Nr 116. Existentiell fördjupning ett svar på vår tids kriser. Tankar kring en viktig krönika i DN av Björn Wiman

Föregående blogg om sekulär andlighet och Martin Hägglund internationellt uppmärksammade bok “This Life. Secular Faith and Spiritul Freedom” har oväntat fått ytterligare aktualitet genom Björn Wimans söndagskrönika den 19 januari som tar avstamp i Martin Hägglunds bok. Rubrik: “Ny religiös mognad ett svar på vår tids kriser”. Det är en jätteviktig problematik som berörs i krönikan. Men Björn Wiman missar målet genom att använda  begreppen “religiös” och ”sekulär” på ett sätt som snävar in den livsviktiga problematik jag tror han är ute efter. Det finns saker som skaver rejält. 

Det har blivit en lång blogg. Kärnan är att problematisera Björn Wimans underförstådda definitioner av ”religiös” respektive “sekulär”. Det görs via Björn Wimans reaktioner på Martin Hägglunds “This Life”, ett nedslag i arkivet om begreppet “existentiell religiositet”, en fantastisk berättelse om att vara omsluten av kärlek, en åtskillnad mellan “religion A” och “religion B”, vetenskap och religion utifrån de båda olika definitionerna av religion och en berättelse om ett Humanistiskt arrangemang som borde vara en anomali utifrån Björn Wimans sätt att använda orden “religiös” och ”sekulär”. Bloggen avslutas med några frågor till Björn Wiman.

PS (25.1.2020). Filosofiska Rummet den 26 januari med rubriken ”Barnets rätt” berör frågor som diskuteras i denna och föregående blogg. Se sist!! DS. 

 

Religiös mognad visavi existentiell fördjupning.

Björn Wiman är kulturchef på Dagens Nyheter med en stark och numera väletablerad röst i offentligheten. Han har under flera år återkommande skrivit om klimatfrågan. Han har gjort det bra. Påläst och engagerat. Han har också bidragit till att tungviktiga artiklar om klimatfrågan har publicerats i DN Kultur med jämna mellanrum. Till detta kommer hans och DN Kulturs roll för att släppa fram ett antal metoo-manifest hösten 2018 och den omvälvande genomlysningen av Svenska Akademins mörka sexistiska baksida genom Matilda Gustavssons numera klassiska reportage. 

I krönikan Ny religiös mognad är ett svar på vår tids kriser” finns det tyvärr saker som skaver rejält för en livsengagerad Humanist och ateist med en genomtänkt existentiell livssyn. Jag tycker att Björn Wiman plottrar bort en jätteviktig problematik. Jag ska försöka ge ord åt mina invändningar. 

Björn Wiman tar upp en jätteviktig problematik. Man skulle lite välvilligt kunna säga att den handlar om behovet av en existentiell fördjupning i hela samtidskulturen för att indirekt stödja utvecklingen av den kreativitet och det mod som behövs för att möta och ta sig an de globala ödesfrågor som blir alltmer påträngande. Om begreppet “existentiell fördjupning” hade varit Björn Wimans nyckelord så kunde det blivit riktigt bra. Men han använder i stället “religiös mognad”. Och då blir krönikan snarast ett sätt att stänga dörren för det livsviktiga offentliga samtal som blir allt viktigare för varje dag som går. 

En av utgångdpunkterna för Björn Wimans krönika är Martin Hägglund och hans bok “This Life. Secular Faith and Spiritual Freedom” (se blogg Nr 115). Han uppskattar de dörrar som öppnas genom den genomarbetade sekulära, ateistiska, existentiella livsåskådning som Hägglund formulerar.  Men, men…. 

 

Björn Wiman och Martin Hägglund.

Björn Wiman skriver uppskattande om att Martin Hägglunds religionskritik också är öppen för att det finns en resurs i de religiösa traditionerna som även sekulära människor kan ha glädje av. Sedan skriver Björn Wiman: 

Därtill är hans bok så fylld av besjälade skildringar av vår omsorg om varandra och den värld vi gemensamt är beroende av, att den i åtminstone mina ögon gränsar till en religiös förundran inför tillvaron. Om man ville använda Hägglunds dekonstruktivistiska ansats mot honom själv kan man definitivt ifrågasätta om han är lika sekulär som han själv påstår. 

Björn Wiman har uppenbarligen en stark föreställning om vad som är utmärkande för en sekulär människa.  

