Nr 68. Gudlös kallelse – del 1. Apropå en DN-intervju med fd moderaten Tomas Idergard

Det behövs olika saker för att få ändan ur vagnen. I dagens lördagsbilaga i Dagens Nyheter var en lång intressant intervju med fd moderaten Tomas Idergard med rubriken ”Tomas har slutat tvivla”. Han har lagt en framgångsrik politisk karriär på hyllan, konverterat till katolicismen, anslutit sig till en jesuitcommunity i London och utbildar sig nu till präst. Den handlar om en genomgripande upplevelse av att vara älskad av Gud och i dess spår en kallelse att få andra att upptäcka/uppleva det som på ett så genomgripande sätt har förändrat hans eget liv.

Intervjun aktualiserar ett sedan ett par år väntande bokprojekt med arbetsrubriken ”Gudlös kallelse”. Det gäller min personliga livshistoria. Samtidigt är betydelsen av detta skrivprojekt inte personlig. Dess betydelse är att visa att det finns helt sekulära erfarenheter med en enastående kraft att forma en människas liv. Eftersom det i denna stund finns ett tidsperspektiv på mer än 45 år så kan jag säga detta med eftertryck. Jag tror att det finns många sådana livshistorier av varierande styrka, men dom är märkligt nog fortfarande osynliga. Det är som att dom bara kan synliggöras när dom utspelar sig inom en uttalat religiös tolkningsram.

Det finns en osäkerhet och vilsenhet i vår kultur kring den här typen av upplevelser när tolkningsramen är uttalat sekulär. Mig veterligen finns det ingen forskning som på ett uttalat sätt gett sig på att försöka kartlägga detta område. Däremot finns det hyllmeter av forskning som ägnat sig åt denna typ av livsformande upplevelser när de tolkas inom en eller annan religiös tolkningsram. Jag anser att detta är en stor och allvarlig kulturell brist. 

Hur som helst, intervjun med Tomas Idergard påminde mig om pappersstädningen i samband med ett litet renoveringsprojekt i höstas. Jag hittade då två texter som gällde detta med ”gudlös kallelse”. En ganska lång från 1993. Dess existens hade jag helt tappat bort. Den ströks från en tidig arbetsversion av ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Och en kort från hösten 2011 som jag också glömt. Den ströks från en inledning till en debatt hösten 2011 för att tidsutrymmet inte räckte till. När man har mycket att säga måste vissa saker i slutändan väljas bort. När jag nu genom DN-intervjun blev påmind om höstens små fynd var det bara den långa texten jag kom ihåg. Den korta fanns inte i tankarna. Men när jag kollar upp så hittar jag den korta på samma ”sparställe”. Just nu, i detta sammanhang så är den korta klart mer lämpad som en blogg. Här kommer denna strukna del av en min inledning till ”Jesu uppståndelse – en historisk händelse eller ett passionsdrama?”. 

Hösten 1969, efter lite mer än ett år i Lund, hade jag en stark upplevelse som handlade om det utsatta, svåra och storslagna i att vara människa. Att vi rymmer möjligheten att bli genuint älskande, förnuftiga och medkännande varelser. Och hur lätt det var att tappa bort sig själv på grund av vår längtan att höra till och bli bekräftade, på grund av vår längtan efter trygghet och sanning – ja ni hörde rätt – detta därför att frånsida av dessa basala behov är vår rädsla att hamna utanför, bli utstötta, illa sedda, förtalade, att vår förståelse av tillvaron ska falla samman etc etc.

Om vi inte får det vi behöver som barn är det väldigt lätt att vi på grund av rädsla börjar kompromissa, blunda, tappa bort vilka vi innerst är. Vi börjar förneka och undvika sanningar och fakta vi skulle behöva ta till oss för att utvecklas vidare. Och då börjar den inre världen ovillkorligt att undermineras med växande stråk hopplöshet, meningslöshet, främlingsskap, självförakt som följd. Mörka, destruktiva utvecklingsspiraler kan snurra igång och få övertaget. I vissa människors liv kan det uppstå punkter där det är små, tillfälliga saker som avgör om det är fördjupningen av de mörka eller ljusa kvaliteterna som ska få övertaget och prägla det fortsatta livet. Allt det här gällde också mig, in på skinnet!

Detta är en mycket summarisk efterkonstruktion av den blixt­rande insikt jag upplevde inprojicerad i avslutnings­scenen i Paolo Pasolinis film ”Teorema” någon timma efter att jag lämnat bio­salongen. Sett i backspegeln kan betydelsen av den erfaren­heten inte överskattas. Det som efterhand blev allt tydligare var att jag efter den stunden hade fast mark under fötterna. Jag hade då under några år periodvis plågats av starka känslor av att vara oförmögen att sträcka mig ut mot andra människor, av att vara så skör och rädd att jag var dömd till ensamhet och utanförskap. Detta var borta och har så förblivit.

