Nr 22. Kyrkorum, ljusbärare och livets allvar

Jag har på morgonkvisten blivit uppiggad av en ovanlig och bra krönika kring detta med religiositet, icke-religiositet och livets allvar (och semestervardagens lilla jagande efter minnesvärda upplevelser). Det gäller krönikan ”Vid ljusbäraren i S:ta Maria kyrka ser jag en massa hemlig mänsklighet” av Malin Ullgren (DN Kultur, s.2 – 20120815). Trots att jag, precis som Malin Ullgren, inte tror på gud eller några andra högre makter (och sedan ett par år är medlem i Humanisterna), passar jag gärna på att tända ett ljus i ljusbäraren när jag är inne i en kyrka. Det gäller främst om jag är turistbesökare. Och så en kort stunds stillhet och begrundan av livet, döden och människovarandets gåta med händerna lätt knäppta eller åtminstone ihop. Jag har ingen livmoder som Malin Ullgren anger som positionsbestämning för sina knäppta händer, men i ungefär samma höjd, kanske inte direkt norchalant som hon skriver, men med väldigt låg profil, “helt utan adjektiv”. Ofta blir det även en bön eller ett tack eller en hälsning till en eller flera viktiga människor som är döda – eller alltihop på en gång. Eller att jag i ödmjukhet bara böjer mitt huvud lite lätt och diskret för alla som levt före mig och brottas med livets gåta, smärta, glädje, utsatthet. Det känns inte konstigt, inte falskt, inte konstruerat! Malin Ullgrens formulering av sina tankarna inför alla ljusen i ljusbäraren är jättefin: “….. då ser jag inget omoget eller neurotiskt. Bara en massa hemlig mänsklighet”! Precis så! Mitt existentiella, inomvärldsliga förhållande till livets allvar, mitt ‘sekulära’ ljus i ljusbäraren innefattas på ett självklart och respektfullt sätt. Men också de mera traditionellt religiösas!

Jag har länge varit fascinerad av detta nya sekulära, icke-religiösa förhållningssätt till ‘livets allvar’ på ett betydligt mera pretentiöst sätt än Malin Ullgren i sin krönika. I stort sett hela ordflödet på såväl webbplatsen “Språk, tro och religion” (startade 1998) som denna blogg (startade 2010) gäller detta på ett eller annat sätt. Och jag tycker det behöver utforskas mer, finnas mer närvarande i den offentliga diskussionen. I krönikor, artiklar, kulturdebatter, TV-soffor, doktorsavhandlingar, det vardagliga samtalet om livet etc. Utöver en i sig mycket bra krönika är detta den mera personliga bakgrunden till att jag blev riktigt upprymd här på morgonkvisten av att läsa Malin Ullgrens krönika.

Detta nya, moderna ‘mentalitetslandskap’ kring livets djup och allvar hos det allt större antal människor som inte tror på några bortomvärldsliga krafter och makter eller ett liv efter döden är i långa stycken jungfruelig mark. I krönikans avslutande meningar formulerar Malin Ullgren på ett koncist sätt ett modernt problem eller dilemma värt att fundera vidare kring. “Jag ska inte säga att det är fantasilöst att inte tro på Gud. Men jag tycker att jag har blivit stummare i huvudet sedan sedan barnatron försvann.” Formuleringen har redan satt igång tankar som känns spännande och kanske viktiga!!

En bidragande anledning till att jag utöver tips och kommentar på mitt Facebookkonto och ett uppskattande mail till Malin Ullgren även skrivit denna blogg är att jag efterhand under förmiddagen blivit tydligt medveten om två väldigt olika sätt att reagera på Malin Ullgrens krönika. Båda är helt främmande för mig.

Det ena är ett religiöst, kristet lite lätt ‘från oben’ perspektiv. Det är det där greppet som t.ex. Marcus Birro är jättebra på. Man tar den typ av hållning som Malin Ullgren ger uttryck för som ett tecken på att under ytan, bara man skrapar lite, så är dom där som menar sig vara icke-religiösa, som säger sig inte tro på Gud, i själva verket ……. Och det ser man som ett stöd för den egna tron på Gud eller andra bortomvärldsliga krafter och makter. Man ler lite överseende och självgott och avfärdar allvaret och djupet.

Det andra sättet att avfärda tankarna och erfarenheterna Malin Ullgrens krönika är att lägga hela sin bild av de mörka och förtryckande sidorna i kristenhetens historia som ett filter över texten. De filtret ger inget utrymme för att erkänna någon som helst positiv relation mellan något i kyrkorum eller i kristendomens riter och berättelser och detta som har med livets allvar och djup att göra, eller med ödmjukhet och medkänsla. Att uttrycka sig som Malin Ullgren, eller som jag själv ganska ofta gör, blir då en sorts förräderi  i kampen mot alla sorters förtryck religionernas namn.