Det tycks som att Björn Wiman menar att en sekulär, icke-religiös, ateistisk person inte kan känna en djup förundran inför livet och tillvaron. Och om det nu råkar visa sig att det finnas sådana personer vill Björn Wiman benämna denna person som religiös. Och då gäller detta även om personen i fråga själv bestämt hävdar att hen inte är religiös. Det handlar då om, från Björn Wimans perspektiv, att hen inte förstår det – eller inte vill erkänna det. Varför detta starka behov att använda epitetet ”religiös” för något han uppenbarligen gillar i långa stycken. Är det för att skydda den kyrkliga och teologiska mainstreamkulturen eller för att värja sig mot en plågsam anomali i den egna världsbilden? 

Björn Wiman menar säkert detta som en uppskattning. Men jag menar att han ägnar sig åt en nivellering av språk och begrepp. Nivellering betyder ungefär att man utplånar skillnader. Allt som är präglat av förundran och omsorg och har existentiellt djup blir i Björn Wimans värld “religiöst”. Allt som är ytligt, utan engagemang och utan existentiellt djup blir “sekulärt”. Så bidrar man till att stänga dörrar. Vad skulle hänt om han i stället tagit in, begrundat  och förundrats över att en så uttalat sekulär, icke-religiös, existentiell, ateistisk livstolkning som Martin Hägglund ger uttryck för har ett sådant djup att det verkligen berör honom. Med den utgångspunkten hade han i stället öppnat dörren mot en livsviktig diskussion om andlighet och existentiell fördjupning. 

Björn Wiman använder begreppet “religiös” på ett slarvigt och ogenomtänkt sätt. Det är tråkigt att behöva säga det. I det folkliga medvetandet är “religiös” fortfarande hårt knutet till att på något sätt tro på övernaturliga krafter och makter och den gudomliga auktoriteten i heliga skrifter. 

Björn Wiman använder i artikeln ordet “religiös” på det konventionella kyrkliga, kristna och teologiska sättet. Om en människa känner förundran och ödmjukhet inför tillvaron och livets gåta, för livsväven och fågelsången, har ett engagerat förhållande allas våra existentiella livsfrågor och tar livet med dess svårigheter och utmaningar på allvar – då är man “religiös” enligt detta synsätt. Jag återkommer till detta genom begreppen ”religion A” och ”religion B”

Protester från ateister och andra “icke-religiösa” som har denna hållning – mer eller mindre artikulerad – avfärdas med att dom egentligen är “religiösa”. Dom är bara så okunniga om religion och religiositet att dom inte förstår det. Det är inte speciellt respektfullt. Man kan till gå så långt som att säga att det är kränkande. Jag tror inte att det är Björn Wimans avsikt att vara nedlåtande och kränkande. Men för en känslig icke-religiös, sekulär människa ligger det nära till hands att känna så. 

  

Existentiell religiositet – nu i det historiska arkivet.

Jag hade en gång en stark önskan om att vidga begreppet “religiös” utifrån dess grundbetydelse “att binda samman”. Utifrån begreppet “existentiell religiositet” gjorde jag för lite mer än 20 år sedan ett försök till denna vidgning. Jag uppfattade det som helt nödvändigt att att sätta något före ordet “religiös” för att försöka synliggöra något för mig avgörande viktigt och markera att denna form av religiositet var oberoende av trosföreställningar om Gud, övernaturliga makter, heliga skrifter och ett liv efter döden. Jag satte “existentiell” framför ordet “religiös” för att försöka skapa den differentiering i språket som jag såg som helt nödvändig för en fördjupad diskussion. Detta gjordes i Kapitel 1 i boken “Existentientiell livssyn – kristen tro” (1999, 2014). Rubrik: “Livssyn, språk och religiositet” med underrubriken: “Om existentiell religiositet och de traditionella religiösa språkens växande oförmåga att ge ord åt de viktigaste sidorna av våra liv.” 

Om jag varit kaxig och respektlös kunde jag fått för mig att hävda att det som utgör grunden i en “existentiell religiositet” också är det som definiera vad som är den enda riktiga “religiositeten” så skulle Knutbysekten, IS-krigarna, stora delar av av frikyrkorörelsen och Svenska kyrkan hamna under beteckningen “icke-religiösa”.  

Men en sådan bortdefiniering av stora delar av etablerad religion och religiositet skulle vara lika dumt som att innefatta allt av förundran, ansvar och existentiellt djup under beteckningen “religiöst”. 

