Nr 125. Tema 5. Teologisk utveckling och monster? Textsamtal med SKUT-prästen Erik Stenberg-Roos.

Totalt 5 inlägg under Tema 5.
Publicerade mellan den 21 mars och den 21 april 2021. 

.

Den 26 juli 2020 påbörjades ett ”textsamtal” på Facebook i gruppen ”Existententiell livssyn – kristen tro? ….. diskussionsgrupp”. Här betyder textsamtal helt enklet ett samtal i textform. På skrivarkurser betyder det att samtala kring bättre eller sämre sätt att uttrycka sig vilkjet är något helt annat än det som försigår här. Samtalet utgår från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som genom ett oväntat initiativ förvandlades till tryckt bok i slutet på maj 2020 efter mer än 20 år som välredigerad bok på internet. Boken finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. och på Dillbergs i Kalmar (se fliken ”Bok2020”). Den finns också på ett flertal bibliotek. Fråga gärna efter den på ditt bibliotek. Boken finns även kvar som nätbok!

Skribenterna i textsamtalet är bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, och Erik Stenberg-Roos, präst i Svenska Kyrkan i Utlandet, SKUT. En kort presentation av de båda ”samtalarna” hittas i slutet av bloggen.

Textsamtalet är uppdelat på ”teman” med anknytning till boken. Som gäst bestämmer Erik Stenberg-Roos rubriken på temat – och skriver sedan såväl första som sista inlägget. Samtalet går i en maklig takt med utrymme för eftertanke. Ambitionen är ca 1 inlägg i veckan. Det innebär mellan 5 och 10 dagar mellan varje inlägg. När det nu hunnit komma till slutet av maj 2021 har totalt 36 inlägg publicerats sedan den 26 juli 2020.

Varje avslutat tema i textsamtalet redovisas i en blogg. Blogg Nr 119 redovisar den första samtalsomgången under temat ”Traditionell kristen tro?”. Blogg Nr 120 innehåller inläggen under tema 2: ”Den existensreligiösa livssynen”. I blogg Nr 123 redovisas tema 3: ”Samvetets, hjärtats och sanningens röster” och blogg Nr 124 innehåller Tema 4 ”Om död och tillit”.

Tema 5. ”Teologisk utveckling och monster?” påbörjades den 21 mars av Erik Stenberg-Roos och avslutades den 21 april efter totalt 5 inlägg. Man är förstås välkommen att följa textsamtalet direkt genom att gå med i Facebookgruppen ”Existemtiell livssyn . kristen tro? ….. diskussionsgrupp”.

.

.

Tema 5: Teologisk utveckling och monster?
Textsamtal utifrån boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”

.

1.  

Inlägg 1 (av 5 under tema 5). Erik Stenberg-Roos.
Fråga till Carl Gustaf Olofsson.
Söndagen den 21 mars 2021!

Jag tänkte denna gång att jag skulle börja denna nya tråd med att applicera några delar ur kapitel tre i boken på kristendomsförekomster. 

Du skriver om olika existentiella livsvillkor, om olika vetenskapliga discipliner, kanske man kan kalla det. Självklart utvecklas disciplinerna ju mer människan lär sej. Men det gäller också det som skulle kunna kallas ”min” disciplin, teologin.

Många människor lever i situationen, att man upplevt en variant av kristendomen som man antingen är mycket välvilligt inställda till, alternativt rent fientlig. Vill man fortsätta på den kristna banan, kan man hitta något nytt när man t.ex. flyttar. Detta nya kan då upplevas som katastrofalt alternativt helt underbart. Jag tror det är särskilt vanligt när man bor i en liten ort och kommer till en större ort för att studera.

Om man då t.ex. tycker att den typen av kristendom man lämnat, alternativt genomskådat, är skön att lägga av, kan man hitta en för den aktuella personen (alltså oftast studenten) helt ny variant. Det som förundrar mej är varför man ibland fortsätter, när man lämnat något dåligt. Och kanske varför jag själv fortsatte när jag var så säker på att jag gjort upp med en osund och dålig livsåskådning som jag menade att mina kristna tonårstro var. 

Som mänskligheten utvecklas måste teologin också göra. Detta gäller t.ex. Tolkningarna av texter, men också det som kallas dom hermeneutiska ansatserna. Om man t.ex. tar berättelsen om syndafallet förekommer det en talande orm. Detta var något jag bokstavligt var övertygad om hade funnits, d.v.s. en variant av ett djur som kunde kommunicera med människan på människans villkor. Till min ungdomsgrupp bjöds det in människor som berättade för oss att det var en ’utdöd art’. Dessa människor var ofta högutbildade i det svenska utbildningsväsendet. Kanske inte inom teologi, men jag minns en läkare som pratade om denna typ av saker. Jag tolkade berättelsen så, att det funnits ett sätt att, ett språk, att kommunicera med djur. Idag menar jag att de allra flesta av oss människor lärt oss så pass mycket, att vi bedömer det som mer eller mindre uteslutet att det funnits en orm som kunnat tala. Kan man då gå vidare i sin tro? Få ut något av berättelsen? Jag menar det.

Att tolka berättelsen som två personer i en trädgård för länge sedan är enligt dom allra flesta helt meningslöst. Jag tror att en i alla fall för mej bättre tolkning är att se berättelsen som en beskrivning av livet självt. Varje dag bedrar livet människan, varje dag talar ondskan om för oss att bryta regeln, det gör inget, varje dag drivs vi ut ur paradiset, dvs. en tillvaro vi trivts med, men som vi upplever krossats. 

Är det bra eller dåligt? Ett straff? Jag vet inte. Fastmer en beskrivning. 

Men så fungerar även ”den religiösa människan”: En större världserfarenhet, ett vidgat perspektiv, ger också en möjlighet till ”nya” tolkningar. Och jag tror att någon varit där före mej, att jag även i mitt nya liv, kan växa genom dessa gamla texter, när jag ser dem i ett annat ljus. 

