Här kommer andra delen av debatten i Östra Småland/Nyheterna sensommaren 2018 (inlägg 4 och 5) om betydelsen av att samtala kring våra existentiella livsfrågor. Det är ett inlägg (nr 4) av de båda pingstpastorerna Fredric Crona, föreståndare för Lorensbergskyrkan i Kalmar, och Daniel Alm, föreståndare för pingströrelsens samorganisation. Och sedan ett svar av mig (nr 5).
En kort introduktion till begynnelsen av detta meningsutbyte, ovanligt för att vara i en dagstidning, finns i blogg Nr 106.
Inlägg 1: Fredric Crona och Daniel Alm: Lyft in samtalet om meningen med livet. Östra Småland, 7.7.2018.
Inlägg 2: Birger Einarsson: Vad är det egentligen som ger livet mening? Östra Småland, 10.7.2018.
Inlägg 3: Carl Gustaf Olofsson: Viktigt att samtala om meningen med livet. Östra Småland, 28.7.2018.
Inlägg 4: Fredric Crona och Daniel Alm: Viktigt att vi fortsätter att tala om livets mening (11.8.2018)
Inlägg 5: Carl Gustaf Olofsson: Om livets mening, himmel och helvetet (20.8.2018) (Denna blogg!)
Med inlägg 4 och 5 börjar samtalet/debatten att röra sig in mot ett teologiskt landskap. Och detta blir än mer uttalat i Del 3 med ytterligare två inlägg, ett av Crona & Alm och ett av mig. När det hunnit bli den 22 september har sammanlagt 7 inlägg publicerats. Denna blogg är den 5:e inlägget i debatten och mitt andra.
Om livets mening – himmel och helvete.
Tack, Fredric Crona och Daniel Alm, för ett öppet och vänligt svar. Och tack för inbjudan till Lorensbergskyrkans café för möten och samtal öga mot öga.
Ändå blir jag inte riktigt nöjd! Kanske blir jag till och med lite misstänksam. Det är en sak att mötas i det personliga samtalet mellan fyra ögon. Det är en annan sak att mötas i ett offentligt samtal, som jag föreslog i mitt inlägg, där åhörarna kan få stöd och näring för sina funderingar kring de existentiella frågorna. De kan då också värdera såväl argument som existentiellt djup i våra olika positioner. De kan även se vår osäkerhet, se hur vi slirar och undviker vissa frågor. Och de kan i en öppen frågestund ställa frågor som vidgar och fördjupar.
Det är dock spännande att vi kan känna varandra lite på pulsen i detta debattformat.
Först en punkt i min sekulärhumanistiska position: Jag tror inte att det finns en högre mening med våra liv. Däremot är det en handfast erfarenhet hos många sekulära människor att det är möjligt att uppleva mening, livsglädje och hemhörighet i tillvaron – utan att tro på ett liv efter döden. Frågan om vad som stödjer fördjupningen av denna positiva livsupplevelse är svår och viktig! Trots detta ‘enda-livet-perspektiv’ kan man uppleva en stark förbundenhet med det globala samhällets framtid bortom sin personliga död. Till exempel genom barn, barnbarn, barnbarnsbarn. Och som kan sträcka sig bortom de personliga generna och växa till en önskan om en godartad framtid för alla människor på vår jord. Och som i sin tur gör att man aktivt kan bry sig om de stora ödesfrågorna kring klimat, miljö, ändliga resurser och rimlig fördelning som mänskligheten står inför.
En fråga till Fredric Crona och Daniel Alm: Hur ter sig dessa globala ödesfrågor när man, som pingströrelsen, tror på ett liv efter döden? I mitt enkla sekulära perspektiv tycks det ligga nära till hands att man som kristen lätt kan frestas att uppleva de mänskliga ödesfrågorna som sekundära – och närmast banala – i ljuset av de kristna evighetsfrågorna med en väntande paradisisk evighetsvärld bortom döden.
Birger Einarsson skrev i sitt debattsvar om den rädsla och ångest som föreställningarna om eviga straff innebar för honom i den pingstmiljö han växte upp i. Fredric Crona och Daniel Alm beklagar i sitt svar de erfarenheter som Birger Einarsson mötte som barn. Man skriver: “Det jag tolkar som ett psykiskt lidande som Birger Einarsson nämner att han fått gå igenom kan jag bara beklaga. Och det understryker hur viktigt det är med ”sund och meningsbärande andlighet”. Utan denna sundhet så kan den orsaka mycket smärta och alltför många misstag har dessvärre gjorts genom åren på detta område.“
Apropå detta svar vill jag ställa ytterligare en fråga till Fredric Crona och Daniel Alm. Har pingströrelsen lämnat övertygelsen om eviga straff för de som inte erkänner och tar emot Jesus Kristus som sin frälsare? Om detta blivit en officiell ståndpunkt så är det både viktigt och intressant.
Några historiska noteringar: 1988 hamnade Stanley Sjöberg, en av pingströrelsens mest kända pastorer, i tystnadens ingenmansland när han i boken ”Ur svenska hjärtans djup” tog avstånd från läran om eviga straff. För några år sedan markerade Svenska Evangeliska Alliansen, en frikyrklig samarbetsorganisation där de flesta pingstförsamlingar är med, att det var viktigt att försvara den klassiska kristna läran om eviga straff. Evangeliska Frikyrkans före detta föreståndare, Stefan Swärd, argumenterade mycket bestämt i boken ”Efter detta. Om guds kärlek och rättvisa, om himmel och helvete” (2011) att Jesu förkunnelse om eviga straff var en viktig och bärande del i kristen tro.
Har pingströrelsen och Lorensbergskyrkan lämnat denna del av klassisk kristen tro? I så fall säger jag jättebra och grattis till alla barn och ungdomar som lever inom pingströrelsens påverkansområde! Och grattis till de pingstvänner som närmar sig döden och är osäkra på Guds dom.
Jag ser fram emot ett levande offentligt samtal kring dessa frågor och hela det spektra av existentiella frågor vi har att hantera som människor. Gärna med avstamp i Lorensbergskyrkan.
Carl Gustaf Olofsson
Styrelseledamot i Humanisterna Kalmar
Del 1. Till och med inlägg 3. Mitt första inlägg. Blogg Nr 106 .
Del 2. Till och med inlägg 5. Mitt andra inlägg. Blogg Nr 107 (denna blogg!).
Del 3. Till och med inlägg 7. Mitt tredje inlägg. Blogg Nr 108.
PS. (26.9.2018) Apropå Stanley Sjöberg se också blogg Nr 35. Gudgubbar 2: Frikyrkopastor Stanley Sjöberg och brytningen med läran om helvete och eviga straff. Jag diskuterar där lite mer ingående om synen på eviga straff i den svenska kristenheten. DS
PS 2 (juli 2020). Blogg Nr 113. Om Gud finns. Ateistiska funderingar om Yttersta domen! Bloggen bygger på ett positivt barndomsminne från min fribaptisktiska uppväxtmiljö. Den är en lek med tanken om nu Gud mot all förmodan finns. Vad händer då med mig och andra ateister, gudsförnekare och värsta skurkarna? Teologisk hjärngympa!! Slutsats: Alla kan vara lugna – men visst sympatiskt strul är att vänta för en del. DS.
Gustafs videoblogg 