Från mitt perspektiv är båda dessa hållningar uttryck för en sorts rädsla som bidrar till att hindra eller försvåra en djupt angeläget samtal om de livsfrågor vi alla lever med genom att vi är människor.

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i Existentiell livssyn, Humanisterna och religion, Teologi. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Nr 22. Kyrkorum, ljusbärare och livets allvar

  1. Maj-Lis Grahn skriver:

    Vad är det i kyrkorummet som inger vördnad och en känsla av helighet? Är det bara präglingar från barndomen när man blir berörd av psalmsång, orgelbrus, skönheten hos kyrkfönster och ljuskronor? Eller den enkla inredningen av trä i en fjällkyrka?

    Under många år kände jag mig ”falsk” när jag besökte kyrkan, som om jag spelade en roll och egentligen inte hade rätt att vara där för att jag inte trodde på ”rätt” sätt. Sedan dess har jag haft turen att träffa på präster som varit vidsynta (kanske för att de varit meditationsledare) de har delat K G Hammars syn att det ska vara ”rymd” i kyrkan, alla ska vara välkomna. Om den gängse gudsbilden känns främmande, kan man tänka ”Livet”, ”Existensen” eller ”Varat” i stället.

    I en gammal kyrka finns också så mycket ”i väggarna” av människors sorg och glädje, tro och tvivel, hopp och förtvivlan, bara att tänka på detta inger vördnad. Har man någon anhörig som gått bort eller som har det svårt, känns det inte främmande att uttala en bön, fast man inte har någon bestämd bild av den man riktar den till.

    Om man öppet gått ut som ateist är det kanske vanligare att råka ut för kommentaren att man nog ”egentligen” är troende om man dras till kyrkor, eller den omvända, påpekande av religionens mörka sidor, för att avskräcka. Epiteten”mystiker” eller ”sökare” är kanske mera acceptabelt för kyrkans folk, då har man ju inte stängt dörren helt med något säkert uttalande utan har överlämnat sig till ”ovetenheten”. För fundamentalister är man i alla fall en ”avfälling”, en ”nykristen”.

    Läste om Sam Harris bok ”Brev till en kristen nation”. Jag kan förstå att han är bekymrad för den kristna högerns makt i USA, som försvårar t.ex. stamcellsforskningen. Han menar ju att det råder krigstillstånd mellan vetenskapen och den fundamentalistiska gudstron. Att denna är så stor i USA är faktiskt skrämmande., men kanske är Harris ute efter att ”skrämma” liberalkristna och sekulariserade till att mera aktivt bekämpa den?

    Freud lär ju ha sagt att religionen är ett lika grundläggande mänskligt behov som sexualdriften och att man inte bör gå för fort fram med att avskaffa den. Han var ju själv ateist och menade väl då att det religiösa behovet kunde överges. Sexualiteten lär han ju också ha övergett från 50 års ålder, menade han då att både sexualitet och religion var något som enbart hörde ungdomen till?
    Enligt Harris kan religionen ha haft evolutionära fördelar t.ex. att skapa social sammanhållning, men idag har den blivit ett hinder för densamma. Men gäller det all religion? Harris framhåller själv ickevålds-religionen jainismen som ett exempel på en högtstående religion.

    Enligt Rudolf Otto är det upplevelsen av det heliga som är religionens kärna. Själva känslan av mystik och bävan är neutral i sig, en medfödd förmåga hos normala människor att erfara helighet och hon har ett behov av att få tillfredsställa den.

    Känslan för mystik kan finna sina föremål i det välbekanta, i det vanliga livet, i det faktum att vi existerar. Kanske har kyrkorummet blivit en symbol för detta vanliga liv, vår existens, sett som under och mirakel?

    • Bästa Maj-Lis. Det är lite lätt pinsamt att upptäcka att jag helt tappat bort dina sympatiska och intressanta funderingar runt den problematik jag tar upp i denna blogg. Det är lite som med brev, om man inte har svarat inom tre, fyra veckor är det risk att det blir borttappat. Helst ska man svara inom en vecka. Nu har det gått nästan ett halvår innan jag råkade få för mig att läsa igenom denna blogg – och fick syn på ditt svar. Det gjorde mig glad och varm när jag läst den färsk. Och så även nu vid återupptäckt och omläsning.

      Efter att skrivit och ändrat och skrivit vidare här i kommentarsfältet insåg jag till slut att detta är så spännande och viktiga frågor att det bör bli en egen blogg. Och så har det blivit. Så nu ett och ett halvt dygn efter att jag påbörjade svaret här i kommentarsfältet har jag nu publicerat blogg ”Nr 38. Ordet ”mystik”. Att synliggöra eller skapa dimridåer”. Jag har samtidigt raderat kommentaren här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s