Nr 95. Teoremaupplevelsen. En livsformande upplevelse med komplikationer.

.
Sett i ett nästan femtioårigt perspektiv kan jag med eftertryck konstatera att en upplevelse jag hade hösten 1969 har haft en helt avgörande betydelse för mitt liv. Det gick många år innan jag hjälpligt kunde fånga in den i ordens värld för mig själv. Då fick den också ett namn: Teoremaupplevelsen. Det tog ytterligare ett antal år innan jag kunde berätta i mina närmsta relationer. Sedan dröjde det ytterligare nästan lika länge innan jag kunde berätta om denna nyckelupplevelse offentligt.

Efter denna inledning kan man förledas att tro att det är frågan om en väldigt märkvärdig och storslagen upplevelse. Så är det inte! Det märkliga är att den har en grundton av vardaglighet och självklarhet.  

Det finns två komplikationer i den bild som målas upp. Jag har ännu inte bestämt mig för om en av dom är pinsam. Jag återkommer till detta på slutet!

 .

Efterspel till en film.

Teoremaupplevelsen utspelar sig i Lund hösten 1969. Jag och några nära vänner hade varit och sett den italienske regissören Pasolinis film ”Teorema” på bio. Filmen handlar om en välbärgad medelklassfamilj som lever ytligt och trivialt. Det viktiga är prylar, utseende, pengar och status. En ung man kommer på besök. Han är ömsint, ödmjuk och lyssnande. Det är inga åthävor och stora ord. Genom sitt sätt att vara börjar något märkligt att hända.

Det ytliga och triviala börjar krackelera. Livets djup och allvar tar sakta  alltmer plats; meningen, människans plats i världen, möjligheten att leva ärligt utan att blunda för svårigheter och komplikationer. Med den unge mannen som centrum formas med små medel långsamt en bild av att vi som människor har möjlighet att växa i omsorg och medmänsklighet och att bli genuint älskande varelser. Och att det bara när vi bejakar denna möjlighet som vi kan uppleva en djupare mening och livsglädje. Den enda i familjen som under filmens förlopp inte låter sig påverkas är pappan. Men filmen slutar som ett stort frågetecken – något har trots allt hänt med pappan, men vad lämnar filmen inget svar på.

 

Genom en köksdörr!

När vi kom hem till våra små omoderna enrumslägenheter med utedass på gården, började vi ordna till en gemensam fika. Jag bryggde te i mitt två kvadratmeter stora kök. Kompisarna höll på att göra i ordning resten av fikat i de två andra lägenheter som ingick i vårt gemensamma. Våra lägenhetsdörrar som gick direkt in i våra små kök stod öppna mot den gemensamma hallen.

Plötsligt är det som att tiden står still. Filmens slutscen, pappan som springer naken ut i ett ökenlandskap med händerna uppsträckta mot en brännande sol utspelar sig framför mina ögon i hallen genom den öppna köks- och lägenhetsdörren. Det är som en sorts dubbelexponering. Samtidigt fylls jag, köket och hallen av en stark omtumlande vision av att vi alla bär på möjligheten att bli älskande varelser, att vi alla bär på ett kärleksfrö, ett Buddhafrö eller Kristusfrö och samtidigt den smärtsamma insikten och motbilden – att denna möjlighet vanligtvis blir inkapslad och ofta deformerad till oigenkännlighet på grund av att vi är så sårbara, sköra och rädda. Den nakna mannen som springer mot solen sammanfattar både den positiva visionen och den smärtsamma motbilden.

Det är som att mannen rör sig, springer, mot en gräns där han antingen går under, brinner upp, förgörs – eller att hela hans inkapsling rämnar så att den sårbara, älskande människan kommer fram och kan börja växa. Samtidigt är det som att det intensiva ljuset, solen, som mannen rör sig mot är fyllt av en försonande kärlek som omsluter mannen, pappan, hur det än går. Det är en kärlek som omfamnar det rädda och fega, sveken och nederlagen, hans längtan och spruckna drömmar. Det är som att detta ljus, denna kärlek, vet att allt det fega, rädda, destruktiva, mörka som så ofta underminerar och förstör våra liv är den smärtsamma frånsidan av Buddhafröets, Kristusfröets, längtan efter att gro och växa.

Denna människa är samtidigt på ett paradoxalt sätt jag. Den försonande kärlek som omsluter mannen omsluter samtidigt mig med mina rädslor, feghet, tillkortakommanden, svårigheter, skuld med en sorts mjuk och självklar kraft. Och samtidigt sträcker sig denna kärlek vidare ut mot alla människor som brottas med det svåra att vara människa. Levande och döda!

Jag reflekterade inte över denna upplevelse som speciell eller märklig. Den rymde snarare en känsla av självklarhet och alldaglighet. Erfarenheten var inte bortom det vanliga vardagliga livet utan snarare alldeles mitt i. Den tydliggjorde med skärpa en sanning om människan och livet som jag bara tappat bort. Och i detta var jag inte särskild och märkvärdig. Detta blev i nästa ögonblick en sanning som alla människor bar på, men vanligtvis mer eller mindre inkapslad och omedveten på grund av nederlag, rädslor, skuld, ensamhet och all den elakhet, habegär, maktlystnad och destruktivitet som man i mörka stunder kan tycka att världen är full av.

Att få se mig själv och mina medmänniskor med de älskande och försonande ’ögon’ som av outgrundliga skäl tog form med en kristallklar  skärpa har haft en helt avgörande betydelse för mitt liv. Först bara i det enkla att det från den stunden har funnits en grundton av mening och hemhörighet i tillvaron som burit fram till dags datum i mötet med livets problem och svårigheter. Och en stark grundkänsla av förbundenhet med alla människor som på olika sätt och med mer eller mindre lyckade resultat brottas med människolivets gåta.

 

Ett storslaget världsräddarprojekt!

Knappt två och ett halvt år senare blev Teoremaupplevelsen utgångspunkten för en konkret, visionär idé om ett projekt i ett bostadsområde. Visionens kraft var föreställningen att detta projekt skulle kunna öka sannolikheten hos deltagarna för att få se sig själv och sina medmänniskor med de älskande och försonande ögon som blivit så viktiga och drabbande för mig. Detta skulle i sin tur kunna sätta en boll i rullning som ….! Det var en storslagen, vacker vision av en möjlig godartad global framtid. Var den idé jag hade fått en nyckel till denna globala framtid??

Från den stund denna vision tog form upplevde jag det som min oavvisliga skyldighet att pröva dess bärighet. Att detta sedan satte igång både dramatiska och svårhanterliga inre processer att ta detta starka inre krav på allvar var jag inte beredd på.

Sedan dess har jag också levt med frågan om gränserna mellan å ena sidan grandios knäpphet och å den andra sidan kreativ delaktighet i världens väl och ve. Utan vare sig gud eller tillgång till god sekulär själavård så har den Monthy Phytonska skrattspegeln varit min bästa hjälp att gång på gång ta mig loss från återkommande skov av krampaktiga längtan efter ett definitivt svar: grandios galenskap eller en sund och ärlig delaktighet mänsklighetens öde?? Kanske både och! So what?!    

Detta har blivit en livsuppgift som lever och ställer anspråk på mig än i denna dag. Först detta konkreta projekt i ett bostadsområde, sedan med nya förtecken och ramar som har förändrats rejält ett par gånger. Grundstenen i denna livsuppgift var att efter bästa förmåga bidra med skärvor som blivit synliga på min livsväg – genom ideér och handlingar – som jag trodde i någon liten mån kunde bidra till att hos andra människor öka sannolikheten för att få se sig själv och sina medmänniskor med dessa älskande och försonande ögon. Och hela tiden med en starkt gnistrande vision i bakgrunden:

Tänk hur radikalt annorlunda världen skulle bli om alla människor, om så bara för en liten stund, fick se sig själva och sina medmänniskor genom dessa ögon.

.

En kunskapsfråga.  

Hur som helst, det har inneburit att jag blivit försvuren åt en stor, viktig och oerhört utmanande kunskapsfråga:

Vad kan stödja utveckling av vår förmåga till medkänsla, förnuft, samarbete? Vad kan fördjupa upplevelserna av mening och hemhörighet i tillvaron? Vad kan stödja en livsprocess som handlar om hjärtats öppnande? Vad kan öka sannolikheten för det ska kunna uppstå den sortens benådade stunder av förundran och livsglädje som får hela tillvaron att glimma och glittra i ett paradisiskt nu? Vad är förutsättningen för att ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle ska överleva och utvecklas.  

Och tvärtom, vilka handlingar, ideér, läror, ideologier – sekulära eller religiösa – kan underminera förmågan till omsorg och samarbete? Vad bidrar till att fördjupa upplevelser av meningslöshet och avskurenhet från livet? Vad stödjer utvecklingen av de mörka och destruktiva möjligheter vi också bär på? Vad kan få oss att fastna i avundsjuka, habegär, hat, hämndlystnad? Vad kan få det demokratiska samhället att urholkas och vittra sönder?

Engagemanget i dessa frågor och viljan att efter bästa förmåga försöka bidra till det som stödjer utvecklingen av vår förmåga till medkänsla, förnuft, ansvar för det gemensamma har på ett helt avgörande sätt format mitt liv sedan dess.

 

Teoremaupplevelsen visavi mitt kristna arv.

Vid tiden för Teoremaupplevelsen hade jag tagit oåterkalleligt avsked från min kristna barnatro. Jag är uppvuxen i en tät frikyrklig miljö. I min närmsta släktkrets fanns ett missionärspar och tre predikanter, varav min far, Olof Persson, var en. Jag döptes 1958 som tioåring. Barnatron krackelerade redan i början på 1960-talet.

Det dröjde ända till 1990 innan jag, från mitt gudlösa, ateistiska perspektiv, på allvar började fundera över relationen mellan å ena sidan Teoremaupplevelsen och den kallelse som sedan kommit att prägla mitt liv och å andra sidan det kristna arv av bibliska berättelser, begrepp, riter, livsöden och vittnesbörd som jag fått med mig från min fribaptistiska uppväxtmiljö. Innan dess var det tabu.

