Nr 64. En ateistisk tolkning av passionsdramat

Den kristna passionshistorien har engagerat teologer, troende och kristendomskritiker i två tusen år. I det perspektivet är ett tre år gammalt föredrag inte speciellt gammalt. Det hölls i Adventkyrkan i Kalmar i december 2011 som inledning till ett samtal/debatt med rubriken ”Jesu uppståndelse – en historisk händelse eller ett passionsdrama?”. Det finns även videofilmat på YouTube (googla – ”Jesu uppståndelse Kalmar”). Inledningen återges här i något bearbetad form. Motpart i diskussionen var pastor Vesa Annala. 

Dagens upplaga av Teologiska rummet (söndagen den 9 november 2014) gav en liten puff att få ut texten på bloggen. Den har legat och väntat ett tag. En Jesustolkning under rubriken ”Upprorsmakaren” var dagens tema. Det hade sin utgångspunkt i den amerikanske religionshistorikern Reza Aslans bok med just titeln ”Upprorsmakaren”. Aslan har muslimska rötter, vilket är ovanligt när det gäller Jesustolkningar. Boken har väckt stor uppmärksamhet internationellt och har nyligen kommit ut på svenska.

Av programmet förstår jag att jag är ense med Reza Aslan på en viktig punkt. Han såväl som jag, avvisar alla gudifieringar av Jesus. Vi betonar båda att våra respektive tolkningar helt och hållet bygger på att Jesus var människa. För min del kan jag även betona att min tolkning av passionsdramat är renodlat ateistisk och existentiell. Från ett muslimskt perspektiv så avvisar man bestämt att Jesus var inkarnerad gud. Men perspektivet är definitivt inte ateistiskt. Om Reza Aslan är rättrogen muslim eller ateist, som jag själv, i sin starka betoning av Jesus som människa, framgick inte av programmet. Och jag vet inte om det framgår av boken heller. Programledaren Peter Sandberg samtalade med Göran Greidner – författare, Elena Namli – teolog och författare, Maria Küchen – författare. Bloggen diskuterar inte programmet. För den som lyssnat kan den läsas som en självständig kontrapunkt. Och om man inte lyssnat så bär texten helt i sig själv.

En ateistisk tolkning av passionsdramat.

Några utgångspunkter

Trots att jag inte tror på gud eller ett liv efter döden har jag sedan sensommaren 1990 ett engagerat förhållande till passionsdramat, detta som av de flesta kristna uppfattas som den nyckelhändelse som ledde till kristendomens födelse.

Låt mig börja med att tydliggöra min grundövertygelse. Jag tror att Jesus dog oåter­kalleligt på korset; att han är lika definitivt död som alla andra som levat före oss – och som jag och alla andra här i salen kommer att vara om hundra år. Min utgångspunkt är ateistisk.

Det kan vara viktigt med ytterligare ett klargörande. Min grund­övertygelse bygger inte på att jag närläst Bibeln med avseende på berättelserna om Jesu uppståndelse, inte på att jag satt mig in i 150 år av modern bibelforskning eller att jag plöjt de hyllmetrar av religions­filosofi och religionskritik som finns med anknyt­ning till denna problematik. Mitt tydliga ”nej” till föreställningen att Jesus konkret, kropps­ligt – eller i någon spriritistisk mening – skulle ha uppstått från döden har alltså mer karaktären av ett osofistikerat bonnaförnuft än några storstilade intellek­tuella överväganden.

Sensommaren 1990 hände något som på ett genomgripande sätt väckte liv i mitt kristna arv efter 25 års likgiltighet. Som bakgrund kan det nämnas att jag är uppvuxen i en tät frikyrko­värld och blev frälst och döpt när jag var tio. Tre predikanter och ett missionärspar i den närmsta släktkretsen ger en bild av min uppväxtmiljö. Min far, Olof Persson, var en. Barnatron började tidigt att krackelera. Efter en ganska plågsam process som började runt tolv års ålder, 1960, så definierar jag mig som 16-åring som icke-troende, inte kristen.

Nyckel­punkten i det som hände 1990 var just att passions­dramat började leva på ett väldigt överraskande och annorlunda sätt. Jesus var fortfarande lika obevekligt död och jag var fortfarande lika avvisande till alla föreställningar om bortom­världs­liga krafter och makter. Och inte nog med det, dessa närmast axiomatiska över­tygelser utgjorde själva förutsättningen för det som tog form.

