Nr 86. Döden. En ateistisk betraktelse. Publicerad i Humanisten nr 1/2015

–

Döden. En ateistisk betraktelse.

Om människolivets storslagenhet, olika sorters dödar och som avslutning vad som med glimten i ögat kan kallas en personlig ateistisk eskatologi.

PS. Info om texten. Se slutet!

 

Jag är ateist. Eller nyateist om man så vill. Vanligtvis innefattar ateistetiketten också att man inte tror på existensen av några som helst bortomvärldsliga krafter och makter eller någon form av liv bortom våra kroppars död. Så är det för mig. Jag tror alltså inte att det finns någon form av personlig fortsättning på livet bortom döden. Det är min starka övertygelse att detta liv är det enda vi har.

Det är hisnande att årmiljarderna från Big Bang, med stjärnors födelse, livets tillblivelse och alla dessa miljontals år av evolution har frambringat den skärva av medvetet, självreflekterande liv som människan är. Jag tycker det är märkvärdigt och storslaget att vi för en kort stund blossar till i evigheten som en personlig medveten existens med förundran, kunskapssökande, glädje, lidande och med förmågan att tänka, fråga och skapa bilder och föreställningar. Och att vi för en stund kan leka, dansa, älska, skratta, gråta, dra historier.

Det är också märkvärdigt att de flesta människor bidrar till att det självreflek­terande, medvetna livet blossar vidare. Genom våra gener eller att vi genom vår livs­gärning bidragit med någon sorts skärvor för mänsklighetens fortsättning. Om det jordiska livet är det enda som finns blir det angeläget att mina barn, barnbarn, barnbarnsbarn etc ska få möjlighet att leva ett gott och drägligt liv. Det föder ett ansvar för framtiden. Jag återkommer till detta från ett mer personligt perspektiv.

Vi ska alla dö!

Att dö gammal kan vara på många olika sätt. Att dö mätt på sin levnads dagar är en ynnest. Det är mycket svårare om man drabbas av ångest kring att livet inte blev mer än såhär och kanske konfron­teras med alla drömmar och förhoppningar som blivit grus och aska. Kanske dyker det upp stark bitterhet över de där människorna som satte käppar i hjulen och förstörde ens möjligheter! I dessa fall finns starka behov av att hitta sätt att försonas med sitt livsöde när insikten om dödens oundviklighet närmar sig. Man kan plötsligt drabbas av påträngande medveten­het om svek och destruktiva saker man tillfogat andra. Resultatet är starka känslor av skuld när tiden håller på att rinna ut.

När döden oväntat flåsar i nacken kan man också tvingas inse att man aldrig riktigt vågat leva. Det kan hända som ung, medel­ålders eller på ålderns höst.

De grovt skisserade scenarierna för olika sorters dödar ger antydningar om de utmaningar som finns inom såväl äldrevården som den palliativa vården. Och för oss alla! Orädd och välutbildad personal, eller mogna medmänniskor, som inte backar för de svåra och ångestladdade frågor som kan komma upp när döden börjar tränga sig på är ovärderligt! Personal som möter vakande anhöriga med värme och omsorg är oerhört värdefullt.

Det kanske svåraste med döden är inte den egna döden utan när viktiga, närstående människor dör eller ligger för döden. Än mer om dom är mitt i livet. Och värst om det är våra barn. I ett ateistisk perspektiv finns det inte något försonande, inte någon mening, det är att drabbas av en stor, smärtsam förlust. Det gäller oavsett om orsaken är sjukdom, olyckor, våld eller krig. Det är att drabbas av ett svart hål. En närstående och älskad människas självmord är kanske det värsta. Vad vi behöver i sådana situa­tioner är inte människor som gör rätt och säger rätt saker. Jag tror att vi behöver människor som inte blir rädda för oss, som inte drar sig undan, som orkar och kan erkänna sorgen, smärtan, svärtan, det fruktansvärda utan att släta över.

Döden och framtiden bortom.

Jag ska nu återvända till detta med döden från ett mer personligt ateistiska perspektiv. Om man som jag inte har några egna barn och därmed inte har någon genetisk förbindelse med framtiden så kan det bli ett snäpp svårare att försonas med tanken på döden. Jag har hanterat detta på mitt sätt. Oavsett om man har egna barn eller inte tror jag att jag delar huvuddragen i detta perspektiv med många ateister och Humanister.

Jag har en stark vision av ett möjligt framtida globalt samhälle i ekologisk balans där det finns psykiskt, socialt och materiellt utrymme för varje människa att medvetet ta sig an den stora gåtan att vara människa.

Det är en bild av en värld där alla människor har möjlighet att ta del i en fri och öppen diskussion om såväl samhällets angelägenheter som frågan om meningen med livet. Förtryck, förnedrande livsom­ständigheter, sociala restriktioner är hinder. Förödmjukande särbehandling på grund av kön, klass, ålder, religion, sexuell läggning och etnisk tillhörighet hindrar detta. Det gör också krig och extrem fattigdom. Att vara utestängd från kunskap och möjligheten till bred och levande kontakt med såväl det egna kulturarvet som det globala, är hinder för detta.