Det engagerade frågande och funderande visavi kristen tro som började hösten 1990 resulterade så småningom i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Det tog sex år att få den färdig. Efter ett antal refuseringar publicerades den på internet. Sista kapitlet kom på plats senhösten 1998. Dessförinnan hade det blivit tre artiklar som tillsammans gav en hyfsad sammanfattning av den existentiella och gudlösa tolkning av kristen tro som utvecklades genomarbetat i boken. Två av artiklarna publicerades i den kristna kulturtidskriften Vår Lösen och en i Svensk Kyrkotidning.

 

Första komplikationen – ytterligare en viktig upplevelse!

Den första komplikationen gäller en oerhört intressant problematik i periferin av Teoremaupplevelsen som jag inte har berört. Hösten 1969 utspelar sig ytterligare en livsavgörande nyckelhändelse. Det gäller ett ‘våga-våga-inte-drama’ visavi en tjej jag var förälskad i. Att jag till slut vågade sträcka mig ut hade också en betydelse för mitt liv som inte kan överskattas. Denna händelse kom mycket mer omedelbart in i ordens värld, dvs som något jag kunde prata om och reflektera kring. Den sammanfattas väl i dikten “En rämna i muren” som jag skrev i början på 1980-talet.

Detta inträffade alltså samma höst som Teoremaupplevelsen. Och jag vet inte vilken ordning dom inträffade!! Jag förde inga anteckningar. Jag har inga andra hållhakar vad gäller tiden och ordningen. Det är bara två intensivt laddade separata händelser. Teoremaupplevelsen var punktuell. Våga-våga-inte-dramat var utsträckt över mer än en vecka. Den enda förbindelselänken är platsen. Båda utspelade sig på Mariagatan i Lund.

Ibland tänker jag att Teoremaupplevelsen var en sorts efterbörd av att jag till slut hade vågat. Ibland tänker jag tvärtom, att Teoremaupplevelsen gav mig den kraft och det mod jag behövde för att inför mig själv till slut erkänna min belägenhet och ge mig in i detta våga-våga-inte-drama.  

Att jag inte säkert kan fastställa vilken ordning dessa viktiga upplevelser inträffade har periodvis känts irriterande och frustrerande. Ibland nästan pinsamt!  

 

Den andra komplikationen –
då och nu; språkets frånvaro och närvaro.

Jag måste avsluta med ytterligare en rejäl komplikation. När jag beskriver Teoremaupplevelsen finns det en enkel självklarhet i beskrivningen. Även om det jag berättar känns helt sant så finns det ändå något bedräglig i berättelsen! Man kan förledas att tro att jag hade dessa ord redan då, i köket hösten 1969. Så är det inte!

Sanningen är att jag vid detta tillfälle hösten 1969 bara hade skärvor från en film och ett intensivt laddat ögonblick i den öppna köksdörren – kanske bara en minut – med bilden av den nakne mannen som springer mot en brännande sol. Sedan är det som denna bild också innehåller en skiffertext som med en omedelbar verkan påverkar mig på djupet men som det sedan tar år och åter år att tolka och översätta till begriplig svenska. Vad som är efterkonstruktion och vad som var det faktiska innehållet i skiffertexten kan inte säkert avgöras!

Kan det vara så att skiffertexten bara kan framträda och bli allt mer ‘läsbar’ – och kommunicerbar – utifrån de successivt växande konkreta erfarenheterna av att vara människa? Vad rymdes i filmen? Var det kanske så att filmen hade tillräckligt mycket av djup för att för mig fungera som en kondensationspunkt för en svårfångad väv av influenser, erfarenheter, insikter? Om inte filmen Teorema kommit i min väg just då – hade något annat kunnat fungera som kondensationspunkt och gett upphov till samma viktiga erfarenhet? Vet inte!!    

 

PS.  Berättelsen om Teoremaupplevelsen var länge känslig att berätta. Våren 2010 blev en text där Teoremaupplevelsen berörs tillgänglig på Internet. Men rejält undanskymt. Efterhand som laddningen ytterligare har minskat har jag länkat till denna undanskymda text när det känts motiverat. Men den har inte de komplikationer som lyfts fram här. Jag tyckte att det var dags att lyfta in en lite fylligare berättelse om denna viktiga erfarenhet och dess följdverkningar på scenens mitt. Berättelsen ger en viktig pusselbit till kraften i mitt livslånga engagemang kring existentiella livsfrågor – och efterhand även mitt gudlösa och engagerade förhållande till kristen tro. DS. 

PS 2.  I ett antal bloggar finns det inflikat skärvor av min personliga livshistoria som på ett eller annat sätt har omedelbar anknytning till mitt livslånga engagemang kring existentiella livsfrågor. Dessa bloggar har kategoriserats med Personligt som en av oftast flera kategorier. Detta är inte helt konsekvent genomfört eftersom denna kategori kom till först för ett par år sedan. Jag taggade då även några äldre bloggar. DS.