Därmed kommer vi in på en sak till jag skulle vilja ta upp. Du skriver om gulag och koncentrationslägren. Båda dessa obeskrivliga grymheter har kommit ur den stora Goda visionen. Jag tror du har helt rätt. Inom teologin eller kyrkan, kallas det för ”Den rena församlingen”, dvs. där den lära råder som ett ledarskap (ofta också deltagarna) menar är helt riktig. Jag menar att det var ett av dom stora problemen när t.ex. Livets ord växte fram. Vi har sett det så många gånger i världshistorien, i det stora och det lilla. Den rena församlingen som ser hur någon är på väg att genomföra ett större eller mindre paradigmskifte i sitt eget liv, alternativt lämna paradiset, har två sätt att hantera personen som försöker utvecklas.

1) Antingen omvänder man personen tillbaka till gruppens rätta lära.

2) Eller så stöter man ut personen (mycket vanligt bland Jehovas vittnen).

Detta är en av religionens stora risker, alternativt baksidor. Personen mister då allt. Vänner, släktingar, jobb, grannar… Ju tätare det varit, desto större blir förlusten. Därför kan inte en strävan vara att bygga den rena församlingen, strävan måste vara att bygga den öppna församlingen, där människor är välkomna och där flera olika åsikter är välkomna. Och där ledarskapet är så pass moget att man faktiskt vågar släppa på kontroller. Annars riskerar det att bli som du skriver, Den Goda visionen föder fram…ett monster. 

Men kan människan då som utstött varelse, uppleva något stöd i texter? Jag menar det. När man tvingats ut ur paradiset, in i en öken eller hur man nu beskriver det, kan det faktiskt vara en tröst att veta att någon varit där före mej. Och kanske t.o.m. finns kvar där. En närvaro kan ge mej ett hopp. Det finns en fantastisk berättelse där Lars Collmar skriver om Jesu kommunikation med rövarna på korset. Till den ene säger Jesus i Collmars berättelse, att ”redan idag ska du vara med mej i paradiset”. Till den andre rövaren säger han ”redan idag ska jag vara med dej i helvetet”.

Jag tror också att man kan lära sej något av att se hur fortsättningen blivit, dvs vad som har hänt efter berättelsen. Om jag upplever att jag lever mitt liv i en öken, hur kommer jag ut? Eller hur härdar jag ut? Kanske kan det vara genom att se frestelserna om makt (”visa din makt på något meningslöst, trolla fram bröd”) avgudadyrkan (”tillbe något”) eller vansinnig skrifttolkning (”det står ju skrivet!!”) iaf inte alltid måste få sista ordet.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga något om kallelse. Jag tycker att det är bra att diskutera kallelse ur Lutherskt perspektiv. Luther drev tanken att det är ytterst få av oss människor som fått vara med om en övernaturlig händelse som gett oss uppdraget att utbilda oss till präster eller något likande. Istället har detta oftast växt fram genom att andra människor pekat åt något håll. Jag tycker det är sunt. Jag tycker också det är sunt att markera att alla yrken kommer ur ett kall, så länge yrket tjänar en annan människa. Lärarens, skomakarens eller bagarens yrke är lika viktigt som prästens eller munkens. Men alla yrken måste tjäna en annan människa.

.

2.  

Inlägg 2 (av 5 under tema 5).
av Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos
Måndagen den 29 mars 2021!

Tack Erik! Du har gett mig en hel del att fundera över. Bibeltolkning och teologisk utveckling, monsterteologi, innebörden i begreppet “existensvillkor”, kallelse enligt Luther. Kul att du tar upp den bibliska “syndafallsberättelsen”. Jag har med åren nästan fått ett kärleksförhållande till denna bibliska urberättelse.

Jag börjar med att klargöra att jag gör en tydlig skillnad mellan existensvillkor och livsvillkor. Med hunden, hästen och gäddan delar jag livsvillkoren att behöva mat för att överleva – och att vi kommer att dö. När “jag” blir medveten om att “jag behöver mat för att överleva”, att “jag” blir medveten om att “jag kommer att dö någon gång i framtiden” så har dessa livsvillkor utvidgats till existensvillkor. Skillnaden är “medveten om”. Man skulle också kunna säga att när vi får ett medvetet och reflekterat förhållande till våra livsvillkor så vidgas de till att även bli existensvillkor. Såvitt vi vet i dagsläget så förvandlas inte hundens och hästens livsvillkor till att även bli existensvillkor.

Detta lilla klargörande är föranlett av en mening i ditt första stycke. Du skriver: “Du skriver om olika existentiella livsvillkor, om olika vetenskapliga discipliner, kanske man kan kalla det.” Jag hade känt mig lugn om du skrivit att jag skriver om “olika existensvillkor”. Här är det också lite komplicerat vad vetenskapen kan bidra med. Olika vetenskapliga discipliner kan bidra med fördjupad kunskap om olika aspekter av den verklighet vi lever i. Denna kunskap kan hos en reflekterande människa förvandlas till en fördjupad insikt om våra mänskliga existensvillkor. T.ex att solen har en begränsad livslängd. Kontentan är att existenvillkor och vetenskapliga dicipliner måste hållas isär ordentligt. Att jag menar att de senaste 150 årens vetenskapliga kunskapsutveckling på djupgående sätt har vidgat och fördjupat vår förståelse av våra mänskliga existensvillkor kan eventuellt förvirra.

