Nr 21. Konsten att trivialisera. Kommentar till ny blogg av Dag Sandahl.

I en paus i det dammiga renoveringsjobbet av ett rum i vårt gamla hus fick jag för mig att kolla Dag Sandahls blogg. Och hittade en blogg från den 26 juni med rubriken ”I den pretentiösa nyfnoskighetens tid” där jag åter är omnämnd. Men inte någon ”Olofsson” i rubriken den här gången och bara i två stycken mot slutet. När det gäller ”den pretentiösa nyfnoskigheten” så är jag i sällskap med två biskopar och några teologer. Vad gäller mig och efterlysningen i min förra blogg av en seriös analys av det kristna begreppsparet ”tro” och ”otro” så skriver Dag Sandahl:

Carl Gustaf Olofsson läste jag också. Han vill att jag ska kvalificera tro respektive otro. Själv har han en existentiell tro. Hans tro får en ”frälsande” kvalitet: ”När den existentiella tron har utvecklats till att medvetet bejaka synen att kärlek och förnuft kan utvecklas till bärande och gränsöverskridande krafter såväl i det egna livet som i varje människas liv är den identisk med den frälsande tron.” Tja, vad ger ni mig för det? Tron tror på tron. Det är det hela. De har det nog inte för lustigt hos Humanisterna, fattar jag.

Jag tror på Jesus och det är den tro som den olofssonska familjen hade och som han på samma gång gör upp med, tar avstånd från och försöker hantera. Fides qua är vad han behåller. Tron som tror. Men frågan gäller Fides quae – vad den tror eller vem den tror på. 

Det är fascinerande med Dag Sandahls självsäkerhet och nedlåtenhet. Men man kan kanske säga att visavi den som man upplever som en obotlig, högljudd avfälling så är det motiverat med detta avfärdande tonfall. Det kanske framstår som det enda rimliga sättet för Dag Sandahl att bemöta mig. Att överhuvudtaget skriva något som kan uppfattas som dialoginriktat blir då en sorts svek eller förräderi mot den sanna kristna tron. Jag kan bara rekommendera nyfikna läsare att själv försöka avgöra måttet av djup – ytlighet – trivialisering i mina skriverier kring tro visavi Dag Sandahls. Så i min kanske naiva föreställning om att jag är något viktigt på spåren i texten ”Kapitel 6. Existentiell tro” så upprepar jag läsrekommendationen.

Omedelbart efter den passus Dag Sandahl citerar från ”Kapitel 6. Existentiell tro” sammanfattas trosanalysen:

Den genomförda analysen formar en tydlig bild som säger att det inte är den teistisk-metafysiska tron utan vad som här kallas den existentiella tron som möjliggör en livsprocess som handlar om ‘hjärtats öppnande’. Den visar också att det är den existentiella otron som utgör grunden för en livsprocess som leder till ‘hjärtats förhärdelse’. Den teistisk-metafysiska otron framstår som i det närmaste betydelselös för denna tragiska livsprocess.

Bäste Dag Sandahl, jag ser fram emot lite rejäla, kunniga och seriösa argument mot de slutsatser som sammanfattas i detta stycke. Dessutom tycker jag att du grovt trivialiserar detta med ”fides qua” och ”fides quae”.

Jag har en djup och stark erfarenhet av något som genererar mening, en grundton av livsglädje, en sorts starkt ”bry sig om” världens välgång (eller hur man ska uttrycka det) och där det uppstått benådade ögonblick av en intensiv hemhörighet i tillvaron. Att det blivit så är inget jag haft kontroll över. Jag är tydligt medveten om att det kunde utvecklats på annat sätt! Tur?! Tillfälligheter?! Varför det blivit så omutligt tydligt att jag inte tror på gud, ett liv efter döden etc kan jag inte ge några djupare förklaringar av (givet av Gud???). Däremot växte det ganska tidigt fram ett starkt inre krav att försöka förstå dessa djupt positiva inslag i mitt liv när de så uppenbart inte kunde hänföras till tro på gud etc. Dag Sandahl tycker uppenbart att denna strävan efter förståelse av den bärande grunden för mitt liv – och som jag efterhand kommit att tro kan ta form i allas våra liv – är tramsig, töntig, ytlig, något som bara är värt nedlåtenhet och raljans. Töntigt kanske, naivt kanske, men definitivt inte tramsigt och ytligt. För ateister och Humanister är denna problematik på allvar. Men uppenbarligen inte för Dag Sandahl och hans själsfränder. Jag tror numera att det är väldigt få kristna som överhuvudtaget förmår uppfatta denna problematik och dess allvar. Och då kan man bara svara med trivialisering – eller tystnad.

Hur som helst, om man är genuint ointresserad av dialog och primärt skriver för att stärka det inomkristna ”vi-et” så ska man skriva som Dag Sandahl. Och hoppas på att hans bloggläsare köper hans ord och omdömen, upplever att han är en god herde, och inte funderar vidare själva. Det kanske är elakt och alltför grovt generaliserande att skriva det ”inomkristna”, jag kanske borde skriva något i stil med ”Dag Sandahl fanclub” i stället.

Sedan är det en intressant notering att biskop Antje Jackelén beklagande skriver om den låga nivån både vad gäller bildningen och djupet hos samhällets elitskikt och på det offentliga samtalet om religion och livsåskådning i gårdagens Sydsvenskan (den 1 juli). Dag Sandahl tillhör definitivt dem som kan föra den sorts belevrade samtal om litteratur, religion och teologi som hon efterlyser – och på tyska om det behövs! I ljuset av Jackeléns debattartikel blir det en komiska poäng att Dag Sandahls blogg börjar med att han raljerande går åt en artikel på DN Debatt den 22 juni där just biskop Antje Jackelén är en av undertecknarna tillsammans med biskop Eva Brunne, professorn och teologen Elisabeth Gerle, Ann-Louise Eriksson, forskningschef i Svenska kyrkans forskningsråd och teol.dr. Anna Karin Hammar, samtliga präster. Den debattartikeln har gett mig själv rejäla olustkänslor, så jag kommer lite lätt rodnande på mig själv med att njuta av Dag Sandahls raljanta sågning.

Både biskop Jackelén och ölandsprästen Dag Sandahl står för en rejält uppblåst kristen självgodhet – men av olika slag och från väldigt olika infallsvinklar. Men det gör att dom tillsammans mutar in ett betydligt större område ”av kristet djup” och självgodhet än dom gör var och en för sig. Undra på att det offentliga samtalet om livsåskådning, religion och vad det innebär att vara människa – är så pass torftigt i sverige idag.