Nr 117. “Människan är inte unik”. Några kritiska synpunkter på “Världen själv” av Ulf Danielsson. 

 

Det har blivit en väldigt lång blogg. För överblickens skull kommer här underrubrikerna.

1. Introduktion.
2. Determinism och fri vilja.
3. Människan är inte unik.
4. Människan är unik!
5. Frågor till den fundamentala fysiken.
6. Civilisationskritik kontra vetenskap. 

Är människan unik? Är våra val och handlingar determinerade? Finns det olika sorters determinism? Vad händer med de neurologiska processerna i hjärnan när vi läser en bok? Kan text i livlös materia påverka den fundamentala fysik som är grunden för hjärnans och människokroppens livsprocesser? Ulf Danielsson nya bok “Världen själv” väcker många spännande filosofiska frågor.

PS. (6 maj). Det finns i nuläget åtta kommetarer varav två av Ulf Danielsson. DS.

 

1. Introduktion 

Världen själv” är titeln på Ulf Danielssons senaste populärvetenskapliga bok. Den har kommit ut under våren på Fri Tanke Förlag. Jag blev uppmärksammad på boken genom Filosofiska rummet den 22 mars: ”Kartan och terrängen”. Ulf Danielsson samtalar med författaren och poeten Helena Granström, tillika magister i teoretisk fysik,  tillsammans med programledaren Tithi Hahn. Med mitt gamla hjärteförhållande till Ulf Danielssons populärvetenskapliga författarskap så blev jag både undrande och nyfiken. Så boken blev omedelbart beställd.  

Bokens retoriska ledmotiv, “allt är fysik”, har gjort mig rejält konfunderad trots att jag betraktar mig som naturalist eller metodologisk ateist. De två avslutande kapitlen har väckt ett behov av att markera och protestera. Därför denna blogg. Det gäller främst synen på huruvida människan är unik eller inte bland de av oss kända livsformerna på jorden. Och då också huruvida det är intressant eller ointressant att försöka fördjupa förståelsen av denna eventuella unicitet. Men det gäller också hans diskussion kring den  klassiska frågan om determinism kontra fri vilja. De eventuella poängerna i hans uppgörelse med ett dualistiskt begreppspar försvinner i en för mig väldigt störande otydlighet.

Ulf Danielsson är född 1964 och är professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. “Världen själv” är hans femte bok i ett flitigt populärvetenskapligt författarskap. “Vårt klot så ömkligt litet” som kom ut 2016 är lysande! Den handlar om klimatfrågan och jordens kosmiska skörhet. Han har fått såväl Hedeniuspriset som Harry Martinssonpriset för sitt populärvetenskapliga författarskap. Han är medlem i Kungliga Vetenskapsakademin och ledamot i nobelkommittén för fysikpriset. Han har medverkat ett antal gånger i såväl “Tankar för dagen” som “Filosofiska rummet”. Han höll ett jättefint Sommar i P1 i juli 2010.  

Ulf Danielsson har en enastående förmåga att på ett enkelt och personligt sätt förmedla sin fascination och förundran för kosmos och den stora gåtan att vi finns och just kan förundras och ställa frågor om kosmos och allting. Detta i kombination med hans naturvetenskapliga professionalitet har gjort honom till en uppskattad föreläsare och deltagare i olika sorters studio- och panelsamtal. För min del är det värdefullt med Ulf Danielssons starka offentliga röst när det gäller såväl medvetandets existens som ett tydligt och välargumenterat motstånd mot föreställningen att AI, robotar och datorer någonsin kan bli medvetna. Detta har han uttryckt i olika sammanhang. Nu är det en del av den nya boken “Världen själv”. 

I “Världen själv” formuleras en tydlig kritik av föreställningen “att allt är matematik” som fått ett brett genomslag genom Max Tegmark och hans internationellt uppmärksammade bok ”Vårt matematiska universum” (2014). Detta är en del i Ulf Danielssons mera övergripande kritik mot den vanliga benägenheten att blanda ihop de vetenskapliga modellerna med “världen själv”. Jag tror detta är viktigt. 

Med detta sagt finns det också inslag i “Världen själv” som gör mig rejält brydd. Det gäller främst de båda avslutande kapitlen   “VII. Människan är inte unik” och “VIII. Det finns ingen fri vilja”. 

Om Ulf Danielsson hade målet att provocera med rubrikerna till de båda sista kapitlen så lyckades han med mig. Jag trodde först att det var just provokativ rubriksättning för att väcka intresse. Men det var fel. Rubrikerna sammanfattar hans inställning. 

 

2. Determinism och fri vilja.

I bokens sista kapitlet, “VIII. Det finns ingen fri vilja”, försöker Ulf Danielsson visa att såväl determinism som fri vilja är i det närmaste oanvändbara som begrepp. Jag kan i långa stycken hålla med. Men när han inte med ett ord berör ansvar, skuld, etik och moraliska dilemman eller den moderna juridikens förhållande till ansvar, skuld och straff  så blir jag brydd. Han avgränsar inte heller frågan om “den fria viljan” från den vanliga superliberala och extremt individualistiska föreställningen av att vi bestämmer över “vårt öde” och “skapar vårt liv”. 

Det finns en i det närmaste oändlig mängd av slump och tillfälligheter som formar våra liv – gener, olyckshändelser, möten etc etc. Detta antyds och är ett tungt argument mot den stränga fundamentalfysiska determinismen. Men när det inte antyds att vi har vissa möjligheter att medvetet förhålla oss på det ena eller andra sättet till det som möter oss så förstärks frågetecknen! Jag blir alltmer undrande kring vad Ulf Danielsson egentligen menar. Och detta än mer när jag läser det korta och enda lästipset (s.199) till sista kapitlet: “R.Oerton, “The nonsense of free will” (2012) rekommenderas till alla som tror sig ha en fri vilja”.  

Ulf Danielsson slänger de absoluta begreppen determinism och fri vilja på sophögen. Och han ger intressanta skäl för detta. Men han ger ingen antydan om ett behov av ett begrepp som kan hantera det större eller mindre mått av icke determinerad öppenhet som jag bestämt menar finns i det människoburna systemet av medvetande, självreflektion, språk, handlingar, kunskap, möjligheten att rikta sin uppmärksamhet på det ena eller det andra, text, vetenskapliga teorier, verktyg, instrument, ansvar, moraliska överväganden. Detta gäller oavsett måttet av slump och tillfälligheter som korsar vår livsväg. 

Det är svårt att komma förbi att Ulf Danielsson verkligen sällar sig till den grupp av vetenskapsmän och filosofer som tar avstånd från föreställningen om att det finns en fri vilja. Och i dessa ställningstaganden är det inte frågan om olika procentsatser beroende på sociala, psykologiska, genetiska faktorer. Det är noll procent som gäller! Jag har bara så himla svårt att ta in möjligheten att Ulf Danielsson är en nollprocentare. Jag är öppen för att jag grovt har missförstått något.