Bakgrunden till denna ateistiska tolkning av passionsdramat är ett personligt livsdrama centrerat kring en stark grundupplevelse av att ha en jätteviktig livsuppgift. Detta drog igång lite smygande med en mycket viktig erfarenhet 1969 när jag är 21 år (teoremaupplevelsen) – och från 1972 med full kraft. Dessa erfarenheter har på avgörande sätt präglat mitt liv. Olika turer och erfarenheter i detta personliga drama utgör bakgrunden och förutsättningen för det som hände 1990. Även om det inte finns utrymme här för denna personliga berättelse är det viktigt att nämna. (En kort version av denna livsberättelse finns i blogg Nr 68. Gudlös kallelse …..)

En tvåtusenårig tidsutflykt

Nu ska jag lotsa iväg er på en tvåtusenårig tidsutflykt. Du är en ung människa, man eller kvinna – i denna berättelse spelar kön ingen roll. Du har ännu inte bildat familj, du är upplärd i föräldrayrket. Fiskare, snickare, sömmerska! Du är som många unga människor, du drömmer om något annat och större, du drömmer om att komma bort från detta invanda, trygga, småskurna med alla dess självklara roller och förväntningar. Du drömmer om att uträtta något stort och viktigt! En ganska vanlig ung person då. Och en ganska vanlig ung person nu!

Det kommer en karismatisk man, något yngre än föräldra­genera­tionen. Han har en stark personlig utstrålning. Han pratar intensivt om Guds rike som är nära, som är viktigare än allt annat, att det är hög tid att vända om, att sanning och rättfärdighet åter ska komma i högsätet. Med en intensiv röst och fast blick säger han till dig att du behövs, att du är utvald för att hjälpa till att förverkliga detta! Han säger: ”Följ mig!”.

Och du gör det där överraskande som dessförinnan var näst intill otänkbart. Du bara lämnar fisket, du bara lämnar far och mor, du bara lämnar alla förväntningar från familj och släkt. Du lämnar byn och drar iväg med denna karismatiska botgöringspredikant som heter Jesus.

Jesus är märklig. Han vågar röra vid spetälska, han säger att barnen hör himmelriket till, han hjälper en dotter till en ockupationssoldat, han umgås med kvinnor som har tvivelaktigt rykte, han ingrep och hindrade steningen av en kvinna som varit otrogen mot sin man, han pratade med folk som man normalt inte pratade med som jude, han låter sig bjudas på middag av en illa sedd tulltjänsteman från den romerska administ­rationen. Och märkliga liknelser – som den om den barmhärtige samariten och om den förlorade sonen.

Men det fanns också en dov och mörk sida som var konstig och svår att förstå. Dom som inte är med mig är emot mig; att det var viktigare att stanna hos honom än att resa hem och begrava sin döda far; att för de städer och byar som inte lyssnade till budskapet skulle det bli värre på domens dag än för Sodom och Gomorra. Och den obehagliga bilden av saltet som mist sin sälta – att det bara duger till att trampas ner. Eller den skrämmande bilden om grenarna som inte bär frukt, hugg av dom och släng dom på elden. Att den som förför en av mina minsta för honom vore det bättre att få en kvarnsten om halsen och sänkas i havets djup. Och så dessa återkommande hotbilder om gråt och tandagnisslan, Gehenna och evig fördömelse för de som inte låter omvända sig, de som gör orätt!

Men den posi­tiva sidan är så stark att det går att hjälpligt förneka eller åtmins­tone inom sig själv tona ner den mörka, obehagliga sidan. Dessutom kan det ju vara så att Jesus har rätt.

Tillsammans med de andra följer du Jesus på hans prediko­vandringar runt om i dåtidens Palestina. Det är blandade erfaren­heter. Ibland är det helt fantastiskt som när det samlades några tusen för att lyssna. Ibland är det trist vardag, inte minst är det jobbigt med den misstro de ofta möter från etablissemanget. Också denna dubbelhet hos Jesus. Ibland är han mästrande, självgod, nedlåtande. Ibland finns där en ömhet och värme som suddar bort det mesta.

