Nr 135. “Inte så sekulära som vi tror”. Om nedsättande retorik. Kritik av DN Kultur.

PS. Sist i texten finns rubriker, länkar och publiceringsdatum för de artiklar och texter som berörs i bloggen och lite mer. DS.

.

Vad sysslar man med på DN Kultur?? Man hade under första halvan av februari chansen att öppna för en viktig och angelägen  debatt/samtal om språket för livets viktiga existentiella angelägenheter i gränslandet mellan sekulärt, existentiellt och religiöst. Men DN Kultur valde att stänga dörren. 

Ärkebiskop Martin Modeus och Maria Södling, teolog på Svensk kyrkans forskningsenhet, svarade på religionshistorikern och professorn Stefan Arvidssons debattartikel som publicerades den 7 februari.  Martin Modeus den 9 februari och Maria Södling två dagar senare. Stefan Arvidsson skrev ett svar till Martin Modeus och Maria Södling. Det kom till DN Kultur någon eller några dagar efter Maria Södlings inlägg. Det refuserades!! DN Kultur satte punkt och stängde dörren! Jag återkommer till hur jag fått veta detta. 

Stefan Arvidsson problematiserar i sin artikel kyrkans,  religionsvetenskapens, teologins och stora delar av kultursveriges försåtliga retorik där man trivialiserar och förytligar den sekulära människans förmåga att känna, uppleva och reflektera. Att bestämt vägra att inordna sin livstolkning under beteckningen “religiös” i dess folkliga betydelse – dvs tror inte på någon gud eller några andra bortommänskliga krafter och makter, tror inte på ett liv efter döden och avvisar en bindande auktoritt i Heliga skrifter – säger förstås inget om måttet av existentiellt djup, förmågan att uppleva förundran, känna vördnad, förmågan, att ta livets utmaningar på allvar och i bästa fall växa och mogna med dessa utmaningar. 

På samma sätt säger beteckningen “religiös” inte något om detta. Avskuren fyrkantighet, okänslighet och förmåga till destruktiv manipulation finns såväl bland religiösa som bland sekulära ateister.  

Om en människa som definierar sig som sekulär och icke-religiös visar sig kunna känna förundran, vördnad, beröras av tillvarons gåta, stjärnhimlens skönhet, gärna tänder ett ljus i en kyrkas ljusbärare  “så är hon inte så sekulär som hon tror”. Ärkebiskop Martin Modeus, religionsvetarprofessorn David Thurfjell och DN:s kulturchef Björn Wiman är ense. 

I den outsagda undertexten bakom Martin Modeus formulering ”men vi är nog inte alls så sekulära som vi tror” (24 januari) är att en fullt sekulär människa är ytlig, trivial, utan existentiellt djup. Om hon skulle visa ett visst mått av “existentiellt djup” så är hon “inte så sekulär som hon tror”. 

Stefan Arvidsson fäster ögonen på denna förminskande trivialiseringsretorik. Det är en viktig problematik. Denna retoriska figur präglades, såvitt jag vet, av professor David Thurfjell i hans bok “Det gudlösa folket” från 2015. Den har sedan tagits upp av präster och kulturskribenter. Bland annat av DN:s kulturchef Björn Wiman. 

Jag kommer för egen del  inte förbi min känsla/uppfattning av att den retoriska figuren “inte så sekulära som dom tror” i olika varianter förytligar och trivialiserar det offentliga samtalet kring en livsviktig problematik. 

Varken Martin Modeus eller Maria Södling går i svaromål på denna helt centrala punkt i Stefan Arvidssons debattinlägg. 

Nu till hur jag fick kännedom om refuseringen. Jag skrev ett uppskattande mail till Stefan Arvidsson den 13 februari. Saktfärdighet gjorde att det dröjde nästan en vecka efter att hans debattartikel hade publicerats nnan jag fick iväg mitt mail. Då hade DN Kultur redan publicerats två svar på Stefan Arvidssons debattartikel. Det första av ärkebiskop Modeus och det andra av Maria Södling. 