Efter sådär 15 år började jag inse och acceptera det närmast omöjliga att använda begreppet “existentiell religiositet” för att ringa in den viktiga sekulära, gudlösa, existentiella livshållning jag var ute efter. Jag rekommenderar Björn Wiman att läsa det kapitlet och sedan skriva en ny krönika på samma grundtema och då utifrån begreppet “existentiell fördjupning” eller ”sekulär andlighet”. 

Om ovan nämnda text ”Livssyn, språk och religiositet” inte ingår i referenslitteraturen till  Mikael Kurkialas ”När själen går i exil” (2019) så är det en uppenbar brist. Jag noterade Kurkialas bok när den var nyutkommen med en blandning av skav och nyfikenhet. Men den tappades bort. Björn Wiman refererar till boken med stor uppskattning. Björn Wiman skriver: ”Kurkiala menar att tron är närvarande i vårt samhälle som en frånvaro, ungefär som en stulen tavla på ett museum”. Det är så uppenbart att det gäller tron på Gud och en övernaturlig verklighet. Om man utgår från ett existententiellt trosbegrepp så är Svergei det land i världen med flest troende. Men dom – vi –  saknar språk och gemenskapssammanhang som bär upp detta och kan ge stöd när man hamnar i kris kring den ibland smärtsamma tro-tvivel-problematik som det gäller. Jag har skrivit en del om detta. Bland annat artikeln ”Tro och tillit”. 

 

En berättelse om att vara omsluten av kärlek.

Jag ska nu problematisera Björn Wimans sätt att använda begreppet “religiös” från ett helt annat perspektiv. Jag gör det med en fascinerande och underbar berättelse av Jenny Maria Nilsson. Det är från Filosofiska Rummet med rubriken är “Kärlekens väsen och mening”. Det sändes den 9 december 2018. Gäster är Bengt Brülde, professor i filosofi och Jenny Maria Nilsson, kulturjournalist. Lars Mogensen är programledare. Jag hade blivit nyfiken på Jenny Maria Nilsson efter att ha läst hennes recension i Svenska Dagbladet av Martin Hägglunds “This Life. Secular faith and Spiritual Freedom”. Jag hittade recensionen när jag arbetade med blogg Nr 115. Recensionen hade djup, bredd och en tydlig personlig röst. För min del var det förstås jätteintressant att se att begreppet “sekulär andlighet” ingick i rubriken. Vid googling hittade jag detta Filosofiska Rummet.  Från 24 min och framåt berättar Jenny Maria Nilsson följande: 

Lars Mogensen (23.57): “Är den romantiska kärleken nödvändig för ett bra och meningsfullt liv?”*
Jenny Maria Nilsson: “Då måste jag – jag har väntat hela livet på att få berätta min syn på kärlek i radion. Jag har alltid haft en – och jag har till och med läst – att det beror på förstorade frontallober eller något sådant. Jag hade redan som barn en stark känsla av kärlek i världen – av den här agapekärleken, människokärleken. Jag kommer ihåg att jag kunde vara ut i naturen och jag kunde uppleva från himlen och träden och växter och djur att jag var i kontakt med detta och jag var älskad, det var inte någon religiös, utan det var en helt sekulär upplevelse. Jag var en del av de där livsflödet som fanns i världen. Så att det är ett slags panteistisk kärlekssyn som jag hade sedan jag var barn. …….. att det fanns en sorts jättestor kärlek och att när jag älskade en människa – om det var mitt barn eller om det var en man som det ofta var i mitt fall – så var det som om något frigjorde sig från den här jättelika kärleken som jag hade känt väldigt tidigt och riktade sig mot en person. Och där tänker jag ofta på att det där har jag haft i mitt liv och det har burit mig genom svåra tider – den här känslan av att leva i kärlek och känna kärlek och känna att man får kärlek på många olika sätt – och det har jag svårt att se att jag skulle klara mig utan. Livet skulle bli väldigt tomt för mig om jag inte kunde känna det – att jag fick någon sorts svar.
Bengt Brülde (25.54). Vilken fin historia! Tack!
Jenny Maria Nilsson: Jag har tänkt på det .. eftersom jag inte ens då förknippade det med något religiöst … utan det var mer som en del av den här livsrörelsen och jag kunde kommunicera med den.
Lars Mogensen (26:12): Det är ett mycket vidare och djupare kärleksbegrepp..
Jenny Maria Nilsson: Jag tror faktiskt det här är evolutionärt. Från början trodde jag att alla kände såhär. Men så förstod jag att det inte var så….
Bengt Brülde: Det är ganska ovanligt ….
Jenny Maria Nilsson: Men sedan har jag ändå förstått att det är en hel del människor som känner igen den här upplevelsen. Och vissa har skrivit om den också.
Lars Mogensen: Vad säger du då om den mera fyrkantiga frågan. Är den romantiska kärleken nödvändig?
Jenny Maria Nilsson: Nej, den är inte alls nödvändig då även om den är underbar, att den förstärker hela det här kärleks… Och det kan jag också tänka då att människor som jag, vi då är tillfredsställda på ett sätt i livet … den här … känner att någon sorts kärlek bär oss … att vi är i en sorts intimitet med världen skulle man väl kunna kalla det. Den romantiska kärleken då blir mindre viktig … men då bara spekulerar jag. Men att man då överlever utan den.
Bengt Brülde: Jag tror du har helt rätt i det. om man kan uppleva en så omfattande agape som du verkar ha gjort (27:16) – och inte bara upplevt det vid enstaka tillfälle utan ha haft med dig det som 

