Nr 80. Tro och tvivel – naturalistiskt visavi existentiellt. Kommentarer (3 av 5) till boken ”Katedralens hemlighet” av Bengt Kristensson Uggla.

Tro och tvivel –
naturalistiskt visavi existentiellt

Om två sorters trosfrågor. En gäller sakförhållanden. Den andra gäller människosyn. Den senare är existentiell till sin natur och märkligt osynlig inom teologi och religionsvetenskap. Avslutningsvis pläderas för en ny ideell folkrörelse som är fokuserad kring de existentiella tros- och livsfrågorna.

 

Det är en märklig och paradoxal upplevelse av att läsa Bengt Kristensson Ugglas bok ”Katedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse” (Artos, 2015). Det har varit uppiggande, stimulerande och väldigt frustrerande. Och det kommer på sluttampen starka stråk av sorg parad med en irriterad arghet. Kristensson Uggla berör i långa stycken ”mina frågor”. Gränslandet mellan religiositet och ateism, vad som eventuellt är den levande kärnan i kristen tro (om det nu finns något man kan tala om som ”kärnan”), vad katedralen och kyrkorummet i sin tystnad kan tänkas säga. Samtidigt är vi långt ifrån varandra. I bokens tredje del lyfter han fram Gustaf Wingren som en av de viktiga ledstjärnorna i detta landskap. Själv tycker jag att Gustaf Wingrens teologi är rejält problematisk såväl visavi frågan om ‘katedralens hemlighet’ som ett stöd för att hantera spänningarna mellan ateism och religiös övertygelse. Det kanske blir läge att återkomma till Wingren. Nästa blogg, Nr 81, kommer dock att handla om ”katedralens hemlighet”. Men den lär dröja någon vecka.  

 

katedralens-hemlighet-sekularisering-och-religios-overtygelseTvå textskärvor.

Någon dag efter att jag hade läst ut ”Katedralens hemlighet” läste jag om de första sidorna. Jag ville friska upp det Kristensson Uggla inledningsvis skrev om två förhållningssätt till katedralen, turistens estetiska hållning visavi gudstjänstbesökarens, som utgör en viktig tematisk öppning. Men jag ville också försöka kolla av så att jag inte hamnat mera uppenbart snett i min ganska så kritiska läsning. Redan innan jag kom till katedralen noterade jag en liten detalj som jag inte reagerat på vid första läsningen. Ingen understrykning, ingen marginalkommentar! Det gäller ett par meningar som antyder vad som från mitt perspektiv är en trivial betydelse av begreppen ”tro” och ”tvivel”. Det är nästan symptomatiskt att mina förväntningar är så pass lågt ställda att jag inte direkt reagerade med ‘rödpennan’ vid första genomläsningen.

På boken första och andra sida, dvs s 7 och 8, skriver Bengt Kristensson Uggla att han i slutarbetet med boken lyssnade på ett intressant ”Sommar” i P1 med den norska nobelpris­tagaren Edvard Moser. Mosers prat om en störande tvärsäkerhet såväl i den kristna värld han var uppvuxen i som i de ateistiska kretsar han rörde sig i gjorde starkt intryck på Bengt Kristensson Uggla. Han skriver: ”Borde inte en kristen position rent av ligga närmre det Moser beskriver som tvivel än den självsäkerhet han tillskriver tron?” På s.9, slutet på andra stycket skriver han: ”Är inte tvivel en nödvändig del av tron, på samma sätt som reflekterade övertygelser väl måste förutsätta att man införlivar ett stort mått av kritik”.

Vid ett snabbt första påseende så kan dessa meningar göra ett intryck av både eftertanke, klokhet och öppenhet. Och är så till en del! Samtidigt pekar dessa meningar på något djupt problematiskt. Ibland kan några korta meningar i en stor textmassa fungera som ett hologram där varje liten del bär komplett information om helheten.

Den naturalistiska tro-tvivel-problematiken.

Det finns en viktig diskussion om ”tro” visavi ”tvivel” som gäller intellek­tuell redbarhet och att vara öppen för att ifrågasätta sina övertygelser, ideér, teorier i ljuset av ny kunskap och nya argument. Det gäller såväl personliga övertygelser som vetenskapliga teorier. På detta plan är självklart tvivlet och ifrågasättandet en viktig tillgång. Tvivlet kan till och med sägas vara en nödvändig förutsättning för såväl utvecklingen av kunskap som för personlig mognad. Vi kan kalla detta en ”naturalistisk tro-tvivel-problematik”.