Och nu denna påsk! På väg till Jerusalem för att fira! Och så överraskande alla dessa människor som hyllar Jesus. Plötsligt känns det som att allt du har trott och hoppats på är nära en fullbordan – Jesus är den förlösare och frälsare som profeterna siat om. Du känner jublet och triumfen inombords! Det är som en gnistrande bekräftelse på att du satsade rätt när du bröt upp och lämnade föräldrar och alla förväntningar. Du är mitt i ett mäktigt storslaget skeende, du är en del av det, du är mitt i dess centrum.

Perspektivskifte – Petrus.

Nu är det dags att göra ett perspektivskifte och föreställa oss lärjungen Petrus som centrum i berättelsen.

Under loppet av två dygn hade scenen förändrats dramatiskt och brutalt. Jesus var död! Han hade blivit avrättad som en brottsling på det mest fruktansvärda och förnedrande sätt som överhuvudtaget kunde tänkas. Det som hade hänt framstod som en enda stor, obegriplig, förlamande katastrof. Det var ett dråpslag mot allt han hade trott och hoppats på. Med ens tycktes allt som blåögda önskedrömmar. Åren med Jesus framstod som bortkastad tid!

.

Mitt i den mörka, kaotiska känslostormen händer något helt oväntat. Från ingenstans formas plötsligt en stark, överraskande känsla av ömhet och medkänsla som riktas mot mot honom med alla hans rädslor, längtan, tillkortakommanden och svek. Och kanske viktigast, den innefattar den rädsla som fått honom att först förneka att han kände Jesus och sedan fly från Jerusalem för att inte själv råka illa ut.

All den längtan och alla de storslagna förhoppningar som han knutit till Jesus blir plötsligt som en illustration av något både djupt personligt och universellt mänskligt. Det är som att det finns en utsatthet, ovisshet och en speciell sorts ensamhet i detta att vara människa som är så svår att acceptera att det närmast obevekligt ger upphov till överspända drömmar och förhoppningar. Känslan av en varm, smärtfylld och försonande ömhet riktad gentemot honom, Petrus, och hans personliga livsöde fördjupas snabbt som i en expanderande spiral. Samtidigt börjar den att riktas ut mot alla människor som med olika mått av framgång och misslyckanden försöker möta och förhålla sig till detta utsatta och svårbegripliga att vara människa.

Att se sig själv och alla andra människor ur detta perspektiv är omtumlande. Livets svårigheter och tragik får på ett märkligt och paradoxalt sätt ett starkt gudomligt skimmer över sig. Ett helt nytt ljus har plötsligt och oväntat börjat lysa upp livet och tillvaron. Det är något radikalt nytt.

Var det inte just detta nya och omvälvande sätt att se på sig själva, medmänniskan och tillvaron, som Jesus hela tiden hade försökt peka på och göra dem delaktiga i under de år de hade följt honom? Eller – kunde det till och med vara så att Jesus inte själv riktigt hade förstått detta? Vad som däremot framstår som givet och självklart är att just Jesu fruktans­värda och förnedrande död har varit helt avgörande för att öppna hans ögon. Detta är en förfärlig tanke som ger upphov till en intensiv blandning av skuld och tacksamhet gentemot Jesus. Plötsligt är det som att Jesus finns där och ser på honom med just denna blick.

I detta ögonblick föds en bild, en föreställning av den fullt ut empa­tiska, älskande människan. Med ett teologiskt språk kan man säga att det skapas en ikon – kristusikonen. Med Richard Dawkins språk är det en mem som tar form. Vi skulle kunna kalla den empatimemen.

Denna mem, denna ikon, är alltså den märkliga och storartade föreställningen att människan bär på en inneboende möjlighet att bli en fullt ut empastisk, medkännande, förnuftig, älskande varelse. Den säger inte vad människan är. Däremot säger den något nytt och märkvärdigt om människans potentiella möjligheter.

Nu kan vi lämna Petrus och tänka oss en mera kollektiv process bland lärjungarna. I den kedja av upplevelser och tankar som tar form framstår det som en närmast självklar sanning, att varje människa bär på möjligheten att se sig själv, sina med­män­niskor och tillvaron från det perspektiv som just har blivit så tydligt och verkligt. Med stor skärpa tycks det vara just tillgången till detta perspektiv, detta seende, denna blick som möjliggör en djupgående försoning med såväl människolivets utsatthet och förgänglighet, som med det egna livets tillkortakommanden, svek och brustna drömmar.

Tänk om varje människa fick se sig själv, sina medmänniskor och tillvaron ur detta perspektiv, om så bara för en liten stund i sitt liv. Hur radikalt annorlunda skulle inte världen bli!

