Nr 94. Gudlöst om kyrkan och mänsklighetens framtid. Debattartikel i Östra Småland.

.

Texten publicerades i mitt lokala husorgan, Östra Småland, den 31 oktober, på 500-årsdagen av det som brukar betraktas som reformationens startpunkt. Den 31 oktober 1517 spikade Martin Luther enligt legenden upp sina 95 teser på slottskyrkan i Wittenberg.

Rubriken på den inskickade texten var ett långt ord längre: ”Gudlöst om kyrkan, reformationen och mänsklighetens framtid”. Rubriker är alltid ett knepigt problem. Jag har största respekt för de redaktionella övervägandena.  

Texten har en tillkomsthistoria på nästan ett och ett halvt år. Vänliga refuseringar och tystnader! Texten har förstås efterhand blivit bättre. Flera kloka personer har gett synpunkter och bidragit till en bättre text. Att den blev publicerad på den reformatoriska 500-årsdagen var en lycklig fullträff. Att debattredaktören sedan hittade en väldigt spännande illustration höjde helheten ett rejält snäpp. Det är ett foto av den kinesiske konstnären Ai Weiweis installation på utställningen “Luther und die Avangarde”. Utställningen har pågått i just Wittenberg från maj och t.o.m den 1 november.

Jag skickade in två texter till till Östra Småland. En kort på strax under 4000 tecken och en lång på nästan 5500 tecken. Även om det krävdes att tumma på gränserna för längd så föredrog debattredaktören den långa. Och tog den utan vidare nedkortning. Innan jag skickade in artikeln hade den långa, som en och en halv månad tidigare hade refuserats av DN Debatt, snabbt kortats ner med 1000 tecken. Denna lite längre artikel är publicerad på webbplatsen ”Språk, tro och religion”.

PS 5. (30.12.2017). Artikeln är även publicerad i årets sista nummer av Humanisten (nr 4/2017) som kom ut i början på december med den längre rubriken. Utöver papperstidningen finns Humanisten även som pdf-version som kan laddas hem! Artikeln finns på s. 25 – 27. DS.

 

Gåtfull brytpunkt

Det tycks ovedersägligt att den gåtfulla brytpunkt i makro- och mikrokosmos vi utgör som människor bär på möjligheten att bli alltmer förnuftiga, samarbetande och ansvarigt delaktiga i väldens väl och ve. Det går inte heller att förneka att denna medvetna, självreflekterande varelse, medveten om sin dödlighet och livets utsatthet, också har en fantastisk potential till kreativitet i form av lek, dans, musik, måla, dra historier, händernas arbete och att lösa svåra problem.

Motsatsen är lika viktig: som människor rymmer vi också möjligheten till hat, tyst feghet, brutal hänsynslöshet, hämndlystnad, girighet.

Vår gemensamma kunskapsresa de senaste århundradena är hisnande. Men också skrämmande genom att vårt handhavande av kunskap och industriell teknik lett fram till att det idag finns allvarliga hot mot livsbetingelserna på jorden.

Från det existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för ökar förutsättningarna för att uppleva mening och hemhörighet i tillvaron när vi aktivt bejakar vår positiva, konstruktiva potential och medvetet försöker hålla våra mörka möjligheter i schack. Detta oberoende av om vi tror på någon högre makt eller ej. När dessa erfarenheter stärks ökar i sin tur vår benägenhet att ta ansvar för det gemensamma och bidra med vår skärva till att skapa ett bättre samhälle och, i vår tid, till att engagera oss i de alltmer påträngande globala överlevnadsfrågorna.

Att dessa kvaliteter kan bli så starka att de ibland kan få människor att våga utmana mera näraliggande behov av tillhörighet och materiell trygghet – och ibland till och med riskera livet, är märkligt och gåtfullt.

Att bli behandlad med förakt och nedlåtenhet – i arbete såväl som i nära relationer – kan nagla fast oss vid en mörk känslovärld. Om denna sida tar över kan den förgifta såväl det egna livet som närståendes. Det medför ofta en ökad beredvillighet att underblåsa hat, misstro, våld etc i såväl det personliga livet som på samhällsscenen.

För exakt 500 år sedan, den 31 oktober 1517 spikade Martin Luther upp sina 95 teser på kyrkporten i Wittenberg, något som kommit att betraktas som starten för den protestantiska reformationen. Den 1 november stänger utställningen ”Luther och avantgardet”, som visats sedan i maj det gamla fängelset i Wittenberg. Installationen, som utställningsbesökaren på bilden betraktar är gjord av den kinesiske konstnären Ai Weiwei, som låtit gjuta ett avtryck sin egen kropp i ett stort betongblock som sedan delats på mitten och ställts in i en trång fängelsecell. (Östra Smålands bildval och text) (Se också anmärkning nedan!)

 

Tankelek om den tidiga kristendomen

Med detta perspektiv på människans dubbelhet kan vi leka med tanken att de tidiga kristna församlingarna med kristusberättelser, predikan, nattvard, dop – då vuxendop – och riter för syndernas förlåtelse, fungerade som ett kraftfullt stöd för att aktivt bejaka den godartade sidan av våra dubbla möjligheter. Till detta kom föreställningen om moralisk likhet. Oavsett börd, etnicitet och kön var alla lika inför den ende guden. Några har kallat denna radikala jämlikhetstanke för en moralisk jordbävning.

Att medvetet bejaka de godartade sidorna medförde i sin tur att upplevelserna av hopp, mening och livsglädje fördjupades hos många, kanske de flesta, av den tidiga kyrkans medlemmar. Dessa erfarenheter, ibland omvälvande, ville man dela med sig av. Det ligger i dess natur. En given följd var att man såg för sig en framtid där denna positiva livsprocess hade fått övertaget hos alla människor och präglade världen. ”Gå ut och gör hela välden till mina lärjungar!” blev den självklara uppgiften.

Dåtidens tolkningsnycklar för dessa erfarenheter var en personligt handlande Gud, den uppståndne Kristus, Fadern, Sonen och Den helige Ande, den yttersta domen, Kristi återkomst.

Idag vet vi att dessa tolkningsnycklar inte behövs för denna existentiella sida av kristen tro.

 

Reformationen – en förnyad existentiell impuls?

Den 31 oktober 1517 spikade Martin Luther upp sina 95 teser i Wittenberg och utmanade påvens och den katolska kyrkans makt. Genom den då nya tryckkonsten spreds de som en löpeld genom Europa. Det är 500-årsjubileum i dagarna.

Den existentiella sida i kristendomen som antytts fick enligt denna tankelek en förnyad impuls genom reformationen och dess två huvudgrenar – lutheraner och kalvinister. Detta förstärkte den historiska och personliga mentalitetsprocess som handlade om utvecklingen av en myndig, ansvarig individ som efterhand blir grunden för demokratins framväxt. Denna existentiella sida förstärktes sedan genom pietismen på 1700-talet och genom frikyrkorörelsen på 1800-talet. Detta skedde dock fortfarande inom den traditionella ram där man var övertygade om att tron på Gud, Guds människoblivande i Kristus, Jesu uppståndelse var grunden för de positiva erfarenheter man var så starkt berörda av.

Den sekulära förlängningen av denna existentiella impuls, påverkad av det via den muslimska världen återupptäckta grekiska antika tänkandet, ser vi sedan i upplysningen, utvecklingen av den vetenskapliga metoden och det tänkande som blir grunden för såväl den amerikanska självständighetsförklaringen som den franska revolutionen. Demokratirörelsen, arbetarrörelsen, kvinnorörelsen, filosofin, humaniora, samhällsvetenskaperna och olika former av organiserat ansvarstagande för det gemensamma plus den moderna kulturens film, litteratur, konst – inte minst barnkulturen – etc har i vår tid hållit liv i och vidareutvecklat denna existentiella sida i dess grundläggande sekulära form.

 

Behövs något radikalt nytt?

Den diskuterade problematiken är inte specifikt kristen. Den väcker däremot en övergripande fråga! 

Skulle det göra skillnad i den samtida globala kulturen med väl synliga sociala strukturer vars enda uppgift är att stödja människor att medvetet bejaka sina positiva, godartade möjligheter och hålla den mörka sidan i schack? Och detta utan att falla tillbaka på några övernaturliga föreställningar.

Skulle de kunna bidra till att stödja utvecklingen av det mod och den kreativitet hos många människor som behövs för att möta de jättelika globala utmaningar vi står inför om mänskligheten ska ha en framtid?

 

Carl Gustaf Olofsson

Ateistisk frilansteolog med rötter i den svenska baptiströrelsen, ansvarig för webbplatsen ”Språk, tro och religion”, medlem i Svenska kyrkan, aktiv i Humanisterna Kalmar.

 

Anmärkning:
Så här presenterar Ai Weiwei sin installation och sin medverkan på utställningen Luther und die Avangarde: ”Martin Luther gör ett starkt intryck på mig, särskilt hans bidrag till språket. Varje individs fria uttryck är extremt viktig för den mänskliga utvecklingen. Jag vill delta in den här utställningen för att reflektera över honom. (…) Såvida idéer och språk redan föreligger, så kan den egna existensen vidgas med hjälp av konst.

PS 1. Detta med ”rötter i den svenska baptiströrelsen” berörs i det inledande personliga avsnittet av första delen av föreläsningen ”Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga”. Se Blogg Nr 92.

PS 2. En tredje del av den reformatoriska omvälvningen, utöver lutheraner och kalvinister, var vederdöparna. Vederdöparna var ett samlingsnamn på ett antal radikala kristna rörelser som avvisade barndopet och menade att det enda bibliskt försvarbara var vuxendop. Denna rörelse var föregångare till den moderna baptismen. Martin Luther och de furstar som anslutit sig till den lutherska reformationen slog brutalt ner de radikala döparrörelserna. DS. 

PS 3.  Den mörkaste sidan av Martin Luther är den brutalt antisemitiska skrift som han skrev i slutet av sitt liv. Den har kastat sina mörkaste skuggor in i vår tid. Den blev ett viktigt stöd för den nazistiska antisemitismen och förintelsemaskineriet. DS. 

PS 4. (10.11.2017).  Måndagen den 30 oktober så hade DN Kultur en lång artikel av ärkebiskop Antje Jackelén om reformationsjubileet. Rubrik: ”Martin Luthers frihet skänkte bildning även för hjärtat”.  I en starkt lutherkritisk artikel torsdagen den 9 november svarade författaren Gunilla Thorgren på ärkebiskopens artikel. Rubrik: ”Luther fick sexism att framstå som gudomligt påbud”.  DS.

PS 5. (30.12.2017). Artikeln är publicerad i årets sista nummer av Humanisten (nr 4/2017) som kom ut i början på december med den längre rubriken. Utöver papperstidningen finns Humanisten även som pdf-version som kan laddas hem! Artikeln finns på s. 25 – 27. DS.

 

Annonser
Publicerat i ateismfilosofi, Existentiell livssyn, existentiell teologi, religionsfilosofi | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 93. Bortom det övernaturliga. Del 3. Andra delen av föreläsningen Ansvar och flykt.

.

Detta är andra delen av föreläsningen Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga. Föreläsningen hölls på den teologiska konferensen ”Bortom det övernaturliga” på Teologiska Högskolan i Stockholm den 16 oktober. 

Såväl den vision som den kunskapsfrågan som jag redogjorde för i föreläsningens första del (blogg Nr 92) har följt mig genom hela mitt vuxenliv. Tankarna om människans dubbelhet som jag tog upp i det tredje Introt har periodvis haft en närmast plågsam skärpa. Tillsammans har dessa tre tankefigurer fungerat som nav och drivkraft sedan börja på 1970-talet. Först närmast ordlöst och intuitivt. Efterhand allt tydligare formulerade i ordens värld. Tillsammans utgör de ett grundaccord när jag nu tar mig an föreläsnings huvudämne. 

Jag påminner om  den lilla pappersbibba konferensdeltagarna fick. Där finns föreläsningens disposition, ett antal frågor och sist titlar på några texter som omnämns. Där finns också några vidare lästips för den nyfikne. 

Vill man hellre lyssna så finns det en ljudinspelning av föreläsningen i form av en podfil. Man kan lyssna direkt på mobil eller dator – eller ladda ner och lyssna när man vill. Vill man hoppa direkt till Del II så får man dra fram reglaget till 27:50!  Öppna podfil! Om ett par veckor kommer föreläsningen även att finnas tillgänglig på video. Introduktion, samtliga föreläsningar och efterföljande samtal finns som podfiler att lyssna på.  

.

Del II.
Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga.

 

För att komma på något sånär rätt bog från början vill jag säga såhär. Jag menar att de kristna begreppen synd och nåd rymmer viktiga existentiella erfarenheter och insikter. Men när dessa erfarenheter och insikter i vår tid lindas in i ett traditionellt trosspråk och binds till föreställningen om en personligt handlande gud så bidrar man enligt min mening till att dölja en handfast existentiella verklighet som det är livsviktigt att synliggöra i samtidskulturen. Bland annat för att vi oberoende av livsåskådning ofta behöver stöd och hjälp för att hantera denna ganska så knepiga sida av verkligheten.  

Genom en analys av vad jag här kallar “samvetets, hjärtats och sanningens röster” ska jag försöka visa på en viktig existentiell problematik som vi alla lever med oberoende av vilken livstolkning vi håller oss med. Dessa existentiella realiteter gäller i samma utsträckning för traditionellt kristna, superliberalt kristna, neobarthianer, sunnimuslimer, shiamuslimer, buddhister, newageare – och ateister. Om jag genom detta exempel lyckas antyda grundproblematiken så pass att det uppfattas som ett problem värt att tänka över så är jag nöjd.

 

1. Ansvarighetstesen

Jag ska börja med vad jag kallar  ansvarighetstesen. Den har två sidor, en positiv och en negativ. Jag kommer i anslutning till varje del i analysen ställa en teologisk fråga. Dom finns med i pappersbibban ni fått. De som är kursiverade i finns inte med i föreläsningen.

Den positiva sidan kan sammanfattas i följande påstående: Ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster är av grundläggande betydelse för våra möjligheter att växa och mogna som människor, för att utveckla och fördjupa våra viktiga relationer, för att en grundupplevelse av mening, förundran och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas. Och inte minst, det är avgörande för att underhålla en inre process av integration och mognad.

Dessa positiva konsekvenser är oberoende av vilken religiös eller sekulär livstolkning vi håller oss med.

Vad jag kallar ansvarighets hållning innebär att ta dessa inre krav på allvar. Det innebär att i livets konkreta omständigheter försöka handla utifrån dessa inre krav – och att stå emot starka impulser att skada. Men vi kommer av olika skäl ofta att svika och låta bli att handla – och ibland handla utifrån destruktiva impulser. Då innebär ansvarighetens hållning att stå kvar i upplevelsen “av vad jag borde ha gjort”, “vad jag borde ha sagt” – och vad “vad jag inte borde ha gjort” när de starka känslorna tog över scenen. Det medför alltid att möta smärtsamma känslor av feghet, att ha svikit, nederlag – och ofta en krackelerande självbild. Detta kan vara tufft! Ibland väldigt tufft! Därför finns det alltid en frestelse att förneka och lägga locket på. Om vi lyckas fly från dessa smärtsamma känslor så får det obevekligt negativa konsekvenser för vår inre värld. Jag återkommer till det.  

Den negativa sidan av ansvarighetstesen kan sammanfattas i följande påstående: Om vi lever i vad jag kallar flyktens hållning, dvs att vi i vår konkreta livshållning förnekar att det har någon betydelse för våra liv – och vår omvärld – hur vi förhåller oss till samvetets, hjärtats och sanningens röster så kommer dessa röster att bli allt tystare – och kanske tystna helt. Våra möjligheter att växa och mogna som människor kommer att blockeras. Viktiga relationer kommer att urholkas. Dova känsloskikt av meningslöshet och avskurenhet från livet kommer att att växa sig allt starkare. Vi tvingas att använda allt mer energi för att döva dessa obehagliga känslor. I sämsta fall försöker vi döva dessa med droger, våld och destruktiva handlingar. Och – inte minst viktigt – flyktens hållning ger näring åt en process av deformering av vår inre värld.

