18 april 2022.  

.

I mitt avslut i detta samtal om Gud och Gudsbilder, tänkte jag försöka beskriva ytterligare något jag tycker fördjupar mina Gudsbilder.

Bibeln

Jag hoppas att jag tidigare gjort klart att jag trivs mycket med att fundera kring berättelserna i Bibeln vad gäller min Gudsbild. Mest av allt fascineras och växer jag av liknelserna i Nya och myterna (legenderna) i Gamla testamentet. Jag har ju faktiskt valt det kristna monoteistiska spåret, jag märker på mej själv att jag känner mej ganska trygg i det valet. Jag relaterar detta val inte bara till Gudsbilder. Jag ser att många av de berättelser och händelser jag tar del av via mina sinnen passar i den typ av tro en monoteistisk och historisk religion ger mej, dvs knyter mej till den här världen vi lever i:

Jag tror att världen trots allt har en förmåga till godhet, jag tror att det är detta livet som är det viktiga, jag tror att livets mening är förlagd hitom döden, jag tror att Guds rike är något som växer och utvecklas inne i människan osv osv.

Som avslutning tänkte jag också beskriva något om de sätt jag som troende upplever, att de två Lutherska kristna sakramenten fördjupar min tro. 

Sakramenten

Jag tycker t.ex. att dom enda gånger människan är helt och hållet passiv, är när hon blir Döpt eller tar emot Nattvarden. För mej blir dessa situationer en rörelse som säger något om Guds väsen. I dessa situationer får prästen för en enda gångs skull symbolisera Gud, den betjänade människan får symbolisera hela människosläktet. Det krävs ingenting av barnet som blir döpt och det krävs ingenting av den som tar emot nattvarden. Jag funderar ibland på varför vi inte har fler än två sakrament i Luthersk kyrkofromhet jämfört med andra fromhetstraditioner. När jag ser på vilka sakrament man räknar med i andra situationer, uppfattar jag att för att få del av dem, krävs något, en aktiv handling. Men det gör det alltså inte i dopet och nattvarden. På något sätt är det för mej en grundläggande beskrivning av människans relation till Gud.

Så sluts då Gudsbilden för mej: det är hela existensen. Jag lever, rör mej och är till i detta. Jag ser förkunnelsen i framförallt sakramenten, jag läser, diskuterar och förnyar mej bl.a. genom att ständigt relatera till de liknelser och myter som på ett märkligt sätt pekar åt just det håll sakramenten gör. Jag uppfattar att denna sakramentala rörelse visar att människan har ett värde även när hon inte kan prestera något alls. I denna rörelse finns alla mina funderingar. Själv kommer jag inte längre än så i denna min avslutande fundering.

.

.

14.  

Tema 8: Om Gud och gudsbilder
Inlägg 14 (av 16 under Tema 8)
 
av Olov Sandegård
Publicerat lördagen den 30 april 2022. 

.

I det här avslutande inlägget ska jag försöka att så kortfattat som möjligt sammanfatta mina aktuella grundtankar vad gäller frågorna om Gud och gudstro respektive synen på vad som konstituerar en enskild människa.

Jag börjar med att anknyta till vad jag skrev i ett tidigare inlägg angående begrepp som medvetande, jag, själv, själ. Jag ser alla dessa företeelser som obönhörligen sammankopplade med en motsvarande konkret materiell grund. Det är på basis av vår varelses ”djuriska” bas och hamn, som det vi kallar ”andligt” hos den aktuella människan blir till liv och existens. Någon självständig ”själ” existerar inte, det finns heller inte inbyggt i den enskilda människan något ”autentiskt själv”, inte ens ett fast och stabilt ”jag”. Dessa andliga entiteter blir till, upprätthålls och förändras genom emotionella och kognitiva processer inom individens kropp i nära växelverkan med den yttre miljön.

Människan är i grunden ett djur, men ett djur utrustat med en osedvanligt avancerad kognitiv förmåga.  Hon är vidare en social varelse, som genom utvecklingens gång efterhand utvecklat språk, förmåga till empati, verbal självreflektion och kapacitet för kulturskapande.

Via språket kunde människorna över generationsgränserna förmedla kunskaper, berättelser och myter, bland annat skapelsemyter och föreställningar om gudar och gudsriken. Alltmer detaljerade regler för människolivet växte fram, på gott och ont, vi fick etik och moral, och genom att i det egna medvetandet, den egna specifika ”minnesbanken”, införliva aspekter av de olika ”stora berättelserna”, kunde den enskilda människan få hjälp med att hitta både mål och mening i sina liv.

