Nr 115. Sekulär andlighet – finns den. Videofilmat föredrag från 2013 som fått aktualitet genom Martin Hägglund. 

PS (24.1.2019). Denna blogg har oväntat fått ytterligare aktualitet genom Björn Wimans söndagskrönik den 19 januari i DN Kultur. Rubrik: ”Ny religiös mognad är ett svar på vår tids kriser”. Det fanns så mycket problem i den på många sätt viktiga krönikan att det blivit en egen blogg.

Begreppet ”sekulär andlighet” har kommit upp på den offentliga scenen genom den internationellt uppmärksammade boken ”This Life. Secular Faith and Spiritual Freedom” (Pantheon Books, 2019) av Martin Hägglund. Han är svensk och professor i jämförande litteraturvetenskap vid Yale University. Detta har aktualiserat ett föredrag från våren 2013 och en blogg från oktober 2012. Båda handlar om “sekulär andlighet”.  Senhöstens uppmärksamhet kring Martin Hägglund fick mig att se om hela det videoinspelade föredraget. Och blev glatt överraskad av den höga kvaliteten.  Egocentrisk blindhet eller en saklig bedömning? Hur som helst, detta är bakgrunden till denna blogg.  

Först kommer lite bakgrund till det videoinspelade föredragets tillkomst, sedan videon. Därefter mer om Martin Hägglunds bok, den eventuella spänningen mellan ”sekulär tro” och ”existentiell tro”, klimatfrågan  och sist det svenska mottagandet med intervjuer och recensioner. Och uppgifter om en svensk översättning som är på gång.

Bakgrund till föredraget ”Sekulär andlighet – finns den?”

Senhösten 2012 blev jag tillfrågad av Humanisterna Stockholm om jag kunde tänka mig att hålla ett föredrag under våren utifrån den lite egna och speciella infallsvinkel till kristendom och religiositet som några i Humanisterna Stockholm kände till. Jag var då ny som styrelseledamot i Humanisterna Kalmar och hade vid två tillfällen varit Humanisterna Kalmars röst i debatt med en frikyrkopastor. Jag fick friheten att föreslå en rubrik. 

Jag hade då under hösten 2012 funderat en hel del kring begreppet “andlighet” och “spirituality”. Med min frireligiösa bakgrund var det mycket som skavde kring begreppet “andlighet”. Samtidigt hade jag länge mera intuitivt och utan att riktigt kunna ge ord åt det känt att ordet “andlighet” betecknade något allmänmänskligt. Under hösten 2012 skrev jag en blogg kring “sekulär andlighet” (Nr 29. “Vad kan man tro på?” Del 6: Behovet av sekulärandliga språk.). Om jag kommer ihåg rätt var det första gången jag i text  vågade använde den udda ordkonstellationen ”sekulär andlighet”. Bloggen var en kritisk reaktion på en temavecka hösten 2012 med samlingsrubriken “Vad kan man tro på” på Sveriges Radio P1 (OBS Kulturkvarten, Filosofiska rummet och Människor och tro).

När jag blev tillfrågad om att hålla ett föredrag i Stockholm fanns detta med i bakgrunden. Det lockade att utnyttja tillfället för att försöka dyka ner i begreppet “andlighet” på ett mera systematiskt sätt. Något med “sekulär andlighet” i rubriken var det som kom upp. Det kändes rejält  utmanande för mig själv – och sannolikt utmanande även för en publik av främst Humanister. Mitt förslag accepterades. 

En avgörande puff för att i föreläsningens form våga ta mig an begreppet “sekulär andlighet” i detta kvalificerade sammanhang var en understreckare i Svenska Dagbladet med rubriken “Camus sökte en sekulär andlighet”. Den var skriven av litteraturprofessorn Thure Stenström och publicerades den 1 november 2012. Jag hittade den när jag googlade “sekulär andlighet”. Jag var uppenbarligen inte helt ute i det blå. Med Albert Camus – och Thure Stenström – var jag dessutom i gott sällskap. Stenströms understreckare publicerades lite mer än en vecka efter min blogg om behovet av sekulärandliga språk

Sekulär andlighet – finns den? Video.