Hur hanterar Björn Wiman denna berättelse och Jenny Maria Nilssons tydliga markering av att den inte är religiös? Skulle han, som han gör visavi Martin Hägglund, lite ungefärligt hävda att för hans del berättar Jenny Maria Nilsson om en “religiös upplevelse” och kanske beklaga att hon inte förstår det? 

 

Religion A och religion B.
Två definitioner av religion och religiös. 

För att få ytterligare perspektiv på Björn Wimans krönika och Jenny Maria Nilssons berättelse ska jag lite kort ta upp två definitioner av “religion” och “religiositet”. Jag kalla dom “religion A” och “religion B”. 

Religion B. Denna definition utgår från antologin ”Inspiration till religionspsykologin: kultur, hälsa och mening” (Natur & kultur, 2011). Antologin är tillägnad Owe Wikström, den svenska religionspsykologins nestor, känd långt utanför den akademiska världen. I en presentation av boken kan man läsa följande definition: 

”Med religion menar författarna människors strävan efter att ge tillvaron mening genom att skapa ett samband mellan personer, handlingar och händelser.”

Detta som jag kallar religion B är en mycket bred definition som lite grovt innefattar allt och alla som tar livet på allvar. 17 religionsvetare, främst religionspsykologer, har bidragit till antologin. Det ger den citerade definitionen av “religion” rejäl religionsvetenskaplig tyngd. Utifrån denna definition är såväl jag, Jenny Maria Nilsson, Christer Sturmark; Lena Andersson och Richard Dawkins religiösa. Det är bara det att dom – och jag – inte har förstått det och är obekanta med den religionsvetenskapliga forskningens frontlinjer. 

Religion A: Nu blir det lite akademiskt språk.
En religion är en samhällelig struktur som på ett organiserat sätt bär upp tre föreställningar. 1) Att det finns en gud eller högre makt som kan höra bön och ingripa i världen och våra personliga livsöden. 2) Att det finns ett nytt personligt liv bortom döden och 3) Att den egna traditionens texter är heliga därför att de är givna av den gud man tror på genom inspiration eller direkt diktamen. Det senare gäller t.ex. Mormons bok, Toran, Koranen och många kristnas syn på Bibeln. Man är religiös om man personligen bejakar dessa föreställningar genom trosföreställningar, att delta i religionens riter och ceremonier och bejakar dess regler.

Även en gudlös ateist kan tycka att det är bra att dessa “samhälleliga strukturer finns”. Det kan man ju tycka även om man inte själv är religiös. I det breda folkliga medvetandet är “religion” och “religiös” knutet till denna definition av “religion” och “religiös”. Buddhismen är svårhanterlig utifrån denna definition.  

Enligt nutida svensk religionsvetenskap är man “religiös”, religion B, om man tar frågorna om mening på allvar och lever i en strävan att förstå och utveckla sina relationer till medmänniskor, samhället, kosmos, tillvaron, historien, musiken, konsten, litteraturen, kunskapen etc. Vad blir över för en sekulär, ateistisk person som definierar sig som “icke-religiös” och kanske dessutom – ve och fasa – är religionskritisk. I stort sett, och lite grovt uttryckt: ytlighet och okunnighet! 