En central tanke i utredningen i kapitel 3 om den smärtsamma sidan av våra existensvillkor är att försöka visa att det är viktigt för oss att försöka förstå och acceptera denna smärtsamma och utsatta sida av att vara människa. Vi har ofta en sida i oss som helst vill förneka och blunda för detta. Det finns mycket av ideologier och läror, religiösa såväl som sekulära, som förnekar större eller mindre delar av våra existenvillkor. I boken drivs tesen att en strävan efter acceptans och en fördjupad förståelse av denna utsatta och smärtsamma sida av våra liv är en förutsättning för personlig växt och mognad. Och vice versa. Flykt och förnekande förytligar våra liv. Jag kallar detta “existenvillkorstesen”. Den kan vara sann eller falsk!

Hur tänker du Erik kring detta? Tycker du att existensvillkorstesen är rimlig? Eller till största delen felaktig?

Jag tar i kapitel 3 upp hur ”Goda Visioner” kan föda fram ett monster i sitt sköte. Men här är det viktigt att notera att jag gillar “goda visioner”. Men när de “goda visionerna” stödjer oss att förneka och fly från insikten om de ensamma och utsatta sidorna av våra existensvillkor så blir de goda visionerna bokstavligt talat ‘livsfarliga’ och kan ställa till med väldigt elände. Då kan de goda visionerna födda fram förfärliga monster i sitt sköte som det är väldigt svårt att sätta stopp för. Jag tar upp detta kort i kapitel 3 under rubriken “3. Flykten undan den existentiella särskildheten”.

Du kompletterar bokens exempel – gulag och de nazistiska förintelselägren – med strävan efter att skapa “den rena församlingen”. Jag tror att en av mekanismerna bakom detta “fenomen” just är att systematiskt förneka viktiga aspekter av våra existenvillkor. Hävdandet av “den rätta läran” är ett sådant förnekelskoncept. Som du beskriver “den rena församlingen” och konsekvenserna när man börjar ifrågasätta – och kanske lämna – är en bra beskrivning av vad vi vanligtvis kallar en sekt.

Jag blir nyfiken! Du skriver som om det finns en etablerad teologi som tar upp det problematiska med “den rena församlingen”. Jag undrar då också hur mycket dessa teologiska analyser knyter detta fenomen till en flykt undan den smärtsamma sidan av våra existensvillkor? I övrigt sympatiserar jag med din bild av “den öppna församlingen”.

Du skriver om den bibliska syndafallsmyten och den talande ormen. Facinerande och märkligt med din berättelse om kristna lärare i din ungdom som menade på att det funnits en art av ormar som kunde prata. Jag kan bara med häpnad hålla med dig om att denna sorts “kristendomsundervisning” är skrämmande.

När du sedan formulerar ditt sätt att idag använda denna bibliska berättelse så anar jag ändå en traditionalistisk tolkning som jag tycker är djupt problematisk. Med traditionalistisk menar jag t.ex. Stora boken om kristen tro” (1993) och Gustaf Wingrens skapelseteologi. (anm. Gustaf Wingren (1910 – 2000) är Sveriges kanske mest ansedda och uppskattade 1900-talsteolog.) Väldigt kort – att synden och ondskan kom in i världen genom människans olydnad mot Gud. “Syndafallsberättelsen” är då den arketypiska urberättelsen om denna olydnad mot Gud.

För mig är den bibliska berättelsen om skapelsen och syndafallet en poetisk urberättelse om vad som händer när människan blir medveten om sig själv som en ändlig varelse, att vara underkastad detta med födelse och död. Innan dess kunde hon som alla andra djur “älska och döda med samma glada själ”. Efter att hon ätit de förbjudna frukterna från Kunskapens träd och därmed lärt sig “skilja på ont och gott” och därmed också blivit mer lika Gud så blir människan en en moralisk varelse där hon tvingas att reflektera över sina handlingar i termer av ont och gott. Gud fördriver Adam och Eva från Paradiset för att förhindra att dom skulle bli än mer lika Gud genom att även äta av frukterna från Livets Träd.

”Och Herren Gud sade: ”Se mannen har blivit såsom en av oss, så att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva evinnerligen. Och Herren Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han skulle bruka jorden, varav han var tagen. Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka vägen till livets träd.” (1 Mos 3:22-24)

Man kan fråga sig vad orden i 2:a kapitlet om att Gud skapade människan till sin avbild egentligen betyder i ljuset av ovanstående tre verser. Hur tänker du kring detta? Är människan skapad till Guds avbild? Eller blev människan fördriven ur Paradiset för att hon inte skulle få chansen att bli mer lik Gud?

Att det primärt är mannen som fördrivs från Edens lustgård kan man ju också fundera över. Jag tycker att Eva, kvinnan, inte får den ära som hon är värd i berättelsen. Det var hon som var så lockad av att lära sig skilja på ont och gott att hon sträckte sig efter det berömda äpplet. Och sedan erbjöd hon Adam att smaka. I not 12 till kapitel 4 i ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (s.345ff i boken eller kolla i nätversionen på internet) görs en rejäl utläggning kring denna urberättelse som misshandlats grovt i mycket av teologi och predikningar genom århundradena.

Intressant att bli påmind om Luthers lära om kallelsen. Få är kallade att bli präster! Men alla kristna är kallade att med ärlighet och samvetsgrannhet bidra till det gemensamma med sina speciella gåvor och kompetenser i sitt vardagliga liv. Bagaren, skomakaren, bonden, läraren, kassörskan på ICA, lastbilschauffören, politikern, tjänstemannen, ingenjören etc. Det är en fin och viktig tanke!

I boken skiljs på två kallelser: den universella kallelsen och den personliga kallelsen. Bådadera är existentiella och utan behov av någon kallande gud. Väldigt summariskt innebär den universella kallelsen att alla människor är kallade att bejaka “delaktighetens livshållning”. Att vara människa innebär att leva i spänningen mellan delaktighetens respektive likgiltighetens livshållning. Detta oavsett vad vi tycker om det och oavsett vilken sekulär eller religiös livstolkning vi håller oss med. Förutsättningen för att bygga en global värd av fred, omsorg, gemenskap och rimlig fördelning är enligt den existensdynamiska teologin att delaktighetens livshållning har övertaget hos den helt övervägande majoriteten av världens människor. I detta perspektiv är Luthers lära om den allmänna kallelsen (vad säger man på teologiska?) en specifik kristen utläggning av den “universella kallelsen”.

