Nr 93. Bortom det övernaturliga. Del 3. Andra delen av föreläsningen Ansvar och flykt.

.

Detta är andra delen av föreläsningen Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga. Föreläsningen hölls på den teologiska konferensen ”Bortom det övernaturliga” på Teologiska Högskolan i Stockholm den 16 oktober. 

Såväl den vision som den kunskapsfrågan som jag redogjorde för i föreläsningens första del (blogg Nr 92) har följt mig genom hela mitt vuxenliv. Tankarna om människans dubbelhet som jag tog upp i det tredje Introt har periodvis haft en närmast plågsam skärpa. Tillsammans har dessa tre tankefigurer fungerat som nav och drivkraft sedan börja på 1970-talet. Först närmast ordlöst och intuitivt. Efterhand allt tydligare formulerade i ordens värld. Tillsammans utgör de ett grundaccord när jag nu tar mig an föreläsnings huvudämne. 

Jag påminner om  den lilla pappersbibba konferensdeltagarna fick. Där finns föreläsningens disposition, ett antal frågor och sist titlar på några texter som omnämns. Där finns också några vidare lästips för den nyfikne. 

Vill man hellre lyssna så finns det en ljudinspelning av föreläsningen i form av en podfil. Man kan lyssna direkt på mobil eller dator – eller ladda ner och lyssna när man vill. Vill man hoppa direkt till Del II så får man dra fram reglaget till 27:50!  Öppna podfil! Om ett par veckor kommer föreläsningen även att finnas tillgänglig på video. 

.

Del II.
Ansvar och flykt. Om synd och nåd bortom det materiella och det övernaturliga.

 

För att komma på något sånär rätt bog från början vill jag säga såhär. Jag menar att de kristna begreppen synd och nåd rymmer viktiga existentiella erfarenheter och insikter. Men när dessa erfarenheter och insikter i vår tid lindas in i ett traditionellt trosspråk och binds till föreställningen om en personligt handlande gud så bidrar man enligt min mening till att dölja en handfast existentiella verklighet som det är livsviktigt att synliggöra i samtidskulturen. Bland annat för att vi oberoende av livsåskådning ofta behöver stöd och hjälp för att hantera denna ganska så knepiga sida av verkligheten.  

Genom en analys av vad jag här kallar “samvetets, hjärtats och sanningens röster” ska jag försöka visa på en viktig existentiell problematik som vi alla lever med oberoende av vilken livstolkning vi håller oss med. Dessa existentiella realiteter gäller i samma utsträckning för traditionellt kristna, superliberalt kristna, neobarthianer, sunnimuslimer, shiamuslimer, buddhister, newageare – och ateister. Om jag genom detta exempel lyckas antyda grundproblematiken så pass att det uppfattas som ett problem värt att tänka över så är jag nöjd.

 

1. Ansvarighetstesen

Jag ska börja med vad jag kallar  ansvarighetstesen. Den har två sidor, en positiv och en negativ. Jag kommer i anslutning till varje del i analysen ställa en teologisk fråga. Dom finns med i pappersbibban ni fått. De som är kursiverade i finns inte med i föreläsningen.

Den positiva sidan kan sammanfattas i följande påstående: Ett ansvarigt förhållande till samvetets, hjärtats och sanningens röster är av grundläggande betydelse för våra möjligheter att växa och mogna som människor, för att utveckla och fördjupa våra viktiga relationer, för att en grundupplevelse av mening, förundran och hemhörighet i tillvaron ska kunna utvecklas och fördjupas. Och inte minst, det är avgörande för att underhålla en inre process av integration och mognad.

Dessa positiva konsekvenser är oberoende av vilken religiös eller sekulär livstolkning vi håller oss med.

Vad jag kallar ansvarighets hållning innebär att ta dessa inre krav på allvar. Det innebär att i livets konkreta omständigheter försöka handla utifrån dessa inre krav – och att stå emot starka impulser att skada. Men vi kommer av olika skäl ofta att svika och låta bli att handla – och ibland handla utifrån destruktiva impulser. Då innebär ansvarighetens hållning att stå kvar i upplevelsen “av vad jag borde ha gjort”, “vad jag borde ha sagt” – och vad “vad jag inte borde ha gjort” när de starka känslorna tog över scenen. Det medför alltid att möta smärtsamma känslor av feghet, att ha svikit, nederlag – och ofta en krackelerande självbild. Detta kan vara tufft! Ibland väldigt tufft! Därför finns det alltid en frestelse att förneka och lägga locket på. Om vi lyckas fly från dessa smärtsamma känslor så får det obevekligt negativa konsekvenser för vår inre värld. Jag återkommer till det.  

