Nr 113. Om Gud finns. Ateistiska funderingar om Yttersta domen! 

Yttersta-domen-Michelangelo_-_Cristo_Juiz

Michalangelo: Del av av fresken Yttersta Domen från Sixtinska kapellet i Rom

Jag är uppvuxen i en kristen värld av berättelser, texter, livsöden, föreställningar, begrepp – och ofta livliga diskussioner om moral, politik och religiösa trosfrågor. Även om jag redan som 15-16-åring inte längre var troende i kristen mening har detta arv fortsatt att leva utifrån ett sekulärt och ateistiskt perspektiv. Leken med en gudsbild i denna blogg är ett uttryck för denna fortsatta närvaro av mitt kristna arv, mer än femtio år efter att jag bröt upp. 

Utgångstexten till denna blogg skrevs våren 2010. Den kom till i ett efterspel till ett framträdande i Norrtälje baptistkyrka. Jag hade bjudits in att prata utifrån rubriken “Kan man vara kristen utan att tro på Gud?”. En aktiv i församlingen hade hittat min bok ”Existentiell livssyn – kristen tro?” på Internet och blivit fascinerad och berörd. I boken formuleras en existentiell livstolkning som efterhand sätts i relation till kristen tro. 

Texten kom till som en del i ett långt svar på ett mail från en person som upprört protesterade mot att Norrtälje baptistkyrka släppte fram en irrlärare som mig. Mailet var ställt till mig, Norrtälje baptistförsamling och dåvarande Svenska baptistsamfundet. Jag har under mer än ett år funderat på att lyfta fram denna text i en egen blogg. 

Bloggen avslutas med den teodicéproblematik som ovillkorligen väcks av denna lek kring ett eventuellt och högst överraskande möte med Gud vid Yttersta Domen. Detta fanns inte med i den ursprungstext som bearbetats här. 

PS 5. (juli 2020). Se slutet av bloggen! Funderingar kring helvetesförkunnarnas möte med Gud vid den Yttersta Domen. DS. 

 

Fars vision av Yttersta domen! Ett fribaptistiskt arv!

Den fribaptistiska miljö jag kommer från (se PS 1 nedan) pratade mycket om en älskande och kärleksfull Gud. En egenhet i svensk kristenhet var också att man inte trodde på eviga straff och att i den yttersta tiden skulle allt och alla inneslutas i Guds famn. Det var en av de läroavvikelser som gjorde att man uteslöts ur Svenska Baptistsamfundet 1872. Det är en vacker bild! Ett av min tidiga ungdoms starkaste och vackraste minne är när far, Olof Persson – ålfiskare, möbelsnickare och predikant – en gång med intensiv glöd förmedlar sin vision av den stora återlösningen. 

Far hade en förmåga att i olika sammanhang skapa en miniscen där han kunde deklamera någon dikt från sin breda repertoar och/eller bjuda på en kort betraktelse där predikantsjälen ofta tog plats. Denna händelse utspelas på en släktträff. Far hade varit försvunnen några minuter. Plötsligt står han i dörren till ‘finrummet’ och intar scenen med sin myndiga förkunnarröst. Allas blickar riktas mot far. Med strålande ögon berättade han att han ser för sig den yttersta dagen och hur djävulen träder fram inför Gud. Djävulen erkänner sig besegrad och säger till Gud att han hade rätt och ber om förlåtelse för allt han ställt till med. Och Gud blir oerhört glad och sluter honom i sin stora famn och säger ”Välkommen hem mitt barn”. Far sträcker ut sina armar i en stor välkomnande gest. Han lever sig in i rollen som förlåtande Gud med intensitet, värme och strålande ansikte.  

Jag kan inte se denna scen för min inre blick utan att se det som att far är omstrålad av ljus. Sannolikt har detta minne bidragit till modet att ställa mig utanför och följa det som har framträtt som ”mitt hjärtas väg”. Viktigt i detta sammanhang är att denna väg innebar ett tydligt uppbrott från kristen tro. Utan tro på gud och ett liv efter döden. Och inte heller på några andra övernaturliga makter och krafter.   

