Nr 130. Tro och skärvor av en personlig livshistoria. Föreläsning på Kontempel i Stockholm.

.

Söndagen den 14 november 2021 höll jag en föreläsning  på Kontempel i Stockholm. Kontempel är en stiftelse startad av Olle Carlsson, pensionerad kyrkoherde från Katarina församling. Under sin tid som komminister på 1990-talet i samma församling, utvecklade han Allahelgonamässan. När han blev kyrkoherde tog han initiativet till Katarinamässan. Bådadera är välbesökta och uppskatttade.

Strax över 40 personer hade hittat till Kontempels lokal på Skeppsholmen. Min förläggare Tomas Walch hade fixat arrangemanget. Föreläsningen sändes även live via Facebook. Videon redigerades i efterhand och fick ett bättre ljud. Länk finns i slutet av bloggen.  Bloggen är i stora drag manuset till föreläsningen.  
.

Utsikt från Kontempels entrétrapp. Kaj och båtar med Stransvägen och Djurgården på andra sidan Nybroviken.

Denna föreläsning kommer främst att handla om två saker: tro och de erfarenheter som så småningom resulterade boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Välgjord nätbok 1998, ebok 2014 och tryckt bok 2020.

Kan en livsbärande tro hoppa över frågorna om Gud och ett liv efter döden?? För min del är svaret ett oreserverat “ja”. Om jag kan få några av er att på allvar överväga svarets rimlighet är jag nöjd. 

Fokus i föreläsningen är de erfarenheter och frågor som successivt tog form efter att jag som 15-åring bröt upp från den täta frikyrkovärld jag hade vuxit upp i. Det är snart sextio år sedan. Slutsatserna som efterhand tog form finns med i boken  “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Men de erfarenheter och den personliga livshistoria som ligger bakom bokens tillkomst finns inte med. Viktiga bitar i denna livsberättelse är i fokus här idag. 

.

Tro

En liten varning kan vara motiverad. Min infallsvinkel till begreppet tro är sekulär och  existentiell – och om man så vill: ateistisk. Jag hoppas kunna synliggöra en livsviktig trosproblematik som jag menar är avgörande för huruvida kvaliteter som menin, självrespekt, hemhörighet i tillvaron, förmåga till samarbete ska kunna fördjupas eller om de ska urholkas. Denna existentiella trosproblematik skär igenom varje människas vardagsliv oberoende av om vi reflekterar över det eller inte. Och oberoende av om vi är kristna av ett eller annat slag, buddhister, muslimer, judar eller sekulära ateister. Notera anspråket! Det är samma anspråk på att tala om något livsviktigt som när olika teologer, präster, och imaner talar om tro. Det innebär att de trosfrågor jag ska försöka synliggöra skiljer sig rejält från de flesta teologiska och traditionellt religiösa sätt att tala om tro, otro och icke-tro.

Detta gäller något så enkelt och banalt som vår människosyn! Kan kvaliteter som omsorg, självredpekt, förnuft, samarbete, förmåga och vilja att ta ansvar för det gemensamma utvecklas och fördjupas i våra mänskliga liv? Mitt svar är “ja”! 

Kan kvaliteter som missunnsamhet, girighet, avundsjuka, hämndlystnad, hat, våld, förmågan att manipulera med smicker och hot etc utvecklas och fördjupas i våra mänskliga liv?? Mitt svar är “ja”! 

Dessa frågor gäller inte vad vi “är”! Det ger bara vår uppfattning av de möjligheter vi bära på. Om vi tror att vi rymmer en tydlig positiv potential  väcks frågan: Vad ökar chanserna för att utvecklingen av de positiva möjligheterna ska få övertaget i vårt liv – och i andras liv. Och tvärtom: Vad kan sätta käppar i hjulet och göra att de negativa möjligheterna får övertaget i vår livsprocess?

Gör det skillnad för våra liv om vi medvetet och aktivt bejakar de positiva möjligheterna i oss själva och andra? Gör det skillnad om vi utan moralism medvetet försöker se till att känslor av hat, hämndlystnad etc inte övergår till handling, varken fysikt eller med ord?

Dessa trosfrågor ligger bortom religiöst och sekulärt. Jag menar att vårt förhållningssätt till dessa frågor om vår människosyn – är avgörande för hur våra liv kommer att gestalta sig. Det gäller upplevelser av mening, hemhörighet i tillvaron, att öka sannolikheten för stunder av livsglädje, viljan och förmågan att ta ansvar för det gemensamma. 

För min del har frågorna om Gud och ett liv efter döden sedan länge tonat bort som oviktiga för mitt liv. De “existentiella” – eller antropologiska – trosfrågorna kring vår människosyn har efterhand fått en skärpa som jag inte kan komma förbi. Så jag sticker ut näsan rejält. Men jag tror att det kan bli utgångspunkt för en spännande samtalsstund efter föreläsningen. 

Om man ska prata om tro förväntar sig de flesta en analys av olika trosbegrepp där man försöker visa på svagheter, styrka, djup, ytlighet i olika sätt att förstå ordet tro. Nu ska jag göra lite tvärtom. Jag ska berätta om några viktiga hållpunkter i min personliga livshistoria som efterhand gav upphov till en stark drivkraft att skriva det som blev boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Efter tio refuseringar blev det en välredigerad nätbok på Internet. Sista kapitlet kom på plats i november 1998. I slutet på maj 2020 blev det denna fysiska bok genom ett helt oväntat initiativ av det lilla förlaget Alternaliv. Det enda nya är ett tresidigt förord. 

På slutet återkommer jag till begreppet tro med framför allt ett antal frågor. Men låt gärna dessa inledande ord om tro i termer av människosyn klinga i bakgrunden till de nedslag i min personliga historia som det nu är dags för.  

.

Frikyrklig uppväxt

Först några ord om min bakgrund. Jag är uppvuxen i en tät fribaptistisk miljö. Fribaptistsamfundet är okänt för de flesta. Därför är en liten orientering på frikyrkokartan motiverad. Helge Åkesson som var förgrundsgestalt uteslöts ur Svenska Baptistsamfundet 1872. Åkesson och de församlingar som delade hans syn trodde inte på eviga straff, man avvisade den traditionella försoningsläran, att Gud offrade sin son på korset för att försona människans synder. Fribaptisterna menade att Jesus gav sitt liv på korset för att visa sin kärlek och mana till efterföljelse. Man avvisade också läran om treenigheten som obiblisk. I början på 1890-talet bildades fribaptistsamfundet utifrån denna lärosyn. 

 I min närmsta släktkrets fanns ett missionärspar och tre predikanter, varav min far, Olof Persson, var en. Han var också möbelsnickare och ålfiskare. Fribaptisterna hade inte fast anställda pastorer. Predikanterna hade största delen av sin försörjning i ett civilt yrke. Mor var organist och ungdomsledare. Jag döptes i havet hösten 1958 när jag var tio år tillsammans med åtta andra ungdomar. Barnatron började att krackelera redan innan jag fyllt tolv. När jag var 15 trodde jag inte längre på gud och ett liv efter döden. När man bryter upp från ett tätt frikyrkosammanhang är det inte bara en föreställningsvärld man lämnar. Man lämnar en hel livsvärld. 

.

En ny värld och två livsviktiga erfarenheter

Jag tog studenten 1967 och gjorde sedan lumpen. Hösten 1968 kom jag till Lund för att studera. Jag hade turen att hamna i en krets människor som ganska snabbt blev en matlagningsgemenskap. Jag är ett stort tack skyldig till denna vänkrets för att mitt liv så sakta började vända.

Två personliga erfarenheter hösten 1969 förändrade mitt liv och gav mig fast mark under fötterna. Den ena fick långt senare benämningen Teoremaupplevelsen. Den nyfikne kan googla! Upplevelsen tog form som ett efterspel till den italienska regissören Paolo Pasolinis film “Teorema”. Därav benämningen. Upplevelsen utspelade sig under någon minut – eller kortare – medan jag och “filmgänget” höll på att fixa med fika direkt efter att vi sett filmen. Det tog många, många år innan jag hjälpligt kunde fånga in denna upplevelse i ordens värld och berätta om den. 

Mycket summariskt var Teoremaupplevelsen en stark vision av att varje människa rymmer möjligheten att bli en älskande, förnuftig, kreativ varelse med vilja och förmåga att bry sig om och ta ansvar för det gemensamma. Visionen “sa” också att det är när denna sida får näring och utrymme att växa som bärande upplevelser av mening och hemhörighet i tillvaron kan fördjupas. 

I denna “vision” fanns det också en mörk, bister frånsida: att olika erfarenheter och olyckliga val kan göra att denna möjlighet aldrig får chansen att utvecklas. Vi kan ha en skörhet som gör att rädslan att bli sårade och hamna utanför får övertaget i våra liv. Och då formas lätt en livsväg med tilltagande upplevelser av mörker, meningslöshet, uppgivenhet och utanförskap. Vilket i sin tur ökar fästytan för destruktiva livsprocesser.  

Det fanns ytterligare en mycket viktig komponent i Teoremaupplevelsen. Det var en “blick” fylld av ömhet+ och medkänsla som famnade inte bara de som kommit på rätt spår, utan än mer de vars liv höll på att gå om intet på grund av rädsla, feghet, nederlag. För mig som balanserade på kanten mot uppgivenhet och en känsla av oförmåga att våga leva och sträcka mig ut så var detta omtumlande. Jag idenfierade mig primärt med nederlagsmänniskan!! 

Hur mycket den varma och intensivt diskuterande gemenskapen jag hade turen att hamna i när jag kom till Lund banade väg för Teoremaupplevelsen vet jag inte. Men det känns självklart att detta var ett viktigt inslag i den väv av erfarenheter och kulturimpulser i bred mening som utgjorde förutsättningen för Teoremaupplevelsen! Tack till er alla! 

Jag hade ytterligare en viktig livsformande erfarenhet samma höst. Man kan kalla det ett intensivt våga-våga-inte-drama. Det blev ett nederlag! Men jag hade till slut vågat sträcka mig ut – och något viktigt förändrades i min inre värld. Jag tror att det sammanfattas bäst i dikten “En rämna i muren” 

Fruktansvärt rädd
för det som skulle kunna hända.
För ett nej.
För allt.
Men
Jag vågade.
Ofattbara under,
JAG VÅGADE!!!

Det blev ett nej.
Men vad betyder ett nej
mot en skymt av möjligt liv,
mot att åter känna livets puls
alltför länge oroväckande svag.

Vad betyder ett nej
mot en spricka i den mur av rädsla
som hindrar livet i mig,
från att växa och levas.

Ballonger och såpbubblor!!
glädje och sång börjar sippra ut ur
Murens rämnor,
Vågandets sprickor.

Efter dessa båda viktiga händelser hösten 1969 började de stora livsfrågorna att leva på allvar från ett helt nytt perspektiv. Jag reflekterade inte över det som hänt i några som helst kristna eller traditionellt religiösa termer. Jag trodde fortfarande inte på någon högre makt som kunde ingripa i våra liv och inte på ett liv efter döden. Skillnaden mot innan var att jag nu fått fast mark under fötterna. 

.

Idé till ett storslaget projekt

Två och ett halvt år senare, vintern 1972, fick jag idén till ett projekt i ett bostadsområde. Jag bodde då i vårt kollektiv i Kävlinge tillsammans med min sambo och ytterligare fyra personer. Idén  var storslagen, vacker och grandios. Det var frågan om ett litet begränsat projekt som rätt genomfört skulle kunna växa och sätta en boll i rullning. En stark känsla av förpliktelse att testa denna idé växte fram. Visionen i Teoremaupplevelsen om människans dubbelhet och storartade positiva möjligheter var motorn i idéen. En viktig tanke var att projektet skulle kunna öka chanserna hos deltagarna att få kontakt med den “ömhetens och medkänslans blick” som avslutningsvis omslutit mig i Teoremaupplevelsen. Tänk om alla människor för några sekunder eller minuter fick erfara att omslutas av denna blick – så radikalt annorlunda världen skulle bli. 

Det fanns en märklig detalj som jag hade svårt att förstå och hantera. Det var som att jag greps av tunghäfta. Jag var oförmögen att berätta om den fantastiska idé som tagit tag i mig med sådan kraft. Efter några månader gjorde jag ett valhänt försök att berätta för en person i kollektivet. Och det var inte min sambo! Orden blev på något märkligt sätt stela och livlösa. Orden föll ner som stenar mellan oss. Det var en både skrämmande och smärtsamt att så handfast uppleva avståndet till de bärande orden.  

Projektets tänkta upplägg. Ett modernt bostadsområde. Mellan 200 och 300 hushåll. Först ett flygblad i brevlådorna. Sedan dörrknackning med en utförlig presentation av projektet. Målet var att skapa en studiecirkel med minst 7 deltagare. Det var också viktigt att alla i området skulle känna till studiecirkeln. 

.

Pinsamt nedelag med överraskande konsekvens

Vintern 1973 flyttade jag till Stockholm efter att jag och min sambo hade separerat. Samma sommar började jag jobba med projektet. Jag tjänade mitt levebröd på postterminalen Stockholm Ban. Efterhand som jag skrev på utkasten till flygblad och presentation så steg ångesten. Jag tappade helt aptiten – för första och hitintills enda gången i mitt liv. Jag var rädd! Kanske ska man säga att jag längst inne var vettskrämd! Det fanns en upplevelse av skörhet och nakenhet som jag var helt oförberedd på. Det kom en punkt där jag ligger på sängen och drabbas av insikten att jag är för rädd och feg för att försöka sätta denna boll i rullning. Det var fruktansvärt drabbande att jag inte vågade när det kom till kritan. Och det var inte frågan om att riskera jobbet, eller riskera livet! 

En ytterligt märklig konsekvens av detta pinsamma och smärtsamma nederlag var att tunnelbanan började befolkas av visionära medmänniskor. Trötta ansikten på morgonen. På väg till en ny arbetsdag eller på väg hem efter nattjobb. Jag visste inte bakom vilket eller vilka ansikten det doldes en visionär som inte hade vågat. Som levde med sorgen av att inte ha vågat när det gällde! En sådan som jag själv! 

.

Förlösande beslut

Det tog knappt fem år innan detta visionär projekt på nytt knackade på dörren. Strax före midsommar 1978 kom det till en punkt där jag överraskande var förmögen att fatta ett orubbligt beslut. Detta skulle genomföras! Kosta vad det kosta vill! 

All vånda och ångest som föregick beslutet försvann som genom ett trollslag. Under några magiska timmar vandrar jag omkring i Tantolunden i Stockholm. Träden, ljuset, ljuden, blommorna, människorna jag möter – allt var varmt, levande, skimrande. 

Denna gång var jag inte känslomässig oskuld. 1973 blev jag överrumplad av den komplicerade känslovärld som väcktes upp. Nu var jag mer bekant med min inre värld och jag visste att det skulle väcka tuffa och svårhanterliga känslor. Och det gjorde det också. Det kändes som att jag gett mig ut på en resa som kunde betyda min undergång. Väldigt melodramatiskt. Men så kändes det i vissa skeden. Men jag klarade av att möta och hantera de tuffa känslorna av sårbarhet och rädsla. Jag tog tjänstledigt 10 månader för att få utrymme. Stöde från min dåvarande sambo var ovärderligt. Fjorton månader efter beslutet delade jag ut flygblad i 200 hushåll. En vecka senare började dörrknackningen. Om man inte var hemma skrev jag upp och gjorde ett nytt försök. Det blev ganska många tunnelbaneresor. Att dela ut flygblad går snabbt. Att knacka dörr tar tid. Fråga Jehovas vittnen! 

.

Misslyckande eller seger?

Hur gick det? Det blev ingen studiecirkel. Tre personer anmälde sig! Det var för lite! Jag gjorde ett nytt försök i ett annat område ett år senare. Flygblad i 600 hushåll, men ingen dörrknackning. En person var intresserad. Projektet blev ett stort misslyckande vad gäller utfallet. Men som person hade jag blivit rikare. Något som har med integritet och självrespekt att göra hade fördjupats rejält. Och jag kände mig också befriad från känslan av att bära världens öde på mina axlar. Jag hade till slut vågat pröva den skimrande och vackra idé som tagit form med sådan kraft vintern 1972. Det hade tagit åtta år av vånda och kreativitet att uppnå detta icke-resultat. Mitt uppdrag var slutfört – TRODDE JAG. 

.

Första skrivprojektet

Det gick ett och ett halvt år av lugn. Hösten 1981 började det pocka på att jag skulle försöka ge ord åt den existentiella livssyn som var den bärande grunden i bostadsprojektet. Det kom till ett läge där jag behövde fatta ett tydligt beslut. Det kom! Jag har en tydlig bild av stunden eller ögonblicket då beslutet fattades i sovrummet på Katarina Bangata på Södermalm i Stockholm. 

Jag ansökte om deltid på mitt postjobb för att få tid och mentalt utrymme att skriva. Jag hade skrivit ganska mycket i förberedelserna av den tilltänkta studiecirkeln. Jag trodde att jag skulle klara det jag såg för mig på ett år. Det blev ett år till och ytterligare ett år. Efter åtta år av deltid och dagliga skivarmödor kom detta skrivprojekt till vägs ände. Det blev några månader av sorg, smärta och bitvis kaos där även andra saker i mitt liv spelade in. 

Våren 1990 fick jag åter lite luft under vingarna genom ett egensinnigt skolprojekt med rubriken “Budord för en modern tid”. Den nyfikne kan googla. 

.

Mellanspel med frågor

Jag trodde inte på Gud eller några andra övernaturliga makter. Jag trodde inte på ett liv efter döden. Jag trodde inte att Jesus uppstått från döden. Fram till slutet på 1980-talet hade jag inte ägnat mycket tankemöda kring begreppet ”tro”. Jag var i princip helt ”innesluten” i det konventionella sättet att uppfatta tro. Eftersom jag inte trodde på gud och ett liv efter döden var jag icke-troende och icke-kristen ! Detta enligt såväl Ingemanr Hedenius som den frikyrovärld jag kom ifrån. Under andra halva av 1980-talet började det uppstå sprickor i denna självklara bild! Och det var förstås mina mångbottnade personliga erfarenheter som var grunden till noteringar och frågor som började ifrågasätta det självklara.

Varför denna märkliga känsla av släktskap med “trons folk”? Under 1980-talet började jag fläckvis notera denna konstiga anomali. Jag var ju så uppenbart icke-kristen och icke-troende? Och varför denna obegripliga känsla av att i någon mening vara djupt troende trots min så uppenbara gudlösa okristlighet? Hur kunde jag uppleva en så stark känsla av en förpliktigande uppgift? Varför fanns det en så stark upplevelse av att vara förbunden med mänskloghetens öde bortom mitt personliga liv? Detta trots att jag inte trodde på någon övernaturlig makt som ”kallade” och delade ut förpliktigande uppgifter? Hur skulle jag förstå dessa märkliga känsloskärvor av släktskap och igenkänning? Visavi de judiska profeterna, visavi Jesus och apostlarna? Visavi en hel del kristna begrepp och talesätt?

Och varför var det tabu att på allvar börja försöka bena i detta och försöka förstå? Att det under lång tid funnits ett starkt tabu förstod jag först i efterhand när detta tabu hade släppt sitt grepp.

.

Passionsdramat och nytt skrivprojekt 

Sensommaren 1990 började passionsdramat leva på ett helt överraskande sätt. Jesus var lika obevekligt död som tidigare. Men något nytt och för mig omvälvande trädde fram med stor skärpa. Samtidigt lyckades jag för första gången få ordning på innebörden i begreppet “tro” på ett sätt som rymde mina livserfarenheter. Mitt tabu visavi att försöka förstå och ge ord åt min gudlösa och ateistiska anknytning till det kristna arvet släppte. Jag påbörjade det skrivprojekt som åtta år senare, efter tio refuseringar, visade sig som nätboken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. En stor del av analyserna från det havererade bokprojektet kom till användning. De mångåriga arbetsmödorna på 1980-talet hade inte varit bortkastad tid. 

Min existentiella tolkning av passionsdramat blev en artikel i Svensk Kyrkotidning våren 1998 innan boken kommit på plats på internet. Rubrik: ”Kristus är uppstånden!”. Min frilansteologiska debut gjordes hösten 1996 med artikeln ”Har kristen tro en framtid?” i den kristna kulturtidskriften Vår Lösen. Båda artiklarna kan googlas av den som är nyfiken.

Det har varit en lång resa att få ordning på mina erfarenheter och hitta ord för min upplevelse av att ha en stark tro trots att jag inte tror på gud, ett liv efter döden, inte tror på några övernaturliga verkligheter eller andevärldar etc. Detta innebär inte att jag “vet” att dessa verkligheter inte finns. Det betyder bara att detta traditionella trosperspektiv efterhand har tonat bort som sekundära . och oviktiga för mitt liv samtidigt som ett annat trosperspektiv fått skärpa och djup. Och som rymmer mina livserfarenheter. 

När jag 1990, efter fyllda 42, för första gången började kunna sätta ord på detta på ett sätt som stämde med mina erfarenheter var det som ett uppenbarelse! Det kändes helt banbrytande för mitt personliga liv. Min medvetna och reflekterade livsförståelse vidgades rejält. Och lika viktigt, det började bli möjligt att kommunicera kring något som förut bara varit levt men befunnit sig i en ordlös värld.  

Begreppet “existentiell tro” som utvecklas i boken blev mitt sätt att sätta ord på detta. Och där föddes också en stark upplevelse av förpliktelse att försöka dela med mig av detta. 

Återigen denna upplevelse av en förpliktigande uppgift! Detta är ett sätt att beskriva drivkraften att skriva boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. 

. 

Avslutande frågor. 

Begrepp blir lätt komplicerade och svåra. Det kan ibland bli mer begripligt genom synliggöra de frågor som ligger bakom begreppens tillkomst. Så här kommer ett antal frågor som ligger bakom såväl begreppet “existentiell tro” som tillkomsten av boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. 

Vad kan öka chanserna för upplevelser av mening, livsglädje, självrespekt, hemhörighet i tillvaron? Vad kan bidra till att utveckla och fördjupa vår förmåga till omsorg, förnuft, samarbete, att ta ansvar för det gemensamma? Vad kan stödja utvecklingen av ett “planetärt” samvete? Vad kan urholka dessa kvaliteter i våra liv?? Vad kan göra oss alltmer egocentriskt hemmablinda? 

Här är det viktigt att notera att förutsättningen för att ställa dessa frågor och tycka dom är viktiga – för egen del och för alla människor – är att man har en tro! Ja, ni hörde rätt! Förutsättningen för att uppleva dessa frågor som viktiga och djupt meningsfulla är att man har en stark tro på att vi som människor rymmer möjligheten att bli allt mer älskande, förnuftiga och ansvarigt delaktiga i världens väl och ve. Detta innebär inte att förneka att vi också bär på möjligheten till hat, hämndlystnad, girighet, manipulationer, maktlystnad, förfärande destruktivitet!  

Om vi tror att vi människor i grunden bara är egoister som bara kan låta bli att sko sig på andras bekostnad inför rädslan för straff och vanära så är de frågor som brunnit i mig i femtio år meningslösa nonsensfrågor. 

Hur viktigt är vår tro respektive icke-tro i den existentiella – eller antropologiska – mening jag har antytt? För våra personliga liv? För demokratins överlevnad och fördjupning? För att öka chanserna för en godartad framtid för vår planet och det globala samhället? Varför är denna, enligi mig, livsviktiga existentiella trosproblematik frånvarande i det offentliga samtalet? Varför har frågan om Gud och ett liv efter döden blivit så perifer och oviktig för mig? Är det för att denna fråga är oviktig? Eller är det för att jag hukar och blundar inför livets mest fundamentala fråga? Kan en människas liv vara präglat av “existentiell otro” trots att hen tror på Gud och ett liv efter döden? 

En vanlig kristen tanke är att människan i sig själv är en egoistisk, förtappad syndare som bara kan bli en älskande varelse genom Guds aktiva kärleksgärning. Är denna tanke uttryck för otro i den existentiella betydelse jag har försökt antyda? 

SLUT!

.

PS 1. Föreläsningen sändes Live på Facebook. Det redigerades i efterhand och fick bättre ljud. Föreläsningen är präglad av en viss valhänthet på grund av kombinationen av manus och försämrad syn.

.

PS 2. Om man vill bekanta sig mer med begreppet ”existentiell tro” så kommer här några lästips. ”Existentiell tro – en kort introduktion till ett nyckelbegrepp”, ”Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv” och ”Kapitel 6: Existentiell tro” från boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” DS.

PS 3. Det skulle vara intressant att få det existentiella och antropologiska trosbegrepp som antytts här granskat och kritiserat av teologiska proffs som fd. ärkebiskop KG Hammar, teologiprofessorerna Mattias Martinsson, Bengt Kristensson Uggla och Anders Jeffner. Och inte minst av religionsfilosofen Ulf Jonsson, professor och docent med begreppet tro som något av en specialitet. Vad är likheter och skillnader visavi den existentiella trosproblematik som antytts här och olika tolkningar av innebörden i ”kristen tro”- historiskt och på samtidsscenen? DS.

.

.