Sedan kompliceras bilden av att det finns “hårda” och “mjuka” nollprocentare. De hårda hävdar en absolut determinism utifrån en fundamentalfysisk nivå. De mjuka menar att inslaget av slump och tillfälligheter från såväl biologisk nivå som livshändelser gör föreställningen om en fullständig fundamentalfysisk determinism orimlig. Men man menar att utifrån dessa komplikationer är våra val och handlingar helt bestämda av ett skeende av orsak och verkan. Vår upplevelse av att det ofta finns ett inslag av personlig avsikt och vilja som påverkar skeendet betraktas som en illusion – eller orsaksbestämt på samma sätt, dvs oberoende av medvetande och avsikter.  

Som jag tolkar “Världen själv tillhör Ulf Danielsson de mjuka nollprocentarna. Man blir nollprocentare när man inte antyder en strimma av öppenhet visavi tanken att vi har möjlighet att rikta vår uppmärksamhet på olika sätt visavi det vi möter. Olika sätt att rikta uppmärksamheten ger oss också olika handlingsmöjligheter. 

Hur som helst, oavsett vad Ulf Danielsson egentligen menar så fortsätter jag att betrakta mig själv som ansvarig för mina val och handlingar. Detta även om det finns en lång och komplicerad påverkanshistoria bakom. Jag menar att jag har vissa möjligheter att förhålla mig till händelser och omständigheter som korsar min livsväg. Och att jag därmed har ett ansvar för hur jag förhåller mig. Jag fortsätter att betrakta mig själv och mina medmänniskor som etiska varelser. I detta är jag medveten om de komplikationer som bestämmer ramarna för våra individuella liv och som kan ge oss en större eller mindre utrymme för ansvar och frihet. Ramarna bestäms av gener, psykisk och kulturell uppväxtmiljö, sociala och klassmässiga omständigheter, förtryck och nedsättande särbehandling på grund av kön, religion, etnisk tillhörighet, sexuella läggning mm. 

Mina tankar, fantasier, känslor, nattliga drömmar och sinnesintryck kommer och går. Det är inget jag väljer. Det är så den varelse som är “jag” avläser sitt förhållande till livet, andra människor, sin inre värld, den yttre världen och tillvaron. Det är inget som jag lägger ner energi på att ens försöka styra. Tveksam om det går eller är speciellt meningsfullt. Men jag kan förhålla mig till denna inre värld på olika sätt. Det kan vara nyttigt och spännande att ställa frågor: Varför dessa fantasier? Varför känner jag mig sårad trots att xx varit så vänlig och snäll? 

Är denna möjlighet att rikta sin uppmärksamhet och ställa frågor visavi våra inre världar en speciell aspekt av den potentiella frihet vi rymmer som människor? Vad bestämmer i vilken utsträckning vi tar denna frihetsmöjlighet i anspråk? Är det främst frågan om kulturella faktorer? Är det frågan om ett kvalitativt språng i utvecklingen av det självreflekterande medvetandet när vi upptäcker möjligheten att kunna ställa frågor visavi vår inre värld? 

 

3. Människan är inte unik.

Jag har ägnat mycket tanke- och skrivarmöda åt att försöka förstå vissa aspekter av  “människans unicitet”. När jag såg kapitelrubriken: “VII. Människan är inte unik” hajade jag till. Jag tänkte att Ulf Danielsson via en provocerande rubriksättning skulle komma in och reflektera kring människans unicitet på ett spännande sätt. Då inte minst om denna unicitet kunde väcka viktiga frågor visavi den fundamentala fysiken som är Ulf Danielssons profession. Det är inte en helt orimlig tanke att några viktiga skärvor av universums gåta finns förborgad i just människans unicitet.  

Men så var det inte! I kapitlets avslutande stycke skriver Ulf Danielsson: “Jag finner de inte särskilt intressant att försöka definiera vad som är exklusivt mänskligt och vad som gör oss unika jämfört med annat liv. Detta behov må vara begripligt men det är självcentrerat.”. 

Om han hade klämt in ordet “ofta” och skrivit “men det är ofta självcentrerat” så hade meningen kanske passerat utan några direkta reaktioner. Men när han slår fast “men det är självcentrerat”  så måste jag antingen protestera eller gå med på att jag själv är i det närmaste extremt självcentrerad (se boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”, 1999, 2014. Speciellt kapitel 2, 3 och 6). 

Som enskilda personer och som global civilisation är vi i skriande behov av att utveckla en mycket större ödmjukhet och respekt visavi livet, livsväven och Jordens skörhet. Även om Ulf Danielssons primära syfte är att bidra till denna ödmjukhet, är det ingen ursäkt att tappa bort människans unicitet.

Jag menar att de globala ödesfrågor som håller på att bli allt mer påträngande gör det allt viktigare att göra allt vi kan för att förstå mer av människans unicitet. Det gäller såväl vår destruktiva potential, oberoende av om den har sin grund i blindhet, nonchalans, girighet eller illvilja. En allt mer uppenbar aspekt av denna sida av vår unicitet är att vi kan förändra livsbetingelserna så drastiskt – klimat och livsväv – att det kan betyda undergången för den globala mänskliga civilisationen som vi känner den. Det gäller också att bättre förstå vår positiva potential till omsorg, samarbete, ansvar för det gemensamma, förmågan att utmanas av och ta sig an svåra problem. Ulf Danielsson lägger ner och lämnar “walk-over” på denna enligt min mening, ytterligt viktiga punkt. Från mitt perspektiv är det märkligt! 

 

4. Människan är unik!

Genom några punkter ska jag ge lite konkretion till min syn på vår unicitet som människor visavi de övriga biologiska organismer och livsformer som vi känner till. Det är punkter utan utan inbördes rangordning. Listan är inte täckande. Det kan vara viktigt att påpeka att nedanstående punkter inte är en definition av människan. 

  1. Människan kan kommunicera genom språk.
  2. Människan kan gravera in tankar, iakttagelser, kunskap och livsvisdom i död materia – där den kan lagras i år och århundraden oberoende av den biologiska hjärnans obeständighet och oberoende av om “gravören” är död sedan länge. Boken och texten är prototypen för denna lagring i livlös materia. Partituret ska inte glömmas bort. I vår tid har det tillkommit film, hårddiskar, USB-minne, grammofonskivor, cd-skivor.
  3. Människan kan påverkas på djupet av de “medvetanebärande” krumelurer eller ljuden som bärs av den livlösa materia som boken, filmen, cd-skivan är.
  4. Människan är såvitt vi vet den enda biologiska varelsen som lever i en “existentiell verklighet”. Det innebär att våra tankar, val, förhållningssätt påverkas av vår medvetenhet om att vi själva och allt liv lever med en ram av födelse och död, av vetskapen om att såväl vi själva som våra närmaste kan drabbas av sjukdom, olyckshändelser, svek; att vi är medvetna om att vi behöver en varm och trygg plats för att sova och att vi behöver mat för att överleva, inte bara idag, utan i morgon och till vintern och nästa år.
  5. Människan kan ställa frågor om orsak och verkan, hon kan ställa frågor om framtiden och dåtiden.
  6. Människan kan ha humor och skratta så hon tappar andan. Det har att göra med en förmåga att med fantasins hjälp leka med ord, begrepp, händelser och mänskliga säregenheter. Språk och människans kontakt med den existentiella verkligheten är en förutsättning för humor.