Den “personliga kallelsen” har sin grund i att man som enskild person har fått erfarenheter och insikter som gett nya och fördjupade perspektiv på något område som – mycket enkelt uttryckt – gäller förbättringar för det gemensamma. När detta skapar en upplevelse av förpliktigande uppgift att gå vidare med detta så har en “personlig kallelse” tagit form. Denna upplevelse av en förpliktigande uppgift, en personliga kallelse, är sekulär och existentiell i sin grund. Att en del kan tolka det som ett uppdrag från en högre makt är en helt annan sak.

Erik, kan du som präst och lutherskt kristen, på ett bra sätt få ihop den Lutherska kallelseläran med den kallelselära om den universella och personliga kallelsen som utvecklas i boken?? Nyfiken på ditt svar!

.

3. 

Inlägg 3 (av 5 under tema 5).
av Erik Stenberg-Roos
Svar till Carl Gustaf Olofsson.
Tisdagen den 6 april 2021!  

Många intressanta kommentarer om mitt senaste inlägg. Jag skulle varit mera tydlig när det gäller skillnaden mellan existensvillkor och livsvillkor (eller, vilket kanske är mera troligt, jag begrep inte bättre). Nåväl, jag accepterar även på denna punkt dina uppfattningar och dina begreppsdefinitioner. Jag tycker också att den fråga du ställer, om jag tycker att tesen är riktig, vill jag besvara med ett ”ja”. 

Jag skulle vilja ta ditt resonemang ovan om medvetenhet lite till: jag diskuterade med en lärare vid några tillfällen om skillnaden mellan det vi i dagligt tal kallar för en ”människa” å ena sidan, och å andra sidan ett ”djur”. Dom vanliga skillnaderna är kanske inte så intressanta (den upprätta gången? förmågan att hantera elden? tillverka redskap? förmågan till samarbete mm) När vi kom till begreppet ”medvetande” menade läraren att just där var det en ganska stor skillnad, nämligen att människan och djuren visserligen delar det vi kallar för medvetande, men människan är s.a.s. Medveten om sitt medvetande. Vi kan föra och ibland t.o.m. förstå ett s.k. Metateoretiskt resonemang. 

Du skriver och frågar om uttrycket ”den rena församlingen”, vilket jag tycker är intressant. Jag är, som du förhoppningsvis förstått, helt negativ till detta resonemang. Jag menar att varje gång människan försökt skapa ”den rena församlingen”, har det slutat som när människan försökt skapa ett paradis, nämligen i det rakt motsatta, ett helvete (slarvigt uttryckt, men ändå).

När domaren s.a.s. blir ”den rätta läran” är det kört. Oavsett om det är Kommunism, Nazism eller Gudsstaten och den rena församlingen. Domaren måste i varje fungerande grupp av människor, vara ”Nåden”, och en stor diskussion kring begreppet Nåd. Jag hör till dom som mycket uppskattar dialektiken, för mej är det omöjligt att acceptera en ”rätt lära”. Men när begreppet ”Nåd” inte diskuteras eller finns med, då blir det absurda galenskaper som t.ex. Att vissa människor är lite bättre än andra, vissa människor är ”närmare Gud” och att vissa har en särställning inför Gud osv. Det är bara att kolla in den senaste dokumentären om Knutby som ligger på HBO just nu, så ser man vad konsekvenserna blir när man tror att man kan skapa ett paradis. 

Jag tycker att det är mycket intressant att tolka berättelsen om syndafallet. Däremot hänger jag inte alls med när du lyckats få det till att jag ägnar mej åt en ”traditionalistisk tolkning”, samt att även Gustaf Wingren skulle göra det? Men med tanke på att du funderar mycket på berättelsen skulle jag gärna höra vad som enligt dej är en ”traditionalistisk tolkning”. Jag hör ju till dom inte tror att begreppet sanning finns i singular. Begreppet sanning finns i plural. Att tolka de olika myterna ur de första Moseböckerna tycker jag är spännande, jag menar också att det finns fler sätt att tolka dom på. Samt att flera sätt faktiskt kan vara ”sanna”. 

Jag tror som jag försökte uttrycka senast, att myterna ur första mosebokens inledande kapitel, har ett sanningsanspråk som är mycket stort. Jag tror att dom försöker säga att dom är ”arketypberättelser” om hur människan fungerar. Däremot tror jag inte att dom beskriver hur ondskan en gång kom in i världen, det är att förminska en myt. Mytens sanningsanspråk är som arketypens, d.v.s. Det är evigt. Och jag tycker att dom judisk/kristna myterna står sej ganska bra faktiskt?

När det gäller det mer specifika i skapelseberättelserna, tror jag att människan är skapad till Guds avbild, iaf på något sätt. Inte som att Gud ser ut som vi (då skapar man ju faktiskt en Gud till vår avbild), däremot kanske att vi liksom Gud har chansen och förmågan att göra vad som kan karaktäriseras som ”gott”. 

Orsaken till att mannen drivs ut ur paradiset kan jag (liksom alla andra) bara spekulera i. Men däremot är jag inte helt säker på att det kan karaktäriseras som ett ”straff”? Står det någonstans? Jag tror mer att det är en beskrivning, en myt, med ett tidlöst sanningsanspråk. 

Varje period av våra liv, kanske t.o.m. varje dag måste vi lämna och ta steget. Gud vill inte tillbakagång, Gud vill framåt. Att leva i en symbios med sin mamma, vilket skulle kunna vara en tolkning av skapelseberättelserna, är alltså inte något tillstånd Gud vill ska råda för alltid. Gud vill ut i det otrygga, ut och sök ett eget liv. Det är så viktigt för Gud att Gud t.o.m. ordnar en bevakning även till det som kallades paradiset, för det får och kan man bara uppleva en gång. 

