Nr 20. Gud och välsignelsen. Svar till Marcus Birro.

Bäste Marcus Birro. Först ett stort grattis på födelsedagen. Jag kan ju börja med att säga att om jag inte sett debatten mellan dig och Christer Sturmark så hade denna svarsblogg aldrig blivit skriven. Jag såg debatten/samtalet för ett par dagar sedan på Internet. Du gjorde ett varmt, sympatiskt intryck. Det fanns både tydlighet, eftertänksamhet och humor. Det var ett ovanligt bra och levande samtal/debatt. Utan den debatten hade avståndet känts oöverstigligt. Nu kunde jag överraskande t.o.m ana något av en själsfrände som det är möjligt att prata allvar med.

Jag har läst och begrundat din krönika ”Om vi nu bryr oss så lite om Gud, varför väcker han så starka känslor” i dagens Expressen (den 15 juni). Som ateist, medlem i Humanisterna och med ett livslångt förhållande till kristen tro berör den mitt engagemang och mina hjärtefrågor på många sätt. Jag har många slevar i grytan. Så din blogg berör och väcker tankar och invändningar. Om mig kan kort sägas: frikyrklig uppväxt, varm diskuterande miljö. Ett tidigt smärtsamt uppbrott. Ändå, eller tack vare just det, djupt och ohjälpligt engagerad i detta med livet och vad det innebära att vara människa. Jag hade (och har) ett så starkt förhållande till mitt kristna arv att jag, långt efter uppbrottet med en början när jag var 42 år gammal la ner mer än 10 års möda på att försöka formulera grunderna för en existentiell tolkning av kristen tro. Och där detta med att tro på Gud och ett liv efter döden förpassades till oväsentligheter. Det har förstås (mera sant – till min stora förvåning) inte väckt applåder från något håll. För knappt två år sedan kom jag ut som ateist. Det innebar att jag började använda etiketten i beskrivningen av min grundhållning. Innan hade jag nöjt mig med att säga att jag inte trodde på gud, ett liv efter döden eller att Jesus uppstått från döden. Lite senare gick jag med i Humanisterna.

När det gäller skolavslutningar och välsignelsen så är jag indirekt inblandad i din krönika. Du kanske till och med har läst min Newsmillartikel som borde haft den av mig föreslagna rubriken ”Välsignelsen och skolavslutningar i kyrkan” eftersom just det trevliga och till synes så oskyldiga med välsignelsen och en önskan om Guds frid stod i centrum. Men det ska jag inte orda mer om här.

Anledningen att jag sätter mig ner och skriver är avslutningen på din blogg:

Jag har inte träffat en enda människa som inte har andligt grubbleri. Alla när en längtan att lära känna Gud. Också ateisterna. Kanske allra helst ateisterna. De är helt absorberade av Gud. Den svenska sekulariseringen är en lögn. På alla fronter. Gud bryr sig inte om vårt tvivel. Och vår likgiltighet inför Gud är helt enkelt inte på riktigt. Gud berör. Även om vi inte vill tro det.

Du har både rätt och fel. För mig är det otvetydigt så att frågan om Gud berör. Andliga gubblerier är nästan en given följd av min frikyrkobakgrund. Kanske är det givet om man tar livet med dess utsatthet, glädje, sorger etc på allvar. Och det gör de flesta! Och kanske uttalade ateister än tydligare för att dom tar detta med det enda livet och livets utsatthet och ovisshet ”on the rocks”. Däremot har jag blivit alltmer övertygad om att frågan om gud finns eller inte i vår tid har blivit en oviktig, intellektuell kafferepsfråga för de flesta människor. Däremot så är frågorna om vad som skapar grunden för bärande grundupplevelser av mening, hopp, delaktighet i livet och stödjer utvecklingen av medkänsla, kärlek, förnuft, omsorg och ansvar för samhället och vår globala överlevnad brännande och viktiga. Såväl som den andra sidan: vad skapar grunden för meningsupplösning, hopplöshet, likgiltighet inför samhälle och omvärld och ytterst för destruktivitet, ibland av förfärligt slag. Som ateist tror jag inte att Gud berör. Däremot tror jag att livet och detta att vara människa berör! Starkt och ohjälpligt! Och i en kultur där detta så starkt har knutits till Gud så berör självklart ”frågan om Gud”!

