Nr 81. Katedralens hemlighet – ett existentiell perspektiv. Kommentarer (4 av 4) till boken ”Katedralens hemlighet” av Bengt Kristesson Uggla.

»Endast en kristen kan vara en sann ateist och endast en ateist kan vara en sant kristen.»

Detta förbryllande och utmanande citat är från ”Atheism in Christianity” (tyska 1967, eng. 1972) av den marxistiske filosofen Ernst Bloch (1885 – 1977). Citatet är plockat från en kunnig och välskriven essä om Ernst Bloch av David Karlsson som jag hittade på internet för något år sedan. När jag stötte på detta citat appellerade det direkt till mina egna tanke- och skrivarmödor. Citatet får ange grundackordet för denna blogg.

Oj, vad det har varit svårt att få utrymme för att skriva vidare. Det har nu gått mer än tre veckor sedan jag i snabb följd la ut tre bloggar med tankespånor från läsningen av professor Bengt Kristenssons Ugglas bok ”Katedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse” (Artos, 2015). Det har varit en paradoxal upplevelse att läsa denna bok. Det har varit uppiggande, stimulerande och samtidigt väldigt frustrerande. Bengt Kristensson Uggla berör i långa stycken de frågor i gränslandet mellan religiositet, kristendom, ateism och existentiell livssyn som jag själv ägnat mycket tanke- och skrivarmöda åt sedan början av 1990-talet. Samtidigt är vi långt ifrån varandra. Han lyfter fram Gustaf Wingren som något av en ledstjärna i detta landskap. Från mitt perspektiv är Wingren ett vackert irrbloss. Det är hårt att säga och det är verkligen att svära i den liberalteologiska kyrkan.

Jag har tidigare aviserat en eventuell blogg där jag skulle ta upp det som från mitt perspektiv är problematiskt med Gustaf Wingrens teologi. Tidsbrist gör att det inte blir någon Wingrenblogg den närmsta tiden. Och det är därmed ovisst om och när.   

Det är en förfärligt lång blogg. Jag börjar med Bengt Kristenssons Ugglas diskussion av Eskil Franck, välkänd teolog för de inomkyrkliga kretsarna, och vår världskända filmare Ingemar Bergman. Han använder dessa båda som avstamp för att sedan utveckla sin syn på ”katedralens hemlighet”. Jag gör likadant.  Eskil Franck och Ingemar Bergman är även utmärkta utgångspunkter för min syn på vad som kan utgöra ”katedralens hemlighet”. Och som skiljer sig rejält från Bengt Kristenssons Ugglas. Men innan jag kommer fram till min syn gör jag en utvikning om ordet Gud, ”inkarnationens mysterium”, en viktig kunskapsfråga och tankar kring kristendomens födelse. 

 

Trosläror, trosbekännelser, katekeser, teologier och predikan handlar om tolkningar av kristen tro i ordens värld. En nyckeltanke i ”Katedralens hemlighet” är att kyrkobyggnaden genom själva sin existens men också med dess utsmyckningar och bilder bär en ordlös tolkning av kristen tro. Och att det därmed finns en ‘kyrkobyggnadens teologi’. Det är detta ‘ordlösa talande’ som är ‘katedralens hemlighet’ och som kan fortsätta att ‘tala’ även när predikningar, katekeser, trosläror blivit stumma och livlösa för gemene man. I bokens tredje del: ”C Teologiska orienteringsförsök” (s.159 ff) ägnar sig Bengt Kristensson Uggla åt att försöka ringa in denna hemlighet, detta kyrkobyggnadens ordlösa talande. Detta är en viktig och intressant problematik som jag själv ägnat en del tankemöda åt i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (Se Kapitel 6: 6 ff). Jag uppskattar att Bengt Kristensson Uggla lyfter in detta som en central problematik i sina ‘teologiska orienteringsförsök’.

 

Eskil Franck och kristendomens sanningsfrågor.

Bengt Kristensson Uggla börjar tredje delen i boken (s.162 – 163) med en analys av Eskil Francks bok ”Giv mig, min son, ditt hjärta” (Fri Tanke, 2013) (Eskil Franck: se blogg Nr 51). Utan att ta upp en ordentlig sakdiskussion sågar han raljant den långa brottning med sanningsfrågan som till slut gjorde att Eskil Franck efter en lång framgångsrik kyrklig och teologisk karriär avsade sig prästämbetet. Den sista punkten i denna karriär var att han ställde upp i valet till ärkebiskop 1997, samma val som KG Hammar vann. Dessförinnan var han under sju år rektor för Svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala.

För Kristensson Uggla är Francks boken iskall uppgörelse med ett faderskomplex där faderns ansikte i prästgården och Guds ansikte i himlen smälter samman …..” och där han en mening längre fram skriver ”För mig låter det groteskt likt den där Monthy Python-sketchen i Meningen med livet , där sjukvårdspersonal kommer hem till en person för att genomföra en organdonation – trots att personen i fråga är livs levande och protesterar för sitt liv, bokstavligt talat.” (s.162).

I min läsning tycker jag att den brottning med sin tro och sitt kristna arv som Eskil Franck redovisar i boken är ärlig, öppen, varm, levande. Den berör! Jag känner att det har varit en svår väg och där de avgörande besluten kostat på. Eskil Franck kan inte släppa den tidiga kristendomens föreställningar om Jesu snara återkomst, att Jesus kroppsligen uppstått från döden och att vi alla ska återuppstå efter döden är konstituerande för kristen tro. Boken handlar om att han till slut kommer till vägs ände när det gäller hans egna och olika teologers försök komma runt dessa föreställ­ningar som oviktiga för kristen tro. Och där kommer han till den kritiska och svåra punkt när han känner att han inte längre kan bära upp prästämbetet med integritet och ärlighet.

För Bengt Kristensson Uggla blir Eskil Francks uppgörelse ”en på samma gång förfärande och entydig bild av vad kristen tro måste sägas vara – och som han sedan kan ta avstånd ifrån”. I stället för att ta upp en saklig, eftertänksam diskussion kring vad Eskil Franck kallar ”sanningsfrågan” och vad han uppfattar som ofrånkomliga grundelement i kristen tro så blir det ett avfärdande.

I min läsning så slår inte Eskil Franck fast en generell tolkning av kristen tro. Han säger dock med eftertryck att ‘så här ser tolkningslandskapet ut för hans del’ – och det är utifrån den personliga positionen han brottas med sitt samvete och till slut måste ta ställning och handla. Om Bengt Kristensson Uggla hade respekterat detta fullt ut och bemött det det med skärpa och kunnighet utifrån sin egen personliga position kunde det eventuellt blivit intressant. Eskil Franck har under ett mångårigt arbete med tolkningen av kristen tro försökt hitta för honom bärande vägar, omtolkningar, runt de saker han inte längre kunde tro på. Men till slut bar det inte längre – för honom! Eskil Francks syn på kristendomens sanningsfrågor är uppenbarligen så irrelevanta för Bengt Kristensson Uggla att de bara kan avfärdas. Min fråga till Bengt Kristensson Uggla är om det finns någon form av sanningsfrågor kring kristen tro som enligt honom är relevanta och viktiga att diskutera?

 

Ingemar Bergman och den krackelerade gudstron.

Omedelbart efter sågningen av Eskil Franck lyfter Bengt Kristensson Uggla fram Ingemar Bergman som närmast en modern teolog, och en beundransvärd sådan. Bergmanfilmernas återkommande teman med guds frånvaro och tystnad mot fonden av kyrkklockor, präster, kors, altare, nattvard blir i Kristensson Ugglas tolkning en form av negativ troserfarenhet, erfarenheten av gudsfrånvaron och som enligt hans teologi är en form av gudserfarenhet.

För mig gestaltar Bergman den moderna övergångssituation där de traditionella föreställningarna om en personlig gud som ser, handlar, ger riktning och mening åt våra liv krackelerar. Men där det visar sig att något avgörande finns kvar. Svek, skuld, ensamhet, sökandet efter mening, ansvar, dom oväntade ljusglimtarna, behovet av försoning och inte minst döden, det ovillkorliga slutet för våra liv! Dessa saker försvann inte när vi slutade tro på gud och ett liv efter döden.

Men hur fan gör vi med detta (en Bergmansk svordom) när den traditionella religiösa föreställningarna blivit obsoleta och där man mest vill hålla för öronen inför den trosvissa prästens eller frikyrkopredikantens fromma ordsvada. Och samtidigt erfarenheten av detta märkliga att kyrkbyggnaden, symbolerna, berättelserna, riten ändå tycks tala i denna gudsfrånvaro. Att gestalta detta med en skärpa som bitvis går in i märg och ben är från mitt perspektiv Ingemar Bermans storhet utan att jag på något sätt är en Bergmankännare. Det är samma landskap jag själv har lagt ner så mycket skriv- och tankemöda för att försöka förstå. Men med en tydlighet inåt och utåt att jag försöker förstå detta utan några föreställningar om någon gud eller ett liv efter döden. Jag tycker nog att Kristensson Uggla krånglar till tolkningen av Ingemar Bergman rejält.

 

Katedralens hemlighet á la Kristensson Uggla.

Vad är det för ordlös hemlighet katedralen bär enligt Bengt Kristensson Uggla? Han använder Gustaf Wingren (1910 – 2000), Einar Billing (1871 – 1939) – svensk folkyrkoteolog – och Eberhard Jüngel (f.1934) som teologiska resurser (som man säger på ‘teologiska’). Dessa har på olika sätt formulerat tankar om att själva kyrkobyggnaden förkunnar evangelium, bär en ordlös teologi. Jag reagerar med att bli irriterad på hur samtliga dessa tre teologer plus Bengt Kristensson Uggla binder frågan om katedralens ordlösa talande till ett tradi­tionellt kristet språk där ordet ”Gud” är helt centralt. Det räcker för min del inte med att, som Kristensson Uggla, spola alla föreställningar om en allsmäktig Gud, såväl dess mörka sida med hot och straff som dess ljusa sida som handlar om trygghet och tillit och att på olika sätt hävda att Gud är kärlek, självutgivande kärlek eller att ”Gud definierar sig själv genom identifikationen med den korsfäste Jesus” (citat från Eberhard Jüngel, s.195).

Jag känner sympati för Bengt Kristensson Ugglas ambition att försöka bygga broar och kanske få oss gudlösa att ana kyrkorummets och kyrkobyggnadens ”talande” och kristendomens ‘hjärtesak’ bortom orden. Men genom att hålla fast ordet ”Gud” och ägna sig åt avancerade teologiska utläggningar om hur detta ord bör förstås så bidrar han i stället till att stänga dörren till katedralen för mig och mina gudlösa själsfränder. I sitt språkval förmedlar Kristensson Uggla en oreserverad lojalitet med de som är bundna av en traditionell teistisk-metafysisk språkvärld. Han ställer inga större krav på de traditionella kristna ‘språkbärarna’ än en icke-förpliktigande önskan att de ska inse att kristen tro kräver en genuin öppen, prövande, självkritisk reflektion. Det är möjligt att detta räcker för att stilla samvetet hos de liberala teologer och radikala kristna som anar att kristendomen kanske rymmer något mer och något viktigare än det som ryms i trosbekännelser, katekeser, prästlöften och tvåtusenåriga bibelord. Men dessa samveten bör enligt min mening inte stillas.

 

Släng ordet Gud på soptippen!

Nu ett helt annat perspektiv på vad som eventuellt kan vara katedralens hemlighet, dess fortfarande ordlösa talande för den del av oss gudlösa som i likhet med Ingemar Bergman genom arv och modersmjölk fortfarande kan ana något bortom alla traditionella trosföreställningar.

Glöm ordet ”Gud”, gräv ner det, släng det på soptippen. Sluta använda det! Jag kan höra det lätt desperata och provokativa i mina ord. Det otåliga och lätt desperata tonfallet har sin grund i min övertygelse  om att vi skulle få en oerhört mycket mer intressant och produktiv diskussion kring våra djupaste livsangelägenheter om teologerna resolut ställde in Gud i garderoben, och i stället ägnade sina tankemödor åt det stora mysterium vi faktiskt lever i: att det tycks som att vi som människor bär möjligheten att bli alltmer förnuftiga, medkännande, älskande, samarbetande och ansvarigt delaktiga i väldens väl och ve bortom de omedelbara nära relationerna av familj, släkt och klan. Och inte att förglömma motsatsen: att vi också rymmer möjligheten till blind egoism, manipulativa maktbegär, hat, hämndlystnad, girighet, egocentrisk självhävdelse, destruktivitet, besinningslöst våld.

Jag noterar med en lätt förvåning att jag uppenbarligen fortfarande har någon sorts klockartro, på att det finns potentiella, kreativa krafter på de teologiska och religionsvetenskapliga institutionerna som skulle kunna bidra med något djupt angeläget om dom klarar av att utmana tryggheten och innanförvärmen.

Det är storslaget och märkvärdigt att vi som människor rymmer möjligheten att bli allt mer medkännande, förnuftiga, älskande, samarbetande och ansvarigt delaktiga i att försöka göra världen bättre. Även om våra mörka sidor allt för ofta tar över scenen och blir bestämmande för val, handlingar och livsväg – och idag utgör ett hot mot vår globala överlevnad – så kvarstår det märkvärdiga och enastående: att vi rymmer de positiva möjligheterna. Denna övertygelse är för min del så stark att jag har svårt att tänka mig de argument eller fakta som skulle kunna ändra på det.

 

Inkarnationens mysterium!

Om jag för ett ögonblick tillåter mig att tala teologiska utifrån ett gudlöst och ateistisk perspektiv kan man kalla detta faktum att våra godartade potentiella möjligheter finns som en realitet för ”inkarnationens mysterium”. Något som var inneslutet som en möjlighet efter att naturkonstanterna fixerats i big bang börjar vid en sen punkt i kosmos och livets utveckling ta form, bli kött, bli substantiell verklighet. Förnuft, medkänsla, kärlek, ansvar för vår gemensamma framtid. Att dessa kvaliteter dessutom kan bli så starka att de kan få människor att utmana och åsidosätta mera näraliggande behov av gemenskap, trygghet, tillhörighet – och ibland till och med riskera livet, är märkligt och gåtfullt.

 

En storslagen kunskapsfråga.

I den stund vi accepterar att vi som människor rymmer dessa dubbla möjligheter så uppstår två frågor. (1) Har det någon betydelse vilken av dessa dubbla möjligheter vi aktivt bejakar hos oss själva och hos våra medmänniskor? och den stora frågan (2) Vad stödjer utvecklingen av den godartade sidan och vad håller den mörka sidan i schack.

Fråga (2) är en vittfamnande kunskapsfråga. Det innebär att olika idéer, teser, hypoteser kan analyseras och diskuteras utifrån kategorier som sant och falskt, sanningslikhet och sannolikheter. Det går att bedriva regelrätt forskning kring denna fråga inom en rad olika akademiska discipliner. Det bör sägas att denna fråga finns som en inte fullt artikulerad underström inom en rad akademiska discipliner. Utifrån min gudlösa och ateistiska tolkning av kristen tro borde den vara en väl artikulerad huvudfråga inom teologin. Den borde även vara en huvudfråga inom filosofin med dess uppgift att stå för en övergripande reflektion över kunskapsmål, kunskapsanspråk och vetenskaplig metod.

Jag kan inte låta bli att leka med tanken om vad som skulle kunna hända på detta kunskapsområde inom t.ex. en 20-årsperiod om bara hälften av alla resurser och forskningsanslag inom teologi och filosofi var öronmärkta för denna övergripande kunskapsfråga. Detta skulle i sin tur stimulera forskningen inom en rad andra akademiska discipliner. Jag drömmer ibland om hela universitet där denna kunskapsfråga fungerar som den övergripande kunskapsfrågan för alla akademiska ämnen.

 

Kristendomens födelse.

Efter denna lilla utvikning kring ”kunskapsfråga” och ”inkarnationens mysterium” är det dags att återvända till frågan om det kan finnas ett ordlöst talande i kyrkobyggnaden, kyrkorummets bilder och utsmyckningar och kanske även i liturgi och rit. Men jag måste börja med lite spekulationer kring kristendomens födelse.

Den existentiella kristendomstesen (som jag närmre berört i blogg Nr 78) utgår från tanken att kristendomen från begynnelsen har bestått av två sidor – en existentiell och en teistisk-metafysisk. Kärnan i denna tes, detta antagande, är att den existentiella sidan från början varit den viktiga och att den teistisk-metafysiska sidan (dogmer, trosbekännelser, teologier) var ett sätt att tolka och förstå kristendomens kärna och de erfarenheter som ledde till kristendomens födelse. Den existentiella sidan handlar mycket summariskt om mening, skuld, försoning, hopp, ansvar, delaktighet.

Utifrån denna tes kan man leka med tanken att första kristna lyckades forma något som i dåtidens värld gav en avgörande och nyskapande kulturimpuls för att stödja utvecklingen och fördjupningen av den positiva, godartade möjlighet vi bär som människor. Detta skedde genom en väv av berättelser med Kristusikonen, föreställningen om den fullt ut älskande, rättrådiga människan som nav (se blogg Nr 64. En ateistisk tolkning av passionsdramat) och till detta en stödjande gemenskap med dopet och nattvarden som bärande riter.

Utifrån den existentiella livssyn jag gör mig till tolk för (boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014) handlar om detta) så ökar förutsättningarna för att uppleva mening, livsglädje, hopp när vi aktivt bejakar utvecklingen av de godartade möjligheter vi bär på och medvetet försöker hålla de mörka sidorna i schack. Detta ökar i sin tur vår vilja och benägenhet att ta ansvar för det gemensamma bortom familj, släkt och klan. Det ökar vår vilja att bidra med vår skärva till att skapa en bättre, rättvisare värld och i vår tid en önskan och vilja att försöka bidra till hantera de alltmer påträngande globala överlevnadsfrågorna.

Åter till den tidiga kristendomen. Vi kan leka med tanken att de första kristna gjorde den handfasta erfarenheten att Kristusikonen, berättelserna, dopet, nattvarden och stödet av församlingsgemenskapen på ett påtagligt sätt fördjupade upplevelserna av mening, hopp, förundran, livsglädje. Denna erfarenhet ville man dela med sig av, det ligger i dess natur. För min del ligger det sedan nära till hands att föreställa mig att de första kristna som en inre given konsekvens av dessa erfarenheter också i förlängningen såg för sig en värld där dessa positiva kvaliteter hade fått övertaget hos alla människor och präglade världen. ”Gå ut och gör hela välden till mina lärjungar!” blev den självklara uppgiften.

Den teistisk-metafysiska tolkningen av dessa erfarenheter och kraften i berättelserna, kristusikonen, dopet, nattvarden var sannolikt oundviklig, kanske nödvändig, i dåtidens kultur. Den fungerade hyfsat som bärare och behållare i början. Men de hårda lärostriderna redan i fornkyrkan visar att de tidigt också blev problematiska. Splittringar och lärostrider in i modern tid understryker detta.

Jag är fullt medveten om att denna syn på den tidiga kristendomen kan vara både väldigt naiv och felaktig. Men inte desto mindre är det tankar som tagit form med stor skärpa. Och det är en vacker, nästan poetisk bild.

 

Katedralens hemlighet á la Olofsson.

Med denna bakgrund så blir det ganska uppenbart för den vakne läsaren vad jag ”hör” när kyrkobyggnaden, missionshuset, kyrkorummet får ”tala utan ord”, utan att avbrytas av predikningar och teologiskt tal om Gud, Guds människoblivande, Fader, Sonen och den Helige Anden, dom, himmel, Guds gränslösa kärlek.

Gudlöst och existentiellt säger ”detta tal utan ord” att det är storslaget och märkvärdigt att vara människa, att vara en medveten självreflekterande del av kosmos. Den ”säger” att livet är på allvar, att vi rymmer möjligheten att bli alltmer förnuftiga, älskande, ansvariga, samarbetande varelser. Den säger att dessa kvaliteter kan bli så starka att det blir möjligt för en människa att utmana sina mera näraliggande behov av gemenskap, bekräftelse, tillhörighet – till och med att riskera livet, när viktiga värden står på spel. Den säger att det är av avgörande betydelse för våra möjligheter att uppleva mening, hopp och livsglädje att vi efter bästa förmåga försöker bejaka våra positiva möjligheter. Den ”säger” att det är svårt att vara människa, den säger att det finns en väg tillbaka till självrespekt och värdighet när vi på ett eller annat sätt har förbrutit oss och svikit. Den säger att det alltid finns en väg tillbaka hur djupt vi än fastnat i de mörka destruktiva möjligheter vi också bär på. Kyrkväggarna är också inpyrda av generationers sorg och livsglädje, av brottning med utsatthet, skuld, svek, sjukdom, farsoter, katastofer, krig.

Kanske kan ”endast en ateist kan vara en sant kristen som Ernst Bloch säger i slutdelen av det inledande citatet. Det är inte en orimlig tanke. Om den existentiella kristendomstesen skulle visa sig ha bärighet och om det ‘ordlösa talande’ från katedralen jag tycker mig ”höra” har fog för sig så är det inte bara en rimlig tanke. I så fall har Ernst Bloch rätt. Man skulle då kunna säga att kristendomen måste bli ateistisk för att i vår tid kunna bli sant kristen. Detta ger i sin tur en ny och annorlunda infallsvinkel till kristendomens ”sanningsfråga”. Och det skulle förstås vara intressant att höra såväl Eskil Francks som Bengt Kristensson Ugglas syn på denna lite annorlunda sanningsfråga.

När det gäller första delen av citatet av Ernst Bloch: ”Endast en kristen kan vara en sann ateist” så har jag fått något att bita i. Det finns en hel del resonemang i slutdelen av ”Katedralens hemlighet” som får mig att tänka att det är möjligt att Bengt Kristensson Uggla skulle kunna hålla med.

Det är viktigt att komma ihåg att katedralerna och de stor kyrkorna bär också en mörk sida. Och det är att de väldigt ofta, i större eller mindre utsträckning, är handfasta manifestationer av makt. Ofta ett samspel mellan den kyrkliga och världsliga makten. Det är lätt att måla upp en alltför idealiserande bild om man tappar bort denna allvarliga komplikation. Det enkla kapellet eller missionshuset har inte just denna komplikation.

Avslutningsvis vill jag betona att jag anser att den existentiella problematik, med våra dubbla möjligheter, som jag har lyft fram är viktig – livsviktig! – oavsett vad man eventuellt kan läsa in den kristna traditionen. Denna existentiella problematik behöver scener och sammanhang. Vi behöver fördjupad kunskap om våra dubbla möjligheter, vi behöver sammanhang som med inlevelse, medkänsla och fantasi stödjer våra godartade möjligheter. Och detta utan utan moralism! Att de existentiella livsfrågorna har sekulariserats, lösgjorts från tron på gud och ett liv efter döden, är enligt min mening ett kulturellt framsteg. Samtidigt är det en stor kulturell utmaning för fantasi, skapande och kunskapssökande att hitta former för att stödja och fördjupa den existentiella livs- och mognadsprocess detta handlar om. Ibland tror jag att en bred och mångfasseterad utveckling på detta område är avgörande för att stödja mobiliseringen av det mod, engagemang och kreativitet hos många människor som behövs för att möta och lösa de globala utmaningar vi står inför om mänskligheten ska ha en framtid.

Bloggar om ”Katedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse” av Bengt Kristensson Uggla.

Nr 78. Den existentiella kristendomstesen. Bortom ateism och religion. (4.3.2016)
Nr 79. Trivialisering visavi existentiellt allvar. (4.3.2016)
Nr 80. Tro och tvivel – naturalistiskt visavi existentiellt. (4.3.2016)
Nr 81. Katedralens hemlighet. Ett existentiellt perspektiv. (31.3.2016) – denna

Bloggar om ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen” av David Thurfjell.

Nr 71. Vad betyder religiös? (16.6.2015)
Nr 72. Existentiell religiositet. Gudlöst och sekulärt. (16.6.2015)
Nr 73. De existentiella livsfrågornas sekularisering. (24.6.2015)
Nr 74. Vad betyder religion? (28.6.2015)
Nr 75. Tankelek kring X, en sekulär, ateistisk samhällelig struktur (30.7.2015)

Ett par bloggtips.

Nr 4. 4:an Debatt (2). Om otro. Svar från CG Olofsson till Mattias Martinson. (24.1.2011)
Nr 76. Fd. ärkebiskop KG Hammars senaste bok gör mig ledsen. (17.11.2015)
Nr 55. Kierkegaardhädelser. (11.1.2014)
Nr 64. En ateistisk tolkning av passionsdramat (9.11.2014)

 

Annonser
Publicerat i ateism, ateismfilosofi, ateistisk teologi, Existentiell livssyn, existentiell teologi, existentiell tro, religionsfilosofi, Teologi | Märkt , , , , , , | 5 kommentarer

Nr 80. Tro och tvivel – naturalistiskt visavi existentiellt. Kommentarer (3 av 5) till boken ”Katedralens hemlighet” av Bengt Kristensson Uggla.

Tro och tvivel –
naturalistiskt visavi existentiellt

Om två sorters trosfrågor. En gäller sakförhållanden. Den andra gäller människosyn. Den senare är existentiell till sin natur och märkligt osynlig inom teologi och religionsvetenskap. Avslutningsvis pläderas för en ny ideell folkrörelse som är fokuserad kring de existentiella tros- och livsfrågorna.

 

Det är en märklig och paradoxal upplevelse av att läsa Bengt Kristensson Ugglas bok ”Katedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse” (Artos, 2015). Det har varit uppiggande, stimulerande och väldigt frustrerande. Och det kommer på sluttampen starka stråk av sorg parad med en irriterad arghet. Kristensson Uggla berör i långa stycken ”mina frågor”. Gränslandet mellan religiositet och ateism, vad som eventuellt är den levande kärnan i kristen tro (om det nu finns något man kan tala om som ”kärnan”), vad katedralen och kyrkorummet i sin tystnad kan tänkas säga. Samtidigt är vi långt ifrån varandra. I bokens tredje del lyfter han fram Gustaf Wingren som en av de viktiga ledstjärnorna i detta landskap. Själv tycker jag att Gustaf Wingrens teologi är rejält problematisk såväl visavi frågan om ‘katedralens hemlighet’ som ett stöd för att hantera spänningarna mellan ateism och religiös övertygelse. Det kanske blir läge att återkomma till Wingren. Nästa blogg, Nr 81, kommer dock att handla om ”katedralens hemlighet”. Men den lär dröja någon vecka.  

 

katedralens-hemlighet-sekularisering-och-religios-overtygelseTvå textskärvor.

Någon dag efter att jag hade läst ut ”Katedralens hemlighet” läste jag om de första sidorna. Jag ville friska upp det Kristensson Uggla inledningsvis skrev om två förhållningssätt till katedralen, turistens estetiska hållning visavi gudstjänstbesökarens, som utgör en viktig tematisk öppning. Men jag ville också försöka kolla av så att jag inte hamnat mera uppenbart snett i min ganska så kritiska läsning. Redan innan jag kom till katedralen noterade jag en liten detalj som jag inte reagerat på vid första läsningen. Ingen understrykning, ingen marginalkommentar! Det gäller ett par meningar som antyder vad som från mitt perspektiv är en trivial betydelse av begreppen ”tro” och ”tvivel”. Det är nästan symptomatiskt att mina förväntningar är så pass lågt ställda att jag inte direkt reagerade med ‘rödpennan’ vid första genomläsningen.

På boken första och andra sida, dvs s 7 och 8, skriver Bengt Kristensson Uggla att han i slutarbetet med boken lyssnade på ett intressant ”Sommar” i P1 med den norska nobelpris­tagaren Edvard Moser. Mosers prat om en störande tvärsäkerhet såväl i den kristna värld han var uppvuxen i som i de ateistiska kretsar han rörde sig i gjorde starkt intryck på Bengt Kristensson Uggla. Han skriver: ”Borde inte en kristen position rent av ligga närmre det Moser beskriver som tvivel än den självsäkerhet han tillskriver tron?” På s.9, slutet på andra stycket skriver han: ”Är inte tvivel en nödvändig del av tron, på samma sätt som reflekterade övertygelser väl måste förutsätta att man införlivar ett stort mått av kritik”.

Vid ett snabbt första påseende så kan dessa meningar göra ett intryck av både eftertanke, klokhet och öppenhet. Och är så till en del! Samtidigt pekar dessa meningar på något djupt problematiskt. Ibland kan några korta meningar i en stor textmassa fungera som ett hologram där varje liten del bär komplett information om helheten.

Den naturalistiska tro-tvivel-problematiken.

Det finns en viktig diskussion om ”tro” visavi ”tvivel” som gäller intellek­tuell redbarhet och att vara öppen för att ifrågasätta sina övertygelser, ideér, teorier i ljuset av ny kunskap och nya argument. Det gäller såväl personliga övertygelser som vetenskapliga teorier. På detta plan är självklart tvivlet och ifrågasättandet en viktig tillgång. Tvivlet kan till och med sägas vara en nödvändig förutsättning för såväl utvecklingen av kunskap som för personlig mognad. Vi kan kalla detta en ”naturalistisk tro-tvivel-problematik”.

Inom ramen för traditionell religiositet gäller frågorna om ”tro” och ”tvivel” på detta naturalistiska plan primärt olika teistisk-metafysiska frågor. Finns det någon Gud? Kan Gud ingripa i våra liv och i historien? Eller är Gud en passiv kärleksmakt som ser oss och älskar oss men som inte kan bota sjuka och väcka upp döda? Är Jesus Gud, Guds son eller bara människa? Har Gud skapat universum, livet och människan? För 6000 år sedan eller 13,5 miljarder år sedan? Eller har universum och livet uppstått utifrån någon form av naturliga mekanismer utan gudomlig inblandning? Har Jesus uppstått från den fysiska döden? Avlades Jesus på ett mirakulöst sätt utan manliga spermier? Finns det ett liv bortom döden med dom, himmel och straff? Etc, etc!

När det gäller att ifrågasätta en övernaturlig, bortom­mänsklig, teistisk-metafysisk föreställningsvärld så är jag ense med Bengt Kristensson Uggla om att tvivlet är en viktig kreativ resurs. Överhuvudtaget är denna form av ”naturalistiskt” tvivel och ifrågasättande viktigt vad gäller de flesta former av föreställningar och övertygelser. Det bidrar till större ödmjukhet och öppenhet. Jag är överens med Bengt Kristensson Ugglas i hans återkommande betoning av det ”naturalistiska” tvivlets positiva betydelse. Däremot får denna ödmjukhet och öppenhet aldrig göra att vi ger avkall på vår strävan efter sanning och förjupad förståelse av den verklighet vi lever i.

Den existentiella tro-tvivel-problematiken.

Nu till vad som kan kallas en existentiell tro-tvivel-problematik. Den gäller ett avgränsat område. Den är formligen livsviktig. Vår hållning är helt avgörande för hur våra liv kommer att gestalta sig när det gäller grundkvaliteter som mening – meningslöshet, hopp – hopplöshet, främlingskap – hemhörighet i tillvaron m.fl.

Mycket summariskt gäller den existentiella infallsvinkeln till frågorna om ”tro”, ”tvivel” och ”otro” vår övergripande syn på människans positiva och negativa möjligheter – och därmed också synen på mina egna inneboende möjligheter. Det handlar kort och gott om den människosyn jag omfattar. På det filosofiska finspråket kallas det antropologi. Från detta perspektiv öppnas ett helt annat landskap när det gäller frågorna om ”tro” och ”tvivel”.

Rymmer jag, mina vänner, människan, möjligheten att bli allt mer med­kännande, samarbetande, ansvariga, förnuftiga, älskande människor? Eller är jag, vi alla, i grunden bara egoister som alltid styrs av den personliga vinningen (antropologisk grundsats i de nyliberala ekonomiska teorierna) och där hänsynslöshet, hämndlystnad, omåttligt habegär och destruktivitet är en given del av vår konstitution, att människan bara kan göra gott och ge positiva bidrag till det gemensamma inför utsikten om handfasta belöningar eller rädslan för straff? Har den någon betydelse vilken grundssyn på människan – och mig själv – jag håller mig med? Har det någon betydelse att jag försöker följa mitt samvete eller ej?

Idag ingår de stora globala frågorna i denna existentiella sfär. Vad är mitt ansvar och mitt förhållningssätt till de allmer påträngande globala frågorna om klimat, resursanvändning, miljö, fördelning, vattenförsörjning, påfrestningarna på jordbruksmark, skogar och havsmiljö mm. Har jag något ansvar för jordens och den globala kulturens framtid och överlevnad?

I detta existentiella trosperspektiv ingår också föreställningen att förutsätt­ningen för att utveckla och förstärka en grundupplevelse av mening, hopp, livsglädje, hemhörighet i tillvaron, samhörighet med andra, lokalt och globalt, är att ”jag tror” att jag och alla människor rymmer denna positiva potential plus att jag efter bästa förmåga bejakar utvecklingen av dessa möjligheter hos mig själv och andra och att jag efter bästa förmåga försöker bidra med mina små skärvor till en godartad framtid för såväl mitt närsamhälle som jorden och mänskligheten. I detta ingår också en medvetenhet om vår negativa och mörka potential och att jag efter bästa förmåga också försöker hålla de mörka och destruktiva sidorna i schack.

Tvivlet som en nedbrytande kraft!

På detta existentiella trosplan kan inte tvivlet lyftas fram som en kreativ resurs. Här gäller tvivlet något som riskerar att bryta ner och förstöra det personliga livet.

Att möta det ”existentiella tvivlet” är tungt och drabbande. Det är frågan om att uppleva ett fundamentalt hot mot hela tillvaron. Det är ett hot att dras in i ett meningsupplösande mörker där bara kärlekslöshet, cynisk spel, meningslöshet, den starkes rätt, ensamhet, manipulationer råder. När detta tvivel ansätter en människa med full kraft kan den paradoxala lösningen för att rädda den sista strimman av hopp vara att ta livet av sig. Det kan vara en sista desperat protest mot att låta sig dras in i och bli bli en bärare av denna mörka möjlighet. (Se vidare ”Kapitel 6: Existentiell tro” i boken ”Existentiell livssyn –  kristen tro?”, (1999, 2014).

Denna existentiella trosproblematik antyds inte med ett ord av Bengt Kristensson Uggla någonstans i hela boken.

När liberala och hermenutiska teologer som som Bengt Kristensson Uggla, Mattias Martinsson (professor i teologi med tros- och livsåskådningsvetenskap i Uppsala) och fd ärkebiskop KG Hammar på olika sätt lyfter fram och betonar den kreativa betydelsen av ”tvivlet” signalerar man samtidigt en naturalistisk syn på begreppsparet ”tro” och ”tvivel”.

När man nöjer sig med denna naturalistiska infallsvinkel och överhuvudtaget inte berör den existentiella trosproblematiken är det enligt min mycket bestämda mening ett uttryck för en långt­gående och tragisk trivialisering av frågorna om tro och tvivel.

Om jag skulle ha rätt i mitt gudlösa och ateistiska antagande att det är de existentiella tro-tvivelfrågorna som historiskt utgjort den kristna trons hjärterot så är det än mer tragiskt. Det naturalistiska perspektivet på tro och tvivel är helt förhärskande i den samtida teologiska, religionsfilosofiska och kristna diskussionen kring dessa begrepp. Rainer Carls, jesuitpräst och religionsfilosof, och Ulf Jonsson, professor i religionsfilosofi, är något av specialister på denna trivialiseringsteologi (se t.ex. Rainer Carls bidrag ”Tro eller vetande: en grumlig distinktion” i antologin ”Bortom tro och vetande” (2010)). Att den filosofiska och ateistiska religionskritiken följer den begreppsagenda som är uppsatt av den tunga akademiska kompetensen inom de teologiska och religionsvetenskapliga institutionerna är ganska givet.

Utifrån den långtgående trivialisering av frågorna om tro och tvivel som den samtida teologiska och religionsfilosofiska världen bjuder på tycker jag att det är uppiggande när ateister börjar jämföra traditionell religiös tro med att tro på spaghettimonster eller tekannor som svävar runt jorden. Man kan se det som en sorts Monthy Phytonsk skrattspegel som tyvärr behövs i detta dystra landskap.

Kunskapsutveckling och paradigm.

När det gäller att förklara och förstå hur och varför dessa existentiella trosfrågor ser ut som dom gör, hur dom kan ha sådan tyngd och skärpa trots att man inte tror på några högre makter eller ett liv bortom döden, så kan man tänka sig ett mångfacetterat landskap av förklaringar, teorier och spekulationer. Det kommer att handla om filosofi, medvetandeteorier, genetik, neurologi, psykologi, psykodynamiskt tänkande, existentiell psykologi, sociologi och olika former av religiösa tankemodeller.

Dock kan sägas att alla idéer och förklaringar på ett eller annat sätt kommer att vara knutet till det ena eller andra av två olika paradigm. Antingen det ateistiska paradigmet, som jag själv förespråkar, som i sitt sökande efter tolkningar och kunskap om denna trosproblematik helt krasst utgår ifrån att det inte finns några övernaturliga makter och krafter, att förutsättningen för våra enskilda medvetande är en biologiskt fungerande hjärna, att det inte finns någon personlig fortsättning bortom kroppens och hjärnans död och att det inte finna några auktoritativa heliga skrifter som kan ge några säkra svar. Det andra pradigmet är vad jag kallar det ”teistisk-metafysiska”. Där räknar man med att den existentiella trosproblematiken på något sätt har sin grund i någon form av övernaturlig verklighet som det är viktigt att förstå allt bättre.

Behovet av en ny kulturimpuls
för de existentiella livsfrågorna!

Vad är det egentligen jag vill ha sagt? En aspekt är att dessa tre bloggar förhoppningsvis synliggör en problematik som inte alls täcks in av de olika sekulariseringsteorier som finns. Huruvida religioner och religiösa företeelser blir allt mer marginaliserade i västvärlden eller inte intresserar mig inte speciellt. I den mån religiösa rörelser träder in på den politiska scenen och i bemötandet av olika företeelser och problem hävdar auktoriteten i sina heliga skrifter så är jag benhård motståndare. Det kan gälla synen på homosexualitet i Bibeln eller Koranen, det kan gälla anspråken på land i israel-palestinakonflikten, det kan gälla synen mannens överhöghet över kvinnan i olika religiösa urkunder, det kan gälla hur olika brott ska bestraffas. I det avseendet hoppas jag och håller tummarna för en fördjupad sekularisering i hela det globala samhället.

Det som oroar mig är i den mån man faktiskt kan ana en trivialisering av de existentiella livsfrågorna i samtidskulturen. Jag pendlar i detta. Ibland känner jag oro och är pessimist. Ibland tycker jag mig se hoppfulla tecken på att dessa frågor håller på att fördjupas i en sekulär kontext.

Till detta kommer att frågan om huruvida det pågår en trivialisering eller fördjupning blir brännande i en tid när allt tyder på att de verkligen behöver skärpas och fördjupas. Detta med med tanke på de gigantiska utmaningar och omprövningar som dagens tillväxtdrivna konsumtionssamhälle står inför när det gäller vår globala överlevnad. Det gäller också de utmaningar som dagens stora flyktingströmmar innebär. Sammantaget gör denna situation att jag tror att det behövs en ny stark kulturimpuls med global räckvidd när det gäller de existentiella livsfrågorna.

Det finns verkligen skäl att ställa mig frågan varför jag fortfarande ägnar mig åt att vara besviken på kristenhetens företrädare, kyrkan, teologerna och religionsvetarna. Jag anar ett Monthy Phytonskt skratt i bakgrunden. Jag vet inte om jag håller på med någon sorts försök till äreräddning av min barndomsvärld, mitt speciella livsåskådningsengemang genom hela mitt vuxenliv och inte minst, som jag fortfarande tycker, de positiva impulserna från den frikyrkomiljö som format mig – och som gett mig grundläggande intellektuella skolning.

När det kommer en ny teologisk bok skriven av någon från den liberala, hermeneutiska planhalvan, mina teologiska släktingar, så är det som att jag fortfarande har en naiv förhoppning om att nu ska äntligen dom viktiga problemen komma fram. Och så blir jag besviken, frustrerad, arg! Min egen röst är fortfarande bara en knappt hörbart ”pip” i kulturens yttersta yttermarginal. Om några tungviktiga personer på den offentliga scenens mitt ”pep” på samma sätt om dessa frågor så skulle akustiken på scenens mitt förvandla pipet till ett allt genomträngande dån. Jag väntar fortfarande på detta dån!

Ytterligare en besvärande komplikation. Jag är inte längre intresserad av att reformera eller ‘rädda’ kyrkan. Ändå finns den nyfikenhet som gör att jag köper såväl KG Hammars senaste bok som Bengt Kristensson Ugglas ”Katedralens hemlighet” när jag blir medveten om att den kommit ut. Är det en åldrande mans senkomna fadersuppror?

När det gäller att synliggöra, skärpa och fördjupa de existentiella livsfrågorna i det offentliga rummet är jag numera pessimist när det gäller kyrkan, teologin och religionsvetenskapen. Pessimismen har förstärkts av KG Hammars ”Släpp fången loss!” och i detta nu av Bengt Kristensson Ugglas ”Katedralens hemlighet”. Så även av David Thurfjells ”Det gudlösa folket” (2015) och tidigare Mattias Martinsson ”Katedralen mitt i staden” (2010). Jag är nästan lika pessimistisk när det gäller den aka­demiska filosofin. På den existentiella sidan är man fastlåsta av Heidegger och Kierkegaard. På den analytiska sidan är man rädd för att fastna i ett gungfly om man på allvar tar sig an människans existensvillkor och de existentiella livsfrågorna. Utan att ha koll på fältet tycker jag mig ibland ana att det i detta nu finns störst potential inom beteende- och samhällsvetenskaperna med en liten klockartro på den existentiella psykologins potential. Kanske främst för att här finns minst av tyngande lojaliteter.

Folkrörelse visavi akademi

Den fördjupning av de existentiella livsfrågorna som jag tror behövs i hela det offentliga globala rummet, såväl för våra enskilda personliga liv som för det globala samhällets framtid, kan sannolikt bara växa fram som en folkrörelse. Det innebär att de primära drivkrafterna är ett starkt engagemang från enskilda människor utifrån en medvetenhet om problematikens betydelse. Såväl för våra personliga liv som för samhällets och den globala kulturens framtid. Folkrörelsens kraft och skärpa bygger på den ideellt engagerade lekmannen som bryr sig från djupet av sitt hjärta och där detta med lön och karriär är sekundärt. Försörjning och mat på bordet ser man till att fixa på annat sätt. Som i arbetarrörelsens och väckelserörelsens ungdom. Det akademiska arbetet med forskning, analyser, utvecklingen av begrepp och tankeformer är dock fortsatt viktiga för att utveckla och fördjupa kunskapen om denna existentiella problematik. Men jag tror att den akademiska världen behöver impulserna från den typ av engagerad folkrörelse jag ser för mig för att den kompetens och de kreativa krafter som gissningsvis finns i akademierna ska kunna blomma ut med full kraft.

 –

 

Bloggar om ”Katedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse” av Bengt Kristensson Uggla.

Nr 78. Den existentiella kristendomstesen. Bortom ateism och religion. (4.3.2016)
Nr 79. Trivialisering visavi existentiellt allvar. (4.3.2016)
Nr 80. Tro och tvivel – naturalistiskt visavi existentiellt. (4.3.2016) (denna)
Nr 81. Katedralens hemlighet. Ett existentiellt perspektiv. (31.3.2016)

Bloggar om ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen” av David Thurfjell.

Nr 71. Vad betyder religiös? (16.6.2015)
Nr 72. Existentiell religiositet. Gudlöst och sekulärt. (16.6.2015)
Nr 73. De existentiella livsfrågornas sekularisering. (24.6.2015)
Nr 74. Vad betyder religion? (28.6.2015)
Nr 75. Tankelek kring X, en sekulär, ateistisk samhällelig struktur (30.7.2015)

Ett par bloggtips.

Nr 4. 4:an Debatt (2). Om otro. Svar från CG Olofsson till Mattias Martinson. (24.1.2011)
Nr 76. Fd. ärkebiskop KG Hammars senaste bok gör mig ledsen. (17.11.2015)
Nr 55. Kierkegaardhädelser. (11.1.2014)

(Redigerat 7.3.2016)

Publicerat i ateismfilosofi, ateistisk teologi, existentiell filosofi, existentiell teologi, existentiell tro, religionsfilosofi, sekularisering, Teologi, Tro-otro-icke-tro | Märkt , , , , , , , , , | 8 kommentarer

Nr 79. Trivialisering visavi existentiellt allvar. Kommentarer (2 av 4) till boken ”Katedralens hemlighet” av Bengt Kristesson Uggla.

Jag har läst ut ”Katedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse” (Artos, 2015) av Bengt Kristensson Uggla. Han är professor i filosofi, kultur och företagsledning vid Åbo Akademi. Jag tror inte att han protesterar om jag säger att han är en luthersk teolog med Paul Ricoeurs hermeneutik och Gustaf Wingrens teologi som specialiteter.
          Detta är den andra bloggen. I den tredje, Nr 80, tar jag upp två artskilda typer av tro och tvivel: ett naturalistiskt och ett existentiellt. I en fjärde blogg, Nr 81, tänker jag ge mitt perspektiv på ”katedralens hemlighet”. Den lär dröja någon vecka. 

Trivialisering visavi existentiellt allvar.

På s.149 i ”Katedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse” återger Bengt Kristensson Uggla ett resonemang i David Thurfjells bok ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen” (Molin & Sorgenfrei, 2015). Thurfjell lyfter fram att sven­skarna inte ser sig som religiösa eller kristna samtidigt som de lever liv som på många sätt genomsyras av kristna praktiker. Han exemplifierar med att de firar jul och påsk, gifter och begraver sig i kyrkan, ger sina barn kristna namn som Maria och Peter. Och när de flesta trots dessa ”praktiker” inte ser sig som kristna eller religiösa så blir de betraktade som okunniga om kristen tradition av David Thurfjell – och av Bengt Kristensson Uggla som refererar instämmande och okritiskt.

Detta resonemang fungerar som ett förstoringsglas kring en ytterligt viktig problematik som såväl Thurfjell som Kristensson Uggla tycks helt omedvetna om. Det som tas upp av Thurfejll och Kristessons Uggla här är ytfenomen utifrån det perspektiv jag gör mig till tolk för! Utifrån den existentiella kristendomstesen om kristendomens tudelning som diskuterats i förra bloggen är det uppenbart att när dessa intervjupersoner uppfattar sig som icke-religiösa och icke-kristna så är det ett ”nej” till kristendomens teistisk-metafysiska sida. Precis som jag själv! Man tror inte på någon Gud som kan ingripa i våra liv, man tror inte på ett liv efter döden, man erkänner inte heliga skrifter med en gudomlig auktoritet. Då hör det till saken att de allra flesta företrädare för teologi och kristen tro betraktar denna teistisk-metafysiska sida som en oundgänglig grund för att kunna tala om kristen tro. Denna sida utgör kristendomens ”primära karakteris­tiska” som det uttrycktes av teologiprofessorn Werner Jeanrond (”Kyrkans budskap och samtidens krav”, 1996). Det minimalistiska uttrycket för lojaliteten med denna teistisk-metafysiska sida och det traditionella ”trosspråket” är att kunna säga ”Jag tror på Gud”, oavsett vad man sedan menar med detta.

Kyrkbröllop visavi ansvar för det gemensamma.

Ytligheten i detta resonemang om ”kristna praktiker” blir blixtrande tydligt om man kontrasterar dom mot en tydlig psykologisk-existentiell problematik. Det är nästan pinsamt symtomatiskt att Kristensson Uggla inte tar upp gemene mans förhållande till kvaliteter som ansvar och delaktighet visavi den lilla och stora världen, betydelsen av ärlighet, kompetens och gedigenhet när det gäller sitt yrkesvärv, allt från hantverkare och forskare till tjänstemän, politiker och mediafolk, betydelsen av autencitet och öppenhet i viktiga relationer, betydelsen av intellektuell redbarhet och sanningssträvan, betydelsen av att lyssna på sitt samvete och försöka följa det.

Frågor som täcker in denna psykologiska och existentiella problematik borde självklart funnits med i bland intervjufrågorna i David Thurfjells material (underlag till såväl ”Det gudlösa folket” som Ann af Buréns doktorsavhandling ”Living simultaniously”). Om det funnits frågor om detta hade de självklart redovisats och diskuterats. Därför dra jag slutsatsen att denna infallsvinkel till vårt eventuella kristna arv inte finns med på kartan. Och utifrån Kristessons Ugglas uppskattande referat av Thurfjell så finns de uppenbarligen inte på den teologiska kartan för honom heller. Detta är så märkligt att jag börjar undra om jag är allvarligt blind på något av mina ”läsögon”!

Luther, pietism och väckelsrörelse.

Med tanke på att Bengt Kristensson Uggla betraktar sig som en luthersk teolog så är denna blindhet än märkligare. Vad man än kan säga om Luther så bidrog han och reforma­tionen, som jag uppfattar det, till en viktig förstärkning av den existentiella sidan i kristen tro. Dock fortfarande inom ramen för den till synes ”oupplösliga enheten” mellan den existentiella respektive teistisk-metafysiska sidan av kristen tro.

Detta centrala existentiella stråk inom kristendomen förstärktes av reformationen och sedan ner i de breda folklagren genom pietismen och senast av den tidiga väckelserörelsen. Samtidigt började de lösgöras från en kristen livstolkning genom arbetarrörelsen, demokratirörelsen och folkrörelserna och senare i den internationella rörelsen för mänskliga rättigheter. Och i nuet av ett engagemang och ansvarstagande hos allt fler människor för de stora globala överlevnadsfrågorna kring klimat, resurser, miljö.

I detta sekulariserade, ateistiska, existentiella avseende är kanske Sverige och de skandinaviska länderna den mest kristna delen av världen. Men då ”kristna” utifrån min tes att just den existentiella sidan har varit den bärande kärnan i kristen tro från kristen­domens födelse. I grunden i så fall ateistiskt kristna eller icke-religiöst kristna för att anknyta till den tyske teologen Dietrich Boenhoeffers (1906 – 1945) paradoxala och omdebatterade uttryck ”icke-religiös kristendom”.

När såväl Thurfjell som Kristensson Uggla vill pressa in praktiker som barndop, kyrkliga bröllop och begravningar mm under etiketterna ”kristen” och ”religiös” så leder deras religionsvetenskapliga och teologiska kompetens dom vilse. Respondenternas närmast intuitiva ”nej” till såväl etiketten ”religiös” som ”kristen” när man inte tror på några övernaturliga makter eller ett liv efter döden är betydligt mer i överens­stämmelse med hur detta landskap ser ut.

Det är som att detta uttalade existentiella perspektiv är tabu eller osynligt för såväl religionsvetare och teologer som kyrkans och kristendomens företrädare. Och dessa har fullständigt abdikerat när det gäller att på bred front se och stödja den existentiella mognadsprocess hos den enskilda människan som detta handlar om. De bidrar tyvärr främst med att försvåra det offentliga samtalet om de livsviktiga existentiella livsfrågorna. Till detta kommer att denna existentiella mognadsprocess blir allt viktigare för varje dag som går med tanke på de stora globala problem med klimat, fördelning, naturresurser, miljö, vattenförsörjning mm som vi står inför. Att möta dessa problem och hitta lösningar kommer att kräva initiativ, ansvar, mod och kreativt engagemang hos många, många människor. Dels som enskilda personer men lika mycket i våra samhälleliga roller som politiker, forskare, pedagoger, företagare, mediafolk, tjänstemän.

 

Bloggar om ”Katedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse” av Bengt Kristensson Uggla.

Nr 78. Den existentiella kristendomstesen. Bortom ateism och religion. (4.3.2016)
Nr 79. Trivialisering visavi existentiellt allvar. (4.3.2016) (Denna)
Nr 80. Tro och tvivel – naturalistiskt visavi existentiellt. (4.3.2016)
Nr 81. Katedralens hemlighet. Ett existentiellt perspektiv. (31.3.2016)

Bloggar om ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen” av David Thurfjell.

Nr 71. Vad betyder religiös? (16.6.2015)
Nr 72. Existentiell religiositet. Gudlöst och sekulärt. (16.6.2015)
Nr 73. De existentiella livsfrågornas sekularisering. (24.6.2015)
Nr 74. Vad betyder religion? (28.6.2015)
Nr 75. Tankelek kring X, en sekulär, ateistisk samhällelig struktur (30.7.2015)

Ett par bloggtips.

Nr 4. 4:an Debatt (2). Om otro. Svar från CG Olofsson till Mattias Martinson. (24.1.2011)
Nr 76. Fd. ärkebiskop KG Hammars senaste bok gör mig ledsen. (17.11.2015)

Publicerat i ateism, ateismfilosofi, ateistisk teologi, existentiell teologi, Okategoriserat, Teologi | Märkt , , | Lämna en kommentar

Nr 78. Den existentiella kristendomstesen. Bortom ateism och religion. Kommentarer (1 av 4) till boken ”Katedralens hemlighet” av Bengt Kristensson Uggla.

Den existentiella kristendomstesen.
Bortom ateism och religion.

Bestod den ursprungliga kristendomen av två sidor? En existentiell som bärande kärna?  Och en teistisk-metafysisk för att förklara förstå de livsformande erfarenheter som hade en specifik existentiell livshållning som grund? Bloggen berör en problematik som än så länge är frånvarande inom samtida teologi och religionsvetenskap.  

Den gångna söndagen läste jag ut ”Katedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse” (Artos, 2015) av Bengt Kristensson Uggla. Han är professor i filosofi, kultur och företagsledning vid Åbo Akademi. Jag tror inte att han protesterar om jag säger att han är en luthersk teolog med Paul Ricoeurs hermeneutik och Gustaf Wingrens teologi som specialiteter. Läsningen har väckt mycket tankar, reaktioner och kritiska invändningar. Min rostiga ”teologiska” (ett speciellt, ganska svårt språk) har fräschats upp ett snäpp. Jag är ännu inte riktigt överens med mig själv om hur jag ska hantera mina läsreaktioner. Med fullklottrade marginaler och över 170 marginalnoter så finns det material för ett antal bloggar. Den ateistiska frilansteologen i mig har vaknat till ordentligt. I nuläget har jag fyra bloggar i sikte. Men det kan bli fler.

Denna första blogg handlar om den existentiella kristendomstesen och hur den förhåller sig till Bengt Kristensson Ugglas projekt. Den andra, Nr 79, handlar om trivialisering visavi existentiellt allvar vad gäller etiketterna ”kristen” och ”religiös”. Den tredje, nr 80, handlar om tro och tvivel från ett naturalistiskt respektive ett existentiellt perspektiv. I en fjärde blogg, Nr 81, tänker jag ge mitt perspektiv på ”katedralens hemlighet”. Den lär dröja någon vecka. 

katedralens-hemlighet-sekularisering-och-religios-overtygelseVällovliga ambitioner!

Bengt Kristensson Uggla har ambitionen att bidra till en större och ödmjukare öppenhet i de, som han menar, polariserade positionerna mellan ateism och religion. Han vill bidra till att hitta en position ”bortom ateism och teism”. Ambitionen är att fördjupa perspektivet på sekulariseringsfrågan på ett sätt som går bortom de förhärskande sekulariseringsteorierna. Detta bland annat genom att försöka visa att det finns ett ateistiskt stråk inom kristendomen och som han menar därför med visst fog kan betraktas som något av den moderna ateismens moder. Det är sympatiskt att han främst riktar sin kritik mot rädslan och självsäkerheten hos en stor del av kristenhetens företrädare – som enligt Kristensson Uggla i stället borde vara föredöme i en ödmjuk, självkritisk öppenhet. Som ett stöd för den reflekterande öppenhet han upplever som nödvändig i en framåriktad kristenhet vill han försöka avtäcka ”katedralens hemlighet”. Det gäller det som tyst förmedlas av katedralen, kyrkan, kyrkorummet – och, vill jag tillägga, missionshuset. Ambitionerna är mycket vällovliga. Tyvärr måste jag säga att resultatet inte imponerar! Jag ska försöka synliggöra några av mina invändningar.

Den existentiella kristendomstesen.

Jag börjar i en lite egocentrisk ända. I slutet av boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (Olofsson 1999, 2014) formuleras ”den existentiella kristendomstesen”. Den är ett sätt att summera den existentiella, gudlösa tolkning av kristen tro som efterhand tar form genom bokens olika analyser. I denna tes hävdas (1) att kristendomen historiskt, från dess tillkomst och fram till skolastiken, var en intim och till synes oupplöslig förening av två sidor – en existentiell och en teistisk-metafysisk och (2) att det är den existentiella (gudlösa) sidan som har varit den bärande, skapande, positivt livs­förändrande sidan av kristen tro och (3) att utvecklingen av det logisk-analytiska tänkandet entydigt har visat att den existentiella sidan är självständig och helt oberonde av teistisk-metafysiska föreställningar och (4) att lärokonflikterna från fornkyrkan till modern tid, religionskrigen, förföljelserna och dödandet av kättare etc har sin grund i den teistisk-metafysiska sidan av denna tudelning.

De existentiella livsfrågornas sekularisering.

När det logiska och analytiska tänkandet på allvar träder in på scenen med början under skolastiken och förstärkt under upplysningen och sedan vidare – så börjar kristendomens existentiella repektive teistisk-metafysiska sida successivt glida isär. Detta är en av grundtankarna i den existentiella kristendomstesen. Det innebär att de grundläggande existentiella livsfrågorna om ansvar, våra val, samvete, skuld, mening, livsglädje, främlingskap, hemhörighet i tillvaron, hopp, hopplöshet börjar sekulariseras. Det vill säga att de kopplas loss från den traditionella kristna föreställningsvärlden om Gud, Guds son, inkarnationen, Jesu försoningsverk, ett liv efter döden med dom, straff och himmel etc etc.

Denna seperationsprocess har accelererat långsamt de senaste 500 åren och i någon mening exploderat de senaste 150 åren genom litteratur, poesi, teater, film. Men också genom arbetarrörelsen, folkrörelserna, demokratirörelsen, den internationella rörelsen för mänskliga rättigheter. Och idag i form av ansvar och engagemang hos ett växande antal människor för en resursmässigt och ekologiskt hållbar framtid för planeten jorden. Denna existentiella sida, först inom ramen för kristen tro, sedan alltmer sekulariserat och självständigt, har enligt denna tes stött en långsam ‘mentalitetsutveckling’ i den västerländska kulturkretsen som handlat om personligt ansvar, delaktighet etc och som varit avgörande för utvecklingen av arbetarrörelsen, den moderna välfärdsstaten och demokratin.

Utifrån denna tes fungerade den teistisk-metafysiska sidan som ett sätt att tolka och förstå den i orden mycket mer svårfångade existentiella sidan. Man kan också säga att den den teistisk-metafysiska sidan fungerade som en behållare som inneslöt och bar den existentiella sidan. Med en nästan sömngångaraktik säkerhet väljer kristendomens företrädare fortfarande den teistisk-metafysiska sidan som den primära så fort man ställs inför någon sorts val. Ofta gör man detta val genom att blunda för problematiken och förneka att det finns ett val. Samtidigt intalar man sig att kristendomen – och religionerna – fortfarande är de primära bärarna av de existentiella livsfrågorna. Tyvärr köper även de flesta livsåskådnings­journalister denna bild.

Denna grundtanke om kristendomens tudelning formuleras först i artikeln ”Har kristen tro en framtid?” (1996). De samlade analyserna i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014) kan läsas som ett försök att ge denna tes substans och tyngd.

Bengt Kristensson Uggla söker uttalat efter språk och infallsvinklar som går bortom den vanliga diktomin ateism visavi teism. Det är tveksamt om man kan säga att den existentiella kristendoms­tesen går bortom diktomin ateism visavi teism, det är snarast så att den bygger på denna diktomi. Den går däremot på ett uttalat och tydligt sätt bortom diktomin ateism visavi religion. Om tesen är riktig visar den också på en uttalat gudlös, sekulär, ateistisk sida av klassisk kristen tro. Man behöver inte blanda in – eller snärja in sig i – någon form av gud-är-död-teologi, tex Guds död och självutgivelse på korset a la teologerna Eberhard Jüngel eller Gustaf Wingren – som Bengt Kristensson Uggla gör i bokens tredje del i sina försök att peka på ett ateistiskt stråk i kristendomen.

Den existentiella kristendomstesen förklarar mycket av min personliga historia och mitt mycket komplicerade och dubbla förhållande till mitt kristna arv. Personliga erfarenheter kan bidra till att vissa tankar och antagande tar form och formuleras. Men denna sida säger egentligen ingenting om en mera övergripande om sanning och giltighet. Så i en offentlig diskussion är den existentiella kristendomstesen just en tes (eller hypotes), ett antagande. Den kan bara få tyngd och bärighet – eller slängas på sophögen – genom att på olika sätt granskas och skärskådas utifrån olika filosofiska, idéhistoriska och teologiska kompetenser.

Teologins kris. Blindhet eller feghet??

Om man har som teologisk ambition att bryta polariseringen mellan ateism och religiös övertygelse, att visa på en position ‘bortom teism och ateism’, fördjupa förståelsen av en mångfacetterad sekulariseringsprocess så borde den existentiella kristendomstesen självklart funnits med i Bengt Kristensson Ugglas diskussion och analyser. Den borde självklart även bearbetats och funnits med i teologipofessorn Mattias Martinsons analyser de senaste 15 åren. Han skriver och tänker i samma ”ateism-religion-landskap” som Bengt Kristensson Uggla. Sak samma gäller fd. ärkebiskop KG Hammar.

När teologin och den kristna självförståelsen i denna fortlöpande tudelningsprocess fortsätter att betona den teistisk-metafysiska sidan som den kristna trons primära karakteristika, eller låtsas som att problemet inte existerar, så framträder teologins kris i bister relief. I detta är man dessutom helt överens med 95% (sannolikt 99%) av de ateistiska religions- och kristendomskritikerna. Tyvärr bidrar inte Bengt Kristensson Uggla till någon förändring av denna dystra bild med sin bok ”Katedralens hemlighet”.

 

Bloggar om ”Katedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse” av Bengt Kristensson Uggla.

Nr 78. Den existentiella kristendomstesen. Bortom ateism och religion. (4.3.2016) (Denna)
Nr 79. Trivialisering visavi existentiellt allvar. (4.3.2016)
Nr 80. Tro och tvivel – naturalistiskt visavi existentiellt. (4.3.2016)
Nr 81. Katedralens hemlighet. Ett existentiellt perspektiv. (31.3.2016)

Bloggar om ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen” av David Thurfjell.

Nr 71. Vad betyder religiös? (16.6.2015)
Nr 72. Existentiell religiositet. Gudlöst och sekulärt. (16.6.2015)
Nr 73. De existentiella livsfrågornas sekularisering. (24.6.2015)
Nr 74. Vad betyder religion? (28.6.2015)
Nr 75. Tankelek kring X, en sekulär, ateistisk samhällelig struktur (30.7.2015)

Ett par bloggtips.

Nr 4. 4:an Debatt (2). Om otro. Svar från CG Olofsson till Mattias Martinson. (24.1.2011)
Nr 76. Fd. ärkebiskop KG Hammars senaste bok gör mig ledsen.

 

Publicerat i ateismfilosofi, ateistisk teologi, existentiell teologi, existentiell tro, religionsfilosofi, sekularisering, Teologi | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 77. Språk, medvetande och icke-materiell verklighet. Ateistiska perspektiv.

Den 19 oktober 2015 samtalade professorerna Ingvar Johansson (teoretisk filosofi), Åsa Wikforss (teoretisk filosofi) och Ulf Danielsson (teoretisk fysik) utifrån rubriken ”Språk, medvetande och icke-materiell verklighet. Ateistiska perspektiv” på Kalmar Stadsbibliotek. Mellan 90 och 95 personer hade hittat dit. Arrangemanget var ett initiativ av Humanisterna Kalmar. Idén var min och jag var också huvudansvarig. Det genomfördes i nära samarbete med Kalmar Stadsbibliotek och med stöd av ABF Östra Småland/Öland. 

För första gången i mitt liv var jag moderator. Med en så kvalificerad och sakinriktad panel som var i stort sett självgående så gick det bra. Men det var ändå en utmaning att fungera i denna nya roll och det fanns en hel del oro och nervositet innan. När jag runt kl 17 hade mött Åsa Wikforss vid tåget och lotsat henne till biblioteket och vår provisoriska intervjustudio, den sista av tre intervjuer, så kom plötsligt den överraskande tanken – ”Kul att leka TV!”. Nervositeten släppte som i ett slag. Det var kul att leka TV, det kändes bra att vara moderator – och det var en intelligent, vaken, jättefin panel. Och det blev ett spännande samtal på hög nivå.

Cirka tre veckor innan samtalet fick de tre professorerna nedanstående introduktion. Den gjordes också tillgänglig på internet. I det skarpa läget på Kalmar Stadsbibliotek hölls en kortare introduktion för att också få utrymme för en presentation av panelen. På Humanisterna Kalmars blogg om arrangemanget  finns en presentation panelen.

Samtalet spelades in på video. Videolänk finns sist i bloggen!
Man kan läsa mer om arrangemanget på Humanisterna Kalmars blogg!  Där finns också länkar till de intervjuer som gjordes med var och en av professorerna innan samtalet.  

PS. Den 22 november tilldelades Ulf Danielsson 2015 års Hedeniuspris. Se motivering och länk sist.

PS 2. (14 januari 2017)
Professor Ingvar Johanssons inledning kan läsas i Humanisten nr 1/2016. Den har rubriken ”Medvetandefenomen och den sekulära humanismen” och finns på s.22-23. Numret kan laddas ner i sin helhet som pdf-fil.  Inledningen är också översatt till engelska. Den finns under fliken ”Ontology” som pdf-fil med rubriken ”The Certainty of the Existence of Consciousness” på Ingvar Johanssons webbplats. Förstasidan hittar man här! I slutet på augusti 2016 publicerades en lista med de nu levande 50 mest inflytelserika filosoferna. Som nr 22 på listan finns Ingvar Johansson som enda skandinaviska filosof. På listan finns namn som Tomas Nagel, John Searl, Peter Singer, Daniel Dennet, Martha Nussbaum – men även några uttalat kristna och teistiska filosofer. Så listan säger alltså inget om den filosofi som de uppräknade namnen står för. De 50 filosoferna är uppräknade i bokstavsordning utan inbördes rangordning. Den är baserad på avsökning av internet med hjälp av ett sofistikerat algoritmprogram.

PS 3. (14 januari 2017)
I februari 2016 tilldelades Ulf Danielsson 2016-års Harry Martinsson-pris. Genom sin bok ”Vårt klot så ömkligt litet” som kom ut hösten 2016 så har han gjort sig än mer förtjänt av denna fina utmärkelse. Karin Bojs på Dagens Nyheters vetenskapsredaktion har skrivit en kort recension.

 –

Introduktion

Frågan om medvetandets existens och natur  är en av den samtida filosofins och vetenskapens mest spännande frågor. Det är jungfruelig mark där även experterna har väldigt olika uppfattningar.

Vad är skillnaden mellan djurets medvetande, t.ex. hundens och människans. Är självmedvetande, humor, musicerande, språk unikt mänskligt? Är förmågan att uppfatta dissonanser och utifrån det börja undra och formulera frågor något som bara finns i människans värld? Är vårt medvetande om att vi fötts, att vi har förfäder sedan historiens gryning – och att vi kommer att dö unikt mänskligt?

En bok har inget medvetande. Samtidigt tillhör det de banala sanningarna att en viktig bok, en liten klump död materia med en massa konstiga krumelurer, ibland kan påverka våra medvetanden och våra liv på djupgående sätt. Vad är en text visavi frågan om medvetandets natur? Är det som bärs av texten en icke-materiell verklighet vars existens på ett högst påtagligt sätt kan påverka våra liv? Såväl via romaner som vetenskapliga texter.

Vi är medvetna om att vi kommer att dö. Vi är medvetna om våra kroppars skörhet och att vi och våra närmaste närsomhelst kan drabbas såväl av olyckor som plågsamma och dödliga sjukdomar. Vi är medvetna om vi kan drabbas av svek och att vi kan bli utestängda från viktiga gemenskaper. Vi är medvetna om att min smärta i kropp eller själ inte fullt ut kan förstås och delas av andra. Detta är exempel på existensvillkor som har det självreflekterande medvetandet som grund. Som människor måste vi förhålla oss till dessa på ett eller annat sätt och så har det varit sedan historiens gryning. Genom att blunda, tillrättalägga som ofta varit religionernas koncept eller acceptera fullt ut. I vår tid har det tillkommit att vi är medvetna om att jordens kosmiska livslängd är begränsad och att vi kan förstöra livsbetingelserna på jorden.

Är medvetande och självmedvetande kvalitativt åtskiljda? Att medvetandet har livet som grundförutsättning är givet från ett ateistiskt paradigm. Om man håller isär kan man på samma sätt säga att självmedvetandet självklart har medvetandet som en nödvändig grund. Har självmedvetandet några unika kvaliteter visavi medvetandet? Missar man något viktigt om man sätter likhetstecken mellan medvetande och självmedvetande?

Vi kan som ett faktum konstatera att människans medvetande och tankeförmåga kombinerat med händernas finmotorik har resulterat i verktyg, konstverk, texter, film, cdskivor, datorer, hus, bilar och matematiska formler. Det har också resulterat i specialredskap i form av teleskop, mikroskop, gigantiska partikelacceleratorer mm för att utforska mikro- och makrokosmos. Med sofistikerade redskap har vi fått alltmer kunskap om kosmos och livet och därmed också för grundbetingelserna för såväl livet som vår mänskliga existens. Samtidigt har denna utveckling, som med kosmiska mått mätt har skett inom en mikroskopiskt kort tidsrymd, resulterat i en teknisk utveckling och en industriell produktion där vår påverkan på vår livsmiljö håller på att bli ett akut hot mot jordens ekologiska balans och den moderna globala civilisationens överlevnad.

Och sist detta märkliga med det mänskliga självmedvetandet, att vi, som små skärvor av kosmos, kan fundera över varför jag, vi och allt finns – och hur det ska gå med allting.

Vi ser fram emot ett spännande samtal mellan tre mycket kompetenta personer kring rubrikfrågan ”Språk, medvetande och icke-materiell verklighet. Ateistiska perspektiv”. Några definitiva svar förväntar vi oss inte. Men i bästa fall kan samtalet bidra med skärvor som ökar tankerymden och som i sin tur i någon liten mån kan bidra till såväl livsmod som handlingsmod i den ovissa kosmiska resa vi alla deltar i.

Carl Gustaf Olofsson
moderator

PS. Introduktionen finns även som pdf-fil!


PS. En månad efter att Ulf Danielsson deltagit i samtalet om medvetandet på Kalmar Stadsbibliotek så tilldelades han 2015 års Hedeniuspris. Motivering: “Professor Ulf Danielsson har under en lång tid bedrivit aktiv folkbildning genom sina populärvetenskapliga böcker och föreläsningar, samt genom sitt flitiga deltagande i olika media. Framförallt har Danielsson folkbildat inom fysikens område, men han har även gjort viktiga inlägg om vetenskapens generella roll för vår förståelse av verkligheten. Genom sin livaktiga, intresseväckande och nyfikna ton är Danielsson ett både eftersökt och välkommet inslag i den svenska diskussionen. I denna har Danielsson konsekvent främjat det rationella samtalet kring verklighetens natur och människans plats i världen.

Jag och Humanisterna Kalmar instämmer och gratulerar! Framträdandet i Kalmar är ett utmärkt exempel på det som sägs i motiveringen. Efter själva prisutdelningen höll Ulf Danielsson en föreläsning med rubriken “Den kosmiska världsåskådningen” som videofilmades.

Publicerat i ateismfilosofi, medvetandet | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 76. Fd ärkebiskop KG Hammar senaste bok gör mig ledsen!

Jag har just läst ut fd ärkebiskop KG Hammars senaste bok ”Släpp fången loss. ”Gud” bland metaforer och apofatiska provisorier” (Verbum, 2015). Jag har suttit i arvegodsfåtöljen och slumrat till mellan varven. Mor har suttit och läst mycket i den. Och efter mors död 1985 så var det fars främsta läsplats tills han dog 2004. Då hör det till saken att mina föräldrar var aktiva fribaptister och så även de flesta av föräldragenerationen i min släkt. Så jag har ett litet speciellt och mångbottnat arv i ryggen när jag sitter i denna fåtölj och är kritisk mot mycket av det KG Hammar formulerar. Både mor och far skulle gillat att jag är engagerad av dessa frågor. Vad dom sedan skulle tyckt om mina invändningar är en annan historia. Men det är inte alls givet att dom skulle ogillat. Båda kunde överraska rejält ibland!

 

Det är märklig frustrerande att läsa KG Hammars bok. Man kan kanske säga att min övergripande reaktion är ruggigt egocentrisk. Ungefär såhär: om KG hade läst ”Existentiell livssyn – kristen tro?” när den blev tillgänglig på internet 1998 (ebok 2014) och funderat och gått i kritisk dialog med dess existentiella tolkning av kristen tro så hade han inte kunnat skriva så självklart – och ytligt – om t.ex. tro som tillit visavi tro som försanthållande.

Han skulle också varit tvungen att reflektera över skillnaden mellan å ena sidan att ”göra Guds vilja” och å andra sidan att som sekulär, gudlös människa efter bästa förmåga försöka följa sitt samvete (och i detta att lyckas ibland och svika ibland) och ytterst att försöka bidra till en godartad framtid för mänskligheten bortom det personliga livet. Han hade inte på ett så självklart sätt kunnat använda ordet ”Gud” även om han jobbar hårt för att bryta inlåsningar och ge det en öppen rymd. KG Hammars starka fasthållande av ordet ”Gud”, om än kreativt, fungerar ändå i slutändan mer som dimridåer än som hjälp för den viktiga livsåskådningsdialog som jag tror vårt samhälle behöver.

Tyvärr blir KG Hammars nya bok ytterligare en kristen pamflett, om än i långa stycken sympatisk, som indirekt bidrar till att nagla fast bilden av det inte finns gudlösa, kristendomskritiska, religions­kritiska människor som brottas med livets djup, gåta, allvar. Och det är sorgligt. Mycket sorgligt! Det skulle göra skillnad för det offentliga livsåskådningssamtalet om det fanns namnkunniga kristna teologer som på ett medvetet och tydligt sätt bejakade och erkände detta.

Nedanstående lilla utläggning om tro som försanthållande respektive tro som tillit har funnits läsbar och tillgänglig på internet sedan hösten 1999 (egentligen redan sommaren 1998 – det sattes definitivt punkt för slutredigeringen hösten 1999). Mellan våren 1998 och hösten 2004 publicerades tre artiklar av mig i Svensk Kyrkotidning. Kontroversiella, men ändå närbesläktade med viktiga delar av KG Hammars teologi. Dom texterna borde inte varit okända för dåvarande ärkebiskop KG Hammar. Sak samma med artikeln ”Har kristen tro en framtid?” som publicerades i den kyrkliga kulturtidskriften Vår Lösen 1996. Det finns tre alternativ: (1) att jag är ett nördigt, idéhaveristiskt, narcissitiskt ufo, (2) att inget av tankegodset har passerat KG Hammars radar eller (3) att han är intellektuellt och teologiskt lat och nonchalant. Alla alternativen är sorgliga!

Här kommer en 17 år gammal text! Det är en fotnot med rubriken: ”Vad finns det för relation mellan tro och tillit?

Det är idag vanligt att man inom teologi och kristen förkunnelse skiljer på tro som försanthållande respektive tro som tillit. Försanthållande tro används ofta i betydelsen intellektuella föreställningar och övertygelser som inte är förankrade i en människas konkreta, praktiska liv. Det gäller övertygelser av mer eller mindre dogmatisk-metafysisk art. Det används ofta med en kritisk och negativ klang. Tro i betydelsen tillit står för en beskrivning av av en levande kristen tro som på ett djupgående sätt finns med i och påverkar vardagens handlingar och förhållningssätt. Tro som tillit används ofta i en mer eller mindre uttalad avgränsning gentemot den försanthållande tron för att visa på det centrala och autentiska i kristen tro.

Utifrån den syn på tro som formuleras här är det missvisande att på detta sätt skilja på försanthållande tro och tro som tillit. Att leva i existentiell tro innebär att trots ofta varierande grader av tvivel och osäkerhet hålla vissa fundamentala saker om människovarandets natur, villkor och möjligheter för sanna [att människan bär på möjligheten att bli allt mer förnuftig, medkännande, älskande, samarbetande; att förutsättningen för en fördjupad upplevelse av mening, livsglädje, hopp är att efter bästa förmåga bejaka utvecklingen av dessa positiva möjligheter – Detta utvecklas vidare i kapitel 6: Existentiell tro]. Att i sitt konkreta liv våga leva utifrån denna tro, detta försanthållande, trots tvetydighet och osäkerhet utvecklar, förstärker och fördjupar en grundupplevelse av tillit. Man kan t.o.m. säga att tillit är uttryck för en växande upplevelse av trygghet och säkerhet utifrån livets konkreta erfarenheter om att det jag ‘håller för sant’ är giltigt, bär, är grundat i verkligheten. Jag menar alltså att tilliten är intimt förbunden med den existentiella tron – eller med den traditionella kristna trons existentiella sida – i betydelen att en växande tillit är en följd av att ‘leva i tro’.

Man kan också säga att en växande tillit är ett tecken på att en människa lever i en fungerande existentiell tro. Det är också viktigt att poängtera att tilliten kan vara mycket bräcklig, kanske nästan obefintlig, när en människa medvetet börjar leva på ‘den existentiella trons väg’ [dvs att medvetet börja bejaka sina egna och varje människas positiva möjligheter som de uttrycks ovan]. Utifrån det existensdynamiska betraktelsesättet är denna bräckliga försanthållande tro, med dess bristande tillit, med dess mer eller mindre påträngande stråk av tvivel och osäkerhet, en helt genuin, autentisk, fullvärdig tro. Det kännetecknande för en levande kristen tro är inte ett visst mått av tillit utan att man befinner sig i en ‘rörelse’ mot en allt större tillit.

Det kan vara av betydelse att betona att både de existentiella och de teistisk-metafysiska trosfrågorna har en tydlig försanthållande sida. De berör dock helt olika sidor av verkligheten. I den existentiella livssyn som presenteras i denna bok finns en mycket tydlig sida av försanthållande. Den gäller t.ex. synen på ansvarighetens hållning [kapitel 2], betydelsen av att försöka förstå och acceptera den smärtsamma sidan av våra existensvillkor [kapitel 3], inkarnationsprocessen [kapitel 4], betydelsen av att leva i ett ‘ja’ till den universella kallelsen [kapitel 4], att kristusseendet är en universell mänsklig möjlighet [kapitel 5].

När man skiljer på den kristna trons teistisk-metafysiska respektive existentiella sida på det sätt som görs här vill jag hävda att tilliten är knuten till den existentiella sidan. Graden av teistisk-metafysisk tro eller otro påverkar inte tillitens utveckling och fördjupning så länge det finns en fungerande existentiell tro.

Sammantaget innebär detta att jag menar att det idag vanliga teologiska sättet att skilja på försanthållande tro respektive tro som tillit är missvisande. Det förmår inte synliggöra den dynamiska relationen mellan tillit och försanthållande. Det skapar en felaktig bild som säger att den kristne vars tillit är dålig och skör har en mindre genuin och levande kristen tro.

I stället för det enligt min mening konstlade motsatsförhållandet mellan tillit och försanthållande menar jag att man måste ställa frågorna om (1) vilken typ av försanthållanden/övertygelser som stödjer utvecklingen av tilliten, (2) vilka som inte påverkar tilliten och (3) vilka som i stället tenderar att gynna utvecklingen av misstro, hopplöshet och misstänksamhet. (”Existentiell livssyn – kristen tro?”, 1999, Kapitel 6 ”Existentiell tro”, not 5 – noteringarna inom [hakparantes] är inlagda nu)

Summa sumarum. Att som kristen, som präst, som akademisk teolog skriva om tron som tillit utan att förhålla sig till den existentiella, ateistiska, sekulära analys av tro som tillit visavi tro som försanthållande som görs ovan – och i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” – är snömos! Och oansvarigt! Givet förstås att detta gäller från den stund detta tankegods korsar ens väg. Det är då det blir frågan om lathet, blundande, feghet, brist på ansvar, svek gentemot samtidens sökande och livsengagerade människa – och inte minst, skrivet med en ateistisk och Monthy Phytonsk glimt i ögat, ett svek gentemot kristen tro och kyrkans uppdrag i världen.

Tala om att sätta potatis! Kanske min sista!

För övrigt anser jag att den enda möjliga apofatiska hållningen i dag är att gräva ner ordet ”gud”, bannlysa det helt. Glömma det!! Då kommer man att bli tvungen att efter bästa förmåga verkligen försöka tala om det som är viktigt. För att jorden ska överleva, vad det är för val och livshållningar som förbättrar chanserna i våra liv för att uppleva mening, hopp och livsglädje – och som i sin tur är avgörande för att vi på allvar ska bry oss om våra medmänniskor, om samhället och framtiden bortom våra egna personliga liv. Kom igen KG, jag väntar på nästa bok!

PS: Jag avslutar med några länkar för att ge några motbilder mot min kritiska irritation.

(1) En mycket uppskattande och positiv motbild får man om man läser poeten och författaren Eva Ströms recension av KG Hammars bok i Sydsvenskan den 29 oktober. Rubrik: ”Gud och jag”.

(2) Ytterligare en positiv recension, dock med små reservationer, har kommit i litteraturmagasinet av Anne-Charlotte Östman. Rubrik: ”Gud i det provisoriska språket”.

(3) På Kulturbloggen refereras ett samtal mellan KG Hammar och Gunilla Kindstrand på Bokmässan (min gamla favoritprogramledare till Babels föregångare). Rubrik: ”Samtal om KG Hammars nyutgivna bok Släpp fången loss”.

Här finns samtalet! Om inte videorutan fungerar så klicka här!

(4)  ”Gud som metafor”. Kulturjournalisten Per Svensson i en intervju/samtal med KG Hammar. Publicerat i Sydsvenskan i augusti 2012. Trots att artikeln publicerades tre år innan KG Hammars bok ”Släpp fången loss” har den omedelbar bäring visavi bok och denna blogg. Jag läste Per Svensson text när den var ganska färsk men hade tappat bort den. När jag nu läser om den tycker jag den är relevant för att ge en motbild mot den bistra kritiken i denna blogg.  (10.4.2016)

 

PS 2. (21.11.2015)
Några andra texter som berör KG Hammars teologi.
Försvar av KG:
(
1) ”Hammar gör rätt – tonar ned mirakel” (Kyrkans Tidning, nr 4/2003)
(2) ”Nr 53. Två trosparadigm – del 2. Annika Borg visavi KG Hammar” (Blogg 16 november 2013)
Kritik av KG:
(3) ”Nr 57. Funderingar kring en artikel av KG Hammar om Dag Hammarskjölds bok ”Vägmärken”. (Blogg 26 januari 2014)
Neutralt:
(4) ”KG Hammars vision gör mig glad och hoppfull” (Kyrkans Tidning, nr 13-14/2002)
(5) ”Nr 51. Tips! KG Hammar recenserar Eskil Francks bok.” (Blogg den 4 oktober 2013)

 

Publicerat i ateismfilosofi, ateistisk teologi, existentiell teologi, existentiell tro, Tro-otro-icke-tro | Märkt , , | 2 kommentarer

Nr 75. Tankelek kring X, en sekulär, ateistisk samhällelig struktur.

Detta är förfärligt lång blogg med en lång inledning för att komma till bloggens huvudsak – en tankelek kring X, en sekulär, ateistisk samhällelig struktur. Bloggen avslutas med vad som kan kallas ett icke-akademiskt CV. Om man inte är professor eller fil.dr så kan man ibland frestas att lyfta fram något som kan bidra med en liten skärva av auktoritet kring ens tankemödor – och tankelekar. Idag föll jag för den frestelsen! 
För några dagar sedan lyssnade jag på Louise Epstein och Roger Wilson (ersättare för Tomas Nordegren under hans semester i talkshowen ”Epstein och Nordegren”) i deras program i Sveriges Radio P1 från den 20 juli om religion och den stora undersökningen World Value Survey. Rubriken var ”Extremlandet Sverige – ogudaktigt och bajsälskande” (om man söker SR:s app så hittar man programmet under ”Radiokorrespondenterna”). Första halvtimman ägnades åt det ogudaktiga, som är min avdelning och utgångspunkten för denna blogg. Men avdelningen om utedassets historia och betydelse var både intressant och underhållande. Jag blev varse om programmet genom ett tips på Facebooksidan ”Det gudlösa folket” som följer reaktionerna i media och på bloggar på David Thurfjells bok ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen” som fick mig att i soffläge köra igång SR:s podapp i mobiltelefonen. Anledningen till deras tips var att David Thurfjell var en av tre medverkande religionsvetenskapliga och teologiska experter. De båda andra var teol.dr Joel Halldorf och prästen Sabina Koij.
Det var ett intressant program – och Louise Epstein och Roger Wilson lyckades skapa ett levande och öppet utrymme kring dessa spännande, laddade och svåra frågor. Dom hade också fått med kunniga proffs utifrån. Hälften av den journalistiska skickligheten i denna typ av program är att få tag på kunniga och engagerade personer att bolla tankar och frågor med. Men jag saknade ändå en röst som på ett tydligare sätt problematiserade såväl frågorna i World Value Survey som begreppen religion och religiositet.

Vår dubbelhet som människor.

Precis som Roger Wilson tillhör jag de ganska typiska svenskarna ‘längst upp i det extremsekulära högra hörnet’ i den grafiska svarsredovisningen av World Value Survey när det gäller tro på högre makter, bön, gudstjänstbesök. Men samtidigt har jag i stor del av mitt vuxna liv (eftersom jag passerat 67 så blir det en del år) grubblat och skrivit kring frågorna om innebörden i religion, kristen, religiositet, tro, delaktighetens livshållning. Och då främst utifrån frågan vad det är för faktorer i våra liv som gynnar respektive hindrar utvecklingen av mening, hopp, förnuft, värden och engagemang i samtidens frågor.

Jag har de senaste veckorna gått ett nytt varv kring innebörden i ”religiös”, ”kristen” och ”religion” genom läsningen av David Thurfjells ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen”. Nyttigt och intressant! Det har blivit tre bloggar på ”Gustafs videoblogg”. Epstein och Wilsons talkshow blev stimulans att tänka vidare.

Något av en nyckelpunkt i dessa funderingar gäller vår dubbelhet som människor.Vår möjlighet att fördjupa kvaliteter som medkänsla, samarbete, förnuft, omsorg visavi möjligheten till hat, hämndlystnad, destruktivitet, att sko sig när tillfälle ges, besinningslöst våld. I denna dubbelhet finns också spektrat av grundstämningar med å ena sidan upplevelserna av mening, livsgläde, hemhörighet i tillvaron och å andra sidan upplevelserna av främlingskap, meningslöshet, hopplöshet, hat. Till detta den självklara frågan om vad som bidrar till fördjupningen av den ena eller andra sidan i detta spektra. Den frågan har engagerat mig sedan de sena tonåren. Och allt detta från ett sekulärt och ateistiskt perspektiv. Man kan kanske säga att ränderna och präglingarna från en frikyrklig uppväxt inte gått ur. För det mesta tycker jag om dessa ränder, men det har funnits stunder när jag tyckt annorlunda.

Anledningen att jag skriver är tankarna som väcks av slutfrågan i programmets religionsdel som alla deltagarna fick svara på (26:25ff): ”Har religionen i Sverige en framtid?”. Samtidigt som frågan är intressant var den också frustrerande med all den oklarhet som samtidigt ryms i vad man menar med religion. Louise Epstein berörde inte denna oklarhet och ingen av de andra medverkande heller. Är det så självklart givet vad som menas med ”religion” att ingen känner behov att kommentera det?

Prästen Sabina Koij snubblade på orden och fick inget vettigt sagt, men i princip ”ja”, religionen har en framtid i Sverige förutsatt att prästerna och teologerna bidrar till fördjupad kunskap och bildning (kanske otur att vara tvungen att svara först). David Thurfjells svarade också jakande. Han menade att det är uppenbart att religionerna har ökat sitt inflytande på den internationella politiska scenen under en längre tid. Så långt har jag inga invändningar. Det är en trend som blivit allt tydligare under en tjugofemårsperiod. Det intressanta och problematiska är att hans svar självklart anknyter till en religionssyn som handlar om gemenskaper organiserade kring tro på övernaturliga krafter och makter och auktoriteten i heliga skrifter. Den religionssyn som han använder i sin bok ”Det gudlösa folket” för att konstatera att svenskarna är mer religiösa än de tror lyser med sin frånvaro. Han borde också fått följdfrågan om han tycker detta ökande inflytande är bra eller oroväckande.

Joel Halldorfs svar var tunt. Jag fick, med rätt eller orätt, bilden av att han tror att kyrkan och religionen har en framtid som mys-pys-gemenskap och att detta också är viktigt för honom själv. Roger Wilson tyckes lite försiktigt tro att religionernas betydelse kan komma att öka. Inte för att han tycker det är bra utan för att han, som jag tycker mig ana, tror att människor i ökande grad kommer att ty sig till religionerna inför stundande prövningar med klimat, miljö, flyktingströmmar, resursfördelning etc. Dvs religionen som flykt och opium för folket. Men då är det också i ungefär samma betydelse av religion som David Thurfjell. Även Roger Wilson skulle behövt följdfrågan om han tyckte det var bra eller oroväckande.

Tankelek!

Nu till själva saken!
Jag inbjuder härmed läsaren till en tankelek kring detta med vår dubbelhet som människor. Se ovan! Jag utgår från ett sekulärt, ateistiskt, psykologiskt, existentiellt perspektiv.

Tänk tanken att
1) det är av betydelse för vår grundupplevelse av mening, delaktighet i världens öde, hemhörighet i tillvaron att vi medvetet väljer att efter bästa förmåga odla de godartade möjligheter vi bär på och försöker hålla de mörka och destruktiva möjligheterna i schack.

2) och en andra tanke: att detta medvetna val är viktigare ju mer vi bär med oss av tuffa belastningar från en knepig barndom, socialt arv  och av svåra erfarenheter från vårt vuxenliv.

Med dessa två tankar som byggmaterial så ska du nu försöka föreställa dig en samhällelig struktur (organisation), som tydligt bär upp denna syn på vår dubbelhet. Låt oss kalla den X.

X ser som sin grundläggande uppgift att stödja oss att medvetet välja att efter bästa förmåga försöka odla de godartade sidorna i oss själva och i andra och i världen. X bär också upp föreställningen att det är av positiv betydelse för den enskilda människan att på ett eller annat enkelt sätt rituellt markera detta medvetna val inför andra. Denna rit kan gärna utformas av löftesgivaren själv. Det blir då en inbjudan till kreativt skapande kring en viktig livsmarkering.

En andra uppgift för X är att stödja människor att utveckla och fördjupa denna grundhållning genom personlig rådgivning (existentiell själavård), predikan, berättelser, samtal, konst, musik etc.

En tredje uppgift för X är att hela tiden sträva efter att fördjupa sin kunskap om de komplicerade och motsägelsefulla varelser vi är som människor genom att hålla stenkoll på forskningsfronterna inom psykologi, filosofi, psykoterapi, neurologi, genetik, sociologi och humaniora. Detta utifrån ambitionen att bli allt bättre på att stödja utvecklingen av våra godartader sidor – och allt bättre på att hålla de mörka, destruktiva sidorna i schack.

X bär också upp en tydlig föreställning om att det är viktigt för mänsklighetens framtid att denna form av samhällelig struktur finns inom ramen för alla olika kulturer och språk. Den har en tydlig och medveten relation till jordens och mänsklighetens öde vad gäller vår långsiktiga överlevnad. Det gäller klimat, ekologisk balans, miljö, vattenförsörjning, fördelningen av resurser.

X bär också på en vision av ett globalt samhälle i ekologisk balans där det finns psykiskt, socialt och materiellt utrymme för varje människa att medvetet ta sig an den stora gåtan att vara människa.

X är kristallklar med att den bär upp sin människosyn, sin vision av en godartad framtid och de tre uppgifter jag antytt utifrån ett sekulärt, ateistiskt paradigm.

X är inte lojal mot några färdiga svar, den är bara lojal mot en fråga: Vad kan stödja utvecklingen av förmågorna till medkänsla, omsorg, förnuft? Vad kan bidra till att fördjupa grundupplevelserna av mening, livsglädje, hemhörighet i tillvaron? Vad kan stödja utvecklingen av våra förmågor till samarbete och kreativt ansvar för det gemensamma, lokalt och globalt?

Att enskilda personer som är engagerade i X tror på ett liv efter döden eller en personlig gud är inget problem så länge man inte börjar använda det som motivation för X:s grundläggande uppgifter.

Visavi Joel Halldorf kan man säga att X inte är en mys-pys-gemenskap. Gentemot David Thurfjell kan sägas att X  inte är en gemenskap som upprätthåller auktoriteten i heliga skrifter, föreställningar om en högre makt eller ett liv efter döden. X är inte heller en struktur som handlar om kunskap och bildning som Sabina Koij antydde i sitt trevande svar. Visavi Roger Wilson kan man säga att X inte handlar om flykt och opium, utan tvärtom. X tar såväl vår dubbelhet som människor som jordens och mänsklighetens öde på allvar.

Frågor: Finns X? Finns det behov av en sådan samhällelig struktur? Skulle ett fungerande X kunna bidra till att stärka de krafter inom oss som förbättrar förutsättningara för att grundupplevelserna av mening och hemhöriget i tillvaron ska få övertaget i våra liv? Skulle den kunna bidra med näring och stimulans för att stärka kvaliteter hos oss som individer som gäller förmågan till samarbete och kreativt engagemang utifrån ett globalt perspektiv och som blir allt viktigare för vår gemensamma framtid?

Finns olika delar av X i det bästa och främsta av den samtida kulturen? I litteratur, film, skolans pedagogiska ambitioner, filosofi, böcker om psykologi och mognad, i ideella och politiska organisationer engagerade för miljö, klimat, rättvisa etc? Är X överflödigt?

Religion? Ateistisk religion?

Har detta något med religion att göra? Är det en form av sekulär, humanistisk, ateistisk religion? Eller är det helt fel att tala om en sådan samhällelig struktur i termer av religion?

De senaste åren har jag allt mer börjat luta åt att det är förvirrande att kalla X för en ”religion”. Om det hade det varit mer stuns inom samtida filosofi och religionsvetenskap så skulle det eventuellt kunnat se annorlunda ut på språkfronten. Trots uppmärksammade försök på den internationella arenan av två ateister att lansera en ateistisk religionssyn så har det bara fört med sig obetydliga skrapningar i den traditionella synen på religion. Jag tänker på Alain de Bottons bok ”Religion för ateister” (Brombergs, 2013) och Ronald Dworkins ”Religion utan gud” (Daidalos, 2014).

Frågan kvarstår, hur ska man benämna detta X – om du som bloggläsare tycker att det finns något av intresse i denna tankelek. Men den viktigaste frågan är om ett existerande och välfungerande X skulle göra skillnad i den samtida kulturen – och i någon liten mån öka oddsen för en godartad framtid?

Om man tror att X skulle kunna bidra med något viktigt i vår samtid, vad behövs det för engagemang och initiativ för att X ska ta gestalt på den samhälleliga scenen? Sannolikt är det absolut viktigaste engagerade och kreativa privatpersoner. Vad mer?

Är framväxten av X något som förbundet Humanisterna skulle kunna stödja? Detta skrivet utifrån att jag är medlem i Humanisterna och även sitter med i styrelsen för Humanisterna Kalmar.

Några lästips för den intresserade – och ett litet icke-akademiskt CV.

I texten ”Livssyn, språk och religiositet” (kapitel 1 i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”, 1999, 2014) kan man läsa en ”nutida” sekulär svensks engagerade syn på vad jag kallar för bristen på socialt uppburna språk och sammanhang för frågorna kring livets djup och allvar när man lämnat de traditionella religiösa föreställningsvärldarna.
Länk: http://www.existentiell-tro.net/ekt-98/kapitel1.htm.

Artikeln ”Har kristen tro en framtid? från 1996 har en tydlig anknytning till slutfrågan i radioprogrammet: ”Har religionen en framtid i Sverige?”. Den berör spänningen mellan vad jag kallar en existentiell sida visavi en teistisk-metafysisk inom kristendomen (finns enligt min mening inom alla religioner) och vad som händer när det som historiskt varit en självklar enhet börjar glida isär på grund av kunskapens och tänkandets utveckling. Tankarna avfärdades av Werner Jeanrond, då professor i systematisk teologi i Lund, som ett exempel på en vanlig form av kulturkristet anspråk på kyrkan att fylla en speciell samhällelig uppgift som måste avvisas. I ett svar förtydligade jag problematiken. Det bemöttes med tystnad.

Den tredje och kortaste texten har rubriken ”Kunskapsfråga och vision” (2012)

För att ge en liten bild av min ihärdighet kring frågorna kring religion, tro och religiositet kan jag nämna att jag redan 1991 figurerade i två artiklar kring dessa frågor av journalisten Ami Lönnroth på Svenska Dagbladet. Dom publicerades på Idagsidan den 4 och 5 september. Den första var en intervju med mig med rubriken ”Religiös utan tro på Gud”. Den andra var ett samtal mellan mig och Strängnäsbiskopen Jonas Jonsson med rubriken ”Det är kyrkan som bestämmer” utifrån det tankegods som kommit fram i första artikeln. Ami Lönnroth nappade på en tidig manusvariant av det som sedan blev kapitel 1 i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Artiklarna kan hittas via Presstext eller Mediaarkivet.

Den 27 januari 2006 var jag med i Samtal pågår med Martin Dyfverman i Sveriges Radio P1. Bakgrunden var ett tips han fått efter att jag två gånger predikat i en Stockholmskyrka. På grund av ateistiska samvetskval så blev det inte fler gånger – men det var väldigt stimulerande och spännande. Predikan är en egen och speciell form av ordkonst som utan problem kan vara helt gudlös och ateistisk (den intresserade kan se blogg ”Nr 45. Predikan. Några ateistiska söndagstankar” – kan googlas). Programmet finns inte i Sveriges Radios poddarkiv. Det påbörjades först några månader senare. Men man kan hitta en presentation av programmet.

I mitt icke-akademiska CV kan också nämnas att min webbplats ”Språk, tro och religion” som startade 1998 fick driftsbidrag mellan 2001 och 2007 från Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm. 2014 beviljade dom 5000 kr i publiceringsbidrag för att göra en ebok av ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som dessförinnan bara funnits tillgänglig på Internet. Det innebär att den kan köpas via de flesta internetbokhandlar och lånas på bibliotek.

Jag kan också nämna tre artiklar i Svensk Kyrkotidning. ”Kristus är uppstånden!” (1998), ”Döden – meningen med livet” (2003) och ”Vad innebär kristen gudstro?” (2004). De skrevs under en period när jag trodde att X skulle kunna få utrymme inom Svenska Kyrkan. Trots artiklarnas kontroversiella karaktär kom aldrig några genmälen. Det var tyst. Det var dock storartat att de blev publicerade. Samtliga finns på Internet och kan googlas.

I Humanisterna Stockholms regi höll jag i mars 2013 ett föredrag på ABF-huset med rubriken ”Sekulär andlighet – finns den?”. Sist och inte minst kan jag nämna den korta texten ”Döden. En ateistisk betraktelse” i Humanisten nr 1/2015. Tidningen finns tillgänglig som pdf-fil.

PS. Just som denna blogg är färdigskriven läser jag en intressant krönika i Dagen av Eli Göndör, fil.dr. i religionshistoria, med rubriken ”Moral kontra religiositet”. Han skriver utifrån David Thurfjells bok ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen”. Eli Göndör skriver bland annat: ”Frågan som naturligtvis infinner sig är hur religion ska definieras och om det existentiella sökandet eller den andlighet som många identifierar sig med kan kallas för religion. Att religion inte behöver ha med Gud att göra borde alla vara överens om som anser att buddhism är en religion.DS.

Publicerat i ateismfilosofi, ateistisk teologi, Existentiell livssyn, Humanisterna och religion | Märkt , , , , , , , , | 4 kommentarer

Nr 74. Vad betyder religion? Kommentarer till kapitel 3 i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell.

Detta är den tredje bloggen med kommentarer till ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen” (Molin & Sorgenfrei, 2015). Boken har väckt mycket medial uppmärksamhet. I  slutet finns en del länkar.

I kapitel 3 bjuder David Thurfjell, professor i religionshistoria på Södertörns Högskola, på en intressant och kunnig idéhistorisk genomgång av den sekulära religionskritikens framväxt från de gamla grekerna till ”nyateismen” efter millenieskiftet. Rubriken är ”Arvet från upplysningen. Den sekulära religionskritikens historia.” Tyvärr störs den intressanta och kunniga idéhistoriska genomgången av två saker som visar sig först mot slutet av kapitlet: att han inte diskuterar betydelsen av terrorattentatet mot World Trade Center 2001 när det gäller att förstå genomslaget för den ”nyateistiska” religionskritiken efter millenieskiftet och oklarheten kring vad han (och religionsvetarna) menar med begreppet ”religion”. 

På kapitlets första sidor presenterar David Thurfjell den problematik han vill belysa. Varför är det så vanligt med 1) ett markerat ointresse för religion och 2) en tydligt negativ uppfattning om religion. Han illusterar problemet med citat från några intervjupersoner. Utifrån dessa frågor tar David Thurfjell oss med på en intressant och kunnig idéhistorisk odyssé som handlar om den sekulära religionskritikens framväxt. Han börjar med grekerna Daigoras av Melos (400-talet fvt) och Demokritos (460 – 370 fvt). I och med kristendomens hegomeni så är det sedan tyst med religionskritiska röster fram till modern tid. Han nämner medeltida religionskritik i den muslimska världen. Persiern Muhammad al-Razi (865 – 925), persiern Ibn al-Rawandi (827 – 911) och den syriska filosofen Abul al-Maarri (973 – 1058) uttryckte olika former av kritik mot religiösa föreställningar. Det är intressant och jag blir sugen på att få veta mer.

Han ger en intressant idéhistorisk belysning av ordet ”ateism” och hur det när det börjar användas på 1500-talet närmast står för en felaktig gudstro. Under renässansen förstods ”ateism” entydigt negativt. ”Ateism förstods inte som ett tänkbart resultat av mänskliga diskussioner och slutledningar utan som en mental sjukdom” (s.81). Fascinerande! Det är nästan så att jag kan ana att mitt eget motstånd mot att säga att ”jag är ateist”, det dröjde tills jag var 62 år, kan vara en vag återklang av denna syn. Den första som präglar en positiv ateism, ”att ateister mycket väl kunde fungera som kapabla och moraliskt högstående ledare” (s.82), var den franska filosofen Pierre Bayle (1647 – 1706). Voltaire, Diderot och Rousseau var inte ateister, de var deister och hårda kritiker av katolska kyrkan. Baron d’Holbach (1723 – 1789) presenterade under pseudonym i en bok 1770 en strikt ateistisk och materialistisk världsbild. Boken väckte enormt starka reaktioner och känslor. Thurfjell berättar att t.o.m Voltaire tog avstånd från bokens tankar. 1748 hade de La Mettrie publicerat boken ”L’homme machine” som också presenterade en strikt ateistisk och materialistisk världsbild. Thurfjell sammanfattar de La Mettries syn: ”Endast ateismen kan befria våra samhällen från den tyranni, de krig och det förtryck som alla ytterst har sina rötter i religionen” (s.86).