Att efter bästa förmåga bidra med mina små skärvor för att öka sannolikheten för att denna framtidsvision ska bli verklighet någon gång i en obestämd framtid ger mitt liv mening och lyster!

Ateistisk eskatologi

Genom denna hållning i nuet är jag på ett paradoxalt sätt förbunden med framtiden och mänsklighetens öde långt bortom min personliga död. Man skulle med ett lite teologiinfluerat språk och lite humor kunna kalla detta en ateistisk eskatologi.

Men som ateist måste jag utöver den personliga döden lägga på ytterligare ett lager av svärta. Även om mänskligheten klarar sig igenom de svåra problemen kring klimat, miljö och resurser finns det ändå en slutpunkt för jorden och människan. När solen närmar sig slutet av sin stjärncykel kommer den att expandera. I slutändan kommer jorden att utplånas, brinna upp! Ruggigt, förfärligt och näst intill otänkbart. Det storslagna är att vi är den första generationen människor som genom den moderna vetenskapen lever med denna kunskap. Inga skräckfilmer med zoombis och aliens kommer i närheten av detta.

Det största problemet med att försonas med såväl det oåter­kalleliga och definitiva i den personliga döden som med kunskapen om jordens utplåning om några årmiljarder är nog vår benägenhet till uppblåst självupptagenhet. Om vi passerar det hindret kan det ge upphov till fascination, förundran och en stor, stor ödmjukhet visavi människan, universum och mänsklighetens öde.

Att ta livet på allvar med dess utsatthet, möjligheter och glädje skapar mening i sig. Att ta del i mänsklighetens fantastisk kunskapsresa är hisnande även om det, som för min del, mest blir frågan om populärvetenskapliga skärvor. Att försöka bidra till en godartad framtid för mänskligheten bortom min personliga död i full medvetenhet om min litenhet och obetyd­lighet i ett kosmiskt perspektiv skapar mening, lyster och engagemang.

Det finns något både hisnande och djupt poetiskt i denna ateistiska grundsyn som jag tror jag delar med många. Den kan beskrivas som tragisk. Men när man skakat av sig de värsta rysningarna kan det börja sprida sig en märklig värme i detta till synes kalla, obevekliga mörker. Jag välkomnar alla att ge sig in i och utforska denna ateistiska grundhållning.

* * * * * * * * * * * * * * *

PS. Denna text publicerades i Humanisten nr 1/2015. Papperstidningen går inte längre att uppbringa. Men hela tidningen finns som pdf-fil. Betraktelsen hittas på s.8-9. Texten är en nedkortad variant av min inledning till ”Samtal om döden” som arrangerades av Adventkyrkan i Kalmar den 6 november 2012. Jag var en av tre i panelen. De båda övriga var Arne Sjöberg, chef för geriatriken på Kalmar lasarett och Vesa Annala, pastor i Adventkyrkan.

Apropå artikelns slutdel vill jag rekommendera boken ”Vårt klot så ömkligt litet” (Fri Tanke förlag, 2016) av Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik med kosmologi och strängteori som specialitet.

”Ulf Danielsson har länge forskat på rymdens riktigt stora frågor, om tidens början, om svarta hål och mörk materia. I ”Vårt klot så ömkligt litet” återvänder han till jorden och sätter in den i ett kosmiskt perspektiv som ger frågan om klimatet helt nya dimensioner – vi bor på en febrig planet på katastrofens rand”. Det är ett citat från en nyhetsbrev i januari i år från Fri Tanke Förlag. Jag kan bara tillägga att det är en fantastisk bok som jag varmt rekommenderar. Den bjuder bland annat på en fascinerande kunskapshistorisk resa. Bara en sådan liten detalj som hur de stora upptäcktsresorna med segelfartyg på 15- och 1600-talet gjorde att man behövde förstå mer om vindarna. Hur dom blåser på olika ställe – och varför. Man börjar samla systematiska observationer och kunskapen börjar växa. Lufttemperatur, havsströmmar, passadvindar med olika riktning etc. Han ger en viktig och lärd ram kring det som alltmer ter sig som en av mänsklighetens ödesfrågor: klimatet. Men som kosmolog sticker han inte under stol med de katastrofer, några gigantiska, som drabbat jorden genom dess historia. Och att det inte finns några garantier mot framtida kosmiska katastrofer även om vi skulle skärpa oss. Jag vet inte om jag är pevers, men jag tycker väldigt mycket om att han också håller fram den moderna kosmologins vetskap om att även utan katastrofer – kosmologiska eller mänskligt orsakade – så har livet på jorden en slut i en avlägsen framtid. Det blir en märklig blandning av poesi och bistert allvar.