Mycket kristet tal om Gud fungerar enligt min bestämda uppfattning tyvärr som ett sätt att lägga en tjock dimridå över dessa för alla människor livsviktiga grundfrågor. Från kristet håll kan det till och med ibland bli så illa att man inte förmår uppfatta och erkänna detta livsengagemang om grundhållningen är tydligt icke-religiös och kanske dessutom religionskritisk. Eller att man per definition är ytlig, trivial, oandlig om man är tydlig med att man inte tror på gud, och ve och fasa, kanske till och med har slutat grubbla kring just den frågan. Jag har av olika skäl utvecklat en viss känslighet för dessa ofta inlindade insinuationer i den offentliga diskussionen. Att det mig veterligen inte finns någon modern teologi som ger ett genomarbetat, respektfullt utrymme för den livsengagerade, sekulära nutidsmänniskan gör inte saken bättre. Utifrån denna grund kan man bli väldigt religionskritisk och kristendomskritisk. Jag är en av dessa!

För lite mer än två år sedan var jag inbjuden till Norrtälje baptistförsamling för att prata utifrån rubriken ”Kan man vara kristen utan att tro på Gud”. Det var en av de ytterst sällsynta tillfällen, noga räknat det enda, jag blivit inbjuden till ett kristet sammanhang för att fritt få lägga ut texten om mitt förhållande till kristen tro. Då var mitt svar ”ja”. Det var en väldigt varm och sympatiskt stämning och en bra diskussion efteråt. Och jag känner fortfarande stor respekt och beundran för denna församling. Men det blev ett lite surt efterspel helt utanför församlingen. Detta tillsammans med lite annat bidrog till att mitt svar ett halvår senare var ”nej”. Utan att jag ändrat uppfattning i någon annan grundläggande sakfråga. Det var etiketten som ändrats. Och när etiketten ändrats var det inte så långt steg att gå med i Humanisterna. Dom fick väldigt mycket skit för att dom var tydliga med en grundsyn som var min egen, så jag tyckte det var läge att tydligt bekänna färg och dela den skiten. Teologen Elisabeth Gerles bok ”Farlig förenkling. Religion och politik utifrån Sverigedemokraterna och Humanisterna” var starkt bidragande. Och det har känts väldigt bra! Det enda som skavt är ett litet dåligt samvete  dels mot Norrtälje baptistförsamling och deras mod och framsynthet och dels mot den ovanliga och sympatiska präst som vid två tillfällen inbjöd mig att predika i en Stockholmskyrka 2005.

Efterspelet handlade om ett mail som varnade för irrläror i Norrtälje baptistförsamling. Mailet skickades inte bara till mig utan även Svenska Baptistsamfundet centralt och några fler. Av lite olika skäl blev det, efter den omedelbara argheten hade lagt sig, ett väldigt ordentligt och eftertänksamt svar på detta mail som jag senare publicerade på min webbplats ”Språk, tro och religion”. Och i detta svar finns en rejäl utläggning om mitt förhållande till Gud. Utifrån din debattfråga till Christer Sturmark om hur han skulle reagera om han överraskande mötte Gud efter döden, så kan man säga att detta är mitt svar på frågan. Nedanstående är ett avsnitt ur detta mail rakt av.

Gudsbild.

När detta hände hade jag på ett genomgripande och smärtsamt sätt tagit oåterkalleligt avsked från min barnatro som jag fått med mig från min baptistiska uppväxtmiljö. Därför dröjde det ända till 1990 innan jag på allvar började fundera över relationen mellan å ena sidan det jag upplevt och den kallelse som sedan kommit att prägla mitt liv och å andra sidan mitt kristna arv av bibliska berättelser, begrepp, riter, livsöden och vittnesbörd som jag fått med mig med modersmjölken. Innan dess var det tabu.