Inom ramen för traditionell religiositet gäller frågorna om ”tro” och ”tvivel” på detta naturalistiska plan primärt olika teistisk-metafysiska frågor. Finns det någon Gud? Kan Gud ingripa i våra liv och i historien? Eller är Gud en passiv kärleksmakt som ser oss och älskar oss men som inte kan bota sjuka och väcka upp döda? Är Jesus Gud, Guds son eller bara människa? Har Gud skapat universum, livet och människan? För 6000 år sedan eller 13,5 miljarder år sedan? Eller har universum och livet uppstått utifrån någon form av naturliga mekanismer utan gudomlig inblandning? Har Jesus uppstått från den fysiska döden? Avlades Jesus på ett mirakulöst sätt utan manliga spermier? Finns det ett liv bortom döden med dom, himmel och straff? Etc, etc!

När det gäller att ifrågasätta en övernaturlig, bortom­mänsklig, teistisk-metafysisk föreställningsvärld så är jag ense med Bengt Kristensson Uggla om att tvivlet är en viktig kreativ resurs. Överhuvudtaget är denna form av ”naturalistiskt” tvivel och ifrågasättande viktigt vad gäller de flesta former av föreställningar och övertygelser. Det bidrar till större ödmjukhet och öppenhet. Jag är överens med Bengt Kristensson Ugglas i hans återkommande betoning av det ”naturalistiska” tvivlets positiva betydelse. Däremot får denna ödmjukhet och öppenhet aldrig göra att vi ger avkall på vår strävan efter sanning och förjupad förståelse av den verklighet vi lever i.

Den existentiella tro-tvivel-problematiken.

Nu till vad som kan kallas en existentiell tro-tvivel-problematik. Den gäller ett avgränsat område. Den är formligen livsviktig. Vår hållning är helt avgörande för hur våra liv kommer att gestalta sig när det gäller grundkvaliteter som mening – meningslöshet, hopp – hopplöshet, främlingskap – hemhörighet i tillvaron m.fl.

Mycket summariskt gäller den existentiella infallsvinkeln till frågorna om ”tro”, ”tvivel” och ”otro” vår övergripande syn på människans positiva och negativa möjligheter – och därmed också synen på mina egna inneboende möjligheter. Det handlar kort och gott om den människosyn jag omfattar. På det filosofiska finspråket kallas det antropologi. Från detta perspektiv öppnas ett helt annat landskap när det gäller frågorna om ”tro” och ”tvivel”.

Rymmer jag, mina vänner, människan, möjligheten att bli allt mer med­kännande, samarbetande, ansvariga, förnuftiga, älskande människor? Eller är jag, vi alla, i grunden bara egoister som alltid styrs av den personliga vinningen (antropologisk grundsats i de nyliberala ekonomiska teorierna) och där hänsynslöshet, hämndlystnad, omåttligt habegär och destruktivitet är en given del av vår konstitution, att människan bara kan göra gott och ge positiva bidrag till det gemensamma inför utsikten om handfasta belöningar eller rädslan för straff? Har den någon betydelse vilken grundssyn på människan – och mig själv – jag håller mig med? Har det någon betydelse att jag försöker följa mitt samvete eller ej?

Idag ingår de stora globala frågorna i denna existentiella sfär. Vad är mitt ansvar och mitt förhållningssätt till de allmer påträngande globala frågorna om klimat, resursanvändning, miljö, fördelning, vattenförsörjning, påfrestningarna på jordbruksmark, skogar och havsmiljö mm. Har jag något ansvar för jordens och den globala kulturens framtid och överlevnad?

I detta existentiella trosperspektiv ingår också föreställningen att förutsätt­ningen för att utveckla och förstärka en grundupplevelse av mening, hopp, livsglädje, hemhörighet i tillvaron, samhörighet med andra, lokalt och globalt, är att ”jag tror” att jag och alla människor rymmer denna positiva potential plus att jag efter bästa förmåga bejakar utvecklingen av dessa möjligheter hos mig själv och andra och att jag efter bästa förmåga försöker bidra med mina små skärvor till en godartad framtid för såväl mitt närsamhälle som jorden och mänskligheten. I detta ingår också en medvetenhet om vår negativa och mörka potential och att jag efter bästa förmåga också försöker hålla de mörka och destruktiva sidorna i schack.

Tvivlet som en nedbrytande kraft!

På detta existentiella trosplan kan inte tvivlet lyftas fram som en kreativ resurs. Här gäller tvivlet något som riskerar att bryta ner och förstöra det personliga livet.