Nu till det videoinspelade föredraget.
Några hållpunkter:

Introduktion
1. Metodologisk ateism
2. Skriftspråket
3. Existentiell andlighet
4. Extraordinära upplevelser
5. Mystik och transformerande djupupplevelser
6. Behovet av sekulär-andliga rum
Avslutning

Efter föredraget är det först ett samtal med introduktören och moderatorn Sören Holst innan publiken släpps in. PS. Om man hellre vill läsa så finns ett webbredigerat manus tillgänglig på Internet. DS.  

Mottagandet i Sverige av Martin Hägglunds ”This Life”

Åter till Martin Hägglund och hans bok “This Life. Secular Faith and Spiritual Freedom”. I mitten på november den gångna hösten ägnades ett helt Filosofiska Rummet åt en intervju med Martin Hägglund inspelad i New York. En vecka senare var det en stort uppslagen intervju i Dagens Nyheter Kultur. Hägglunds bok recenserades positivt i Humanisten nr 3/2019 (september) av Ulf Gustafsson, förbundssekreterare i Humanisterna (numret finns i pdf-format via www.humanisterna.se/medlemstidningen/). Boken har under hösten recenserats i tidskriften Axess och Svenska Dagbladet. Den 11 januari 2020 recenserades den i Dagens Nyheter. (Länkar se nedan!) Innan den lite senkomna uppmärksamheten i Sverige hade boken fått ett antal positiva recensioner i internationell press. 

Med detta som bakgrund fick jag för mig att kolla igenom videoinspelningen av mitt föredrag från mars 2013 med rubriken  ”Sekulär andlighet – finns den?”. Jag blev överraskad av att jag tyckte det var riktigt bra. Det är inte illa när man reagerar så efter snart sju år. Om det är egocentrisk blindhet eller om min bedömning faktiskt har fog för sig överlåter jag härmed åt andra att bedöma. På ett ställe finns en liten felsägning – apropå den berömda giftbägaren i Sokrates försvarstal så var det förstås Sokrates som tömde den.

Jag tycker det är väldigt spännande och viktigt att ett genomarbetat ateistiskt perspektiv på våra grundläggande existentiella livsåskådningsfrågor har väckt så pass stor internationell uppmärksamhet. Det känns hoppfullt. Jag har länge varit av uppfattningen att det närmast är livsviktigt för hela den globala samtidskulturen att våra existentiella livsfrågor kommer in på scenen med tydlighet och skärpa, utanför och obereonde av de religiösa traditionerna. Det gäller också frågor som jag lagt ner mycket tid och skrivarmöda på sedan många år.

Det är också väldigt intressant att Martin Hägglund ger sig på en kritik av kapitalismen. Och då som jag förstår det med en tonvikt på den kapitalistiska formen för arbete ‘skäl vår tid’ som fria varelser. Recensionerna pekar åt olika håll från att han pläderar för en demokratisk socialism av ett svenskt 1960-talssnitt  (Jenny Maria Nilsson i SvD) till kommunism (Viola Bao i DN). Hur som helst så är det viktigt att börja ifrågasätta grunderna för vårt globala samhälles ekonomiska organisation. Inte minst i ljuset av de globala ödesfrågor som börjar bli ett akut hot mot de planetära livsbetingelserna. 

Utifrån det jag så här långt har uppfattat av Martin Hägglund perspektiv – jag har ännu inte läst boken – så är andlighet och sekulär tro centrala begrepp. Betydelsen av att acceptera döden och vår ändlighet lyfts fram i såväl intervjuer som recensioner som en avgörande nyckel för meningskapande och omsorg i Martin Hägglunds sekulära livstolkning. Anledningen till att jag kollade igenom mitt gamla föredrag var just för att försöka få grepp om kvaliteten i min mest genomarbetade “text” om sekulär andlighet.

”Secular faith” visavi ”existentiell tro”

Jag har även lagt ner mycket möda på området “sekulär tro”. Men då utifrån begreppet “existentiell tro”. Det jag benämner ”existentiell tro” gäller en trosproblematik på skalan ”tro”, “tvivel” och ”otro” som vi alla är indragna i oberoende av vilken sekulär eller religiös livsåskådning vi håller oss med. 