Du frågar om jag på ett bra sätt kan ”få ihop” en del olika kallelseläror? Inte på ett bra sätt kanske, men jag kan få ihop dom. Eller iaf redogöra för hur jag tänker kring det. 

Som jag uppfattar Luther pratar han om både allmänna och specifika saker. Jag tror inte han tycker någon specifik sak skulle vara ”bättre” än någon ”allmän”, jag tror att han tycker att det allmänna är det viktigaste. Jag tror att han tänker så vad gäller kall också. 

Alla människor har ett kall, en uppgift, att tjäna det allmännas bästa. Alla människor har även en speciell kallelse. Denna kallelse kan vara att arbeta med t.ex. saker som skomakare, bagare, munk eller präst, uppgifter som tjänar människor, alla är vi lika viktiga. Och alla yrken är lika viktiga. Kravet är att det ska tjäna en (eller flera) andra människor. 

Den fråga jag tror man ska fundera över är dock HUR vi människor får reda på vårt specifika kall, dvs dom uppgifter som är bara våra egna. Om jag minns rätt av Wingrens ”Luthers lära om kallelsen”, menar han där, att Gud verkar genom andra människor. Det är alltså ganska få (läs inga) människor som får uppdrag av Gud, där Gud skickar en budbärare för att på ett övernaturligt sätt informera om kallet. Inga duvor flyger och sätter sej på någons axel och viskar vad man ska jobba med, inga röster informerar om att man ska utbilda sej till det ena eller andra. Däremot verkar Gud alltså genom andra människor. ”När människor du har förtroende för pekar åt samma håll, ska du fundera över om det inte är en väg du bör utforska”. Ungefär så. Vad tror du?

.

4.

Inlägg 4 (av 5 under tema 5).
av Carl Gustaf Olofsson.
Svar till Erik Stenberg-Roos
Torsdagen den 15 april 2021!

Det är många trådar på gång! Existensvillkortesen, djurets och människans medvetande, den rena församlingen, den bibliska berättelsen om Edens lustgård och Kunskapens träd, “domen” eller “nåden” som grund för gemenskaper – kristna eller sekulära och detta med kallelse. Känns spännande och bra.

I början av inlägg 2 ställde jag en rak fråga till dig om din syn på det som i kapitel 3 i boken kallas “existensvillkorstesen”. Jag var ganska säker på vad ditt svar skulle bli. Men det känns ändå jättebra med ditt tydliga “ja” till att det är en rimlig tes. Det innebär att du som jag på allvar även kan överväga om den är sann. För min del är jag närmast helt övertygad om att den är sann. Men här som i andra sammanhang innebär en stark personlig övertygelse inte att det därför också är sant. Så en viss filosofisk kallsinnighet som ger utrymme för att problematisera och lyssna på andra röster är alltid värdefullt. Jag inbillar mig att jag trots min starka personliga övertygelse samtidigt har ett hyfsat mått av denna filosofiska kallsinnighet.

Du refererar till ett samtal med en lärare om skillnaden mellan djurets och människans medvetande. Jag är helt ense med dig och läraren! Som människor kan vi reflektera över vårt medvetande. Vi är “medvetna om vårt medvetande”, vilket såvitt vi vet inte djuren är. Inte ens våra mest älskade hundar eller katter. Självmedvetande! Jag tänker att det är samma medvetandeaspekt som gör att vi kan famna dåtid, nutid och framtid. Och som gör oss medvetna om att vi en gång fötts och en gång kommer att dö. Man skulle kunna säga att detta “självmedvetna” medvetande är själva förutsättningen för att de existensvillkor som tas upp i början av kapitel 3 ska konstitueras och bli en ofrånkomlig del av den verklighet vi lever i. Och som vi kan försöka förstå allt bättre – eller försöka blunda för!

.

Jag har fullt ut förstått att du är väldigt negativ till alla strävanden efter “den rena församlingen”. Och jag är helt ense med dig. Samma problem gäller försöken att förverkliga starka utopier.

Men min fråga till dig gällde om det fanns några teologer som på ett reflekterat sätt skrivit om och analyserat de “trosmekanismer” som ligger bakom de kristna rörelser som strävar efter “den rena församlingen”. Så jag upprepar den frågan.

Det kan ju också vara så att begreppet “den rena församlingen” är en kreativ skapelse av dig. Eller ingår i det vardagliga pratet inom vissa inomkyrkliga kretsar. Men att begreppet inte har fått en teologisk genomlysning.

.

Du skriver bra och med stor skärpa om två olika sorters “domare”; den rätta läran eller nåden; “När domaren s.a.s. blir ”den rätta läran” är det kört. Oavsett om det är Kommunism, Nazism eller Gudsstaten och den rena församlingen. Domaren måste i varje fungerande grupp av människor, vara ”Nåden”, och en stor diskussion kring begreppet Nåd.”.

Det är ett för mig ovant sätt att använda språket. Men jag tror att jag förstår – och håller i så fall med dig. Det öppnar också för den spännande frågan om “nåden” och vad vi lägger in i detta intressanta och viktiga begrepp. Och då inte minst i den intressanta spänningen mellan mitt gudlösa och ateistiska perspektiv och ditt öppna kristna där ordet Gud är en grundsten. Jag har rört vid begreppet “nåd” i analysen av den “existentiella sorgeparadoxen” i kapitel 2. Det rör en aspekt av begreppet “nåd”. Det finns förstås mycket mer.

.