Dessa negativa konsekvenser är oberoende av vilken sekulär eller religiös livstolkning vi håller oss med.

Fråga 7 – levande relation till gud. Har ansvarighetens hållning och dess positiva konsekvenser för våra liv – och vår omvärld – något att göra med vad man i ett traditionellt trosspråk talar om som (a) att ha en levande relation till Gud; (b) leva i tro? 

Fråga 8 – avskuren från Gud: Har flyktens hållning något beröringspunkt med vad man i traditionellt kristet trosspråk talar om som (a) konsekvenser av att leva avskuren från Gud och (b) att leva i synd?

När jag talar teologiska kallar jag flyktens hållning för synd i hård mening. Den måste skiljas från synd i mjuk mening! (Se fråga 11)

 

2. En ontologisk markering.

Här är det viktigt med en markering. På det filosofiska finspråket är det en ontologisk markering. Samvetets, hjärtats och sanningens röster har utifrån det existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för inte någon absolut karaktär. Det är en inre uppfordran att bidra till det gemensamma med min uppfattning om rätt, sanning och rimliga problemlösningar. Man kan säga att förutsättningen för att utveckla såväl våra personliga relationer som att tillsammans bygga ett alltmer rättvist och ekologiskt hållbart demokratiskt samhälle – är att vi ärligt och ödmjukt bidrar till den kollektiva dialogen med våra uppfattningar om vad som är kloka och rimliga lösningar på de problem som kommit i vår väg.

När man i traditionell kristen trostolkning talar om dessa inre röster som guds röst inom människan så tenderar man att göra det som tagit form i sin inre värld till absoluta sanningar. Guds röst kan man inte kompromissa med! Detta är både fel och farligt. Mitt bidrag kan då inte sättas in i en kritisk, kollektiv dialog.

När denna absolutistiska syn används av karismatiska ledare med en stark upplevelse av “guds röst” kan det användas för att underminera förmåga att lyssna till och följa dessa inre röster hos de som ser upp till denna ledare. Detta är direkt destruktivt!  

Om man nödvändigtvis vill blanda in gud i detta så menar jag att det i så fall är den röst som säger att det är viktigt att jag bidrar till det gemensamma med min röst. På ett filosofiskt finspråk kan man kalla detta en metaröst.

Denna metaröst viskar att mitt bidrag är viktigt, att det kan möjliggöra bättre problemlösningar än som skulle varit möjligt utan min röst. Detta oavsett om jag kanske i långa stycken har fel. Denna metaröst säger också att om jag vågar ge mitt bidrag så kommer jag oavsett resultatet att bli rakare i ryggen.

Vi vill gärna ha facit! Heliga skrifter, ideologiska och politiska urkunder – och guds röst! Det svåra, smärtsamma och storslagna är att det inte finns några förhandsfacit. Vi kan bara i efterhand se att detta blev bra, mindre bra – eller ledde till katastrof!

Om 100 år kan våra efterlevande förhoppningsvis konstatera att vår generation till slut lyckades ta sig samman och stoppa de överhängande globala hoten vad gäller klimat, resursförbrukning, rimlig fördelning, brukbara jordar.

 

3. Precisering

Jag är medveten om att uttrycket “samvetets, hjärtats och sanningens röster” är oprecist. Men jag har inget bättre. Det är motiverat att säga något om de tre komponenterna i denna tredelning.

Samvetets röst” är mycket summariskt ett inre krav att säga “nej” och agera mot det man upplever som fel och orätt.

Hjärtats röst” gäller ideer som om de omsätts i handling kan bidra till positiva förändringar – i privatlivet eller på samhällsscenen. Det kan gälla att förbättra en kärleksrelation, mer rättvisa på det lokala eller globala planet – och i det riktigt stora – bidrag till att rädda världen.

“Sanningens röst” är ett inre krav att sträcka sig efter sanningen även när det innebär att ifrågasätta invanda föreställningar och övertygelser. Det kan också beskrivas som ett inre krav på intellektuell redbarhet.  

Jag menar att denna tredelning är viktig. Det är t.ex. inte helt ovanligt att vi med hänvisning till samvetets röst sviker hjärtats röst. Vi är komplicerade! Det är inte självklart enkelt att hantera de spänningar som kan uppstå mellan dessa tre “röster” i vår inre värld. Vi behöver bolla och prata med andra människor om de moraliska dilemman vi hamnar i.  

Vi lever alla med dessa inre röster. De kan vara mer eller mindre tydliga. Ibland är det tyst. Då är det viktigt med stödet från tydliga regler och lagar om rätt och fel för att vi inte onödigtvis ska ställa till det för oss själva och andra.

Att förhålla sig till de inre krav de formar är ibland lätt och närmast självklart. Sedan händer saker som gör livet dramatiskt och ibland plågsamt. Plötsligt befinner vi oss vid vägskäl där ett aktivt handlande utifrån de inre krav som tagit form innebär risker! Vi behöver i sådana lägen kloka människor och sammanhang där vi kan bolla och få stöd.  

I utsatta livsomständigheter kan det handla om att riskera livet. Under såväl nazismens som stalinismens herravälde innebar det en omedelbar risk för liv och lem att stå upp för rätt och sanning. Och så är det tyvärr på alltför många håll i dagens värld.

Det finns ingen garanti om en godartad utgång!

När vi dras in i detta drama kan vi göra erfarenheter som ger oss ett hudnära förhållande till ord som mod, feghet, rättrådighet, svek, trohet, självrespekt, nederlag och skuld.  

 

4. Fem grunderfarenheter

Jag ska nu försöka ringa in några viktiga erfarenheter. Det är inte på något sätt heltäckande. Det gäller “avvisandets smärta”, “icke-vågandets smärta”, “genombrottserfarenheter” och “den existentiella sorgeparadoxen” och sist “brottets smärta”.  

.

1. Avvisandets smärta

Avvisandets smärta handlar om de känslor som väcks av att engagerat ha handlat utifrån samvetets röst – eller hjärtats röst – och inte alls uppnå det man hade hoppats. Det är än smärtsammare om konsekvensen är att man blivit missförstådd, övergiven, illa sedd. Än smärtsammare blir det om det medfört att man har mist vänner, blivit omplacerad på jobbet, blivit utfrusen och mobbad.

I destruktiva ideologiska sammanhang kan det till och med handla om att bli stämplad som djävulens hantlangare eller förrädare!  

När en människa brottas med att våga eller inte våga följa de inre krav som tagit form är det oftast just rädslan för dessa smärtsamma konsekvenser som utgör hindret från att handla.

Det är vanligt, men inte givet, att en grundupplevelse av självrespekt och värdighet förstärks, oavsett det yttre resultatet, när vi klarat av följa de krav som formats av dessa inre röster.

Fråga 10 – trons handlingar. Har detta någon beröring med vad man i kristet trosspråk talar om som konsekvenser av “trons handlingar”?  

.

2. Icke-vågandets smärta.

Icke-vågandets smärta handlar om upplevelser av feghet, svek, nederlag, skuld för att man inte har klarat av att följa de inre krav som tagit form på grund av rädsla för de möjliga konsekvenserna. Bundenheten till sin materiella välfärd, sin sociala ställning, att vara omtyckt och välsedd har vunnit. När det blivit skarpt läge har man inte förmått utmana dessa beroenden. Smärtan handlar om att tvingas erkänna sin oförmåga och feghet – och att se de obehagliga sprickorna i självbilden som detta ger upphov till. Jag har tidigare nämnt att denna smärta alltid innebär en risk att på ett eller annat sätt förneka det som har hänt – eller snarare ‘det som inte har hänt’.

Fråga 11 – synd (i mjuk mening). Är detta “icke-vågande” månde det syndabegrepp som främst avses i kyrkans rituella syndabekännelse?  

Jag kallar detta för synd i mjuk mening. Till skillnad från synd i hård mening, flyktens hållning, som jag berört innan.   

Såväl avvisandets smärta som icke-vågandets smärta är lätta att förstå. De tillhör närmast vårt dagliga liv.  

Nu ska jag ta upp två lite mer svårfångade erfarenheter som kan uppstå i detta vågandets och icke-vågandets landskap. Jag kallar dom  genombrottserfarenheter respektive den existentiella sorgeparadoxen  

.

3. Genombrottserfarenheter.  

Först genombrottserfarenheter. En människa kan ibland hamna i en intensiv inre brottning kring att våga eller inte våga följa de inre krav som tagit form. Hon befinner sig i en situation där de möjliga negativa konsekvenserna av ‘trohet’ i handling väcker djup ångest och rädsla. Trots att det finns en uppriktig vilja att vara trogen mot det inre krav som trätt fram kan det vid den mest dramatiska punkten i en sådan kris te sig omöjligt.

Om en människa förmår att stå kvar i denna plågsamma inre konfliktsituation utan att fly kan hon överraskande komma till en punkt där hon lyckas bryta igenom den förut till synes ogenomträngliga muren av ångest och maktlöshet.

Plötsligt är det möjligt för henne att fatta ett klart och orubbligt beslut att handla utifrån de inre krav som tagit form. I det ögonblick beslutet är fattat – kosta vad det kosta vill – när hon har bestämt sig för att handla, fullt beredd att möta de negativa konsekvenser som hon uppfattar som reella möjligheter, sker det en djupgående förändring av det inre landskapet.

Plötsligt är den dramatiska konfliktsituationen med dess plågsamma känslor borta. I stället finns det ett märkligt lugn trots att det finns en utsatt handlingssituation som väntar. Det kan uppstå en stark grundstämning där sinnesintrycken förstärks, av intensiv närvaro, av en svårförklarlig och paradoxal känsla av tillit och visshet om att allt kommer att gå väl trots att de negativa konsekvenserna fortfarande finns kvar som högst reella möjligheter.

I det ögonblick hon lyckas fatta ett tydligt och orubbligt beslut släpper hennes beroenden och rädslor sitt styrande grepp över hennes liv och handlande. Mitt i den dramatiska situation som det ändå fortfarande är kan det uppstå starka känslor av obundenhet och frihet, av att vara djupt och oupplösligt förbunden med livet och tillvaron.

Fråga 12 – vara buren av gud. Har det som beskrivits i termer av genombrottserfarenheter någon beröringspunkt med vad man i kristet trosspråk talar om i termer av att bli ledd och buren av gud genom det svåra och utsatta? 

 .

4. Den existentiella sorgeparadoxen

Nu till en märklig och gåtfull erfarenhet som på djupet kan förändra en människas liv. Den har fått namnet den existentiella sorgeparadoxen.   

Den existentiella sorgeparadoxen kan ta form i mötet med icke-vågandets smärta. Som jag tidigare berört kan detta vara mycket plågsamt. Det finns därför alltid en frestelse att fly ifrån smärtan genom att på olika sätt försöka förneka sitt ansvar för det som har hänt.

I den upplevelse av mörker och skuld som tar form när en människa inser att det inte finns några fungerande bortförklaringar till att hon har svikit det hon uppfattat som rätt – genom sin tystnad eller genom att hon ställt till med allvarlig skada genom destruktivt handlande – kan det överrumplande öppnas en helt ny port till vårt människovarande. Plötsligt kan den nederlagstyngda människan börja se på den rädsla, och i vissa fall de destruktiva impulser, som har lett fram till sveket med en försonande och sorgsen kärlek som, samtidigt som den djupnar, också sträcker sig ut mot andra människors nederlag och svagheter.

Detta dubbla perspektiv är ett signum; in mot det egna sveket och nederlaget och samtidigt ut mot alla andra människors rädsla, svek och destruktiva handlingar.

Det upprättas en sorgfärgad känsla av förbundenhet med alla de fega medmänniskor som är alltför beroende av sin sociala och materiella trygghet. Beroende på vad man har med sig i bagaget kan detta även sträcka sig ut mot den lättkränkta, hämndlystna och våldsamma medmänniskan. Det kan för stunden träda fram en genomgripande upplevelse av att tillsammans med alla andra fega och ofullkomliga människor vara kärleksfullt innesluten i tillvaron med dess glädje, smärta och utsatthet. Detta på ett sätt som är oberoende av den egna personlighetens tillgångar och tillkortakommanden.

Och inte minst viktigt – den förbundenhet med medmänniskan som tagit form gäller också! i förhållande till dem som fastnar i ett tilltagande inre mörker därför att de inte orkar och förmår möta icke-vågandets smärta. En dömande och moraliserande inställning gentemot andras svagheter, rädsla, feghet, nederlag blir närmast omöjlig från detta perspektiv.

Genom att orka stå kvar i icke-vågandets smärta kan livet på ett paradoxalt sätt bli rikare. Och vi kan mogna ett rejält snäpp! Våra ögon blir varmare och mer medkännande visavi andras rädslor och tillkortakommanden.

Men det finns inga garantier! Det enda jag bestämt hävdar är att förutsättningen är att vi orkar stå kvar i svekets och nederlagets smärta för att detta ska kunna hända. Chanserna för denna godartade utgång är bättre om vi får hjälp. Det kan vara guld värt med god själavård från vänner eller proffs!

Fråga 13 – botfärdig syndare och nåd: Har detta någon beröringspunkt med det kristna trosspråkets tal om guds gränslösa nåd visavi den botfärdige syndaren?

.

5. Brottets smärta.

Jag har inte berört de aktiva brotten mot samvete och hjärta. När man har skadat och förnedrat utifrån hämndbegär eller hatiska impulser därför att man blivit kränkt, illa behandlad etc så är det en annan belägenhet än att ha varit tyst och ha underlåtit att handla.

Utifrån den inre dynamiken i ansvarighetens hållning finns det även här en möjlig väg tillbaka. Om man hämtar hem och erkänner för sig själv det orätta eller oförlåtliga man har gjort och så långt som möjligt ber om förlåtelse och försöker ställa tillrätta så kan det även här öppnas för den märkliga inre förvandling som jag kallar den existentiella sorgeparadoxen.

Många sådana handlingar går aldrig att reparera. Man kan oåterkalleligt ha saboterat en relation eller sin tillhörighet i en gemenskap. Har man mördat någon så är den människan obevekligt död. Om den mördade var viktig i andra människors liv så är även dessa människors liv skadade på ett sätt som inte kan ställas tillrätta.

Även om en människa med tunga brott på sitt samvete får uppleva den inre upprättelse som är en del av den existentiella sorgeparadoxen så kan det bli väldigt ensamt att bära denna mörka del av sitt personliga öde. God själavård, sekulär eller religiös, kan vara till viktig hjälp att komma igen och hitta en ny bog i livet.   

Om man har begått den sortens handlingar och brott med kallt blod – av girighet, egenrättfärdigt hämndbegär och där man tycker sig ha rätten att tillfoga andra skada – så finns det bara en väg tillbaka till mening och möjligheten till genuin livsglädje. Det ovillkorliga grundkravet utifrån ansvarighetens inre dynamik är ånger och försök att ställa tillrätta så långt som möjligt. Dessutom krävs ett medvetet och aktivt löfte att göra allt för att bejaka sin potential till medkänsla, omsorg och ansvar för det gemensamma – och samtidigt bestämma sig för att låsa in de destruktiva sidorna i garderoben. I detta svåra kan det vara ovärderligt med ett inkännande stöd som samtidigt är kompromisslöst vad gäller dessa krav. Jag tror att det kan vara mycket värdefullt med en rit i andra människors närvaro för att markera detta viktiga och svåra löfte.

.

Problematiseringar och avslutning.

Den genomförda analysen av den existentiella dynamiken i ansvarighetens hållning ska förstås granskas utifrån kategorierna sant, falskt och sanningslikhet som jag har berört tidigare.