Mycket grovt gäller denna trosproblemstik  vilken människosyn vi har och hur den kommer till uttryck i våra konkreta liv. Rymmer vi möjligheten att bli allt mer medkännande, förnuftiga, samarbetande varelser med en potentiell förmåga att ta ansvar för det gemensamma, lokalt och globalt? Eller är vi renodlat egoistiska varelser som gärna skor sig på andras bekostnad när tillfälle ges?  Som utan att tveka manipulerar och intrigerar för att vinna personliga fördelar när omständigheterna gör det möjligt? Som gärna använder våld och hot om våld för att vinna fördelar? Som bara avhåller sig från våld och brottsliga handlingar inför rädslan för upptäckt och straff – härsides eller därsides? 

Denna trosproblematik lever vi invävda i oberoende av hur vi tolkar och ger ord åt den. Den är gudlös i sin grund och samtidigt bortom såväl det materiella som det övernaturliga.

Jag är väldigt intresserad av att försöka förstå likheter och skillnader  mellan den innebörd Martin Hägglund ger begreppet “secular faith” visavi vad jag lägger in i begreppet “existentiell tro”. Det finns flera texter här på bloggen som berör begreppet “existentiell tro” (man kan kolla ämnet “existentiell tro”). Två korta bloggar kan rekommenderas som introduktion för den som är nyfiken.   
Blogg Nr 31. Temavecka – ”Vad kan man tro på”. Del 8. Eftertankar. Tro? (november 2012.)
Blogg Nr 98. Tro och tillit. Ett atesitiskt perspektiv (april 2018).
Humanistbloggen 20 september 2012 under rubriken “Hedningarnas förgård” återges en text av mig som berör existentiell tro. Bloggen var en kritisk reaktion på stort upplagt seminarie i två delar om 3 timmar vardera som sändes på TV. Det hade initierats av katolska kyrkan.

Den som eventuellt har läst “This Life” kan med dessa båda texter om existentiell tro som utgångspunkt då börja fundera över detta med likheter och skillnader visavi hur Martin Hägglund ringar in sitt begrepp “secular faith” – och kanske hjälpa mig att förstå mer.

Klimatfrågan.

Det ingår i min fredagsvardag sedan mer än ett år att vara med på Fridaysforfuture i Kalmar. Jag skriver ibland om klimatet (senast blogg Nr 114, Nr 112, Nr 111 och Nr 109), och det hot mot livsväven och den globla civilisationen som den snabbt ökande halten av koldioxid i atmosfären innebär. Jag har även varit med och hållit i trådarna för flera arrangemang i Humanisterna Kalmars regi kring klimatfrågan. Användningen av fossil energi har ökat sedan Parisavtalet 2015. Detta trots en snabbt växande produktion av förnyelsebar energi. Den brutala verkligheten är att den globala ekonomiska tillväxten inte bara har ätit upp tillskottet av förnybar energi utan även medfört en ökad användning av fossil energi. Klimatet, ändliga resurser, hoten mot hav och vattenmiljöer, jorderosion genom storskaligt industijordebruk – allt håller på att bli akuta hot mot livsbetingelserna för såväl livsväven som framtida generationer.  Att vi långsamt kan – och håller på – att underminera livsbetingelserna har idag blivit en existentiell problematik av högsta dignitet. Jag är väldigt nyfiken på hur Martin Hägglund förhåller sig till dessa globala ödesfrågor och för vår generation nya existentiella problematik i ”This Life”.

Översättning på gång.

Jag är väldigt glad att en översättning till svenska är på gång. Utgivningen är planerad till september 2020. Lagom till Bokmässan i Göteborg. Den ges ut av förlaget Volante  med titeln: Vårt enda liv: Sekulär tro och andlig frihet.  I anknytning till presentationen avboken på Volante finns en hel del länkar till de internationella reaktionerna på Martin Hägglunds ”This Life”. Det engelska originalet är inköpt. Med tanke på min bristfälliga engelska ser jag fram emot den svenska översättningen. Den kommer att inköpas när den kommer i spetember 2020.

Martin Hägglund har en välmatad webbsida.  Det är sympatiskt att han har en svensk domänadress. Där kan den nyfikne botanisera. Där hittar man bland annat länkar till internatrionella reaktioner på ”This Life”.

Intervjuer, recensioner, samtal:

Humanisten nr 3/2019 (sidan 8): Ulf Gustafsson: “Sekulär tro och andlig frihet”.
Axess nr 7/2019: Johan Halldorf: “Jag vill tacka livet”.
Filosofiska rummet (2019-11-10): Utblick: Martin Hägglund och det ändliga livet.
Intervju av Martin Gelin i Dagens Nyheter (2019-11-22): ”Allt handlar om vad vi gör med vår ändliga tid tillsammans
Svenska Dagbladet (2019-12-18): Jenny Maria Nilsson: “Filosofiskt evangelium för en sekulär andlighet
Dagens Nyheter: Viola Bao:, “Martin Hägglund visar att våra korta liv förtjänar något bättre än kapitalism”.
Aftonbladets pod “Stormens utveckling”. Avsnitt 30. Rubrik: “Frihet” med Nina Björk som gäst.
Anm: Flera av ovanstående länkar ligger tyvärr bakom betalväggar. Det innebär att man bara får upp rubrik och början av artiklarna. 

PS. Om man vill ha en kort introduktion till mitt sätt att försöka ringa in begreppet “sekulär andlighet” kan man läsa blogg Nr 89. Den sekulära andligheten – några ateistiska reflektioner. Publicerad i Humanisten nr 1/2017 (31.3.2017). DS. 

PS 2. Döden. Genom intervjuer och recensioner så framgår det med stor skärpa att döden och vår ändlighet är ett ett central tema hos Martin Hägglund. Jag är själv övertygad om att det är viktigt att  acceptera och försonas med att såväl vi själva som alla vi älskar kommer att dö utan några garantier om någon fortsättning. Accepterandet av detta bistra existenvillkor, som för mig är knutet till en övertygelse om att döden är slutgiltig och oåterkalleliog, skapar för min del en märklig poetisk rymd åt livet. Det är inte bundet till någon rädsla. Det är snarare knutet till en paradoxal känsla av ödmjukhet och förundran. Och en allt större respekt för de som påbörjat livets höstvandring. Denna grundkänsla har förstärkts med ökande ålder. Född 1948 tillhör jag själv numera höstvandrarna. Jag berör detta i betraktelsen ”Döden. En ateistisk betraktelse” som publicerades i Humanisten nr 1/2015. Som lite reklam kan jag nämna att där finns ett litet avsnitt om ”atesitisk eskatologi”. DS.

PS 3. Forum Debatt i Stockholm. Den 9 oktober 2018 genomfördes ett panelsamtal med rubriken ”Behöver vi nya sätt att tänka. Ett samtal om jordens framtid” inför en fullsatt Hörsal. Jag var djupt involverad i arrangemangets tillkomst och satt med i samtalspanelen.  Apropå temat för denna blogg så kan det nämnas att den första arbetsrubriken var ”Behöver vi en sekulär andlighet”. Några tyckte i sista ögonblicket att den rubriken kunde stöta bort. Kanske rätt! Det får vi aldrig veta. Hur som helst, det var fantastiskt att alla 450 platserna fylldes med den försiktigare rubriken. DS. 

PS 4. Det videoinspelade föredraget finns att tillgå i manusform på Internet. DS.

PS 5 (23.2.2020).  I avsnittet ”Secular faith” visavi ”existentiell tro” har det lagts in en mycket summarisk beskrivning av de grundfrågor om människans grundläggande natur som jag försöker ringa in med begreppet ”existentiell tro”. Jag tyckte plötsligt att det behövdes en antydan utöver att hänvisa till andra texter. DS. 

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Detta inlägg publicerades i andlighet, ateism, ateismfilosofi, döden, existentiell filosofi, Existentiell livssyn, existentiell tro, Filosofi, Humanisterna, recension, religionsfilosofi, sekulär andlighet, Tro-otro-icke-tro och märktes , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Nr 115. Sekulär andlighet – finns den. Videofilmat föredrag från 2013 som fått aktualitet genom Martin Hägglund. 

  1. Staffan Sandin skriver:

    Hörde på Filosofiska rummet med Martin Hägglund häromdagen. Måste köpa hans bok! En annan intressant bok på engelska är ”Doubt” (2003) med underrubriken ”The Great Doubters and Their Legacy of Innovation from Socrates and Jesus to Thomas Jefferson and Emily Dickinson” av Jennifer Michael Hecht. Boken, ca 550 sidor, handlar om tvivlets historia sedan mer än 2 500 år tillbaka. Författaren skriver att denna historia är minst lika intressant som trons historia, vilket jag håller med om. En fantastisk bok om ”allt” som historiskt har skrivits om det systematiska och reflekterade tvivlet. En sak är säker: Martin Hägglund, Carl Gustaf Olofsson och andra nutida tvivlare framför knappast inte särskilt många nya åsikter utan har gott sällskap av forna tiders ”giganter”. Detta är en eloge till Martin och Gustaf! Inte mycket nytt under solen alltså. Jag är ungefär mitt i boken (vid Marcus Aurelius) som är skriven på inte särskilt lättläst engelska. Boken kan köpas via sedvanliga nätbokhandlare (Bokus m fl). Men gör Dig inte besväret om Du inte väl behärskar engelska.

    • Hej Staffan Sandin. Jätteintressant med boken ”Doubt”. Tipset påminner mig om en bok som korsade min väg i början av 1990-talet: ”Skeptiker och sökare. fyra århundraden av religiöst tvivel och sökande efter en tro i Västerlandet” av Franklin Le Van Baumer. Den skrevs redan 1970 apropå ‘inget nytt under solen’. Hur som helst så var den en viktig del i att bryta en känsla av intellektuell isolering kring det seriösa brottandet med de stora livsfrågorna. Lite intressant med din varning för en ganska svår engelska. Jag har köpt boken men känner ett motstånd genom min rejält bristfälloiga engelska. Jag ser fram emot översättningen. Tack för din credit. Värmer!

  2. Staffan Sandin skriver:

    I tvivlet finns en slags nyfikenhet som leder tron in på nya vägar och öppnar stängda dörrar. Om den italienske filosofen Gianni Vattimo sägs i Wikipedia: ”Vattimo förnekar existensen av varje transcendental struktur av förnuft och verklighet, som vore given en gång för alla. Detta betyder inte förnekande av sanning, utan som heideggerian menar han att sanningen är öppnandet av horisonter. Sådana sanningar är enligt deras mening djupare, än propositioner, de slags sanningar som följer av de öppnade horisonterna.” Utan tvivel finns väl ingen äkta tro………? För Vattimo innebär detta att alla trons konsekvenser måste vägas in i tron (det sk svaga tänkandet). Tron måste alltid innefatta en sådan flexibilitet att vi orkar med att leva med en ”destabiliserande verklighetsuppfattning” (enl Vattimo).

    • Hej igen Staffan Sandin. Du skriver att ”I tvivlet finns en slags nyfikenhet som leder tron in på nya vägar och öppnar stängda dörrar” Om tro-tvivel-problemet gäller att tro på existensen av en gud eller av ena eller andra slaget av övernaturliga makter/krafter så håller jag med dig – och Vattimo.

      När det gäller den trosproblematik som jag lagt ner mycket möda på att försöka förstå och efterhand ge ge ord åt så är tvivlet inte det minsta upplyftande. Denna trosfråga gäller den till synes banal frågan om hur jag – du – vi – ser på människan och våra inneboende möjligheter. Tror du att vi är enbart egositiska varelser som bara kan göra gott och bry sig om andra och det samhälle vi lever i inför utsikten om belöningar eller hot om straff (härsides eller därsides). Eller tror du att vi bär på möjligheten att bli genuint älskande, förnuftiga varelser som kan bli så mogna och integrerade att vi i utsatta livomständigheter eventuellt skulle kunna klara av att utmana våra mera vardagliga beroende av tillhörighet, materiell trygghet – och till och med risker livet. Bara att leka med fantasin att vi i bästa fall skulle klara detta är märkligt – och i någon mening storslaget.

      För att uttrycka det lite brutalt tycker jag den första trosfrågan – dvs om det finns en gud eller en övernatgurlig verklighet – är en kafferepsfråga. Den andra trosfrågan – den existentiella – är helt avgörande för om kvaliteter som mening, livsglädje, hemhörighet i tillvaron – ska utvecklas och förstärkas eller brytas ner till aska. Detta innebär att jag inte är direkt imponerad av Vattimos analyser. Sedan kan man fundera över hur detta existentiella trosbegrepp förhåller sig till kristen tro – och tron på en personlig gud och ett liv efter döden. Vad är den kristna trons ”primära karakteristika”? Gudsfrågan (tro inte-tro) eller människofrågan (den existentiella om våra inneboende möjligheter). Vad säger olika präster, pastorer och teologer inför denna fråga?

      Om du är beredd att ge dig in i en lite mer ordentlig analys av denna existentiella infallsvinkel till ”tro” så rekommenderar jag ”Kapitel 6: Existentiell trohttp://www.existentiell-tro.net/ekt-98/index.htmlrsti” (ingår i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014). Så här presenteras kapitlet: ”En analys av begreppet tro som ger argument för att de existentiellt mest angelägna frågorna kring tro, otro och icke-tro gäller något annat än tron på en personlig Gud och ett liv efter döden”. Kapitlet kan läsas helt fristående från övrigt i boken.

      När det gäller en övergripande öppenhet för att pröva, ifrågasätta, granska övertygelser håller jag i princip med dig – och Vattimo med flera. Denna hållning kan bidra till större öppenhet och ödmjukhet. Men när det gäller den existentiella trosproblematiken så innebär tvivlet ett smärtsamt och utsatt drama. Det gäller vad jag närmast uppfattar som det avgörande fundamenteet för våra liv. Det finns ett avsnitt i bokkapitlet som just handlar om ”det existententiella tvivlet”.

      Jag tycker det skulle vara intressant om du läste kapitlet om existentiell tro och ställde det i relation till hur du tolkar Vattimo – eller för den del fd. ärkebiskop KG Hammar.

  3. Staffan Sandin skriver:

    Jag läste din bok för redan 10-12 år sedan. Ska repetera kap. 6 när jag får tid. Jag håller med dig i din syn på tvivlet. Tvivlet kan förstås vara både uppbyggligt och skrämmande. Jag tror personligen inte på något övernaturligt väsen av något slag. Gudsfrågan är på ett sätt därför sekundär för mig. I boken ”Doubt” är det intressant att läsa om Marcus Aurelius. Han tycktes mena att oberoende av om vi tror på Gud eller inte så måste (är önskvärt) vi alla förhålla oss till verkligheten på samma sätt: ”We are all one. The result of this realization would be not only our own inner calm, but also an attitude of patience and generosity toward other people, even fools. Men exist for the sake of one another. Teach them then or bear with them.” Marcus Aurelius ”did not fell pressed to come to a decision on the existence of God or gods”. Citat från Aurelius: ”While thou (du) livest, while it is thy (din) power, be good”. Jag tror ju egentligen att vi människor bär på stora möjligheter inom oss. Det är intressant när Du talar om ”integrerade” människor. I sin bok ”En illusion och dess utveckling, om synen på religion i psykoanalytisk teori” berör prästen Göran Bergstrand bl a frågan om integration kontra projektion i relation till hur vi människor kan mogna till ansvarstagande människor (han refererar till många intressanta personer, inte minst psykiatrikern Neville Symington) som diskuterar denna fråga. Utrymmet räcker inte för att redogöra för detta nu. För mig är det viktigt att integrera livets alla svårigheter i min person och hantera/bearbeta dem. Ur detta kan växa en mogen människa med ökad känslighet för andras behov. Motsatsen är att projicera problemen på andra; risken är då att vi stannar i vår personliga utveckling och blir beroende av andras tyckanden (blir underdåniga och kanske också omogna). Vi blir då lätt ”följare” snarare än ledare i våra egna liv. Med en modern term kan vi säga att vi behöver internalisera våra egna erfarenheter i oss själva. Frågan för mig är vilken av dessa processer som vår egen tro/religion stödjer i våra liv. I sin bok ”Från naivitet till naivitet” behandlas bl a denna fråga av Göran Bergstrand, mot bakgrund av James W Fowlers modell för trons utveckling. En intressant sekulär term i detta är prof. Lars Tornstams myntade begrepp gerotranscendens, som ”beskriver en, oftast positiv, perspektivförskjutning från en mer materialistisk och rationalistisk syn på livet till en mer transcendental” (från wikipedia.se). Det handlar om mognad och åldrandets perspektiv på oss människor. Det finns mycket mer att säga men nöjer mig nu med detta.