Detta minne har sannolikt också bidragit till att skapa en lite speciell gudsbild i mig som varit viktig: Om Gud finns måste han vara minst lika kärleksfull som den mest kärleksfulla människa jag känner till. Allt annat är grovt mänskligt förtal av Gud. Det räckte med att tänka på Astrid Lindgren eller min på många sätt ofullkomliga predikantfar som Gud och domare, för att varje tanke på ett plågsamt helvete och än mindre eviga straff skulle falla platt till marken och framstå som fullständigt orimlig.

 

Domens dag! Öga mot öga.

Denna gudsbild har gett upphov till en stark och levande bild av den Yttersta Domen. Om det är så att Gud finns och domen väntar kommer jag att med frimodighet och oräddhet att stå inför Guds ansikte när den stunden kommer. Denna Guds stora och enda angelägenhet är kärlekens, omsorgens, tillitens, medkänslans tillblivelse och växt i världen. Hur mycket eller lite vi har trott på hans existens – eller ett liv efter döden är fullständigt ointressant för honom. 

Hans dom bygger enbart på om vi efter bästa förmåga, utifrån det som varit oss givet av möjligheter, bördor och svårigheter, har gjort vårt bästa för att bejaka kärlekens, omsorgens, förnuftets, tillitens växt i oss själva och i våra medmänniskor – och i världen. Detta gäller också omsorgen om livsväven och framtida generationers livsbetingelser. Från denna Guds perspektiv är det just detta som bidrar till att bygga Guds rike. Hur märkvärdigt eller litet vårt bidrag är bryr han sig inte om. Det avgörande är ’efter bästa förmåga utifrån det som varit oss givet’.

Jag är fullständigt trygg i att om denna stund kommer så kommer Gud att se att jag. trots brister, svek och nederlag, gjort så gott jag kunnat för att bidra till kärlekens växt i mig och andra utifrån det som varit mig givet. Och hans famn kommer att vara öppen med ett varmt ”Välkommen hem mitt barn”. 

 

Domens dag för de som grävt ner sitt pund.

Men domsscenen slutar inte med att jag välkomnas in i himlen. När de som inte klarat av att förvalta sitt pund, de som av rädsla och feghet satt sitt ljus under skäppan står inför Gud och tronen så kommer han att sorgset och medkännande skaka på sitt huvud och säga: ”Kanske fick du en alltför svår uppgift. Jag vet att det är tungt och smärtsamt att leva med att man inte har vågat, att man varit för rädd och feg för att bidra med sin speciella skärva till Guds rike.” Och så öppnar han sin famn och säger ”Välkommen hem mitt barn”.

 

Domens dag för värstingarna.

Det märkligaste är den sista delen i denna bild av Yttersta Domen. Inför Gud och tronen och stundande dom står de som bidragit till att underminera förutsättningarna för kärlek, medkänsla, tillit; de som underblåst avundsjuka och girighet; de som bidragit till att sätta igång destruktiva och förfärliga skeenden genom att elda på rädsla, hat och hämndlystnad; de som utnyttjat och spelat på människors drömmar och längtan för att skaffa sig makt och pengar; de som med olika mått av hänsynslöshet gjort makt och rikedom till sitt stora livsmål; de som utan samvetsbetänkligheter trampat på de som varit svagare än en själv för att uppnå personliga vinningar; de som använt sin gudagivna begåvning för destruktiva syften; de som med listigt och förföriskt tal bidragit till underminera samvetets och hjärtats röster hos de människor som funnits inom deras räckvidd när dessa inte stämt överens med med de läror och ideologier som man själv förfäktat.

Gud möter ögonen hos var och en med en blick fylld av bekymmran och smärta och säger. ”Ni har missat vad livet handlade om! Ni har på olika sätt förstört möjligheten att uppleva den djupa förundran och djupa livsglädje som livet rymde. Ni har inte bara undanhållit denna möjlighet för er själva, ni har även bidragit till att försvåra – eller förstöra – denna möjlighet för andra. Ni har låtit era liv sugas in i den tragiska livsprocess det innebär när hjärtat förhärdas allt mer och som ovillkorligen innebär förlust av mening, livsglädje, närhet, kärlek, tillit och som undergräver och förstör relationer och gemenskaper.

Sedan säger Gud:Mina barn, ni kan inte komma in i himlen nu. Men jag har inrättat en speciell avdelning där mina klokaste änglar och mina mest insiktsfulla medarbetare från jordelivet kommer att arbeta i skift. Dom vilar upp sig och hämtar kraft i himlen mellan arbetspassen. Målet är att ni efterhand fullt ut ska inse och förstå hur ni levt, ställt till det för andra och missat livets möjligheter och rikedom. När ni fullt ut förstår och med uppriktigt hjärta beklagar att ni inte förstått att livet och tillvaron bara kan framträda i sin gnistrande rikedom om man bejakar kärlekens tillblivelse i sig själv och andra, att man av bästa förmåga bejakar en livsprocess som handlar om hjärtats öppnande är ni på rätt spår. Då börjar ni närma er himlaporten. Det kommer att ta olika lång tid för er. Men mina medarbetare är duktiga och vi har evigheten på oss.” 

Vad Gud vet, men inte säger, är att det kommer att komma en punkt för var och en när insikterna blir så starka och smärtsamma att de kommer att börja böna och be om att få göra en kort visit i himlen för att be de människor vars jordeliv de skadat – eller förstört – om förlåtelse. Han vet också att det kommer en punkt där de kommer att formulera en stark önskan om att få leva om sina jordeliv. För att hjälpa andra och på så sätt gottgöra och samtidigt få del av den rikedom de missade. Då är himmelens portar öppna för dessa hans förut förlorade barn.

 

Lek med bibliska bilder. 

Vi kan använda de bibliska bilderna på olika sätt. Det kan man göra såväl som kristen, icke-troende och ateist. Denna lek med en gudsbild är ett sätt att konkretisera och ta ett steg vidare utifrån den syn på de yttersta frågorna om dom och straff som jag är uppvuxen med i fribaptistsamfundet. Jag tycker det skulle vara underbart om det är såhär. Då finns det en andra chans. Jag kan bara av hela mitt hjärta hoppas att det är så, att Gud och domen väntar på andra sidan döden. 

Men jag tror inte det! Och då blir det plötsligt mycket allvarligare!!

Det är oerhört tragiskt med varje människoliv som fastnar i den livsprocess där hjärtats förhärdelse fått övertaget. Det är att tappa bort och gå miste om det enda liv som är oss givet. Oftast är en viktig grundorsak kränkningar, svek, oseddhet, brist på omsorg och kärlek i barndomen. Att det sköra och längtande i oss har utnyttjats och manipulerats. Denna tidiga del av våra liv väljer vi inte, rår vi inte över. 

Med den bakgrunden är det större chans att vi som unga vuxna lockas av förföriska och destruktiva ideologier, idéströmningar, gäng, gemenskaper – ibland sekulära, ibland religiösa – som hakar i det rädda och sköra, som hakar i vår längtan att höra till, utnyttjar vår längtan efter en bättre värld, hakar i det skikt av hat, av att vilja såra och ge igen som alltid föds av svek och kränkningar i barndomen. Ett inslag på denna tragiska livsväg är att vi i vår rädsla och osäkerhet och längtan att höra till – ytan kan var självsäker, stark, cool, cynisk och ibland väldigt from – börjar trycka undan och förneka det som ‘samvetetets, hjärtats och sanningens röster’ inom oss försöker säga. Och där vi efterhand också kommer att försöka påverka andra att förneka betydelsen av ett öppet och levande förhållande till dessa inre röster.

Utifrån den syn på människans möjligheter och svårigheter som med sådan kraft tagit form i mig och mitt liv så är inte ett endaste människoliv värt att gå om intet. Här ska man inte glömma de människor som får sina enda liv förstörda eller allvarligt försvårade av dessa destruktiva personer. Med tanke på de stora och svåra globala ödesfrågor vi har att hantera om den mänskliga civilisationen ska ha en framtid blir det än viktigare att allt färre människor glider in i den destruktiva livsprocess som antytts. Förutsättningen för det engagemang och den modiga kreativitet som behövs hos många, många, är att en grundton av mening, hopp, hemhörighet i tillvaron har övertaget i vår livsprocess.    

 

Den älskande och maktlösa Guden.
Ett avslutande teodicéproblem. 

När man leker med denna bild av den Yttersta Domen och en älskande Gud så får det indirekt påträngande konsekvenser för synen på den klassiska kristna bilden av Gud som allsmäktig. Den gudsbild jag leker med bygger med en inre nödvändighet på föreställningen om en Gud som är helt maktlös över alla fysiska och biologiska aspekter av vår jordiska verklighet. Han kan inte bota sjuka, han kan inte hindra destruktiva människor att ställa till skada, han kan inte hindra jordbävningar, cykloner och tsunamis, han kan inte fixa klimatet, han kan inte få det att börja växa i öknar, han kan inte plocka bort plasten ur havet etc. Han är fullständigt maktlös! Han satte igång den kosmiska process som på ett antal miljarder år frambringat vatten, liv och en medveten, självreflekterande varelse, medveten om sin dödlighet, som kan förundras, ställa frågor, älska, lida och njuta av livets goda – och som kan ställa till med mycket elände. 

Det hör till bilden att denna Gud också är plågad av sin maktlöshet när han ser människor och andra levande varelser lida. Han beklagar för sig själv och sina änglar att detta var en oförutsedd konsekvens av att sätta igång det kosmiska miraklet. Det enda han kan göra när vi har det svårt, plågas, lider, håller på att tappa fästet och livsmodet är att erbjuda sin hand och säga “Du är älskad! Här är min hand.” och samtidigt med smärta i rösten beklaga att han inte kan göra någonting. Denna fiktiva Gud har bara makt över livet efter döden. Trots dessa oförutsedda, negativa konsekvenser så ångrar han sig inte. Det är så mycket som blev mycket mer spännande och fantastiskt än han hade räknat med som möjligt. Och i det kritiska skede i historien som livsväven, mänskligheten och den globala civilisationen befinner sig i just nu så håller han tummarn för att vi ska hitta lösningar som möjliggör ett gott liv för framtida generationer om femhundra år, om tusen år! 

Men, men …. jag tror inte att denna älskande och maktlösa Gud finns och väntar på oss efter döden med sin öppna, välkomnande famn. Och jag önskar det inte heller. Min ateistiska övertygelse om människolivets ändlighet – födelse, död och sedan slut – har ett alldeles speciell, nästan magisk, skimmer. Det ger en poetisk lyster med en tragisk ton åt min livsvandring som ger en rymd åt livet. Det blir ovillkorligt viktigt att försöka förvalta sin stund på jorden. Det blir också ovillkorligt viktigt att alla människor på jorden får de grundläggande livsbetingelser som gör det möjligt att ta sig an den stora gåtan att vara människa. 

Trots min starka sekulära övertygelse är det på ett paradoxalt sätt tröstande att leka med denna bild av den maktlösa, älskande guden. Som ateist och Humanist kommer jag aldrig att lägga ner möda på att argumentera emot de som tror på denna Gud. 

Argumentationsläget blir däremot radikalt annorlunda visavi de som tror på en allsmäktig gud som inte skyddar alla barn från misshandel och cancer, som tror på en gud som kommer att döma ett stort antal människor till eviga straff. Detta oavsett om man är kristen eller muslim – eller något annat. Jag kan bara uppfatta detta som ett grovt mänskligt förtal av en eventuellt existerande älskande gud. Eller som ett hyllande av en ond gud som godtyckligt hjälper eller plågar.     

 

Tips på några texter och bloggar med teologisk anknytning. 
Existentiell tro. Ett bokkapitel.
Nr 98. Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv. Kort text om existentiell tro
Sekulär andlighet – finns den? Föredrag i Stockholm 2013
Nr 89. Den sekulära andlighetet – några ateistiska reflektioner. Kort artikel.
Nr 104. Finns Gud?  Inledning till ett panelsamtal 2011.
Nr 93. Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga. Föreläsning på Teologiska Högskolan i Stockholm 2017.
Nr 94. Gudlöst om kyrkan, reformationen och mänsklighetens framtid. Publicerad i Östra Småland på 500-årsdagen av den lutherska reformationens startpunkt. Även publicerad i Humanisten nr 4/2017.

 

PS 1. Om fribaptistsamfundet.
1872 uteslöts Helge Åkesson ur Svenska baptistsamfundet. De församlingar som sympatiserade med honom och hans bibeltolkning bildade ett löst nätverk. 1894 bildade dessa församlingar Fribaptistsamfundet.
         Fribaptisterna trodde inte på eviga straff och man avvisade den traditionella försoningsläran om att Gud offrade sin son på korset för att frälsa människorna. Man menade att Jesus dog för att visa sin kärlek till människorna och därmed mana till efterföljelse. På teologiska kallas detta den subjektiva försoningsläran. Man avvisade även den katolska och lutherska läran om den ‘treenige Guden’. Som mest hade samfundet runt 6000 medlemmar. Det som 2002 fick namnet Evangeliska Frikyrkan var resultatet av en flerårig sammanslagningsprocess som började 1994 med att Helgelseförbundet och just Fribaptisterna gick ihop. När denna process började 1994 hade Fribaptistsamfundet strax över tusen medlemmar. Se vidare på Wikipedia!
       För att visa det bibliska stödet för sin syn översatte Helge Åkesson hela bibeln. I exegetkretsar är denna översättning välkänd för sin trohet mot de grekiska och hebreiska grundtexterna. Detta teologiska arv har tyvärr fallit bort ur det offentliga teologiska minnet i Evangeliska Frikyrkan. F.d samfundsföreståndaren Stefan Swärds bok “Efter detta: om Guds kärlek och rättvisa, himmel och helvete” (XP Media, 2011) är ett strålande exempel på denna offentliga teologiska glömska. DS. 

PS 2. Jag har vid några tillfällen lite skämtsamt benämnt mig som ”ateistisk fribaptistteolog”. Nästan mitt i prick vad gäller denna blogg. Annars brukar jag ofta, men även då med glimten i ögat, kalla mig “ateisk frilansteolog”. DS 

PS 3. Som ordmänniska var far ofta minimalist – om det inte gällde predikningar. Han vred och vände på formuleringar, ofta muntligt i sin ensamhet när han sydde nät. Framför allt när det var monotona moment som kunde vara utsträckta i timmar och dagar. Som att sy på rep på armastycken (näten till ledarmen) till ålahommor där man inte behövde räkna och hålla koll. Minnesbilden jag har återgett var väldigt kort. Någon eller några minuter. Jag har kanske vansläktats. Denna blogg är snarast maximalistisk. Men jag inbillar mig att far skulle gillat den.  DS. 

PS 4. (29.12.2019). Liten uppdatering. I ingressen har lagts till en notering om att bloggen avslutas med en diskussion av den teodicéproblematik som är oupplösligt kopplad till bloggens lek med bilden av en älskande gud. En läsare som ramlar in på sidan ska från början veta att detta tas upp seriöst i slutet på bloggen. I slutavsnittet har även lagts till ”han kan inte hindra jordbävningar, cykloner och tsunamis,”.  DS. 

PS 5. (juli 2020). Ett viktigt tilläg är motiverat. Det är nästan pinsamt att jag missat. Ett stort tack till poden Exvangeliet som påmint mig om den förfärliga och destruktiva förkunnelsen om eviga straff. Detta tema har berörts i flera podavsnitt.

Förkunnelsen om en älskande Gud som dömer icke-troende eller otrogna till eviga straff  är lika fel, hädisk och ogudaktig – från mitt ateistiska perspektiv – oavsett om den förkunnas av kristna, muslimer, mormoner eller andra. Tillägget gäller då frågan om hur Gud kommer att bemöta alla de präster, pastorer, imaner och lekmän inom olika religiösa rörelser som bestämt har hävdat att Gud har ett helvete i beredskap för  alla ofrälsta, icke-troende, ateister, destruktiva suputer och knullglada! En sak är säker vad gäller min vision av den Yttersta Domen. Dom kommer inte att bli insläppta i himlen på direkten. Såvida de inte gjort avbön innan dom vände näsan i vädret. Det är tydligt att Gud är väldigt illa berörd. Han har väldigt svårt att förstå hur dessa förkunnare utan att blinka har kunnat tillskriva honom den fullständigt hjärtlösa grymhet som domar till eviga straff innebär. Antingen hamnar dessa helvetesförkunnare tillsammans med värstingarna eller blir det en egen specialavdelning. Men tids nog kommer även dom till himlen! Tips mottages! Kan skrivas i kommentarsfältet för den hugade.  DS.

 

 

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Detta inlägg publicerades i andlighet, ateism, ateistisk teologi, Existentiell livssyn, existentiell teologi, Gud, Helveteslära, Personligt, religionsfilosofi, sekulär andlighet, Teologi och märktes , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Nr 113. Om Gud finns. Ateistiska funderingar om Yttersta domen! 

  1. satovas skriver:

    Hej Carl Gustaf!
    Det var en riktigt fin betraktelse du skrivit. Jag tror jag håller med om allt det väsentliga i vad du skriver här. När det gäller frågan om Guds existens så vet jag inte riktigt vad man menar med ordet Gud, (kan det vara ett ord som betecknar det obegripliga som är världen och dess tillkomst och de lagar som styr denna), och kanske är det på sätt och vis en icke-fråga för mig. Vad världen egentligen är, det man ibland kallar de yttersta tingen, Gudstro eller ateism, förblir för mig gåtor på vilka inga svar jag har. Ja, också frågan om livet efter döden. Alla ska vi dö och paradoxalt nog är det den enda sanna jämlikaren. Och paradoxalt nog är det livets ändlighet som skänker varje stund i livet värde för oss, samtidigt som man inte vill dö, aldrig mer träffa dem man älskar. Jag brukar ibland skoja med orden: ”vi ses allihop i intigheten, idag jag, i morgon du”. Kanske frågan dör bort när man nås av kärleken till sig själv och nästan. Att vara öppen för kärleken till den Andre, kunna ta emot den som en oskattbar gåva. Identifikationen med den lidande Andre, insikten om den egna ofullkomligheten och det onda man gjort, ångern och förlåtelsen. Människan som ”simul justus et peccator”, samtidigt rättfärdig och syndare, som Luther sa. Jag är ju kritisk till tankar på en framtida värld av idel goda, gudalika människor, att drömma om det är bedrägligt och en klen tröst för de levande, men det innebär inte någon cynism, att allt skulle vara likgiltigt. Människorna kommer i alla tider att leva såväl i glädje och lidande, och sträva efter att förbättra sin värld, något annat vore barbari. Men det handlar inte om ”självförverkligande”, ”realisera sina inneboende förmågor”, ”den nya människan” och dylika ideal utan som en strävan efter det du skriver, och som är möjlig för alla levande utifrån den värld man är ställd i.
    Med den bakgrunden är det större chans att vi som unga vuxna lockas av förföriska och destruktiva ideologier, idéströmningar, gäng, gemenskaper – ibland sekulära, ibland religiösa – som hakar i det rädda och sköra, som hakar i vår längtan att höra till, utnyttjar vår längtan efter en bättre värld, hakar i det skikt av hat, av att vilja såra och ge igen som alltid föds av svek och kränkningar i barndomen. Ett inslag på denna tragiska livsväg är att vi i vår rädsla och osäkerhet och längtan att höra till – ytan kan var självsäker, stark, cool, cynisk och ibland väldigt from – börjar trycka undan och förneka det som ‘samvetets, hjärtats och sanningens röster’ inom oss försöker säga. Och där vi efterhand också kommer att försöka påverka andra att förneka betydelsen av ett öppet och levande förhållande till dessa inre röster.” ”.
    Var och en, i alla tider, kan söka lyssna till vad ‘samvetets, hjärtats och sanningens röster’ inom oss försöker säga
    /Hans

    Tillägg:
    Bibelns berättelse om att Gud skapat Adam och Eva fria, dock förbjudna att äta av kunskapens äpple då det gör dem gudar, ett bud de väljer att bryta mot, arvsynden, är intressant som en myt som handlar om att människan har en fri vilja, har ett medvetande och kunskap, och därmed ett medvetande om att vi alla ska dö en gång, är ansvarig för sina handlingar och fri att välja rättfärdighet eller ondska utifrån den värld som står oss till buds. I växternas och djurens värld existerar ju inte denna frihet, de är mer eller mindre styrda av bestämda logiker, och därför existerar för dem ej heller ont och gott, lejonet kan inte anklagas för att ha dödat antilopen, han är så skapad. Utan denna frihet hade vi varit som djuren. Och det är klart man kan längta till denna värld utan synder, utan gott och ont, som när Lou Reed och John Cale sjunger i ”Songs for Drella”: I´d rather be a machine”

  2. satovas skriver:

    Hur radera ett av de likalydande inläggen?

    • Hej Hans! Dubbleringen är raderat sedan i går kväll. Om det ligger kvar så ”Uppdatera” eller ”Läs in igen”. Det gamla kan ligga kvar i caschminnet på datorn. Tack för din kommentar. Intressant med dina association till Luthers ”samtidigt syndare och rättfärdig”. Jag återkommer med lite funderingar kring detta.

  3. Henrik Ekman skriver:

    Hej
    Tack för en fin text. Du har väl inte missat existentiell Salong med Sturmark och Halldorf, speciellt avsnittet om teodeceproblemet?
    Mvh Henrik Ekman

    • Hej Henrik Ekman, jag har sett något av samtalen mellan Sturmakr och Joel Halldorf. Men inte det om teodicéprobelamtiken. Du får gärna bistå med en länk här till videoinspelningen.

      • Hej Henrik. Jag har nu sett Existentiell Salong om lidandet med Joel Halldorf och Christer Sturmark. När jag ser så konstaterar jag att jag numera nog är något av ärkeateist. Jag tycker nästan synd om Joel Halldorf när han inför Christer Sturmarks frågor och tydliga hållning försöker få ihop bilden av en älskande och allsmäktig gud. Christer Sturmark säger att den enda gudsbild han kan acceptera eller tänka sig är en älskande gud som är fullständigt maktlös. Precis som kontentan av ovanstående blogg.
        Det hade blivit än svårare för Joel Halldorf om frågan om Guds kärlek hade satts i relation till Jesu markerade domsförkunnelse med eviga straff. Jag har själv ägnat ett rejält avsnitt i min gamla bok ”Existentiell livssyn – kristen tro” (1999, 2014) åt att förklara – eller förklara bort – denna för mig direkt frånstötande del av Jesu förkunnelse. Kapitel 5 där detta tas upp har underrubriken ”En existentiell och icke-teistisk tolkning av Jesu uppståndelse, korsets mysterium, frälsande tro, kristen eskatologi och Jesu domsförkunnelse”. Perspektivet är existentiellt och ateistiskt. Genom denna tolkning lyckas jag bibehålla min respekt för personen och människan Jesus. Man skulle kunna säga att ”dubbel utgång” kan förstås helt existentiellt och psykologiskt. När man blandar in gud och ett handfast liv efter döden så blir det en fullständigt barbarisk syn på Gud.
        Här kommer samtalet mellan Christer Sturmark och Joel Halldorf. Erich Schüldt, journalist och duktig programmakare, är moderator (och något av en vänlig och lite godmodig bisittare till Joel Halldorf). Trots de laddade och svåra frågorna präglas samtalet av en lugn, ömsesidigt respektfull och sympatisk stämning. Det är värt en speciell eloge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s