I förra bloggen presenterade jag den nya podradion ”Gudgubbar”. Denna andra ‘gudgubbarblogg’ utgår från Andreas Ekströms och Emanuel Karlstens möte med Stanley Sjöberg i podd nr 6. Och det gäller ett gammalt kärt ämne – synen på helvetet och de eviga straffen. Stanley Sjöberg är en i frikyrkokretsar mycket välkänd äldre frikyrkopastor (f. 1936) med rötterna i pingströrelsen. Han tog avstånd från läran om helvete och eviga straff under andra halvan av 1980-talet.
Det är uppenbart att det är programmen där Andreas Ekström och Emanuel Karlsten samtalar med aktiva välkända kristna profiler som sätter igång min lust att diskutera och kritisera.
Efter en liten uppvärmning kom första halvan av samtalet med Stanley Sjöberg att handla om hans uppgörelse med helvetesläran i mitten på 1980-talet. Det resulterade i ett öppet offentligt ställningstagande via boken ”Ur svenska hjärtans djup” (1988) och TV-framträdande. Det var intressant – och förfärande – att höra Stanley Sjöberg berätta om hur tyst och ensamt det blev för honom i de pingst- och frikyrkokretsar där han hörde hemma efter att hans nya hållning blivit offentlig.
Jag tycker att det var en brist att de båda programledarna inte följde upp denna laddade berättelse med frågor om historik och influenser. Nu framstod han nästan som en fullständig solitär. Det skulle också varit väldigt intressant att fått veta lite om Stanley Sjöbergs syn på läget idag inom pingströrelsen och frikyrkosverige vad gäller synen på helvetet och eviga straff. Eller var Anders Ekström och Emanuel Karlsten så pass okunniga eller dåligt pålästa när det gäller synen på helvetet inom svensk kristenhet att de inte kunde ställa några vettiga följdfrågor? Eller blev följdfrågorna tabu för att Emanuel Karlsten själv med sina rötter i Frälsningsarmen och frikyrkosverige inte var riktigt klar över sin egen grundsyn på detta med helvete och eviga straff?
Det kan vara motiverat med några noteringar från den svenska scenen när det gäller denna fråga.
När baptistpredikanten Helge Åkesson och kretsen kring honom blev uteslutna ur Svenska Baptistsamfundet 1872 var anledningen två läroavvikelser. Den ena var att man omfattade den subjektiva försoningsläran, den andra att man inte trodde på eviga straff. För Helge Åkesson var den senare frågan så viktig att den sannolikt blev den avgörande drivkraften för en egen bibelöversättning. 1894 bildades fribaptistsamfundet utifrån denna lärogrund (ingår numera i Evangeliska Frikyrkan).
På dagens frikyrkoscen finns Stefan Swärd, föreståndare för Evangeliska Frikyrkan 2002 – 2010), som i sin bok ”Efter detta. Om Guds kärlek och rättvisa, himmel och helvete” (2011) argumenterar väldigt bestämt för att Jesu förkunnelse om dom och eviga straff är en viktig och omistlig del av kristen tro. Och att denna del av förkunnelsen måste återfå en central plats. Man kan läsa på Stefan Swärds blogg om hans syn i samband med att han berättar om detta bokprojekt. Bloggen har rubriken ”Nu avslöjar jag en nyhet – jag håller på att skriva en bok om helvetet” (5 februari 2011). I bloggen nämner Stefan Swärd Helge Åkesson och fribaptisterna, men inte att fribaptisterna tillhör de samfund som från början var med i den sammanslagningsprocess som började 1993 och som via Nybygget resulterade i Evangeliska Frikyrkan 2002. I boken nämns inte fribaptisterna och deras avvisande syn på läran om eviga straff. Det är märkligt! Det är så märkligt att jag nu ett år efter att jag läste boken börjar undra om jag har missat??
Man berörde inte heller det eventuella inflytande från Ingemar Hedenius och hans stora attack på läran om helvetet i boken ”Helvetesläran” (1972) som bidrog till att förkunnelsen om eviga straff började marginaliseras inom Svenska kyrkan. Man nämnde inte heller Missionsförbundets föreståndare vid förra sekelskiftet, E. Jakob Ekman (1842 – 1915), som efterhand kom fram till att han inte trodde på eviga straff. 1903 tog han konsekvenserna av att hans syn fick hårt motstånd bland övriga ledande missionsförbundare och avgick som föreståndare.
