Nr 111. Att vara människa i antropocen. Några tankar efter en föreläsning av docent Martin Gren.

–

PS 3. (31.1.2019). Se nedan!

Martin Gren är docent och lektor i kulturgeografi på Linnéuniversitetet i Kalmar. Måndagen den 21 januari höll han en föreläsningen i Humanisterna Kalmars regi på pub/restaurang Park Hermina, vägg i vägg  med Kalmar konstmuseum. Strax över 30 personer hade hittat dit. Rubrik: ”Att vara människa i antropocen”.

Martin Grens föreläsning har satt viktiga tankar i rörelse. Hans kreativa ordbildningar känns värdefulla för min del. Men det har krävts flera genomlyssningar i efterhand. Som extra ljud till den video som spelades in så spelade vi in en digital ljudfil på min utomordentliga Zoom H1. Jag var teknisk assistent och skötte ljudinspelaren och en videokamera. Videon redigeras av annan person. Men ljudfilen är tillgänglig i detta nu. 

Martin Gren föreläser på puben Park Hermina

Lyssna på föreläsningen:
Det bästa är att ladda ner podfilen till mobilen eller datorn. Klicka på de tre punkterna och välj ”Ladda ner”. Har man podfilen på mobilen (eller datorn) är det sedan lätt att lyssna när man vill. Man har då också mycket bättre reglage om man vill lyssna om eller scrolla.

 

Martin Gren skiljer på två nutidsepoker. Den moderna och den antropocena som håller på att ta form. Antropocen är ett relativt nyskapat geologiskt begrepp. Men Martin Gren gav det här även en samhällsvetenskaplig och psykologisk betydelse. Det gäller då politik, ideologi och mentalitet. Det moderna kännetecknas av framåtskridande och tillväxt. Och att man ser framtiden som öppen – allt kan bli bättre, såväl för mig som för alla på hela jorden. Den moderna epoken i denna mening börjar på allvar i mitten på 1800-talet. Den antropocena epoken som håller på att långsamt ta form innebär att det oerhört komplexa jordsystemet – livsväv, biosfär – börjar framträda som en ovillkorlig ram och grund för våra liv och för den mänskliga civilisationen.    

Det är lite lurigt med orden. Man kan säga att den modernistiska politiken och livssynen är antropocentrisk i betydelsen människocentrerad. När biosfären och de obevekliga planetära ramarna blir den grundläggande utgångspunkten för såväl politiken som personlig mentalitet och livsåskådning så kan man utifrån det nya geologiska begreppet “antropocen” tala om den “antropocenianska” epoken. Den utgår från insikten att människan och människans alla verksamheter är en planetär kraft som påverkar såväl geologi som biosfär.

Modernister – politiker såväl som företagare och enskilda personer –  tänker och agerar som om framtiden är öppen utan begränsningar. Det kan hela tiden kan bli bättre för alla. Levnadsstandard, möjligheten att resa, transporter, sjukvård, utbildning, tillgången till alltmer sofistikerad teknik.

Föreställningen om den obegränsat öppna framtiden bygger på ständig tillväxt. Utan föreställningen om ständig tillväxt skulle den fördelningspolitiska frågan obevekligt göra sig påmind. För att dom som har det sämst ska få det bättre utan ständig tillväxt så måste de som har det bättre få det sämre. Jag vet inte om det finns något sätt att komma runt denna enkla logiska tanke. Det kan vara en starkt bidragande anledning till att föreställningen om evig tillväxt är en nästan lika oantastlig tankefigur som tron på Gud var för 500 år sedan. Om man ifrågasatte guds existens betraktades man som sinnesrubbad.   

Utifrån detta sätt att definiera ‘det moderna’ så är såväl det demokratiska välfärdssamhället som de kommunistiska planhushållningssamhällena olika uttryck för det moderna: föreställningen om den öppna, bättre framtiden. För egen del har jag varit modernist i denna betydelse största delen av mitt liv.

Dom senaste åren har jag mera handfast börjat fatta det jag länge lite mer vagt har anat: att det finns ekologiska, planetära gränser. Det gäller hela biosfären som vi är en del av. Våra fortfarande växande utsläpp av växthusgaser som gör jorden varmare är ett exempel. När man på allvar börjar inse att biosfärens hälsa är själva förutsättningen för såväl hela den mänskliga civilisationen som för människans fantastiska självreflekterande medvetande med förmåga att tänka, förundras, lösa svåra problem, skratta, fundera över livet och ‘allting’ – så håller man på att förvandlas från modernist till ”antropocenian”. Martin Gren formulerar detta med stor skärpa och nya ord. Föreläsningen har gett mig ytterligare näring för min personliga utveckling från modernist till antropentrian.

En central tanke i Martin Grens föreläsning är vi är inne i början av ett epokskifte från modernism till antropocenianism. Det gäller i högsta gran en existentiell problematik som gäller frågan om vad det innebära att vara människa. Detta gör oss bitvis rejält förvirrade. Både på det personliga planet och det politiska! 

Jag tycker det finns fog för att ställa frågan om inte en hel del av den ökande psykiska ohälsan bland såväl unga som äldre som det rapporterats om de senaste åren har med detta svåra och bitvis smärtsamma epokskifte att göra. Än så länge har inte det politiska livet tagit klivet från modernism till antropocenianism. Och de flesta av oss har ännu inte tagit detta kliv i sin personliga livssyn och livshållning. Jag har den kanske naivistiska övertygelsen att om vi ser dessa obevekliga och bistra existensvillkor i ögonen så kan det frigöra både livsmod och kreativitet.

Populismen har de senaste fem, tio åren växt sig oroväckande stark i hela västvärlden. Till en viktig del är den en reaktion på den växande otryggheten när det gäller jobb och vardagliga livsbetingelser i globaliseringens fotspår. En del i detta är att den målar upp bilden av att det är möjligt att återgå till den modernistiska epokens glanstid – 1950- och 1960-talet med rejäla jobb, levande bruksmiljöer, lokalt förankrade industrier, välfungerande landsbygd och ett överblickbart kulturellt sammanhang. Utifrån Martin Grens bild av ett pågående epokskifte ligger det nära till hands att uppfatta populismen som en modernistisk karikatyr. Denna förrädiska karikatyr uppstår när den modernistiska epoken – i Martin Grens mening – obevekligt går mot sitt slut.

Populismen är inte bara anti-globalistisk, den är också anti-antropoceniansk. Ett av populismens ideologiska fundament är att förneka eller bagatellisera klimatfrågan och mera övergripande – att förneka den långsiktiga biosfäriska betydelsen av vår livsstil. Populismen hjälper många att skjuta undan och blunda för det plågsamma epokskiftet från modernism till antroprocenianism (ordet är knepigt!). Den populistiska ideologin kan kortsiktigt lätta på den oro och ångest som är förbunden med detta obevekliga epokskifte. Om populismen skulle ta över scenen i västvärlden så kommer det att få långsiktigt svåra och kanske ödesdigra konsekvenser för många områden.

Det mesta talar för att detta skifte kommer att inträffa med en obeveklig historisk kraft oavsett hur mycket vi försöker blunda. En hel del kulturella röster är på väg och det finns föregångare. Och detta kliv, detta skifte, är såvitt jag förstår, nödvändigt, inte bara i Sverige, utan på ett globalt plan, om vi ska kunna lösa de stora ödesfrågor vi står inför som global civilisation. Det gäller klimat, ändliga resurser, biologisk mångfald, jorderosion, havs- och vattenmiljö.  

När vår kultur skiftar från modernism till antropocentrianism så kommer frågan om olika beslut och handlingars påverkan på biosfären alltid att finnas med på scenen som en överordnad och obeveklig fråga. Och i många fall kommer frågan om hur biosfären påverkas att bli avgörande för vilka beslut man fattar. Det gäller inom politiken, företagsvärlden och vår privata livsföring. Det  kommer också på avgörande sätt att påverka våra livsåskådningar och det kulturella samtalet

Under modernismen behandlas frågorna om miljö, biosfär och klimat som ett av många politiska specialområden. När antropocentrianismen tagit över kommer de långsiktiga biosfäriska överlevnadsfrågorna att utgöra det politiska och ideologiska fundament som bestämmer ramarna.      

Jag avslutar med att säga ett stort tack till Martin Gren för en spännande och mycket stimulerande föreläsning. Föreläsningen kommer på video vad det lider. Men i detta nu finns den tillgänglig som en podfil man kan lyssna på. Det bästa är att ladda hem den i mobilen – eller datorn – och sedan lyssna. (Länk – se under fotot ovan!!) 

 

PS 1. I nära samarbete med Kalmar Stadsbibliotek bjuder Humanisterna Kalmar in till ett panelsamtal måndagen den 4 mars 2019 kl 18. Rubrik: ”Klimat och ändliga resurser – en moralisk fråga?!” Samtalspanelen består av Nina Wormbs, teknik- och miljöhistoriker från  KTH, Billy Larsson, fil.dr. psykolog och psykoterapeut, och Pella Larsdotter Thiel, ordförande för svenska omställningsrörelsen, arbetar aktivt med naturens rättigheter. Undertecknad är moderator. Det kommer snart ett evenemang på Facebook. Mer information finns tillvidare under fliken ”På gång” på Humanisterna Kalmars blogg. DS.

PS 2. (28.1.2019). Jag passar på att göra lite reklam för Humanisterna Kalmars samtalsarrangemang med Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, och Therese Uddenfeldt, kulturjournalist och författare. Det finns en bra videofilm. Man kan också läsa om arrangemanget på Humanisterna Kalmars blogg. DS.

PS 3. (30.1.2019). Av lite tillfälligheter upptäckte jag just en bok om det epokskifte som bloggen berör. Titel: ”Vart är världen på väg? : perspektiv, strategier och förutsägelser” . Författaren heter Karl-Erik Edris. Den kom ut redan 2015 men har inte korsat min väg förrän nu. Det kan bero på att min ‘blick’ har förändrats.
Här ett klipp från presentationen av boken på Adlibris (sannolikt baksidestexten:

”Den gamla berättelsen om eviga framsteg genom rationalitet och vetenskap håller inte längre. I praktiken begränsar den våra möjligheter att förstå vart världen är på väg……
…… Vart är världen på väg? är en djärv bok som målar upp bilden av en strategi för ett möjligt civilisationsskifte. Visst ser Karl-Erik Edris att vi står inför en tid av allt svårare yttre kriser. Men han frilägger också den underström i den historiska utvecklingen som bär fram ett radikalt mentalitetsskifte. Ett skifte som kommer att göra det möjligt för oss människor att förvandla vår villrådiga moderna tid till en global syntescivilisation. En framtida värld där människornas bättre sidor har kommandot.”

Två omdömen om boken.
”Med sitt kristallklara och lättillgängliga språk bjuder Karl-Erik Edris på sin omfattande lärdom och beläsenhet inom flera olika fält.”
Alf Hornborg, professor i humanekologi, Lunds universitet,

”Det här är en bok för alla som tror på människans inre lyskraft och vilja att göra gott. Vart är världen på väg? är ett centralt stöd för en nödvändig förändring.“
Lars G Linder, tidigare kommunalråd, riksdagsman och förbundssekreterare för Socialdemokrater för tro och solidaritet. 

Jag är väldigt nyfiken och har just beställt boken på Adlibris. DS.