Om analysen är riktig – dvs har ett hyfsat mått av sanningslikhet – så är möjligheten att uppleva såväl genombrottserfarenheter som den existentiella sorgeparadoxen helt oberoende av våra livsåskådningar och föreställningsvärldar. Sak samma gäller den långsamma förödelsen av våra liv som är konsekvensen när flyktens hållning fått övertaget. Det är från det existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för frågan om universella erfarenhetskategorier. De konstitueras av att människan är en medveten, självreflekterande varelse underkastad vissa grundläggande existensvillkor som gäller lika för alla. De är bortom både det materiella och det övernaturliga.

Även om den genomförda analysen i stora drag är riktig så finns det många frågor. Det är uppenbart att innehållet i dessa inre röster varierar stort mellan såväl olika individer som olika kulturer. Det börjar också finnas vad som skulle kunna kallas mentalitetshistorisk  forskning som visar att utvecklingen av dessa inre röster är en långsam historisk kulturell process. Det skulle vara väldigt intressant att förstå mer om detta.

En hel del talar för att utvecklingen av dessa inre röster har gått från ansvar och omsorg om familjen och sedan vidgats till släkt och klan. Sedan utvecklats vidare till att omfatta, först det lokala samhället och sedan vidare till nationen. Med demokratins genombrott så sker det ett spännande och viktigt nytt steg. Det inre kraven börjar alltmer att gälla demokratins värdebas, likhet inför lagen, mänskliga rättigheter och oväld i myndigheterna förhållande till medborgaren. Detta är ett viktigt steg mot universalisering.

I vår nu pågående samtid kan vi börja skönja ytterligare ett nytt livsviktigt steg i denna utveckling. Det gäller omsorgen om jorden och den sköra livsväv som är förutsättningen för våra liv.

Här kan det vara motiverat notera att de första viktiga stegen mot universalisering av dessa inre röster sker inom de stora religionerna för 2000 – till 2500 år sedan. Filosofen Karl Jaspers har kallat detta axialtiden. Ett exempel: någon har kallat den radikala jämlikhetstanken i den tidiga kristna kyrkan för en moralisk jordbävning. Oavsett börd, etnicitet och kön var alla lika inför den ende guden.

Innan jag avslutar med ett förslag till ytterligare en statlig utredning vill jag göra en liten markering.

Jag är inte lojal mot varken kristen tradition eller någon annan religiös eller sekulär ideologi. Jag är solidarisk med de som tar livets utmaningar och utsatthet på allvar, de som ärligt försöker hålla fast vid jag här har kallat ansvarighetens hållning – men också med de som misslyckats och lidit nederlag i detta. Jag känner en speciell förbundenhet med alla de som i nuet brottas med den kunskapsfråga som formulerats här (se blogg Nr 92 – Intro 2). Och med de som gjort det tidigare genom historien.

I detta känner jag dessutom att min primära solidaritet finns hos de som brottas med dessa saker utan att tro på någon gud eller ett liv efter döden. Precis som jag själv.

Att jag sedan har ett engagerat och speciellt hjärteförhållande till kristen tradition är en annan sak. Det är det arv jag fått med mig från min fribaptistiska uppväxt och som gett mig berättelser, erfarenheter och ord som blivit viktiga byggstenar i mitt eget liv.   

 

Statlig utredning 2.

Nu ska jag ska avsluta med ytterligare ett förslag till en gammeldags gedigen statlig utredning. Förutsättningen är att en riksdagsmajoritet, precis som jag, menar att ansvarighetens hållning är en av grundstenarna för ett levande demokratiskt, människorättsorienterat samhälle och ett stöd för att odla och frigöra de kreativa resurser som behövs för lösa de stora globala problem vi står inför.

Utredningen uppdrag  är att skapa en bild av vad det finns för organisationer i Sverige som aktivt stödjer utvecklingen av ansvarighetens hållning. Uppgiften är även att skilja på de organisationer som har det som sin huvuduppgift och de som har det som en av sina uppgifter. Och då även särskilt notera de organisationer som aktivt stödjer utvecklingen av vad jag här vill kalla ett planetariskt samvete, dvs ett ansvarstagande visavi den sköra planet och livsväv som är grunden för våra liv.

Utredningens uppdrag är även att utarbeta förslag om generöst statligt stöd till dessa organisationer oavsett om de är sekulära eller religiösa. Det är tänkt att detta stöd ska komplettera eller ersätta dagens stöd till trossamfund.

Sist, ett stort tack till nätverket “Kristen Bortom Gud” som bjudit in mig att föreläsa. Och ett stort tack till THS som modigt ställt upp som värd för denna i mångas ögon kontroversiella teologiska konferens.

Med detta sätter jag punkt och tackar för ordet.

 

Slut!

Publicerat i andlighet, ateism, ateismfilosofi, ateistisk teologi, Existentiell livssyn, existentiell teologi, sekulär andlighet | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 92. Bortom det övernaturliga. Del 2. Första delen av föreläsningen “Ansvar och flykt”.   

Måndagen den 16 oktober medverkade jag på den teologiska konferensen “Bortom det övernaturliga” på Teologiska Högskolan i Stockholm. Jag höll den fjärde och sista föreläsningen. Nätverket “Kristen bortom Gud” hade tagit initiativet till konferensen och den genomfördes i samarbete med THS.

Som ovan föreläsare hade jag ett rejält manus i handen. En fördel är att det är ganska lite jobb att sedan publicera.

Föreläsningen publiceras här i två delar. Det finns åtminstone två skäl till uppdelningen. Föreläsningen är lång. Det är mycket text. Dessutom är det så att det går utmärkt att läsa andra delen fristående. Jag vill inte ta risken att man tröttnar innan man kommer fram till andra delen som är den mera tungviktiga delen av föreläsningen.

Genom det lite speciella upplägget finns det en ganska naturlig uppdelning i del I och del II. Jag börjar med en ganska rejäl presentation av mig själv för att antyda något av det engagemang som är bakgrunden till att jag fått denna inbjudan att föreläsa. Sedan blir det ett tredelat intro innan jag kommer till Del II och föreläsningens huvudämne “Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga”. De tre introna gäller en vision, en kunskapsfråga och sist om mening och människans dubbelhet.

Vill man hellre lyssna så finns det en ljudinspelning av föreläsningen i form av en podfil. Man kan lyssna direkt på mobil eller dator – eller ladda ner och lyssna när man vill. Vill man hoppa direkt till Del II så får man dra fram reglaget till 27:50!  Öppna podfilOm ett par veckor kommer föreläsningen även att finnas tillgänglig på video. Introduktion, samtliga föreläsningar och efterföljande samtal finns som podfiler att lyssna på.  

PS. (12.1.2018). Samtliga föreläsningar är sedan i början på januari tillgängliga via webbplatsen för nätverket ”Kristen Bortom Gud” under fliken ”THS-konferens”.  Nedan är en direktlänk till min föreläsning.

 

 

Del I. Personligt och tre intro.  

Jag börjar med att säga ett stort tack till nätverket “Kristen bortom Gud” för inbjudan att föreläsa här idag. Med min frikyrkobakgrund värmer det lite speciellt att denna teologiska konferens äger rum här på THS, en teologisk högskola med ett frikyrkligt huvudmannaskap.

Som ni sett finns det en liten pappersbibba att tillgå. Där finns föreläsningens disposition, ett antal frågor och sist titlar på några texter som omnämns. Där finns också några vidare lästips för den nyfikne.  

Genom att THS ger rum åt denna lite annorlunda teologiska konferens kan jag också ana något av den positiva sida av de frikyrkliga rottrådar som på avgörande sätt har format mig och mitt liv. Bland annat så har jag fått min grundläggande intellektuella skolning i den varma, diskuterande fribaptistmiljö jag kommer ifrån. I min närmsta släktkrets fanns ett missionärspar och tre predikanter, varav min far, Olof Persson, var en.

Jag känner en stor ödmjukhet inför såväl förtroendet att föreläsa här som den utmaning det innebär. Att rubriken “Bortom det övernaturliga” och upplägget sticker i ögonen på en del och har väckt rejält kritiska reaktioner får nog sägas ingå i spelreglerna. Jag tror att uppmärksamheten är av godo!

Jag heter alltså Carl Gustaf Olofsson. Jag har skrivit boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” som fått en hedersam plats på denna konferens. Jag driver webbplatsen ”Språk, tro och religion” sedan våren 1998. Webbplatsen kom till för att göra boken tillgänglig på Internet efter ett antal refuseringar. Sedan senhösten 2010 har jag även denna blogg: ”Gustafs videoblogg”. Det blev ganska snabbt en traditionell textblogg. Men då var namnet inarbetat, så jag lät det vara kvar. I dagsläget finns där runt nittio bloggar.  

Jag döptes som tioåring 1958 i havet utanför Åhus. “Vuxendöpt” inom citationstecken. Jag är medlem i Svenska Kyrkan sedan 2004 och i Humanisterna sedan 2010. Sedan våren 2011 sitter jag med i styrelsen för Humanisterna Kalmar.

Fribaptistsamfundet som präglade min uppväxt är okänt för de flesta. En liten presentation är därför motiverad.

1872 uteslöts Helge Åkesson och de församlingar som sympatiserade med honom ur Svenska baptistsamfundet. 1890 bildade dessa församlingar Fribaptistsamfundet.

Man trodde inte på eviga straff och man avvisade den traditionella försoningsläran om att Gud offrade sin son på korset för att frälsa människorna. Man menade att Jesus dog för att visa sin kärlek till människorna och därmed mana till efterföljelse. På teologiska kallas detta den subjektiva försoningsläran. Som mest hade samfundet runt 6000 medlemmar. Det som 2002 fick namnet Evangeliska Frikyrkan var resultatet av en flerårig sammanslagningsprocess som började 1994 med att Helgelseförbundet och just Fribaptisterna gick ihop. När denna process började 1994 hade Fribaptistsamfundet strax över tusen 1000 medlemmar.

För att visa det bibliska stödet för sin syn översatte Helge Åkesson hela bibeln. I exegetkretsar är denna översättning välkänd för sin trohet mot de grekiska och hebreeiska grundtexterna. Detta arv har tyvärr fallit bort ur det offentliga teologiska minnet i Evangeliska Frikyrkan.

Webbplatsen “Språk tro och religion” fick under ett antal år i början av 2000-talet driftsbidrag från Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm. Jag betraktar det som en kvalitetsstämpel. Det gjorde det möjligt att skaffa domänadress och flytta webbplatsen till ett webbhotell.

Jag är stolt över att webbplatsen “Språk, tro och religion”  2004 utnämndes till augusti månads teologiska hemsida av en dansk teologisk webbtjänst. Slutomdömet var ”Sidan existentiell-tro.net är ute i ett bestämt teologisk projekt som man kan vara enig eller oenig med, men den rymmer en räcka intressanta artiklar och teman.” 

Nu till de mera allvarliga sakerna.
Om någon frågar mig om jag tror på Gud så är mitt svar ett kort och enkelt ”Nej”. Jag tror inte på någon högre makt som ser oss och kan ingripa i historien och i våra liv med hjälp eller prövningar. Jag tror inte att våra personliga liv har en fortsättning bortom döden. Jag tror inte att Jesus uppstod från den fysiska döden. Så har det varit sedan min barnatro krackelerade redan i de tidiga tonåren i början på 1960-talet.

Från såväl ett Hedeniuskt som ett traditionellt kristet perspektiv var jag därmed klockrent “icke-kristen”. Och så uppfattade jag själv saken i närmare 30 år. Men detta har aldrig inneburit att jag har tyckt att rit, bön, berättelser om mirakel och bortomvärldsliga världar är meningslöst nonsens. Det kan vara förföriskt och farligt. Det finns exempel på kristna predikningar som aktivt bidrog till att mobilisera mördandet i Rwanda 1994. Men det kan också vara i högsta grad konstruktivt och ge värdefullt stöd för att möta livets smärta och utmaningar trots att man inte tror på någon övernaturlig verklighet. Tänk på “Bröderna Lejonhjärta”, en av Astrid Lindgrens mest älskade böcker.

Sensommaren 1990 fick passionsdramat överraskande liv och djup från just detta gudlösa, ateistiska perspektiv. Det var omtumlande! Efter detta blev frågan om gränsen mellan kristet och icke-kristet rejält mer komplicerad. Det Hedeniuska “nejet” var lika starkt som tidigare – men det blev uppenbart att det bara gällde en del av kristen tro. Frågan om att tro på gud eller inte framstod i detta nya perspektiv som liten och närmast oviktig. Lite brutalt uttryckt framstod denna fråga mest som något som skymde sikten mot det som var av avgörande betydelse för vår liv. Jag är medveten om att detta är hädiskt så det förslår utifrån ett traditionellt kristet perspektiv.

Till saken hörde också att ett stort, ambitiöst existentiellt livhållningsprojekt då hade kommit till vägs ände. Det hade två delar. Först ett praktiskt projekt i ett bostadsområde som misslyckades och sedan en tilltänkt bok som jag aldrig fick ihop. Jag hade lagt ner massor av tid på detta under mer än tio år.

I samma vända bröts ett strängt tabu i min inre värld visavi mitt förhållande till kristen tro och mitt frikyrkliga arv. Tabuet sa att det var förbjudet att göra anspråk på delaktighet i kristen tradition om man inte trodde på Gud och ett liv efter döden. Man kan säga att detta tabu hölls på plats av min rädsla för den totala förkastelsen av den kristna livsvärld jag kom ifrån. Det enda påtagliga som kom ut ur detta tioåriga arbete var  skolprojektet “Budord för en modern tid”. Det tycker jag fortfarande är riktigt bra i sina huvudkonturer. Materialet kan hittas på Internet.

Från den punkten tog det lite mer än sex år att få ihop boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Det mångåriga bokarbetet på 1980-talet kom till användning på ett lite oväntat sätt. Trots att detta första bokprojekt aldrig blev klart hade det inte varit bortkastad tid. Efter alla refuseringar blev Internet det självklara valet. Tekniken hade just nått den mognadsgrad att det var möjligt att göra detta på ett bra sätt. Bokens sista kapitel kom på plats senhösten 1998.

Påskveckan 1998, innan boken var klar, publicerades min artikel “Kristus är uppstånden!” i Svensk Kyrkotidning. Jag lyckades där  hjälpligt ge ord åt den tolkning av passionsdramat som tog form med sådan skärpa 1990.  

Idag är jag glad att det blev Internet i stället för en tryckt bok. Den hittas och lever fortfarande efter 19 år i cyberrymden. Sedan slutet på januari 2014 finns “Existentiell livssyn – kristen tro?” även som ebok och kan köpas hos alla nätbokhandlare och lånas på bibliotek.

Tillkomsten av e-boken är Tomas Walch förtjänst. Ett publiceringsbidrag från Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm bidrog. När Tomas Walch tog detta initiativ hade vi aldrig träffats och kände inte varandra. Genom e-bokspubliceringen kommer boken nu att finnas kvar även sedan jag vänt näsan i vädret och inte längre betalar fakturorna till det webbhotell som härbärgerar webbplatsen ”Språk, tro och religion”.

Såväl den vision som den kunskapsfrågan det nu är dags för, har har följt mig genom hela mitt vuxenliv. De har tillsammans fungerat som nav och drivkraft. Först närmast ordlöst och intuitivt. Efterhand allt tydligare formulerade i ordens värld. Tillsammans utgör de ett grundaccord när jag tar mig an föreläsnings huvudämne: “Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga”.

 

Intro 1. En vision.

Jag har en stark vision av ett framtida globalt samhälle i ekologisk balans där det finns psykiskt, socialt och materiellt utrymme för varje människa att ta sig an den stora gåtan att vara människa.