I ingressen ovan skriver jag om ett tema såhär: “den bibliska berättelsen om Edens lustgård och Kunskapens träd,” Jag var på väg att kort och kärnfullt skriva “syndafallsberättelsen”. Men plötsligt blev jag varse att jag tycker hjärtligt illa om denna beteckning. Från mitt existentiella perspektiv finns där inget syndafall. Bara att människans blir förmögen att skilja på ont och gott genom att äta av frukten från Kunskapens träd. Det är för mig en poetisk berättelse om när det självreflekterande medvetandet föds med allt vad det innebär på “gott och ont”.

Jag tycker att första delen av kapitel 3 i 1 Moseboken har en sådan skönhet och lyster att jag återger den rakt av. Men först en vers från kapitel 2. Den berättar om träden:

“Herren Gud gav detta bud: »Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö”…..

……”Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: »Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?« Kvinnan svarade: »Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.« Ormen sade: »Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.« Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.”

Frukten som “skänkte vishet” som innebar förmågan att skilja på ont och gott var oemotståndligt lockande! Tack Eva säger jag!

Hade Eva ätit frukten även om hon förstått att i denna “vishet” ingick att den oreflekterade och oskuldsfulla livet därmed också tog slut! Jag hoppas att hon ätit ändå.

Frågan om hur man ska se på de tidigare bibelorden om att människan skapats till Guds avbild kvarstår. Ingår eller ingår inte förmågan att skilja på gott och ont i detta?? Eller är det en kreativ biblisk paradox som kan göra oss klokare om vi ser och erkänner den?? “Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” (1 Mos 1:27) Vad säger du Erik?

Gustaf Wingren är kanske Sveriges mest ansedda och uppskattade 1900-talsteolog. Och det finns mycket i hans teologi som jag uppskattar. T.ex. hans lära om kallelsen. Men hans tolkning av berättelsen om människans ätande av Kunskapens träd får mig att protestera vilt. Ett exempel är detta lilla citat från “Människa och kristen” (Verbum, 1985): ”Däremot är Adam icke mänsklig. Han ville bli gudomlig, det var detta omänskliga maktbegär som blev hans död.” (s.39). Protesten har fått ytterligare en dimension som jag blir fullt medveten om först nu i skrivandets stund. I Wingrens skrivning är mannen, Adam, den aktiva. I citatet ovan framgår det ytterligt tydligt att det är kvinnan, Eva, som är den aktiva. Det var hon som kände en stark längtan efter att bli vis! “Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt.”

Som predikant och förkunnare kan man använda denna urberättelse på många sätt. Och då förstås också på ditt sätt som tar den som utgångspunkt för den allmänmänskliga erfarenheten av att “drivas ut ur Paradiset” av den ena eller andra anledningen. Men utifrån denna allmänmänsliga tolkning så är det också så att många av oss, kristna eller gudlösa, ibland får nåden att göra kortare eller längre besök i Paradiset. Då viker keruberna undan med sina brinnande svärd och bugar sig!

Utifrån detta blir jag förbryllad när du skriver: “…. är så viktigt för Gud att Gud t.o.m. ordnar en bevakning även till det som kallades paradiset, för det får och kan man bara uppleva en gång”. Utifrån den tolkning du gett ord åt tidigare tycker jag det är inkonsekvent. Men å andra sidan kan jag tycka att det är både sympatiskt och högst mänskligt att vara inkonsekvent.

Jag håller med dig om att det inte finns någon tolkning som kan göra anspråk på att vara den “rätta” och “sanna”. Men jag måste förbehålla mig rätten att bli väldigt störd av vissa tolkningar, som den av Gustaf Wingren som antyds i citatet ovan. Eller den som formulerats av Augustinus. Det är en anledning till att jag tycker det kan vara viktigt med gudlösa och ateistiska bibeltolkningar som har en grundläggande respekt för människan och hennes erfarenheter och berättelser genom historien. Här måste jag göra reklam för “Brottsliga bibelbetraktelser” i två delar av Jonas Lundström, kristen ateist. Och även för blogg “Nr 122. Jobs bok. Ateistteologisk bibeltolkning”. Bloggen kan googlas av den intresserade.

.

Jag blev både brydd och fascinerad när du så tydligt skriver om vad Gud vill. “Gud vill inte tillbakagång, Gud vill framåt. Att leva i en symbios med sin mamma, vilket skulle kunna vara en tolkning av skapelseberättelserna, är alltså inte något tillstånd Gud vill ska råda för alltid. Gud vill ut i det otrygga, ut och sök ett eget liv.”

Vad är skillnaden när du skriver “Gud vill….” och när en karismatisk pastor i trosrörelsen skriver eller säger “Gud vill….”??? Vem ska “jag” lyssna på när utläggningarna om “vad Gud vill” kolliderar! Okej, jag lyssnar mycket hellre på dig än på Ulf Ekman. Men det är för att jag på ett övergripande plan har en väldigt mycket större tilltro till din person och din övergripande livs- och människosyn.

.

Din avslutande fråga om kallelsen och din fråga till mig om min syn på hur man får “veta” vad som “är min uppgift” i livet är stor, svår och väldigt intressant. Men jag lämnar den. Detta svar är redan alltför långt! Det kanske blir läge att återkomma till denna intressanta fråga.

.Erik, om du tycker det börjar bli läge att avsluta Tema 5 så är det okej för mig. I så fall blir ditt nästa inlägg – nr 5 – det sista. Och om du inte tröttnat blir det sedan din uppgift att hitta på en rubrik för Tema 6 och skriva första inlägget. Jag fortsätter att tycka att vårt ”textsamtal” är stimulerande och värdefullt för mig. Det är något med att tvingas tänka ett steg vidare och då också försöka hitta ord och formuleringar. Jag hoppas att de flesta som följer det också tycker det är värdefullt att följa trots mina långa inlägg.

.

5.

Inlägg 5 (av 5 under tema 5).
av Erik Stenberg-Roos
Svar till Carl Gustaf Olofsson.
Onsdagen den 21 april 2021!

