Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3 av 5. Humanisterna Väst – Konstepidemin i Göteborg.

.

Betraktelserna hölls i ett arrangemang av Humanisterna Väst söndagen den 10 juni 2018. Musik för cello och piano varvades med betraktelser i en lokal på Konstepidemin i Göteborg. Det var ett experiment med lyckat utfall.  Lite mer info om arrangemanget finns som inledning till första betraktelsen – Nr 99. Livets väv. Några avslutande kommentarer finns i slutet av sista betraktelsen – Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek.  

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1 av 5.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3 (denna blogg).
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.

 

Partitur för cello.

.

Döden och sorgen. 

Som sekulär humanist och ateist tror jag inte på någon personlig fortsättning bortom döden. Födelse och död! Att vi i ett kosmiskt ögonblick blossar till som medvetet reflekterande liv är märkvärdigt och storslaget. För en liten stund i det kosmiska tidsflödet kan vi skratta, leka, dansa, älska, ställa frågor, förundras, dra historier och vidga kunskapsvyerna. Vi kan också förstöra och ställa till det genom obetänksamhet, kränkningar, våld – såväl för våra närmsta som för samhället – det lokala och det globala.

Det kanske svåraste med döden är inte den egna döden utan när viktiga, närstående människor dör eller ligger för döden. Än mer om dom är mitt i livet. Och värst om det är våra barn. I ett ateistisk perspektiv finns det inte något försonande, inte någon mening, det är att drabbas av en stor, smärtsam förlust. Det gäller oavsett om orsaken är sjukdom, olyckor, våld eller krig. Det är att drabbas av ett svart hål. En närstående och älskad människas självmord är kanske det värsta. Vad vi behöver i sådana situa­tioner är inte människor som gör rätt och säger rätt saker. Jag tror att vi behöver människor som inte blir rädda för oss, som inte drar sig undan, som orkar och kan erkänna sorgen, smärtan, svärtan, det fruktansvärda utan att släta över. Att våga vara nära när människor vi känner som har drabbats är viktigt – och svårt. Vi kan på olika sätt stödja och hjälpa varandra att orka och våga detta.  

Den moderna kosmologin har gett ytterligare en dimension när det gäller vår ändlighet och dödlighet. Oavsett hur lysande eller bedrövligt mänskligheten sköter sig så har det jordiska livet ett slut. Solens ljus och värme är förutsättningen för livet på jorden. Alla stjärnor har en begränsad livslängt, så även solen. I slutet av sin stjärncykel kommer solen att att expandera och sluka jorden. På ett plan är detta förstås obeskrivligt fasansfullt. Det märkvärdiga och storslagna är att vi är den första generationen som genom vetenskapens landvinningar blivit medvetna om detta bistra existensvillkor.

Om man inte tror på någon personlig fortsättning bortom döden är stunden mellan födelse och död det enda vi har. Hur vi förvaltar den stunden blir viktigt. En del av oss lyckas hitta livsspår med starka inslag av mening, förundran, kärlek, livsglädje. Men det är inte givet! Belastningar i form av tufft socialt och psykologiskt arv, kulturella omständigheter och ogynnsamma gener  – kan allvarligt försvåra våra möjligheter. Tillhör man de lyckligt lottade och har ett reflekterat förhållande till detta, så tenderar det att föda stor ödmjukhet visavi de mindre lyckligt lottade.

Om det jordiska livet är det enda som finns blir det angeläget att framtida generationer över hela jorden såväl som mina barn, barnbarn, barnbarnsbarn etc ska få möjlighet att leva ett gott och drägligt liv i framtiden när jag är död. Det föder ett ansvar för framtiden.

Nr 99. Livets väv. Betraktelse 1.
Nr 100. Delaktighet och mening. Betraktelse 2.
Nr 101. Döden och sorgen. Betraktelse 3 (denna blogg).
Nr 102. Vår dubbelhet som människor. Betraktelse 4.
Nr 103. Hopp, livsglädje och kärlek. Betraktelse 5.