Eftersom jag i långa stycken uppfattar Ulf Danielsson som en filosofisk och existentiell själsfrände så är jag brydd av att han så tydligt markerar sitt ointresse för människans unicitet. Och till och med kategoriserar ett sådant intresse som ‘självcentrerat’. 

På en individuell nivå så använder man ordet “självcentrerad” för att beskriva en sorts egocentrisk blindhet som är mer eller mindre okänslig för omvärlden. Hos en självcentrerad person begränsas möjligheten till en djupare förståelse av andra människor och av livet. Det är en form av psykisk dysfunktionalitet. 

Med sitt “självcentrerat” avser Ulf Danielsson sannolikt primärt en kulturell nivå. Jag menar att detta blir fel även om man betänker alla lik i lasten som den västerländska, kristna kulturen bär med sig. Det gäller synen på urfolk, slavhandel, djurfabriker, rovdriften på naturresurser, blindheten visavi den livsväv som är grunden för våra liv. Vi behöver mer än någonsin en fördjupad förståelse av människans unicitet. I detta ingår såväl vår positiva potential som vår destruktiva. Såvitt vi vet har inte ens de mest glupska och skrämmande dinosaurierna varit i närheten av vår potential att radikalt förändra livsbetingelserna på jorden genom kärnvapen, storskalig miljöförstöring och stora klimatförändringar. 

 

5. Frågor till den fundamentala fysiken.

I kapitel “VI. Allt går inte att beräkna skriver Ulf Danielsson intressant om när biologin gett impulser till den fundamentalfysiska forskningen. Darwin och evolutionsteorin förutsatte att jorden och livet var mycket äldre än den dåvarande naturvetenskapliga kosmologin hävdade. Detta gav impulser till ny forskning som på några årtionden ledde till en radikalt förändrad kunskap om åldern på universum och livet på jorden. 

I samma kapitel har Ulf Danielsson en lång redogörelse för biologen Robert Rosens (1934 – 1998) teorier. Enligt insidesexperterna har Rosen matematiskt bevisat att de biologiska processerna inte kan reduceras till fysikaliska processer. Ulf Danielsson tycks förstå den tydligen ytterligt svåra matematiken så pass att han ger Robert Rosen rätt. Det är ju intressant för den vetenskapliga diskussionen att detta eventuellt kan bevisas matematiskt. 

För mig som engagerad lekman är detta ändå något som jag på ett “bonnigt” och intuitivt sätt tagit för givet väldigt länge. Och det har också inneburit att jag genom åren skakat på huvudet eller ryckt på axlarna för olika trosvissa övertygelser om en absolut determinism utifrån en fundamentalfysisk grund och att våra val och handlingar därmed på ett absolut sätt är bestämda av en oändlig kedja av orsak och verkan. Det är som en modern variant av de gamla klassiska teologiska diskussionerna om den fria viljan och människans ansvar visavi Guds allmakt och allvetande – t.ex Calvin, Luther och Erasmus. Calvin var en stenhård gudsdeterminist, Luther halvhård och Erasmus var både och som en modern socialdemokrat. I föreställningen om Guds allvetande ingår också tanken att Gud vet allt som kommer att hända. Och då får man börja grubbla över om allt är förutbestämt från tidens begynnelse till tidens ände. 

Nu tillbaka till Darwin och evolutionsteorin som bidrog med nya frågor till den grundläggande fysiken som på ett djupgående sätt påverkade den kosmologiska kunskapsutvecklingen runt förra sekelskiftet. 

Ulf Danielsson tycks mena att den fundamentala fysiken behöver titta på företeelser utanför den fundamentala fysikens grundnivå, kosmologi och partikelfysik, för att få nya impulser och frågor som gör att man kommer vidare. Detta är en intressant och spännande tanke även för en lekman. 

Fråga 1. Medvetande, som vi delar med de flesta djur, emanerar ur en fysisk verklighet via biologin. Slutsats: medvetande kan emanera ur den fundamentalfysika verkligheten. Men hur? 

Fråga 2. Självreflekterande medvetande, som rymmer medvetande om tid, om födelse och död; frågor som “varför jag finns”, “varför någonting finns”;  förmågan att rikta uppmärksamheten på dåtid och framtid. Denna form av självmedvetande och de frågor som finns i dess sköte är så långt vi vet idag unikt för människan bland jordens livsformer. Slutsats: detta självreflekterande medvetande emanerar via biologin ur den fundamentalfysiska verkligheten. Men hur?  

Fråga 3. Boken, såväl den skönlitterära som den vetenskapliga avhandlingen, är död livlös materia. Denna livlösa materia bär text som kan påverka människans medvetande utan den typ av direkta fundamentalfysiska processer som näringsupptag och cellprocesser innebär. Eller för den delen fotoner och ljudvågor via ögon och öron. Denna “icke-materiella” påverkansprocess kan påverka människors liv på djupgående sätt. Den är ofta avgörande för den vetenskapliga kunskapsutvecklingen. Slutsats: bokens text emanerar via biologin och det självreflekterande medvetandet ur den fundamentalfysiska verkligheten. Men hur?  

När det gäller Fråga 3 måste det poängteras att påverkansprocessen går från texten, till medvetandet, till de neurologiska processerna i hjärnan som i sin tur är intimt förbundna med den fundamentala fysiken. Det är orimligt att hävda att de neurologiska och fundamentalfysiska processerna föregår medvetandets kontakt med den aktuella textens specifika innehåll. 

Här finns såvitt jag kan bedöma ett ovedersägligt bevis för att en icke-materiell verklighet, det som bärs av text (i boken, på hårddisken etc), via ett mänskligt medvetande beroende av biologiska livsprocesser påverkar fundamentalfysiska skeenden. För en naturalist som jag själv är detta fascinerande, märkligt och gåtfullt. Samtidigt som det är en vardaglig självklarhet. Det är möjligt att vi aldrig kommer att lyckas förstå detta ytterligt märkliga faktum att en text lagrad i livlös materia faktiskt kan påverka grundläggande fysiska skeenden

Det enda man säkert kan säga är att om man inte lägger märke till denna fascinerande aspekt av “världen själv” och ställer frågan om hur det är möjligt så kommer man aldrig heller att hitta några svar. Jag kan notera och ställa frågan. Men det är långt bortom min kompetens att söka efter svar. Detta sökande överlåter jag till de teoretiska fysikerna.    

 

6. Civilisationskritik kontra vetenskap. 

Många av Ulf Danielssons analyser i “Världen själv” påkallar en stor ödmjukhet. Människan som biologisk livsform skiljer sig inte så mycket från musslor, bläckfiskar och schimpanser. Hans analys blir en stark markering mot det självgoda, etnocentriska, antropocentriska perspektiv som har tagit sig makalösa och destruktiva friheter – och som i vår tid blivit ett akut hot mot jorden och den mänskliga civilisationens överlevnad. Att ta strid mot denna människocentrerade hybris är viktigt.  