Att möta det ”existentiella tvivlet” är tungt och drabbande. Det är frågan om att uppleva ett fundamentalt hot mot hela tillvaron. Det är ett hot att dras in i ett meningsupplösande mörker där bara kärlekslöshet, cynisk spel, meningslöshet, den starkes rätt, ensamhet, manipulationer råder. När detta tvivel ansätter en människa med full kraft kan den paradoxala lösningen för att rädda den sista strimman av hopp vara att ta livet av sig. Det kan vara en sista desperat protest mot att låta sig dras in i och bli bli en bärare av denna mörka möjlighet. (Se vidare ”Kapitel 6: Existentiell tro” i boken ”Existentiell livssyn –  kristen tro?”, (1999, 2014).

Denna existentiella trosproblematik antyds inte med ett ord av Bengt Kristensson Uggla någonstans i hela boken.

När liberala och hermenutiska teologer som som Bengt Kristensson Uggla, Mattias Martinsson (professor i teologi med tros- och livsåskådningsvetenskap i Uppsala) och fd ärkebiskop KG Hammar på olika sätt lyfter fram och betonar den kreativa betydelsen av ”tvivlet” signalerar man samtidigt en naturalistisk syn på begreppsparet ”tro” och ”tvivel”.

När man nöjer sig med denna naturalistiska infallsvinkel och överhuvudtaget inte berör den existentiella trosproblematiken är det enligt min mycket bestämda mening ett uttryck för en långt­gående och tragisk trivialisering av frågorna om tro och tvivel.

Om jag skulle ha rätt i mitt gudlösa och ateistiska antagande att det är de existentiella tro-tvivelfrågorna som historiskt utgjort den kristna trons hjärterot så är det än mer tragiskt. Det naturalistiska perspektivet på tro och tvivel är helt förhärskande i den samtida teologiska, religionsfilosofiska och kristna diskussionen kring dessa begrepp. Rainer Carls, jesuitpräst och religionsfilosof, och Ulf Jonsson, professor i religionsfilosofi, är något av specialister på denna trivialiseringsteologi (se t.ex. Rainer Carls bidrag ”Tro eller vetande: en grumlig distinktion” i antologin ”Bortom tro och vetande” (2010)). Att den filosofiska och ateistiska religionskritiken följer den begreppsagenda som är uppsatt av den tunga akademiska kompetensen inom de teologiska och religionsvetenskapliga institutionerna är ganska givet.

Utifrån den långtgående trivialisering av frågorna om tro och tvivel som den samtida teologiska och religionsfilosofiska världen bjuder på tycker jag att det är uppiggande när ateister börjar jämföra traditionell religiös tro med att tro på spaghettimonster eller tekannor som svävar runt jorden. Man kan se det som en sorts Monthy Phytonsk skrattspegel som tyvärr behövs i detta dystra landskap.

Kunskapsutveckling och paradigm.

När det gäller att förklara och förstå hur och varför dessa existentiella trosfrågor ser ut som dom gör, hur dom kan ha sådan tyngd och skärpa trots att man inte tror på några högre makter eller ett liv bortom döden, så kan man tänka sig ett mångfacetterat landskap av förklaringar, teorier och spekulationer. Det kommer att handla om filosofi, medvetandeteorier, genetik, neurologi, psykologi, psykodynamiskt tänkande, existentiell psykologi, sociologi och olika former av religiösa tankemodeller.

Dock kan sägas att alla idéer och förklaringar på ett eller annat sätt kommer att vara knutet till det ena eller andra av två olika paradigm. Antingen det ateistiska paradigmet, som jag själv förespråkar, som i sitt sökande efter tolkningar och kunskap om denna trosproblematik helt krasst utgår ifrån att det inte finns några övernaturliga makter och krafter, att förutsättningen för våra enskilda medvetande är en biologiskt fungerande hjärna, att det inte finns någon personlig fortsättning bortom kroppens och hjärnans död och att det inte finna några auktoritativa heliga skrifter som kan ge några säkra svar. Det andra pradigmet är vad jag kallar det ”teistisk-metafysiska”. Där räknar man med att den existentiella trosproblematiken på något sätt har sin grund i någon form av övernaturlig verklighet som det är viktigt att förstå allt bättre.

Behovet av en ny kulturimpuls
för de existentiella livsfrågorna!

Vad är det egentligen jag vill ha sagt? En aspekt är att dessa tre bloggar förhoppningsvis synliggör en problematik som inte alls täcks in av de olika sekulariseringsteorier som finns. Huruvida religioner och religiösa företeelser blir allt mer marginaliserade i västvärlden eller inte intresserar mig inte speciellt. I den mån religiösa rörelser träder in på den politiska scenen och i bemötandet av olika företeelser och problem hävdar auktoriteten i sina heliga skrifter så är jag benhård motståndare. Det kan gälla synen på homosexualitet i Bibeln eller Koranen, det kan gälla anspråken på land i israel-palestinakonflikten, det kan gälla synen mannens överhöghet över kvinnan i olika religiösa urkunder, det kan gälla hur olika brott ska bestraffas. I det avseendet hoppas jag och håller tummarna för en fördjupad sekularisering i hela det globala samhället.