Den negativa sidan av ansvarighetstesen kan sammanfattas i följande påstående: Om vi lever i vad jag kallar flyktens hållning, dvs att vi i vår konkreta livshållning förnekar att det har någon betydelse för våra liv – och vår omvärld – hur vi förhåller oss till samvetets, hjärtats och sanningens röster så kommer dessa röster att bli allt tystare – och kanske tystna helt. Våra möjligheter att växa och mogna som människor kommer att blockeras. Viktiga relationer kommer att urholkas. Dova känsloskikt av meningslöshet och avskurenhet från livet kommer att att växa sig allt starkare. Vi tvingas att använda allt mer energi för att döva dessa obehagliga känslor. I sämsta fall försöker vi döva dessa med droger, våld och destruktiva handlingar. Och – inte minst viktigt – flyktens hållning ger näring åt en process av deformering av vår inre värld.

Dessa negativa konsekvenser är oberoende av vilken sekulär eller religiös livstolkning vi håller oss med.

Fråga 7 – levande relation till gud. Har ansvarighetens hållning och dess positiva konsekvenser för våra liv – och vår omvärld – något att göra med vad man i ett traditionellt trosspråk talar om som (a) att ha en levande relation till Gud; (b) leva i tro? 

Fråga 8 – avskuren från Gud: Har flyktens hållning något beröringspunkt med vad man i traditionellt kristet trosspråk talar om som (a) konsekvenser av att leva avskuren från Gud och (b) att leva i synd?

När jag talar teologiska kallar jag flyktens hållning för synd i hård mening. Den måste skiljas från synd i mjuk mening! (Se fråga 11)

 

2. En ontologisk markering.

Här är det viktigt med en markering. På det filosofiska finspråket är det en ontologisk markering. Samvetets, hjärtats och sanningens röster har utifrån det existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för inte någon absolut karaktär. Det är en inre uppfordran att bidra till det gemensamma med min uppfattning om rätt, sanning och rimliga problemlösningar. Man kan säga att förutsättningen för att utveckla såväl våra personliga relationer som att tillsammans bygga ett alltmer rättvist och ekologiskt hållbart demokratiskt samhälle – är att vi ärligt och ödmjukt bidrar till den kollektiva dialogen med våra uppfattningar om vad som är kloka och rimliga lösningar på de problem som kommit i vår väg.

När man i traditionell kristen trostolkning talar om dessa inre röster som guds röst inom människan så tenderar man att göra det som tagit form i sin inre värld till absoluta sanningar. Guds röst kan man inte kompromissa med! Detta är både fel och farligt. Mitt bidrag kan då inte sättas in i en kritisk, kollektiv dialog.

När denna absolutistiska syn används av karismatiska ledare med en stark upplevelse av “guds röst” kan det användas för att underminera förmåga att lyssna till och följa dessa inre röster hos de som ser upp till denna ledare. Detta är direkt destruktivt!  

Om man nödvändigtvis vill blanda in gud i detta så menar jag att det i så fall är den röst som säger att det är viktigt att jag bidrar till det gemensamma med min röst. På ett filosofiskt finspråk kan man kalla detta en metaröst.

Denna metaröst viskar att mitt bidrag är viktigt, att det kan möjliggöra bättre problemlösningar än som skulle varit möjligt utan min röst. Detta oavsett om jag kanske i långa stycken har fel. Denna metaröst säger också att om jag vågar ge mitt bidrag så kommer jag oavsett resultatet att bli rakare i ryggen.

Vi vill gärna ha facit! Heliga skrifter, ideologiska och politiska urkunder – och guds röst! Det svåra, smärtsamma och storslagna är att det inte finns några förhandsfacit. Vi kan bara i efterhand se att detta blev bra, mindre bra – eller ledde till katastrof!

Om 100 år kan våra efterlevande förhoppningsvis konstatera att vår generation till slut lyckades ta sig samman och stoppa de överhängande globala hoten vad gäller klimat, resursförbrukning, rimlig fördelning, brukbara jordar.

 

3. Precisering

Jag är medveten om att uttrycket “samvetets, hjärtats och sanningens röster” är oprecist. Men jag har inget bättre. Det är motiverat att säga något om de tre komponenterna i denna tredelning.