På s.87 kommer David Thurfjell med ett mycket intressant och viktigt idéhistorisk och kunskapteoretiskt påpekande. Fram till modern tid uppfattades Gud som själva förutsättningen för tänkande och kunskap. Det var inte ett objekt som förnuftet kunde granska. Vad som händer, kanske med en början under medeltiden och skolastiken, men fullt synligt först under 1700-talet är att Gud från att ha varit förutsättningen för kunskap blir ett tänkbart objekt för mänskliga undersökningar. David Thurfjell skriver att detta kan betraktas som ”uttryck för en fundamental kunskapsteoretisk revolution”. Jag har inte mött denna tanke så klart formulerad förut. Jag är benägen att ge honom rätt.

Den idéhistoriska odyssén fortsätter sedan med ett intressant avsnitt om 1800-talets stora religions- och kristendomskritiska portalgestalt, Ludvig Feurbach (1804 – 1872). Han var i sin tur viktig för Karl Marx. David Thurfjell ger med början på s.93 en fyllig exposé av sekulärhumanismen med den första föreningen 1851 i England över den först världshumanistiska kongressen 1952, då Amsterdamdeklarationen också antogs, över den svenska Hedeiusdebatten i början på 1950-talet, fram till den här sidan av milleniskiftet då sekulärhumanistiska religionskritiken och vad som brukar kallas ”nyateismen” får ny kraft.

Nyateismens internationella genomslag

När David Thurfjell ska förklara kraften och genomslaget för den våg av nyateistisk religionskritik som kommer efter milleniskiftet så tycks han lägga det mesta på skickliga och välformulerade författare och debattörer – Richard Dawkins, Christoffer Hitchens, Sam Harris, Daniel Dennet och i Sverige Christer Sturmark.

David Thurfjell reflekterar inte med ett ord över vad det blodiga terrordådet mot World Trade Center den 11 september 2001 kan ha betytt. Både vad gäller motivationen hos dessa författare – och för receptionen, att dom blir lästa, att dom ger ord åt en religionskritik som många bär på. Det är märkligt.

I oktober 2002 skrev Fredrik Sjöberg, författare och skribent, följande i en artikel i en debatt om tro och vetande i Svenska Dagbladet:

”Men denna vår finkänslighet har, är jag rädd, en gräns där den förvandlas till feghet. Ateistens tvekan att rycka i de frommas mattfransar, eller oviljan att störa de halvtroende som håller kristendomens bakdörr på glänt som en billig försäkring, är inte en alltigenom hedervärd hållning. Förr eller senare måste konflikten mellan tro och vetande åter tillåtas gå i dagen – som vid randen av den substanslösa önskedröm som, för att tala med Hedenius, inte gärna kan begripas ”utan mycket ingående studier över den del av det teologiska tänkandets väsen, som är humbug”. Alltså: Tron på livet efter detta. Och då ämnet sedan den 11 september i fjol har blivit mer politiskt än det redan var kan det inte helt lämnas till teologerna och fackfilosoferna.

Den som först satte fingret på den ömmaste punkten var när allt kommer omkring en biolog, Richard Dawkins, som fyra dagar efter attentatet mot World Trade Center publicerade en lång, ursinnig artikel i The Guardian, om hur livsfarligt ett samhälle kan bli när politisk fanatism blandas med förvissningen om att livet fortsätter i en eller annan form efter döden. Jag letar fram den i arkivet, läser den igen, och tänker: Det är dags nu. Rädslan att såra bär inte längre än hit.

Bakgrunden till tragedin på Manhattan var naturligtvis politisk. Vreden och hatet växte och växer i totalitära sammanhang som går att förstå och beskriva som politiska maktrelationer. Att söka terrorns yttersta motiv i religionen som sådan eller i motsättningar mellan ont och gott är lönlöst. Det leder ingenstans. Islam har inte mycket med den saken att göra, inte heller kristendomen. Men när det kommer till attentatets konkreta genomförande kan förklaringen sökas i den för både muslimer och kristna gemensamma vidskepelsen att livet inte slutar med döden.

De självmordspiloter som tog med sig tusentals människor i dödens tvärmörker skulle knappast ha gjort detta förutan en djupt inpräntad lögn om att himmelriket belönar sina martyrer. Och ansvaret för denna tro vilar på religionens uttolkare men också på religionerna själva, i det här fallet islam. Primitivt, kan tyckas, men innan vi så mycket som andas om att just muslimer skulle vara farligare än andra, bör vi se oss omkring där vi står. Tron på livet hinsides är mycket utbredd också i Sverige, främst kanske i hemkokta New Age-varianter i vilka man på lediga stunder föreställer sig att återfödas som något vad som helst. Och vi professionella kritiker och intellektuella har tagit för vana att inte bry oss. Möjligen kan vi göra oss omaket att ironisera över astrologins fördummande hokuspokus, men mer än så blir det sällan, och om de abrahamitiska religionernas precis lika disiga dogmer om himmelriket säger vi inte ett ljud.

Samtidigt växer fundamentalismen mitt ibland oss. Också i vårt land finns de ljusskygga sekterna och friskolorna, lågtoleranta monokulturer där man läser Bibeln med ungefär samma distans som jihadkrigarnas organisatörer läser Koranen. Ta några årskullar från en skola som drivs av Livets Ord, stuva in dem i flyktingläger, förnedra dem under en halv mansålder – och se vad som händer. Vem som helst blir inte självmordsbombare, men är man tillräckligt lurad finns förutsättningarna, det insåg redan Platon, som i ”Staten” skrev att tron på livet efter döden måste påtvingas medborgarna, inte för att den är sann, utan för att den gör soldaterna villigare att dö i strid.” (”Vetenskapen underskattar livet och döden”, Svenska Dagbladet, 6.10.2002)

Denna insiktsfulla och nästan profetiska artikel skrevs innan den våg av storsäljande sekulärhumanistisk religionskritik ett par år in på det nya milleniet hade brutit fram. Det är denna nya, energiska, hårda religionskritik med Rikard Dawkins och Christopher Hitchens i spetsen som får beteckningen ”nyateism”. Fredrik Sjöberg fäster uppmärksamheten vid en fråga: tron på ett liv efter döden. Det räcker för att synliggöra ett mycket viktigt religionsproblem. Att den brytpunkt som terrordåden mot World Trade Center (se också blogg Nr 25 som ger en kort historik om den svenska tro och vetandedebatten från 1950 och framåt)  innebär när det gäller medvetenheten om religiösa föreställningars möjliga politiska roll inte berörs med ett ord av David Thurfjell är märkligt.

Vad betyder ”religion”.

Mot slutet av kapitlet blir jag undrande var David Thurfjell vill komma. På s.108 kommer underrubriken ”Hur ”religion” kom att bli ett ord som gäller andra”. Det är alltid bra att lyfta fram hemmablind självgodhet. Men efterhand som jag läser detta avslutande avsnitt i kapitel 3 blir jag alltmer undrande. En viktig del är att han som religionsvetare inte klart och tydligt diskuterar vad han menar med ”religion”. Samtidigt har han uppenbart tydliga uppfattningar om de intervjuades syn på vad religion är. För att åtminstone kunna problematisera och ställa frågor till David Thurfjells text måste jag uppehålla mig en stund vid begreppet ”religion”.

Vad betyder ”religion”? Vad är den breda folkliga innebörden? Vad menar den välutbildade medelklassen? Vad menar religionsvetarna? Vad menar prästerna? Vad menar teologerna? Vad menar David Thurfjell? Vad menar jag?

Här är ett preliminärt försök att utifrån tre kriterier definiera vad jag tror är en ganska bred folklig uppfattning om religion (men lite högtravande och akademiskt formulerat): en religion är en samhälleligt organiserad struktur vars konstituerande grund utgörs av
1) någon form av föreställningar om att det finns en transcendent verklighet – makt, kraft, ordning – som är oberoende av människans medvetande, materien och naturens lagar. Inom kristen tradition tar den sig uttryck som tron på en personlig Gud som hör bön och kan ingripa i människans och världens öde. Undantaget för detta andra kriterie är vissa former av buddhism. Inom tibetansk buddhism är existensen av en transcendent verklighet självklar. Det finns ett helt panteon av gudar och krafter.
2) någon form föreställningar om det personliga livets fortsättning bortom döden.
3) någon form av heliga, auktoritativa texter, framlagda av instiftaren och/eller givna av en högre transcendent makt i form av inspiration (som kan vara mänskligt felbar) eller direkt uppenbarelse eller diktamen (kan per definition inte finnas några fel).

Om man använder dessa tre kriterier för vad man menar med ”en religion” så är man religiös om man i sitt personliga liv bejakar dessa föreställningar. Här är det värt att poängtera att jag inte vill slå fast detta som den ”riktiga” definitionen av ”religion”. Däremot håller jag det för troligt att detta ligger nära en bred folklig förståelse av ”religion” och ”religiös”. (För lite mer komplikationer kring begreppet ”religiös” se blogg Nr 71.)

Här är det läge att citera vad David Thurfjell skriver i de sista meningarna i kapitel 3.

”Det människor spontant tycker och känner inför andras religion får inte nödvändigtvis konsekvenser för hur man ser på sin egen. Begreppet religion, menar af Burén, används i det dagliga samtalet på ett pragmatiskt sätt med flera olika betydelser samtidigt. Detta pragmatiska förhållningssätt möjliggör också för människor att värdesätta och tycka om den plats religion har i deras eget liv, samtidigt som de kan tycka att religion i andra sammanhang är något destruktivt och dåligt. Den spridda uppfattningen att religion är intolerant, med Casanovas ord, kan därför förstås som en ”modern konstruktion med syfte att skilja moderna sekulära europeér från deras ‘religiösa andre’” (s.113).

Historiskt har konstruktionen av ‘den religiösa andre’ varit olika religioners sätt att distansera sig och ta avstånd från de andra osanna, falska religionerna – och inte minst felaktiga, kätterska tolkningar av den egna religionen. Här tycks Casanova mena att den moderna sekulariserade människan, inklusive den grupp som brukara kallas kulturkristna (används inte av Thurfjell hitintills), använder samma sätt men då även inkluderar de flesta uttrycken för den egna kulturkretsens religionsyttringar.

Att det religionskritiska greppet används mot den egna kulturkretsen, även om man både döper sina barn och gifter sig i kyrkan, kan ses som en positiv kulturhistorisk utveckling. Men Thurfjell använder detta för att i stället peka på en inskränkt hemmablindhet. Och inte vilken hemmablindhet som helst, utan just de sekulära religionskritikernas hemmablindhet. David Thurfjell och hans kunniga religionsvetenskapliga kolleger tillhör gissningsvis de ”som ser”, de som avslöjar blindheten och okunnigheten.

I dessa avslutande meningar finns ett intressant tonfall från ovan. David Thurfjell vet som religionsvetare uppenbarligen att religioner inte är intoleranta. Han vet uppenbarligen också att religioner inte är något destruktivt och dåligt. (not. mitt generaliserande sätt att uttrycka mig här om vad David Thurfjell ”vet” är en parafras på hans sätt att generaliserande uttrycka sig om sina respondenterns sätt att konstruera ”den religiöse andre”.)

Här kommer åter behovet av definitioner för att kunna förstå vad respondenterna menar och vad religionsvetarna menar. Här gäller det vad man menar med religion.

Vi kan göra ett tankeexperiment.
Respondenternas religionsuppfattning: En religion är en samhällelig struktur som på ett organiserat sätt bär upp tre föreställningar. 1) Att det finns en gud eller högre makt som kan höra bön och ingripa i världen och våra personliga livsöden. 2) Att det finns ett nytt personligt liv bortom döden och 3) Att den egna traditionens texter är heliga därför att de är givna av den gud man tror på genom inspiration eller direkt diktamen (det senare gäller t.ex. Mormons bok, Koranen och även en del kristnas syn på Bibeln). Man är religiös om man personligen bejakar dessa föreställningar. (Religiös 1 i blogg Nr 71)

Vi kan för enkelhetens skull kalla denna av mig konstruerade folkliga och ovetenskapliga religionsuppfattning för Religion A.

David Thurfjell har inte gjort någon egen tydlig definition av vad han lägger in för betydelse i begreppet ”religion” i bokens tre första kapitel. Då kan det vara läge att försöka hitta någon annan nutida religionsvetenskaplig text som ger en definition. Vi kan då gå till antologin ”Inspiration till religionspsykologin: kultur, hälsa och mening” (Natur & kultur, 2011). Det är en antologi tillägnad Owe Wikström, den svenska religionspsykologins nestor, känd långt utanför den akademiska världen. I en presentation av boken kan man läsa följande definition:

”Med religion menar författarna människors strävan efter att ge tillvaron mening genom att skapa ett samband mellan personer, handlingar och händelser.”

Vi kan för enkelhetens skull kalla denna religionsvetenskapliga religionsuppfattning för Religion B. Här blir det mesta religion!

Eftersom David Thurfjell är oklar med vad han menar med ”religion” så måste man gissa eller leka med olika möjligheter. Det är uppenbart att David Thurfjell menar något annat med ”religion” än vad som ryms i Religion A. Låt oss leka med tanken att han i god kollegial religionsvetenskaplig anda med ”religion” menar ”Religion B”. Det är varken orimligt eller elakt.

Nu kan vi återgå till citatet från avslutningen av kapitel 3. Vi kan leka med tanken att intervjupersonerna när de pratar om religion menar ”Religion A”. Om man inte betraktar sig själv som religiös utifrån denna religions­uppfatt­ning så följer förstås att man inte betraktar det som en religös handling att tända ett ljus i en ljusbärare, att döpa sitt barn, att gifta sig i kyrkan.

Om man med religion menar ”Religion B”, som David Thurfjell ungefär tycks mena, är det förstås självklart en religiös handling att tända ett ljus i en ljusbärare, att döpa sitt barn, att gifta sig i kyrkan.

Vem och vilka i detta man bör betrakta som inkonsekventa, dubbelseende, blinda, hycklande och självgoda kan man ju fundera över.

Jag menar inte att problematiken kring etiketterna ”religion” och ”religiös” är uttömda med detta. Jag tar upp detta för att visa på en enligt min mening uppenbar och viktig problematik som David Thurfjell inte berör. Detta är tyvärr en rejäl plump i ett mycket intressant och matnyttigt kapitel om den sekulära religionskritikens idéhistoria.

Bloggar apropå ”Det gudlösa folket” (2015) av David Thurfjell.
Nr 71. Vad betyder religiös? Kommentarer till första kapitlet i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell
Nr 72. Existentiell religiositet. Gudlöst och sekulärt. Sidotext till David Thurfjells ”Det gudlösa folket” 
Nr 73. De existentiella livsfrågornas sekularisering. Kommentarer till kapitel 2 i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell. 
Nr 74. Vad betyder religion? Kommentarer till kapitel 3 i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell. (denna blogg)

Media. ”Det gudlösa folket” har fått mycket medial uppmärksamhet. Stort uppslag i Dagens Nyheter (26 maj), intervju i Människor och tro i SR P1  tillsammans med forskarkollegan Ann Af Burén (28 april),  recension i Svenska Dagbladet (9  juni),  i Uppsala Nya Tidning (25 maj), Smålandsposten (23 juni), Kristianstadsbladet (18 juni) och Sydsvenskan (7 juli).  Aftonbladet hade en stort uppslagen och mycket uppskattande artikel under rubriken ”Gud bevare oss för religionen” den 18 juni. I början på juni skapades Facebooksidan ”Det gudlösa folket”  för att följa upp mediabevakning och reaktioner på boken. DS.

PS2. Texten är något redigerad den 28.6.2015 DS.

Publicerat i ateism, ateismfilosofi, Humanisterna och religion, religionsfilosofi | Märkt , , , | 7 kommentarer

Nr 73. De existentiella livsfrågornas sekularisering. Kommentarer till kapitel 2 i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell.

Jag fortsätter i sakta mak att läsa ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen” (Molin & Sorgenfrei, 2015) av David Thurfjell, professor i religionshistoria på Södertörns Högskola. Kapitel 2 har rubriken ”Arvet från kristendomen: Hur ”kristen” kom att bli ett ord som gäller andra”. Först kan sägas att jag är rejält insyltad i rubrikens tema. Efter tonårens uppbrott under första halvan av 1960-talet från den frikyrkovärld jag växte upp i så var det självklart att beskriva mig som icke-kristen och icke-troende. Ett tioårigt beabetande av mitt kristna arv på 1990-talet (boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999) ledde till att jag i slutet på den processen kom fram till att jag var kristen trots att jag inte trodde på gud, Jesu uppståndelse eller ett liv efter döden, dvs trots att jag var ateist. Sedan tog det tio år till innan jag till slut fullt ut insåg att man inte kunde bli ämbetsbärare inom Svenska kyrkan (och än mindre i något annat kristet samfund) med den ateistiska tolkning av kristen tro jag höll mig med. Om man som jag kommer från en predikantsläkt och har en egen oförlöst predikantådra (dock utan några som helst tankar på att bli präst) så blev detta med gränserna för ämbetsbärarnas trostolkning viktigt. Andra sidan av den insikten var att den tolkning av kristen tro som jag gett ord åt inte skulle erkännas som kristen av något auktoritativt kyrkligt sammanhang inom en överskådlig framtid. Och det visade sig att allting blev öppnare, rakare och klarare när jag hösten 2010 återigen tog bort etiketten ”kristen”.

