Jag läser alltid Lena Anderssons krönikor i DN. Ofta blir jag lite klokare. Om inte, så utmanas jag och tvingas tänka efter ett eller ett par varv till kring en viktig fråga. Så gott som alltid stimulerande. Hennes senaste krönika ”Popper som postmodernist” (DN den 2 februari 2015) är det första tydliga undantaget som jag kan påminna mig. Där finns flera saker hon direkt eller indirekt tillskriver Karl Popper som jag inte kan bedöma som annat än missförstånd.
Jag är inte på något sätt Popperspecialist. Men han var viktig för mig i det mångåriga arbetet med det som så småningom blev boken ”Existentiell livssyn – kristen tro?”. Det gällde hans kunskapssyn, det gällde hans syn på betydelsen av metafysik och den metafysiska diskussionen, det gällde hans lite vilda och nästan anarkistiska syn när det gällde att formulera hypoteser – dock skulle dom vara principiellt möjliga att falsifiera, det gällde hans begrepp ”värld 3” där detta med texter, teorier, noter etc konstituerar en egen verklighet skild från ”värld 1”, den fysiska världen, som naturvetenskapen studerar och ”värld 2” som gällde medvetandeprocesser – tankar, känslor etc. Det finns tre titlar med i bokens litteraturförteckningen med länkade hänvisningar till de ställen i boken hans tankar diskuteras.
Nu till Lena Anderssons DN-krönika.
Med början av slutet av den andra spalten (papperstidningen) skriver Lena Andersson: ”I motsats till Marx determinism var människans ontologiska frihet det som djupast besjälade Karl Popper även om han hade föga till övers för ontologi, läran om tingens beskaffenhet.” Poppers begrepp ”värld 1”, ”värld 2” och ”värld 3” visar om något ett djupt och engagerat intresse för ontologiska frågor (lite grovt – frågan om vad som finns och vad vi menar med att något finns).
I essän ”Metaphysics and Criticizability” (1983) betonar Karl Popper betydelsen av en fortlöpande kritisk diskussion kring metafysiska frågor (t.ex. grundantaganden om verklighetens natur som inte kan avgöras genom vetenskapliga experiment). Han betonar där att den kritiska diskussionen med argument och motargument kan utveckla vår ”metafysiska kunskap” även om det aldrig finns den typen av avgörbarhet – falsifierbarhet – som finns inom den naturvetenskapliga forskningen. Även detta visar på ett starkt engagemang i ontologisa frågor. Helt tvärtemot vad Lena Andersson hävdar.
Och nog gäller problematiken som diskuteras i boken ”The Self and Its Brain” (1977), som han skrev tillsammans med hjärnforskaren John Eccles, både svåra och spännande ontologiska frågor: medvetandets ”natur” och relationen mellan medvetande och materia.
I krönikans slutdel (sista en och halv spalten) hävdar Lena Andersson att det finns uppenbara likheter mellan postmodernismens syn på kunskap och Karl Poppers. Hon menar också att postmodernisterna till skillnad från Popper är mer konsekventa – och tycks därmed också mena att de är ärligare. Hon skriver: ”Men i motsats till Popper tar de konsekvenserna av sina förhållningssätt, avvisar objektiv kunskap och anammar sanningsrelativismen och det subjektiva vetandet där ingen utsaga är giltigare än någon annan.” Antingen har jag grovt missförstått det jag läst av Karl Popper och hans syn på kunskap och kunskapens växt eller så är det Lena Andersson som står för det grova missförståndet. Jag har svårt att se att det finns något mittemellan.
Lena Anderssons slutmening är tuff. Hon tycker sig ha hittat en fördold sanning om de djupaste inre konsekvenserna av Karl Poppers filosofi: ”Så driver en absolutistisk antiessentialism förnuftsivraren Popper i famnen på den förnuftsfientliga relativism och nihilism som är honom främmande .” Det finns ett antiessentialistiskt drag hos Karl Popper. Men när hon sätter ”absolut” framför och menar att den överensstämmer med den postmodernistiska så har hon även här missförstått Popper. Hon har rätt i att relativism och nihilism är främmande för Popper. Vad gäller Poppers antiessentialism så kanske nedantående citat (som jag fått av en god vän) kan få Lena Andersson att ompröva sin slutsats. Och även kanske ana att Poppers motstånd mot relativism och nihilism, utöver den personliga hållningen, även är en del av den inre konsekvensen av hans filosofi.
”I therefore readily concede to essentialism that much is hidden from us, and that much of what is hidden may be discovered. [—] And I do not even intend to criticize those who try to understand the ‘essence of the world’. The essentialist doctrine I am contesting is solely the doctrine that science aims at ultimate explanations;” (”Conjectures and Refutations”, 1969 [s.109])
Sist måste det också noteras att denna Popperkrönika var ca 10 800 tecken. Såvitt jag vet, var den minst 50% längre än övriga ledarkrönikor – såväl hennes egna som övriga ledarkrönikörers. Det gjorde att det vanliga formatet med en helsida för ledarkrönikan inte räckte. Det behövdes ett dubbeluppslag. Det innebär rimligen att det krävts någon form av lite ovanlig redaktionell bedömning av kvalitet och betydelse. Jag tycker det är problematiskt när en viktig filosof som är ganska okänd utanför en snäv akademisk krets, och vanligtvis bara känd till namnet, i DN, vår största dagstidning, blir presenterad för en bred läsekrets på sätt som på flera punkter måste anses rejält missvisande.
Alla kan vi göra misstag! Alla kan missförstå något viktigt ibland! Det gäller mig själv, så även Lena Andersson. Så jag fortsätter att hålla henne högt.
Gustafs videoblogg 