Även om Ulf Danielsson inte gör stor sak av det, är kontentan att han vill få oss att förstå att vi inte är så unika som livsform som vi gärna vill tro. Och i detta finns en lågmäld civilisationskritisk underton. Detta är vällovligt. Och jag håller med, men med några viktiga reservationer. 

När Ulf Danielsson stannar i detta blir något fundamentalt viktigt fel från mitt perspektiv. Han avhänder sig då den vetenskapliga och filosofiska potentialen som finns i att ta frågan om människans unicitet på allvar. Jag kan inte komma förbi känslan av att han därmed gör sig blind på ett område där det för varje dag blir allt viktigare att verkligen se och ställa väsentliga frågor. 

Jag är av den bestämda uppfattningen att de punkter jag tagit upp är filosofiskt och vetenskapligt relevanta. Och då även för den fundamentala fysiken eftersom jag är naturalist. Det innebär att jag utgår från axiomet om att den unicitet jag tagit upp ytterst är beroende av fysik och en materiell verklighet. 

Jag avslutar med att citera hela det avslutande stycket i kapitel ”VII. Människan är inte unik”. 

Alla dessa modeller är ofullständiga och kan aldrig fullständigt fånga världen själv. Olika livsformer har olika fokus. Man kan föreställa sig utomjordingar med andra sätt att tänka, modellera och förutse framtiden långt bortom våra. Jag finner de inte särskilt intressant att försöka definiera vad som är exklusivt mänskligt och vad som gör oss unika jämfört med annat liv. Detta behov må vara begripligt men det är självcentrerat. Det finns mer att lära genom att ta fasta på det som vi har gemensamt med andra – om det så är en fladdermus. (s.179) 

Från mitt perspektiv blandar Ulf Danielsson ihop två radikalt olika sätt att närma sig frågan om människans unicitet. Den ena sidan är den civilisationskritiska. Den andra är den vetenskapliga och filosofiska. Genom sitt vällovliga civilisationskritiska patos blir han blind på ena ögat och ser inte den vetenskapliga, civilisationskritiska och existensfördjupande potentialen i frågorna kring människans unicitet.  

Jag ser med nyfikenhet och spänning fram emot nästa bok av Ulf Danielsson! 

 

PS 1. Svårt att kritisera. Jag har under skrivandet gång märkt att det är rejält grannlaga för mig att kritisera Ulf Danielsson. Huvudorsaken är att jag uppskattar honom väldigt mycket. Utöver de rent sakliga skälen som jag nämnt inledningsvis är jag glad och tacksam för att han har ställt upp på tre arrangemang, två i Kalmar och ett i Stockholm, där jag har varit med och hållit i trådarna.
       Tillställningarna har varit inom ramen för Humanisterna Kalmar och Stockholm. Panelsamtalet “Språk. medvetande och icke-materiell verklighet. Ateistiska perspektiv” (hösten 2015) med filosofiprofessorerna Åsa Wikforss och Ingvar Johansson; “Ett samtal om klimat och ett hållbart sätt att leva”, panelsamtal med författaren och kulturjournalisten Therese Uddenfeldt (våren 2018) och “Behöver vi nya sätt att tänka. Ett samtal om jordens framtid”, panelsamtal inför en fullsatt Hörsal på Kulturhuset i Stockholm (oktober 2018). Övriga i panelen var Pella Thiel från den svenska omställningsrörelsen, Therese Uddenfeldt och jag själv. Samtliga dessa arrangemang har varit spännande och hållit hög nivå och Ulf Danielsson har varit en viktig del. Jag var moderator för de båda arrangemangen i Kalmar. Vid det andra tillfället gjorde jag den intervju med Ulf Danielsson som Humanisterna Kalmar försöker göra med sina gäster. DS. 

PS 2. Ett seminarium 2012.  “Finns det en verklighet som inte är materiell?“ Detta var frågan för andra delen av ett tre timmar långt seminarie 2012 på Kungliga vetenskapsakademin med rubriken “Hedningarnas förgård”. (från 1:37). Ingemar Ernberg, professor i tumörbiologi, nämnde orden, texten, poesin, konsten som exempel på en icke-materiell verklighet. Ulf Danielsson tog upp fysikens matematiska formler som exempel på denna gåtfulla aspekt av verkligheten som låg utanför naturvetenskapen. Se vidare blogg Nr 23. Hedningarnas förgård. Några reaktioner på ett seminarieDS.

PS 3. Interaktionism och värld 3.  Filosofen Karl Popper har myntat begreppet ”värld 3” för det som människan skapat. Det gäller allt från hus, böcker, kunskap, verktyg, instrument, konst till musik och myter. ”Värld 1” är den fysiska och biologiska världen. Det är den naturvetenskapen studerar. ”Värld 2” är mentala processer. Det finns en kort introduktion på Wikipedia. Karl Popper har också ägnat sig åt frågan om relationen mellan ”mind” and ”materia”. Boken ”The Self and Its Mind. An Argument for Interactionism” (1977) som han skrev tillsammans med hjärnforskaren John Eccles. När jag under mitten på 1980-talet mötte Karl Poppers tänkande om ”värld 3” och detta med interaktion mellan ”mind and matter” så var det utomordentligt viktigt. Hans närmast anarkistiska förhållande till att ”formulera hypoteser”, antaganden om verkligheten, var också värdefullt. Så även hans syn på metafysik och betydelsen av den välargumenterade diskussionen om metafysiska grundantaganden.  DS. 

 

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i medvetandet, recension och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Nr 117. “Människan är inte unik”. Några kritiska synpunkter på “Världen själv” av Ulf Danielsson. 

  1. Ulf Danielsson skriver:

    Tack för den långa och omsorgsfulla analysen! Här bara några korta kommentarer.

    Jag avvisar fri vilja i meningen att det skulle finnas något utanför den naturliga världen som griper in och styr. Men jag avvisar i detta sammanhang också determinismen. De utgör båda delar av ett dualistiskt ramverk som jag vill argumentera emot och de har mycket gemensamt med varandra. Därför känner jag inte alls igen mig i din beskrivning av min ståndpunkt. Frågan om jag är någon nollprocentare eller inte är alltså fel ställd. Faktum är att jag lika gärna kunnat kalla kapitlet “Världen är inte deterministisk”, men det klingar inte lika bra.

    Determinismen har sin givna plats inom ramen för begränsade modeller men vi har aldrig någon grund att påstå att de modeller vi har omfattar hela verkligheten. Modeller är praktiska verktyg inom vissa begränsade ramar. Skillnaden mellan modell och verklighet är den viktigaste poäng jag försöker göra i boken. Mitt perspektiv utgår från att jag inte bara befinner mig mitt i världen utan också utgör en del av den. Äpplet faller, du och jag gör våra val. En del av det går att förutsäga, till och med att sätta upp matematiska teorier om, annat inte. Någon säker grund att stå på har vi inte. Begrepp som fri vilja och determinism är inget för begränsade och förgängliga varelser som vi. Och ingen annan heller. Det enda vi har, och någonsin kommer att ha, är bristfälliga modeller som ger vissa ungefärliga svar på vissa frågor. Men det är ändå en spännande och meningsfull syssla att skapa sådana modeller. Någon absolut kunskap finns inte och vi famlar så gott vi kan så länge vi finns till. Jag kommer ständigt tillbaka till den intervju där Harry Martinson i valet mellan Guden och Gåtan väljer Gåtan. Detta är vår lott. Och detta gäller oavsett om den Gud man avser svarar mot den fria viljan eller determinismen. Jag tror detta är en ståndpunkt sopm borde tilltala dig.

    Jag betraktar precis som du människor som etiska varelser – dock med insikt om hur begränsade vi är av gener och uppväxt. Du skriver att jag “inte ger någon antydan om ett behov av begrepp som kan hantera detta”. I själva verket är min bok ett enda långt argument för just detta självklara behov. Jag försöker gång på gång peka på hur man ständigt måste sätta människan i centrum och pekar bland annat i kapitlet “Datorer kan inte tänka” på hur vår kulturs fixering vid själlös teknik kan leda till undergång.

    Jag ser vårt medvetande och all den mening som skapas däri – inklusive all det vi som kännande människor sätter värde på – som något på riktigt existerande. Till skillnad från flera av dem som jag skarpt kritiserar i min bok handlar det inte alls om någon illusion. Det utgör en för oss gåtfull aspekt av den materiella världen lika verklig som, eller på sitt sätt mer verklig än, kvarkar och elektroner. Däremot har vi inte ett vetenskapligt språk att hantera det. Och kanske vi aldrig kommer att få det. Men för mig är allt detta ändå precis lika verkligt.

    Du kallar dig naturalist men talar ändå om en ickemateriell verklighet. Det är ett språkbruk som jag tror förvirrar. Jag ser medvetandet och allt som existerar däri som en del av den materiella verkligheten. Trots detta bär denna materiella verklighet med sig allt det som du vill förknippa med den ickemateriella – inklusive begrepp som mening. Om du är en konsekvent naturalist måste du anse att allt det som finns utgör en del av just naturen. Notera att min definition av det materiella alltså är mycket vid och tillåtande. Detta är också ytterligare en viktig poäng i Världen själv. Jag tror detta är rätt sätt att se på saker och ting om man vill slippa den dualistiska fällan.

    Det är sannerligen underbart hur den döda materien så småningom vaknat till liv och medvetande genom inte minst oss människor. Men det finns inget magiskt i texten i en bok. Den är verkligen inget annat än döda atomer. Däremot kan texten väcka minnen och associationer i växelverkan med en helt annan slags materiellt fenomen: ett medvetande. Det är inom ramen för ett sådant medvetande som allt spännande händer och mening skapas.

    Dina tre frågor är lätta att svara på:

    1. Ingen aning. Jag hoppas att vi en dag vet mer.
    2. Samma som ovan. Men huruvida det är alldeles unikt för människan är inte avgörande för mig. Det kan nog finnas skärvor också hos andra varelser.
    3. Formen hos den livlösa materien är skapat av ett medvetande i samspel med sin omgivning. Svaret på frågan knyter an till svaren på 1 och 2.

    Uniciteten? Det viktiga för mig är vilka egenskaper vi besitter. Inte om andra varelser saknar dem. Det den moderna världen saknar är en upplevd gemenskap med hela den naturliga världen. Vi behöver inse vårt ömsesidiga beroende för att vi skall säkra vår överlevnad. På så sätt kopplar det jag skriver om an också till de globala ödesfrågor du menar att jag utelämnar. Men allt kan inte rymmas i en enda bok. Och faktum är att om en del av detta har jag redan skrivit i “Vårt klot så ömkligt litet”.

    De tankar jag försöker förmedla är inte alldeles enkla och jag inbillar mig inte att jag varit glasklar på alla punkter. Men det finns en konsekvent tanke genom hela boken som jag nog tror kan tilltala dig om du lyckas fånga den. Läs gärna boken en gång till när du får tid och lust med det jag försökt förmedla i detta lilla svar i åtanke. Kanske du då bättre förstår vad jag menar? Återkom gärna med fler frågor. Återigen stort tack för att du tog dig tiden att läsa!

    • Tack för ett utförligt och mycket ordentligt svar. Jag känner mig lugnad på ett övergripande plan. Men jag är ändå inte riktigt nöjd. Det gäller tre frågor. Den första gäller det meningsfulla eller missvisande i min användning av begreppet “icke-materiell verklighet” i bloggen. Den kommer här. De två andra återkommer jag till i en separat kommentar.

      Du protesterar mot min användning av begreppet “icke-materiell verklighet” i bloggen för att ringa in innehållet i bokens (eller hårddiskens) text. Du skriver: “Du kallar dig naturalist men talar ändå om en ickemateriell verklighet. Det är ett språkbruk som jag tror förvirrar. Jag ser medvetandet och allt som existerar däri som en del av den materiella verkligheten.

      Det kanske främst är en oenighet om bästa sättet att använda språket. Mycket av kunskapsutveckling handlar om nya begrepp och ökade nyanser i språket. Jag är helt ense med dig om att bokens text är “en del av den materiella verkligheten”. Men när du tycks innefatta bokens text i “medvetandet och allt som existerar däri” så protesterar jag. Texten existerar utanför och oberoende av medvetandet. Den är en produkt av medvetandet. Och det är nödvändigt med ett medvetande för att texten ska ‘börja tala’. Boken kan massproduceras, översättas till andra språk, tryckas i nya upplagor och ändå ha kvar samma “innehåll”.

      För den naturalism jag omfattar så är den materiella verkligheten en helt nödvändig förutsättning för boken och texten. Och detta då i tre led – eller fyra om man ska vara petig. De fundamentalfysiska processerna (materiella 1), de neurologiska processerna i den kroppsburna biologiska hjärnan (materiella 2), medvetandet (materiella 3) och texten i livlös materia (materiella 4).

      För att sätta ögonen på boktextens slumrande och egenartade kvalitet har jag valt att kalla detta en “icke-materiell verklighet”. Här är det viktigt att notera att denna kvalitet kan ligga slumrande i hundratals år oberoende av några som helst medvetandeprocesser. Begreppet “icke-materiell” är ett sätt att med hjälp av språket försöka sätta ögonen på denna egenartade kvalitet.

      Den ihopslagna boken har förmåga att bära kunskap, visdom, mening helt utanför det mänskliga medvetandet och hjärnans neurologiska processer. Detta är i mina ögon så viktigt att det behöver ett ord som lyfter fram detta.

      Jag tycker att det är mer förvirrande att nöja sig med att säga att texten (filmen, cd-skivan) är en “del av den materiella verkligheten”. Men du får gärna föreslå ett ord som du tycker är bättre än icke-materiell verklighet. Men om du inte tycker att denna egenskapen hos texten är viktig och intressant så är det förstås fullständigt onödigt med ett speciellt ord.