Kapitel 2 bjuder på många intressanta religionshistoriska och idéhistoriska noteringar. Det kanske mest intressanta gäller pietismens roll i svensk kristenhet med början redan på slutet av 1600-talet. Betoningen på individuell fromhet parad med ifrågasättande av prästernas och den officiella kyrkans auktoritet blir en första rörelse mot individens myndighet och ansvar som är grunden för den process som successivt får demokratin att växa fram. Den officiella kyrkan är hård motståndare till pietismen, men lyckas inte stoppa den trots försök via lagstiftning. När man sedan väljer att liberalisera och pietismen börjar accepteras inom kyrkans hägn så uppstår en radikalpietistisk rörelse som motsätter sig samarbete med kyrkan. Det är facinerande med det tydligt individuella och antiauktoritära draget visavi såväl kyrkan som den världsliga makten.

Thurfjells idéhistoriska genomgång kring hur upplysningstänkandet tas emot och sprids i Sverige är värdefullt. Om han har rätt, och det finns ingen anledning att betvivla det, så nådde och spriddes upplysningens idéer främst genom liberala präster och genom kyrkans kanaler. Hans idehistoriska och etymologisk belysning av ordet ”sekulär” är intressant. Han refererar också till några forskare, bland annat sociologen Peter Berger, som menar att den västerländska sekulariseringsprocessen är resultatet av en inneboende dynamik i kristendomen. Jag har mött denna tanke tidigare och lutar själv mot att den är riktig.

De existentiella livsfrågornas sekularisering.

Sedan i mitten på 1990-talet har jag själv arbetat med en variant av den tanken utifrån tankefiguren att kristendomen sedan begynnelsen har haft två sidor: en existentiell och en teistisk-metafysisk. Den existentiella rymmer allt detta med samvete, rätt och fel, meningen, skuld, nåd, försoning, de handfasta riterna. Den teistisk-metafysiska sidan har tolkat och förklarat och ”burit” den svårfångade existentiella sidan. Fram till medeltiden utgjorde dessa båda sidor en oskiljbar enhet. Utifrån denna tankefigur har den teistisk-metafysiska sidan fungerat som en behållare som har burit den svårgripbara och samtidigt livsviktiga existentiella sidan. När sedan en komplicerad, motsägelsefull och mångfacetterad kulturprocess, med början under skolastiken och återupptäckten Aristoteles, gör att dessa båda sidor sakta börjar glida isär så förändras oåterkalleligt det ”andliga” landskapet. Enkelt uttryckt så sekulariseras de existentiella livsfrågorna successivt.
Den konst, litteratur, film som växer fram och exploderar under 1900-talet är ett uttryck för detta. Till detta kommer utifrån en svensk horisont arbetarrörelsen, studieförbunden, demokratirörelsen med olika politiska förtecken och en bred förenings­verksamhet. De flesta av dessa rörelser är uttryck för ett ansvarstagande för det gemensamma utifrån en primärt sekulär grund. De står ofta för starka värdegemenskaper och fungerande gemenskaper för både lek och livets bistra allvar.  Även en stor del av filosofin – inte minst den existentiella filosofin, psykologin, statsvetenskap, psykodynamisk teori och terapi – är uttryck för just ”sekulariseringen av de existentiella livsfrågorna”. Hur kan vi leva samman på ett civiliserat sätt, med självrespekt och värdighet och med ansvar för vår gemensamma framtid, såväl i det privata som i det lokala och globala samhället är något av nyckelfrågan för det mesta av modern samhällsvetenskap.
Att den organiserade kristendomens företrädare gör vad dom kan för att framstå som de främsta bärarna av de existentiella livsfrågorna hejdar förstås inte den allt djupare och mer genomgripande sekulariseringen av de existentiella livsfrågorna.
De existentiella livsfrågornas sekularisering får till följd att den personliga betydelsen av de bibliska berättelserna och kristna riterna minskar. Kristen tro och att vara kristen förknippas i det folkliga medvetandet – och med rätta – efterhand alltmer med att just tro på en personlig Gud, tron att Jesus uppstått från döden, tron att det personliga livet fortsätter efter döden med någon form av dom. I det folkliga medvetandet är kristen tro också förbundet med föreställningen att den kristne betraktar bibeln som en helig och auktoritativ text, uppenbarad eller inspirerad av Gud. De teistisk-metafysiska föreställningar som varit en fungerande behållare för de existentiella livsfrågorna och erfarenheterna fram till modern tid har i en smygande process under mer än 300 år förvandlats till själva saken: Detta är kristen tro. Och detta gäller även kyrkans och kristenhetens själv­förståelse som den kommer till uttryck i teologi och förkunnelse.

 

”Kristen” – hur ska det förstås?

Här är det läge att återkomma till grundfrågan i kapitel 2. Vad är ett rimligt och intellektuellt hederligt sätt att använda etiketten ”kristen”?
David Thurfjell menar att den breda folkliga definitionen av ”kristen” har bestämts av en historia från 1700-talets pietism och herrnhutism, 1800-talets väckelserörelser, pingströrelsen och de högkyrkliga inom Svenska kyrkan. Trots att Thurfjell på ett mycket kunnigt och intressant sätt ger tyngd åt denna uppfattning vill jag hävda att den långtgående sekulariseringen av våra existentiella livsfrågor som jag har berört är en minst lika viktig del, sannolikt viktigare, i denna insnävning av etiketten ”kristen”.
Jag avslutar med att citera de sista meningarna i kapitel 2. Det ger en distinkt slutsummering av kapitlets idéhistoriska analys.
I det offentliga samtalet har de vänster- och liberalsekulära publicisterna i Herbert Tingstens anda och högkyrkligheten samt frikyrkopressen med Dagen i spetsen genom kritik eller försvar här lanserat och upprätthållit samma kristendomsförståelse: den om kristendomen som en identitet förbehållen de innerligt engagerade som försanthåller vissa trossatser. I denna debatt har Svenska kyrkans upplysningsteologer och folkyrkoivrare inte lyckats göra sina röster hörda. Konsekvensen av detta är den kristendomsförnekande religionsattityd vi idag finner bland de postkristna sekulära svenskarna som firar påsk, vilar på söndagen, döper sina barn till Lukas och Anna, gifter sig och begraver sina döda i kyrkan och kanske till och med ber till Jesus ibland när det kniper, men som aldrig skulle drömma om att kalla sig själva för kristna”. (”Det gudlösa folket”, s.65)
Jag är brydd över den lätt mästrande undertonen i avslutningen. Om man nu tycker att etiketten ”kristen” ska vara mycket bredare, att detta med att tro på Gud och ett liv efter döden inte är relevant, så är det de sista 50 årens samlade teologi och religionsvetenskap som ska mästras. Plus media och livsåskådningsjournalistik. Inte intervjupersoner på Södermalm i Stockholm eller sekulära humanister med obefintliga akademiska resurser.
Det är synd att David Thurfjell inte delar med sig av vad han menar är en mera rimlig innebörd i att ”vara kristen”. Och då gärna även vad han tycker en blivande ämbetsbärare i Svenska kyrkan rimligtvis bör stå bakom som ett kristet minimum för att träda in i kyrkans tjänst.
Man får intrycket att David Thurfjell menar att om Svenska kyrkans upplysningsteologer och folkyrkoivrare hade haft starkare röster så skulle inte den pietistiska kristendomsförståelsen, med hjälp av Dagen och sekulära kristendomskritiker, tagit över scenen. Jag tror att huvudanledningen är sekulariseringen av de existentiella livsfrågorna. Den etablerade teologin, även den mest liberala, blundar för detta faktum och dess långtgående betydelse för förändringarna i det kulturella och andliga landskapet sedan medeltiden. Så här långt finns det inte heller med i David Thurfjells analyser. Jag kan inte se det som annat än en allvarlig brist.
Bloggar apropå ”Det gudlösa folket” (2015) av David Thurfjell.
Nr 71. Vad betyder religiös? Kommentarer till första kapitlet i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell
Nr 72. Existentiell religiositet. Gudlöst och sekulärt. Sidotext till David Thurfjells ”Det gudlösa folket” 
Nr 73. De existentiella livsfrågornas sekularisering. Kommentarer till kapitel 2 i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell. (denna blogg)
Nr 74. Vad betyder religion? Kommentarer till kapitel 3 i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell.

Media. ”Det gudlösa folket” har fått mycket medial uppmärksamhet. Stort uppslag i Dagens Nyheter (26 maj), intervju i Människor och tro i SR P1  tillsammans med forskarkollegan Ann Af Burén (28 april), recension i Svenska Dagbladet (9  juni),  i Uppsala Nya Tidning (25 maj), Smålandsposten (23 juni) och Kristianstadsbladet (18 juni).  Aftonbladet hade en stort uppslagen och mycket uppskattande artikel under rubriken ”Gud bevare oss för religionen” den 18 juni. I början på juni skapades Facebooksidan ”Det gudlösa folket”  för att följa upp mediabevakning och reaktioner på boken. DS.

 

 

Publicerat i ateism, existentiell filosofi, Existentiell livssyn, Filosofi, Humanisterna och religion, religionsfilosofi | Märkt , , , , | 1 kommentar

Nr 72. Existentiell religiositet. Gudlöst och sekulärt. Sidotext till David Thurfjells ”Det gudlösa folket”

Jag har just börjat läsa David Thurfjells ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen” (Molin & Sorgenfrei, 2015). Läsningen av första kapitlet har gett upphov till blogg ”Nr 71. Vad betyder religiös. Kommentarer till första kapitlet i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell”. Jag lägger ut denna text för att ge en sidobelysning av  Thurfjells oklarhet kring begreppet ”religiositet” som jag diskuterar i bloggkommentaren. Texten publicerades ursprungligen på Internet sommaren 1998. Trots att den har några år på nacken är den i högsta grad relevant.

Existentiell religiositet.

Jag ska här antyda konturerna av en livssyn och livshållning som enligt min mening är religiös trots att den inte bygger på några övertygelser om t.ex det personliga livets fortvaro bortom döden och existensen av en personligt skapande och handlande kosmisk makt utanför och oberoende av människan. Denna religiösa grundhållning kallas här existentiell religiositet.

I en existensreligiös livshållning finns utrymme för intensiva upplevelser av skapelsen och människovarandet som under och gåta, andlöshet inför det ofattbara att finnas till som en medvetet kännande och reflekterande aspekt av kosmos, av ‘hemhörighet i tillvaron’, djup och oresonlig kärlek till livet på gott och ont – inte för att det är gott, rättvist, harmoniskt utan trots dess brister, trots att det drabbar människor med gåvor och olyckor utan någon bakomliggande gudomlig eller karmisk rättvisa, en kärlek till livet för att det är. Den rymmer föreställningen att vi som människor kan utveckla en alltmer djupnande kärlek och medkänsla i förhållande till medmänniskan. Det innebär att det ibland kan växa fram en upplevelse av personligt ansvar – av en personlig kallelse som är förpliktigande, av att ha fått ett pund att förvalta – som på ett eller annat sätt gäller att försöka bidra till att göra den svårbegripliga och utsatta vandringen genom tillvaron bättre, rikare, enklare, tryggare för andra. Människor kan göra erfarenheter som under loppet av timmar och dagar dramatiskt förändrar livsstämning, tillvarotolkning och livsinriktning från något som är präglat av mörker och uppgivenhet till hopp och livsbejakelse. Det finns ett inre krav på ett medvetet och moraliskt ansvarigt förhållningssätt – till det egna livet, medmänniskan och det lokala och globala samhälle man också är en del av.

En existensreligiös livshållning handlar i sin kärna om att utveckla och fördjupa en bejakelse av och en förankring i livet och tillvaron som är bortom och oberoende av vardagens yta av positiva eller negativa upplevelser, sinnesstämningar och händelser. Den är oberoende av några garantier om kosmisk rättvisa eller livets fortsättning efter döden. Den rymmer en strävan efter att förstå och acceptera människovarandets villkor med dess utsatthet och förgänglighet. Den handlar också om ett sökande efter kunskap, betraktelsesätt, livshållningar och uttrycksformer som kan stödja en strävan att vidga och fördjupa relationerna till sitt eget inre, till andra människor, till livet och skapelsen. Den existensreligiösa livshållningen tenderar också, när den nått ett visst djup hos en människa, att utifrån en grundkänsla av förbundenhet med medmänniskan som är bortom de personliga banden och relationerna, ge upphov till ett sökande efter språk och former som kan förmedla det centrala och bärande i den egna livssynen till andra människor.

Skillnaden i förhållande till den förhärskande kulturella bilden av religiositet är att en existensreligiös livssyn inte förutsätter existensen av en personlig Gud eller av andeväsen som kan gripa in i den personliga existensen (t.ex. nåden som utifrån de flesta former av kristen tro är ett uttryck för en personligt handlande Guds ingripande i den enskilda människans liv); att den inte utgår från att det finns någon personlig existensform bortom den kroppsliga döden; att den inte tror att det finns någon bortomvärldslig garant för en slutgiltig rättvisa (t.ex. vissa tolkningar av kristendomens yttersta dom med himmel och straff) eller att det finns en perfekt och rättvis kosmisk ordning (t.ex. vissa tolkningar av begreppet karma inom hinduism och buddhism); att den inte tror att människans möjlighet att uppleva mening är knuten till existensen av en personlig kosmisk makt, Gud, som har en speciell avsikt och mening med skapelsen och våra mänskliga liv.

Man kan säga att det är en form av religiositet som inte är grundad i några metafysiska föreställningar när detta begrepp används i sin snäva och mera vardagliga betydelse.

Jag menar alltså att det i hög grad är relevant och meningsfullt att tala om vad som här kallas existentiell religiositet även om det i vår kultur ännu inte finns något sammanhållet språk eller några gemenskapssammanhang som artikulerar denna form av religiositet.

För de flesta människor i vår kultur är religiositet och en religiös livshållning närmast per definition förbundet med att omfatta teistisk-metafysiska, bortomvärldsliga föreställningar och övertygelser av ett eller annat slag. Jag menar att detta är missvisande och döljer centrala aspekter av innebörden i religiositet, tro och andligt liv, inte bara i allmänhet utan även vad gäller kristen tro. Det bidrar till att osynliggöra en viktig sida i det västerländska kulturarvet. Det försvårar också på djupgående sätt såväl det personliga som det offentliga samtalet kring de stora livsfrågor vi lever i genom att vi är människor.
(Olofsson, 1999)

—–

Textutdraget utgörs av de första styckena i första kapitlet av boken ”Existentiell livssyn – kristen tro”. Kapitelrubriken är ”Livssyn, språk och religiositet”. Kapitelpresentationen är: Om existentiell religiositet och de traditionella religiösa språkens växande oförmåga att ge ord åt de viktigaste sidorna av våra liv.

Boken publicerades i sin helhet på Internet 1998-99 efter ett antal refuseringar. Genom en engagerad människas försorg och publiceringsstöd från Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm finns den sedan januari 2014 även tillgänglig som ebok. Den kan köpas hos de flesta Internetbokhandlare. Men den finns också tillgänglig i sin helhet på Internet.

Som en kuriosadetalj kan nämnas att en tidig manusvariant till detta kapitel var underlaget för en intervju med mig i Svenska Dagbladet den 4 september 1991. Rubriken var ”Religiös utan tro på Gud” och gjordes av Ami Lönnroth.

Det kan vara på sin plats att nämna att jag efterhand upplevt det som alltmer problematiskt att försöka vidga begreppet ”religiositet” på detta sätt. Framför allt för att det offentliga språkbruket och gemene mans förståelse är så hårt knutet till att själva ordet är förbundet med att tro på någon form av högre makter och krafter. Det uppstår mest förvirring om man på allvar vill karakterisera den livssyn och tillvarotolkning som antyds i texten som religiös. Mig veterligen har det inte gjorts några allvarlig försök från religionsvetenskapligt håll – eller från livsåskådningsjournalistiskt håll – att bryta denna hårda bindning i det offentliga samtalet. Från uttalat ateistiskt håll har det gjorts några försök att rucka på detta. Ronald Dworkins ”Religion utan gud” är ett sådant försök. Alain de Bottons ”Religion för ateister” är ett annat försök. Men dessa försök har bara gett små repor i muren.

Bloggar apropå ”Det gudlösa folket” (2015) av David Thurfjell.
Nr 71. Vad betyder religiös? Kommentarer till första kapitlet i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell
Nr 72. Existentiell religiositet. Gudlöst och sekulärt. Sidotext till David Thurfjells ”Det gudlösa folket”  (denna blogg)
Nr 73. De existentiella livsfrågornas sekularisering. Kommentarer till kapitel 2 i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell.
Nr 74. Vad betyder religion? Kommentarer till kapitel 3 i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell.

Media. ”Det gudlösa folket” har fått mycket medial uppmärksamhet. Stort uppslag i Dagens Nyheter (26 maj), intervju i Människor och tro i SR P1  tillsammans med forskarkollegan Ann Af Burén (28 april), recension i Svenska Dagbladet (9  juni),  i Uppsala Nya Tidning (25 maj), Smålandsposten (23 juni) och Kristianstadsbladet (18 juni).  Aftonbladet hade en stort uppslagen och mycket uppskattande artikel under rubriken ”Gud bevare oss för religionen” den 18 juni. I början på juni skapades Facebooksidan ”Det gudlösa folket”  för att följa upp mediabevakning och reaktioner på boken. 

 

 

 

Publicerat i ateism, ateismfilosofi, Existentiell livssyn, religionsfilosofi | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar