Nr 73. De existentiella livsfrågornas sekularisering. Kommentarer till kapitel 2 i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell.

Jag fortsätter i sakta mak att läsa ”Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen” (Molin & Sorgenfrei, 2015) av David Thurfjell, professor i religionshistoria på Södertörns Högskola. Kapitel 2 har rubriken ”Arvet från kristendomen: Hur ”kristen” kom att bli ett ord som gäller andra”. Först kan sägas att jag är rejält insyltad i rubrikens tema. Efter tonårens uppbrott under första halvan av 1960-talet från den frikyrkovärld jag växte upp i så var det självklart att beskriva mig som icke-kristen och icke-troende. Ett tioårigt beabetande av mitt kristna arv på 1990-talet (boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999) ledde till att jag i slutet på den processen kom fram till att jag var kristen trots att jag inte trodde på gud, Jesu uppståndelse eller ett liv efter döden, dvs trots att jag var ateist. Sedan tog det tio år till innan jag till slut fullt ut insåg att man inte kunde bli ämbetsbärare inom Svenska kyrkan (och än mindre i något annat kristet samfund) med den ateistiska tolkning av kristen tro jag höll mig med. Om man som jag kommer från en predikantsläkt och har en egen oförlöst predikantådra (dock utan några som helst tankar på att bli präst) så blev detta med gränserna för ämbetsbärarnas trostolkning viktigt. Andra sidan av den insikten var att den tolkning av kristen tro som jag gett ord åt inte skulle erkännas som kristen av något auktoritativt kyrkligt sammanhang inom en överskådlig framtid. Och det visade sig att allting blev öppnare, rakare och klarare när jag hösten 2010 återigen tog bort etiketten ”kristen”.

PS. ”Det gudlösa folket” finns att köpa på såväl Bokus som Adlibris.

–

Prolog: Idéhistorisk bakgrund.

Kapitel 2 bjuder på många intressanta religionshistoriska och idéhistoriska noteringar. Det kanske mest intressanta gäller pietismens roll i svensk kristenhet med början redan på slutet av 1600-talet. Betoningen på individuell fromhet parad med ifrågasättande av prästernas och den officiella kyrkans auktoritet blir en första rörelse mot individens myndighet och ansvar som är grunden för den process som successivt får demokratin att växa fram. Den officiella kyrkan är hård motståndare till pietismen, men lyckas inte stoppa den trots försök via lagstiftning. När man sedan väljer att liberalisera och pietismen börjar accepteras inom kyrkans hägn så uppstår en radikalpietistisk rörelse som motsätter sig samarbete med kyrkan. Det är facinerande med det tydligt individuella och antiauktoritära draget visavi såväl kyrkan som den världsliga makten.

Thurfjells idéhistoriska genomgång kring hur upplysningstänkandet tas emot och sprids i Sverige är värdefullt. Om han har rätt, och det finns ingen anledning att betvivla det, så nådde och spriddes upplysningens idéer främst genom liberala präster och genom kyrkans kanaler. Hans idehistoriska och etymologisk belysning av ordet ”sekulär” är intressant. Han refererar också till några forskare, bland annat sociologen Peter Berger, som menar att den västerländska sekulariseringsprocessen är resultatet av en inneboende dynamik i kristendomen. Jag har mött denna tanke tidigare och lutar själv mot att den är riktig.

De existentiella livsfrågornas sekularisering.

Sedan i mitten på 1990-talet har jag själv arbetat med en variant av den tanken utifrån tankefiguren att kristendomen sedan begynnelsen har haft två sidor: en existentiell och en teistisk-metafysisk. Den existentiella rymmer allt detta med samvete, rätt och fel, meningen, skuld, nåd, försoning, de handfasta riterna. Den teistisk-metafysiska sidan har tolkat och förklarat och ”burit” den svårfångade existentiella sidan. Fram till medeltiden utgjorde dessa båda sidor en oskiljbar enhet. Utifrån denna tankefigur har den teistisk-metafysiska sidan fungerat som en behållare som har burit den svårgripbara och samtidigt livsviktiga existentiella sidan. När sedan en komplicerad, motsägelsefull och mångfacetterad kulturprocess, med början under skolastiken och återupptäckten Aristoteles, gör att dessa båda sidor sakta börjar glida isär så förändras oåterkalleligt det ”andliga” landskapet. Enkelt uttryckt så sekulariseras de existentiella livsfrågorna successivt.

Den konst, litteratur, film som växer fram och exploderar under 1900-talet är ett uttryck för detta. Till detta kommer utifrån en svensk horisont arbetarrörelsen, studieförbunden, demokratirörelsen med olika politiska förtecken och en bred förenings­verksamhet. De flesta av dessa rörelser är uttryck för ett ansvarstagande för det gemensamma utifrån en primärt sekulär grund. De står ofta för starka värdegemenskaper och fungerande gemenskaper för både lek och livets bistra allvar.  Även en stor del av filosofin – inte minst den existentiella filosofin, psykologin, statsvetenskap, psykodynamisk teori och terapi – är uttryck för just ”sekulariseringen av de existentiella livsfrågorna”. Hur kan vi leva samman på ett civiliserat sätt, med självrespekt och värdighet och med ansvar för vår gemensamma framtid, såväl i det privata som i det lokala och globala samhället är något av nyckelfrågan för det mesta av modern samhällsvetenskap.

Att den organiserade kristendomens företrädare gör vad dom kan för att framstå som de främsta bärarna av de existentiella livsfrågorna hejdar förstås inte den allt djupare och mer genomgripande sekulariseringen av de existentiella livsfrågorna.

De existentiella livsfrågornas sekularisering får till följd att den personliga betydelsen av de bibliska berättelserna och kristna riterna minskar. Kristen tro och att vara kristen förknippas i det folkliga medvetandet – och med rätta – efterhand alltmer med att just tro på en personlig Gud, tron att Jesus uppstått från döden, tron att det personliga livet fortsätter efter döden med någon form av dom. I det folkliga medvetandet är kristen tro också förbundet med föreställningen att den kristne betraktar bibeln som en helig och auktoritativ text, uppenbarad eller inspirerad av Gud. De teistisk-metafysiska föreställningar som varit en fungerande behållare för de existentiella livsfrågorna och erfarenheterna fram till modern tid har i en smygande process under mer än 300 år förvandlats till själva saken: Detta är kristen tro. Och detta gäller även kyrkans och kristenhetens själv­förståelse som den kommer till uttryck i teologi och förkunnelse.

 

”Kristen” – hur ska det förstås?

Här är det läge att återkomma till grundfrågan i kapitel 2. Vad är ett rimligt och intellektuellt hederligt sätt att använda etiketten ”kristen”?

David Thurfjell menar att den breda folkliga definitionen av ”kristen” har bestämts av en historia från 1700-talets pietism och herrnhutism, 1800-talets väckelserörelser, pingströrelsen och de högkyrkliga inom Svenska kyrkan. Trots att Thurfjell på ett mycket kunnigt och intressant sätt ger tyngd åt denna uppfattning vill jag hävda att den långtgående sekulariseringen av våra existentiella livsfrågor som jag har berört är en minst lika viktig del, sannolikt viktigare, i denna insnävning av etiketten ”kristen”.

Jag avslutar med att citera de sista meningarna i kapitel 2. Det ger en distinkt slutsummering av kapitlets idéhistoriska analys.

”I det offentliga samtalet har de vänster- och liberalsekulära publicisterna i Herbert Tingstens anda och högkyrkligheten samt frikyrkopressen med Dagen i spetsen genom kritik eller försvar här lanserat och upprätthållit samma kristendomsförståelse: den om kristendomen som en identitet förbehållen de innerligt engagerade som försanthåller vissa trossatser. I denna debatt har Svenska kyrkans upplysningsteologer och folkyrkoivrare inte lyckats göra sina röster hörda. Konsekvensen av detta är den kristendomsförnekande religionsattityd vi idag finner bland de postkristna sekulära svenskarna som firar påsk, vilar på söndagen, döper sina barn till Lukas och Anna, gifter sig och begraver sina döda i kyrkan och kanske till och med ber till Jesus ibland när det kniper, men som aldrig skulle drömma om att kalla sig själva för kristna”. (”Det gudlösa folket”, s.65)

Jag är brydd över den lätt mästrande undertonen i avslutningen. Om man nu tycker att etiketten ”kristen” ska vara mycket bredare, att detta med att tro på Gud och ett liv efter döden inte är relevant, så är det de sista 50 årens samlade teologi och religionsvetenskap som ska mästras. Plus media och livsåskådningsjournalistik. Inte intervjupersoner på Södermalm i Stockholm eller sekulära humanister med obefintliga akademiska resurser.

Det är synd att David Thurfjell inte delar med sig av vad han menar är en mera rimlig innebörd i att ”vara kristen”. Och då gärna även vad han tycker en blivande ämbetsbärare i Svenska kyrkan rimligtvis bör stå bakom som ett kristet minimum för att träda in i kyrkans tjänst.

Man får intrycket att David Thurfjell menar att om Svenska kyrkans upplysningsteologer och folkyrkoivrare hade haft starkare röster så skulle inte den pietistiska kristendomsförståelsen, med hjälp av Dagen och sekulära kristendomskritiker, tagit över scenen. Jag tror att huvudanledningen är sekulariseringen av de existentiella livsfrågorna. Den etablerade teologin, även den mest liberala, blundar för detta faktum och dess långtgående betydelse för förändringarna i det kulturella och andliga landskapet sedan medeltiden. Så här långt finns det inte heller med i David Thurfjells analyser. Jag kan inte se det som annat än en allvarlig brist.

–

Bloggar apropå ”Det gudlösa folket” (2015) av David Thurfjell.

Nr 71. Vad betyder religiös? Kommentarer till första kapitlet i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell.

Nr 72. Existentiell religiositet. Gudlöst och sekulärt. Sidotext till David Thurfjells ”Det gudlösa folket”

Nr 73. De existentiella livsfrågornas sekularisering. Kommentarer till kapitel 2 i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell. (denna blogg)

Nr 74. Vad betyder religion? Kommentarer till kapitel 3 i ”Det gudlösa folket” av David Thurfjell.

–

Media. ”Det gudlösa folket” har fått mycket medial uppmärksamhet. Stort uppslag i Dagens Nyheter (26 maj), intervju i Människor och tro i SR P1  tillsammans med forskarkollegan Ann Af Burén (28 april), recension i Svenska Dagbladet (9  juni),  i Uppsala Nya Tidning (25 maj), Smålandsposten (23 juni) och Kristianstadsbladet (18 juni).  Aftonbladet hade en stort uppslagen och mycket uppskattande artikel under rubriken ”Gud bevare oss för religionen” den 18 juni. I början på juni skapades Facebooksidan ”Det gudlösa folket”  för att följa upp mediabevakning och reaktioner på boken. DS.