Men det formas också en intensiv, smärtsam medvetenhet, grundad i djupet av de egna erfarenheterna, om hur oändligt avlägset detta perspektiv på livet och tillvaron kan tyckas vara, trots att det är så nära. Det blir så blixtrande tydligt att rädsla, misstro, motstånd mot att ta människovarandets utsatthet på allvar, mörka och svårhan­terliga livserfarenheter, bundenhet till materiella och sociala omständigheter, tenderar att göra oss oförmögna att av egen kraft uppfatta detta livsomdanande perspektiv. Denna medvetenhet väcker en djup och oresonlig känsla av ömhet och villkorslös förbundenhet med denna sårbara, rädda, längtande, blinda ‘gudamänniska’, som så ofta misslyckas och kommer på fel spår i livet.

Visionen av människans inneboende gudomliga möjlighet tar form med en sådan påträngande kraft att den framstår som oavvisligt sann. Den utsatta medmänniskan kommer så nära att hon nästan upplevs som en del av den egna personen.

Lärjungarnas hjärtan har satts i brand!
”Gå ut och gör hela världen till mina lärjungar!”

Kristet och övernaturligt visavi
sekulärt och ateistiskt

Nu är det dags att återvända till här och nu. Denna berättelse väcker förstås frågor och invändningar. Är den kristen? Mycket tveksamt! Kan man säga att den har någon grund i Bibeln och dess vittnesbörd? Egentligen inte mer än att jag genom mitt kristna arv har den bibliska berättartraditionen så nära att jag har kunnat hitta på denna historia.

Om jag fortsätter att ta mig lite friheter så leker jag gärna med tanken att denna lilla berättelse fångar den existentiella – eller andliga, jag kanske borde säga ”sekulär-andliga” – kärna som gav kristendomen dess enastående kraft i början. Man kan också leka med tanken att när lärjungarna sökte efter ord för att kunna berätta om det omvälvande som hade hänt så var dom hän­visade till att använda det språk och den före­ställningsvärld man levde i. Det finns inget annat sätt! Så var det då och så är det nu! När sedan talet om Guds son, inkar­nationen, offerdöden, Jesu seger över döden etc började tolkas alltmer konkret av stora delar av kyrkan så var det från detta existentiella perspektiv en avgudadyrkan som satte igång. Bisak hade blivit huvudsak! Detta medförde sedan häftiga och ibland brutala konflikter inom forn­kyrkan.

Denna berättelse är en anledning till att jag blivit alltmer allergisk mot allt idylliserande och idealiserande av personen och människan Jesus. Därför tycker jag det är skönt och uppfriskande med den sorts kritisk närgranskning som gjorde författaren Lena Andersson känd för en bredare allmän­het genom hennes Jesuskritiska sommarprogram 2005.

Gudifieringen av Jesus, att man framställer honom som en fullkomlig människa, inkarnerad Gud – förenar evangelikala, fundamentalistiska och liberala/hermenutiska kristna, det förenar katoliker, protestanter och baptister. Från mitt gudlösa existentiella perspektiv gör man därigenom Jesus till en avgud som döljer ”kristusikonen” – föreställningen att vi oavsett trosföreställningar bär på möjligheten att se oss själva och våra medmänniskor med genuint empatiska, medkännande, älskande ögon. Denna ikon, denna bild, denna mem föds, blir till, inkarnerar i vår kulturkrets genom de dramatiska och förfärliga händelserna kring Jesu död.

Man kan säga att Jesus, hans person, de positiva gräns­överskridande delarna av hans förkunnelse – och hans sätt att vara – men kanske framför allt att han är trogen sin kallelse in i det sista, är en viktig del i att denna föreställning om människans djupaste möjligheter föds just då. Kanske är det till och med viktigt med just de mörka sidor hos Jesus som jag har antytt. Genom dessa träder bilden av en motsägelsefull och ofull­kom­lig människa fram.
Jesus är bara en del – om än viktig – i detta drama.

Det är viktigt att poängtera – Jesus är inte allt i detta! En annan viktig del är några nyckel­lärjungar, kanske just Petrus, med sin personliga historia, sina speciella erfarenheter, sin mognad, sin föreställ­nings­värld. Men också samtalen mellan lärjungarna kring det förfärliga och märkliga som hänt. Ytterligare en del är den omgi­vande judiska kulturen med dess profetiska tradition med tydliga gränsöverskridande inslag. Tankegods från den omgivande romerska och grekiska kulturen har sannolikt också spelat in. Från detta perspektiv är det en komplex väv av omständigheter och tillfällig­heter som gör att denna bild, denna mem, av människans djupaste möjligheter tar gestalt just då just där.

Det är en storartad före­ställning. Från mitt ateistiska, gudlösa perspektiv är det slump, tillfälligheter, det finns ingen gud bakom. Men det är också viktigt att förstå att om det inte fanns någon substantiell grund i hur vi människor är funtade och i våra gemensamma existensvillkor, så skulle denna mem förstås aldrig kunnat ta form och få kulturell kraft.

När de bibliska berättarna börjar anpassa sig till de omgivande kulturernas gudaberättelser – född av en orörd kvinna, underverk, uppståndelse från döden, himmelsfärd mm – så sviker man upp­giften att göra kristusikonen, empatimemen, synlig i kulturen. Det fanns – och finns – starka föreställningar hos många kristna av olika schatte­ringar om att kristusikonen i sin renodlade gudlösa gestalt är out­härdlig, inte kan ge tröst och hopp, att den måste lindas in till oigenkännlighet. Jag tror att det var fel redan då, men det är ännu mera fel idag.

Det kan vara på plats att nämna att jag inte har använt begreppet ”kristus­ikonen” på detta sätt tidigare. Egentligen föredrar jag begreppet ”ömhetens och medkänslans blick” som jag utveck­lade i mitten på 1980-talet. Det är sekulärt och religionsneutralt. För den mera filosofisk intresserade kan jag nämna att det utvecklas i kapitel 3: ”Utsatthet och transcendens” i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (finns på Internet sedan november 1998 och som mycket oväntat blev en fysisk bok i maj 2020). Denna blick har också tagit form inom ramen för andra kulturella och religiösa föreställningsvärldar. Jag kan bara nämna bilden av boddisattvan inom buddhismen. Att den kan ta form i en ateistisk livsvärld hoppas jag att alla har förstått. När jag sedan satt in ”ömhetens och medkänslans blick” i ett uttalat teologiskt och kristet sammanhang har jag parallellt använt begreppet ”kristusseende”.

För mig är det ett kristallklart mänskligt faktum att vi åtminstone för korta stunder kan bli förmögna att se oss själva och våra medmän­niskor med ”ömhetens och medkänslans blick” utan att vi tror på gud, utan att vi tror på ett liv efter döden. Min erfarenhet säger entydigt att kristus­ikonen är sekulär, världslig, gudlös till sin natur. I dagens kultur bärs och förmedlas ”ömhetens och medkäns­lans blick”, primärt av människor och före­telser i den sekulära kul­turen utanför kyrka och kristenhet. Bra film och bra litteratur ger näring för denna blick. Den engagerade läraren eller kuratorn bär detta. Den finns närvarande varierande grad i de mesta av psykoterapi, vård och omsorg. Och hos de flesta föräldrar gentemot sina barn.

Jag tror också förutsättningarna för att ömhetens och medkäns­lans blick ska kunna växa och få djup i oss själva och i kulturen blir bättre ju mer tydligt vi lämnar alla föreställningar om högre makter och alla förhopp­ningar om ett eget personligt liv bortom döden. Jag tror också att förutsättningarna förbättras ju mer öppet vi kan sam­tala om detta utan konstiga tabun och falska hänsynstaganden. Denna övertygelse är en viktig bidragande anledning att jag gick med i Huma­nisterna 2010.

Jag är medveten om att det jag har formulerat här kan uppfattas som en närmast oförsonlig attack på en traditionell kristendom. Till en del är det kanske så. Men jag hoppas att den komplexitet och de nyanser jag upplever visavi kristen tro också har nått fram.

PS. (maj 2016). I kapitel 5 i boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999, 2014 och 2020) diskuteras frågorna kring kristen tro på den uppståndne Kristus mer ingående. Det finns också kortare text på engelska med rubriken ”Christ is Risen!”. I textsamlingen ”Tema kristologi” finns ett antal texter som diskuterar frågan om Jesu uppståndelse från ett antal olika perspektiv. Texterna spänner från Paulus över Paul Tillich till John Shelby Spong. DS.