 I svarsmailet dagen efter, den 14 februari, fick jag veta att DN Kultur hade refuserat hans svar till Martin Modeus och Maria Södling! Jag kunde inte släppa tanke att Stefan Arvidssons svar nog kommer. Men det kom inte, det kom inte,  det kom INTE!! Jag tycker detta är ytterligt märkligt! Och jag blev efterhand både upprörd och ledsen. Hur kan DN:s kulturredaktion bara skära av en debatt och ett samtal som skulle kunnat utvecklas till något  viktigt för samtidskulturen. 

Om man ser ärkebiskop Martin Modeus artikel på DN Kultur den 24 januari som första inlägget ser det ut så här: Svenska kyrkan, sekulär kyrkokritiker, Svenska kyrkan, Svenska kyrkan. Sedan bestämmer DN Kultur att det är “slutpratat”. Stefan Arvidssons replik refuseras. Dåligt omdöme? Brist på lyhördhet för livsviktiga frågor i samtiden?  Begravda hundar? Feghet? Dolda lojaliteter?  

Bilden kompliceras av att den första regelrätta debattartikeln var skriven av Stefan Arvidsson. Den publicerades den 7 februari. Ärkebiskop Martin Modeus artikel den 24 januari var ingen debattartikel utan mer av en bred folklig presentation av Svenska kyrkans syn på sin roll och uppgift. Denna presentation var sedan den kritiska utgångspunkten för Stefan Arvidssons debattartikel den 7 februari. I detta perspektiv var det Stefan Arvidsson som skrev det första debattinlägget. Men han vägras att svara sina kritiker! Varför?? 

Jag tycker att DN Kulturs hantering av en, enligt min mening, formligen livsviktig problematik är ytterst märklig. Och det säger jag för att jag rört mig i detta gränslandskap med språket kring livets viktigaste existentiella angelägenheter i mer än 40 år. Ett resultat av detta är boken “Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014, 2020 – Se fliken Bok2020 ovan!). De flesta bloggarna på denna blogg gäller sökandet efter ett fungerande och bärande språk för livets viktigaste och djupaste angelägenheter. Och kritik av oklarheter och luddigheter i detta landskap. Och då hör det till saken att jag, precis som Martin Hägglund (“Vårt enda liv”, (engelska 2019, svenska 2020) inte tror på några bortommänskliga krafter och makter och inte tror på ett nytt personligt liv bortom döden.   

Det skulle vara intressant om David Thurfjell, Martin Modeus och Björn  Wiman i klartext förklarade vad de menar med ”en fullt sekulär människa”. 

Om jag nu inte skulle vara så sekulär som jag tror utifrån Björn Wimans, Martin Modeus och David Thurfjells syn på saken så finns ytterligare en outtalad undertext. Den “säger” att jag och vi andra sekulära livsengagerade ateister  “är mer religiösa än vi tror”. 

Jag undrar då hur Modeus, Thurfjell och Wiman placerar in oss i det religiösa landskapet? Livets Ord, pingströrelsen, Evangeliska Frikyrkan, muslimska brödraskapet, scientologerna, mormonerna, Hillsong, tron på eviga straff bortom döden, Plymouthbröderna, Jim Jones etc etc. Jag kan bara med emfas säga att jag inte vill bli ihopkopplad med någon av dessa rörelser. I kapitel 1 i min bok “Existentiell livssyn – kristen tro?” dristar jag mig åt att försöka ringa in en existentiell inomvärldslig form av religiositet. Men detta försök har inte avsatt några spår i det offentliga samtalet under de snart 25 år som gått sedan det publicerades.  

Om nu Martin Modeus och Björn Wiman  känner samma bestämda ovilja mot att kopplas samman med de religiösa rörelser jag nämner så  kanske dom är “mer sekulära än dom tror”. Eller “inte så religiösa som dom tror”. Eller är det kanske så att Livets Ord och Hillsong “inte är så religiösa som dom tror”. 

Att det finns religiositet som är ytlig, trivial och mest är en flykt undan livets utsatthet och smärta betraktar jag närmast som ett faktum. Har denna form av existentiellt ytlig religiositet någon religionsvetenskaplig benämning? Om man ska ägna sig åt icke-konstruktiv och nedsättande retorik skulle man kunna kalla detta “trivialitetsreligiositet”.  

