Nr 36. Förenade Humanister och detta med nidbildsretorik

PS. Bloggen har med en del modifieringar blivit en Newsmillartikel med rubriken ”Kan nidbildsretorik bidra till dialog”. Den publicerades på kvällen tisdagen den 22 januari. (PS – PS! Newsmill stängde ner sommaren 2013, vilket innebar att hela artikelarkivet försvann från Internet. Snålt av ägarna!).

Den 17 januari bildades en ny humanistisk organisation. Namnet är Förenade Humanister. Den fem personer starka styrelsen består av Per Pettersson, Jessica Schedvin, Sofia Arkestål, Staffan Betnér och André Frisk. De flesta av initiativtagarna kommer från Unga Humanister, bland annat dess förra ordförande, Jessica Schedwin. Nybildningen har uppmärksammats i Dagen och Kyrkans Tidning. Redan den 18 januari hade man en stor artikel på Brännpunkt i Svenska Dagbladet där det nya förbundet presenteras.

Jag önskar nybildade Förenade Humanister lycka till! Den uttalade ambitionen är att bidra till att skapa en öppen dialog mellan olika livsåskådningar. Det är bra om det nybildade Förenade Humanister kan bidra till en livsåskådningsdialog som befrämjar tolerans, öppenhet och en ökad förståelse för vad det innebär att vara människa – och som kan bidra till ett fördjupat gemensamt ansvar för samhället, fredlig samexistens och till vår globala överlevnad.

1. Varför nidbildsretorik?

Men jag har blivit både brydd och misstänksam mot att man i presentationen av det nya förbundet tar så markerat avstamp i vad jag uppfattar som just den nidbildsretorik kring Humanisterna som ihållande odlas av en del ordstarka kristna kretsar. Det gäller inte Principprogrammet med väl hur man gått ut i media. På grund av räckvidden i det offentliga samtalet är artikeln på Brännpunkt i Svenska Dagbladet av störst intresse. Rubriken på artikeln där det nya förbundet presenteras är ”Humanism ska inte vara anti-religion” (18.1.2013). Den är undertecknad av samtliga fem personer i styrelsen.

När man riktar all kritik för den bitvis inflammerade tonen i den offentliga debatten kring religion mot Humanisterna blir jag rejält undrande. Jag är benägen att tolka detta som att den grova kristna nidbildsretoriken har lyckats etablera sig som ”sanningen om Humanisterna” hos dessa engagerade, unga Humanister. Och det är ingen bra grund att bilda ett nytt Humanistiskt förbund utifrån. Det solkar ner det på många sätt sympatiska Principprogrammet.

2. Några exempel på schabloniserade nidbilder

Det kan vara motiverat med några exempel på den retorik Förenade Humanister använder i sin Brännpunktsartikel.

(1) ”….onödig polemik gentemot allting vad religion heter och en allmänt oförsonlig ton i debatterna har skrämt bort många humanister från de humanistiska organisationerna.” (SvD, andra stycket)

(2) ”Istället har de mest religionskritiska och religionsfobiker blivit tongivande i den humanistiska rörelsen i Sverige.” (SvD, andra stycket)

(3) ”Det är dock inte humanismens uppgift att söka utrota alla former av tro eller diskvalificera människor från vissa delar av samhället enbart för att de har en tro.” (SvD, tredje stycket)

(4) ”Humanisterna i Sverige har gått allt mer mot att driva en antiteistisk linje snarare än en humanistisk.” (SvD, fjärde stycket)

Fetmarkeringarna är mina. För att bara ta två av dessa citat. Citat 2 borde vara lätt att belägga och tydligare förklara vad man menar. Nr 3 är ett oerhört grovt påstående!! Var? Vem? Vilka?

Den enda förklaringen jag kan se till citat 3 är att man har sett en – eller flera – kommentarer med denna innebörd på Internet i något kommentarsfält. Kan det vara så banalt? Eller sitter Förenade Humanister på uppgifter jag borde känna till som aktiv medlem i Humanisterna.

När prästen Ulla Karlsson i en kort debattartikel våren 2011 ifrågasatte och kritiserade några centrala kristna trossatser vällde det ut en räcka oerhört avfärdande, nedlåtande, föraktfulla kommentarer på Internet i anslutning till artikeln på Kyrkans Tidnings webb. De var skrivna av aktiva engagerade kristna, de allra flesta under pseudonym.  Efter någon månad tyckte KT att det var så pinsamt och obehagligt att man raderade hela kommentarsfältet. Sista gången jag såg kommentarsfältet hade antalet passerat 200. Den gången kom en enskild människa hårt i kläm. Men det skulle vara mig främmande att använda dessa kommentarer för att säga ”att sådan är Svenska kyrkan”.

3. Om detta med källor

Om Förenade Humanister tittar igenom delar av Humanisternas videoarkiv, blädderläser några årgångar av såväl Humanistinfo som Humanisten (finns att låna på bibliotek, kom ut t.o.m 2010) kan jag inte förstå annat än att dom skulle vara tvungna att hämta hem det mesta av de schabloniserade nidbilder av Humanisterna som har en så framträdande roll i deras argumentation. Även om tidskriften SANS är fristående från Humanisterna kan den i någon mån också ses som källa i detta sammanhang. Den kom ut med sitt första nummer 2011. Jag är öppen för att de utifrån en närgranskning av dessa källor eventuellt skulle kunna formulera en intressant och konstruktiv kritik. Det skulle kunna vara genuint spännande. I sådana här lägen är det viktigt att citera och ange källor och förklara vad man menar. Det är den besvärliga grunden för en seriös, konstruktiv dialog kring sådant man är kritisk mot. Jag hoppas att Förenade Humanister framöver ska visa sig ha förmåga och vilja att föra den sortens seriös diskussion.

Som en motbild av många kan jag rekommendera Christer Sturmarks intervju med Sture Linnér strax innan han dog. Sture Linnér var expert på antiken med många böcker på sin meritlista, men han var framför allt diplomat och FN-tjänsteman som under flera år var nära medarbetare till Dag Hammarskjöld. Jag är glad att den intervjun gjordes innan Sture Linnér dog. Och det är tveksamt om någon annan än Christer Sturmark skulle kunna göra den och fått med den dimension kring religion och tro som ger intervjun en alldeles speciell och oväntad lyster. Jag har läst den åtminstone tre gånger. Den publicerades i Humanisten och sedan i Sturmarks bok ”Personligt” (2008). Den finns också tillgänglig på Internet.

4. Roten till allt ont?

Jag gjorde själv en rejäl djupdykning i de källor jag nämnt ovan innan jag gick med i Humanisterna senhösten 2010. Jag hade fram till dess bara följt Human-Etiska förbundet och sedermera Humanisterna på rejäl distans med en blandning av kritik och nyfikenhet. Anledningen var inte att jag övervägde att gå med i Humanisterna utan att jag ville försöka få en uppfattning om grunden för den kritik mot Humanisterna som teologen och etikprofessorn Elisabeth Gerle formulerat i boken ”Farlig förenkling – om religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna” (2010). Det fanns flera saker som skavde visavi den ganska otydliga bild jag hade av Humanisterna. Det var som att jag inte riktigt visste om jag skulle fästa min vaga känsla av obehag på Humanisterna eller på Elisabeth Gerle och den bild hon manade fram.

Jag försökte bland annat hitta grunden till professors Gerles utsaga att ”Humanisterna ser religion som roten till allt ont” eftersom den inte stämde med den ganska ytliga bild jag hade. Detta påstående formulerades i boklansering och intervjuer, det fanns i bokens baksidestext. Jag började med en känsla av det var konstigt, så kan väl inte någon vettig människa mena. Det övergick till en tanke om att det var väldigt pinsamt för Humanisterna om någon, t.ex. Christer Sturmark skulle ha sagt något sådant, om än bara som ett slarvigt uttalande i en stressad situation. I boken fanns ingen källhänvisning. Efter några veckors research i video- och textkällor hade jag inte hittat något.

I mitt vidare sökande på Internet stötte jag plötsligt på påståendet att Richard Dawkins hade sagt att ”religionen är roten till allt ont”!! Påståendet fanns i en blogg av en präst på Svenska kyrkans webbplats som just diskuterade kring Gerles bok och den debatt som uppstått. Jag var nära att lägga ner där och köpa detta påstående. Då kände jag bara till Dawkins via namnet och vad som skrivits om honom. Och jag tyckte att det var ytterligt pinsamt att en välrenommerad akademiker kunde påstå något så dumt och grovt generaliserande. Som tur var hittade jag ett tips om att det var påhitt utifrån rubriken på TV-serien ”The root of all Evil?”.

Det blev ett bryskt uppvaknande när jag läste om bakgrunden till namnet på TV-serien och betydelsen av det lilla frågetecknet efter. Jag blev rejält skakad när jag insåg att jag skulle kunnat vara lite mer förenklat fördomsfull efter att jag läst etikprofessorn Gerles bok än före. Denna researchresa gjorde att jag till slut kände mig förpliktigad att skriva ”Till försvar för Humanisterna gentemot teologen och etikprofessorn Elisabeth Gerle” Knappt två månader senare och efter ytterligare påläsning gick jag med i Humanisterna. Man skulle nästan kunna säga att det var en protest mot de grova schablonbilder av Humanisterna som bars upp av framstående teologer och präster.