Det som oroar mig är i den mån man faktiskt kan ana en trivialisering av de existentiella livsfrågorna i samtidskulturen. Jag pendlar i detta. Ibland känner jag oro och är pessimist. Ibland tycker jag mig se hoppfulla tecken på att dessa frågor håller på att fördjupas i en sekulär kontext.

Till detta kommer att frågan om huruvida det pågår en trivialisering eller fördjupning blir brännande i en tid när allt tyder på att de verkligen behöver skärpas och fördjupas. Detta med med tanke på de gigantiska utmaningar och omprövningar som dagens tillväxtdrivna konsumtionssamhälle står inför när det gäller vår globala överlevnad. Det gäller också de utmaningar som dagens stora flyktingströmmar innebär. Sammantaget gör denna situation att jag tror att det behövs en ny stark kulturimpuls med global räckvidd när det gäller de existentiella livsfrågorna.

Det finns verkligen skäl att ställa mig frågan varför jag fortfarande ägnar mig åt att vara besviken på kristenhetens företrädare, kyrkan, teologerna och religionsvetarna. Jag anar ett Monthy Phytonskt skratt i bakgrunden. Jag vet inte om jag håller på med någon sorts försök till äreräddning av min barndomsvärld, mitt speciella livsåskådningsengemang genom hela mitt vuxenliv och inte minst, som jag fortfarande tycker, de positiva impulserna från den frikyrkomiljö som format mig – och som gett mig grundläggande intellektuella skolning.

När det kommer en ny teologisk bok skriven av någon från den liberala, hermeneutiska planhalvan, mina teologiska släktingar, så är det som att jag fortfarande har en naiv förhoppning om att nu ska äntligen dom viktiga problemen komma fram. Och så blir jag besviken, frustrerad, arg! Min egen röst är fortfarande bara en knappt hörbart ”pip” i kulturens yttersta yttermarginal. Om några tungviktiga personer på den offentliga scenens mitt ”pep” på samma sätt om dessa frågor så skulle akustiken på scenens mitt förvandla pipet till ett allt genomträngande dån. Jag väntar fortfarande på detta dån!

Ytterligare en besvärande komplikation. Jag är inte längre intresserad av att reformera eller ‘rädda’ kyrkan. Ändå finns den nyfikenhet som gör att jag köper såväl KG Hammars senaste bok som Bengt Kristensson Ugglas ”Katedralens hemlighet” när jag blir medveten om att den kommit ut. Är det en åldrande mans senkomna fadersuppror?

När det gäller att synliggöra, skärpa och fördjupa de existentiella livsfrågorna i det offentliga rummet är jag numera pessimist när det gäller kyrkan, teologin och religionsvetenskapen. Pessimismen har förstärkts av KG Hammars ”Släpp fången loss!” och i detta nu av Bengt Kristensson Ugglas ”Katedralens hemlighet”. Så även av David Thurfjells ”Det gudlösa folket” (2015) och tidigare Mattias Martinsson ”Katedralen mitt i staden” (2010). Jag är nästan lika pessimistisk när det gäller den aka­demiska filosofin. På den existentiella sidan är man fastlåsta av Heidegger och Kierkegaard. På den analytiska sidan är man rädd för att fastna i ett gungfly om man på allvar tar sig an människans existensvillkor och de existentiella livsfrågorna. Utan att ha koll på fältet tycker jag mig ibland ana att det i detta nu finns störst potential inom beteende- och samhällsvetenskaperna med en liten klockartro på den existentiella psykologins potential. Kanske främst för att här finns minst av tyngande lojaliteter.

Folkrörelse visavi akademi

Den fördjupning av de existentiella livsfrågorna som jag tror behövs i hela det offentliga globala rummet, såväl för våra enskilda personliga liv som för det globala samhällets framtid, kan sannolikt bara växa fram som en folkrörelse. Det innebär att de primära drivkrafterna är ett starkt engagemang från enskilda människor utifrån en medvetenhet om problematikens betydelse. Såväl för våra personliga liv som för samhällets och den globala kulturens framtid. Folkrörelsens kraft och skärpa bygger på den ideellt engagerade lekmannen som bryr sig från djupet av sitt hjärta och där detta med lön och karriär är sekundärt. Försörjning och mat på bordet ser man till att fixa på annat sätt. Som i arbetarrörelsens och väckelserörelsens ungdom. Det akademiska arbetet med forskning, analyser, utvecklingen av begrepp och tankeformer är dock fortsatt viktiga för att utveckla och fördjupa kunskapen om denna existentiella problematik. Men jag tror att den akademiska världen behöver impulserna från den typ av engagerad folkrörelse jag ser för mig för att den kompetens och de kreativa krafter som gissningsvis finns i akademierna ska kunna blomma ut med full kraft.