Personligen är jag övertygad om att den helt övervägande majoriteten av såväl folket på gatan, som företrädarna för Svenska kyrkan, frikyrkosverige och alla religiösa sekter med “religion” och “religiös” menar Religion A. Samma sak för religionskritiska ateister och Humanister. Att uppfatta religion som det jag lägger i ”religion A” är inte, som Björn Wiman skriver, ”… att likställa begreppet religion med dess mest fanatiska uttrycksformer”. Men däremot så ingår även religionernas mest fanatiska uttrycksformer i religion A. 

Björn Wiman använder uppenbarligen ordet “religiös” och “religion” utifrån definitionen av vad jag här kallar “Religion B”. Det är inte konstruktivt om man har ambitionen att öppna för seriösa offentliga samtalet om behovet av en existentiell fördjupning som stöd för att möta vår tids globala ödesfrågor. 

 

Vetenskap och religion.

När det gäller “religion B” så finns det ingen motsättning mellan religion och vetenskap. Det är snarare så att grundvetenskaperna stödjer en existentiell fördjupning. Det kommer ständigt nya pusselbitar om det mirakulösa och förunderliga kring hur kosmos, livet och livsväven fungerar. Från teleskopens makronivå till elektronmikroskopens och atomfysiken mikronivå. Många av dessa kunskapsskärvor kan man även ta del av som lekman genom populärvetenskapliga artiklar och böcker.   

När det gäller “religion A” så finns det ofta motsättningar visavi vetenskapen. Ibland stora! Men kraften i dessa motsättningar varierar stort beroende på olika samfund och trosläror. Ett konfliktområde är huruvida det finns en personklig gud som kan ingripa i våra liv. Ett annat gäller synen på den moderna evolutionsläran. Inom den evangelikala frikyrkligheten, i Sverige och USA, är man motståndare till evolutionsläran och bekämpar den aktivt i sin undervisning. Islam är i lära och undervisning oftast stark motståndare till evolutionsläran. 

Vad menar Björn Wiman när han skriver: “Här handlar det i stället om att få ihop en världsbild som en modern människa kan leva med, där religion och vetenskap får samexistera”. De mest vältaliga evolutionsmotståndarna inom Genesis och den evangelikala frikyrkligheten håller med största sannolikhet med Björn Wiman. De hävdar mycket bestämt att deras kritik av evolutionsläran är vetenskaplig. 

När man som Björn Wiman blundar hårt med ena ögat visavi det intressanta och viktiga problemet om relationen mellan religion och vetenskap, så blir det tyvärr inget bidrag till mer öppenhet och ödmjukhet i denna diskussion. Humanisterna får fortsätta att ensamma vara “de råa busarna” när man aktivt ifrågasätter och tar debatter med denna evolutionsförnekande del av kristenheten. 

 

Åter till Jenny Maria Nilsson berättelse. 

Åter till Filosofiska rummet och Jenny Maria Nilssons berättelse. Hon formulerar tydligt att hon inte ser sina märkliga och underbara upplevelser som “religiösa”. Hon gör det som en tydlig markering för att placera in dom i samtidens språkvärld. För min del är det både spännande och viktigt med denna tydliga markering. Man kan tillägga att hon i sitt “inte religiösa” självklart anknyter till vad jag kallar “Religion A”. 

Jenny Maris Nilsson bidrar, genom sin berättelse och sin tydliga anknytning till den helt förhärskande innebörden i “religiös”, till att just öppna dörrar för en viktig och oerhört spännande diskussion. 

David Thurfjell använde i sin på många sätt utmärkta bok “Det gudlösa folket” (2015) benämningen “en fullt sekulariserad människa” utan att definiera vad han menar. Mellan raderna och utifrån boken som helhet så tycks han mena att en “fullt sekulariserad människa” är just okunnig, ytlig, utan personligt djup. Björn Wiman tycks gå i David Thurfjells fotspår i denna fråga. Det är olyckligt. 

 

Ett “religiöst” arrangemang
av en “religiös” organisation?? 

Den 9 oktober 2018 genomfördes ett panelsamtal på Forum Debatt på kulturhuset i Stockholm inför 450 personer i en fullsatt Hörsal. Såhär presenterades arrangemanget: 

Behöver vi nya sätt att se på livet och vår existens? Att det krävs politiskt mod, folkligt engagemang plus briljanta tekniska lösningar för att möta de globala ödesfrågorna är allt fler överens om. Det gäller saker som klimat, miljö, hushållning med ändliga resurser, rimlig fördelning, biologisk mångfald, havs- och vattenmiljö och jorderosion. 