Den fribaptistiska miljö jag kommer från pratade mycket om en älskande och kärleksfull Gud. En egenhet i frikyrkovärlden var också att man inte trodde på eviga straff och att i den yttersta tiden skulle allt och alla inneslutas i Guds famn. Det var en av de läroavvikelser som gjorde att man uteslöts ur Svenska Baptistsamfundet 1872. Det är en vacker bild! Ett av min tidiga ungdoms starkaste och vackraste minne är när far en gång med intensiv glöd berättar om sin vision av den stora återlösningen. Med strålande ögon berättade han att han ser för sig hur djävulen träder fram inför Gud. Han erkänner sig besegrad och säger till Gud att han hade rätt och ber om förlåtelse för allt han ställt till med. Och Gud blir oerhört glad och sluter honom i sin stora famn och säger ”Välkommen hem mitt barn”.

Jag kan inte se denna scen för min inre blick utan att se det som far är omstrålad av ljus. Sannolikt har den bidragit till modet att ställa mig utanför och följa det som har framträtt som ”mitt hjärtas väg”. Det har också sannolikt bidragit till att skapa en lite speciell gudsbild i mig som varit viktig: Om Gud finns måste han vara minst lika kärleksfull som den mest kärleksfulla människa jag känner till. Allt annat är förtal av Gud. Det räckte med att tänka på min på många sätt ofullkomliga predikantfar som Gud och domare för att varje tanke på ett plågsamt helvete och än mindre eviga straff skulle falla platt till marken och framstå som fullständigt orimlig. (Anm. Se i slutet!)

Därför finns det också en annan stark bild. Om det är så att Gud finns och domen väntar kommer jag att med frimodighet och oräddhet att stå inför Guds ansikte när den stunder kommer. Denna Guds stora och enda angelägenhet är kärlekens, omsorgens, tillitens, medkänslans tillblivelse och växt i världen. Hur mycket eller lite vi har trott på hans existens – eller ett liv efter döden bryr han sig inte ett skvatt om. Hans dom bygger enbart på om vi efter bästa förmåga, utifrån det som varit oss givet av möjligheter, bördor och svårigheter, har gjort vårt bästa för att bejaka kärlekens, omsorgens, förnuftets, tillitens växt i oss själva och i våra medmänniskor – och i världen. I detta perspektiv är det just detta som bidrar till att bygga Guds rike. Hur märkvärdigt eller litet vårt bidrag är bryr han sig inte om, det avgörande är ’efter bästa förmåga utifrån det som varit oss givet’.

Jag är fullständigt trygg i att om denna stund kommer så kommer Gud att se att jag gjort så gott jag kunnat för att bidra till kärlekens växt i mig och andra utifrån det som varit mig givet. Och hans famn kommer att vara öppen med ett varmt ”Välkommen hem mitt barn”.

Men sedan måste jag också tillägga att när de som inte klarat av att förvalta sitt pund, de som av rädsla och feghet satt sitt ljus under skäppan står inför Gud och tronen så kommer han att sorgset och medkännande skaka på sitt huvud och säga: ”Kanske fick du en alltför svår uppgift. Jag vet att det är tungt och smärtsamt att leva med att man inte har vågat, att man varit för rädd och feg för att bidra med sin speciella skärva till Guds rike.” Och så öppnar han sin famn och säger ”Välkommen hem mitt barn”.

Det märkligaste är den sista delen i denna bild. Inför Gud och tronen och stundande dom står de som bidragit till att underminera förutsättningarna för kärlek, medkänsla, tillit; de som underblåst avundsjuka och girighet; de som bidragit till att sätta igång destruktiva och förfärliga skeenden genom att elda på rädsla, hat och hämndlystnad; de som utnyttjat och spelat på människors drömmar och längtan för att skaffa sig makt och pengar; de som med olika mått av hänsynslöshet gjort makt och rikedom till sitt stora livsmål; de som utan samvetsbetänkligheter trampat på de som varit svagare än en själv för att uppnå personliga vinningar; de som använt sin gudagivna begåvning för destruktiva syften; de som med listigt och förföriskt tal bidragit till underminera samvetets och hjärtats röster hos de människor som funnits inom deras räckvidd när dessa inte stämt överens med med de läror och ideologier som man förfäktat.