 –

 

Bloggar om ”Katedralens hemlighet. Sekularisering och religiös övertygelse” av Bengt Kristensson Uggla.

Nr 78. Den existentiella kristendomstesen. Bortom ateism och religion. (4.3.2016)
Nr 79. Trivialisering visavi existentiellt allvar. (4.3.2016)
Nr 80. Tro och tvivel – naturalistiskt visavi existentiellt. (4.3.2016) (denna)
Nr 81. Katedralens hemlighet. Ett existentiellt perspektiv. (31.3.2016)

Bloggar om ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen” av David Thurfjell.

Nr 71. Vad betyder religiös? (16.6.2015)
Nr 72. Existentiell religiositet. Gudlöst och sekulärt. (16.6.2015)
Nr 73. De existentiella livsfrågornas sekularisering. (24.6.2015)
Nr 74. Vad betyder religion? (28.6.2015)
Nr 75. Tankelek kring X, en sekulär, ateistisk samhällelig struktur (30.7.2015)

Ett par bloggtips.

Nr 4. 4:an Debatt (2). Om otro. Svar från CG Olofsson till Mattias Martinson. (24.1.2011)
Nr 76. Fd. ärkebiskop KG Hammars senaste bok gör mig ledsen. (17.11.2015)
Nr 55. Kierkegaardhädelser. (11.1.2014)

(Redigerat 7.3.2016)

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i ateismfilosofi, ateistisk teologi, existentiell filosofi, existentiell teologi, existentiell tro, religionsfilosofi, sekularisering, Teologi, Tro-otro-icke-tro och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Nr 80. Tro och tvivel – naturalistiskt visavi existentiellt. Kommentarer (3 av 5) till boken ”Katedralens hemlighet” av Bengt Kristensson Uggla.

  1. Frostin skriver:

    Hej,

    det var en intressant text. Jag har också läst Katedralens hemlighet (som jag tyckte var bra) och Släpp fången loss (som jag också uppfattar som en besvikelse). Jag undrar över din indelning mellan naturalistisk och existentiell tro-tvivel-problematik. Vad det gäller den förstnämnda delar jag dina åsikter. Men vad det gäller den andra är jag lite undrande. Varför menar du egentligen att tvivlet i denna dimension enbart kan vara en nedbrytande kraft? Jag förstod inte riktigt det.

    Dessutom undrar jag om det verkligen stämmer att Kristenssen-Uggla inte nämner eller diskuterar denna dimension med ett ord? Det var nu ett par månader sedan jag läste boken. Men i Gustaf Wingrens teologi, som ju Ugglas bok bygger på och lånar mycket från är väl just frågan om människan i centrum. Nu var det längesen jag läste Wingren också, men som jag minns det är det att vara kristen, för honom, att bli människa – i en specifik och positiv bemärkelse. Som jag uppfattade det när jag läste Wingrens bok om Irenaeus är det just så evangelieberättelserna om Jesus ska uppfattas: det goda (”lagen”) finns som en potential i människan. Trots det handlar vi ofta fel (t.ex. egoistiskt och ont), men grundsynen på människan är positiv. Att leva som kristen, i betydelsen ”lyda” eller ”följa” Guds påbud, skulle då vara att leva så att man (likt Jesus) blir människa, dvs. realiserar den potential som är oss given.

    Om Katedralens hemlighet kan sägas bygga på Wingrens teologi, är det då inte så att det i boken faktiskt är en slags utgångspunkt att, som du skriver, ”‘jag tror’ att jag och alla människor rymmer [en] positiv potential plus att jag efter bästa förmåga bejakar utvecklingen av dessa möjligheter hos mig själv och andra och att jag efter bästa förmåga försöker bidra med mina små skärvor till en godartad framtid för såväl mitt närsamhälle som jorden och mänskligheten”. Därför att en sådan tro i princip är vad det innebär att vara ”kristen” i Wingrens mening?

    Intressant att höra dina tankar om detta!

    • Hej Frostin. Ursäkta att mitt svar har dröjt. Resa och annat har kommit emellan.
      Jag kan till att börja med inte låta bli att undra om du på något sätt är släkt med Per Frostin, professor i systematisk teologi i Lund, som dog 1992 alldeles för ung, ännu inte fyllda 50. Jag tror ibland att teologin i Lund skulle utvecklats i en öppnare och modigare riktning om han fortsatt att vara verksam där fram till pensioneringen än den gjort under efterträdaren Werner Jeanrond. Nog om detta sidospår.

