Nr 69. Kan tro vara sekulär och ateistisk? Apropå en artikel i SANS nr 2/2015

För några dagar sedan fick jag senaste numret av Sans i brevlådan (nr 2/2015). I innehållsförteckningen fanns en artikel av en för mig okänd skribent, Niklas Anderberg, med rubriken ”Problem i paradiset” med en kort fråga som presentation: ”Kan tro vara sekulär eller rentav ateistisk?”. Jag nästan hoppade till och blev omedelbart nyfiken. Det var verkligen en av min frågor. Och som jag ägnat väldigt mycket tanke- och skrivarmödor åt under nästan ett helt liv. För ett ögonblick var det som att jag väntade mig en utläggning kring texter jag skrivit de senaste tjugo åren. Men så var det förstås inte.

Hur som helst, det var en intressant artikel. Och att bara problemet finns formulerat i klartext tycker jag är värdefullt. Underrubriken till essän var ”Tro är inte nödvändigtvis något religiöst. Men kan den vara sekulär eller ateistisk?”. Mitt svar på frågan är ett omedelbart och distinkt ”ja”. Tron kan vara sekulär och ateistisk! Dessutom menar jag att det är här den verkligt intressanta och angelägna trosproble­matiken finns. Jag tycker att jag ganska hyfsat har visat det i ett antal texter.

Denna trosproblematik gäller något som jag har levt med sedan tonårens uppbrott från barndomens frikyrkovärld på 1960-talet och på olika sätt försökt skriva om sedan i början på 1990-talet. Apropå de böcker från de senaste tio åren Nikals Anderberg berör i sin intressanta genomgång vill jag påminna om en i jämförelse antik bok: ”Troende utan tro” från 1966 av Alf Ahlberg. Titeln ”The faith of the faithless” (2012) av den brittiska filosofen Simon Critchleys som Niklas Anderberg tar upp är nästan en kopia på Alf Ahlbergs boktitel. Alf Ahlbergs bok blev en sorts viktig ahaupplevelse när den korsade min väg i slutet på 1980-talet.

En essä av Bengt Nerman med rubriken ”Till frågan om Guds hand” (ingick i essäsamlingen ”Postsekulariserat interregnum”, 1990) bidrog aktivt till att några väldigt viktiga pusselbitar i min erfrarenhetsvärld föll på plats. Bengt Nermans essä blev en brytpunkt, efter den bröts ensamheten och jag började så sakta hitta fungerande ord. En nyckelmening i Nermans essä är:  ”Ibland säger jag att jag vet vad det är att vila i Guds hand, och jag menar det. Och jag lägger till, vilket också är sant: men jag tror inte på Gud.”. Meningen uttrycker på ett lysande sätt min egen erfarenhet och min dubbelhet i förhållande till det traditionella religiösa språket.   

Jag har läst Dworkin, Alain de Botton och Dawkin. Jag blev positivt överraskad när jag mötte Richard Dawkins positiva inställning till ”einsteinsk religiositet” (första kapitlet i ”Illusionen om Gud”) – men att han ändå tycker att det är ett missvisande sätt att tala om religiositet. Jag känner också till Sam Harris hållning där han bejakar ”spirituality without religion” i sin senaste bok ”Waking up. A Guide to Spirituality Without Religion”. Definitionerna och användningarna av nyckelbegrepp som ”tro”, ”andlighet”, ”religion” och ”religiositet” är komplicerat och motsägelsefullt. De olika rösterna är långt ifrån överens. Det är mindre viktigt. Det intressanta är att denna typ av frågor börjar diskuteras utifrån ett sekulärt, ateistiskt grundparadigm. Vad som är relevant och bärande terminologi kommer efterhand att ge sig.

Kanske är det uttryck för grandiositet, men jag tycker inte att dessa välkända ateistiska författare, och inte heller vad jag förstår av Niklas Anderbergs refererande av Zizek, Kolakowski, Nagel mfl – riktigt lyckas fånga den problematik jag tror det handlar om. Jag är amatör i de kulturella utmarkerna, men jag testar ändå att rekommendera några texter.

Den första kan läsas som kommentar till Terry Eagletons bok ”Culture and the death of God”. Niklas Anderberg skriver att Eagleton i denna bok ”fortsätter sin jakt på den heliga graalen.: Vad kan återge vårt sekulariserade samhälle dess förlorade fotfäste utan att vi fastnar i nya former av dogmatism”. Texten berör just denna problematik. Den utgörs av ett bokkapitel med rubriken ”Livssyn, språk och religiositet” från 1998. 

Den andra texten är en blogg från 2012 som tog form som kritisk kommentar till en temavecka med rubriken ”Vad kan man tro på?” i Sveriges Radio P1. Blogg ”Nr 31. Temavecka – ”Vad kan man tro på?”. Del 8. Eftertankar. Tro?

En tredje text är blogg ”Nr 42. Kan man vara troende Humanist? Och samtidigt ateist?” Den skrevs som reflektioner utifrån frågestunden efter mitt föredrag ”Sekulär andlighet – finns den?” i regi av Humanisterna Stockholm våren 2013. 

Niklas Anderberg är inne på viktiga och spännande frågor. Jag kan bara uppmuntra honom att hålla i och fortsätta att läsa och skriva – och i detta ta de egna erfarenheterna på allvar.

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i ateism, ateismfilosofi, Existentiell livssyn, religionsfilosofi, Tro-otro-icke-tro och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Nr 69. Kan tro vara sekulär och ateistisk? Apropå en artikel i SANS nr 2/2015

  1. Ingvar Johansson skriver:

    Tro är med nödvändighet tro PÅ något. De abrahamitiska religionerna tror PÅ en transcendent Gud. De s.k. österländska religionerna tror PÅ själavandring och Nirvana/Tao. Som ateist och humanist tror jag inte på något av detta. Men jag har en tro som är både sekulär, ateistisk och humanistisk. Jag tror PÅ att det på vår planet går att skapa en bättre värld för människosläktet (och djur med medvetande). I Blogg 42 definierar du existentiell tro som tron PÅ ”att vi som människor rymmer möjligheten att fördjupa kvaliteter som medkänsla, omsorg, förnuft och samarbete”, dvs. att människan till sin natur inte är helt egoistisk. Denna tro delar jag.

    • Rolf Ahlqvist skriver:

      Hej! Du som skriver så initierat och djupgående om religion och tro,
      kan du omfatta att Viktor Hugo har rätt när han skriver: ”Inget är så
      mäktigt som en Idé vars stund just kommit.” Och hur ser du i så fall på
      en idé som jag tror är sann. Nämligen den, att eftersom Gud skapade
      människan till sin avbild enligt 1:a Mosebok, så har han också två
      hjärnhalvor som vi människor har. Den förståndiga, rättvisesökande
      hjärnhalvan med praktiska, empiriskt kunskapliga, sanningssvar om
      olika ting, samt den förnuftiga,högra hjärnhalvan där han och vi värderar
      händelser och saker och ting, på på gott och ont. Samt där försöker se
      allt med ömhetens och medkänslans blick
      Och kan du därför ana att tidsskeendet nu går fram längs två
      divergerande förståelsehorisonter. Dels fortsätter dagens och
      modernitetens, manliga, mammonsamhälle framåt med nya tekniska,
      kulturella och kommersiella skapelser. Men där målet ytterst är Guds
      gudomliga rättvisa, hur nu det ska ske? Gud och Jesus har ju
      av någon djupdemokratiskt anledning ”hukat” genom historien inför
      sin universelle motståndares strävan och makt. Först nu nära, bryter bryter
      den kristna historien tillbaka som radikal, sekulariserad frälsningskraft,
      där Gud och Jesus konkret tar över i makt från deras motståndare. Det
      är den väckelse som vi kristna väntar på, och som går fram längs en inre
      förståelsehorisont där Guds försoning verkar, och där vi når fram till
      återkomstens paradis och Guds rike. Och beroende på våra personliga
      karaktärer kan vi välja vilken av dessa två framtidsriken vi ytterst vill till.
      Men jag kan tänka mig att du inte tror att någon Gud finns, varför dessa
      rader inte har någon mening för dig.

      • Ingvar Johansson skriver:

        Du har alldeles rätt i avslutningen. Jag är fullt och fast övertygad om att det inte finns någon Gud. Men försöker ändå lite grann bidra till att göra världen bättre.

  2. Rolf Ahlqvist skriver:

    Carl Gustaf, enligt vad jag förstår bejakar du en existentiell världslig tro, utan en närvarande Gud.
    Jag anser också att tron ska vara djupt och varaktigt existentiell, men att vi finns med i ett skeende där även högre makter finns med. Och de är med som styrande vid tidens slut eller vändpunkt nu, i främst två disparata riktningar. Det i ett skeende och en dekonstruktion där Elit och Folk som bäst är paradoxsamverkande ytterligheter. Och varvid ett väldigt avgörande paradigmskifte sker.

    Rumtiden kröktes tydligen vid vändpunkten år 2000 in i det ”eviga nuets mittpunkt” i Guds kosmologiska åtta (8). Något för fysiker att bekräfta eller falsifiera. Därefter fortsätter modernitetens manssamhällen, längs den undre ringen, ut i en alltmer global, makrokosmisk, lagstyrande, vetensskapstillvänd, konstruktiv,materialistisk inriktning. Och dels går en motsats inriktning inåt i ett religiöst skeende, mot det ”kvinnliga” psykologiska,mänskliga, kvantfysiska, kreativt konstnärliga och andliga. I Sverige, och annorstädes innebär moderniteten att näringsliv och lagstyrande politik fortsätter i en avgörande sekulär riktning. Där ”synden skenar mot sitt komplement straffet, och vice versus”.

    Och där arbetslinjen accentueras till att bli ett jobbigt förminskande av ”Gehenna”. Näringslivets
    mammonsträvan, och folklig solidaritets rättvisesträvan, polariseras då kampfullt som väsentliga egenskaper tillvaron. Men trots ökande skillnader mellan de nämnda företeelserna, måste samtidigt en paradoxsamverkan bli till, längs en mer jämställd relationslinje. Och där Jesuskärleken i enlighet med Paulus, ”är lagen i dess fullhet”
    Samt den fredliga populismen blir enligt Ernst Laclau, en grundläggande politisk energi i varje demokratiskt system. Även den innebörden kan nog säkert debatteras och dialogiseras fram till ökad harmoni, nu nära tidens slut och nya början. Trots en italiensk filmares insikt i Fredrik Lindströms TV-program om Sverige, Sweden som ”Världens modernaste land”, där denne i en inbäddad film, såg Sverige som ”paradiso et inferno”. Det finns nog en sanning i den paradistanken, och åtminstone en ”lightvariant” av det senare erfar nog tyvärr många människor,
    att dagens samhälle är.

    • Hej Rolf Ahlqvist. Jag håller helt med Ingvar Johansson när han skriver ”Jag är fullt och fast övertygad om att det inte finns någon Gud. Men försöker ändå lite grann bidra till att göra världen bättre.”
      Tyvärr är dina tankar alltför spekulativa och alltför långt vid sidan om bloggens tankegods. Grundtanken i bloggen och de texter det hänvisas till är att det finns en grundläggande och livsviktig trosproblematik som överhuvudtaget inte har med övernaturliga krafter och makter att göra. Om jag försöker läsa mellan raderna så håller du inte med mig.
      Vidlyftigt spekulativa kommentarer kommer i fortsättningen inte att tas in.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s