Finns det något som kan kallas ‘sekulär andlighet’? Betecknar ordet ‘andlighet’ något viktigt? Gäller det ett område av universella erfarenheter helt oberoende av föreställningar om högre makter och övernaturliga krafter? Behöver den sekulära kulturen återta ordet ‘andlig’ från den traditionellt religiösa världen?
I den offentliga diskussionen är föreställningarna kring andlighet, existentiellt djup, att ta livet på allvar, fortfarande i stor utsträckning bundna till olika former av övernaturlighet. Det mesta av religionsvetenskap, teologi och kristen förkunnelse, men även det mesta av livsåskådningsjournalistik, bidrar till att upprätthålla denna syn. Det gäller såväl de liberala som de evangelikala delarna av kristenheten. Det gäller också de största delarna av islam och judendom.
Denna syn döljer centrala aspekter av de existentiella livsfrågor vi lever i oavsett om vi är ateister, agnostiker eller tror på övernaturliga makter och krafter. Frågorna om mening, hopp, skuld, död, främlingskap och mitt ansvar visavi mina medmänniskor och jordens framtid får dessutom mer skärpa när man inte tror på ett liv efter döden eller någon övernaturlig makt. Detta sekulära perspektiv har på olika sätt utforskats inom litteratur, film, konst och poesi under de senaste 150 åren.
I detta sekulära perspektiv är det en given grundbult att människan har möjlighet att uppleva mening och leva meningsfullt. Det är en självklarhet att vi som människor kan utveckla en allt djupare omsorg visavi såväl medmänniskan som jorden, den lilla sköra plats i universum som är vårt hem. Det innebär att det ibland kan växa fram en upplevelse av personligt ansvar som är förpliktigande.
Med dessa inledande ord har jag också antytt konturerna av en sekulär andlighet. Den ryms inom ramen för en sekulärhumanistisk livssyn.
Transformerande erfarenheter
Denna sekulära livssyn är öppen för att människor kan göra erfarenheter, som under loppet av timmar och dagar dramatiskt förändrar livsstämning, tillvarotolkning och livsinriktning från något som är präglat av mörker och uppgivenhet till hopp och livsbejakelse. Denna typ av transformerande erfarenheter, som en del betecknar som religiösa, kan förstås inom ramen för existentiella, psykologiska och neurologiska förklaringsmodeller. Det finns ett inre krav på ett medvetet och moraliskt ansvarigt förhållningssätt – till det egna livet, medmänniskan och det lokala och globala samhälle man också är en del av.
Det är en självklarhet att man inom ramen för denna sekulära livssyn kan råka ut för intensiva upplevelser av förundran inför livets oerhörda komplexitet och sinnrikhet; andlöshet inför det ofattbara att finnas till som en medvetet kännande och reflekterande aspekt av kosmos; upplevelser av ”hemhörighet i tillvaron”; känslor av djup och oresonlig kärlek till livet på gott och ont – inte för att det är gott, rättvist och harmoniskt utan trots dess brister, trots att det drabbar människor med gåvor och olyckor utan någon bakomliggande gudomlig eller karmisk rättvisa, en kärlek till livet för att det är.
Det är möjligt att medvetet odla den sekulära andlighet som antytts. Det handlar inte om att sträva efter specifika upplevelser. Grunden är att medvetet bejaka fördjupningen av våra godartade sidor parat med en strävan efter att hålla de mörka och destruktiva sidorna i schack. Det handlar också om att ta frågorna om mening, ansvar och skuld på allvar. Det är både en intellektuell och en emotionell hållning.
Inga garantier om kosmisk rättvisa
Det egenartade med den sekulära andligheten är att den bejakar denna grundhållning utan moralism och utan några garantier om kosmisk rättvisa eller livets fortsättning efter döden. Den rymmer en strävan efter att förstå och acceptera människovarandets villkor med dess utsatthet och förgänglighet. I brottningen med denna grundhållning kan det ibland formas starka och speciella upplevelser. Är de positiva och stärker grundhållningen är det bonus. Är de negativa är det tufft!
Den sekulära andlighet jag ser för mig handlar också om ett sökande efter kunskap och uttrycksformer, som kan fördjupa relationerna till ens eget inre, till andra människor och till livet i hela dess skörhet och rikedom. Och i detta också efter bästa förmåga bidra till såväl vårt lokala samhälle som till att med sin skärva hitta lösningar på de stora globala utmaningarna kring klimat, miljö, ändliga resurser och en rimlig fördelning, vilket i vår tid har blivit en ofrånkomlig del av våra liv.
Denna sekulära andlighet utgår från att det inte finns några övernaturliga krafter, att vårt medvetande förutsätter en levande hjärna och att det inte finns någon personlig existensform bortom den kroppsliga döden. Den avvisar därmed också tanken att det finns en perfekt och rättvis kosmisk ordning, vilket är innebörden av vissa tolkningar av begreppet karma inom hinduism och buddhism.
Med rätt eller orätt har jag kommit att tro att detta som här kallas sekulär andlighet har ingått som en viktig och ofta bärande sida i en traditionell kristendom. Jag menar också att de övernaturliga föreställningarna har varit ett historisk närmast givet sätt att tolka det stora och ibland dramatiska spektret av erfarenheter, konflikter, kriser, frestelser och möjligheter det innebär att vara människa. Precis på samma sätt som det varit givet att tolka jordbävningar, översvämningar, olyckor och sjukdom utifrån en övernaturlig makts handlande.
Utifrån det existentiella, sekulära perspektiv jag gör mig till tolk för bidrar man till att dölja denna viktiga existentiella grundproblematik när man håller fast vid dessa övernaturliga tolkningar som en omistlig grund. Bisak har blivit huvudsak.
Religiositetens två sidor
Från mitt perspektiv är det ett uttryck för den moderna teologins och religionsvetenskapens grova tillkortakommande att man inte förmått eller vågat bryta isär den traditionella religiositetens två sidor: å ena sidan dess övernaturliga tolkningar och föreställningar och å andra sidan dess förmåga att existentiellt och psykologiskt ta vår mänskliga komplexitet och motsägelsefullhet på allvar.
Denna andra sida kan kallas existentiell. Det är i dag uppenbart att denna sida av vår existens och våra erfarenheter är oberoende av och fristående från olika sorters övernaturliga tolkningar.
Det är fascinerande och på något sätt ironiskt att det är klockrena ateister som börjar ta sig an denna uppgift. Alain de Bottons ”Religion för ateister” (2012), Ronald Dworkins ”Religion utan gud” (2014), Sam Harris ”Upplyst meditation” (2014, svenska 2016), Phil Zuckerman ”Living the Secular Life” (2014) och Philip Kitchers ”Life after Faith” (2014) är exempel.
Genom sin hårda kritik av alla övernaturliga religionsföreställningar har Richard Dawkins och Christopher Hitchens gjort ett viktigt och nödvändigt förarbete. Från en svensk horisont ska vi inte glömma bort Ingemar Hedenius historiska insats och i vår tid Christer Sturmark och Lena Andersson. De är samtliga vältaliga och skoningslösa kritiker av alla religiösa och nyandliga föreställningar som utgår från existensen av övernaturliga makter och krafter. Men de är också hårda kritiker av alla dem som genom sin lojalitet och okritiska tystnad bidrar till att upprätthålla en bild av djup och angelägenhet hos denna form av övernaturlig andlighet. Med en monty pythonsk blick kan man se ett släktskap med de gammaltestamentliga profeterna.
Behov av stöd och engagemang
Böckerna som nämnts är en spännande början. Det finns säkert mer utanför min radar. Det är ett jungfruligt landskap med spännande och viktiga utmaningar.
Kan man tänka sig konkreta fora för att gestalta och stödja denna form av sekulär andlighet? Är det önskvärt? Skulle det fylla någon funktion?
Hur som helst, förutsättningarna för att skapa denna form av platser, som lite lekfullt skulle kunna kallas sekulärandliga experimentverkstäder, skulle öka radikalt om de fick ekonomiskt stöd av generösa privatpersoner och av staten på samma sätt som Humanisterna i Norge. Att som vanlig människa lägga motsvarande en årlig kyrkoavgift skulle vara ett viktigt stöd – och samtidigt en personlig markering.
Men framför allt behövs ideellt engagerade enskilda människor.
Carl Gustaf Olofsson
styrelseledamot i Humanisterna Kalmar.
Artikeln publicerades i Humanisten nr 1/2017
PS 1. Se också föredraget ”Sekulär andlighet – finns den?”. Det hölls på ABF Sveavägen i Humanisterna Stockholms regi i mars 2013. DS.
PS 2. I Norge har det i Human-Etisk Forbunds båda tidningar Humanist och Fri Tanke publicerats flera artiklar om sekulär andlighet. Därav två av filosofen Morten Fastvold som är knuten till Human-Etisk Forbund.
Morten Fastvold: ”En ateistisk åndelighet. Et bokessay om åndelighet uten guder”. Publicerad i Humanist nr 3/2012.
Morten Fastvold: ”På sporet av en humanistisk åndelighet”. Publicerad i Fri Tanke nr 2/2010. Morten Fastvolds presentation av denna artikel fångar i några enkla ord den viktiga problematiken kring ‘sekulär andlighet’.
Den menneskelige ånd er altfor viktig til å overlates til prester, mullaer og spiritister, sier den franske filosofen André Comte-Sponville. Derfor er det på tide å sirkle inn en sekulær, humanistisk åndelighet, skriver jeg i denne artikkelen til Human-Etisk Forbunds medlemsblad Fri Tanke nr. 2, 2010, der jeg kommer med noen innledende betraktninger om hva en humanistisk åndelighet kan gå ut på.
DS.
PS 3. Se också artikeln ”Mystik och medvetenhet – om förundran inför vår plats i tillvaron.” (Artikel i Humanisten nr 4/2015, blogg 2017). DS.
PS 4 (21.5.2017). ”Hjärtling – en form av improvisationssång”. DS.
Gustafs videoblogg 