Ja, det är många teman och manga funderingar som kommer i dagen när vi samtalar. Jag lär mej mycket av detta. Jag hoppas jag inte missar för många frågor när jag nu skriver detta mitt avslutande (?) inlägg på detta tema.

Den rena församlingen

Jag uppfattar uttrycket ’den rena församlingen’ som något som tillkommit i en församlingsgemenskap. Där har iaf jag stött på det. Det har använts av mycket konservativa teologer, främst i pingströrelsen och Svenska kyrkan, men säkert på andra ställen också. Jag känner inte till att det skrivits något om det inom akademiska kretsar. Orsaken till just det sista kan man ju alltid fundera över. Förklaringen till det är tror jag, att det är ganska stort avstånd mellan församling och akademi i Sverige. Det finns någon slags akademisk snobbighet, där vissa saker som vi ägnar oss åt i församlingarna helt enkelt inte bedöms som tillräckligt viktiga för att tas upp inom akademin. Jag tror att detta uttryck skulle kunna vara en sådan sak. Akademin tycker nog i det här fallet som jag, nämligen att det är ett mycket dumt uttryck, men man skriver inte om det, eftersom det helt enkelt är just för dumt.

Skapelseberättelsen och myter

Jag tycker att du skriver mycket intressant om första skapelseberättelsen i Bibeln. Jag tycker dock att du till viss del tenderar till att behandla den som vore den någon slags informativ sanning om historiska skeenden. Att diskutera ”myter”, ”mytbildning” eller hur ”myter” uppstått, är ett enormt och såvitt jag kan förstå näst intill oöverskådligt ämne. Jag tror att det är omöjligt att se något annat än vissa brottstycken. För mej blir t.ex. frågan du ställer, ”Hade Eva ätit frukten även om hon förstått att i denna “vishet” ingick att den oreflekterade och oskuldsfulla livet därmed också tog slut!” omöjlig att svara på (intressant nog inleder du satsen som en fråga, men det avslutas utan något frågetecken )

”Myten” om paradiset tror jag fungerar så, att människor vill undervisa andra människor om något. För att undervisningen ska vara tidlös, konstruerar man en berättelse. Denna berättelse måste andra människor sedan klassificera, varpå det närmaste antagligen blir att kalla den för en ”myt”. Men begreppet ”myt” har människan också konstruerat. För att fullt ut kallas för ”myt” och inte t.ex. ”allegori”, ”saga” eller ”liknelse”, krävs då vissa saker. Idag används begreppet ”myt” nästan uteslutande på samma sätt som uttrycket ”lögn”.

Det enda sätt vi kan hantera denna undervisning om hur livet fungerar, från människor som levde för så länge sedan, är då att försöka förstå vad dom ville få sagt. Men vi får inget svar på den typen av frågor du ställer. Däremot kanske vi kan få veta något om relationer mellan människor. Jag har inte läst mycket, men en del, om myterna i Bibeln. Jag skulle vilja säga att mytens sanningsanspråk är evigt, men man måste veta vad myten yttrar sej om, och sedan bedöma om huruvida detta kan vara en sanning eller inte. Eller kanske ännu hellre, om detta kan vara något som befruktar och vidareutvecklar ett samtal eller ett tänkande.

En ganska intressant och för mej lättbegriplig tolkning av myter som fenomen är Joseph Campbells ” The Hero With a Thousand Faces”, ”Hjälten med tusen ansikten” på svenska. Jag tror t.ex. inte att man kan läsa myten om paradiset som en beskrivning av hur det gick till när världen skapades. Däremot tror jag den kan ha ganska mycket att lära oss om hur det mänskliga livet fungerar. Men då gäller det att placera in texten i sitt rätta sammanhang. Och vilket/vilka det är, tar nog många och långa inlägg att fundera över.

Att tolka och diskutera myter och liknelser tycker jag är bland det svåraste men också bland det mest intressanta man kan göra.

Guds avbild

När det gäller uttrycket att vara skapad till guds avbild är det något vi bara kan diskutera vad det betyder (naturligtvis). En sak, som är stor och svår, är naturligtvis att kunna skilja på gott och ont. Problemet är, som vi pratat om tidigare, att alla definierar gott och ont på olika sätt.

Inkonsekvens och logik

Att vara inkonsekvent när det gäller tolkningar av texter är en del av teologin för mej. Logiken finns inte inom religionens värld i någon större utsträckning. Däremot gör filosofin anspråk på att vara logisk eller att komma med ”sanningar”. Du skriver att du blir förbryllad när jag skriver stycket som slutar med att säga att man bara får uppleva paradiset en gång. Jag står dock fast vid det. Däremot ser paradiset olika ut för olika människor och olika tider. Livet kan helt enkelt inte upprepa sej, eftersom allt är förändring. Om jag ser tillbaka på ett tillstånd eller en period i mitt iv, när jag mått väldigt väldigt bra, är ett sätt att uttrycka det med att jag under denna period levde i ett paradis.

Jag trivdes t.ex. fantastiskt bra i min lilla förortsförsamling i Göteborg. Men jag kommer aldrig att få uppleva det igen i den församlingen. Självklart kan jag söka ’”min” gamla tjänst igen (om den nu skulle vara ledig) men jag har förändrats, församlingen har förändrats, förutsättningarna har förändrats. Det blir helt enkelt omöjligt att uppleva det jag upplevde som någon slags paradis under dom ca 15 år jag verkade där. Hur uttrycker man det för mej, så att jag begriper det? Kanske genom att säga att Gud har satt upp vakter, så att jag ska inse att det inte blir samma paradis igen. Det är ett (kanske) föråldrat sätt, men det är onekligen tydligt. Om jag skulle börja arbeta där igen, blir det på ett annat sätt. Kanske ett nytt paradis, men det blir aldrig det paradis jag lämnade.

Kristen ateism

Du skriver om Jonas Lundström och hans kristna ateism. Jag känner inte till honom, men jag tycker att människor som karaktäriserar sej som kristna ateister ofta är väldigt intressanta. Däremot tycker jag att när han skriver i en betraktelse om den ”bibliska traditionen” blir jag tveksam… I singular?? Det finns väl hur många som helst?

Guds vilja

Avslutningsvis skulle jag nog ha uttryckt mej som att ”Jag tror att Gud vill…”, eller ”utifrån vad vi kan se i tillvaron, menar jag att man kan säga att Gud vill…” och inte med det tvärsäkra ”Gud vill att…”. Men orsaken till att du ska lyssna mer på mej än en karismatisk pastor i trosrörelsen är naturligtvis att jag menar att jag har rätt och denne fel ). Dvs precis som han/hon skulle säga om mej. Allt handlar om att bygga tillit.

Sanning och tolkning

Mycket av detta inlägg har handlar om tolkning och sanning. Jag får ibland frågan ”hur vet du att bibeln är sann”? av människor som vill ifrågasätta min tro. Ett för mej ganska bra exempel, men med mindre gott innehåll kanske, är hur man svarar en dåre (Nu menar jag självklart inte att dom som ifrågasätter mej skulle kunna karaktäriseras som dårar, att du eller jag skulle vara dårar osv, det är själva motsägelsen jag vill åt): I Ordspråksboken 26:4-5 får man rådet att ”Svara inte dåren på hans eget dumma sätt, då kan du själv bli likadan”, medan direkt efteråt ges rådet att ”Svara dåren på hans eget dumma sätt, annars kan han tro att han är klok”. Lite platt översatt kanske, men ganska tydligt. Så hur ska man svara en dåre? (Och vad är en dåre?)

Det handlar om vilken situation man är i. Ibland är en viss sak sann, ibland är en annan sak sann. Otroligt frustrerande, men jag tror att all religion fungerar så. Detta skulle jag tro att Lena Andersson skulle kategorisera som en del av ”dunbolsterteologin”. Men jag tror inte vi kommer närmare än så. Jag gör det iaf inte.

Slut på tema 5!

.

Fortsättning följer!

Den 9 maj påbörjades Tema 6 av Erik Stenberg-Roos. Han har valt rubriken “Kristusseende och kallelse”. Temat utgår från kapitel 5 i boken som har samma rubrik.

Kapitlet finns på internet (googla). Men köp gärna boken. Den finns att köpa på Bokus, Adlibris m.fl. nätbokhandlar. Den finns också på Dillbergs bokhandel i Kalmar till ett bra pris. Boken finns även på ett antal bibliotek. Om du frågar efter den på ditt lokala bibliotek finns det goda chanser att dom tar hem den. Vill du följa textsamtalet efterhand som inläggen publiceras så är du välkommen att gå med i Facebookgruppen ”Existentiell livssyn – kristen tro? … diskussionsgrupp”.

Presentation.

Erik Stenberg-Roos och bokens författare, Carl Gustaf Olofsson, har ännu aldrig träffats när det hunnit bli maj 2021. Första gången de hörde varandras röster var via telefon inför starten av detta textsamtal. Vägarna har korsats via kommentarsfält på Internet. Dom har varit ”vänner” på Facebook sedan runt 2012. Coronapandemnin har varit avgörande för idéen om ett textsamtal. Den första tanken var ett eller två “scensamtal” inför publik. 

Erik Stenberg-Roos.

Erik Stenberg-Roos, född 1962, är präst i Svenska Kyrkan. Han har under flera år tjänstgjort i SKUT, Svenska Kyrkan i Utlandet. Han hemförlovades från sin tjänst i Thailand i mars 2020 på grund av covidpandemin. Han återvände till Thailand tillsammans med sin hustru i mitten på november 2020. Så nu pågår detta textsamtal tvärsöver halva jordklotet. Det är 9 timmars tidsskillnad. 

Erik Stenberg-Roos var mycket aktiv i Svenska kyrkans unga under de tidiga tonåren. Men uppväxtmiljön var inte aktivt kristen. Barnatron krackelerade och han lämnade sitt kyrkliga engagemang. Han utbildade sig till svetsare och reste mycket. Mötet och samtal med en ‘annorlunda präst’ fick det kristna arvet att börja leva på ett nytt sätt. Ur detta kom så småningom beslutet att läsa teologi och bli präst. Han började plugga teologi 1992 och prästvigdes som 36-åring 1999. 

Carl Gustaf Olofsson

Carl Gustaf Olofsson, född 1948, har ett livslångt engagerat förhållande till de existentiella livsfrågorna. Ett huvudtema är spänningen mellan det gudlösa och det traditionellt kristna.

Trots sitt tidiga uppbrott från barndomens frikyrkovärld har han ett starkt förhållande till det kristna arvet. Med glimten i ögat kallar han sig ibland ”ateistisk frilansteolog”. Han har skrivit boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Han driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan 1998 och ”Gustafs videoblogg” (denna blogg) sedan 2010.

.

Bloggsammanställning av textsamtalet på Facebook mellan Erik Stenberg-Roos och Carl Gustaf Olofsson:

Nr 119. Tema 1. Traditionell kristen tro??  (7 inlägg)
Nr 120. Tema 2. Den existensreligiösa livssynen. (7 inlägg)
Nr 123. Tema 3. Samvetets, hjärtats och sanningens röster. (8 inlägg)
Nr 124. Tema 4. Död och tillit. (7 inlägg)
Nr 125. Tema 5. Teologisk utveckling och monster? (denna blogg) (5 inlägg)
Nr 127. Tema 6. Existentiell tro. (7 inlägg)
Nr 129. Tema 7. Existentiell tro. (7 inlägg)
Nr 133. Tema 8. Om Gud och gudsbilder. (16 inlägg

.

.