Nr 66. 70 år sedan befrielsen av Auschwitz. Några reseanteckningar.

Idag, den 27 januari 2015, är det 70 år sedan Auschwitz definitivt upphörde som dödsläger genom röda armens inmarsch. Det uppmärksammas genom en stor minneshögtid i Auschwitz – och i media på olika sätt. Och jag påminns om min och min sambos interrailresa hösten 2013. 

Allting blir egentligen fel. Såväl orden som bilderna. Jag har inte drabbats! Ingen i min familj eller släkt drabbades. Ingen i Sverige drabbades! Ändå! Eller kanske just därför! Mindre än fyra år innan jag föddes i maj 1948 var den nazistiska förintelseindustrin fortfarande i full gång.

Jag har aldrig frågat mina frireligiösa föräldrar hur dom reagerade och tänkte när judeförföljelserna började dra igång i Tyskland på 1930-talet. Eller vad dom kände och tänkte när dom någon gång under andra världskrigets andra halva började förstå vad som försiggick mindre än 100 mil från den egna husknuten. Nu är det för sent. Dom är döda. Varför frågade jag inte? Var det av någon sorts hänsyn? Eller ville jag inte veta? Var jag rädd för svaren? Kanske var det lika undanglidande och svårgripbart för dom som Pol Pot och dödens fält i Kambodja var för mig – eller för den delen slakten i Rwanda på 1990-talet. Jag har inget att yvas över!

I slutet på september 2013 var jag och min sambo på en interrailresa i norra Europa. Färja från Karlskrona till Gdynia, sedan tåg till Krakow, Prag, Dresden och Berlin. Resan avslutades med tåg till Rostock och färja till Trelleborg. Det utvecklades till en oplanerad pilmgrimsresa.  Europas mörkaste historia med nazismen, förintelseläger, antisemitism, massbombningen av Dresden och den ljusa hoppfulla sidan med Solidaritet och murens fall. Resan var en fortlöpande påminnelse om å ena sidan människans galenskap och grymhet och å andra sidan hennes mod och önskan om fred och samarbete.

I Krakow gjorde vi en guidad dagsutflykt till Auschwitz, såväl till de polska militärkaserner som utgjorde huvudlägret som till Birkenau några kilometer därifrån. Birkenau byggdes upp för att vara ett optimalt effektivt förintelseläger. Tre av fyra gasades och brändes direkt. En av fyra plockades ut för slavarbete så länge de orkade. Rundvandringen i såväl huvudlägret som i Birkenau fungerade som en fruktansvärd studie i vad vi människor är kapabla till när vår mörka sida får stöd och näring och näring och åter stöd och näring. Trösten och ljuspunkten – och i någon mening mitt hopp – är att vi människor också är kapabla till medkänsla, kärlek, mod, samarbete över de gränser som religion, etnicitet, språk, kön, sexuell läggning tenderar att skapa. Förutsatt att denna godartade sida får stöd och näring och åter näring för att bli allt starkare. Hur långt den godartade näringstillförsel jag själv fått i mitt liv skulle räcka under extrema påfrestningar och i orimliga valsituationer vet jag inte. Och jag vill inte veta!

I söndagskväll såg jag filmen ”Schindlers list” från 1993. Fotona och minnesbilderna från resan fick plötsligt liv, ansikten, personliga öden. I filmen ser man godsvagnar med människor rulla in i Auschwitz-Birkenau. Några filmsekvenser är tagna från vakttornet ovanför järnvägsspåret. Det blir en intensiv och plågsam påminnelse om vårt besök.

I slutet på den guidade vandringen genom Birkenau gick jag upp i vakttornet. Med hjälp av utställningen av stillbilder och fantasi (och eget fotograferande och filmande) försökte jag föreställa mig det välorganiserade vansinnet som utspelades utanför vaktkurens fönster. Det gick inte! Eller kanske lite fläckvis när de svartvita bilderna för några korta ögonblick fick färg från nuets gräs och moln. Men det blev ändå någon sorts meditation över alla de vanliga människor – som jag själv och min sambo och alla jag känner – som fullständigt utan pardon behandlades som icke-människor. Men också över de mänskliga mekanismer och omständigheter som fanns bakom de som blev vakter och bödlar med varierande grad av personlig grymhet.

 

 Några resebilder.

Inskriptionsplatta framför minnesmonumentet i den del
av Auschwitz-Birkenau där gasugnarna och krematorierna låg.

 

Utsikt från vakttornet i Auschwitz-Birkenau. Längst bort där träd anas
fanns gasugnar och krematorier. Där finns idag minnesplattan i bilden ovan.

 

ab-20130921-IMG_6191

Fotoutställning uppe i vakttornet. I filmen ”Schindlers list” fick dessa stillbilder liv. Fönsterna mot infart och selektionsplatsen är precis bredvid.

 

 En kort text om det oerhörda!

 

 

Om man inte visste skulle det kunna vara en pittoresk bild
från någon liten järnvägsstation på svenska landsbygden.

 

Jag blir starkt berörd av de fyra korta intervjuerna i dagens DN med judar som överlevde förintelsemaskineriet. Samlingsrubriken är ”Vittnesmål. Fyra överlevande berättar om fasorna från Förintelsen”. Dom är samtliga över 80. Alla uttrycker en oro över växande antisemitism och främlingsfientlighet i Europa.

Den 21 januari skrev Hédi Fried, 90 år, om sina minnen och sina farhågor på DN Kultur. Rubrik: ”Idag är jag rädd igen

Judehatet som drar storpublik”. Ett stort resereportage i dagens DN (27.1) om riktigt obehagliga antisemitiska företeelser i Frankrike av Niklas Orrenius. Men också om hur man mera medvetet har börjat erkänna Frankrikes skuld för deporteringarna av judar under andra världskriget.

 

Annonser

Om Carl Gustaf Olofsson

I am born in 1948 and living in Småland in the south of Sweden. I am writer and webbmaker. I have earned my living as postman, now retired. Now I am earning som extra money by working with wood - look at www.specialsagat.se. I am member in the Swedish Humanist Federation - Humanisterna - since 2010
Det här inlägget postades i antisemitism och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Nr 66. 70 år sedan befrielsen av Auschwitz. Några reseanteckningar.

  1. Rebella undrar skriver:

    Georg Kleins text tyckte jag var mycket bra.
    http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/vi-ska-minnas-forintelsen-som-helt-begriplig/
    Det är viktigt att förstå att vi människor är kapabla till sånt här… att inte hålla för öron och ögon och säga ”hur kunde det hända” fast det händer hela tiden runt om i världen, och vi vill veta så lite som möjligt.

    • Hej Rebella. Jag håller helt med dig om Georg Kleins DN-artikel. Det slog mig när jag stängt ner datorn igår att jag förstås skulle ha med en länk till den också. Men det har du fixat nu. Jag kan återge det jag skrev på min Facebook samma dag som den publicerades (19 februari):

      ”Vi ska minnas Förintelsen som helt begriplig”. Det är rubriken på Georg Kleins artikel i dagens DN Kultur. Jag tror också att Förintelsen är begriplig även om det är både skrämmande och smärtsamt att hålla fast detta. Det handlar om vår dubbelhet som människor. Vi rymmer möjligheten till medkänsla, mod, godhet – men också möjligheten till att blunda, förneka, våld, destruktivitet och ondska. Och en stor gråskala däremellan. Jag rekommenderar denna insiktsfulla artikel av en gammal favorit (fyller 90 i år).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s