      Du skriver: ”Jag undrar över din indelning mellan naturalistisk och existentiell tro-tvivel-problematik. Vad det gäller den förstnämnda delar jag dina åsikter. Men vad det gäller den andra är jag lite undrande. Varför menar du egentligen att tvivlet i denna dimension enbart kan vara en nedbrytande kraft? Jag förstod inte riktigt det.

      Jag vet inte om jag kan förklara bättre.
      Jag kan erkänna att jag uttrycker mig drastiskt. Men i din återgivning blir det ett snäpp mer drastiskt. Huvudpoängen är att tvivlet har väldigt olika karaktär på det ‘naturalistiska’ respektive ‘existentiella’ området. På det ‘naturalistiska’ området är tvivlet och ifrågasättandet en tillgång (eller en kreativ resurs om man vill uttrycka sig lite fint). På detta plan kan man se tvivlet och ifrågasättandet som motorn i all utveckling, det gäller alltifrån självbild, till hantverk, vetenskap och teknik. På det existentiella området är det betydligt mer komplicerat.

      Jag tänker ibland att som jag till vardags lever mitt liv så skulle det precis lika gärna varit så att solen snurrade runt jorden som att jorden roterar och solen finns på samma ställe. Oberoende av om mina övertygelser här är i överensstämmelse med dagens vetenskapliga kosmologi eller förlegade idéer så har det bara en högst marginell betydelse för mitt dagliga liv.

      Den existentiella tro-tvivel-problematiken gäller ett avgränsat men viktigt område. Det handlar om vår människosyn och i detta uppfattningen om vår ”natur” och våra ”potentiella möjligheter”. Vår syn, vår uppfattning, vår tro vad gäller detta har enligt min mening en avgörande betydelse för våra liv. Antropologi (1): Är vi människor bara egositiska, maktlystna, hämndlystna som inte tvekar att roffa åt sig om tillfälle ges och ingen ser – etc. Å andra sidan Antropologi (2): Rymmer vi människor en genuin förmåga att utveckla kvaliteter som medkänsla, omsorg, strävan efter sanning, samarbete?

      Vår syn, vår övertygelse, vår tro på detta område kommer att påverka och forma alla våra relationer – barn, partner, arbetskamrater etc – och vårt förhållande till såväl närsamhälle som till den globala världen. Man skulle kunna säga att vår syn på detta område präglar varenda por i vår kropp.

      Enligt min mening lever vi våra liv i spänningsfältet mellan dessa båda motstridiga synsätt på människan – och oss själva. Jag har själv en stark personlig övertygelse om att vad jag ovan kallar antropologi (2) är sanningen om människan. Men då utan att blunda för att de kvaliteter som beskrivs under antropologi (1) är kvaliteter som vi har i vårt register och som kan ta överhanden i enskilda personers liv.

      Om man uttrycker sig lite grovt kan man eventuellt säga att det finns ett ”rått” tvivel. Då brottas man med frågan om att den positiva människosyn man håller sig med kanske bara är naiva drömmar och att det jag kallar antropologi (1) är sanningen om människan. Detta ”råa” tvivel är aldrig önskvärt! Det är inte konstruktivt! Och när man drabbas av det är det tufft!

      Sedan finns det även ett ”mjukt” tvivel på detta område. Det handlar om att på olika sätt syna sin övertygelse om sanningen i antroplogi (2) i sömmarna i ett sökande efter argument, erfarenheter och kunskap som i förlängningen kan stärka denna övertygelse. Det innebär också att man måste ta risker på vägen genom att våga syna sprickor, oklarheter och argument som talar emot. Detta ”mjuka” tvivel kan ses som både viktigt och konstruktivt – så länge grunden är en hyfsat trygg förankring i övertygelsen om att antroplogi (2) är sanningen om människan.

      Sedan kan vi komplicera diskussionen ett snäpp till genom att vända på perspektivet. Vi kan tänka oss en person som lever i övertygelsen att människan är en i grunden egoistisk, hämndlysten, roffande varelse som bara kan hålla sig i skinnet inför hotet om straff eller utsikten till belöningar, dvs hen är övertygad om att antroplogi (1) är sanningen om människan. När denna person börjar tvivla på sin övertygelse så är det förstås väldigt positivt från mitt perspektiv. Tvivlet kan då skapa en spricka som öppnar mot ett helt nytt perspektiv på människan, tillvaron och henne själv. Om och när antropologi (2) börjar ta överhanden som sanningen om människan så öppnas också för upplevelser av mening, tillit, hopp, hemhörighet i tillvaron.