Vi som lever och växt upp i den kristna kulturkretsen är mer formade av den kristna livsberättelsen, den kristna livsmyten, än vad vi själva alla gånger förstår. Ibland pratar kulturhistoriker om ”religionsrester”, att ett samhälle, även om det betraktar sig som sekulärt och rationellt, uppvisar drag, som kan härledas till deras tidigare öppet religiösa historia.

Specifikt för den kristna tanketraditionen är att man betraktar en specifik, enskild människa, Jesus från Nasaret, som en inkarnation av ”Gud”, den allsmäktige, fullkomlige ”Skaparen”, upprätthållaren, ”Herren”. Genom denna myt, som den uttrycks i bibeltexterna och tillämpas i de kristna sociala och kulturella sammanhangen, erhåller de kristna en gudsbild, som kan bli till ett slags kompass för den enskilda människans liv. Etik, moral och regler för hur man får och bör leva sitt liv har i vår kulturkrets genom seklerna formats i denna kristna kontext, vare sig vi är metafysiskt troende eller inte.

Den aspekt av vårt kristna arv, som jag personligen håller högst, är den människosyn, som tydligt kommer till uttryck i Jesu Bergspredikan och många andra av evangelietexterna. Den delas fortfarande av en betydande del av befolkningen i vårt ”postkristna” land. Jag tänker på uppfattningen om alla människors lika värde och Jesu uppmaningar till människorna att älska sina fiender och släppa taget om allt slags hämndtänkande.

Tyvärr är inte en sådan människosyn någon självklarhet. Men släpper vi taget om den glider vi snabbt över i primitivt vi-och-dom-tänkande med våld och allt slags elände i sin förlängning. Det visar all historisk erfarenhet och även utvecklingen i dagens samhälle och värld, tyvärr.

.

.

15.   

Tema 8: Gud och gudsbilder.
Inlägg 15 (av 16 under Tema 8.
av Staffan Sandin
Publicerat söndagen den 8 maj 2022

.

På 200-talet skrev rabbinen JochananVänligheten ska ersätta tempelritualen, medlidandet är den nya prästerliga uppgiften. Medlidandet är också nyckeln till skrifttolkningen.” Det hebreiska ordet som på svenska blev medlidande, står för den starka känsla som en mor har för sitt barn som hon föder fram genom sin livmoder (ibland på engelska motherly-compassion); ordet används i GT/NT även i några fall för relationen Gud – människa.

Jag ser inte Gud som ett från människan fristående ´väsen´ och vill då hellre tala om det gudomliga, något som ytterst berör vår inre människa och våra relationer. Det gudomligas identitet är för mig kärlek, nåd, gemenskap och medlidande. Denna identitet måste alltid göra uppror mot vår själviskhet och den destruktivitet som finns i samhället och i oss själva.

Vetenskap, filosofi, politik, internationellt samarbete, religion och kultur liksom vår obändiga vilja att gå vidare och lära oss något nytt har, i sina bästa stunder, bidragit till vår förmåga att se andra som människor som vi kan och vill känna medlidande med. Denna livets väg genom historien handlar i mycket om människans värde, växande och upprättelse.

Jag skrev tidigare om gudstrons bakgator med dess intolerans, heliga krig och förtryck. Kyrkliga gränssättande ´absoluta sanningar´ tog över människans tankar i stället för att se till livets egna resurser och stora möjligheter. Människan har under historien ständigt prövat sina vägval och därefter gått in i mer okänd terräng. För mig traderar många kyrkor än idag en föråldrad och för vår tid dåligt anpassad teologi. – Nya frågor måste i vår tid besvaras. Hur gör vi medlidandet till mer tydliga delar av våra liv? Hur undviker vi, även teologiskt, skadliga och fiktiva gränser mellan oss människor? Vilka nya livsvägar måste vi som individer och samhälle välja för att stödja solidariteten med hela mänskligheten? Hur hanterar vi klimatet för att ens överleva som art, vår tids kanske viktigaste existentiella fråga?

