För ovanlighetens skull är det två undertecknare av denna blogg. Texten publicerades i Humanisten nr 3/2019. Den är skriven tillsammans med Fredrik Ahlgren, fd. ordförande i Humanisterna Kalmar. Vi var under ett antal år styrelsekolleger. Fredrik har avgått som ordförande och styrelseledamot på grund av familj och det intensiva arbetet som lärare och föreläsare som nydoktorerad på Sjöfartshögskolan i Kalmar med ämnet sjöfart och miljöteknik. Jag sitter fortfarande kvar i styrelsen.
Frågorna kring klimat, miljö, ändliga resurser och ett långsiktigt hållbart sätt att leva blir allt svårare att fjärma sig ifrån. Vi lever idag i en global kultur som drivs av fossilt lagrad solenergi som bildats under miljontals år i jordens geologiska urtid, långt före människans inträde på scenen. Det gäller kol, olja och naturgas.
Vår förbrukning av denna fossila solenergi är motorn i de utsläpp av växthusgaser som långsamt gör jorden varmare, smälter glaciärer samt höjer och försurar havet. Det innebär efterhand stora förändringar av betingelserna för odling och matförsörjning. Trots att den fossila energin i högsta grad är en ändlig resurs kommer vi inte att kunna använda mer än en tredjedel av dagens kända reserver om Parisavtalets klimatmål om en temperaturökning på max 2 grader ska hållas. Vi är idag globalt sett helt beroende av fossil energi. Cirka 87 % (2017) av vårt globala energibehov produceras av kol, olja och naturgas. Endast en mindre del är kärnkraft eller förnyelsebara energi.
Även om den förnyelsebara energin, i form av sol- och vind och raffinerad bioenergi (typ etanol, biogas, biodiesel), procentuellt sett har ökat dramatiskt de senaste fem åren har uttaget av fossil energin räknad i terawattimmar (Twh) ökat ca 5 ggr så mycket under samma tid. Uttaget av icke-raffinerad bioenergi i form av ved, flis, pellets och kolning (mycket vanligt i Afrika) kan i ett globalt perspektiv bara öka marginellt. Och den ger förstås upphov till koldioxid vid förbränning vilket ofta glöms bort. Potentialen för utbyggnad av vattenkraften är sannolikt mycket begränsad även om man tänker en osannolik fördubbling från 2,6% och ca 4000 Twh år 2017. Kärnkraften är starkt ifrågasatt. Dessutom är ledtiderna för planering och byggande väldigt långa. Vi har ännu inte ersatt en endaste kwh med förnyelsebar energi. Den förnyelsebara energin har hittills bara fungerat som ett extra energitillskott. Uttaget av fossil energi ökade även 2018!
Om vi använder den fossilt lagrade solenergin “to the bitter end” pekar i stort sett samstämmig forskning inom klimat- och jordsystemvetenskaperna mot att vi, utöver höjda havsnivåer, kommer att tvingas hantera alltmer oförutsägbara och svårhanterliga väderhändelser. Detta kommer i sin tur sannolikt att leda till stora folkomflyttningar och svåra konflikter i sökandet efter mat och uppehälle.
Om vi samtidigt ställs inför snabbt ökande energipriser och akut energibrist är risken stor att vår extremt transportberoende och högteknologiska globala industrikultur, som vi känner den, kommer att kollapsa. Om våra sämsta sidor som människor då går i dagen hos en tillräckligt stor minoritet – det räcker gissningsvis med 5% – i den hårdnande konkurrensen om mat och livsutrymme så kan det finnas ett antal mycket mörka globala århundraden runt hörnet.
Är det möjligt att ersätta den fossilt lagrade solenergin med annan energi? Hur mycket solpaneler, vindkraftverk och biobränsle behövs? Vi kommer att sannolikt att hitta nya typer av energikällor som kan ge nya tillskott. Men det är väldigt mycket fossil energi som ska ersättas. Detta gäller även om vi bara tänker oss dagens energikonsumtion. Om den fortsätter att öka som hitintills så blir det förstås än tuffare.
Sedan industrialiseringens början för lite mer än 150 år sedan har ökad tillväxt och ökad energikonsumtion gått hand i hand. Att det finns en gräns för ökningen av energikonsumtionen är uppenbart.
Och vad gäller för den ekonomiska tillväxten? Är tron på evig ekonomisk tillväxt en tankefigur med samma oantastlig dignitet i vår samtid som tron på Gud var för 500 år sedan?
Det blir allt tydligare att vi på djupet behöver ompröva vårt sätt att tänka, leva, konsumera och organisera vårt samhälle, lokalt och globalt, om alla människor på jorden ska ha något sånär anständiga och rimliga livsvillkor om 100 år, 500 år, 1000 år. Frågan är hur?
En sak är säker, vi kommer att behöva gå i närkamp med frågan om vad vi behöver för att leva ett gott liv. Kommer förnöjsamhet och anspråkslöshet att vara basala överlevnadsdygder om 100 år?
Att vi till detta människoskapade scenario också lever med en kosmisk utsatthet kan vara bra att hålla i minnet. Det stämmer till stor ödmjukhet inför det ömtåliga lilla klot vi lever på. Jorden har genom sin historia drabbats av ett antal kosmiska katastrofer, några gigantiska. Även om vårt kosmiska närområde blivit lugnare finns det inga garantier inför framtiden. Det kan gå åt pipan även om vi lyckas skärpa oss. Men det skulle vara tragiskt om vi utan kosmiska katastrofer, genom vår kortsiktighet och blindhet underminerar förutsättningarna för den form av medvetande, förundran och självreflektion som mänskligt liv och den mänskliga civilisationen utgör.
Det finns en sekulär, humanistisk moralisk devis som säger att alla handlingar är okej så länge de inte skadar andra. Det blir allt tydligare att den behöver kompletteras med devisen: alla sätt att leva är okej så länge det inte överbelastar det globala livsutrymme vi har att dela på.
Om vi tar denna devis på allvar innebär det att vi alla har en skyldighet att läsa på och försöka förstå hur stor ‘min’ belastning är på det gemensamma globala livsutrymmet.
Vi har inga svar. Däremot så vill vi bidra till hålla dessa viktiga framtidsfrågor i luften – inom Humanisterna och i det offentliga samtalet.
Carl Gustaf Olofsson
Fredrik Ahlgren
Humanisterna Kalmar
PS 1. Humanisten nr 3/2019 kan laddas ner som pdf-fil. Artikeln finns på s.12-13. DS.
PS 2. Kolla gärna Humanisterna Kalmars videoinspelningar: ”Ett samtal om klimat och ett hållbart sätt att leva” (Ulf Danielsson, Therese Uddenfeldt – februari 2018), ”Att vara människa i antropocen” (Martin Gren – januari 2019) och ”Klimat och ändliga resurser – en moralisk fråga?!” (Nina Wormbs, Billy Larsson, Pella Larsdotter Thiel – mars 2019). Kan googlas! Det finns även fylliga presentationer av arrangemangen på Humanisterna Kalmars blogg. Samtliga videoinspelningar hittas under fliken ”Video” på bloggen. Undertecknad var inledare och moderator på de båda panelsamtalen. DS.
PS 3. Apropå Martin Grens föreläsning (se ovan) så resulterade den i blogg Nr 111. Att vara människa i antropocen. Några tankar efter en föreläsning av docent Martin Gren.
PS 4. Blogg Nr 112 har också nära anknytning till frågan om klimat och resurser. Den har rubriken “Antropocen och energiförbrukning i ett globalt perspektiv.”
Gustafs videoblogg 
Fint!