      Jag vet inte om något har blivit klarare?
      Apropå i vilken utsträckning denna existentiella tro-tvivel-problematik är berörd i ”Katedralens hemlighet” så kan det alltid vara klokt att inte definitivt fastslå. Vi läser ofta slarvigt och med nedsatt syn på det ena eller andra ögat. Men eftersom detta gäller en av mina hjärtefrågor är jag ganska säker på att jag skulle noterat om det funnits en diskussion kring detta. Diskussionen kring Gustaf Wingrens teologi räcker inte för att täcka in det jag saknar. Men rätta mig gärna – eller argumentera mot mig.

  2. Johan Blix skriver:

    Varför inte kolla på min blogg johanblix.se

    • Hej Johan Blix. Jag tycker du kan underlätta för mig och bloggläsaren genom att länka direkt till en eller två bloggar/texter som du tycker har relevans visavi den problematik kring ”naturalistisk” visavi ”existentiell” tro-tvivel-problematik som tas upp i min blogg. En kort presentation av grundtankarna som kan locka till läsning är också en poäng. Du får förstås gärna kritisera eller avfärda min uppdelning som felaktig eller irrelevant. Men motivera gärna! Jag har inget facit till sanningen. Jag kan bara så ärligt jag kan försöka synliggöra hur dom här frågorna brinner och pulserar i mig. Bra motargument kan ju råka göra mig klokare. Hälsningar Carl Gustaf Olofsson.

  3. Tomas Walch skriver:

    Jag förstår fortfarande inte varför du bara tycker det finns två paradigm som det råder ett antingen-eller mellan. Att det finns en väg på knivseggen där emellan är ju det som Tillich vill nå med uppmaningen att gå ”beyond naturalism and supernaturalism”, Bonhoeffer talar om som ”religionslös kristendom” och för den delen Spong som ”icke-teism”. Och som jag tycker du gör ovan (och genomgående) när pekar du på de möjligheten till ett mer mänskligt och äkta liv. Den existentiella tolkningen av tron är för mig fortfarande tro och tillit till att det finns något absolut (kärlek, sanning) även om det inte är övernaturligt. I ateismen/det sekulära finns bara relativism, något vi kan se tydligt i samhällsutvecklingen där det börjar gå helt överstyr.

    • Hej Tomas! Det är både svåra och viktiga frågor du tar upp. Detta med paradigm är lite knepigt. Det säger egentligen bara något om de icke-bevisbara metafysiska antaganden vi utgår från när vi börjar söka efter förståelse och förklaringar till fenomen och erfarenheter vi upplever som viktiga.

      Jag brukar ibland använda exemplet med jordbävningar för att tydliggöra. Länge trodde de flesta att jordbävningar var uttryck för en gudoms handlande. Man läste då också ofta in varningar eller straff. När det sedan började finnas filosofer och vetenskapsmän som inte trodde på en personligt handlande Gud så fanns fenomenet jordbävningar förstås kvar. Då kunde man, tvingades man, ställa frågor och göra iakttagelser på ett nytt sätt. Så småningom kom teorin om kontinentalplattornas rörelser. Idag finns det så mycket belägg för denna teori att vi betraktar den som en närmast självklar sanning om orsaken till jordbävningar.

      Du skriver: ”Den existentiella tolkningen av tron är för mig fortfarande tro och tillit till att det finns något absolut (kärlek, sanning) även om det inte är övernaturligt.”. I princip håller jag med dig. Och det är intressant att du talar om ”något absolut” som inte behöver vara ”övernaturligt”.

      Om jag kort skulle formulera den aspekt av ”det absoluta” som jag ägnat det mesta av mina tankemödor åt så gäller det två saker: (1) Den positiva möjlighetsaspekten. Kvaliteter som kärlek, förnuft, sanningssträvan, samarbete och medkänsla kan utvecklas mot att större bärighet i våra mänskliga liv. Det finns även en negativ möjlighetsaspekt som tillhör detta ”absoluta”, men den hoppar vi här. (2) Meningsaspekten. Förutsättningen för grundupplevelser av mening, livsglädje, hopp, tillit, hemhörighet i tillvaron är att vi bejakar den positiva möjlighetsaspekten i oss själva och andra och betraktar det som en ”sanning om alla människor”.

      Här är det läge att återvända till detta med olika, varandra uteslutande paradigm. I min personliga värld har den positiva möjlighetsaspekten och meningsaspekten en sådan tyngd att jag betraktar dom som universella sanningar (dock säger en personlig övertygelse inget avgörande om sanningsvärdet). Att man konstaterar att så här fungerar våra mänskliga liv är ungefär som att konstatera att jordbävningar existerar. Det säger ingenting om hur och varför.