Gud möter ögonen hos var och en med en blick fylld av bekymran och smärta och säger. ”Ni har missat vad livet handlade om! Ni har på olika sätt förstört möjligheten att uppleva den djupa förundran och djupa livsglädje som livet rymde. Ni har inte bara undanhållit denna möjlighet för er själva, ni har i stället bidragit till att försvåra – eller förstöra – denna möjlighet för andra. Ni har låtit era liv sugas in i den tragiska livsprocess det innebär när hjärtat förhärdas allt mer och som ovillkorligen innebär förlust av mening, livsglädje, närhet, kärlek, tillit och som undergräver och förstör relationer och gemenskaper.”

Sedan säger Gud: ”Mina barn, ni kan inte komma in i himlen nu. Men jag har inrättat en speciell avdelning där mina klokaste och bästa änglar och mina mest insiktsfulla medarbetare från jordelivet kommer att arbeta i skift. Dom vilar upp sig och hämtar kraft i himlen mellan arbetspassen. Målet är att ni efterhand fullt ut ska inse och förstå hur ni levt, ställt till det för andra och missat livets möjligheter och rikedom. När ni fullt ut förstår och med uppriktigt hjärta beklagar att ni inte förstått att livet och tillvaron bara kan framträda i sin gnistrande rikedom om man bejakar kärlekens tillblivelse i sig själv och andra, att man av bästa förmåga bejakar en livsprocess som handlar om hjärtats öppnande är ni på rätt spår. Då börjar ni närma er himlaporten. Det kommer att ta olika lång tid för er. Men mina medarbetare är duktiga och vi har evigheten på oss.”
Vad Gud vet men inte säger är att det kommer att komma en punkt för var och en när insikterna blir så starka och smärtsamma att de kommer att börja böna och be att få leva om sina jordeliv för att hjälpa andra och på så sätt gottgöra – och samtidigt få del av den rikedom dom missade. Då är himmelens portar öppna för dessa hans förut förlorade barn.

Vi kan på olika sätt använda de bibliska bilderna. Det här är ett sätt att konkretisera den syn på de yttersta frågorna om dom och straff som jag är uppvuxen med i fribaptistsamfundet. Och jag kan säga att jag tycker det skulle vara oerhört skönt om det är såhär. Då finns det en andra chans.

Jag kan bara av hela mitt hjärta hoppas att det är så, att Gud och domen väntar på andra sidan döden. Men jag tror inte det. Och då blir det plötsligt mycket allvarligare!!

Det är oerhört sorgligt och tragiskt med varje människoliv som fastnar i den livsprocess där hjärtats förhärdelse fått övertaget. Det är att tappa bort och gå miste om det enda liv som är oss givet. Oftast är en viktig grundorsak kränkningar, svek, oseddhet, brist på omsorg och kärlek i barndomen, att det sköra och längtande i oss har utnyttjats och manipulerats. Den delen av våra liv väljer vi inte, rår vi inte över. Med den bakgrunden är det större chans att sedan förföriska och destruktiva ideologier, idéströmningar, gäng, gemenskaper – ibland sekulära, ibland religiösa – hakar i det rädda och sköra, hakar i vår längtan att höra till, utnyttjar vår längtan efter en bättre värld, hakar i det skikt av hat, av att vilja såra och ge igen som alltid föds av svek och kränkningar i barndomen. Ett inslag på denna tragiska livsväg är att vi i vår rädsla och osäkerhet och längtan att höra till – ytan kan var självsäker, stark, cool, cynisk och ibland väldigt from – börjar trycka undan och förneka det som samvetets, hjärtats och sanningens röster inom oss försöker säga. Och där vi efterhand också kommer att försöka påverka andra att förneka betydelsen av ett öppet och levande förhållande till dessa inre röster.