Förutsättningen för att förverkliga denna vision är ett resursmässigt hållbart globalt samhälle i ekologisk balans och att alla människor har möjlighet att ta del i en fri och öppen diskussion om såväl samhällets angelägenheter som frågan om meningen med livet. Förtryck, förnedrande livsomständigheter, våld och hot, sociala restriktioner är hinder. Förödmjukande särbehandling på grund av kön, klass, ålder, religion, sexuell läggning och etnisk tillhörighet försvårar. Sak samma med krig, extrem fattigdom, förstörd närmiljö på grund av exploatering av naturresurser. En viktig förutsättning är att alla har tillgång till kunskap och möjligheten till en bred och levande kontakt med såväl det egna kulturarvet som det globala.

Alltså. Jag har en stark vision av ett globalt samhälle i ekologisk balans där det finns utrymme för varje människa att ta sig an den stora gåtan att vara människa.

Fråga 1 – kyrkans kallelse: Har denna vision någon beröringspunkt med den kristna kyrkans kallelse?

 

Intro 2. En kunskapsfråga.

Nu till den kunskapsfråga som följt mig genom nästan hela mitt vuxenliv.

Vad befrämjar utvecklingen av medkänsla, förnuft och förmågan till samarbete hos oss som enskilda människor? Vad gynnar utvecklingen och fördjupningen av en grundupplevelse av mening, förundran och hemhörighet i tillvaron som kan bära i livets olika skiftningar och påfrestningar – och i mötet med döden?

Och inte minst viktigt – vad hindrar utvecklingen av dessa kvaliteter? Vad kan bidra till att underminera och bryta ner dom? Vad kan bidra till att dess motsatser kan få fäste och börja prägla en människas liv?

Vad är är förutsättningarna för att ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle ska växa fram, överleva och fördjupas? Vad kan få det att urholkas, deformeras och vittra sönder? Och med tanke på de klimat- och miljöhot vi lever med – vad behövs för att vi tillsammans ska kunna bygga ett globalt demokratiskt samhälle i ekologisk balans.

Om man hävdar att något är en kunskapsfråga menar man att det går att att argumentera för och emot olika svar och påståenden utifrån kategorierna ‘sant’ och ‘falskt’. Jag menar alltså att vi utifrån en medveten strävan kan röra oss mot en alltmer tillförlitlig kunskap på detta område med hjälp av de empiriska, erfarenhetsbaserade och analytiska kunskapsmedel som står oss till buds. Det innebär att det är möjligt att röra sig mot en allt större “sanningslikhet”, för att använda ett modernt kunskapsfilosofiskt begrepp. När det gäller aktuella positioner på den kunskapsfilosofiska scenen innebär detta att svaren inte kan vara ‘postmoderna’ eller ‘relativistiska’.

Fråga 2 – akademi: Skulle det ha betydelse för kunskapens växt på detta område om det fanns akademiska institutioner – eller hela universitet med en mängd olika dicipliner – som hade denna kunskapsfråga i fokus?

Fråga 3 – teologi: Har denna kunskapsfråga något att göra med kristen tro och den kristna kyrkans kallelse? Kan den ha något med teologins uppgift att göra?

Fråga 4 – ekonomiska anslag: Vad skulle hända om denna kunskapsfråga  prioriterades upp i forskningsanslagen från offentliga och privata forskningsstiftelser? Vad skulle hända på tio års sikt med kunskapsutvecklingen på detta område om den fick så lite – eller så mycket – som 1 % av dagens samlade forskningsanslagen till medicin, naturvetenskap, filosofi, humaniora, samhällsvetenskap och religionsvetenskap?

Om man tror att en snabbt växande kunskap på detta område kan vara av betydelse för möjligheterna av en godartad global framtid så är 10% ingen orimlighet. Vad skulle en sådan handfast ekonomisk uppriotering innebära för att locka till sig olika sorters kreativ forskningskompetens?

Statlig utredning 1.

Jag avslutar denna del med ett förslag till en gammeldags gedigen statlig utredning förankrad över de politiska blockgränserna:  

Utredninges uppdrag är att skapa en bild av det aktuella kunskapsläget för ovanstående kunskapsfråga. Den skulle ha kvalificerad kompetens från sociologi, psykologi, pedagogik, statsvetenskap, filosofi, idéhistoria, litteratur- och konstvetenskap, religionsvetenskap och teologi. Den skulle också föreslå angelägna forskningsområden. Dels för att stimulera forskningen på universiteten och locka potentiella doktorander. Sist, och inte minst viktigt, för att stimulera det offentliga samtalet på detta område. Den skulle få rejält med tid och resurser – som de statliga utredningarna var upplagda förr.    

 

Intro 3. Om mening och människans dubbelhet.

Innan jag tar mig an huvudämnet blir det ytterligare ett Intro. Det handlar om mening och människans dubbelhet.

Från det existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för ökar  förutsättningarna för att uppleva mening och hemhörighet i tillvaron när vi aktivt bejakar de godartade möjligheter vi bär på och medvetet försöker hålla vår mörka potential i schack. De godartade möjligheterna gäller förnuft, medkänsla, omsorg, samarbete. Den mörka potentialen handlar om hat, hämndlystnad, destruktivt utagerande, att sko sig på andras bekostnad, hänsynslöshet, våld och hot om våld.   

Beroende på socialt och genetiskt arv, kulturella och sociala omständigheter är styrkeförhållandet mellan dessa båda sidor väldigt olika hos oss som enskilda människor. Styrkeförhållandet påverkas också av de ideologier och föreställningsvärldar som omger oss, religiösa såväl som sekulära. Allt detta är oberoende av om vi tror på någon högre makt eller ej.

Ideologier och organisationer, sekulära eller religiösa, som stödjer vår potential till hat, hämnd, våld och hot om våld är direkt destruktiva för såväl det egna livet som för den sköra väv av tillit och samarbete som är grunden för det demokratiska samhället.

Ideologier och organisationer, sekulära eller religiösa, som medvetet stödjer utvecklingen och odlingen av vår godartade sida är livsviktiga för det demokratiska samhällets överlevnad och utveckling.

När upplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron stärks ökar i sin tur vår benägenhet att ta ansvar för det gemensamma och bidra med vår skärva till att skapa ett bättre, rättvisare samhälle och, i vår tid, till att engagera oss i de alltmer påträngande globala överlevnadsfrågorna.

Att dessa kvaliteter ibland kan bli så starka att de kan få människor att utmana mera näraliggande behov av tillhörighet och materiell trygghet – och ibland till och med riskera livet, är märkligt och gåtfullt.

Att bli behandlad med förakt och nedlåtenhet – i arbete såväl som i nära relationer – kan nagla fast oss vid en mörk känslovärld. Om denna sida tar över kan den förgifta såväl det egna livet som närståendes. Det medför ofta en ökad beredvillighet att underblåsa hat, misstro, våld etc i såväl det personliga livet som på samhällsscenen.

Med detta perspektiv på människans dubbelhet kan vi ställa en fråga;

Fråga 5 – sociala stödstrukturer: Är det rimligt att tänka sig att en central uppgift för alla större, väletablerade livsåskådningsorganisationer, religiösa såväl som sekulära, är – eller borde vara –  att medvete och aktivt stödja utvecklingen och fördjupningen av våra godartade möjligheter? Och stödja oss att hålla vår mörka sida i schack?

I så fall sak samma för kristna, muslimer, hinduer, buddhister, newagare och sekulära humanister!

Fråga 6 – teologi: Vad skulle hända om detta blev ett bärande inslag i såväl all religionsdialog, som i dialoger mellan religösa och sekulära humanister? 

 

Del II. Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga. Blogg Nr 93!

 

Publicerat i existentiell teologi, Personligt | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Nr 91. Bortom det övernaturliga. Del 1. Teologisk konferens på THS.

 

Måndagen den 16 oktober deltog jag i en teologisk heldagskonferens på Teologiska Högskolan i Stockholm. Jag höll en av de fyra föreläsningar som ingick. Rubriken på konferensen var ”Bortom det övernaturliga”. Presentation av såväl konferensen som ingående föreläsningar finns på THS webb.

Att THS upplåter sina dörrar för en sådan konferens har väckt hård kritik från såväl evangelikalt håll som mera traditionalistiskt kyrkligt håll. Se Dagen och Världen Idag. Men varken Stefan Swärd eller Stefan Gustavsson, de två mest namnkunniga evangelikala kritikerna, var på plats för att få koll på ”villfarelserna”.

Teologisk ateism på THS?” var rubriken på ett av sex inlägg i Equmeniakyrkans veckotidning Sändaren den 10 oktober som gäller denna teologiska konferens. Ytterligare två av inläggen var kritiska. Men där var bra försvar av konferensen av såväl THS rektor, Owe Kennerberg, som av Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap på THS och som höll en av konferensens fyra föreläsningar.

Min föreläsning hade rubriken ”Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga”. Den låg sist innan det avslutande panel- och publiksamtalet.

PS. 30.10.2017. Min föreläsning finns nu tillgänglig uppdelad i två delar i blogg Nr 92 och Nr 93. Introduktion, samtliga föreläsningar plus avslutande panelsamtal finns som ljudfiler i podformat. De är sammanställda på en egen webbsida.  Tillgången till videoinspelningarna av såväl min som övriga föreläsningar lär dröja till mitten på november. Det är nätverket ”Kristen bortom Gud” som håller i trådarna. DS.
PS. 1 februari 2018. 
Introduktion och samtliga föreläsningar finns nu tillgängliga på Kristen Bortom Guds webbplatsDS.

Konferensen var stimulerande och intressant på flera olika sätt.

Konferensen började kl 11 och höll på till strax efter kl 17. Efter de fyra föreläsningarna – med avbrott för en timmas lunch – avslutades arrangemanget med ett panelsamtal och frågor från publiken.

Petra Carlsson, lektor i systematisk teologi på THS som hållit i de administrativa trådarna på THS introducerade och hälsade välkomna.

Den första föreläsningen var en teologihistorisk genomgång av Tomas Walch som var initiativtagare till konferensen och tillika är samordnare för nätverket ”Kristen bortom Gud” som tillsammans med THS var värd för arrangemanget.
Rubrik: Teologin bakom nätverket ”Kristen bortom Gud”.

Tomas Walch tog upp det som brukar kallas existentiell teologi som efter en storhetstid på 1950- och 1960-talet nästan försvunnet från den teologiska scenen. Där finns namn som Rudolf Bultmann, Dietrich Bonhoeffer, Paul Tillich, John AT Robinson mfl.

Här blir det inga analyser och referat. Bara en liten bildkavalkad. Min egen föreläsning blir, som jag nämnt ovan, tillgänglig inom någon vecka. Hur det blir med övriga bidrag är ännu oklart.

 

 

 

 

Petra Carlsson, teol.dr. och lektor i systematisk teologi på THS, hälsar välkomna!

 

 

Tomas Walch, initiativtagare till konferensen, håller en teologihistorisk genomgång.

 

Tomas Walch berörde en av mina gamla favoriter, den engelske biskopen John A.T. Robinson. Den svenska översättningen ”Gud är annorlunda” trycktes i över 30 000 ex. I England trycktes ”Honest to God” i 19 upplagor och en sammanlagd utgivning på runt 1 miljon exemplar. Boken ansågs kontroversiell och väckte en storm av kritik från traditionalistiskt håll. Men i den intensiva debatten i England var det också många framträdande kulturpersonligheter som försvarade Robinson.

Den svenska översättningen fick titeln ”Gud är annorlunda” (Gummesson, 1964) och såldes i över 30 000 ex. Boken sågades av Gustaf Wingren och hela det övriga teologiska etablissemanget i Sverige. Dock med ett lysande undantag. John A.T. Robinson inbjöds till Sverige av Margit Sahlin och  Katharinastiftelsen. Det väckte hård kritik från etablerat kyrkligt håll.

Jag läste ”Gud är annorlunda i början av 1990-talet, nästan 30 år efter att den kom ut. Den gjorde stark intryck på mig och var viktig i min gudlösa återknytning till mitt kristna arv som började sensommaren 1990. (Jag berör denna vändpunkt i första personliga delen av Del I i min föreläsning – blogg Nr 92).

 

Koncentrerade deltagare i konferensen.

 

Sabina Koij, präst i Storkyrkan i Stockholm, håller här sin föreläsning om tradition och resiliens. Hon utgår från den doktorsavhandling hon arbetar med.

 

Thomas Kazen, professor i bibelvetenskap på THS och pastor i Equmeniakyrkan, föreläser om funktionell teism utifrån ett kognitionsvetenskapligt perspektiv.

 

Kängan till Sturmark och Humanisterna som finns i Power Pointen var onödig. Fascination och förundran, ett viktigt område, är inte främmande för sekulära humanister. Detta berördes i ett avsnitt i Teologiska rummet med Christer Sturmark och Åsa Wikfors för två år sedan. Jag har själv skrivit om det i Humanisten nr 4/2015. Rubrik: ”Mystik och medvetenhet – om förundran inför vår plats i tillvaron”.

 

Det fanns mycket som var intressant i Thomas Kazens föreläsning. Speciellt intressant var avsnittet om det svåröversatta ”awe” – fascination, förundran, hänförelse.

 

Sista föreläsningen:Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga” . Jag är nöjd med föreläsningen. Men jag saknade en tuff och handfast kritisk diskussion kring de ganska kontroversiella tankar jag formulerade i föreläsningens andra del. Jag kan i efterhand konstatera att upplägget inte inbjöd till den sortens kritisk grillning. Jag har övertygelsen om att det bara är genom den ärliga kritiska dialogen som kunskapen kan utvecklas och man på det individuella planet kan råka bli lite klokare. Detta gäller än mer när det handlar om en så pass svårfångad problematik som jag försöker ge ord åt i min föreläsning.

 

PS. Bloggen är bearbetad och kompletterad den 30.10.2017. DS

PS. 30.10.2017. Introduktion, samtliga föreläsningar plus avslutande panelsamtal finns som ljudfiler i podformat. De är sammanställda på en egen webbsida.  Tillgången till videoinspelningarna av såväl min som övriga föreläsningar lär dröja till mitten på november. Det är nätverket ”Kristen bortom Gud” som håller i trådarna. DS.

Ytterligare två bloggar som gäller konferensen ”Bortom det övernaturliga”
Nr 92. Publicering av första delen av min föreläsning plus länk till podfil.
Nr 93. Publicering av andra delen av min föreläsning plus länk till podfil.
Bilaga i pdf-format som deltagarna fick innan föreläsningen.

PS 2. (31.10.2017). Debattartikel av webbredaktören i Östra Småland på 500-årsdagen av Martin Luthers uppspikande av de 95 teser som blev startpunkten för reformationen. Rubrik: ”Gudlöst om kyrkan och mänsklighetens framtid”. DS.  

Publicerat i ateistisk teologi, existentiell teologi, förundran, Okategoriserat, religionsfilosofi, sekulär andlighet, Teologi | Märkt , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 90. Ulf Ekman, Livets Ord och Sommar i P1. Några kritiska reflektioner.

Som sällskap i ett pågående renoveringsprojekt i vårt gamla hus lyssnade jag häromdagen på Sommar i P1 med Ulf Ekman. Grundare av Livets Ord och dess ledare fram till 2014 då han och hans fru Birgitta överraskade omvärlden genom att konvertera till katolicismen och lämna Livets Ord. Programmet sändes måndagen den 3 juli. Jag lyssnade för några dagar sedan via mobil och det fantastiska poddkonceptet som gör att man kan lyssna när man vill. Jag var nyfiken på om sommarpratet skulle innehålla någon form av avbön och kritik gentemot den teologi och förkunnelse som han och Livets Ord bar upp. 

 

Ingen avbön!