      I den kristna värld jag kommer ifrån var dessa ”båda absoluter” också en sorts givna sanningar om människan och förutsättningarna för att uppleva mening och livsglädje. Men de var på ett eller annat sätt knutna till Guds handlande och nåd och där tron på Gud, Guds kärlek och till Jesu liv, verk och död var avgörande grundstenar. Min tro krackelerade tidigt. Däremot stod detta med ”de två absoluterna” – den positiva möjlighetsaspekten och meningsaspekten – kvar och förstärktes dessutom successivt.

      Det är i detta läge detta med olika paradigm kommer in. Av olika skäl kunde jag inte nöja mig med att konstatera att så här fungerar det. Efter mitt uppbrott från en ganska enkel, traditionell tro på Gud och en övernaturlig verklighet så var detta inte längre aktuellt för att förstå och förklara kraften i mina erfarenheter av ”de två absoluterna”. Man kan säga att ”gudparadigmet” inte längre var möjligt att använda för min personliga del. I det läget hade jag valet att antingen lägga ner min önskan att förstå eller utgå från det som fanns kvar. Jag gjorde det senare. Dessutom blev denna problematik mycket mer påträngande och viktig när jag var hänvisad till ”icke-gudparadigmet”. Efter många års tanke- och skrivarmödor så hade jag fått ihop en ganska enkel psykologisk-existentiell förståelse för hur dessa båda absoluter fungerar och hur dom genom tankeförmågan och medvetandets utveckling konstitueras som ontologiska realiteter. Förutsättningen för framväxten av dessa förklaringar var förstås att jag höll fast vid mitt ”icke-gudparadigm”.

      När du i början av din kommentar med hänvisning till Paul Tillich ifrågasätter detta med två varandra uteslutande paradigm anar jag en delvis annan problematik. Tillich var den förste teologen som verkligen försökte utveckla en existentiell tolkning av kristen tro. Jag tolkar Tillich uppmaning om att gå ”beyond naturalism and supernaturalism” som att han menar att både den traditionella gudstron, ”supernaturalismen”, och en vetenskaplig naturalism som tenderar mot reduktionism och scientism, missar en fundamental aspekt av våra mänskliga liv. Och att vi därför måste söka förståelse för våra djupaste livsangelägenheter ”bortom” både en reduktionistisk naturalism och en traditionell gudstro eftersom båda tenderar att osynliggöra och förneka den aspekt av livet som är viktigast för oss. I så fall är jag helt överens med Paul Tillich. Samtidigt är det ändå viktigt att säga att det ”icke-gudparadigm” som jag utgår från i mitt tänkande ändå ingår i ett ”naturalistiskt paradigm”, men då självklart icke-reduktionistiskt och icke-scientistiskt.

      Jag säger vanligtvis att jag utgår från ett ”ateistiskt paradigm”. I en del avseenden är det ett betydligt bättre uttryck än ett ”naturalistiskt paradigm”. Det säger enbart på ett tydligt sätt att man inte vill eller kan använda någon form av övernaturliga förklaringar för de fenomen och erfarenheter man reflekterar över. Samtidigt behöver man inte definiera vilken sorts ”naturalism” man står bakom. Vad olika filosofer och forskare lägger in i begreppet ”naturalism” är ungefär lika komplicerat och motsägelsefullt som vad olika teologer och troende menar med Gud och att tro på Gud.

      Med detta långa svar (en hel blogg i sig!) så hoppas jag att det framgår att jag tror att vi i princip är överens. Så nu återstår frågan om du låter dig nöja med svaret.

      • tomaswalch skriver:

        Jag visste ju redan att vi i princip håller med varandra, så avsikten är att få dig att utveckla lite mer tydligt.

        Det jag tycker är viktigt att vara tydlig med att det för att den enskilda människan ska kunna leva efter och realisera dessa aspekter så krävs det ett ”leap of faith”. Funktionellt sätt har vi därför rört oss bort från den rena ateismen så som jag ser det. Ateism är för mig Skalmans ”jag tror bara vad jag vet”. Men jag vet att du tänker annorlunda. Frågan är om du inte har en ännu större uppförsbacke där än man har som kristen som inte försanthåller existensen av något övernaturligt. Det kan bara framtiden utvisa.

  4. Rolf A skriver:

    Hej! Trots att du inte är troende som undertecknad, anser jag att Du är den ……

    Kommentaren är refuserad från bloggen men finns i sin helhet att läsa på adressen:
    http://www.existentiell-tro.net/bloggar/refuserat/Nr80.Refuserad-kommentar01.htm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s