Utan några frågor till Stanley Sjöberg om hans syn på historia och nusituation så lämnade Andreas Ekström och Emanuel Karlsten hans intressanta berättelse om hans brott med helvetesläran i en sorts vacum. Det hör då till saken att inom Svenska kyrkan är det i dagsläget allt fler som omfattar någon form av apokatastasisyn – dvs att alla till slut ska inneslutas i Guds famn. Det finns en undersökning från 1991 som pekar på samma utveckling inom dåvarande missionsförbundet.
Det skulle förstås varit väldigt intressant att höra vad Stanley Sjöberg tycker om Stefan Swärds bok som han med 99% sannolikhet har läst. I den del av svensk kristenhet som är anslutna till Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) är läran om helvete och eviga straff bokstavligt talat fortfarande en ”het fråga”. I SEA ingår samfund, organisationer och enskilda församlingar. På samfundsnivå ingår Evangeliska Frikyrkan, pingströrelsen, Livets Ord, Frälsningsarmen. Här är det definitivt inte en lära som tillhör historien som inom tongivande delar av Svenska kyrkan.
Jag läste Stanley Sjöbergs bok ”Ur svenska hjärtans djup” när den var ganska färsk. Jag fick den av far. Far kände till den, han hade blivit fascinerad och berörd av Stanley Sjöbergs brott med läran om eviga straff, och frågade mig om jag var intresserad. Jag hade då sedan länge brutit upp från en bekännande kristen tro och den frikyrkovärld jag växt upp i. Men far visste att jag var intresserad av teologi och lisvåskådningsfrågor. Och jag tyckte ofta att det var spännande att få reda på mer om aktuella konflikter kring lärofrågor inom frikyrkosverige.
Här är det en speciell poäng att notera att min far, Olof Persson (1917 – 2004), var fribaptistpredikant (se ovan) i sin ungdom. Läran om alltings återställelse var ett av hans älsklingsteman som predikant. Ett av min tidiga ungdoms oförglömliga minnen är när far på ett släktkalas höll en mycket kort utläggning om detta. Han hade en speciell förmåga att improvisera fram en miniscen – oftast för att läsa en eller ett par dikter, eller återge ett tänkvärt citat och som han alltid kunde utantill. Ibland kombinerades det med en kort betraktelse. Denna gång hade han varit borta några minuter. Plötsligt stod han i dörren till vardagsrummet och höjde sin starka och intensiva förkunnarröst. Det blev tyst, alla blickar riktades mot far. Han berättar hur han ser den yttersta dagen när Gud blir allt i alla för sin inre blick, han ser hur djävulen plötsligt uppenbarar sig och träder fram inför Gud och erkänner sig besegrad och säger ”Förlåt, jag hade fel!”. Och han ser hur Gud med ett stort varmt leende och öppnar sin famn och säger: ”Välkommen hem mitt barn”. Fars ögon strålar av värme och glädje samtidigt som han håller ut armarna i en välkomnande gest. Han lever sig in i rollen som förlåtande Gud! Jag kan inte tänka på denna episod utan att se det som att far är genomlyst – eller omstrålad av ljus från det ögonblick jag ser honom i dörröppningen. Ibland tänker jag att denna minipredikan på mindre än en minut kanske är den finaste present min far har gett mig.
(En utvikning kring denna minipredikan och vad den resulterat i för gudsbild finns på annat ställe!)
Vad skulle det betytt för Stanley Sjöberg om han från sin far eller någon annan viktig närstående hade fått sig till livs en liknande miniutläggning om Gud och evigheten som tioåring, tolvåring, femtonåring? Och vad skulle det gjort med frikyrkoprofilen Stefan Swärd? Jag tvivlar mycket stark på att han skulle skrivit boken ”Efter detta. Om Guds kärlek och rättvisa, himmel och helvete”. Det hedrar Stanley Sjöberg att han långt fram i sitt liv, vid passerade 50, och i en etablerad frikyrkoposition, förmådde bryta med läran om helvete och eviga straff.
PS. I boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?” (1999) så lägger jag ner en hel del möda i Kapitel 5: ”Kristusseende och kallelse” (5.12. Jesu domsförkunnelse och frälsande tro), på att utifrån en existentiell, psykologisk tolkningsram försöka förstå grunden för Jesu starka domsförkunnelse. Samtidigt som diskussionen rymmer en välmotiverad gissning kring de insikter och erfarenheter som utgör grunden finns där också en kritik mot Jesus och sagesmän för otydlighet i språket som lett till förödande och barbariska missförstånd. Det skrevs när jag fortfarande på stort allvar trodde på möjligheten att en ateistisk, gudlös tolkning av kristen tro var en realistisk möjlighet inom ramen för Svenska kyrkan. Även om jag inte tror det längre är det fortfarande en i högsta grad läsbar text. DS.
Nr 34. Gudgubbar 1: Biskop Lennart Koskinen och frågan om ateism visavi agnosticism
Gustafs videoblogg 
Hej
Jag har blivit intresserad av Helge Å. Din far var ju fribaptist. Finns det några böcker eller häften av vad han skrivit mer än den som Truedsson skrivit om honom? Skulle gärna vilja köpa. Vet du mer.
Någon person som vet. Har HÅ varit inblandad i den fina boken Baptismens historia?
Slå gärna en signal. 0730-243607
Hej Torbjörn. Kul att du är intresserad av fribaptisterna. Helge Åkessons livsverk var hans bibelöversättning. Till detta kommer förstås att han, som sägnerna berättar, var en uppskattad predikant. Men jag har aldrig hört något om bevarade texter eller predikningar av honom. Jag vet inte om det finns något samlat skrivet om Helge Åkesson mer än det du nämner. Vad gäller fribaptisterna kan jag rekommendera en utmärkt liten text av en person som heter Jonas Lundström med rubriken”Fribaptistsmakprov” Den består av korta citat från en text från 1943 där fribaptisterna formulerar grunderna i sin tro. Du kan också se en bit ner i kommentarsfältet till blogg Nr 54 där frågan om fribaptisterna kommit upp tidigare.
Har du läst boken ”Hope Beyond Hell” av Gerry Beauchemin? Den finns som pdf-fil att ladda ner gratis på nätet, eller så kan jag sända över den till dig. Den är mycket intressant, tycker jag.
Hej Peter Wallgren. Tyvärr blir det ointressant med en läsrekommendation där du inte säger något om huvudtankarna. Tiden är en bristvara hos mig och läsarna på bloggen. Du kan ju åtminstone berätta hur Beauchemin förhåller sig till läran om alltings återställelse – apokatastasi – och vilken hemhörighet han har i det kristna landskapet, då blir det informativt och lite teologiskt intressant. Sedan är det ändå så att jag tror inte på någon form av fortsättning på det personliga livet bortom döden. Så för min personliga del håller jag mig till den form av markerat gudlöst lekande med gudsbilder som jag hänvisar till i bloggen. Livet är på allvar! Detta liv är det enda vi har! Det föder ett ansvar visavi våra medmänniskor! Och för jorden och framtida generationer som ska leva här.
Ok, tack för svaret.
Beauchemin tror på att Gud ska återställa hela skapelsen i upprättat skick, inklusive de som vi brukar kalla onda människor. Jag vet inte vilket samfund han tillhör, men man bör ju ändå bedöma varje fråga oberoende av tillhörighet. Det verkar inte som att han är speciellt samfundsbunden att döma av hans sätt att skriva.
Vad beträffar din tanke om att livet upphör efter döden, så undrar jag hur du i så fall ställer dig till alla nära-döden-upplevelser som idag finns publicerade i mängder. Bl a hade min egen pappa en ut-ur-kroppen-upplevelse strax innan han dog. En webplats som systematiskt publicerar NDU-er är IANDS (international association of near-death-studies). Försöken att förklara det hela som hjärnspöken håller knappast längre, då patienter i flera fall har kunnat redogöra för vad som hänt under upplivningen, i vissa fall t o m i andra rum än där deras kropp legat.
Men jag instämmer i att vi har ansvar för jorden och de framtida generationer som ska leva här.
Hej igen Peter Wallgren. Jag tycker det är sympatiskt med Beauchemins syn ”.. att Gud ska återställa hela skapelsen i upprättat skick, inklusive de som vi brukar kalla onda människor.” Det är precis den syn jag är uppväxt med i fribaptistsamfundet. Jag gissar att du känner till Stefan Swärd (fd samfundsföreståndare för Evangeliska Frikyrkan). Han argumenterar i boken ”Efter detta. Om Guds kärlek och rättvisa, himmel och helvete” mot alla läror som talar om alltings återställelse. Han pläderar för synen om en dubbel utgång med ett evigt helvete och evig himmel. Jag tycker det är en barbarisk syn. Vad tycker du om Stefan Swärds uppfattning? Fribaptisterna var ett av de samfund som ursprungligen var med och bildade det som senare fick namnet Evangeliska Frikyrkan. Trots min gudlöshet känner jag en märklig sorg över att fribaptisternas syn på detta med återställelsen har raderats ut i det kollektiva minnet. Det nämns inte i Stefan Swärds bok.
Vad gäller NDU så följde jag berättelser och rapporter från mitten på 1970-talet och 15 år framåt. Sedan bara väldigt fläckvis. Det som varit intressant – och fortfarande är det – är dessa upplevelsers kraft att ibland radikalt ändra livsperspektivet vad gäller vad som är viktigt och meningsfullt. Denna komponent finns även med i vad som kan kallas typ-2-NDU. Där finns ingen fysiologisk påverkan, bara en fullständig övertygelse om att ens sista stund är kommen. Det kan ha gällt fall från hög höjd där man mirakulöst klarat sig, det kan gälla en brutal gisslansituation, en flygolycka. Att man kan drabbas av samma djupt livsförändrande upplevelser och insikter i dessa typ-2-NDU:s är oerhört intressant. Om man primärt är intresserad av NDU som möjliga bevis för livets fortsättning efter döden är detta inget man är speciellt intresserad av. Sannolikt har man inte ens noterat denna anomali. Även för de som förklarar NDU utifrån ett helt neurologiskt paradigm så är typ-2-NDU störande och något av en anomali.
Så mitt svar är att jag inte på något sätt blivit övertygad om att NDU:s säger något om en personlig existens bortom döden. Jag är fortfarande övertygad om att detta liv är det enda vi har. Därför är det oerhört viktigt hur vi förvaltar denna märkliga och fantastiska stund som medvetet kännande och reflekterande varelser. Det är sorgligt och tragiskt när vårt enda liv får rinna bort i meningslöshet, tomhet, främlingsskap – och värst om det fastnar i hat, våld och destruktivitet. Inte ett endast liv är värt att gå om intet på detta sätt.
Nu har vi själva, min fru Madeleine och jag, utkommit med den hittills mest omfattande teologiska studien i ämnet eviga straff. Den heter Tidens fullbordan och är på 414 sidor. Stanley har gett sin rekommendation och det går att läsa mer om innehållet här: http://www.vingarden.org/catalog/product_info.php?products_id=1245&osCsid=vukeqlpvsdt32376kn6cdd2161
Hej Peter Wallgren. Jag gratulerar till din och din frus teologiska studie om synen på eviga straff – och återställelse. Utifrån att Stanley Sjöberg rekommenderar boken drar jag slutsatsen att din – och din frus – syn är att det inte finns några eviga straff bortom döden. Utifrån den gissningen om din position är jag nyfiken på hur Stefan Swärd (f.d. samfundsledare för Evangeliska frikyrkan) kommer att reagera. Du får gärna tipsa här om och när han skriver om er bok – t.ex. en blogg eller i någon tidning. Varma hälsningar! Carl Gustaf Olofsson
Tack så enormt djupt och mycket för din berättelse om din fars minimaxipredikan! Frasen”…att lära känna Gud” fick för mig en uppfräschning; din far hade den relationen.
Själv håller jag på med att försöka ge just den bilden av Gud.
http://www.absoluteall.blogspot.se
Hej Stig Hedman! Det värmer och glädjer mig att min lilla berättelse om min fars minipredikan både gladde och stimulerade! Lycka till i ditt arbete med att formulera och förmedla en gudsbild där den allt försonande kärleken är centrum. Jag ska kolla din länk.