Jag kan direkt säga att det inte fanns en antydan till avbön eller självkritik. Det gör att jag är mycket undrande inför bevekelsegrunderna i redaktionen för Sommar i P1. Det enda som enligt min mening kan motivera att ge denna gamle Livets-Ord-Profet 90 minuter i radion på bästa sändningstid är om Ulf Ekman hade förmedlat någon sorts kvalificerad ursäkt och avbön för den starkt manipulativa förkunnelse som var något av kärnan i Livets Ord och Ulf Ekmans gärning.

Om man systematiskt misstänkliggör ‘samvetets, hjärtats och sanningens röster’ hos den enskilde församlingsmedlemmen när dessa på ett eller annat sätt ifrågasätter ledaren, inslag i förkunnelsen eller den bärande teologin (ideologin) så är det manipulativt och destruktivt. Det gäller i samma utsträckning för religiösa rörelser som politiska. Det gäller också oavsett hur mycket bibelcitat – eller Lenincitat – man använder som motivation! Inte ett ord om detta från Ulf Ekman!!!

Jag väntade mig någon form av avbön eller åtminstone kritisk reflektion kring framgångsteologin som som var den teologiska grundstenen för Livets Ord. Att vara rik, frisk, lyckad ses i denna teologi som det yttre tecknet på att man är älskad av Jesus Kristus och är en god rättfärdig kristen. Inte ett ord om detta. Framgångsteologin importerades från den karismatiska högerkristna rörelsen i USA. Men inte ett ord från Ulf Ekman.

 

Stiftelsestruktur och ekonomisk kontroll.

Ulf Ekman nämnde inte heller med ett ord den stiftelsestruktur som gjorde att familjen Ekman både kunde berika sig och ha full koll och makt över ekonomin i Livets Ord. Hur mycket har han och familjen tagit ut i lön och ersättningar? Hur mycket får han och hans hustru Birgitta i pension från stiftelsen? Hur mycket privat förmögenhet har dom samlat på sig via stiftelsen. Att dom även efter avhoppet från Livets Ord och konverteringen till katolicismen är välbeställda råder det såvitt jag vet ingen tvekan om.

Såvitt jag vet är denna form av ekonomisk struktur fullständigt främmande för de gamla etablerade frikykorna i Sverige. I dessa finns så vitt jag förstår en demokratisk struktur av folkrörelsekaraktär med den insyn i ekonomin som detta innebär. Sannolikt tycker Ulf Ekman fortfarande att denna stiftelsestruktur var smart, sund och rättfärdig inför både Gud och djävulen.

 

Hyvens kille!

I programmet är det i stället en hyvens kille som bland annat sommarjobbat i hamnen i slutet på 1960-talet i Göteborg som gymnasist och under samma tid blivit introducerad till den klassiska musiken av en klasskompis. Och som under denna tiden också fick en stark frälsningsupplevelse som sedan gjorde att han blev präst. Utifrån sina erfarenheter som studentpräst i slutet på 1970-talet startade han den bibelskola som blev startskottet för Livets Ord. En hjälte- och framgångssaga, hyvens kille!

Att han lämnade ledarskapet för Livets Ord och tillsammans med sin hustru Birgitta konverterade till katolicismen 2014 visste jag. Och det är förstås väldigt intressant – och det uppmärksammades i media när det hände. Denna mycket överraskande scenförändring var avgörande för min nyfikenhet på vad han hade att säga. Jag trodde att det skulle kunna fungera som avstamp för självkritik. Men inte!! Det enda han sa var att han varit okunnig om katolicismen. När han börjat förstå att det var en rik och mångfacetterad trostradition och till detta hade börjat förstå betydelsen av den eniga kyrkan och den obrutna traditionen över 2000 år – så hade det känts rätt att konvertera. Det blev en lång predikan i ‘sommarpratets’ form om Jesus Kristus som genom sin försoningsdöd tagit våra synder på sig – och som uppstått från döden och lever och verkar. Väldigt mycket genom Ulf Ekman!!

 

Vissa predikningar är okej – andra inte!

Visst, det var en häftig historia om det stora framträdandet i Albanien med Carola något år efter att Berlinmurens fall. Så också historien om besöket i Vilnius när det stod och vägde mellan frihetslängtan och Sovjetisk pansar runt parlamentet. Berättelsen om det gamla Komosoltågsättet Livets Ord hyrde i gamla Sovjet efter murens fall och som de sedan drog runt med och missionerade var fascinerande och lätt otrolig. 900 mil och väckelsemöte på varenda liten – eller större – station de passerade.

Ett återkommande inslag i Sommar i P1 är den kreativa och djärva entreprenören som med hårt arbete och envishet har lyckats mot alla odds. Och som blivit känd, eller vars varumärke blivit känt och intagit den internationella scenen. Vad det gäller är mindre intressant! Och där tar Sveriges Radio inget tydligt ansvar. Ulf Ekman hamnar i denna entreprenörs­kategori!

90 minuters förkunnelse i Sommar i P1 om Jesus Kristus som lever och verkar och som försonade våra synder genom sin död på korset kan jag till nöds acceptera. Men när det görs av Ulf Ekman som i sin förkunnargärning demoniserat människors personliga brottning med samvetets, hjärtats och sanningen röster när de på ett eller annat sätt börjat ifrågasätta ett eller annat inslag i Livets Ord – är minst sagt magstarkt. Det är en manipulativ och destruktiv form av kristendom. Om Ulf Ekman hade hämtat hem och kritiskt reflekterat kring detta kunde det varit både viktigt och intressant att släppa fram honom till Sommarmikrofonen. Nu tycker jag bara att det var bedrövligt – och ansvarslöst av redaktionen för Sommar i P1.

 

PS. Om man vill försöka förstå mer om olika sätt att försöka sätta enskilda människors personliga samvete ur spel och vad det gör med denna människas livsvärld så rekommenderar jag texten ”Ansvar och flykt” (ingår som kapitel 2 i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014)). Och där speciellt andra halvan av avsnitt III.1 ”Guds röst” och ”frestarens”. Men det är förstås bäst att läsa texten i sin helhet.

PS 2. (14.7.2017) Ytterligare ett tips är att läsa boken ”Livets Ord. Kontroll och manipulation i Jesu namn” ( Leopard förlag, 2010). Per Kornhall var medlem i Livets Ord i 17 år, från 1983 till 2000. Blogg ”Nr 6. Livets Ord” från 2011 tar sin utgångspunkt i Per Kornhalls välskrivna och viktiga bok. Det är en renodlad videoprata på nästan 14 minuter.

 

 

 

Publicerat i Teologi | Märkt , , , , , , , | 2 kommentarer

Nr 89. Den sekulära andligheten – några ateistiska reflektioner. Publicerad i Humanisten nr 1/2017

 

Den sekulära andligheten
– några ateistiska reflektioner

Finns det något som kan kallas ‘sekulär andlighet’? Betecknar ordet ‘andlighet’ något viktigt? Gäller det ett område av universella erfarenheter helt oberoende av föreställningar om högre makter och övernaturliga krafter? Behöver den sekulära kulturen återta ordet ‘andlig’ från den traditionellt religiösa världen? 

 

I den offentliga diskussionen är föreställningarna kring andlighet, existentiellt djup, att ta livet på allvar, fortfarande i stor utsträckning bundna till olika former av övernaturlighet. Det mesta av religionsvetenskap, teologi och kristen förkunnelse, men även det mesta av livsåskådningsjournalistik, bidrar till att upprätthålla denna syn. Det gäller såväl de liberala som de evangelikala delarna av kristenheten. Det gäller också de största delarna av islam och judendom.

Denna syn döljer centrala aspekter av de existentiella livsfrågor vi lever i oavsett om vi är ateister, agnostiker eller tror på övernaturliga makter och krafter. Frågorna om mening, hopp, skuld, död, främlingskap och mitt ansvar visavi mina medmänniskor och jordens framtid får dessutom mer skärpa när man inte tror på ett liv efter döden eller någon övernaturlig makt. Detta sekulära perspektiv har på olika sätt utforskats inom litteratur, film, konst och poesi under de senaste 150 åren.

I detta sekulära perspektiv är det en given grundbult att människan har möjlighet att uppleva mening och leva meningsfullt. Det är en självklarhet att vi som människor kan utveckla en allt djupare omsorg visavi såväl medmänniskan som jorden, den lilla sköra plats i universum som är vårt hem. Det innebär att det ibland kan växa fram en upplevelse av personligt ansvar som är förpliktigande.

Med dessa inledande ord har jag också antytt konturerna av en sekulär andlighet. Den ryms inom ramen för en sekulärhumanistisk livssyn.

 

Transformerande erfarenheter

Denna sekulära livssyn är öppen för att människor kan göra erfarenheter, som under loppet av timmar och dagar dramatiskt förändrar livsstämning, tillvarotolkning och livsinriktning från något som är präglat av mörker och uppgivenhet till hopp och livsbejakelse. Denna typ av transformerande erfarenheter, som en del betecknar som religiösa, kan förstås inom ramen för existentiella, psykologiska och neurologiska förklaringsmodeller. Det finns ett inre krav på ett medvetet och moraliskt ansvarigt förhållningssätt – till det egna livet, medmänniskan och det lokala och globala samhälle man också är en del av.

Det är en självklarhet att man inom ramen för denna sekulära livssyn kan råka ut för intensiva upplevelser av förundran inför livets oerhörda komplexitet och sinnrikhet; andlöshet inför det ofattbara att finnas till som en medvetet kännande och reflekterande aspekt av kosmos; upplevelser av ”hemhörighet i tillvaron”; känslor av djup och oresonlig kärlek till livet på gott och ont – inte för att det är gott, rättvist och harmoniskt utan trots dess brister, trots att det drabbar människor med gåvor och olyckor utan någon bakomliggande gudomlig eller karmisk rättvisa, en kärlek till livet för att det är.

Det är möjligt att medvetet odla den sekulära andlighet som antytts. Det handlar inte om att sträva efter specifika upplevelser. Grunden är att medvetet bejaka fördjupningen av våra godartade sidor parat med en strävan efter att hålla de mörka och destruktiva sidorna i schack. Det handlar också om att ta frågorna om mening, ansvar och skuld på allvar. Det är både en intellektuell och en emotionell hållning.

 

Inga garantier om kosmisk rättvisa

Det egenartade med den sekulära andligheten är att den bejakar denna grundhållning utan moralism och utan några garantier om kosmisk rättvisa eller livets fortsättning efter döden. Den rymmer en strävan efter att förstå och acceptera människovarandets villkor med dess utsatthet och förgänglighet. I brottningen med denna grundhållning kan det ibland formas starka och speciella upplevelser. Är de positiva och stärker grundhållningen är det bonus. Är de negativa är det tufft!

Den sekulära andlighet jag ser för mig handlar också om ett sökande efter kunskap och uttrycksformer, som kan fördjupa relationerna till ens eget inre, till andra människor och till livet i hela dess skörhet och rikedom. Och i detta också efter bästa förmåga bidra till såväl vårt lokala samhälle som till att med sin skärva hitta lösningar på de stora globala utmaningarna kring klimat, miljö, ändliga resurser och en rimlig fördelning, vilket i vår tid har blivit en ofrånkomlig del av våra liv.

Denna sekulära andlighet utgår från att det inte finns några övernaturliga krafter, att vårt medvetande förutsätter en levande hjärna och att det inte finns någon personlig existensform bortom den kroppsliga döden. Den avvisar därmed också tanken att det finns en perfekt och rättvis kosmisk ordning, vilket är innebörden av vissa tolkningar av begreppet karma inom hinduism och buddhism.

Med rätt eller orätt har jag kommit att tro att detta som här kallas sekulär andlighet har ingått som en viktig och ofta bärande sida i en traditionell kristendom. Jag menar också att de övernaturliga föreställningarna har varit ett historisk närmast givet sätt att tolka det stora och ibland dramatiska spektret av erfarenheter, konflikter, kriser, frestelser och möjligheter det innebär att vara människa. Precis på samma sätt som det varit givet att tolka jordbävningar, översvämningar, olyckor och sjukdom utifrån en övernaturlig makts handlande.

Utifrån det existentiella, sekulära perspektiv jag gör mig till tolk för bidrar man till att dölja denna viktiga existentiella grundproblematik när man håller fast vid dessa övernaturliga tolkningar som en omistlig grund. Bisak har blivit huvudsak.

 

Religiositetens två sidor

Från mitt perspektiv är det ett uttryck för den moderna teologins och religionsvetenskapens grova tillkortakommande att man inte förmått eller vågat bryta isär den traditionella religiositetens två sidor: å ena sidan dess övernaturliga tolkningar och föreställningar och å andra sidan dess förmåga att existentiellt och psykologiskt ta vår mänskliga komplexitet och motsägelsefullhet på allvar.

Denna andra sida kan kallas existentiell. Det är i dag uppenbart att denna sida av vår existens och våra erfarenheter är oberoende av och fristående från olika sorters övernaturliga tolkningar.

Det är fascinerande och på något sätt ironiskt att det är klockrena ateister som börjar ta sig an denna uppgift. Alain de Bottons ”Religion för ateister” (2012), Ronald Dworkins ”Religion utan gud” (2014), Sam Harris ”Upplyst meditation” (2014, svenska 2016), Phil Zuckerman ”Living the Secular Life” (2014) och Philip Kitchers ”Life after Faith” (2014) är exempel.

Genom sin hårda kritik av alla övernaturliga religionsföreställningar har Richard Dawkins och Christopher Hitchens gjort ett viktigt och nödvändigt förarbete. Från en svensk horisont ska vi inte glömma bort Ingemar Hedenius historiska insats och i vår tid Christer Sturmark och Lena Andersson. De är samtliga vältaliga och skoningslösa kritiker av alla religiösa och nyandliga föreställningar som utgår från existensen av övernaturliga makter och krafter. Men de är också hårda kritiker av alla dem som genom sin lojalitet och okritiska tystnad bidrar till att upprätthålla en bild av djup och angelägenhet hos denna form av övernaturlig andlighet. Med en monty pythonsk blick kan man se ett släktskap med de gammaltestamentliga profeterna.

 

Behov av stöd och engagemang

Böckerna som nämnts är en spännande början. Det finns säkert mer utanför min radar. Det är ett jungfruligt landskap med spännande och viktiga utmaningar.

Kan man tänka sig konkreta fora för att gestalta och stödja denna form av sekulär andlighet? Är det önskvärt? Skulle det fylla någon funktion?

Hur som helst, förutsättningarna för att skapa denna form av platser, som lite lekfullt skulle kunna kallas sekulärandliga experimentverkstäder, skulle öka radikalt om de fick ekonomiskt stöd av generösa privatpersoner och av staten på samma sätt som Humanisterna i Norge. Att som vanlig människa lägga motsvarande en årlig kyrkoavgift skulle vara ett viktigt stöd – och samtidigt en personlig markering.
Men framför allt behövs ideellt engagerade enskilda människor.

Carl Gustaf Olofsson
styrelseledamot i Humanisterna Kalmar.

Artikeln publicerades i Humanisten nr 1/2017

PS 1. Se också föredraget ”Sekulär andlighet – finns den?”. Det hölls på ABF Sveavägen i Humanisterna Stockholms regi i mars 2013. DS.

PS 2. I Norge har det i Human-Etisk Forbunds båda tidningar Humanist och Fri Tanke publicerats flera artiklar om sekulär andlighet. Därav två av filosofen Morten Fastvold som är knuten till Human-Etisk Forbund.
Morten Fastvold: ”En ateistisk åndelighet. Et bokessay om åndelighet uten guder”. Publicerad i Humanist nr 3/2012.
Morten Fastvold: ”På sporet av en humanistisk åndelighet”. Publicerad i Fri Tanke nr 2/2010. Morten Fastvolds presentation av denna artikel fångar i några enkla ord den viktiga problematiken kring ‘sekulär andlighet’.

Den menneskelige ånd er altfor viktig til å overlates til prester, mullaer og spiritister, sier den franske filosofen André Comte-Sponville. Derfor er det på tide å sirkle inn en sekulær, humanistisk åndelighet, skriver jeg i denne artikkelen til Human-Etisk Forbunds medlemsblad Fri Tanke nr. 2, 2010, der jeg kommer med noen innledende betraktninger om hva en humanistisk åndelighet kan gå ut på.

DS. 

PS 3. Se också artikeln ”Mystik och medvetenhet – om förundran inför vår plats i tillvaron.”  (Artikel i Humanisten nr 4/2015, blogg 2017). DS.

PS 4 (21.5.2017).Hjärtling – en form av improvisationssång”. DS. 

Publicerat i andlighet, ateism, ateismfilosofi, existentiell filosofi, Existentiell livssyn, Humanisterna och religion, sekulär andlighet, transcendenserfarenheter | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar

Nr 88. ”Människosonen”. Några tankar kring Lennart Hagerfors bok om den okända delen av Jesu liv.

”Människosonen”
– en roman av Lennart Hagerfors

Å ena sidan den vaga upplevelsen av något som kallar och ställer anspråk på ens liv – oklart varifrån och vad det gäller – och å andra sidan den räcka av händelser, människoöden, känslor, dilemman, insikter som livet ställer i ens väg och som tillsammans formar en människas liv. Lennart Hagerfors gestaltar denna spänning på ett trovärdigt sätt i Människosonen som handlar om den okända delen av Jesu liv. Det är mycket bra gjort! Och från mitt perspektiv även modigt!!

 

s-manniskosonen-2Jag är djupt berörd och imponerad av Lennart Hagerfors roman ”Människosonen” (Weyler, 2016) . Han har överraskat mig gång på gång på ett positivt sätt. Uppgörelsen med mobbaren Saul, Marias förtroliga berättelse för den tonåriga Jeshua om hur han blev till, det stora bråket med Josef, några av episoderna med vännen Johannes. När jag läst första delen som handlar om Jeshuas tonårstid i Nasareth, ca 70 sidor, så var jag tagen och tyckte att boken var värd sitt pris bara för första delen. Jag var inställd på att jag skulle bli besviken på resterande 250 sidor. Men jag kan bara konstatera att boken håller till sista sidan. Denna del kanske inte är lika tät som första delen, men den är full av episoder som ger fullt möjliga pusselbitar i formandet av den person som vi känner som evangeliernas Jesus.

Mitt eget engagemang i Jesusgestalten bygger på att han var fullt ut människa och inget annat. När man inom kristen tradition i så stor utsträckning har gjort Jesus till Gud, inkarnerad Gud, och i detta fullkomlig och syndfri, så har jag länge tyckt att man sviker människan Jesus. Man har gjort honom till en avgud. Jag får rysningar vid tanken! Lennart Hagerfors gör Jeshua till en människa fullt ut. Det är för min del det viktigaste – och modigaste – med ”Människosonen”.  För att det ska fungera krävs förstås ett ganska stort mått av finess och trovärdighet. Och det har boken! Man skulle kunna säga att oavsett hur nära eller långt ifrån den verkliga historien ”Människosonen” är så känner sig den Jesus som finns i mitt liv mindre ensam i himlarymderna efter att ha läst denna bok.

Lennart Hagerfors är frikyrkligt missionärsbarn uppvuxen Kongo som var en del av dåvarande Franska Ekvatorialafrika. Han är född 1946 och har en lång livsgärning som författare och litteraturvetare bakom sig. Under sin uppväxt har han haft Jesusgestalten nära inpå sig hela tiden. Kanske än mer än för min egen del. Och det vill inte säga lite. Jag växte upp med tre predikanter, far var en, och ett missionärspar i min närmsta släktkrets.

I en av bokens fliktexter berättar Lennart Hagerfors att han är uppvuxen i tre världar: den kongolesiska, den svenska och i Bibelns värld, den andliga. Han har i sin litterära gärning skrivit mycket om de två första. Men aldrig tidigare om den tredje. Han skriver: ”Det som lockade mig var en gestalt för vilken den andliga världen var lika påtaglig som den materiella. För att utforska detta krävdes ett språng ut i det okända”.

Jag har lätt för att föreställa mig att språnget gällde en väldigt speciell gräns som han var tvungen att utmana – och komma igenom. Gränsen kan ha förstärkts av den speciella blandning av tabu och lojalitet som inte är ovanligt när man har en hel del positivt med sig från sin religiösa uppväxtmiljö. Detta gör gränsen tuffare och svårare att hantera. Ibland blir det möjlig att bryta igenom den först när föräldrar och de flesta i föräldra­generationen är döda. Men detta är bara spekulationer utifrån egna erfarenheter av denna gränsproblematik.

Till detta kommer nödvändigheten av en lång och bred livserfarenhet för att på ett varmt och levande sätt gestalta spänningen mellan å ena sidan den vaga känslan av kallelse, något viktigt, oklar vad, som ställer krav på en och å andra sidan den räcka av händelser, människoöden, känslor, dilemman, nederlag, insikter som livet ställer i ens väg. Och som efterhand formar ens person och samtidigt ger ‘kallelsen’ allt mer konturer. Jag tycker Lennart Hagerfors gestaltar denna spänning på ett trovärdigt sätt. Det är mycket bra gjort! Och modigt!

Sist vill jag bara nämna en liten pärla på slutet. Det gäller Jeshuas samtal med sin gamle arbetsgivare Levi på hans dödsbädd. Det gäller detta med bokslut över livet och vad som väntar på andra sidan. Det är skrivet med djup, stor värme och humor. Och med stor trovärdighet!! Jag vet inte om jag lite vanvördigt ska utropa ”Heja, heja Lennart Hagerfors!” eller om jag bara lite mer artigt ska säga ”Tack!”. För den som läser detta samtal kan det vara värt att notera att uppskattningen här kommer från en ateist och en person som inte tror på en fortsättning bortom döden.

Det finns en hel del i boken som sannolikt kan störa en konventionellt kristen. Så även denna berättelse från Levis dödsbädd.

Hur som helst, denna episod berör ett fascinerande ämne, låt oss kalla det ‘samtal i dödens närhet’ på ett mycket personligt sätt. Det gäller min egen tänkta dödsbädd. Det har väntat på en egen blogg i ett par år. Kanske det börjar bli läge.

 

PS. Vad gäller greppet att personligt och oförväget ge sig in i den bibliska världen så känner jag ett visst släktskap. I blogg ”Nr 64. En ateistisk tolkning av passionsdramat” så kan den vakne läsaren ana detta. DS. 

PS 2. ”Människosonen” har fått en hel del recensioner.
Svenska Dagbladet – 20.8.2016: ”Människosonen. En oäkting som kallade sig Jesus” av John Sjögren.
Aftonbladet – 17.8.2016. ”Jesus, byggjobbaren” av Göran Greider.
LitteraturMagazinet – 18.10.2016. ”Vacklande om den okände Jesus” av Anne-Charlotte Östman
Dagens Nyheter – 5.9.2016.  ”Jesu liv. Underhållande roman om frälsarens vuxenblivande.” av Philip Teir.
Corren – 16.8.2016. ”De okända åren i Jesus liv” av Gun Zanton-Ericsson.
Sydsvenskan – 22.8.2016. ”Det vi inte vet om Jesus” av Maria Küchen.
Göteborgsposten – 3.9.2016. ”Hagerfors diktar vidare på Jesusberättelsen” av Cecilia Nelson

Publicerat i andlighet, Jesus, Människosonen, recension | Lämna en kommentar

Nr 87. Mystik och medvetenhet – om förundran inför vår plats i tillvaron. Publicerad i Humanisten nr 4/2015

Mystik och medvetenhet

Om förundran inför vår plats i tillvaron. Vad finns det för relation mellan transformerande djuperfarenheter och detta religionsvetarna talar om i termer av mystik. Kan förundran rädda världen? Perspektivet är ateistiskt.

PS. Info om texten. Se i slutet!

 

humanisten-4-2015-mystik-medvetenhet-rubrik-text-sJag tror inte på någon form av transcendent makt eller kraft som existerar utanför och oberoende av människan. Jag tror inte att någon form av personligt medvetande kan existera utan en biologiskt fungerande hjärna. Jag tror att döden är slutpunkten för våra personliga liv.

Trots detta är jag intresserad av mystik som är starkt förknippat med en religiös erfarenhetsvärld.

Detta mitt intresse för mystik beror inte heller på att jag är speciellt intresserad av starka upplevelser eller av förändrade medvetandetillstånd genom meditation eller droger, som till exempel Sam Harris i ”Waking up. A guide to spirituality without religion” (2014, på svenska 2016). Däremot är jag sedan sen ungdom djupt intresserad av den form av avgränsade, ibland nästan punktuella upplevelser som kan ändra riktningen på en människas liv från uppgivenhet, utanförskap och egoistisk självcentrering till engagemang och delaktighet. Intresset gäller erfarenheter med kraft att fördjupa såväl en grundkänsla av mening och hemhörighet i tillvaron som av respekt och vördnad för livets oerhörda komplexitet.

Jag är också intresserad av i vilken utsträckning denna typ av erfarenheter kan bidra till livsval som handlar om att efter bästa förmåga försöka bidra till en godartad utveckling för samhället, lokalt och globalt, och som i förlängningen kan ge upphov till ett engagemang som politiker, lärare eller biståndsarbetare eller genom ideellt arbete. Det innebär att jag också är intresserad av vad som kan utlösa denna typ av viktiga transformerande, livsförändrande upplevelser.

Här är det viktigt att poängtera att delaktighet, ansvar för det gemensamma, engagemang i samtidens viktiga frågor och så vidare kan växa fram utan den form av avgränsade insikter och erfarenheter som jag är ute efter här.

Jag ska här ägna mig åt förundran och hur den kan hänga samman med vetenskaplig kunskap och existentiella insikter.

 

Två sorters mystik

Ordet ”mystik” är ett laddat och svårt begrepp. Det används gärna av sofistikerade kristna som exempel på religiösa erfarenheter bortom ordens värld. Ibland har ordet mystik använts för att peka på upplevelser som lett till en kallelse att bidra till människans och världens välgång. De flesta forskare lyfter fram att de mystika erfarenheterna är likartade inom olika religioner.

De mystika erfarenheterna beskrivs som så annorlunda att de inte kan beskrivas med ord. Samtidigt har de flesta som blivit kända som mystiker – åtminstone vad gäller västerländsk kristen tradition – varit flitiga författare; Mäster Eckhardt, Johannes av Korset, Theresa av Avila med flera.Teologer, religionsfilosofer och religionspsykologer har sedan skrivit hyllmeter om mystik och den mystika erfarenheten.

Det är motiverat att säga några ord om två typer av mystik. Det gäller det som Nathan Söderblom (1866- 1931), svensk teolog och ärkebiskop, kallade “oändlighetsmystik” (unio mystica, enhetsmystik) respektive “personlighetsmystik”. Oändlighetsmystiken betecknar upplevelser av en förening med Gud, att bli ett med alltet. Personlighetsmystiken handlar om upplevelsen av en omvälvande relation till Gud, till Kristus, till tillvaron. Med den judiske filosofen Martin Bubers ord handlar det om en jag-du-relation. Nyckelorden är ”uppgå i” respektive ”relation till”.

För en ateist finns här inget som riktigt passar. Samtidigt har jag helt klart varit mest befryndad med det som beskrivs som personlighetsmystik. I starka upplevelser av förundran, utifrån såväl en religiös som en uttalat sekulär referensram, finns det enligt min mening ett släktskap med personlighetsmystiken.

När det gäller sådant som faller under oändlighetsmystiken, de stora ”enhetsupplevelserna”, är jag reserverad. Inte mot upplevelserna i sig. Reservationen gäller det mesta av analyser och tal om dessa upplevelsers fundamentala betydelse. Med rätt eller orätt har jag ofta läst in en hållning där man tenderar att släta över eller förneka den smärtsamma och utsatta sidan av våra existensvillkor; av att min kropp är min kropp, min smärta är min smärta, att min död är min död. Då hör det till saken att jag menar att just konfrontationen med och accepterande av den smärtsamma sidan av våra existensvillkor ofta fungerar som en avgörande hävstång för viktiga erfarenheter och insikter. Vid dessa smärtsamma brytpunkter som alltid är djupt personliga – ensamheten, tillfälligheterna, döden, utsattheten, alltings skörhet och obeständighet – kan gränserna till våra medmänniskor och tillvaron mjukna och momentant upphävas på ett paradoxalt sätt.

 

Det stora och det lilla

Jag ska närma mig de mystika erfarenheterna genom att inte prata om mystik.

I stället vill jag ta upp medvetenhetsaspekten och vår moderna kunskap om makrokosmos och mikrokosmos. Det ”stora” gäller stjärnor, planeter, galaxer, svarta hål och detta med stjärnexplosioner som skapat de grundämnen som är nödvändiga för liv. Det ”lilla” handlar om vår moderna kunskap om celler, celldelning, gener, hormoner, transmittorsubstanser. Och ytterst om atomer, elektroner, kvarkar etc, som är grundstenarna för såväl jord och stjärnor som för allt liv, våra mänskliga kroppar och vår förmåga att tänka.

När vi drabbas av insikterna om makrokosmos och mikrokosmos som en förutsättning för att jag – vi – finns och kan uppleva och tänka kan det väcka intensiva känslor av mirakel och förundran kring livet och att våra kroppar och vår hjärna faktiskt fungerar i all sin oerhörda komplexitet.

humanisten-4-2015-mystik-medvetenhet-illustration-s20-2Att drabbas av insikten om de årmiljarder som behövts för att jag – människan – ska finnas till och kunna fundera över livet, universum och meningen kan ge svindel och skaka om på djupet. Detta kan också förstärkas av en samtidig medvetenhet om att ett människoliv bara är ett mikroskopiskt ögonblick i detta kosmiska tidsflöde – och samtidigt så långt att döden känns oändligt avlägsen största delen av våra liv. Man kan på ett omtumlande sätt bli medveten om den enorma mångfalden av livsformer som finns – och där människan bara är en. Det handlar också om en medvetenhet om att vi trots all teknik är helt beroende av den livsväv, som omger oss och som vi är en del av.

Denna medvetenhet kan föda en stark, övergripande vördnad för livet och naturen. I vår tid kan man samtidigt uppleva en sorgsen medvetenhet om hur människan på ett dramatiskt sätt håller på att ändra balans och betingelser för livets väv.

 

Vår dubbelhet som människor

Det är en medvetenhet om att vi rymmer möjligheten till såväl gott som ont och att det har betydelse i våra liv om vi väljer att efter bästa förmåga försöka odla de godartade sidorna. Det är en medvetenhet om att vi å ena sidan rymmer möjligheten till medkänsla, förnuft, omsorg, samarbete och ansvar för det gemensamma – och att vi å andra sidan också rymmer möjligheten till destruktivitet, manipulation, egocentrisk blindhet, tanklös flockmentalitet, besinningslöst våld etc. I destruktiva rörelser är det inte ovanligt med bevekelsegrunder som talar om sanning och rättvisa. Insikten om detta visar på nödvändigheten av en fortlöpande etisk reflektion.

Medvetenheten om att slump och tillfälligheter är realiteter i våra liv kan också vara stark och drabbande. Det kan gälla insikten om att den genuppsättning som jag fått med mig inte är något jag rår över. Det är samma sak med de svåra eller godartade sociala omständigheter jag vuxit upp i. Till detta kommer räckan av små eller större tillfälligheter som på avgörande sätt bestämt utvecklingen av mitt liv. Det kan gälla hur jag träffat min livspartner och andra viktiga människor, böcker som haft betydelse för mitt liv, jobb, olyckor, viktiga möten. När denna medvetenhet slår till med full kraft tenderar den att föda en stark känsla av ödmjukhet både inför det egna livet och andra människors livsöden. Om man tillhör de mera lyckligt lottade tenderar det att föda ett ansvar visavi de mindre lyckligt lottade.