Skämt åsido! Vi behöver något sånär fungerande språk för livets djup och allvar! Sorg, förluster, nederlag, ensamhet, döden, feghet, svek, skuld, de globala ödesfrågorna, stjärnhimlens hisnande skönhet, smekningarnas berusande glädje. Detta betyder att vi behöver samtal och åter samtal för att skaffa oss och vår kultur allt bättre verktyg som kan fungera som stöd för reflektion och existentiell fördjupning. 

DN Kultur missade tåget denna gång. Men jag hoppas redaktionen hämtar hem denna märkliga miss och kommer igen på ett kreativt och modigt sätt! Det behövs! Eller finns det andra kulturredaktioner som kan koppla ett kreativt och spännande grepp på denna viktiga problematik.

.

Berörda texter. Rubriker med länkar.

Intervju med David Thurfjell den 21 januari 2023
Rubrik: David Thurfjell: ”Skillnaden mellan socialism, nationalism, buddism och kristendom kanske inte är så stor” 

Martin Modeus den 24 januari 2023.
Rubrik: Svenska kyrkan granskar inte individens tro, alla får vara med 

Stefan Arvidsson 6 februari 2023.
Rubrik: Svenska kyrkan måste sluta med antiintellektualismen 

Martin Modéus 9 februari 2023.
Rubrik: Allt ska inte stämplas som religion

Maria Södling 11 februari 2023.
Rubrik: Kristen tro behöver inte definieras som särart och gräns 

Björn Wiman 11 december 2022.
Rubrik: Till Gud kan du inte lämna någon feedback 

Björn Wiman den 24 januari 2020.
Rubrik: Ny religiös mognad är ett svar på vår tids kriser 

Carl Gustaf Olofson den 24 januari 2020.
Kritiska funderingar kring ovanstående krönika av Björn Wiman.
Nr 116. Existentiell fördjupning ett svar på vår tids kriser. Tankar kring en viktig krönika i DN av Björn Wiman

Carl Gustaf Olofsson den 29 april 2018.
Rubrik: Tro och tillit: ett ateistiskt perspektiv. Publicerad i Humanisten nr 1/2018.
Begreppet tro är återkommande i texterna av Martin Modeus och Maria Södling.
Jag ser fram emot att bli inbjuden till kyrkokansliet för att berätta om hur en ”livsbärande” tro kan se ut hos en ateist. Och då förstås också få detta existentiella trosbegrepp närgranskat och kritiserat av den teologiska kompetensen på kyrkokansliet.

.

.

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Detta inlägg publicerades i ateismfilosofi, Helveteslära, Okategoriserat, religionsfilosofi, sekularisering och märktes , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Nr 135. “Inte så sekulära som vi tror”. Om nedsättande retorik. Kritik av DN Kultur.

  1. Ingvar Johansson skriver:

    Hej Gustaf!
    Fantastiskt bra blogg!
    Gör det en aning lättare att i dessa även kulturellt dystra tider att gå till sängs.
    God natt, Ingvar

  2. Staffan Sandin skriver:

    Carl Gustaf!

    Intressant! Kyrkorna och andra försöker hitta ´smitvägar´ in till dagens människor. Ser man till Svenska kyrkans bekännelseskrifter så är dessa intakta och alltså det yttersta beskedet om vad Svenska kyrkans står för. Den oerhörda spänning (intellektuell och saklig) som finns mellan dessa bekännelser och ärkebiskopens dagsaktuella åsikter (och andra : Wiman m fl) är enorm. Men det ´måste´ i någon mening vara så för att Sv. Kyrkan ska överleva. Deras situation är desperat: de har förlorat cirka en tredjedel av sina medlemmar på drygt två decennier. Att försöka förena två oförenliga ståndpunkter blir då en slags ´evolutionärt´ nödvändig position, men den är också schizofren och på sikt hyperfarlig för kyrkan. Kyrkans enorma ekonomiska åtaganden tvingar fram oförenliga positioner. Långsiktigt måste det ske en annan mer hållbar lösning för kyrkan, kanske i linje med den som Du Carl Gustaf förespråkar, annars undergrävs kyrkans trovärdighet. Människorna är mycket smartare än det sätt på vilket Sv. Kyrkan behandlar dem. Vi förstår kyrkans dilemma och ser hur den på ett sätt är oärliga i sin desperation. Ärlighet varar, som bekant, längst! Det är en plågsam insikt men nödvändig för kyrkans långsiktiga bestånd.