      Dina synpunkter har fått mig att fundera över om man kanske måste skilja på två olika naturalistiska paradigm. I det ena, naturalism 1, så kan just en icke-materiell kvalitet emanera ur den grundläggande fundamentala fysiken. Utifrån det andra paradigmet, naturalism 2, så är det orimligt att prata om icke-materiella kvaliteter i en verklighet där allt är avhängigt fundamentalfysiska processer.

      Det är möjligt att vi är anhängare av olika naturalistiska paradigm. Och det är i så fall helt okej. Jag är helt klart anhängare av naturalism 1 även om jag inte är i närheten av några som helst förklaringar av hur relationen till den nödvändiga fundamentala fysiken kan tänkas se ut.

      De eventuella olikheterna på denna punkt är i så fall väldigt intressanta. Och det finns säkert ett antal goda argument för och emot de båda olika naturalistiska paradigmen.

  2. Ulf Danielsson skriver:

    Tack för ytterligare kommentarer! När det gäller exemplet med en bok så insisterar jag på att den i sig själv inte är något annat än död och ointressant materia. Den är intressant (men väldigt intressant) bara i den mån den kan väcka tankar hos ett medvetande. Den kan ibland lyckas med detta genom att fungera som ett slags medium där information överförs över mycket stora avstånd i tid och rum. Men den skiljer sig i grund och botten inte från den vibrerande luft som för det talade ordet från den enes mun till den andres öra.

    Det står klart att det ur en bok kan emanera det som man brukligt kallar “icke-materiell” verklighet. Men boken är passiv i den processen. Det är det läsande medvetandet som tolkar det som ett annat skrivande medvetande tidigare formulerat. Boken är passiv. Det är medvetandet som är aktivt.

    För att vara tydlig ser jag detta “icke-materiella” inte som någon fritt flygande del av idévärlden utan som något i allra högsta grad verkligt existerande i form av tankar knutna till vår fysiska kropp. Om man vill vara noggrann måste naturalism per definition vara identiskt med det du kallar naturalism 2. Men givet att jag ser medvetandet med sitt subjektiva perspektiv som en verklig del av denna naturliga värld kan detta ändå rymma allt det du vill fånga med din naturalism 1.

    • Stort tack för ditt svar. Jag tror att vi är överens om det mesta när det gäller boken och texten. Jag vet inte riktigt varför jag är så fascinerad och upptagen av texten. På ett plan är det banalt att medvetandeprodukter kan graveras in i och lagras i livlös materia. Och som just bara är död materia så länge det inte kommit i kontakt med ett mänskligt medvetande i en levande kropp. I vår tid har dessutom detta med medvetandeprodukter i död materia blivit så mycket mer än boken. Film, video, cdskivor, podar hårddiskar etc.

      I Alf Henrikssons ABC-bok (1974) presenteras bokstaven “a” med ramsan: “Alfabetets användning anade aporna aldrig”. Jag har ABC-boken som arv efter far.

      Jag märker att det kommer upp en fråga om skillnaden mellan subjektiva respektive objektiva medvetandeprodukter. Texten och de vetenskapliga modellerna tillhör i så fall de objektiva. Dvs att dessa medvetandeprodukter får en självständig existens och finns kvar när upphovspersonens hjärna har förmultnat eller blivit aska. De subjektiva medvetandeprodukterna gäller tankar, känslor, sinnesintryck i nuet. De är helt beroende av ett “just nu” existerande medvetande med en levande biologisk hjärna i en människokropp.

      De subjektiva medvetandeprodukterna är knutna till det materiella i nuet; dvs till den fundamentala fysiken via människokroppen och en fungerande hjärna. De objektiva medvetandeprodukterna, som texten i boken (filmen, cd-skivan), har lösgjorts sig från denna omedelbara koppling till ett medvetande. Den är oberoende av den fundamentala fysik som via hjärna och medvetande krävts för att skapa denna objektiva medvetandeprodukt. Den fundamentala fysikens roll är här reducerad till att vara den livlösa materia som bär det meningsbärande innehållet.

      Jag har använt ordet “icke-materiell verklighet” för de objektiva medvetandeprodukterna. Det jag benämner “icke-materiell verklighet” (hur bra eller dåligt begrepp det är lämnar jag därhän) är definitivt inte frågan om en fritt flygande idévärld. De objektiva medvetandeprodukterna är lika verkliga och substantiella som betong, för att uttrycka det lite drastiskt.

      De subjektiva medvetandeprodukterna är mer undflyende och svårgripbara. Men de är i högsta grad verkliga! Jag är helt ense med dig i detta. Jag kan tycka att det är tveksamt att använda begreppet “icke-materiell verklighet” för de subjektiva medvetandeprodukterna. Där håller jag med dig i din reservation. De formas i ett pågående nu med en omedelbar grund i materiella processer via hjärna och medvetande. Men de subjektiva medvetandeprodukterna är, som du poängterar, i högsta grad verkliga. De är en helt fundamental del i att vara människa.

      Som jag förstår det är det ett faktum att objektiva medvetandeprodukter, oavsett vad man kallar dom, kan påverka de fundamentalfysiska skeenden som är den bärande grunden för hjärnans neurologiska processer. Det sker via ett medvetande som läser och tolkar. Jag tycker detta är väldigt fascinerande. Eller har jag fått något avgörande viktigt om bakfoten.

      Jag inbillar mig ibland att just detta enkla faktum måste finnas med om man någon gång ska lösa frågan om medvetandets gåta. Det säger såvitt jag kan förstå också något intressant om den fundamentala fysiken. Kanske något viktigt!? Kanske säger det något om en plasticitet och öppenhet i den fundamentala fysiken som kan uppstå just i dess möte och samspel med biologiska processer.

      Jag begrundar din notering om att utifrån din vidare definition av materiell verklighet så kan det jag är ute efter rymmas i naturlism 2. Jag funderar vidare om i vilken mån det finns olika naturalistiska paradigm. Och i vilken mån det i så fall är viktigt att synliggöra de metafysiska grundantagande som alla paradigm bygger på.

      PS. Jag har från och till jobbat med den andra kommentar jag har aviserat. Den kommer! Jag hoppas att ditt tålamod räcker för den också.

  3. Hej igen Ulf! Här kommer den andra kommentar som jag aviserade efter min första. Nästan oförskämt lång. Den gäller möjligheten till större eller mindre frihetszon i våra mänskliga liv.

    Du refererar den fina fina intervjun med Harry Martinsson där han säger att han väljer Gåtan framför Guden. Du har helt rätt, jag tycker väldigt mycket om denna hållning.

    Nu till detta med “fri vilja”.
    Du skriver i början av din kommentar: “Jag avvisar fri vilja i meningen att det skulle finnas något utanför den naturliga världen som griper in och styr. “ Vad gäller en eventuell fri vilja har jag aldrig har tänkt att det skulle gälla en kvalitet utanför den naturliga världen. I min tankevärld gäller det en kvalitet som är helt avhängig den materiella världen och en biologiskt fungerande hjärna. Jag avvisar också fri vilja i denna mening. Så i detta är vi helt överens.

    Jag vill också tydligt säga att jag är motståndare till begreppen “determinism” och “fri vilja” som absoluta antingen-eller-kategorier. Och din analys har ytterligare stärkt denna hållning. För min del är det, precis som för dig, givet att gener, social och psykologisk uppväxtmiljö, kulturella omständigheter – och slumpmässiga tillfälligheter – bestämmer väldigt mycket av våra liv. “Fri vilja” i den evangelikala, högerkristna betydelsen i USA är förfärlig. Men även den superliberala synen är mig främmande. Detta sagt för att du lite hjälpligt ska kunna placera in mig på din karta.

    Nu till det mera knepiga och där vi eventuellt skiljer oss.
    Jag menar att vi som människor bär möjligheten till ett visst mått av frihet när det gäller att rikta vår uppmärksamhet, ställa frågor, välja och handla. Denna frihet kan vara väldigt liten och den kan vara större. Jag tror att denna frihetszon under vissa omständigheter kan vidgas. Kanske är det till och med så att detta vi kallar mognad till en del handlar om en vidgning av denna frihetszon.

    Om man lämnar begreppet “fri vilja” i karantän så länge så är frågan om du från din utgångspunkt omfattar föreställningen att det i det mänskliga medvetandet kan uppstå en frihetszon. Rymmer det mänskliga medvetandet detta som en möjlighet? Kan denna frihetszon vidgas eller krympa beroende på olika omständighetger?

    Här är det viktigt att poängtera att i min tankevärld är denna frihetszon helt avhängig en biologiskt fungerande hjärna och därmed av den fundamentala fysiken. Denna möjliga frihetszon existerar alltså helt innanför den materiella verkligheten.

    Jag är ohjälpligt intresserad av frågan om vad som som kan bidra till att öka eller minska denna frihetszon. Jag är framför allt intresserad av de omständigheter som är möjliga att påverka. T.ex. via skola och sociala strukturer – och kultur i bred mening. Om man menar att det inte finns någon som helst möjlighet till en sådan frihetszon så är jag intresserad av en knäpp icke-fråga.

    Om denna övertygelse om en möjlig och påverkbar frihetszon är en illusion så kan jag undra hur intresserad jag är av att verkligen inse det? Är det så att att jag hellre går i graven med denna illusion intakt än att bli av med den? Och därmed slippa undan ett solkigt gråljus över den problematik som har engagerat mig med så stor kraft genom hela mitt vuxenliv.

    Men det finns en annan sida i mig som säger att livet alltid blir rikare och mer spännande av sanningen. Så om du tycker annorlunda så kör hårt.

    Det är möjligt att det finns vägande argument som säger att uppkomsten av en sådan frihetszon inte är förenlig med vetskapen, den logiska analysen och synen att den fysiska materien är grunden för allt som finns. Detta är såvitt jag förstår i så fall ett metafysiskt antagande om vad som är möjligt och inte möjligt utifrån ett naturalistiskt perspektiv. Och då säger jag med en parafras på Harry Martinssons uttalande om Guden och Gåtan: Om jag i detta måste välja mellan Vetenskapen och Gåtan så väljer jag Gåtan.

    Du får ursäkta min närgångna petighet. Jag har läst de två sista kapitlen i boken tre gånger. Ändå måste jag fråga om du i din världsbild rymmer möjligheten av större eller mindre frihetszoner som också kan förändras under en livstid. Om vi lämnar begreppet “fri vilja” och håller oss helt inom den materiella världen så är min fråga: menar du, som jag, att det i denna till hundra procent materiella värld finns möjlighet till en sådan frihetszon, liten eller lite större, och som i bästa fall kan vidgas?

    Detta gäller paradigmatiska och metafysiska grundfrågor. Det är förstås helt okej om du har en annan övertygelse än jag. Och du får väldigt gärna försöka påverka mig.

    Oavsett din ståndpunkt i denna ‘frihetsfråga’ så kvarstår min starka uppskattning av så mycket annat i din livshållning och din syn på vetenskapen och samtidskulturen. Och jag vill också poängtera att en av de saker jag uppskattar är just att du tar mänsklighetens ödesfrågor på stort allvar. Det var själva grundtemat i “Vårt klot så ömkligt litet” som var viktig för mig. Och det var grunden för samtalsarrangemanget med dig och Theres Uddenfeldt i Kalmar våren 2018 – och uppföljningen på Kulturhuset i Stockholm hösten 2018. Det är också, precis som du säger, ett av gundackorden i “Världen själv” genom det återkommande betoningen av respekten för livsväven och andra biologiska varelser. Och att vi är sammanvävda och ömsesidigt beroende! Och att vi måste inse det för att möjliggöra en rimlig framtid för kommande generationer.

    När du tycker dig ha uppfattat att jag tillskriver dig att du i “Världen själv” inte tar mänsklighetens ödesfrågor på allvar så är det ett missförstånd. Utifrån tanken att detta engagemang är centralt för dig menar jag att du missar ett redskap och ett kunskapsområde när du betraktar ett intresse för människans särart visavi andra medvetna varelser som självcenrerat – och i grunden ointressant.

    Rätt eller fel så har jag föreställningen att en viktig nyckel till att i bästa fall bättre kunna hantera de globala ödesfrågorna finns i en fördjupad kunskap och förståelse av människan. Jag tycker att du lite lättsinnigt slänger bort detta möjligen viktiga område. Så jag säger som du ibland säger när det bränner till: “Missförstå mig rätt!”.

    Jag kommer att följa din rekommendation och läsa om ”Verkligheten själv” med dina kommentarer i bakgrunden. Dom förutan är det mycket jag uppskattar med boken. En del av detta har jag nämnt i början av bloggen. Det är flera av de saker du tar upp som jag tror är jätteviktiga – och väldigt viktigt att de kommer ut i det bredare offentliga samtalet där du har en viktig röst.

  4. satovas skriver:

    Hej Gustaf! Är överens med dig av din kritik av Ulf Danielsson. Uppskattade din gamla blogg där du talar om detta, den med de två lika paketen, en träbit och Platons dialoger. För några år sedan diskuterade jag med min son Jonas om determinism och fri vilja. Det resulterade i en text på vilken jag fick några svar. Bifogar den texten. Ha’re bra i karantänens tid, Hasse Ö.

  5. Staffan Sandin skriver:

    Intressanta diskussioner mellan Dig och Danielsson. De subtila tankarna ser till sist ut att bli avgörande. Kanske är det en illusion, trots allt. Vårt ”språkspel” kan lätt spela oss ett spratt. Språket blir skenbart ett avgörande verktyg för vårt ”tänk”. Vår mänskliga logik delar genom språket och den upplevda ”verkligheten” via våra tankar, ”allt” vi erfar i särskiljande kategorier. I samma ögonblick som jag ”sätter ner foten” i språklig mening, inser jag ofta att min tankar är mer flytande och föränderliga. Jag bejakar Gåtan. Men jag vet också att många troende av olika kategorier gör samma sak. Gåtan och Gud är inte alltid motsatta kategorier. Gud är då inte svaret på Gåtan utan ibland snarare ett sätt att pröva sig fram vad det är som bär mig som människa. Gud och Gåtan förändras med oss. Genom mognad och mer kunskap går vi alltid (?) vidare och formulerar nya gåtor och nya svar, med eller utan Gud. Mognad kanske innebär just detta, nämligen att vara ödmjuk inför andra och inför vårt framtida annorlunda ”jag”. Det är kanske därför som t ex ordet religion, som inte har en ensartad och tydlig etymologi, är så svårt att avgränsa mot allt annat som bär oss människor.