Frågan om det mänskliga medvetandets natur är en av de största och mest spännande utmaningarna inom dagens vetenskap.

 

Våra gemensamma existensvillkor

Som ateist måste man betrakta möjligheten till förundran som en mänsklig grundpotential. En central aspekt är att dessa upplevelser tenderar att stärka insikten om att jag delar grundläggande mänskliga existensvillkor med alla andra människor. Detta tenderar i sin tur att skapa en grundupplevelse av att höra samman med alla andra. Inte bara med alla nu levande utan också med de ännu inte födda och de döda som levt före oss! Och med livet! Och tillvaron!

Skillnader i språk, kultur, ålder, kön, sexuell läggning, klass och etnicitet mjuknar i kanterna och tenderar att lösas upp. Upplevelserna – drabbande och omtumlande eller som undanglidande aningar – blir då ett stöd för att ta sig an de utmaningar och svårigheter livet och samtiden ställer i ens väg. De ger näring åt ett engagemang i människans och världens välgång.

Den moderna vetenskapen har bidragit till att fördjupa medvetenheten på flera av de punkter som jag har berört. Jag vill även hävda att de medvetenhetsaspekter jag tagit upp är mer utvecklade i ett brett, folkligt medvetande i dag än någonsin tidigare i historien.

Det innebär också att det finns goda skäl att anta att sannolikheten för att den här typen av sekulära, transformerande djuperfarenheter ska ta form är större än någonsin. Detta beror på tre moderna fenomen: den vetenskapliga kunskapsutvecklingen, mediernas förmåga att förmedla erfarenheter och kunskap, och inte minst att det finns fler välutbildade pedagoger och lärare än någonsin tidigare i historien.

Jag tror inte att vetenskap och teknik i sig kan lösa de svåra globala problem med klimat, miljö, resurser och en rimlig fördelning som är akuta hot mot mänsklighetens framtid. Men om vi som global kultur på ett genomtänkt sätt lyckas utnyttja den medvetandehöjande kraften i den vetenskapliga kunskapen kan förutsättningarna för en godartad utveckling bli dramatiskt mycket bättre. God populärvetenskap och engagerade, duktiga pedagoger/lärare är ovärderliga i detta.

 

Och vad har detta med mystik att göra?

Här är det dags att återknyta till ordet mystik. Hur förhåller sig detta komplex av medvetenhet och erfarenheter till begrepp som mystik, den mystika erfarenheten, upplevelser av det heliga, av bävan? Vad finns det för koppling till de två huvudtyper av mystik erfarenhet som fått beteckningarna personlighetsmystik respektive oändlighetsmystik?

Att det finns ett släktskap mellan de transformerande djuperfarenheter jag har försökt beskriva och åtminstone en del av de erfarenheter den religionsvetenskapliga forskningen försöker ringa in med ordet mystik, tycker jag är uppenbart. Däremot betraktar jag det som ett ovedersägligt faktum att det komplex av erfarenheter – transformerande och sammanbindande – som jag har tagit upp, inte förutsätter några föreställningar om en gud eller annan högre makt. Att de ibland kan få så- dana konsekvenser hos enskilda individer är en annan sak. För femhundra år sedan var det nästan givet att de förstärkte – eller gav upphov till – föreställningar om en handlande gud eller en fristående transcendent verklighet. Men så är det inte längre!

Jag menar att det behövs både forskning och samtal om transformerande djuperfarenheter, där förundran är en del, helt utanför de teologiska och religiösa sammanhangen. Det är förutsättningen för att få djup och bredd i det offentliga samtalet kring ett viktigt område av mänskliga erfarenheter.

Den internationella humanistiska rörelsen är en organisatorisk kraft som kan bidra till detta.

 

* * * * * * * * * * * * * * *

 

humanisten-4-2015-omslag

PS. Denna text publicerades i Humanisten nr 4/2015. Om du inte har papperstidningen så fråga efter den på ditt bibliotek. Om dom inte har den bland tidskrifterna kan din fråga bidra till att dom kompletterar sitt utbud.

Hela tidningen finns som pdf-fil. Artikeln börjar på s.19.

Artikeln återpubliceras här för att den ska vara lättare att hitta och för att jag vid behov ska kunna länka till den.

I Humanisten nr 1/2015:
Nr 86. Döden. En ateistisk betraktelse

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i andlighet, ateism, ateismfilosofi, Humanisten, medvetandet, Mystik, sekulär andlighet, transcendenserfarenheter | Märkt , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Nr 86. Döden. En ateistisk betraktelse. Publicerad i Humanisten nr 1/2015

Döden. En ateistisk betraktelse.

Om människolivets storslagenhet, olika sorters dödar och som avslutning vad som med glimten i ögat kan kallas en personlig ateistisk eskatologi.

PS. Info om texten. Se slutet!

 

humanisten-1-2015-doden-omslag

Jag är ateist. Eller nyateist om man så vill. Vanligtvis innefattar ateistetiketten också att man inte tror på existensen av några som helst bortomvärldsliga krafter och makter eller någon form av liv bortom våra kroppars död. Så är det för mig. Jag tror alltså inte att det finns någon form av personlig fortsättning på livet bortom döden. Det är min starka övertygelse att detta liv är det enda vi har.

Det är hisnande att årmiljarderna från Big Bang, med stjärnors födelse, livets tillblivelse och alla dessa miljontals år av evolution har frambringat den skärva av medvetet, självreflekterande liv som människan är. Jag tycker det är märkvärdigt och storslaget att vi för en kort stund blossar till i evigheten som en personlig medveten existens med förundran, kunskapssökande, glädje, lidande och med förmågan att tänka, fråga och skapa bilder och föreställningar. Och att vi för en stund kan leka, dansa, älska, skratta, gråta, dra historier.

Det är också märkvärdigt att de flesta människor bidrar till att det självreflek­terande, medvetna livet blossar vidare. Genom våra gener eller att vi genom vår livs­gärning bidragit med någon sorts skärvor för mänsklighetens fortsättning. Om det jordiska livet är det enda som finns blir det angeläget att mina barn, barnbarn, barnbarnsbarn etc ska få möjlighet att leva ett gott och drägligt liv. Det föder ett ansvar för framtiden. Jag återkommer till detta från ett mer personligt perspektiv.

Vi ska alla dö!

Att dö gammal kan vara på många olika sätt. Att dö mätt på sin levnads dagar är en ynnest. Det är mycket svårare om man drabbas av ångest kring att livet inte blev mer än såhär och kanske konfron­teras med alla drömmar och förhoppningar som blivit grus och aska. Kanske dyker det upp stark bitterhet över de där människorna som satte käppar i hjulen och förstörde ens möjligheter! I dessa fall finns starka behov av att hitta sätt att försonas med sitt livsöde när insikten om dödens oundviklighet närmar sig. Man kan plötsligt drabbas av påträngande medveten­het om svek och destruktiva saker man tillfogat andra. Resultatet är starka känslor av skuld när tiden håller på att rinna ut.

När döden oväntat flåsar i nacken kan man också tvingas inse att man aldrig riktigt vågat leva. Det kan hända som ung, medel­ålders eller på ålderns höst.

De grovt skisserade scenarierna för olika sorters dödar ger antydningar om de utmaningar som finns inom såväl äldrevården som den palliativa vården. Och för oss alla! Orädd och välutbildad personal, eller mogna medmänniskor, som inte backar för de svåra och ångestladdade frågor som kan komma upp när döden börjar tränga sig på är ovärderligt! Personal som möter vakande anhöriga med värme och omsorg är oerhört värdefullt.

Det kanske svåraste med döden är inte den egna döden utan när viktiga, närstående människor dör eller ligger för döden. Än mer om dom är mitt i livet. Och värst om det är våra barn. I ett ateistisk perspektiv finns det inte något försonande, inte någon mening, det är att drabbas av en stor, smärtsam förlust. Det gäller oavsett om orsaken är sjukdom, olyckor, våld eller krig. Det är att drabbas av ett svart hål. En närstående och älskad människas självmord är kanske det värsta. Vad vi behöver i sådana situa­tioner är inte människor som gör rätt och säger rätt saker. Jag tror att vi behöver människor som inte blir rädda för oss, som inte drar sig undan, som orkar och kan erkänna sorgen, smärtan, svärtan, det fruktansvärda utan att släta över.

Döden och framtiden bortom.

Jag ska nu återvända till detta med döden från ett mer personligt ateistiska perspektiv. Om man som jag inte har några egna barn och därmed inte har någon genetisk förbindelse med framtiden så kan det bli ett snäpp svårare att försonas med tanken på döden. Jag har hanterat detta på mitt sätt. Oavsett om man har egna barn eller inte tror jag att jag delar huvuddragen i detta perspektiv med många ateister och Humanister.

Jag har en stark vision av ett möjligt framtida globalt samhälle i ekologisk balans där det finns psykiskt, socialt och materiellt utrymme för varje människa att medvetet ta sig an den stora gåtan att vara människa.

Det är en bild av en värld där alla människor har möjlighet att ta del i en fri och öppen diskussion om såväl samhällets angelägenheter som frågan om meningen med livet. Förtryck, förnedrande livsom­ständigheter, sociala restriktioner är hinder. Förödmjukande särbehandling på grund av kön, klass, ålder, religion, sexuell läggning och etnisk tillhörighet hindrar detta. Det gör också krig och extrem fattigdom. Att vara utestängd från kunskap och möjligheten till bred och levande kontakt med såväl det egna kulturarvet som det globala, är hinder för detta.

Att efter bästa förmåga bidra med mina små skärvor för att öka sannolikheten för att denna framtidsvision ska bli verklighet någon gång i en obestämd framtid ger mitt liv mening och lyster!

Ateistisk eskatologi

Genom denna hållning i nuet är jag på ett paradoxalt sätt förbunden med framtiden och mänsklighetens öde långt bortom min personliga död. Man skulle med ett lite teologiinfluerat språk och lite humor kunna kalla detta en ateistisk eskatologi.

Men som ateist måste jag utöver den personliga döden lägga på ytterligare ett lager av svärta. Även om mänskligheten klarar sig igenom de svåra problemen kring klimat, miljö och resurser finns det ändå en slutpunkt för jorden och människan. När solen närmar sig slutet av sin stjärncykel kommer den att expandera. I slutändan kommer jorden att utplånas, brinna upp! Ruggigt, förfärligt och näst intill otänkbart. Det storslagna är att vi är den första generationen människor som genom den moderna vetenskapen lever med denna kunskap. Inga skräckfilmer med zoombis och aliens kommer i närheten av detta.

Det största problemet med att försonas med såväl det oåter­kalleliga och definitiva i den personliga döden som med kunskapen om jordens utplåning om några årmiljarder är nog vår benägenhet till uppblåst självupptagenhet. Om vi passerar det hindret kan det ge upphov till fascination, förundran och en stor, stor ödmjukhet visavi människan, universum och mänsklighetens öde.

Att ta livet på allvar med dess utsatthet, möjligheter och glädje skapar mening i sig. Att ta del i mänsklighetens fantastisk kunskapsresa är hisnande även om det, som för min del, mest blir frågan om populärvetenskapliga skärvor. Att försöka bidra till en godartad framtid för mänskligheten bortom min personliga död i full medvetenhet om min litenhet och obetyd­lighet i ett kosmiskt perspektiv skapar mening, lyster och engagemang.

Det finns något både hisnande och djupt poetiskt i denna ateistiska grundsyn som jag tror jag delar med många. Den kan beskrivas som tragisk. Men när man skakat av sig de värsta rysningarna kan det börja sprida sig en märklig värme i detta till synes kalla, obevekliga mörker. Jag välkomnar alla att ge sig in i och utforska denna ateistiska grundhållning.

* * * * * * * * * * * * * * *

humanisten-1-2015-omslag

PS. Denna text publicerades i Humanisten nr 1/2015. Papperstidningen går inte längre att uppbringa. Men hela tidningen finns som pdf-fil. Betraktelsen hittas på s.8-9. Texten är en nedkortad variant av min inledning till ”Samtal om döden” som arrangerades av Adventkyrkan i Kalmar den 6 november 2012. Jag var en av tre i panelen. De båda övriga var Arne Sjöberg, chef för geriatriken på Kalmar lasarett och Vesa Annala, pastor i Adventkyrkan.

Apropå artikelns slutdel vill jag rekommendera boken ”Vårt klot så ömkligt litet” (Fri Tanke förlag, 2016) av Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik med kosmologi och strängteori som specialitet.

Ulf Danielsson har länge forskat på rymdens riktigt stora frågor, om tidens början, om svarta hål och mörk materia. I ”Vårt klot så ömkligt litet” återvänder han till jorden och sätter in den i ett kosmiskt perspektiv som ger frågan om klimatet helt nya dimensioner – vi bor på en febrig planet på katastrofens rand”. Det är ett citat från en nyhetsbrev i januari i år från Fri Tanke Förlag. Jag kan bara tillägga att det är en fantastisk bok som jag varmt rekommenderar. Den bjuder bland annat på en fascinerande kunskapshistorisk resa. Bara en sådan liten detalj som hur de stora upptäcktsresorna med segelfartyg på 15- och 1600-talet gjorde att man behövde förstå mer om vindarna. Hur dom blåser på olika ställe – och varför. Man börjar samla systematiska observationer och kunskapen börjar växa. Lufttemperatur, havsströmmar, passadvindar med olika riktning etc. Han ger en viktig och lärd ram kring det som alltmer ter sig som en av mänsklighetens ödesfrågor: klimatet. Men som kosmolog sticker han inte under stol med de katastrofer, några gigantiska, som drabbat jorden genom dess historia. Och att det inte finns några garantier mot framtida kosmiska katastrofer även om vi skulle skärpa oss. Jag vet inte om jag är pevers, men jag tycker väldigt mycket om att han också håller fram den moderna kosmologins vetskap om att även utan katastrofer – kosmologiska eller mänskligt orsakade – så har livet på jorden en slut i en avlägsen framtid. Det blir en märklig blandning av poesi och bistert allvar.

Publicerat i ateismfilosofi, ateistisk eskatologi, döden, existensvillkor, Existentiell livssyn, Humanisten, sekulär andlighet | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Nr 85. Varför inte Phil Zuckermans ”Society without God”? Fråga till professorerna David Thurfjell, Mattias Martinson och Bengt Kristensson Uggla.

Utifrån ett konkret exempel, så undrar jag över kvaliteten inom svensk religionsvetenskap när det gäller såväl livsåskådningsforskning som analyserna av sekulariseringsprocessen. Utifrån detta konkreta exempel avslutar jag med frågan om det behövs en helt ny institution för sekulär livsåskådningsforskning. 

Exemplet gäller behandlingen av Phil Zuckermans forskning.  Phil Zuckerman är professor i sociologi vid Claremont Graduate University i Kalifornien. I mitten på 2000-talet hade han en gästprofessur i Århus i Danmark som 2008 resulterade i boken ”Society without God: What the Least Religious Nations Can Tell Us About Contentment”. Hans specialitet är sekulariseringssociologi utifrån ett ateistiskt grundperspektiv.

Glömska och påminnelse!

Namnet Phil Zuckerman och hans dansk-svenska intervjustudie har fladdrat förbi någon eller några gånger under den tid som gått sedan boken publicerades 2008 – och sedan glömts bort.

De senaste dagarna har Phil Zuckerman återvänt till mitt medvetande med stor skärpa. Anledningen är att jag har läst ett intressant preliminärt manus av historieprofessorn Jonny Hjelm om det svenska fritänkeriet och ateismens historia. Phil Zuckerman nämns och citeras redan på första sidan och sedan även längre fram i manuset.