Det är viktigt att poängtera att den kristna värld jag var uppvuxen i då var oåterkalleligt lämnad. Att tolka detta utifrån någon form av religiös föreställningsvärld fanns inte på kartan. Det bidrog till att det blev än svårare att berätta om detta.

Två och ett halvt år senare fick jag några ideér om ett konkret världs­förbätt­rarprojekt som hade sin utgångspunkt i denna upp­levelse som jag långt senare kommit att kalla ”Teorema­upp­level­sen”. Dess kärna var att öka sannolikheten för att andra skulle göra samma erfarenhet som varit så viktig för mig. Efter den första euforin upptäckte jag att jag inte vågade prata om detta! Det var en chockerande upptäckt. Det kändes som att hela idéen – eller jag – skulle kunna gå i kras av en lite nonchalant och okänslig kritik.

Ett och ett halvt år senare samlade jag ihop mig för ett första försök att sätta min storslagna vision i rörelse genom ett till synes litet och anspråkslöst projekt. Jag hade då ett halvår tidigare flyttat till Stockholm och kände ett visst skydd av storstadsanonymiteten. Jag jobbade intensivt med flygblad och ett presentationsmaterial jag skulle dela ut genom att knacka dörr.

Efterhand som jag jobbade med materialet steg ångesten. Jag var helt enkelt skitskraj! Rädd för att framstå som naiv tönt! Att något viktigt skulle kunna gå sönder, krossas! Det kom till en plågsam punkt där det det blev uppenbart att jag var för feg och rädd! Det fanns en storslagen och vacker idé och vision. Och jag vågade inte! Det var så gnistrande pinsamt uppenbart att jag helt enkelt inte vågade! Ynkligt!!

Det ytterligt märkliga var att efter detta pinsamma, smärtsamma, ynkliga tillkorta­kommande så befolkades tunnelbanan i Stockholm inte längre av främ­lingar. Jag visste inte bakom vilket ansikte det dolde sig en nederlagstyngd visionär som inte orkat och vågat när det kommit till kritan. Och det fanns en stor smärtsam ömhet gentemot dessa medresenärer i dubbel mening. Dom var mina brödrar och systrar i detta svåra, utsatta och obegripliga att vara människa. Ytterligare en konsekvens var att jag försonades med den tragiska möjligheten att världen kanske kommer att gå åt pipan på grund av alla oprövade vackra, djärva idéer.

Det dröjde sedan fem år innan det blev en ny omgång med detta visionär projekt. Då klarade jag av att ‘komma ut’. Det väckte dramatiska känslor men jag var bättre förberedd och mindre naiv. Projektet blev ett misslyckande men jag växte och mognade på avgörande sätt. Ett högst påtagligt resultat var en stark känsla av att jag nu kunde möta både min egen död och en eventuell världskatastrof utan den plågsamma bördan av att inte ha prövat den idé som av slump och tillfälligheter hade tagit form med sådan kraft i mitt liv.

Under hela 1980-talet var jag sedan intensivt engagerad i att försöka ge ord åt en existentiell, icke-religiös, livssyn. Lite enkelt uttryckt skulle man kunna säga att jag sökte och försökte ge ord åt en övergripande män­niskosyn som kunde rymma och förklara det jag varit med om. Inte minst detta att gripas av en så stark upplevelse av att ha en förpliktigande uppgift utan att primärt sjukförklara det och utan att blanda in bortommänskliga krafter och makter som ”kallar” och ”ger uppdrag”. Jag tyckte inte det fanns.

Detta skrivprojekt kändes så viktigt och angeläget att jag 1981 gick ner på deltid på mitt postjobb för att ge detta utrymme. Drivkraften var en stark känsla av att jag var något viktigt på spåren, det var en känsla av plikt och skyldighet att försöka ge ord åt något svårfångat som jag tyckte mig förstå om människans exis­tens­villkor och inneboende storslagna möjligheter och vår fruktansvärda destruktiva potential. Det tog 17 år innan boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” var klar och publicerades på Internet. Okej, då hade det hunnits med tio refuseringar mellan 1993 och 1997. Det första upplägget havererade 1989. Det behövdes kris och omprövningar för att hitta en ny bog och komma vidare.

Graden av hybris i den här sortens engagemang kan man verkligen dis­kutera. Jag log för mig själv när en kreativ offentlig person med några rejält misslyckade projekt i bagaget sa att han trodde att ett rejält mått av hybris ibland var nödvändigt för att få någonting gjort.