    • Tack Staffan Sandin för dina synpunkter. Viktigt med ditt påpekande att för en del religiösa är tron på Gud ett sätt att hålla fast Gåtan. Jag tror du har helt rätt. Det skulle det vara jätteintressant med en religionssociologisk undersökning som ger en bild av hur vanligt eller ovanligt detta är. Vi vet också att det inte alls är givet att det faktum att man är en hängiven anhängare av vetenskapen samtidigt innebär att ha ett utrymme för den stora Gåtan; att vi som små skärvor av kosmos för en stund finns till och kan älska, tänka, se en annan människa i ögonen, ställa frågor, skratta, dra historier – för att sedan dö.

      Kan det vara så att den intressanta skiljelinjen går mellan de som tycker att allt tal om Gåtan är flum och de som har en levande hudnärhet till den stora gåtan med kosmos, livet och människan. Denna skiljelinje går, som du påpekar, bortom religion och vetenskap. Kanske är det så enkelt att en del använder en religiös föreställningsvärld för att odla och stå ut med Gåtan och en del använder en vetenskaplig världsbild för samma sak.
      Tack för ditt viktiga påpekande!

      Intressant också med dina funderingar kring språket. Du skriver: “Vår mänskliga logik delar genom språket och den upplevda ”verkligheten” via våra tankar, ”allt” vi erfar i särskiljande kategorier. I samma ögonblick som jag ”sätter ner foten” i språklig mening, inser jag ofta att min tankar är mer flytande och föränderliga.” Du rör vid en viktig och spännande problematik om hur språket påverkar vår relation till verkligheten.

      Jag har inget svar. Det enda jag kan säga som lite av hemmafilosof och språkmänniska är att jag ibland närmast upplever det som att jag tänker med fingrarna. Det vill säga att tankar och känslor som närmast är oformliga aningar kan få substans och bärighet när jag börjar försöka uttrycka dom i ord. Och detta är mest framträdande visavi just skrivandet. Och i detta är min grundkänsla att jag blir rikare och kommer i närmre kontakt med verkligheten. Jag vet att detta kan fungera tvärtom för andra. Dvs att orden och språket skapar större avstånd till “verkligheten”.

      Jag måste också ställa mig frågan om detta att binda fast tankar och känslor i ‘det skrivna ordets värld’ innebär en förstelning av mina hjärnprocesser. En fossilisering av hjärnan? Eller kan det vara tvärtom att kapacitet i hjärnan frigörs och därför ökar det kreativa utrymmet? Jag hoppas på det sista!!
      Det är en viktig och intressant problematik du berör.

  6. Staffan Sandin skriver:

    Jag hoppas också att det skrivna språket skapar möjligheter i stället för hinder. Men det gäller att vara vaksam och inte bli alltför ”kär” i de egna texter. En intressant bok i detta sammanhang är Mikael Kurikialas ”När själen går i exil, Modernitet, teknologi & det heliga” från 2019. I ett kapitel, ”Bortom språkets gräns”, berörs frågor som rör språket kontra tron. Två meningar i detta kapitel lyder: ”Den sekulariserade guden är en Gud som ´flyttat in´ i världen genom att flytta in i språket” samt ”Den gud som uppenbarar sig inom språket är därför ingen Gud utan en avgud”.

    • Jag har inte läst Mikael Kurikialas ”När själen går i exil, Modernitet, teknologi & det heliga”. Jag noterade den som intressant när den kom ut. Men då utifrån några kritiska frågor visavi det jag har ägnat stor möda åt att försöka uttrycka i boken “Existentiell livssyn – kristen tro?”. Jag har sedan blivit påmind boken ett par gånger utan att den blivit läst. Och nu av dig!

      Jag blir lite reserverad visavi citatet du återger. Jag behöver nog läsa boken för att förstå hur citatet förhåller sig till det faktum att de existentiella livsfrågorna successivt har lösgjorts från den under århundraden självklara föreställningen att dessa var en del av en gudomligt given verklighet. De senaste hundrafemtio årens litteratur, film, teater, folkrörelser mm är ett uttryck för de existentiella livsfrågornas sekularisering. Frågorna om mening, ansvar, skuld, försoning m.fl. har allt tydligare visat sig oberoende av huruvida vi tror på gud eller ej, om man tror på livets fortsättning eller ej. När man inte ser detta och fortsätter att prata om Gud som om inget hänt blir det en form av avgudadyrkan. Men det är ytterligt tveksamt om det är detta Mikael Kurikiala menar i citatet.

      Om du vill få mer kläm på min syn på detta med de existentiella livsfrågornas sekularisering – och vad det indirekt gör med det traditionella trosspråket så kan jag rekommenderar blogg Nr 73 från 2015 som handlar om detta.

  7. Staffan Sandin skriver:

    När jag nedtecknade citaten såg jag genast en risk för att Du eller andra skulle förstå dessa precis som Du, med fog, gör. Jag förstår därför Dina farhågor inför boken. Boken är så oerhört mycket rikare än så! Bokens syfte är inte att försvara begreppet gud utan att tala om nödvändigheten av fördjupning och ansvar i livet, något som kommer att uttryckas olika i andra kulturer och i skilda tider. Jag tror att Du skulle bli positivt överraskad om Du läser boken. Jag kan se flera likartade tankar som Du ger uttryck för i din nätbok men Kurkiala klär dessa i delvis andra ord och resonemang. Kurkiala utgår bl a från sina mångåriga erfarenheter från en indianstam i USA och hur de relaterar till livets grundvillkor. En nyckelfråga för Kurkiala innefattas i hans begrepp ”existentiellt hållbart”. Kurkiala har en vid förståelse av ordet religiös som nog ansluter rätt väl till Carlo della Casas ord: ”Religion is a total mode of the interpreting and living of life” (Religion är ett helhetssätt att tolka och leva livet) eller något som ”lägger slutstenen” i livet (enligt förståelsen av religion i den amerikanska konstitutionen). Kurkiala skriver, utifrån den vida förståelse: ”Människan är religiös, inte för att hon bär på vissa trosföreställningar utan för att hennes längtan efter att bli hel är inskriven i hennes väsen. Människan är därför också troligen den enda moraliska – och omoraliska – varelse som evolutionen frambringat”. Detta kan förstås också ses som ett inlägg i diskussionen på vilket sätt människan är unik i förhållande till andra varelser. Ja, det var något mer från boken. Ha en fortsatt bra dag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s