Kanske krävs även en ny form av jordbunden andlighet med global räckvidd som är oberoende av föreställningar om övernaturliga makter och krafter. En existentiell omställning. Sekulär andlighet. Existentiell fördjupning. Kan den moderna vetenskapens rön hjälpa oss hitta nya sätt att odla vördnad och respekt för vår planet? 

Välkomna till ett prövande samtal om jordens framtid.  

Denna presentation fanns såväl på Forum Debatt som Kulturhusets Facebook. En fylligare presentation av arrangemanget och en presentation av panelen hittas på annat ställe på Internet. Rubriken var: “Behöver vi nya sätt att tänka. Ett samtal om jordens framtid.” 

Enligt religionsvetenskapens och Björn Wimans syn på religion och religiositet – religion B ovan – så måste detta ha varit ett religiöst arrangemang av en religiös organisation. 

Arrangemanget skapades och genomfördes i samarbete med Forum Debatt av en organsation som självklart använder definitionen under religion A ovan. Utifrån den har man tydligt markerar sig som en sekulär och icke-religiös livsåskådningsorganisation: Humanisterna!! Detta måste vara en total anomali i Björn Wimans tankevärld. Eller så måste han på samma sätt som han skriver om Martin Hägglund säga att för honom var detta ett religiöst arrangemang. Och beklaga att Humanisterna inte förstår det. Här finns ämne för en duktig stå-up-komiker.  

 

Några avslutande frågor till Björn Wiman. 

Lutar du dig mot “religion A” eller “religion B” när du skriver att en “ny religiös mognad är ett svar på tidens kriser”?

Vad lägger du för innebörd i “sekulär” när du om Martin Hägglund skriver “.. definitivt ifrågasätta om han är lika sekulär som han själv påstår”. Hur vill du beskriva en “sekulär” person. 

Kan du godkänna och acceptera att Jenny Maria Nilssons karakteriserar sin berättelse som “inte religiös”? Eller måste du beteckna den som “religiös”? Och i så fall varför? 

Menar du att arrangemanget “Behöver vi nya sätt att tänka. Ett samtal om jordens framtid” måste betraktas som ett religiöst arrangemang kring en religiös problematik? 

 

Richard Dawkins ”Illusionen om Gud” (s 39 i den svenska pocketutgåvan, 2010)

PS (25.1.2020). Såväl denna blogg som föregående om ”sekulär andlighet” har fått ytterligare aktualitet genom det rykande färska Filosofiska Rummet med rubriken ”Barnets rätt” (26 januari 2020). Medverkande: ärkebiskop Antje Jackelén, Christer Sturmark, fd ordförande i Humanisterna och förläggare för Fri Tanke och Boel Westin, professor emeritus i litteraturvetenskap och ordförande i Almakommittén som delar ut de årliga Almaprist till Astrid Lindgrens minne. Programledare Titti Hahn. En hel del handlar om barnets rätt till ‘andlig utveckling’. Det blir en intressant diskussion om språket och vad man menar med andlighet och stöd för andlig utveckling visavi stöd för att reflektera över de existentiella livsfrågorna och att ge stöd för existentiell mognad. Och frågan om existentiell mognad visavi andlig mognad. Är det samma sak? Christer Sturmark svarar tydligt ”ja”. Så även Boel Westin. Antje Jackelén svävar på målet.  Via Einstein kom man också in på innebörden i ordet ”religiös”.  Apropå Einsteins användning av ordet religiös skriver Richard Dawkins i första kapitlet i ”Illusionen om Gud” att  ”I den bemärkelsen är också jag religiös”.  Just detta citat kom inte upp i samtalet. Men Christer Sturmark försvarade ändå väl den djupa förundran som en sekulär, ateistisk, gudlös människa kan känna inför kosmos, livets komplexa väv och det mänskliga medvetandet. Det skulle varit intressant att höra hur Antje Jackelén skulle hanterat detta citat av Richard Dawkins. Intressant och viktigt med denna diskussion. DS.

 

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i andlighet, ateism, ateismfilosofi, förundran, Filosofi, Humanisterna, Humanisterna och religion, religionsfilosofi, sekulär andlighet och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s