Men det var ändå först när jag återvände till förstasidan i manuset och läste om det intressanta Zuckermancitatet där som jag vaknade till ordentligt. I citatet undrar Zuckerman över bristen på kvalificerad forskning om den moderna religionslösa människan som inte tror på gud eller ett liv efter döden. Med stöd av Zuckerman berör sedan manusförfattaren också längre fram det märkliga att det finns så lite forskning  där man beskriver och försöker förstå de religionslösa människor som lever på i sin vardag. Det är en fråga jag själv ställer mig allt som oftast.

Det är en viktig fråga! Varför finns det så lite forskning kring detta?

Frågan som väcks i mig när jag har vaknat till är hur svensk teologi och religionsvetenskap har förhållit sig till denna intressanta intervjustudie. Det är här viktigt att notera att i stort sett all livsåskådningsforskning i Sverige bedrivs inom ramen för de teologiska och religionsvetenskapliga institutionerna. Kan det vara så illa att Phil Zuckermans studie inte berörs och att det kan vara en del av anledningen till att jag tappat bort hans namn? Hans tankar och frågor är så pass intressanta och viktiga att jag borde noterat hans namn om hans forskning varit uppe till diskussion.

Tre religionsvetenskapliga böcker!

Min fråga gäller specifikt tre teologiska och religionsvetenskapliga böcker som jag har läst de senaste åren och som just diskuterar kring spänningen religion-tro visavi ateism-religionslöshet. Samtliga har kommit ut med god marginal efter 2008 då Phil Zuckermans studie publicerades.

Mina frågor gäller David Thurfjells ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen” (2015), Mattias Martinsons ”Katedralen mitt i staden. Om ateism och teologi” (2010) och Bengt Kristensson Ugglas ”Katedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse” (2016). Det är böcker som jag har läst  har i mina hyllor.

Hur behandlas Zuckermans studie i dessa böcker? Är han berörd överhuvudtaget? Det gäller väletablerade och förhållandevis unga religionsvetar- och teologiprofessorer. Dom är samtliga intresserade av sekulariseringsproblematiken på ett engagerat och seriöst sätt.

Phil Zuckermans studie.

Såhär presenteras ”Society Without God: What the Least Religious Nations Can Tell Us About Contentment” på Amazon.

”Silver” Winner of the 2008 Foreword Magazine Book of the Year Award, Religion Category.

Before he began his recent travels, it seemed to Phil Zuckerman as if humans all over the globe were ”getting religion”-praising deities, performing holy rites, and soberly defending the world from sin. But most residents of Denmark and Sweden, he found, don’t worship any god at all, don’t pray, and don’t give much credence to religious dogma of any kind. Instead of being bastions of sin and corruption, however, as the Christian Right has suggested a godless society would be, these countries are filled with residents who score at the very top of the ”happiness index” and enjoy their healthy societies, which boast some of the lowest rates of violent crime in the world (along with some of the lowest levels of corruption), excellent educational systems, strong economies, well-supported arts, free health care, egalitarian social policies, outstanding bike paths, and great beer. Zuckerman formally interviewed nearly 150 Danes and Swedes of all ages and educational backgrounds over the course of fourteen months.He was particularly interested in the worldviews of people who live their lives without religious orientation. How do they think about and cope with death? Are they worried about an afterlife? What he found is that nearly all of his interviewees live their lives without much fear of the Grim Reaper or worries about the hereafter. This led him to wonder how and why it is that certain societies are non-religious in a world that seems to be marked by increasing religiosity. Drawing on prominent sociological theories and his own extensive research, Zuckerman ventures some interesting answers. This fascinating approach directly counters the claims of outspoken, conservative American Christians who argue that a society without God would be hell on earth. It is crucial, Zuckerman believes, for Americans to know that ”society without God is not only possible, but it can be quite civil and pleasant.”

I en understreckare i Svenska Dagbladet den 2 mars 2009 skriver Karin Ström, barnbarn till den liberala och för många kontroversiella Stockholmsbiskopen Ingmar Ström, initierat om Phil Zuckermans bok ”Society Without God: What the Least Religious Nations Can Tell Us About Contentment” (New York University Press, 227 s, 2008). Rubriken är: ”Jämlikheten gjorde slut på vår tro”. (länk – se nedan!) Det är en intressant och välskriven text. Boken recenserades även i Vasabladet den 9 maj 2009. Det är en påläst och intressant artikel av Raoul Granqvist, språkprofessor från Umeå. (länk – se nedant).  Karin Ströms understreckare hittade jag genom att söka ”Phil Zuckerman” på Humanistbloggen. Raoul Granqvists artikel hittade jag genom sökning på google.

Genom artiklarna från 2009 av Karin Ström och Raoul Granqvist kan jag konstatera att ”Society without God” uppmärksammades i den svenska offentligheten när den kom ut. Dessa artiklar tillsammans med och bokpresentationen på Amazon visar också att Zuckermans intervjustudie på ett kvalificerat sätt behandlar de frågor kring sekularisering, ateism och religiositet som är i fokus i de tre boktitlar från de senaste åren som jag nämnt av professorerna Mattias Martinson, David Thurfjell och Bengt Kristensson Uggla.

Phil Zuckerman har en infallsvinkel till hela detta spännande område som tycks nära besläktad med min egen, vilket förstås gör honom extra intressant för min del. Jag tycker jag att jag borde lagt på minnet om han hans forskning hade berörts. Jag har läst så pass ordentligt att jag bloggat om samtliga dessa tre böcker. Men jag är medveten om att jag inte världens bästa och mest uppmärksamma läsare så jag måste vara öppen för att jag kan ha kan ha missat dessa tre religionsvetarprofessorers behandling av Phil Zuckermans ”Society without God”.

Jag måste kolla!!

Den första boken jag hittade var David Thurfjells ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen” (2015). Zuckermans intervjuer gäller samma typ av frågor som utgör utgångs­punkten för för David Thurfjells medialt mycket uppmärksammade bok. Zuckermans infallsvinkel är religionssociologisk. Han är nyfiken på danskar och svenskars förhållande till religion, Gud, syn på liv efter döden, meningen, samhällsengagemang, tillfredställelse med livet. Anledningen är att Sverige och Danmark, tillsammans med de övriga skandinaviska, är de länder med högst antal frivillig ateism i världen. Samtidigt visas i ett antal internationella studier att dessa länder ligger högst när det gäller välfärd, låg barnadödlighet, välstånd, utbildning, låg korumption, samhällsengagemang, lågt antal mord m.fl variabler. Det är en jätteintressant – och viktig! – fråga?

David Thurfjell är professor i religionshistoria. Hans perspektiv är idéhistoriskt. Men de frågor han behandlar vetter i en hel del avseenden mot religionssociologi och religionspsykologi. Med min syn på forskning så borde Phil Zuckermans ”Society without God” vara välbekant för David Thurfjell – och hans studie borde rimligtvis berörts och kommenterats i hans bok. Det är min utgångspunkt när jag börjar kolla.

Resultat: Ingen Phil Zuckerman i litteraturlistan! Jag tycker det är så märkligt att jag känner att jag måste vara öppen för att det är en korrekturmiss. Det är lätt att missa en boktitel i litteraturlistan. Hade jag haft ”Det gudlösa folket” som datafil hade jag lätt kunnat söka igenom hela boken.

Alltså – med reservation för korrekturfel: Phil Zuckermans intervjustudie med 150 danskar och svenskar i boken ”Society without God” är inte berörd och diskuterad i David Thurfjells bok. Det är ytterligt förbryllande!

Nästa bok jag kollade var professor Mattias Martinsons ”Katedralen mitt i staden. Om ateism och teologi” (2010). Phil Zuckerman finns inte med i litteraturlistan. Och då hör det till saken att Mattias Martinson har en hel del bistert att säga om ytligheten i den sekulära religionskritiken.  (Jag har berört detta i en blogg från januari 2011).

Sedan var det dags att kolla Bengt Kristensson UgglasKatedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse” (2016). Denna bok läste jag i våras så jag känner mig nästan säker på att Zuckermans bok inte berörts. Helt riktigt! Ingen Phil Zuckerman i litteraturförteckningen där heller! Skulle inte Zuckermans studie och diskussion kunnat ge värdefulla infallsvinklar till den sekulariserings­problematik som är bokens fokus? Borde han inte gett sig i kast med att kritisera eventuella svagheter i Zuckermansa studie? Om där finns några.

Den intervjuundersökning som är utgångspunkten för David Thurfjells idéhistoriska essäer i ”Det gudlösa folket” är också grunden för Ann af Buréns avhandling ”Living Simultaneity”. Så den måste jag också kolla. Där får jag första träffen! Intressant!

Phil Zuckermans ”Society without God” finns med i litteraturlistan. Jag blev förstås nyfiken på hur hon diskuterar kring Phil Zuckermans bok. Det är än mer intressant med tanke på att David Thurfjell, såvitt jag förstår, varit handledare till Ann af Burén. Eftersom jag i detta fall tursamt har avhandlingen nedladdad i pdf-format från DIVA så var det bara att använda sökfunktionen i Acrobate Reader. Boken får ett kort omnämnade i inledningen i ett stycke på s.13-14. Det är en poäng att citera stycket i sin helhet.

Possibly this expressed understanding of Sweden as secular reflects the fact that the people in this neighborhood live in a country that in an international comparison appears to be rather extreme when it comes to religion. The sociologist of religion Thorleif Petterson has shown that it is only the Czech people that pray less, identify themselves as religious to a lesser degree, and go to religious services less frequently than they do in Sweden. (Pettersson 2008) Hence, if believing in God and going to church are central features of religiosity, Sweden could arguably be seen as a secularized country, perhaps one of the most secularized in the world, as several scholars have suggested (Inglehart & Baker 2000; Therborn 2012; Zuckerman 2008).

Man kan leka med tanken på en skala från 0 till 100 i hur pass omfattande och intresserat man berör forskning man refererar till. Vad gäller Mattias Martinson, Bengt Kristensson Uggla och David Thurfjell så är det 0 (noll). Överhuvudtaget inte nämnd! Ann af Buréns omnämnade får 1 på denna skala. Omnämnandet är minimalistiskt! Det görs tillsammans med tre andra referenser i samma mening.

Om man jämför Ann af Burens och David Thurfjells behandling av Phil Zuckermans ”Society without God” med Karin Ströms och Raoul Granqvists kunniga och intressanta artiklar våren 2009 så blir allt ytterligt märkligt. Af Burens och Thurfjells intervjuer är närbesläktade med Zuckermans. Dom gäller samma område. Skillnaden är att Phil Zuckerman är en religionssociolog som tydligt utgår från vad jag kallar ett ‘ateistiskt paradigm’. Thurfjell och af Burén är neutrala svenska religionsvetare. Eller finns det några dolda lojaliteter?? Eller blinda fläckar? Eller kanske snarare blinda områden?

Genom att Phil Zuckermans ”Society without God” finns med i litteraturlistan till Ann af Buréns avhandling så kan jag konstatera att David Thurfjell känner till denna intervjustudie när han skriver ”Det gudlösa folket”. Tyvärr kan jag inte göra en genomsökning på datorn av ”Det gudlösa folket” – så korrekturfelsmöjligheten vad gäller litteraturlistan finns där. Men om jag utgår från att den inte är berörd av Thurfjell så är det ytterligt märkligt. Varför??

Behövs det en ny institution för
sekulär livsåskådningsforskning?

Denna lilla undersökning har stärkt mig i min övertygelse om att det behövs en fristående akademisk institution med ett öppet ateistiskt grundperspektiv som stödjer utvecklingen av forskning och teoribildning kring den stora grupp människor som lever sina liv utan att tro på någon högre makt och ett liv efter döden.

Hur förhåller sig denna religionslösa grupp till frågorna om mening, hopp, samvete, skuld, döden, ansvar för det gemensamma, lokalt och globalt? Hur ser man på kvaliteter som ärlighet, hederlighet, att göra sitt bästa i sin yrkesvärv? Hur ser man på fusk, hot, manipulativ hantering av fakta och sanning?

Hur många har haft speciella eller extraordinära upplevelser som varit viktiga, svårbegripliga eller skrämmande? Om ”ja” – i vilken utsträckning har man haft kontakt med personer där man kunnat prata om detta och fått hjälp med bearbetningen? Vilken betydelse tillmäter man i så fall dessa upplevelser för ens fortsatta förhållningssätt till livet? Har de påverkat ens livstolkning?

Hur ser det ut med lycka, förundran, livsglädje, tillit? I vilken utsträckning har man haft starka och viktiga livsformande erfarenheter/upplevelser? Vad har man för syn på barn och barnuppfostran? På vänskap, kärlek och sexualitet? Vad har man för människosyn? Samarbete, konflikter, konfliktlösning? Hur ser man på vetenskap, samhälle, ideellt arbete, på politik och samhällets intstitutioner? Hur ser man på teknik och vårt sätt att leva? I vilken utsträckning är man engagerade av de stora globala frågorna kring klimat, miljö, resurser, fördelning och ansvaret för framtiden? Med mera!

Allt detta utifrån filosofiska, sociologiska, psykologiska, historiska och existentiella perspektiv. Jag tror dessutom att en sådan institution ganska lätt skulle locka till sig kvalificerad kompetens från olika specialområden.

 

Appendix.
Några artiklar om och av Phil Zuckerman:

Jämlikheten gjorde slut på vår tro”.
Understreckare i Svenska Dagbladet av Karin Ström utifrån Phil Zuckerman bok (2 mars 2009).

Samhällen utan Gud.
Recension av ”Society without God” av Raoul J. Granqvist. Den publicerades i Vasabladet den 9 mars 2009. (Texten i pdf återges utan uppgifter om publiceringen. Så det krävdes lite extra möda att få fram publiceringsuppgifter.)

Att tro på gud – är det bra för oss?
Artikel av Phil Zuckerman. Artikeln redovisar ett antal internationella studier som är bakgrunden till hans nyfikenhet på Skandinavien och som leder till en gästprofessur i Danmark och det forskningsprojekt som blir boken ”Society without God” 2008. Artikeln är sannolikt publicerad i något nummer av Humanisten, senast 2008, dvs innan boken hade kommit ut. Artikeln finns i artikelarkivet för Sans magasin. Och där i slutet av det arkiv som heter ”Äldre artiklar 2005 – 2010”, dvs innan utgivningen av SANS började. Det är lite märkligt att det inte står att dessa artiklar publicerades i Humanisten. Jag tycker att det i ett sådant arkiv borde stå var, årtal och i vilket nummer artikeln ursprungligen har publicerats. För övrigt rekommenderar jag botanisering i detta arkiv!

En ny intressant bok av Phil Zuckerman.

Living the Secular Life”.
Jag vill passa på nämna denna bok av Phil Zuckerman som kom ut 2014. Utifrån de recensionsklipp som finns på Zuckermans webbplats så är den högintressant för alla som vill få en bättre grepp, för egen del eller för att förstå andra, om hur det ter sig att att leva utan att tro på högre makter eller ett liv efter döden. Jag hoppas på en svensk översättning snarast. Den skulle kunna bidra till att vitalisera den svenska livsåskådningsdebatten. Se även en recension i New York Times!

Bloggar.

Jag har i flera bloggar kritiskt diskuterat kring ett antal teman i de böcker av Mattias Martinson, David Thurfjell och Bengt Kristensson Uggla som jag har berört här. De är från januari 2011, juni 2015 och mars 2016. Sammanlagt nio. Den intresserade hittar dom antingen i Bloggarkiv – finns som flik i blogghuvudet – eller i år-månads-arkivet som wordpress tillhandahåller.

 

PS (1.12.2016). Jag har redigerat bloggen en del. En del pladdrighet har försvunnet. Jag har kompletterat ingressen för att ge en bild av bloggens upplägg. Jag har förtydligat några avsnitt, främst de där jag berör de svenska dagstidningsartiklarna om Zuckermans studie. Jag har lagt till tipset om ”Living the Secular Life”. DS.

 

 

Publicerat i ateism, ateismfilosofi, Livsåskådningsvetenskap | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar