Nr 98. Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv. Publicerad i Humanisten nr 1/2018

 

Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv

 

Det har under en längre tid förts en diskussion om tro i Humanisten. Det började i Humanisten nr 4/2016 med artikeln ”Ateisten och den gudstroende sitter i samma båt” av Lars Graf. En fråga har gällt om ateism också är en form av tro. Oavsett position gäller den diskuterade trosproblematiken i stora drag vårt förhållande till vad som kan kallas naturalistiska sakfrågor.

Lars Graf avslutar sin artikel på ett intressant sätt med att vidga perspektivet bortom de naturalistiska sakfrågorna. Han gör det genom att tala om erfarenheter av ”Det Oerhörda”. Det gäller starka och ibland drabbande upplevelser av förundran och fascination inför livets och kosmos gåta och oöverskådliga rikedom. Han betonar där också att ateisten och den gudstroende tolkar grunden för dessa erfarenheter på olika sätt. Han menar att man med öppenhet och respekt borde kunna samtala om dessa erfarenheter över trosgränserna. Jag håller helt med! Det är en viktig och spännande problematik Lars Graf fäster ögonen på.

Jag ska här inte ge mig in i just denna diskussion mer än genom en tydlig personlig deklaration. Jag skriver och tänker utifrån ett ateistiskt paradigm, precis som Lars Graf. Det vill säga att jag inte tror på någon gud eller någon annan bortomvärldslig makt, jag tror inte på ett liv bortom döden eftersom jag tror att våra medvetanden och vår upplevelse av personlig identitet är beroende av en biologiskt fungerande hjärna. Detta är vad en filosof skulle kalla ett metafysiskt grundantagande. Det innebär att den paradigmatiska grunden varken kan bevisas eller motbevisas. Däremot kan man genom analys och argument ge ökad/minskad tyngd och trovärdighet åt den ena eller andra positionen.

 

Existentiell tro.

Utifrån denna paradigmatiska grund ska jag försöka ringa in ett avgränsat och speciellt område av föreställningar som är utanför den naturalistiska sakproblematiken. Det gäller huruvida vi tror att omsorg, förnuft och samarbete kan utvecklas mot allt större bärighet i våra liv och också tror att dessa kvaliteter i bästa fall kan bli överordnade våra rädslor, behov och beroenden.

Låt oss kalla detta existentiell tro. Den handlar om två aspekter: övertygelse och praktik. Övertygelsen – eller tron – gäller att dessa föreställningar är grundade i verkliga förhållanden, dvs på hur vi faktiskt är funtade som människor. Praktiken handlar om att, med mer eller mindre mått av tvivel och kluvenhet, i vardagen leva utifrån denna övertygelse. Och att bejaka utvecklingen av de mänskliga förmågor det handlar om – såväl i det egna livet som i andras.

Icke-tro i denna existentiella mening är att avvisa eller förneka att medkänsla, samarbete och förnuft är reella mänskliga möjligheter. Man menar att dessa sidor bara kommer till uttryck utifrån en förväntan på belöning eller för att undvika straff. Man avvisar föreställningen att dessa kvaliteter är autentiska mänskliga möjligheter.

 

Vad rymmer vi för möjligheter?

Ett annat sätt att närma sig denna existentiella trosproblematik är att säga att det handlar om vår människosyn. På det filosofiska finspråket handlar det om vilken personlig antropologi vi håller oss med. Denna tro kan vara medveten och genomtänkt! Den kan också vara oreflekterad. Men i båda fallen är den levd. Den existentiella tron kan inte vara avskuren från vårt konkreta vardagliga liv.

Vilka möjligheter rymmer vi? Att vi har en stor potential till egoism, hämndlystnad, girighet, hat, destruktivt våld, likgiltighet, manipulation, lögnaktighet är uppenbart. Vittnesmålen i nutid och genom historien är förfärande. Vi har också i varierande grad personliga erfarenheter av denna mörka potential.

I vilken utsträckning rymmer vi dessutom en potential till omsorg, medkänsla, förnuft, samarbete och att ta ansvar för det gemensamma? Och i vår tid, rymmer vi en potential att utveckla ett globalt samvete? Har det någon betydelse att jag bidrar med min skärva till jordens och mänsklighetens långsiktiga framtid vad gäller ekologisk balans och rimliga livsvillkor för alla? Det gäller klimat, rena hav och floder, rimlig fördelning. Det gäller också att förbättra möjligheterna för alla att ta del i såväl diskussionen om det lokala och globala samhällets angelägenheter som frågan meningen med livet och den stora gåtan att vara människa.

Har det någon betydelse hur vi ser på dessa dubbla möjligheter, de godartade och de mörka? Har det någon betydelse om vi fördjupar vår kunskap och medvetenhet om dessa dubbla möjligheter? Kan styrkeförhållandet mellan dessa båda sidor påverkas genom att på olika sätt aktivt odla den godartade sidan? Eller är det bara gener och uppväxtförhållande som bestämmer? Vilket personligt ansvar har jag för vilka kvaliteter som ska förstärkas? I mitt liv – och hos de människor som finns inom mitt påverkansområde?

 

Fyra teser om den existentiella tron.

Tes 1: Alla vuxna människor lever i ett spänningsförhållande mellan existentiell tro respektive existentiell otro. Det finns inget sätt att vara utanför detta. Det ingår i våra mänskliga existensvillkor oavsett i vilken grad vi är medvetna eller omedvetna om det.

Detta är en filosofisk tes. Den kan försvagas eller stärkas genom filosofisk analys och argumentation.

Tes 2: En nödvändig förutsättning för att en grundupplevelse av mening, självrespekt och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas är att den livshållning som har sin grund i den existentiella tron har övertaget i vår livsprocess.

Tes 3: Förutsättningen för det demokratiska samhällets överlevnad och fördjupning är att den existentiella tron har övertaget i den personliga livsprocessen hos det stora flertalet av samhällets medborgare. Inte minst bland de maktbärande eliterna av politiker, tjänstemän, företagare och mediafolk.

Tes 4: Förutsättningen för att uppleva tillit är att den enskilda människan intuitivt eller medvetet upplever att den existentiella tron har övertaget hos de människor hon möter såväl i privatlivet som hos representanterna för olika samhällsstrukturer.

Tes 2, 3 och 4 är empiribaserade. Det innebär att det är möjligt pröva dessa tesers bärighet genom empirisk forskning.

 

Oberoende av en övernaturlig verklighet.

Den existentiella tron är oberoende av föreställningar om en övernaturlig verklighet – t.ex. tron på en personlig Gud och ett liv efter döden. Vår bedömning av den existentiella trons relevans och giltighet för våra liv är också till största delen oberoende av den naturvetenskapliga kunskap som står oss till buds. Argumenten för och emot formas utifrån personliga erfarenheter, kunskap och forskning inom samhälls- och beteendevetenskap, filosofisk analys, kulturens olika berättelser i form av livsöden, litteratur, film, konst etc.

 

Den existentiella tron och den livshållning den är förbunden med kan formuleras och motiveras inom ramen för olika kulturella föreställningsvärldar – religiösa såväl som sekulära. Den kan också i stor utsträckning vara intuitiv och ordlös. Den kan alltså vara såväl sekulär, humanistisk, ateistisk som t.ex. kristen, buddhistisk, islamsk.

Här kan det vara läge att återknyta till den inledande diskussionen om metafysik och paradigmatiska grundantaganden.

Jag menar att denna analys av tro och tillit stärker det ateistiska paradigmet. Och därmed i samma mån försvagar det teistisk-metafysiska paradigmet när det gäller att förstå mer av de trosfrågor som enligt min mening är avgörande för våra liv.

 

Varför är denna trosproblematik frånvarande?

Detta enkla, viktiga antropologiska trosbegrepp är frånvarande inom akademiska discipliner som filosofi, psykologi, teologi och religionsvetenskap. Det är frånvarande inom statsvetenskap och den politiska diskussionen om demokratins långsiktiga överlevnad. Så även i den breda offentliga diskussionen kring livsåskådningsfrågor. Det är märkligt att denna existentiella, antropologiska trosproblematik inte finns explicit och tydligt närvarande inom det spännande området kring ”existentiell hälsa” som etablerats under senare år.

Beror frånvaron på att vi är så vardagligt och självklart invävda i denna trosproblematik att vi har svårt för att skapa det mått av distans som är nödvändigt för en medveten och systematisk reflektion utifrån filosofiska, psykologiska – eller teologiska utgångspunkter?

Hur som helst, frånvaron innebär att människors brottning med frågorna om tro, tvivel och otro kring den livsviktiga existentiella trosproblematik, som frågan om vår människosyn är, får hanteras i ensamhet och i ett kulturellt vakuum. Sak samma med alla de problematiseringar och nyanseringar som förstås finns. Utan dessa trosfrågors gestaltning i film, konst och litteratur skulle läget vara katastrofalt. Att denna trosproblematik är frånvarande inom såväl akademin och den religiösa världen som i den mera medvetet reflekterande offentliga livsåskådningsdiskussionen är enligt min mening oroväckande för det demokratiska samhällets framtid.

När unga människor tvingas att brottas med dessa tuffa frågor i ensamhet på tonårsrummet är det sorgligt och tragiskt – och ett underbetyg till den samtida kulturen. Och oroväckande för framtiden.

Carl Gustaf Olofsson
ateistisk frilansteolog,
styrelseledamot i Humanisterna Kalmar.

 

PS. Artikeln publicerades i Humanisten nr 1/2018. Den finns i sin helhet som pdf-fil som kan laddas ner. Artikeln finns på s.17 – 19. DS.

PS 2. Tidigare artiklar av mig i Humanisten.
Döden – en ateistisk betraktelse” (nr 1/2015)
Mystik och medvetenhet – om förundran inför vår plats i tillvaron” (nr 4/2015)
Den sekulära andligheten – några ateistiska reflektioner” (nr  1/2017)
Gudlöst om kyrkan, reformationen och mänsklighetens framtid” (nr 4/2017) DS.

PS 3. Jag har från och till skrivit om om tro från ett existentiellt perspektiv. Ett exempel är blogg Nr 80. Tro och tvivel – naturalistiskt visavi existentiellt. Kommentar till boken ”Katedralens hemlighet” av professsor Bengt Kristensson Uggla.  (mars 2016).
Ett bokkapitel i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro? (1999, 2014) ägnas denna existentiella trosproblematik. Där tar jag uttalat spjärn mot en traditionell kristet trosuppfattning där tron på en personlig gud och ett liv efter döden är central. DS.

 

 

 

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i andlighet, ateism, ateismfilosofi, existentiell tro, Humanisten, religionsfilosofi, Tro-otro-icke-tro och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s