 

PS. Den starka transformerande upplevelse som drabbade mig 1969 har i teoretisk form diskuterats i kapitel 3: ”Utsatthet och transcendens” i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (på internet 1999 – som ebok 2014). Utifrån ett sekulärt perspektiv ringas de existentiella och psykologiska förutsättningar in för denna forma av upplevelser med hjälp av begreppet ”ömhetens och medkänslans blick”. I en text från 2010 berättar jag om den personliga upplevelse som jag antytt ovan under rubriken ”Teoremaupplevelsen”. Den upplevelsen är förlaga till den teoretiska och analytiska texten om ”ömhetens och medkänslans blick”.  DS.

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i ateism, ateismfilosofi, Existentiell livssyn, existentiell teologi, Mystik, Personligt, religionsfilosofi och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Nr 68. Gudlös kallelse – del 1. Apropå en DN-intervju med fd moderaten Tomas Idergard

  1. Henrik Ekman skriver:

    hej,
    en bra bok som touchar ateism/teism: Why I am an Atheist Who Believes in God, av Frank Schaeffer
    (du kanske redan läst den?)
    MVH
    Henrik Ekman

    • Hej Henrik Ekman! Nej, jag har inte läst ”Why I am an Atheist Who Believes in God”. Skriv gärna och berätta om Frank Schaeffers hållning och varför du tycker boken är bra. Boktiteln är ju onekligen anslående.
      En tanke som dyker upp: Man gör två dockor, en som står för våra mörka, destruktiva potential; hämndlystnad, girighet, maktlystnad, hat etc och en som står för våra godartade möjlgheter, medkänsla, samarbete, förnuft, delaktighet, ansvar för det gemensamma. Jag tror att vi kan utveckla en produktiv lek där vi för en låtsasdialog med dessa dockor i samband med ställningstaganden, dilemman, kriser, svåra beslut. Dessa båda dockor kommer i denna låtsasdialog att ge väldigt olika svar, Om man skulle få för sig att säga att låtsasdialogen med den ”goda” dockan är ett samtal med Gud så kan jag förstå vad man menar. Är det något sådan Schaeffer är ute efter. Men då tycker jag ändå att det är en tänjning av det traditionella språket som förvirrar mer än det hjälper. Hälsningar Gustaf

  2. Marcus sr skriver:

    Jag tror att om du skall ha ett samtal med Gud börja med den onda dockan. Om Gud finns, då finns han också i det onda.Det är inte antigen/eller förhållande utan en dynamisk förhållande i dialog mellan det onda och det goda.
    Man kan inte skilja det metafysiska från det existentiella. Det existentiella är ett uttryck(avatar om du så vill) för det metafysiska, Guds närvaro i det mänskliga är metafysik .
    Dessutom man når aldrig Gud om man tänker honom som ett objekt att tro på. Tron är ett inre tillstånd som skapar sin egen tolkning eller igenkännande för det man har varit med om t ex Gud eller Helige Anden.
    Det verkar som så ,att vi måste få ett förklaring för våra upplevelser. Om vi inte har det, då kommer vi, att genom psykiskt arbete, tillverka en förklaring och/eller objekt som har framkallat upplevelsen. Det är bra som det är. Gud kommunicerar med människor på ett för människan möjlig sätt.”Himmelriket finns inom oss” eller hur?

  3. Staffan Sandin skriver:

    En intressant person när det gäller tro och ateism är prästen/pastorn Gretta Vosper och hennes bok ”With or without GOD, why the way we live is more important than what we believe”. Hon har också skrivit en bok ”AMEN”. Hon har en egen hemsida. För närvarande pågår en process inom UCC (United Church of Canada) om att utesluta henne därför att hon kallar sig för ateist, egentligen kanske mest en icke teistisk syn. Googla gärna på henne.

    • Hej Staffan Sandin. Intressant att du tipsar om Gretta Vosper. För en och halv månad sedan blev jag tipsad om henne i kommentarsfältet till Blogg Nr 75. Tankelek om …. Och jag har kollat en del. Jättespännande och modig kvinna. Jag tipsade henne om den enda text av min hand som är översatt till engelska ”Christ is Risen”, man kan beskriva den som en ateistisk tolkning av passionsdramat och berättelsern om Jesu uppståndelse. Jag trodde jag skulle få några reaktioner och synpunkter. Hon gav mig bara ett tips på en bok hon trodde jag skulle ha glädje av. Det gjorde mig lite brydd. Allt gott! Carl Gustaf Olofsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s