    Staffan S.

    • Tack Staffan för dina kloka tankar. Du tar upp att bekännelseskrifterna fortfarande är de texter som sammanfattar Svenska kyrkans tro och lära. Det är en viktig notering.

      Det finns två paragrafer i Augsburgska bekännelsen (de lutherska kyrkornas mest centrla trosdokument som skrevs på 1500-talet) som på ett spciellt sätt slagit mig i ögonen sedan jag först läste dom någon gång i mitte på 1990-talet. Min baptistiska bakgrund och dessutom med rötter i ett lite samfund som avvisade eviga straff har förstås gjort att dessa båda paragrafer – om domen respektive dopet – fått en sådan lyskraft hos mig.

      När det gäller dessa båda paragrafer gissar jag att 80 – 90% av Svenska kyrkans ämbetsbärare – präster, diakoner och biskopar – inte ställer sig bakom dessa båda paragrafer. Det skulle var väldigt intressant med en religionsvetenskaplig studie kring detta.

      Och inte nog ,med att man “inte ställer sig bakom” utan ofta aktivt och medvetet, i samtal och förkunnelse, står för en teologi som är direkt på tvären visavi dessa båda paragrafer i Augsburgska bekännelsen.

      Här blir det komplicerat! Jag tycker det är väldigt sympatiskt med denna djupgående teologiska förändring i det tysta under de senaste 100 åren. Men för att tale med Stefan Arvidssons ord, så tycker jag att det är en bedrövlig antiintellektualism att man inte skapat ett modernt, nutida bekännelsedokument där man markerar att Svenska kyrkan inte tror på eviga straff och inte tror att dopet är nödvändigt för “barnets frälsning”.

      Varför Svenska kyrkan inte har teologiskt mod och kraft att göra dessa ändringar i sin bekännelse kan man fråg sig. Är man rädd att Svenska kyrkan kommer att splittras och gå under om man tar denna problematik på allvar??

      Du nämner min gamla kyrkovision. Det väcker i detta nu den märkliga tanken att med “Augsburska bekännelsen” som en sorts mall skriva en regelrätt bekännselsetext utifrån den existensdynamiska teologin och visionen av de två portarnas kyrka. Oj! Oj! Kul att leka med denna tanke.

      Här kommer nu de två paragraferna – i omvänd ordning – om eviga straff och nödvändigheten av barndop. Hur många procent av Svenska kyrkans ämbetsbärare ställer sig bakom dessa två paragrafer??

      XVII. Om Kristi återkomst till domen
      (Siuttonde Artikel. Om then yterste Domen.)
      Vidare lära de, att Kristus skall återkomma på yttersta dagen för att hålla dom, och han skall uppväcka alla döda; de fromma och utvalda skall han giva evigt liv och evärdelig glädje, men de ogudaktiga människorna och djävlarna skall han fördöma till att pinas utan återvändo.
      De fördöma vederdöparna, som anse, att de fördömda människornas och djävlarnas straff en gång skall få sitt slut. (Kursiveringen är min!)
      De fördöma även andra, som nu utsprida judiska läror, att de fromma före uppståndelsen skola få herraväldet i världen, sedan de ogudaktiga allestädes nedslagits.
      Länk: https://www.existentiell-tro.net/ekt-98/append04.htm#XVII

      IX. Om dopet
      (Nijonde Artikel. Om Dopet.)
      Om dopet lära de, att det är nödvändigt till saligheten och att Guds nåd tillbjudes genom dopet samt att barnen böra döpas, för att de (30) genom dopet må frambäras till Gud och så upptagas i hans nåd.
      De fördöma vederdöparna, som förkasta barndopet och påstå, att barnen bli frälsta utan dop. (Kursiveringen är min!)
      Länk: https://www.existentiell-tro.net/ekt-98/append04.htm#IX

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s