Jag har i inläggen velat beskriva en bärande tro med centrum i försoning, tillit och mognad, en medlidandets och ansvarets livsväg. Med vår samtids kunskaper, erfarenheter och insikter i bagaget måste vi fortsätta att staka ut vägen framåt med betoning på det goda och självklara budskapet om kärlek, nåd och hopp. Jag vill också, likt Mikael Kurkiala, ”treva efter ord som förmår bära vår existens, våra förhoppningar, vår rädsla och vår längtan.

Den allomfattande trons alla språk, tankar och förhoppningar utvecklades under historien parallellt och dialektiskt med varandra. Vi människor är alla förbundna med varandra över tid och rum. Genom att i mina inlägg påminna om denna förbundenhet vill jag visa på det djupast mänskliga och gemensamma inom och mellan oss. Jag hoppas och tror att medlidande i dess allra rikaste och vidaste mening kommer att beröra allt fler i framtiden. Vi behöver fler gränsöverskridare, öppnare horisonter och många mänskliga samtal och möten.

No man is an island
No man stands alone
Each man’s joy is a joy to me
Each man’s grief is my own.

(am. folksång som sjungits av bl a Joan Baez)

.

.

16.  

Tema 8: Om Gud och gudsbilder.
Inlägg 16 – tillika sista inlägget under Tema 8. 
av Carl Gustaf Olofsson.
Publicerat lördagen den 21 maj 2022.  


.

Den ikoniska blicken.

Vad gör en ikon till en ikon? Hur skiljer sig den “ikoniska blicken” från blicken i religiös kitch? Är kännetecknet för den ikoniska blicken att den med en försonande kärlek famna det svåra, svarta, brustna, destruktiva, onda i våra egna och andras liv – utifrån insikten att allt ytterst har sin grund i människans längtan efter gemenskap, tillhörighet, mening? Den “ikoniska blicken” rymmer aldrig fördömelse och hot om helvete och eviga straff. Det är emot den ikoniska blickens väsen!

Kommer den “ikoniska blicken” från ikonen eller från betraktaren? Hjälper ikonen och hela dess tradition till att mana fram den ikoniska blick vi alla bär på som en mer eller mindre djupt slumrande möjlighet?

Är den ikoniska blicken Gud? Men det är ju en människa som har målat den! Kan en komplex och bristfällig människa stundvis “se” med det “gudomliga ögats” försonande, medkännande och älskande blick? Att denna möjlighet ryms i det mänskliga är något av en grundsten i min existentiella – och ateistiska – livssyn.

Skapad till Guds avbild.

Är människan skapad av Gud till guds avbild? Eller är Gud och alla gudsbilder skapad av människans kreativa fantasi för att göra det utsatta och smärtsamma i livet mer uthärdligt? Erik och jag har bollat kring detta. Utifrån funderingarna kring ikonen kan frågeställningen få en lite annorlunda vinkel. Är det den “ikoniska blick” som bristfälliga människor manar fram med tusch, färg, ord, dans och musik som synliggör det gudomliga? Och i detta stödjer utvecklingen av de gudomliga kvaliteterna i våra enskilda liv. Medkänsla, kärlek, moraliskt ansvar! Är detta kvaliteter som har en lång historisk kulturell process som förutsättning för att de idag ska kunna ta form i våra personliga liv?

Hur ska vi förstå spektrat av gudsbilder? Det spänner mellan den ikoniska blickens gränslöst famnande kärlekens Gud över helvetesförkunnarens hjärtlösa och grymma Gud till den Gud som välsignar Rysslands krig mot Ukraina!

Kan man prata med en ikon?

Ikonernas motiv är viktiga gestalter i de religiösa traditionerna. Kristusikonen är den vanligaste inom kristendomen. De är målade av människor! Oftast är ikonmåleriet både en speciell teknisk process och en “andlig” meditativ process. Att helhjärtat försöka “ladda” den ikoniska blicken i ikonen gör något med ikonmålaren!

Kan man “prata” med en ikon? Kan man berätta för en ikon om sina bekymmer, svårigheter, skuld och sorg? Om kärleksbekymmer och förluster? Och om pinsamheter och glädje? Kan man “be” ikonen om råd och hjälp när man brottas med svåra och smärtsamma moraliska dilemman?

Kan man vara ateist och svara “ja” på dessa frågor? För några månader sedan är det osäkert hur jag hade svarat. Nu svarar jag ett tydligt “ja”! Något har blivit tydligare i mig genom vårt textsamtal som nu har pågått i 6 månader. Mitt bollande med Erik kring “min” fantasigud är en del i detta. En annan är den viktiga skillnaden mellan “Gud” och “det gudomliga” som tydligt betonats av Staffan. Men också av Olov genom hans bestämda uppfattning om att detta vi kallar andlighet och själ har det materiella som nödvändig grund.

Man kan, som jag, hävda att “det gudomliga” i form av medkänsla, kärlek, att ta ansvar för det gemensamma, är avgörande viktigt för våra liv även om man inte “tror på Gud”.

Tack!

Jag skriver i mitt första inlägg (Nr 4) om visionen av en “existentiell frågegemenskap”. Detta avslutande inlägg kan läsas som ett exempel på vad som kan råka ta form i en “existentiell frågegemenskap” där det finns både spännvidd och trygghet.

Tack Erik, Staffan och Olov för ett rikt och spännande tankeutbyte. Och tack till alla er som följt textsamtalet. Vårt textsamtal kommer att sammanställas i en blogg (denna blogg!!) precis som tidigare teman. Förhoppningsvis är den klar innan midsommar. Nu blir det paus i textsamtalet över sommaren. Huruvida det blir en fortsättning med ett nytt tema kommer att bestämmas i månadsskiftet augusti/september.

SLUT!

.

Textsamtalarna – en presentation:

Olov Sandegård (ny), pensionär, har tidigare arbetat som bland annat svetsare, journalist, folkhögskollärare samt programledare inom kriminalvården. Universitetsstudier i sociologi, psykologi, pedagogik och journalistik. Hans farfar, född 1880, växte upp i ett metodisthem, men utbildade sig till präst och var under många år socialdemokratisk riksdagsman och engagerad inom Sveriges Religiösa Reformförbund.

Staffan Sandin (ny) är jurist och pensionerad domare med rötter i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen och Missionsförbundet (bytte namn till Missionskyrkan 2003, ingår sedan 2011 i Equmeniakyrkan). Han har ett långt engagerat förhållande till våra existentiella livsfrågor och dess relation till det kristna arvet. Han är särskilt intresserad av religionsfilosofi, Nya testamentets tillkomsthistoria och stridigheterna inom den tidiga kyrkan. Han har också ett starkt förhållande till poeten Tomas Tranströmer. 

Erik Stenberg-Roos (med från begynnelsen) född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han har tjänstgjort i Thailand i mer än tio år. SKUT:s verksamhet i Thailand pausades 2021 och är under utredning. I maj 2022 tillträdde Erik Stenberg-Roos som föreståndare för Åhs Stifts- och konferensgård som ligger mellan Uddevalla och Lysekil. Det är fascinerande att en del av det ”textsamtal” som pågått sedan juli 2020 har försigått tvärs över nästan halva jordklotet. Erik Stenberg-Roos var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst. Han började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999. 

Carl Gustaf Olofsson (med från begynnelsen) är författare till boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver också webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010. Han är född 1948 och har ett livslångt engagerat förhållande till våra existentiella livsfrågor. Ett huvudtema är spänningen mellan å ena sidan det gudlöst och livsengagerade existentiella och å andra sidan det traditionellt kristna. Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld (fribaptistsamfundet) har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig gärna ”ateistisk frilansteolog”. 

PS. Att det är fyra äldre män som håller i “pennorna” är förhoppningsvis tillfälligheter. Att det finns många kvinnor som är lika engagerade av grundproblematiken som dess fyra män ser vi som självklart. DS.

.

Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook. 

Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro??  (7 inlägg)
Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. (7 inlägg)
Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. (8 inlägg)
Nr 124. Tema 4. Död och tillit. (7 inlägg)
Nr 125. Tema 5. Teologisk utveckling och monster? (5 inlägg)
Nr 127. Tema 6. Kristusseende och kallelse. (7 inlägg)
Nr 129. Tema 7. Existentiell tro. (7 inlägg)
Nr 133. Tema 8. Om Gud och gudsbilder.  (denna blogg) (16 inlägg) 

.

.

.

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Detta inlägg publicerades i ateismfilosofi, Existentiell livssyn, existentiell teologi, existentiell tro, Gud, Jesus, religionsfilosofi, Teologi, Textsamtal, Tro-otro-icke-tro och märktes , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s