Nr 104. Finns Gud? Inledning till en debatt i Adventkyrkan i Kalmar hösten 2011.

.

I slutet på augusti 2011 representerade jag Humanisterna Kalmar i en debatt i Adventkyrkan i Kalmar. Dess pastor, Vesa Annala, hade inbjudit Humanisterna till en debatt om guds existens. Jag var ny i Humanisterna Kalmars styrelse. Ingen av de övriga i styrelsen hade möjlighet. Och det var mycket låg prioritet. Med mitt gamla frikyrkoarv tyckte jag det kunde vara en intressant utmaning och erbjöd mig att ställa upp. Och så blev det. Hela arrangemanget har funnits tillgängligt på Youtube sedan hösten 2011. Trots att det hela tiden funnits ett genomarbetat manus har inledningen aldrig publicerats som text. Eftersom mitt grepp skiljer sig en del från de förhärskande ateistiska sätten att diskutera så tycker jag att texten har ett bredare intresse. Den är lätt bearbetad. Nu tillbaka till den 27 augusti 2011.

 

Finns Gud?

I den inbjudan till dagens debatt som finns på Adventskyrkans hemsida så skrivs inledningsvis: ”Frågan om Guds existens är den absolut mest centrala frågan människan kan ställas inför. Om gud inte finns, då kan inte heller livet ha någon bestående mening eller värde. Om Gud finns måste han vara grunden för allt annat.”

Citatet ger en tydlig antydan om hur Vesa Annala ser på rubrikfrågans betydelse. Om det inte finns någon gud (eller annan högre makt) då kan ”inte heller livet han någon bestående mening eller värde”.

Denna förskjutning av innebörden i frågan ”Finns Gud?” från något av en naturvetenskaplig sakfråga till en existentiell meningsfråga passar mig. Jag skulle kunna formulera om frågan såhär: Är det möjligt att uppleva mening, livsglädje, hopp, förundran och benådade stunder av hemhörighet i tillvaron utan att tro på gud eller ett liv efter döden?

 

Mening, hopp, livsglädje!

Mitt svar är ett starkt, rungande, otvetydigt ”Ja!” Trots att jag sedan tonåren inte tror på någon gud eller några andra övernaturliga makter eller ett liv efter döden har detta varit så starka grundupplevelser i mitt liv sedan tjugoårsåldern att det på detta personliga plan framstår som en helt otve­tydig sanning.

Slutsats: Möjligheterna att uppleva mening, livsglädje, delaktighet i livet och världen, hopp, förundran är helt oberoende av huruvida vi tror på gud och ett liv efter döden eller inte. I detta är jag inte på något sätt unik, det är också grundsyn inom Humanisterna och viktigast – det är en grunderfarenhet för många sekulära människor i vår tid.

Kring detta finns för min del några viktiga påträngande insikter.
Jag har inte haft kontroll över de processer, kriser, skeenden – framför allt inte i de sena tonåren – som gjorde att kvaliteter som mening, hopp, livsglädje till slut fick övertaget. Jag är oerhört tydligt medveten om att mitt liv skulle kunna tagit en annan vändning. Jag är plågsamt medveten om att långtifrån alla är lika lyckligt lottade som jag i detta.

Detta har lett till en dubbelhet. Den ena sidan är en stor tacksamhet för att mitt liv har fått denna grundton av mening och livsglädje. Den andra är en smärtsam medvetenhet om att vårt enda liv kan fastna i en process av tilltagande inre mörker, främlingskap, meningsupplösning och som i värsta fall kan utvecklas till destruktivitet med starka impulser att underminera och förstöra det goda i andra människors liv för att göra det egna livet mera uthärdligt.

 

En kunskapsfråga.

Dessa erfarenheter har gjort att jag blivit försvuren åt en stor fråga – man kan kanske säga ett frågekomplex.

Vad befrämjar utvecklingen av kärlek, medkänsla och förnuft hos oss som enskilda människor? Vad gynnar utvecklingen och fördjupningen av en grundupplevelse av hopp, mening, förundran och hemhörighet i tillvaron som kan bära i livets olika skiftningar och påfrestningar – och i mötet med döden? Och inte minst viktigt – vad hindrar utvecklingen av dessa kvaliteter? Vad kan bidra till att underminera och bryta ner dessa kvaliteter? Vad kan bidra till att dess motsatser kan få fäste och börja prägla en människas liv?

Vad är är förutsättningarna för att ett demokratiskt, människorättsorienterat samhälle ska växa fram, överleva och fördjupas? Vad kan få det att urholkas, deformeras och vittra sönder? Och med tanke på de klimat- och miljöhot vi lever med – vad behövs för att vi ska kunna bygga ett globalt samhälle i ekologisk balans.

Jag hävdar bestämt att detta är kunskapsfrågor. Det innebär att man kan diskutera och argumentera för och emot olika svar utifrån kategorierna ‘sant’ och ‘falskt’ utifrån de analytiska, vetenskapliga och personliga kunskapsmedel som står oss till buds. Det innebär att vi kan röra oss mot allt större ”sanningslikhet”.

Som Humanist och metodologisk ateist anser jag att det är ett svek och förräderi mot denna oerhört viktiga kunskapsfråga att hävda att alla svaren finns i en helig bok som är dikterad av en högre makt. För mig spelar det ingen roll om man lyfter fram Bibeln, Koranen eller Mormons bok som det gudomliga svaret.

Jag trodde under ett antal år att denna kunskapsfråga var kristen­domens osynliga hjärterot och la ner en väldig möda för att försöka synliggöra detta i ordens värld. Det är grunden för boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” som finns på Internet i sin helhet. Det har krävts ett visst mått av naiv blindhet men det har sannolikt varit nödvändigt att ta denna omväg innan jag till slut kunnat släppa alla förhoppningar om att Svenska kyrkan eller andra delar av kristenheten skulle vara beredda att lyfta fram denna kunskapsfråga som själva navet i sin verksamhet.

Denna kunskapsfråga lever i det sekulära samhället. Den är bärande i det främsta av litteratur och konst. Den finns inom delar av psykologi, sociologi, psykodynamisk och existentiell psykoterapi. Frågan är central inom de delar av statskunskap och politisk teori som sysslar med det demokratiska samhället. Inom teologi och religions­vetenskap där den borde vara central och välartikulerad är den i princip frånvarande.

Jag menar att denna kunskapsfråga är bärande inom den interna­tionella Humanistiska rörelsen, men att den är ännu otillräckligt artikulerad.

Efter att ha läst igenom Tro & Lära för svenska Adventkyrkan så kan jag bara konstatera att den är frånvarande där också. Jag kan inte påstå att jag är förvånad, men det finns ett stråk av sorg. Att vi hittar allt bättre svar på denna kunskapsfråga som kan omsättas i praktik ser jag som något av mänsklighetens ödesfråga. Det behövs starka ideella krafter av folkrörelse­karaktär som bär upp och skapar scener för denna kunskapsfråga utifrån en uttalat sekulär grund. Humanisterna är på god väg att utvecklas till en sådan kraft.

 

Lite personlig bakgrund.

Nu kan det vara läge säga lite mer om mig och min bakgrund. Jag är uppvuxen i en tät och varm frikyrkomiljö med tre predikanter, far var en, och ett missionärspar i den närmsta släktkretsen. Jag döptes i höstsvalt hav när jag var tio. Det tog inte mer än ett par år innan min självklara och trygga barnatro började krackelera. Jag har en viktig nyckelupplevelse när jag är tolv; jag avviker från ett förbönsmöte för två unga människor som bestämt sig för att överlämna sig till gud.

Som frälst och döpt förväntades jag självklart att delta. Det hedrar ungdomspastorn som stod vid dörren och tog emot mitt ‘nej’ att han inte insisterade eller hotade eller började fråga en massa. I min strävan efter att höra till och vara en god ung kristen hade jag börjat göra saker som inte riktigt var jag. Resultatet var ett diffust själv­förakt och dovt inre mörker som sakta började växa. Denna handling bröt detta. En grundton av självrespekt och mening kunde börja ta form.

Fotboll och golf blev två världar som hjälpte mig att ställa mig på egna ben. När jag var sexton hade det redan kommit till en tydlig punkt: jag trodde inte på gud, jag trodde inte på ett liv efter döden, jag trodde inte att Jesus har uppstått från döden. Och så har det förblivit. Däremot har de grund­läggande livsåskådningsfrågorna engagerat mig med stor kraft under hela mitt vuxna liv.

När det gäller min bakgrund kan det också sägas att jag i min ungdom läste in en fil.kand i Lund. Trots att jag hoppade av den tilltänkta yrkesbanan som psykolog så var dessa studieår värdefulla. Inte minst för att jag fick lite av grunderna i forsk­ningsmetodik, kunskapsteori och vetenskapsfilosofi.

 

Gud: Frågor och svar.

När man utifrån kristna förtecken ställer frågan ”Finns Gud?” så finns det ett antal underfrågor som närmast är givna. Nu kommer jag att vara lite tråkig. Jag tar dessa frågor lite snabbt och ger i anslutning till varje fråga min egen position.

(1) Finns det en Gud som har en plan och ett syfte med våra personliga liv?
Min övertygelse: ”Nej!”

(2) Finns det en Gud, någon övernaturlig makt, som kan ingripa och handla i världen och i våra personliga livsöden?
Min övertygelse: ”Nej!”

(3) Finns det en Gud som hör bön och ser till mig som liten är?
Min övertygelse: ”Nej!” (Kanske en utvikning senare.)

(4) Finns det en Gud som kan ingripa med mirakulöst helande – få lama att gå, spetälska att bli friska, ge blinda synen åter – som i de bibliska berättelserna?
Min övertygelse: ”Nej!”

(5) Finns det en Gud som har skapat människan, livet, jorden, uni­versum.
Mitt svar: ”Nej”

I ett kristet sammanhang finns finns ytterligare några frågor med en mycket intim förbindelse med fråga ”Finns Gud?”

(6) Har Jesus uppstått från döden?
Min övertygelse: ”Nej!”

Jag har däremot ett engagerat förhållande till passionsdramat som resulterat i en del text. Bland annat en artikel i Svensk Kyrkotidning 1998.

(7) Finns det ett liv efter döden med dom, himmel och helvete (eller evig död) för de ogudaktiga och icke-troende?
Min övertygelse: ”Nej!”

 

En utvikning om Gud och straff.

Här måste jag göra en liten utvikning. Tanken att farbror Nisse, granne, för­tids­pensionerad ofrälst murare och folkbibliotekarie, engagerad social­demo­krat och med ett varmt och gott öga till oss barn skulle bli straffad och hamna i helvetet var orimlig! Samma sak med Carl-Erik Nordgren golftränare, greenkeeper och banbyggare som svor, snusade och kunde ta sig både ett och två glas. Han var varm, generös och en fantastisk historieberättare. Han lånade ut klubbor, gav gratis minilektioner och uppmuntrade tjuvspel! Han såg oss ungar! Tanken att Carl-Erik Nordgren inte skulle komma till himlen var orimlig.

Så småningom ledde det till tanken: Om gud finns måste han vara minst lika kärleksfull som den mest kärleksfulla människa jag känner till! Allt annat är fjuttigt förtal av Gud. I min värld så räckte det att tänka på moster Lina – min mormors syster – för att det skulle bli kristallklart att helvete, eviga straff eller evig död för de icke-troende, de orättfärdiga och även för de värsta förbrytare var en orimlighet. Även med min ganska bristfällige predikantfar som måttstock så var det en orimlig tanke.

Slutsats: Om Gud finns så kan det inte finnas något helvete, varken ett evigt eller tidsbegränsat. Och förstås inte heller en evig död för de orättfärdiga som är Adventkyrkans syn. Den himmelska världen måste vara minst lika human och inriktad på rehabilitering som det svenska välfärdssamhället. Och då räknar jag förstås med att Gud är lite smartare så att rehabiliteringen kommer att gå snabbare och inga återfall.

Att först övertygande avskaffa helvetet var ett viktigt steg för att sedan frågan om guds existens skulle tona bort som allt mindre viktig för mitt liv.

 

Konsten att trivialisera bibeltexter.

Åter till frågorna:

(8) Har Gud gett sig tillkänna genom att diktera/inspirera speciella texter. Bibeln, Koranen, Mormons bok, Course of Miracles, Samtal med Gud?
Min övertygelse är ett bestämt ”Nej!”

Här vill jag göra en viktig markering apropå Bibeln. Jag tillhör den västerländska kulturkretsen som vuxit fram utifrån judiska, grekiska och kristna influenser. Jag är uppvuxen i en kristen kultur, jag har dessutom insupit den bibliska världen av berättelser i min frikyrkliga uppväxtmiljö. Det innebär att Bibeln också är min bok, den ingår i mitt arv. Ett exempel: de tre första kapitlen i Bibeln. För mig är detta en vacker existentiell, poetisk berättelse om den gåtfulla punkt i historiens gryning när människan ‘äter av kunskapens träd‘ och då blir medveten om sin ändlighet, att hon har fötts och att hon kommer att dö och därmed också blir medveten om gott och ont. Det är en mytisk berättelse om den punkt där den fantastiska historien om människan börjar.

Att använda denna berättelse för att tala om uppror mot Gud, synd, olydnad, syndens inträde i världen, arvssynd är för mig att å det grövsta trivialisera denna märkliga och fasci­ne­rande berättelse. Det blir för mig en sorts kulturmord. Även en sådan liberal, modern och uppburen teolog som Gustaf Wingren nedlåter sig till detta.

När man i vissa bokstavstroende kretsar dessutom använder dessa tre kapitel som stöd för att vända ryggen åt stora delar av modern vetenskap – astrofysik, palentologi, geologi, evolutionsteori så vänder man ryggen åt den märkliga och gåtfulla kunskapsresa som mänskligheten är indragen i. Lasse Bergs bok ”Gryning över Kalahari” blir i det perspektivet ytterligare ett uttryck för den ateistiska indoktrinering och propaganda som dominerar kulturen, skolan och de vetenskapliga institutionerna utifrån den syn Vesa Annala ger uttryck för i sin bok ”Ateism – Förnuftet på villovägar” (2011) . För mig var ”Gryning över Kalahari” en underbar bok som gjorde mig varm om hjärtat, där jag blev en del av den oerhörda och märkliga historien om människans och den mänskliga kulturens födelse.

‘Vaffor gor di pa ditta viset??’ Jag kan inte komma förbi en känsla av något sorgligt och tragiskt.
Alltså: Även om jag inte tror på gud eller längre kallar mig kristen så är Bibeln min bok.

 

Slutord.

Jag tror alltså inte att det finns någon gud eller några andra övernaturliga krafter eller makter. Jag tror inte heller att det finns något nytt eller fortsatt personligt liv bortom den fysiska döden. Jag tror inte att Jesus har uppstått från döden. Det innebär att jag varken tror att det finns någon himmel eller något helvete – varken evigt eller tidsbegränsat.

Vesa Annala är av motsatt uppfattning: han tror att det finns en Gud, en Gud som har skapat världen och människan, som kan handla och ingripa i världens gång eller våra personliga liv; som har en plan och avsikt med våra liv, han tror också att människan – åtminstone de rättfärdiga – ska uppstå från döden. Huruvida han tror att det finns ett helvete eller bara evig död för de orättfärdiga vet jag inte.

.

.