Samvetets röst” är mycket summariskt ett inre krav att säga “nej” och agera mot det man upplever som fel och orätt.

Hjärtats röst” gäller ideer som om de omsätts i handling kan bidra till positiva förändringar – i privatlivet eller på samhällsscenen. Det kan gälla att förbättra en kärleksrelation, mer rättvisa på det lokala eller globala planet – och i det riktigt stora – bidrag till att rädda världen.

“Sanningens röst” är ett inre krav att sträcka sig efter sanningen även när det innebär att ifrågasätta invanda föreställningar och övertygelser. Det kan också beskrivas som ett inre krav på intellektuell redbarhet.  

Jag menar att denna tredelning är viktig. Det är t.ex. inte helt ovanligt att vi med hänvisning till samvetets röst sviker hjärtats röst. Vi är komplicerade! Det är inte självklart enkelt att hantera de spänningar som kan uppstå mellan dessa tre “röster” i vår inre värld. Vi behöver bolla och prata med andra människor om de moraliska dilemman vi hamnar i.  

Vi lever alla med dessa inre röster. De kan vara mer eller mindre tydliga. Ibland är det tyst. Då är det viktigt med stödet från tydliga regler och lagar om rätt och fel för att vi inte onödigtvis ska ställa till det för oss själva och andra.

Att förhålla sig till de inre krav de formar är ibland lätt och närmast självklart. Sedan händer saker som gör livet dramatiskt och ibland plågsamt. Plötsligt befinner vi oss vid vägskäl där ett aktivt handlande utifrån de inre krav som tagit form innebär risker! Vi behöver i sådana lägen kloka människor och sammanhang där vi kan bolla och få stöd.  

I utsatta livsomständigheter kan det handla om att riskera livet. Under såväl nazismens som stalinismens herravälde innebar det en omedelbar risk för liv och lem att stå upp för rätt och sanning. Och så är det tyvärr på alltför många håll i dagens värld.

Det finns ingen garanti om en godartad utgång!

När vi dras in i detta drama kan vi göra erfarenheter som ger oss ett hudnära förhållande till ord som mod, feghet, rättrådighet, svek, trohet, självrespekt, nederlag och skuld.  

 

4. Fem grunderfarenheter

Jag ska nu försöka ringa in några viktiga erfarenheter. Det är inte på något sätt heltäckande. Det gäller “avvisandets smärta”, “icke-vågandets smärta”, “genombrottserfarenheter” och “den existentiella sorgeparadoxen” och sist “brottets smärta”.  

.

1. Avvisandets smärta

Avvisandets smärta handlar om de känslor som väcks av att engagerat ha handlat utifrån samvetets röst – eller hjärtats röst – och inte alls uppnå det man hade hoppats. Det är än smärtsammare om konsekvensen är att man blivit missförstådd, övergiven, illa sedd. Än smärtsammare blir det om det medfört att man har mist vänner, blivit omplacerad på jobbet, blivit utfrusen och mobbad.

I destruktiva ideologiska sammanhang kan det till och med handla om att bli stämplad som djävulens hantlangare eller förrädare!  

När en människa brottas med att våga eller inte våga följa de inre krav som tagit form är det oftast just rädslan för dessa smärtsamma konsekvenser som utgör hindret från att handla.

Det är vanligt, men inte givet, att en grundupplevelse av självrespekt och värdighet förstärks, oavsett det yttre resultatet, när vi klarat av följa de krav som formats av dessa inre röster.

Fråga 10 – trons handlingar. Har detta någon beröring med vad man i kristet trosspråk talar om som konsekvenser av “trons handlingar”?  

.

2. Icke-vågandets smärta.

Icke-vågandets smärta handlar om upplevelser av feghet, svek, nederlag, skuld för att man inte har klarat av att följa de inre krav som tagit form på grund av rädsla för de möjliga konsekvenserna. Bundenheten till sin materiella välfärd, sin sociala ställning, att vara omtyckt och välsedd har vunnit. När det blivit skarpt läge har man inte förmått utmana dessa beroenden. Smärtan handlar om att tvingas erkänna sin oförmåga och feghet – och att se de obehagliga sprickorna i självbilden som detta ger upphov till. Jag har tidigare nämnt att denna smärta alltid innebär en risk att på ett eller annat sätt förneka det som har hänt – eller snarare ‘det som inte har hänt’.

Fråga 11 – synd (i mjuk mening). Är detta “icke-vågande” månde det syndabegrepp som främst avses i kyrkans rituella syndabekännelse?  

Jag kallar detta för synd i mjuk mening. Till skillnad från synd i hård mening, flyktens hållning, som jag berört innan.   

Såväl avvisandets smärta som icke-vågandets smärta är lätta att förstå. De tillhör närmast vårt dagliga liv.  

Nu ska jag ta upp två lite mer svårfångade erfarenheter som kan uppstå i detta vågandets och icke-vågandets landskap. Jag kallar dom  genombrottserfarenheter respektive den existentiella sorgeparadoxen  

.

3. Genombrottserfarenheter.  

Först genombrottserfarenheter. En människa kan ibland hamna i en intensiv inre brottning kring att våga eller inte våga följa de inre krav som tagit form. Hon befinner sig i en situation där de möjliga negativa konsekvenserna av ‘trohet’ i handling väcker djup ångest och rädsla. Trots att det finns en uppriktig vilja att vara trogen mot det inre krav som trätt fram kan det vid den mest dramatiska punkten i en sådan kris te sig omöjligt.

Om en människa förmår att stå kvar i denna plågsamma inre konfliktsituation utan att fly kan hon överraskande komma till en punkt där hon lyckas bryta igenom den förut till synes ogenomträngliga muren av ångest och maktlöshet.

Plötsligt är det möjligt för henne att fatta ett klart och orubbligt beslut att handla utifrån de inre krav som tagit form. I det ögonblick beslutet är fattat – kosta vad det kosta vill – när hon har bestämt sig för att handla, fullt beredd att möta de negativa konsekvenser som hon uppfattar som reella möjligheter, sker det en djupgående förändring av det inre landskapet.

Plötsligt är den dramatiska konfliktsituationen med dess plågsamma känslor borta. I stället finns det ett märkligt lugn trots att det finns en utsatt handlingssituation som väntar. Det kan uppstå en stark grundstämning där sinnesintrycken förstärks, av intensiv närvaro, av en svårförklarlig och paradoxal känsla av tillit och visshet om att allt kommer att gå väl trots att de negativa konsekvenserna fortfarande finns kvar som högst reella möjligheter.

I det ögonblick hon lyckas fatta ett tydligt och orubbligt beslut släpper hennes beroenden och rädslor sitt styrande grepp över hennes liv och handlande. Mitt i den dramatiska situation som det ändå fortfarande är kan det uppstå starka känslor av obundenhet och frihet, av att vara djupt och oupplösligt förbunden med livet och tillvaron.

Fråga 12 – vara buren av gud. Har det som beskrivits i termer av genombrottserfarenheter någon beröringspunkt med vad man i kristet trosspråk talar om i termer av att bli ledd och buren av gud genom det svåra och utsatta? 

 .

4. Den existentiella sorgeparadoxen

Nu till en märklig och gåtfull erfarenhet som på djupet kan förändra en människas liv. Den har fått namnet den existentiella sorgeparadoxen.   

Den existentiella sorgeparadoxen kan ta form i mötet med icke-vågandets smärta. Som jag tidigare berört kan detta vara mycket plågsamt. Det finns därför alltid en frestelse att fly ifrån smärtan genom att på olika sätt försöka förneka sitt ansvar för det som har hänt.

I den upplevelse av mörker och skuld som tar form när en människa inser att det inte finns några fungerande bortförklaringar till att hon har svikit det hon uppfattat som rätt – genom sin tystnad eller genom att hon ställt till med allvarlig skada genom destruktivt handlande – kan det överrumplande öppnas en helt ny port till vårt människovarande. Plötsligt kan den nederlagstyngda människan börja se på den rädsla, och i vissa fall de destruktiva impulser, som har lett fram till sveket med en försonande och sorgsen kärlek som, samtidigt som den djupnar, också sträcker sig ut mot andra människors nederlag och svagheter.

Detta dubbla perspektiv är ett signum; in mot det egna sveket och nederlaget och samtidigt ut mot alla andra människors rädsla, svek och destruktiva handlingar.

Det upprättas en sorgfärgad känsla av förbundenhet med alla de fega medmänniskor som är alltför beroende av sin sociala och materiella trygghet. Beroende på vad man har med sig i bagaget kan detta även sträcka sig ut mot den lättkränkta, hämndlystna och våldsamma medmänniskan. Det kan för stunden träda fram en genomgripande upplevelse av att tillsammans med alla andra fega och ofullkomliga människor vara kärleksfullt innesluten i tillvaron med dess glädje, smärta och utsatthet. Detta på ett sätt som är oberoende av den egna personlighetens tillgångar och tillkortakommanden.

Och inte minst viktigt – den förbundenhet med medmänniskan som tagit form gäller också! i förhållande till dem som fastnar i ett tilltagande inre mörker därför att de inte orkar och förmår möta icke-vågandets smärta. En dömande och moraliserande inställning gentemot andras svagheter, rädsla, feghet, nederlag blir närmast omöjlig från detta perspektiv.

Genom att orka stå kvar i icke-vågandets smärta kan livet på ett paradoxalt sätt bli rikare. Och vi kan mogna ett rejält snäpp! Våra ögon blir varmare och mer medkännande visavi andras rädslor och tillkortakommanden.

Men det finns inga garantier! Det enda jag bestämt hävdar är att förutsättningen är att vi orkar stå kvar i svekets och nederlagets smärta för att detta ska kunna hända. Chanserna för denna godartade utgång är bättre om vi får hjälp. Det kan vara guld värt med god själavård från vänner eller proffs!

Fråga 13 – botfärdig syndare och nåd: Har detta någon beröringspunkt med det kristna trosspråkets tal om guds gränslösa nåd visavi den botfärdige syndaren?

.

5. Brottets smärta.

Jag har inte berört de aktiva brotten mot samvete och hjärta. När man har skadat och förnedrat utifrån hämndbegär eller hatiska impulser därför att man blivit kränkt, illa behandlad etc så är det en annan belägenhet än att ha varit tyst och ha underlåtit att handla.

Utifrån den inre dynamiken i ansvarighetens hållning finns det även här en möjlig väg tillbaka. Om man hämtar hem och erkänner för sig själv det orätta eller oförlåtliga man har gjort och så långt som möjligt ber om förlåtelse och försöker ställa tillrätta så kan det även här öppnas för den märkliga inre förvandling som jag kallar den existentiella sorgeparadoxen.

Många sådana handlingar går aldrig att reparera. Man kan oåterkalleligt ha saboterat en relation eller sin tillhörighet i en gemenskap. Har man mördat någon så är den människan obevekligt död. Om den mördade var viktig i andra människors liv så är även dessa människors liv skadade på ett sätt som inte kan ställas tillrätta.

Även om en människa med tunga brott på sitt samvete får uppleva den inre upprättelse som är en del av den existentiella sorgeparadoxen så kan det bli väldigt ensamt att bära denna mörka del av sitt personliga öde. God själavård, sekulär eller religiös, kan vara till viktig hjälp att komma igen och hitta en ny bog i livet.   

Om man har begått den sortens handlingar och brott med kallt blod – av girighet, egenrättfärdigt hämndbegär och där man tycker sig ha rätten att tillfoga andra skada – så finns det bara en väg tillbaka till mening och möjligheten till genuin livsglädje. Det ovillkorliga grundkravet utifrån ansvarighetens inre dynamik är ånger och försök att ställa tillrätta så långt som möjligt. Dessutom krävs ett medvetet och aktivt löfte att göra allt för att bejaka sin potential till medkänsla, omsorg och ansvar för det gemensamma – och samtidigt bestämma sig för att låsa in de destruktiva sidorna i garderoben. I detta svåra kan det vara ovärderligt med ett inkännande stöd som samtidigt är kompromisslöst vad gäller dessa krav. Jag tror att det kan vara mycket värdefullt med en rit i andra människors närvaro för att markera detta viktiga och svåra löfte.

.

Problematiseringar och avslutning.

Den genomförda analysen av den existentiella dynamiken i ansvarighetens hållning ska förstås granskas utifrån kategorierna sant, falskt och sanningslikhet som jag har berört tidigare.

Om analysen är riktig – dvs har ett hyfsat mått av sanningslikhet – så är möjligheten att uppleva såväl genombrottserfarenheter som den existentiella sorgeparadoxen helt oberoende av våra livsåskådningar och föreställningsvärldar. Sak samma gäller den långsamma förödelsen av våra liv som är konsekvensen när flyktens hållning fått övertaget. Det är från det existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för frågan om universella erfarenhetskategorier. De konstitueras av att människan är en medveten, självreflekterande varelse underkastad vissa grundläggande existensvillkor som gäller lika för alla. De är bortom både det materiella och det övernaturliga.

Även om den genomförda analysen i stora drag är riktig så finns det många frågor. Det är uppenbart att innehållet i dessa inre röster varierar stort mellan såväl olika individer som olika kulturer. Det börjar också finnas vad som skulle kunna kallas mentalitetshistorisk  forskning som visar att utvecklingen av dessa inre röster är en långsam historisk kulturell process. Det skulle vara väldigt intressant att förstå mer om detta.

En hel del talar för att utvecklingen av dessa inre röster har gått från ansvar och omsorg om familjen och sedan vidgats till släkt och klan. Sedan utvecklats vidare till att omfatta, först det lokala samhället och sedan vidare till nationen. Med demokratins genombrott så sker det ett spännande och viktigt nytt steg. Det inre kraven börjar alltmer att gälla demokratins värdebas, likhet inför lagen, mänskliga rättigheter och oväld i myndigheterna förhållande till medborgaren. Detta är ett viktigt steg mot universalisering.

I vår nu pågående samtid kan vi börja skönja ytterligare ett nytt livsviktigt steg i denna utveckling. Det gäller omsorgen om jorden och den sköra livsväv som är förutsättningen för våra liv.

Här kan det vara motiverat notera att de första viktiga stegen mot universalisering av dessa inre röster sker inom de stora religionerna för 2000 – till 2500 år sedan. Filosofen Karl Jaspers har kallat detta axialtiden. Ett exempel: någon har kallat den radikala jämlikhetstanken i den tidiga kristna kyrkan för en moralisk jordbävning. Oavsett börd, etnicitet och kön var alla lika inför den ende guden.

Innan jag avslutar med ett förslag till ytterligare en statlig utredning vill jag göra en liten markering.

Jag är inte lojal mot varken kristen tradition eller någon annan religiös eller sekulär ideologi. Jag är solidarisk med de som tar livets utmaningar och utsatthet på allvar, de som ärligt försöker hålla fast vid jag här har kallat ansvarighetens hållning – men också med de som misslyckats och lidit nederlag i detta. Jag känner en speciell förbundenhet med alla de som i nuet brottas med den kunskapsfråga som formulerats här (se blogg Nr 92 – Intro 2). Och med de som gjort det tidigare genom historien.

I detta känner jag dessutom att min primära solidaritet finns hos de som brottas med dessa saker utan att tro på någon gud eller ett liv efter döden. Precis som jag själv.

Att jag sedan har ett engagerat och speciellt hjärteförhållande till kristen tradition är en annan sak. Det är det arv jag fått med mig från min fribaptistiska uppväxt och som gett mig berättelser, erfarenheter och ord som blivit viktiga byggstenar i mitt eget liv.   

 

Statlig utredning 2.

Nu ska jag ska avsluta med ytterligare ett förslag till en gammeldags gedigen statlig utredning. Förutsättningen är att en riksdagsmajoritet, precis som jag, menar att ansvarighetens hållning är en av grundstenarna för ett levande demokratiskt, människorättsorienterat samhälle och ett stöd för att odla och frigöra de kreativa resurser som behövs för lösa de stora globala problem vi står inför.

Utredningen uppdrag  är att skapa en bild av vad det finns för organisationer i Sverige som aktivt stödjer utvecklingen av ansvarighetens hållning. Uppgiften är även att skilja på de organisationer som har det som sin huvuduppgift och de som har det som en av sina uppgifter. Och då även särskilt notera de organisationer som aktivt stödjer utvecklingen av vad jag här vill kalla ett planetariskt samvete, dvs ett ansvarstagande visavi den sköra planet och livsväv som är grunden för våra liv.

Utredningens uppdrag är även att utarbeta förslag om generöst statligt stöd till dessa organisationer oavsett om de är sekulära eller religiösa. Det är tänkt att detta stöd ska komplettera eller ersätta dagens stöd till trossamfund.

Sist, ett stort tack till nätverket “Kristen Bortom Gud” som bjudit in mig att föreläsa. Och ett stort tack till THS som modigt ställt upp som värd för denna i mångas ögon kontroversiella teologiska konferens.

Med detta sätter jag punkt och tackar för ordet.

 

Slut!

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i andlighet, ateism, ateismfilosofi, ateistisk teologi, Existentiell livssyn, existentiell teologi, sekulär andlighet och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s