    • Hej igen Staffan. Trevligt och uppmuntrande att du läst min gamla bok. Det mesta står sig väl trots att jag lagt ner mina försök att passa in dess existentiella gudlösa livssyn i en kristen referensram.

      Väldigt intressant de du skriver om Marcus Aurelius (f.101 – död 180). Jag känner direkt en tydlig frändskap över århundradena. Jag har inte läst honom, känner bara till honom väldigt ytligt. Jag tror inte jag läst Göran Bergstrands bok ”En illusion och dess utveckling, om synen på religion i psykoanalytisk teori”. Däremot har jag läst hans ”Från naivitet till naivitet: om James W Fowlers modell för trons utveckling”. Den läste jag i slutet på 1990-talet efter att boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” hade publicerats på Internet.

      Bergstrands redovisning av Fowlers arbete om trosutveckling var jätteintressant. Fowlers modell om trosutveckling i olika stadier (först sex, senare sju) kändes som ett viktigt stöd i efterhand av det jag hade formulera om tro. Detta trots att jag inte disskuterade i termer av stadier. Jag vet inte om Fowler och Bergstrand skulle hållit med, men för mig var det nästan som en beskrivning av en trosutveckling där den existentiella sida som jag lyfte fram, explicit i Kapitel 6 och indirekt i hela boken, fick allt större tyngd och utrymme på bekostnad av de “teistisk-metafysiska” trosfrågorna. Jag har ofta undrat var detta tog vägen i det offentliga samtalet om kristen tro. Jag fick efterhand en bild av detta var närmast tabu att ta upp i offentliga samtal, debatter och predikningar. Och märkligt nog även tabu i den akademiska teologin. Det var något som sannolikt togs upp i fikadiskussioner på stiftskanslier och teologiska fakulteter. Och stannade där! Mycket märkligt! Då hör det till saken att Göran Bergstrand var präst och psykoterapeut, och mycket uppskattad i breda kyrkliga kretsar.

      Jag har fått bilden av att Fowlers trosstadier var nästan lika kontroversiell som den trosanalys som görs i Kapitel 6 i min gamla bok. Trots att detta kapitel har öppnats ett antal tusen ggr (det finns sammanhängande statistik för 9 år av de 21 år som boken funnits tillgänglig på Internet) så har det mig veterligen inte avsatt några spår varken inom teologin eller det offentliga samtalet. Jag tänker då främst på livsåskådningsjournalistiken om tro, religion och livsåskådning. Jag har försökt utmana teologer som Bengt Kristensson Uggla, Peder Thalén, Mattias Martinsson, KG Hammar. Men tystnad!

      Jag har under dagen läst om största delen av kapitlet. Kanske blind egocentricitet, men jag tycker fortfarande att den existentiella trosproblematik jag tar upp formligen är livsviktig. LIVSVIKTIG!! Inte lysande stilistiskt men tillräckligt bra för att det viktiga ska bli synligt. Just i detta ögonblick kan jag speciellt rekommendera avsnitt 4 om ‘det existentiella tvivlet’. När det drabbar en människa är det tufft. Som volontär på en ungdomschatt blev jag för några dagar sedan påmind om hur fruktansvärt plågsamt det kan vara. Jag kan också tillägga att visavi den existentiella trosproblematik jag tar upp framstår en agnostiska hållningen som en orimlighet.

      Tack för dina tankar och reflektioner. Stimulerande att utbyta tankar med dig. Allt gott! Gustaf

      • Staffan Sandin skriver:

        Tack det samma! Vi är ungefär lika gamla och har båda djupa rötter i frikyrkligheten. Idag är jag mer fristående men läser en hel del.

  4. Staffan Sandin skriver:

    Jag måste bara lägga till min favoritstrof från T. Tranströmer: ”Den som är framme har en lång väg att gå” (från dikten ”Ur en Afrikansk dagbok”)

Lämna en kommentar