Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5 av 5. Humanisterna Väst – Konstepidemin i Göteborg.

.

Betraktelserna hölls i ett arrangemang av Humanisterna Väst söndagen den 10 juni 2018. Musik för cello och piano varvades med betraktelser i en lokal på Konstepidemin i Göteborg. Det var ett experiment med lyckat utfall. Lite mer info om arrangemanget finns som inledning till första betraktelsen – Nr 99. Livets väv. Några avslutande kommentarer finns i slutet av denna sista betraktelse

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3.
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5 (denna blogg).

Hopp, livsglädje och kärlek.

Det är en speciell sorts rikedom att finnas i sammanhang där vi upplever att vår omsorg, kompetens och kärlek gör skillnad. Samtidigt är detta inte alla förunnat. Mycket talar för att en upplevelse av hopp, mening och hemhörighet i tillvaron är basala för att det ska kunna uppstå benådade stunder av livsglädje, rent utav lycka. De flesta av oss är smärtsamt medvetna om att vi inte rår över dessa grundkvaliteter med viljan.

Men vi kan fundera över om det finns omständigheter i form av val och livshållning som kan öka eller minskar förutsättningarna för kvaliteter som hopp och mening ska få allt större fäste i vår liv.

Jag prövar några tankar kring detta. Jag har berört detta innan. Jag tror att det har betydelse om vi, i medvetenhet om vår dubbelhet, aktivt bejakar utvecklingen av vår potential till samarbete, omsorg, förnuft. Och samtidigt aktivt arbetar för att hålla vår mörka potential i schack. Och detta utan moralistiska övertoner.

Jag tror också att kvaliteter som hopp, mening, livsglädje får större chans att växa fram om vi aktivt arbetar för mer rättvisa och omsorg i de sociala sammanhang vi ingår i. Idag kommer vi inte undan att vi alla, utöver de mindre och större sociala sammanhangen, också ingår i en global värld. Sak samma om vi aktivt arbetar för en fördjupad förståelse och respekt för den komplicerade och fantastiska livsväv som är grunden för allt liv.

Utan ett engagemang som gäller delaktighet och ansvar för det gemensamma så tenderar alla framgångar vad gäller karriär, skapande, ägodelar, häftiga upplevelser att efterhand tömmas på glädje och mening. Från det sekulärhumanistiska, existentiella perspektiv jag gör mig till tolk för är alla våra försök till en självcentrerad insnävning av våra liv dömt att efterhand få en frånsida av tomhet, ångest och meningslöshet.

Jag skulle vilja säga såhär. Vi är relationella varelser. Vi lever i relationer till familj, vänner, livspartner. Vi lever i relation till våra kroppar. Vi lever i relationer till älskade husdjur – hundar, katter, hästar. Vi lever i relation till det samhälle vi tillhör – lokalt och globalt. Vi lever i relation till en mängd kunskapsfrågor eftersom vi är frågande och kunskapssökande varelser. Vi lever i relation till allt det som är förutsättningen för våra liv – livsväven, jorden, vattnet, solen – och kosmos! Sist och inte minst, vi lever i relation till ett mångfascetterat kulturellt arv: berättelser, böcker, teknik, konst, musik, föremål, maskiner, kunskap.

Pröva tanken att förutsättningen för att uppleva hopp, mening och livsglädje är att de flesta av dessa relationer fortsätter att utvecklas och fördjupas. Detta är något som aldrig blir färdigt. När relationer av ett eller annat skäl börjar vittra eller brister mår vi inte bra. Det kan bli djup kris. Det kan bli så tufft att det känns som att hela ens existens är hotad. Då kan det vara livsviktigt med stödet från människor i ens närhet. Det skulle i sådana situationer också kunna vara värdefullt med sekulära, humanistiska ‘själavårdare’. Men det finns ännu inte. Jag hoppas att Humanisterna på några års sikt kan bidra till att bygga upp en struktur med professionell kompetens på detta område med nationell räckvidd.

Jag ska avsluta med en tankefigur som, för min del, under många år har gett näring åt en grundupplevelse av hopp och mening.

Jag har en stark vision av ett möjligt framtida globalt samhälle i ekologisk balans där det finns psykiskt, socialt och materiellt utrymme för varje människa att medvetet ta sig an den stora gåtan att vara människa.

Det är en vision av en framtida värld där alla människor har möjlighet att ta del i en fri och öppen diskussion om såväl samhällets angelägenheter som frågan om meningen med livet. Förtryck, förnedrande livsomständigheter, sociala restriktioner är hinder. Förödmjukande särbehandling på grund av kön, klass, ålder, religion, sexuell läggning och etnisk tillhörighet hindrar detta. Det gör också krig och extrem fattigdom. Att vara utestängd från kunskap och möjligheten till en bred och levande kontakt med såväl det egna kulturarvet som det globala, är hinder för detta.

Att efter bästa förmåga bidra med mina små skärvor för att öka sannolikheten för att denna framtidsvision ska bli verklighet någon gång i en obestämd framtid ger mitt liv mening och lyster! Jag tror inte att jag är unik i detta. Jag tror att en liknande upplevelse gäller för många människor.

Jag vill avslutningsvis poängtera att denna visions förmåga att generera en upplevelse av hopp och mening är oberoende av hur vi uppfattar sannolikheten för att den kommer att förverkligas. Det avgörande är att jag lever och handlar som om den är möjlig. Det innebär att, oavsett oddsen, fortsätta att bidra med mina små mikroskopiska skärvor. Men jag vet också att skärva på skärva på skärva – de flesta till synes obetydliga – tillsammans kan skapa den kvalitativa brytpunkt som gör det till synes fullständigt omöjliga möjligt. Berlinmurens fall 1989 är en stark illustration av detta. Så även meto-rörelsen.

Några avslutande ord.

Det var spännande att vara en del av detta annorlunda Humanistarrangemang. Musiken skapade ett ordlöst rum för eftertanke. Min personliga känsla var att musiken gjorde att betraktelserna fick större tyngd. I bästa fall kan denna experimentella tillställning öppna dörren för ett flöde av kreativa idéer när det gäller en ny typ av arrangemang inom ramen för den sekulära humanismen som livsåskådning.
Jag tror att det behövs! Jag tror att det är viktigt!

När jag och Jonas Nordström (styrelseledamot i Humanisterna Väst) började bolla kring upplägget fanns Tage Danielssons “Postilla” från 1965 med på ett hörn. Hans lekfulla och respektlösa lek med språk och religiösa former inspirerar fortfarande efter mer än 60 år. Han var en mästare på att blanda burlesk humor och allvar. Här blev det gravallvarligt och humorlöst. Men jag tror faktiskt att Tage Danielsson skulle gillat denna tillställning.

Med i bollandet fanns även SR P1:s ”Tankar för dagen” som just är allmänmänskliga betraktelser kring livet på mellan 4 och 5 minuter. Även detta med ”predikan” fanns med på ett hörn. Men då utifrån ett tydligt sekulärhumanistiskt perspektiv. Predikan är en fascinerande och speciell form av ordkonst som jag skrivit en blogg om – Nr 45. Predikan – för några år sedan.