Utifrån den syn på människans möjligheter och svårigheter som med sådan kraft tagit form i mig och mitt liv så är inte ett endaste människoliv värt att gå om intet.

Bästa PP, man kan säga att min tro har två grundbultar. Den första är att vi som människor rymmer möjligheten att bli allt mer älskande och att denna kvalitet i bästa fall kan utvecklas till sådan styrka att vi i utsatta och smärtsamma konfliktsituationer får kraft att utmana och gå emot våra djupaste behov och beroenden. Vår rädsla för ensamhet och utanförskap, vår rädsla att förlora vänner och tillhörighet, vår rädsla att framstå som udda töntar – och ytterst vår rädsla för döden. I utvecklingen och fördjupningen av denna tro har Jesus funnits med som en oerhört stark bild i detta att han hade kraften och modet att följa sin kallelse till dess yttersta konsekvens – förnedring och plågsam död.

Den andra grundbulten är en djup övertygelse om att förutsättningen för att grundkvaliteter som mening och upplevelse av hemhörighet i tillvaron ska kunna växa och fördjupas, för att våra viktigaste relationer ska kunna växa i närhet och djup och inte minst för att våra liv i benådade ögonblick ska kunna glimma till i den sorts djup förundran och livsglädje där hela tillvaron blir som en varm älskande famn – är att vi bejakar denna möjlighet. Hur vi förklarar och ger ord åt denna möjlighet är utan betydelse, den kan också vara intuitiv och utanför ordens värld.

Det viktigaste i detta är inte hur stark vår tro är eller hur långt vi har kommit. Det viktiga är – för att använda en mera poetisk bild – att vi har så mycket tro att den livsprocess som handlar om hjärtats öppnande har övertaget visavi den livsprocess som handlar om hjärtats förhärdelse. Jag tror också att det gör all skillnad vilken process som har övertaget i våra liv.

Med denna tro – som jag kommit att kalla ‘existentiell tro’ – som själva grunden är min stora angelägenhet att efter bästa förmåga försöka bejaka kärlekens, omsorgens, medkänslans tillblivelse och växt i mig själv och bidra med mina skärvor för att stödja andra i detta. Jag hoppas och vill tro att detta också är grunden i ditt engagemang. I så fall är vi trots stora olikheter i synsätt på samma livsspår.
Utdrag från mailet/texten: ”Varning för irrläror. Svar från CG Olofsson”.

Jag beklagar att Italien bara fick oavgjort mot Kroatien. Nu är det ovisst i en tuff grupp! Ha en bra födelsedag och så hoppas vi att Sverige ska resa sig ur mörkret och slå England i kväll. Men oddsen är väl inte dom bästa. Men ibland händer det överraskande!!

Allt gott,
Carl Gustaf Olofsson
andlig, gudsengagerad ateist
och styrelseledamot i Humanisterna Kalmar

Anm. Fribaptisterna ingår sedan begynnelsen i det som idag heter Evangeliska Frikyrkan. Men denna detalj i ett av grundarsamfundens teologihistoria tycks helt okänt för fd. föreståndaren i Evangeliska Frikyrkan, Stefan Swärd. När han i boken ”Efter detta. Om Guds kärlek och rättvisa, himmel och helvete” (2011) pläderar för att ta bibelns lära om eviga straff på större allvar så omnämns detta inte med ett ord. Andra kristna rörelser som inte tror på eviga straff, nya och gamla, tas upp – och argumenteras emot! Jag har även frågat Per Ewerts, flitig skribent från Evangeliska Frikyrkan, om detta i en Facebookdiskussion. Men eftersom han inte svarade tror jag att han var helt ovetande. Det är märkligt och facinerande.

Bloggen har fått några smärre korrigeringar kl 10:25 den 16/6

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i ateism, Existentiell livssyn, Teologi och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Nr 20. Gud och välsignelsen. Svar till Marcus Birro.

  1. Kjell Ericson skriver:

    Att Marcus Birro likt Göran Skytte, Göran Greider, Ingela Agardh, Martin Timell, Agneta Sjödin, Lukas Moodyson, Paolo Roberto annonserat sin tro liknar ett mode. På några händer är det dessutom lite klädsamt modigt att träda fram, på andra en ren provokation som skapar rubriker.

    Att ateister och humanister skulle vara ”… helt absorberade av Gud …” är ett omtjatat kristet önsketänkande som inte blir mera sant för att det upprepas. Marcus påstår också att ”Den svenska sekulariseringen är en lögn.” Vilka belägg anför han för det? Utom att han vill att det ska vara ”sant”?

    Jag har inget förhållande till en massa saker i tillvaron; allt det jag inte ser det minsta bevis för eller den ringaste logiska förklaring till. Alltså har jag inget förhållande till vare sig den kristna guden eller andra gudar och kan därför inte kalla mig ateist. Men jag är, med Marcus vokabulär, absorberad av kunskap och frihet. Och det är jag uppenbarligen inte ensam om.

    Frågor som ”var fanns jag innan jag föddes?”, ”vad kommer jag att möta efter döden?”, ”finns själen?” osv har jag heller inget problem med. Bara för att vi kan ställa frågorna finns inte svaren. Inget, absolut inget, i tillvaron tyder på det. Kunskapen om tillvaron vidgas i allt snabbare takt. Kunskap befriar; med kunskap kan jag ifrågasätta, skaffa mig ett bättre jobb, hitta bot mot sjukdomar, förändra livsvillkoren både för mig själv och andra och med självförtroende ifrågasätta troendes självsäkra påståenden om t ex livet efter detta. Utan kunskap skulle det ju kunna ”vara sant”, med bara normal kunskap om naturen finns det inget som tyder på dess existens.

    Marcus är naturligtvis inte okunnig om världen utanför familjen. Bristen på frihet är skrämmande inte minst för kvinnor och barn. Man kan skylla på tradition men det går inte att frita religioner från ansvar. Och det mest löjeväckande är det faktum att en gubbe som omger sig med andra gubbar klädda som om de ständigt uppträder i en musikal dikterar livsvillkoren för en alltför stor andel av världens kvinnor. På 2000-talet!!!

    Är det konstigt att vi blir fler och fler som ”absorberas av” de tydliga tecknen på avsaknaden av övernaturliga krafter och förfäras av mänsklighetens oförmåga att lösa de globala problemen.

    Jag har ingen som helst längtan efter att lära känna ett mänskligt påhitt från en tid när vi inte visste bättre men en oerhörd längtan efter att lära känna en alltmer fascinerande natur.

    • Kjell, jag håller med dig om det mesta du skriver. Pratet om att Humanister och ateister är ‘absorberade av Gud’ har blivit ett att de populäraste retoriska greppen i den kristna polimiken. Jag tror att den främsta uppgiften för detta retoriska grepp är att stödja de egna. Men vi ska förstås polimisera emot så fort tillfälle ges. Jag tycker du uttrycker dig väldigt bra när du skriver ”Är det konstigt att vi blir fler och fler som ”absorberas av” de tydliga tecknen på avsaknaden av övernaturliga krafter och förfäras av mänsklighetens oförmåga att lösa de globala problemen.”. Jag tycker själv att ”talet om Gud” från religiöst, kristet håll – och Birro – i väldigt stor utsträckning döljer våra mest viktiga angelägenheter och utmaningar som människor – och som global kultur! Som jag skriver – frågan om Gud har i vår tid blivit en intellektuell kafferepsfråga, som främst tenderar att dölja våra viktigaste angelägenheter. Jag hoppas att den hållning ändå gått fram hyfsat i mitt svar till Birro även om jag håller en vänlig grundton och inte inte skriver omedelbart konfronterande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s