5. Historisk kontrapunkt, dialog och framtid

Som en historisk kontrapunkt kan det finnas skäl att påminna om retorik och debattklimat under såväl frikyrkorörelsens som arbetarrörelsens framväxt under andra halvan 1800-talet och början av 1900-talet. Förtal och schabloniserade nidbilder gentemot dessa rörelser från de maktbärande samhällskrafter som upplevde dom som ett hot tillhörde vardagen. Givetvis skapades det även nidbilder åt andra hållet. Kärnfrågor för baptismen var motståndet mot barndop (som då var lag) och rätten att själva fira nattvard utan präst. För arbetarrörelsen gällde det rätten att bilda fackföreningar och demokrati med rösträtt för alla.

Jag är själv engagerad i Humanisterna. Visst är det viktigt med en öppen dialog mellan företrädare för olika livsåskådningar som är är präglade av en grundton av respekt. Om man går till de videoinspelade debatter där t.ex. Christer Sturmark debatterat med företrädare för Svenska Kyrkan (Ted Harris, Tuuliki Koivonen-Bylund, Elisabeth Gerle) eller med företrädare för frikyrkosverige (Mats Selander, Stefan Gustavsson, Marcus Birro m.fl) så är dom ett mönster av artighet. Jag har själv varit inblandad i ett par sådana debatter som videofilmats, bl.a en utifrån rubriken ”Finns Gud?”. Trots nästan avgrundslika skillnader, som inte slätas över, har även de varit präglade av en grundton av respekt. Samtalet mellan astrofysikern Bengt Gustafsson, kristen, och kärnfysikern Sören Holst, Humanist, i Stockholmhumanisternas regi är väldigt intressant och rekommenderas varmt.

Dock ser jag för egen del inte den formen samtal och diskussioner som en central uppgift för Humanisterna, med undantag för samtalet mellan Bengt Gustafsson och Sören Holst som rör sig på ett annat område än den vanliga diktomin mellan troende och icke-troende. Den stora brist jag tycker mig se i dagens samhälle är att det finns så ytterligt få sammanhang där det kan föras en öppen, prövande diskussion kring livstolkningar och våra mänskliga existensvillkor utifrån en uttalat sekulär grund. Att bidra till att skapa scener och sammanhang för detta ser jag som en både spännande och angelägen uppgift. Där handlar det inte om att bära upp ”den sanna tillvarotolkningen”, utan om att skapa en ram utifrån ett tydligt uttalat sekulärt paradigm. Och där lär finnas ett stort spektra livstolkningar som kan göra anspråk på benämningen ”sekulärhumanistisk”. Det viktiga är att inom denna sekulära ram låta åsikter, argument och uppfattningar brytas mot varandra. Humanisterna är på väg att börja göra detta. Jag är övertygad om att detta behövs och att det är viktigt! Och jag vill göra vad jag kan för att bidra till en sådan utveckling. Om Förenade Humanister också vill bidra till att skapa sådana sammanhang så är det välkommet.

Bidrag från mig i den riktningen kan man hitta på webbplatsen ”Språk, tro och religion” och här på denna blogg. Diskussionen med livsåskådningar som utgår från ”heliga skrifter” och ”högre makter”, vad som kan kallas ett teistiskt paradigm, blir i detta perspektiv sekundärt för Humanisterna. Men om man angrips måste man svara. Om man inbjuds till samtal och debatter av företrädare för ett teistiskt paradigm så ska man förstås överväga att ställa upp. Men det är inte självklart! Samtidigt kommer det att fortsätta att vara viktigt med en vass, engagerad och kunnig kritik av heliga skrifters auktoritet, bra argument mot olika föreställningar om gud och övernaturliga krafter och av en kritisk genomlysning av religiösa maktstrukturer som dessutom ofta är patriarkala. Jag hoppas att denna religionskritiska uppgift även fortsättningsvis kommer att uppfattas som en viktig uppgift för Humanisterna. Som jag läser Principrogrammet för Förenade Humanister och deras  Brännpunktsartikeln är detta inget de tänker syssla med.

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i ateism, Debatt, Humanisterna och religion och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Nr 36. Förenade Humanister och detta med nidbildsretorik

  1. Ann Widung skriver:

    Mycket bra inlägg i debatten! Jag instämmer i allt.

  2. Yvonne skriver:

    Även jag instämmer i allt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s